## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Rikke Lønbro Svalebæk er opdrætter af racen Australian shepherd med base i Silkeborg i Danmark.

Rikke Lønbro Svalebæk

Hearthaven er opdrætter af racen Australian shepherd med base i Stakroge i Danmark. Opdrættet anvender sundhedstest af avlshunde og deres søskende samt mentalitetsvurdering ved udvælgelse til avl. Hvalpene får Bio Sensor-øvelser fra tre- til sekstendagesalderen, miljøtræning uden for hjemmet fra omkring seks uger og mental- samt eksteriørvurdering før matchning med familier. Opdrættet træner lydighed og udstiller hunde i Danmark og andre europæiske lande.

Hearthaven

## Snabbfakta

I Sverige finns collie som två separata raser: långhårig collie, FCI 156, och korthårig collie, FCI 296. De beskrivs ofta tillsammans som collie eftersom de har nära gemensamt ursprung, samma mankhöjd och liknande byggnad, men olika päls. Border collie är däremot en annan ras med en annan rasstandard.

- **Ursprung:** Storbritannien, med stark historisk koppling till Skottland.
- **Användning:** vallhund, brukshund och sällskapshund.
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar, för båda raserna.
- **Vikt:** den korthåriga rasstandarden anger 20,5–29,5 kg för hanar och 18–25 kg för tikar. Den långhåriga standarden anger ingen officiell vikt.
- **Färger:** sobel med vitt, trefärgad och blue merle.
- **Livslängd:** i en stor brittisk studie var medianen 13,3 år för collie som samlad kategori. Det är statistik för en stor grupp, inte en prognos för en enskild hund.

Collie passar bäst hos den som vill leva aktivt med en lyhörd hund och som är beredd att granska mentalitet lika noga som utseende. Pälslängden påverkar skötseln tydligt, men säger inte säkert hur energisk, trygg eller lättsam den enskilda hunden blir.

## Utseende och päls

Collie är en smidig, välbalanserad hund som ska ge intryck av både styrka och rörlighet utan att vara tung eller grov. Det långa, trubbigt kilformade huvudet, de mandelformade ögonen och öronen som tippar framåt bidrar till rasens typiska uttryck. Båda raserna har samma officiella mankhöjd. Använd däremot inte den korthåriga standardens viktspann som ett facit för långhårig collie, eftersom dess standard inte anger någon vikt.

Den långhåriga collien har en mycket tät dubbelpäls. Täckhåret ska vara rakt och strävt, medan underullen är mjuk, ullig och så tät att den nästan döljer huden. Man, bröst, ben och svans har rikligare päls. Borsta ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och under halsbandet. Under fällningen behövs tätare genomkamning. Bada vid behov.

Den korthåriga collien har kort, rakt och strävt täckhår med mycket tät underull. Pälsen är betydligt enklare att hålla fri från tovor, men den är inte fällningsfri. Borstning under fällningsperioder tar bort löst hår och ger samtidigt en chans att kontrollera hud, tassar och klor. Pälsen ska inte behöva trimmas eller klippas för att vara lättskött.

Båda raserna förekommer i sobel med vita tecken, trefärgad och blue merle. Vita tecken kan bland annat finnas på krage, bröst, ben, tassar och svanstipp. Färg är ett dåligt sätt att välja valp; hälsa, mentalitet, vardagsegenskaper och uppfödarens avelsmål är viktigare.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, aktiv och samarbetsvillig hund utan nervositet eller aggression. Många collies lär sig snabbt, följer sin förare noga och uppskattar att få delta i vardagen. Det är en god grund för träning, men inte en garanti för att varje collie är trygg, tyst, okomplicerad med barn eller lätt för en förstagångsägare.

Mentaliteten varierar mellan individer och släkter, och rädslor har varit ett viktigt område i det svenska avelsarbetet. Be därför om mer än allmänna omdömen som ”snäll” eller ”känslig”. Titta på föräldrarnas fullständiga MH, träffa om möjligt vuxna släktingar och fråga hur hundarna reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag och överraskningar. Minst lika viktigt är hur snabbt de återhämtar sig.

Collie har ett särskilt mentalindex som bygger på hundens och släktingarnas MH-resultat. Index finns för nyfikenhet/orädsla, socialitet, lek, jakt och skott. Värdet 100 motsvarar rasens genomsnitt; det är inte en gräns mellan godkänt och underkänt. Ett index ska läsas tillsammans med hela beskrivningen, släkten och det liv som kullen är avlad för.

Rasstandarden och SKK beskriver collien som vänlig mot hundar och människor, men erfarenheter, hälsa och träning påverkar hur hunden fungerar hemma. Bedöm individen i stället för att göra pälslängd eller rasnamn till en personlighetsgaranti.

## Träning och motion

Collie behöver daglig rörelse och uppgifter som ger utlopp för samarbete, koncentration och nyfikenhet. Det finns inget trovärdigt antal minuter som passar lika bra för en valp, en vuxen tävlingshund och en senior. Anpassa belastning och svårighetsgrad efter ålder, hälsa, erfarenhet och återhämtning.

Kombinera promenader med exempelvis spår, sök, lydnad, rallylydnad, agility eller enkla nosövningar hemma. Variation är mer värdefull än att bara öka tempot eller sträckan. Träna också på att vänta och koppla av; en aktiv hund behöver inte vara uppvarvad hela dagen.

Belöningsbaserad träning med tydliga signaler och stegvis svårare uppgifter passar en hund som gärna samarbetar. Dela upp nya färdigheter, belöna rätt val och backa ett steg om hunden blir osäker eller tappar koncentrationen. Hårda korrigeringar ger ingen genväg till trygghet.

En collie kan vara en bra första hund om ägaren vill träna, kan läsa tidiga tecken på oro och väljer kull efter dokumenterad mentalitet. Den är ett sämre val för den som främst söker ett vackert yttre, vill följa ett fast motionsschema eller förväntar sig att hunden ska sköta sin aktivering själv i en trädgård.

## Hälsa

Inför ett valpköp är de faktiska resultaten viktigare än uppgiften att föräldrarna är ”testade”. Be om registreringsnummer och kontrollera HD-resultat, MH, ögonresultat och relevanta DNA-svar. Regler och rekommendationer ska hållas isär.

För båda collieraserna kräver SKK:s registreringsregler att föräldrarna har officiell HD-status före parning. Avelsdjur av korthårig collie ska ha grad A eller B. För långhårig collie får hund med grad D eller E inte användas, och SKK rekommenderar att föräldrarnas genomsnittliga HD-index är över 100. Reglerna skiljer sig alltså mellan raserna.

Reglerna kräver också känd mental status. För i Sverige boende föräldrar födda 2016 eller senare innebär det att hela MH-beskrivningen ska vara genomförd och alla 33 positioner registrerade. Föraren får avstå skottmomentet utan att hunden förlorar känd mental status. MH beskriver reaktioner; hunden blir inte godkänd eller underkänd.

Collie Eye Anomaly, CEA, är en medfödd utvecklingsavvikelse i ögats bakre delar. Den kan ge allt från CH/CRD, som ofta inte orsakar synproblem som märks i vardagen, till colobom och mer sällsynta följder som blödning eller näthinneavlossning. Fråga därför inte bara om hunden är ”CEA-testad”; be att få se den exakta diagnosen och undersökningsåldern.

I de nuvarande svenska registreringsreglerna finns inget särskilt krav på ögonundersökning för collie. Rasklubben rekommenderar ändå att valpar ögonlyses före leverans och att avelshundar undersöks igen som vuxna. SKK anger att CH/CRD bäst upptäcks hos unga valpar, vanligtvis vid 8–10 veckor, och rekommenderar vuxen undersökning före första parning för riskraser.

En variant i ABCB1-genen, ofta kallad MDR1, kan göra en hund känslig för vissa läkemedel. Både lång- och korthårig collie hör till raser där testet är relevant. En hund med två kopior har störst risk, men även en hund med en kopia kan reagera. Spara resultatet och visa det för veterinären före läkemedelsbehandling. Testet säger bara något om denna läkemedelskänslighet och är inte ett allmänt friskintyg.

SKK förbjuder registrering av avkomma efter två merlefärgade collies. Vid merle i kombination med sobel finns dessutom särskilda regler om DNA-status och avelsspärr. En valpköpare bör därför fråga hur föräldrarnas färg och eventuella merleanlag har fastställts, inte bara välja efter valpens teckning.

## Historia och ursprung

Collie räknas som en brittisk ras med stark skotsk förankring, men det exakta tidiga ursprunget är inte klarlagt. Rasstandarden beskriver en bakgrund där lokala hundar blandades med hundar som romarna förde till Skottland. Lång- och korthårig collie har utvecklats ur samma arbetande hundmaterial och har gemensamma blodslinjer långt fram i historien.

Collie visades på hundutställning i England 1861. Drottning Victorias intresse bidrog senare till att göra hundarna populära även som sällskaps- och utställningshundar. Samtidigt levde bruksegenskaperna kvar: den eleganta kroppen och lyhördheten ska förstås mot bakgrunden som vall- och arbetshund, inte bara som ett utseendeideal.

Under 1900-talet blev framför allt den långhåriga collien starkt förknippad med den fiktiva Lassie. Eric Knight skapade figuren i *Lassie Come-Home*, och filmversionen från 1943 använde en långhårig collie. Berättelserna formade en hjältebild av rasen, men en verklig hund måste bedömas utifrån sin egen mentalitet, hälsa och uppväxt.

## Att leva med rasen

Collie kan fungera i både lägenhet och hus när den får tillräckligt med aktivitet, vila och närhet. En trädgård ersätter inte promenader och gemensamma uppgifter. I flerbostadshus behöver ägaren dessutom träna lugn vid ljud i trapphus och begränsa möjligheten att stå och bevaka fönster eller dörr hela dagen.

Med barn behöver en vuxen vara med, sätta tydliga regler och ge hunden en viloplats där den får vara ostörd. Barn ska inte klättra på, krama eller störa hunden när den äter och sover. Även en vänlig hund kan bli trängd, och en ivrig collie kan råka välta ett litet barn i lek.

Många collies kan leva tillsammans med andra hundar och katter, men introduktionen ska ske lugnt och stegvis. Förhindra jakt, ge katten fria flyktvägar och lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt. Smådjur ska ha en säker miljö som hunden inte kan tränga sig in i eller bevaka på nära håll.

Ensamhet måste läras in gradvis. Börja med mycket korta stunder när valpen är trygg och lugn, och öka först när den kan koppla av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar; utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Före köp bör uppfödaren kunna ge tydliga svar på följande:

- Är kullen långhårig eller korthårig, och hur ser vardagen ut för vuxna hundar ur samma släkt?
- Vilka är föräldrarnas HD-resultat och, för långhårig collie, deras aktuella HD-index?
- Är båda föräldrarnas MH fullständiga, och vad visar MH, mentalindex och nära släktingar om rädsla och återhämtning?
- När ögonlystes valparna och föräldrarna, och vilka exakta CEA-resultat registrerades?
- Vilken MDR1-status har föräldrarna, och finns merle i kombinationen?

Det bästa valet avgörs inte bara av pälslängden. Välj en kull där hälsa, mentalitet och hur släkten fungerar i vardagen går att kontrollera.

Collie

Collie Association (UK)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Collie är en intelligent, medelstor till stor vallhund med lång dubbelpäls som kräver regelbunden pälsvård. Den är mild, lojal och känslig, knyter starka band till familjen och föredrar mjuk och vänlig träning. Collie är anpassningsbar till både stad och landsbygd, men behöver daglig mental stimulans och motion för att må bra.

Ladias Dream Collies er opdrætter af racen Collie med base i Give i Danmark. Det er et lille stueopdræt, hvor hvalpene vokser op som en del af hverdagen og miljøpræges fra starten. Hvalpene bliver chippet, vaccineret og øjenundersøgt, inden de flytter hjemmefra.

Ladias Dream Collies

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norwegian Kennel Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Martin Friis Sejersen er opdrætter af racen Labrador retriever med base i Løgstrup i Danmark.

Martin Friis Sejersen

Lise Østergaard Svejgaard er opdrætter af racen Labrador retriever med base i Viborg i Danmark.

Lise Østergaard Svejgaard

Mette Jansen, Rasmus Qvist er opdrætter af racen Labrador retriever med base i Bording i Danmark.

Mette Jansen, Rasmus Qvist

Iver Sørensen er opdrætter af racen Labrador retriever med base i Spjald i Danmark. Opdrættet blev startet i 2003. Erfaringen med formel 1-labradorer går tilbage til 2000. Der avles med formel 1-labradorer fra engelske jagtlinjer.

Iver Sørensen

## Snabbfakta

Staffordshire bullterrier är en brittisk, kompakt terrier med stor styrka i förhållande till sin storlek. Det är en egen erkänd ras, inte samma ras som american staffordshire terrier, bullterrier eller american bully. För rätt ägare kan den vara en nära och aktiv sällskapshund, men valet bör bygga på individens temperament, hundmöten och familjens förmåga att hantera en stark och snabb hund – inte på smeknamn eller stereotyper.

- **Ursprung:** Storbritannien, med rötter i Midlands och Staffordshire
- **Rasgrupp:** FCI grupp 3, terrier
- **Mankhöjd:** 35,5–40,5 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 12,7–17 kg för hanar och 11–15,4 kg för tikar
- **Päls:** kort, slät och tätt liggande
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill träna belöningsbaserat, kan läsa hundens signaler och har en genomtänkt plan för hundmöten, motion och återhämtning

Rasstandarden beskriver en intelligent, tillgiven, modig och pålitlig hund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Uppväxtmiljö, hälsa, erfarenheter och nedärvda egenskaper påverkar vardagen. En förstagångsägare kan lyckas väl om personen är beredd att träna vardagskontroll och förebygga svåra situationer.

## Utseende och päls

En Staffordshire bullterrier ska förena muskelkraft med balans, smidighet och fria rörelser. Bröstkorgen är bred, kroppen kompakt och huvudet kort och djupt med bred skalle. Mer vikt är inte ett tecken på bättre rastyp. Höjd och vikt ska passa ihop, och en hund som blir för tung förlorar den rörlighet som hör till rasen.

Standarden anger 35,5–40,5 cm i mankhöjd. Hanar ska väga 12,7–17 kg och tikar 11–15,4 kg. Vikten i överkant är inte ett mål i sig; hull, muskler, kön och kroppsbyggnad måste bedömas tillsammans.

Pälsen är kort, slät och tätt liggande. Ta bort lösa hår och anpassa bad efter hundens behov i stället för ett fast schema. Klåda, återkommande rodnad eller tasslickande ska inte avfärdas som ett vanligt pälsproblem.

Godkända färger är röd, fawn, vit, svart eller blå, med eller utan vitt, samt alla nyanser av brindle med eller utan vitt. Leverfärg och svart med tanteckning är enligt standarden absolut oönskade. Blått är en godkänd färg, men färg bör aldrig väga tyngre än hälsa, temperament och en genomtänkt kombination.

Rasen har ett förhållandevis kort huvud, men andningen ska vara fri och tyst. Återkommande snörvlande, tydligt andningsljud vid måttlig aktivitet eller kraftig snarkning under sömn ska inte förklaras bort som normalt för rasen. Det är funktion som avgör om huvud och luftvägar fungerar bra.

## Temperament och personlighet

Staffordshire bullterrier förväntas vara tillgiven mot människor, modig och mentalt stabil, men svenska mentalbeskrivningar visar stor variation. En hund kan vara öppen och energisk, mer avvaktande eller snabbt bli överväldigad. Vardagliga exempel från föräldrar och nära släktingar är därför mer värdefulla än påståenden om hur rasen “alltid” är.

Ett intensivt och långvarigt hälsande bevisar inte trygg socialitet; det kan också handla om hög upphetsning eller social stress. Hunden behöver kunna återfå lugnet och avstå från kontakt. Aggressivitet mot människor och extrem skygghet hör inte till rasidealet och ska tas på allvar.

Hundens inställning till människor säger inte hur den fungerar med andra hundar. Rasens historia och den variation som rasklubben beskriver gör det klokt att välja lekkamrater och att inte räkna med att en vuxen hund trivs i en okänd grupp eller hundrastgård. Alla Staffordshire bullterrier är inte hundaggressiva; faktisk lekstil, förmåga att avbryta, spänningsnivå och erfarenheter ska styra – inte könsregler eller en rasetikett.

BPH, MH och mentalindex kan ge värdefull information om föräldradjur och släktingar, men förutsäger inte hela valpens personlighet. Fråga hur hundarna reagerar på överraskningar, människor, hantering, skottljud och hundmöten, och hur snabbt de återhämtar sig.

Smeknamnet “nanny dog” är ingen säkerhetsbedömning. Även en mycket människokär hund kan bli stressad, ha ont eller reagera snabbt. Barn och hund ska därför alltid ha en närvarande vuxen som kan läsa situationen och avbryta i tid.

## Träning och motion

Staffordshire bullterrier behöver regelbunden rörelse, mental aktivitet och återhämtning, men det finns ingen bestämd motionstid som passar alla. En bra vecka kan innehålla promenader i olika miljöer, fri rörelse på säkert område, nosarbete, korta träningspass och lugna dagar. Mängden anpassas efter ålder, kondition, hälsa, temperatur, intensitet och återhämtning.

Belöningsbaserad träning passar rasens energi och vilja att samarbeta. Prioritera sådant som gör vardagen säker: följsamhet i koppel, inkallning eller långlina, att kunna passera hundar, släppa en aktivitet, hälsa lugnt, vänta, hanteras och koppla av. Målet är inte blind lydnad utan en hund som kan fatta bra beslut även när den blir ivrig.

Social träning betyder inte att hunden måste leka med alla. Några väl valda hundrelationer, tydliga pauser och kontrollerade möten ger ofta bättre förutsättningar än en stökig hundrastgård. Avsluta om kroppen blir stel, leken ensidig, intensiteten bara ökar eller någon hund försöker komma undan. Träna gärna lugn närvaro på avstånd i stället för att alltid gå fram.

Valpar ska få utforska, leka och bygga kroppskontroll utan långa, ensidiga eller tvingande motionspass. För vuxna hundar kan exempelvis nosework, lydnad, rallylydnad och anpassad agility ge både tankeuppgifter och samarbete. Belastningen ska ökas stegvis.

Vid värme eller hård aktivitet ska hundens andning och återhämtning styra. Sök veterinär om hunden får tydligt ansträngd eller ljudlig andning, blir ostadig eller har svårt att återgå till normal andning. Sådana tecken ska inte accepteras som en del av rasens utseende.

## Hälsa

Allergi och atopiska hudproblem är ett av de viktigaste aktuella hälsoområdena för Staffordshire bullterrier i Sverige. Fråga därför inte bara om en förälder har ett testresultat, utan om klåda, öronproblem, tassbesvär och andra hudproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor. Återkommande hudsymtom kan påverka både välfärd och vardag under lång tid.

Rasklubbens nuvarande arbete lyfter även leder och rörelser, särskilt höfter, armbågar och knän, samt ögon, tänder, bett och andning. Hornhinneskador och felplacerade ögonhår förekommer, och felställda hörntänder kan skada vävnad i munnen. Be att få se hur föräldradjuren rör sig och andas i vanlig aktivitet, inte bara när de står uppställda.

Hälsokrav och rekommendationer är inte samma sak. SKK:s registreringsregler för 2026 ställer inget särskilt krav på att föräldrar till Staffordshire bullterrier ska ha ett visst hälsotestresultat. Rasklubbens aktuella avelsstrategi rekommenderar däremot att båda föräldrarna har resultat för höftleder, armbågar, ögon, L2Hga och HC samt känd mental status genom BPH eller MH. Som köpare bör du be om de faktiska resultaten även när de inte är ett villkor för registrering.

L2Hga och HC är två skilda recessivt nedärvda sjukdomar med DNA-test. SKK registrerar L2Hga-resultat centralt på nivå 1 i hälsoprogrammet. En anlagsbärare är inte sjuk av den aktuella recessiva varianten, men får bara paras med en hund som är testad fri. En hund som har ärvt sjukdomsvarianten från båda föräldrarna ska inte användas i avel. Kontrollera hundens identitet, provdatum och resultat för kombinationen. Ett DNA-test säger inget om allergi, leder, andning eller allmän hälsa.

Rasklubben avråder i sin nuvarande avelsstrategi från kombinationerna blå med blå och vit med vit. Det är ett råd om avelskombinationer, inte ett bevis på att varje blå eller vit hund är sjuk. Välj aldrig valp främst efter en ovanlig färg och acceptera inte sämre dokumentation för att få ett visst utseende.

## Historia och ursprung

Staffordshire bullterrier utvecklades i engelska Midlands och området kring Staffordshire ur äldre hundar av bull- och terriertyp. Bakgrunden omfattar tidens blodiga djurhetsningar och hundkamper. När hetsning mot fastbundna djur förbjöds 1835 fortsatte hundkamper olagligt, samtidigt som hundarna också levde nära sina ägare. Historien bör beskrivas öppet, men den gör inte varje modern hund aggressiv och den får inte användas för att romantisera riskfyllda beteenden.

Arbetet med en enhetlig ras tog fart under 1900-talet. Brittiska kennelklubben erkände Staffordshire bullterrier den 25 maj 1935. Det lade grunden för en skriven standard och mer organiserad avel med fokus på en stark, smidig och stabil terrier. Den första kända importen till Sverige kom 1962.

Dagens ras ska bedömas utifrån nutida funktion, hälsa och temperament. Historiken förklarar varför kraft, uthållighet och hundmöten förtjänar särskild uppmärksamhet, men den ersätter aldrig en bedömning av den enskilda hunden.

## Att leva med rasen

Staffordshire bullterrier kan bo med barn, men ingen hund är barnvakt. En vuxen ska styra kontakten, hunden ska få vara ostörd vid sömn och mat, och både barn och hund behöver kunna lämna situationen. Barn ska inte klättra på, hålla fast eller ta saker från hunden.

Samliv med en annan hund, katt eller mindre djur måste bedömas individuellt. Tidigare lugnt samliv är positiv information men ingen framtida garanti. Introducera djuren gradvis, använd fysisk avskiljning när ingen kan övervaka, ge katten höga eller separata reträttvägar och avbryt jakt, fixering eller upptrappning tidigt.

Lägenhetsboende kan fungera om hunden får sitt behov av aktivitet, rastning och återhämtning tillgodosett och om ägaren kan hantera ljud och möten i trapphus och entréer. Träna ensamhet stegvis och följ hundens beteende, gärna med kamera. Det finns ingen särskild ensamtid som passar hela rasen. En stängd bur får inte användas som vardaglig förvaring eller vanlig lösning på ensamhetsproblem i Sverige.

Inför ett köp bör du be om mer än en lista med testnamn:

- Kontrollera hundens registrerade ras och härstamning så att den inte blandas ihop med andra bull- och terrierraser.
- Be att få se resultaten för höfter, armbågar, ögon, L2Hga och HC samt få den planerade kombinationen förklarad.
- Fråga om hud, öron, tassar, tänder, bett, andning och rörelser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.
- Gå igenom BPH, MH eller mentalindex tillsammans med konkreta exempel från vardagen och hundmöten.
- Ta reda på varför uppfödaren valt just dessa två hundar och vilka svagheter kombinationen är tänkt att förbättra.

Den viktigaste frågan är inte om rasen är “snäll” eller “tuff”, utan om hundens egenskaper passar ditt hem och om du kan ge den säker träning, lagom aktivitet, vila och lämpligt sällskap.

Staffordshire bullterrier

The Staffordshire Bull Terrier Club of Great Britain

American Kennel Club (AKC) - Though not EU, it is a well-established source

Staffordshire bullterrier är en kompakt, muskulös engelsk terrier med kraftig kroppsbyggnad och kort, lättskött päls. Den är känd för sin djupa kärlek till människor, särskilt barn, och är livlig och känslig. Den behöver daglig motion, positiv träning, tåliga tuggleksaker och nära gemenskap med sin familj.

Diana Nørgård er opdrætter af racen Staffordshire bull terrier med base i Skive i Danmark.

Diana Nørgård

## Snabbfakta

- Tibetansk spaniel är en liten, erkänd sällskapshund i FCI grupp 9 – inte en arbetande jaktspaniel trots namnet.
- Rasstandarden anger cirka 25 cm i mankhöjd och cirka 4–7 kg. Det är riktvärden, inte en garanti för varje vuxen hund.
- Rasen beskrivs som gladlynt, alert, intelligent och trogen, men också självständig och ibland avståndstagande mot främlingar.
- Den medellånga dubbelpälsen har silkeslent täckhår och fin, tät underull. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna.
- En tibetansk spaniel behöver daglig rörelse, mental aktivitet och närhet, men mängden måste anpassas till individen.
- Ögonhälsan är den tydligaste svenska avelsfrågan. Ögonlysning och DNA-status för PRA3 ger olika information och ska inte blandas ihop.

## Utseende och päls

Tibetansk spaniel är liten men ska se balanserad och rörlig ut, utan överdrifter. Kroppen är något längre än mankhöjden, ryggen är plan och rörelserna ska vara fria, aktiva och parallella. Rasstandardens cirka 25 cm och cirka 4–7 kg är ungefärliga riktmärken. Om vuxenstorleken spelar stor roll bör du även titta på båda föräldrarna och vuxna nära släktingar.

Huvudet är litet i förhållande till kroppen och nospartiet ska vara medellångt, trubbigt och utan rynkor. Ett svagt underbett är rastypiskt, men tänder och tunga ska inte synas när munnen är stängd. Ögonen ska vara mörkbruna, ovala, klara och framåtriktade. Bedöm därför hela hunden – klara ögon, stängd mun, obehindrad rörelse och ett proportionerligt huvud – i stället för att välja den som ser mest extrem ut.

Pälsen består av ett medellångt, ganska åtliggande täckhår och fin, tät underull. Öron, frambenens baksidor, svans och lår har längre behäng. Hanar brukar ha mer uttalad man än tikar, men hunden ska inte vara överpälsad. Alla färger och blandningar av färger är tillåtna; färgen säger däremot inget om temperament eller hälsa.

En grundlig genomgång med borste och kam varje vecka är ett rimligt riktmärke. Under fällningen behöver pälsen kontrolleras oftare. För kammen ända ned till huden och ägna extra uppmärksamhet åt området bakom öronen, armhålorna och behänget där friktion lätt skapar tovor. Tvätta när hunden faktiskt är smutsig och låt pälsens skick, inte en badkalender, styra. Vänj också valpen lugnt vid kloklippning, munvård och annan hantering; tandborstning är en viktig vardagsrutin genom hela livet.

## Temperament och personlighet

Tibetansk spaniel passar den som uppskattar en uppmärksam sällskapshund med egna åsikter. Rasidealet är gladlynt, självsäkert, intelligent, alert och troget. Självständigheten kan vara charmig, men den betyder också att hunden inte alltid arbetar bara för att du ber om det. Rasen kan passa en förstagångsägare, men är inte automatiskt enkel: tålamod, belöningsbaserad träning och respekt för hundens signaler är viktigare än tidigare hundvana i sig.

Att rasen får vara avståndstagande mot främlingar är inte ett stöd för rädsla eller aggressivitet. En stabil hund ska kunna observera på avstånd och sedan återgå till lugn utan att tvingas hälsa. När du träffar en uppfödare, se hur tiken och andra vuxna släktingar reagerar på en ny person, beröring, ljud och vardaglig upphetsning. De ska kunna ta stöd och återhämta sig.

Vaksamhet kan innebära skall när något förändras utanför dörren eller fönstret. Hur mycket en enskild hund skäller påverkas även av miljö, vana och träning. Fråga därför inte bara om rasen är ”skällig”, utan hur föräldrarna beter sig när besökare kommer och hur snabbt de blir lugna igen. I ett lyhört boende behöver du från början belöna tyst observation, lära in en tydlig paus från skällandet och begränsa utsiktsplatser som håller hunden i ständig beredskap.

BPH kan ge användbar information om en enskild hunds reaktioner, men är en beskrivning och inte ett godkänt-eller-underkänt prov. Om föräldrar eller vuxna släktingar har genomfört BPH kan du läsa resultaten tillsammans med uppfödaren. Använd dem som ett komplement till det du själv ser, inte som en garanti för valpens framtida personlighet.

## Träning och motion

Tibetansk spaniel behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men behovet kan inte räknas i ett fast antal minuter. Rasen kan följa med på längre utflykter och samtidigt koppla av hemma. En bra vardag växlar mellan promenader, nosarbete, lek, samarbetsövningar och ostörd återhämtning. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, underlag, väder och hur snabbt hunden återfår normal rörelse och energi efter aktiviteten.

Belöningsbaserad, stegvis träning passar rasens självständiga sätt. Gör uppgiften begriplig och lönsam i stället för att höja rösten eller ta till fysiska korrigeringar. Variera miljö och belöning, och sluta medan hunden fortfarande är engagerad. Korta pass kan vara praktiska, men klockan är mindre viktig än koncentration och kvalitet.

Prioritera färdigheter som gör vardagen säker och lugn:

- kontakt och följsamhet nära trafik och andra störningar
- inkallning som först tränas med lina eller i inhägnat område
- en signal för att lämna dörren eller fönstret och komma till ro
- frivillig hantering av päls, tassar, mun och ögon
- lugna besök och förmåga att vila trots ljud i trapphus eller utanför hemmet
- ensamhetsträning i små steg, utan att hunden lämnas längre än den klarar lugnt

Hundsport kan vara rolig om individen tycker om den, men är inget krav och säger inte i sig att vardagsbehoven är uppfyllda. Det viktiga är en hund som rör sig obehindrat, är nyfiken under aktivitet och kan varva ned efteråt.

## Hälsa

Ögonhälsan är den mest konkreta dokumentkontrollen när du köper en svenskfödd tibetansk spaniel. För att en kull ska kunna registreras i SKK ska båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat som var högst ett år gammalt vid parningen. Be att få se registreringsnummer, undersökningsdatum och själva resultaten för båda föräldrarna – inte bara beskedet att de är ”testade”.

PRA är ett samlingsnamn för ärftliga näthinnesjukdomar som kan leda till blindhet. PRA3 är en av de genetiska varianter som förekommer i rasen, men DNA-testet för PRA3 täcker inte alla orsaker till klinisk PRA. Ögonlysning och DNA-test svarar alltså på olika frågor:

- ögonlysning visar ögonens kliniska status vid undersökningen och kan upptäcka PRA och andra förändringar
- PRA3-testet visar om hunden är fri, bärare eller genetiskt drabbad av just PRA3-varianten
- en bärare är inte sjuk i PRA3 men kan föra varianten vidare och bör endast kombineras med en fri hund
- ett fritt PRA3-resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från all ögonsjukdom

PRA3-resultat kan registreras centralt, men DNA-testet är inte samma formella krav som den aktuella ögonlysningen. Om uppfödaren säger att en hund är hereditärt fri, kontrollera att uppgiften verkligen finns registrerad. SKK registrerar sådan frihet genom härstamning i högst tre generationer.

Rasklubben uppmärksammar även renal dysplasi, felväxande ögonhår, inåtrullade ögonlock och patellaluxation i avelsarbetet. Det betyder inte att varje tibetansk spaniel drabbas eller att alla undersökningarna är obligatoriska för registrering. Fråga i stället om faktiska diagnoser och undersökningsresultat hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Vid ett valpköp är en kort, verifierbar familjehistorik mer användbar än ett svepande påstående om att linjen är ”helt frisk”.

## Historia och ursprung

Tibetansk spaniel har asiatiskt ursprung, men den tidiga historien är inte en obruten, fullt dokumenterad stamtavla. Små hundar fanns länge i Tibet och Kina, och rastraditionen förknippar dem med palats och kloster som sällskap och vaksamma larmhundar. Exakt var typen först uppstod och hur den spreds mellan områdena går däremot inte att fastställa säkert.

Den moderna rasen utvecklades i Storbritannien, där den dokumenterades i slutet av 1800-talet. År 1934 fick de tibetanska raserna egna standarder genom den brittiska Tibetan Breeds Association. Efter andra världskriget byggdes den brittiska populationen upp från ett litet antal hundar. Storbritannien har därför standardansvaret även om Tibet anges som ursprungsland.

Den första tibetanska spanieln importerades till Sverige 1955 och den första svenska registreringen följde året därpå. De årtalen är bättre belagda än berättelser om exakt hur klosterhundar gavs bort eller arbetade på murar. Sådana berättelser kan förklara rasens rykte som vaksam sällskapshund, men bör läsas som tradition snarare än verifierad historia.

## Att leva med rasen

Tibetansk spaniel kan fungera i både lägenhet och hus när vardagen ger rörelse, mental aktivitet, vila och social kontakt. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten att rasta hunden ofta och hantera ljud. I lägenhet bör du särskilt bedöma föräldrarnas skall, husets lyhördhet och om du kan träna lugn vid dörr, fönster och trapphus.

Med barn behövs samma grundregler som för andra små hundar: en vuxen ska vara närvarande, barnet ska inte lyfta eller bära hunden och hunden ska ha en fredad viloplats. En trygg individ kan bli en fin familjehund, men rasnamnet ersätter aldrig tillsyn eller respekt för kroppsspråk.

Samliv med hund eller katt avgörs av individerna och introduktionen. Be om föräldrarnas och valpens faktiska erfarenhet av andra djur. Vid en kattintroduktion börjar du med åtskilda utrymmen och doft, går vidare med barriär och koppel och ser till att katten alltid har en fri flyktväg. Låt djuren gå fram i sin egen takt och lämna dem inte tillsammans utan tillsyn förrän deras beteende är förutsägbart – och även då ska båda ha egna platser.

Ensamhet är en tränad färdighet, inte en fast rasegenskap. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hund måste vänjas gradvis från mycket korta, lugna frånvarostunder. Öka först när hunden kan vila utan ihållande skall, vandring eller stress. Om vardagen kräver heldagar på egen hand är rasen, liksom andra sällskapshundar, ett dåligt val utan ordnad daglösning.

Inför köp bör du kunna få raka svar på följande:

- varför just denna kombination gjordes och hur föräldrarna fungerar i vardagen
- föräldrarnas registreringsnummer samt datum och resultat från ögonlysning
- PRA3-status för båda föräldrarna och vad kombinationen innebär för valparna
- kända fall av ögonproblem, renal dysplasi och patellaluxation bland nära släktingar
- vuxenstorlek, skall, främlingsreaktion och återhämtning hos föräldrar och äldre avkommor

Rasen passar bäst när du vill leva med en liten, aktiv sällskapshund som gärna är nära men inte alltid vill lyda på beställning. Om du kan erbjuda vänlig träning, tydliga vardagsramar och plats för en självständig personlighet får du en följeslagare som kan växla mellan utflykt, uppmärksam omvärldsbevakning och lugn vila hemma.

Tibetansk spaniel

The Tibetan Spaniel Association (UK)

The United Kingdom Kennel Club

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Liten men robust tibetansk sällskapshund på cirka 4–7 kg, med silkig dubbelpäls, kragliknande man och plymformad svans. Vaken och uppmärksam men inte skällig när den är vältränad, kattlikt självständig, djupt fäst vid sin familj, bra med hänsynsfulla barn och anpassningsbar till både stad och landsbygd med måttlig motion och pälsvård.

Afair's er opdrætter af racen Tibetansk spaniel med base i Sønder-Omme i Danmark. Opdrættet har været repræsenteret på både DKK-udstillinger og specialudstillinger. Der opdrættes tibetansk spaniel i blandt andet parti-colour og zobel/hvid.

Afair's

Dansk spids

Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

German Kennel Club (Verband für das Deutsche Hundewesen)

Medelstor, smidig nordisk följeslagare från Danmark med rävlikt huvud och ringlad svans. Glad, människoorienterad och uppmärksam, den skäller för att tala om när någon kommer. Den täta dubbelpälsen i vita till cremefärgade nyanser behöver regelbunden borstning. Aktiv och intelligent, den trivs bäst med mjuk träning och daglig motion.

Steffen Nørgaard er opdrætter af racen Dansk spids med base i Videbæk i Danmark.

Steffen Nørgaard

## Snabbfakta

Pomeranian är den minsta storleksvarianten av tysk spets: en mycket liten men livlig sällskapshund med tät dubbelpäls, stor vaksamhet och nära till skall. Den passar bäst hos den som vill träna och aktivera en riktig hund i litet format, inte hos den som söker en hund som mest ska bäras.

- **Ras och ursprung:** tysk spets, pomeranian/zwergspitz, med ursprung i Tyskland och senare utveckling i England
- **Storlek:** vanligen 18–23 cm i mankhöjd och omkring 2–3 kg; rasstandarden anger 21 cm med tillåten variation och att vikten ska motsvara hundens storlek
- **Förväntad livslängd:** ungefär 12–16 år är en vägledning, inte ett löfte för den enskilda hunden
- **Temperament:** ofta vaken, glad, tillgiven och lättlärd, men individ, uppväxt och vardag påverkar mycket
- **Aktivering:** dagliga promenader, nosarbete och korta träningsstunder, med tid för lugn och återhämtning
- **Pälsvård:** grundlig genomgång ungefär varannan vecka och oftare under fällning
- **Att tänka på:** skall, tandvård, patellastatus och säker hantering kring små barn och betydligt större hundar

“Teacup Pomeranian” och “mini Pomeranian” är inte egna erkända storleksvarianter. Det är marknadsord som inte ger någon säkrare prognos för vuxen storlek, hälsa eller temperament. Den officiella varianten heter Pomeranian eller Zwergspitz. Bedöm därför föräldrar, vuxna släktingar, hälsodata och uppfödarens avelsmål i stället för att lita på ett säljnamn.

## Utseende och päls

Pomeranian är kompakt och kvadratiskt byggd, med litet spetsformat huvud, små upprätta öron och en yvig svans som bärs högt över ryggen. Den stora pälsen ger en rundare silhuett än kroppen egentligen har.

Rasen har dubbelpäls. Täckhåren ska vara långa, raka och utstående, medan underullen är kort, tät och mjuk. Pälsen bildar en tydlig krage runt halsen, byxor på bakbenen och en buskig svans. Standarden beskriver en naturlig päls som inte ska se formklippt ut. Godkända färger omfattar bland annat vit, svart, brun, orange och gråschatterad samt flera andra definierade färger och kombinationer.

En ordentlig genomgång ungefär varannan vecka är en bra utgångspunkt enligt SKK, men under fällning behöver många hundar borstas oftare. Arbeta igenom pälsen ända ner mot huden i stället för att bara jämna till ytan. Öka skötseln så snart små tovor börjar bildas. Frekvensen ska följa hundens päls, årstid och vardag; ett fast schema passar inte varje individ.

Pälsens kvalitet är viktigare än maximal volym. En korrekt dubbelpäls innehåller både täckhår och underull. Mycket underull i kombination med brist på täckhår är ett uppmärksammat problem inom rasen och kan göra pälsen svårskött. När du träffar en uppfödare är det därför relevant att se vuxna hundar, inte bara valpens mjuka valppäls.

## Temperament och personlighet

Pomeranian är ofta uppmärksam, livlig och starkt fäst vid sina människor. Rasstandarden beskriver en glad, tillgiven och lättlärd hund utan utpräglad jaktlust, men det är ett avelsideal och ingen garanti för hur varje individ fungerar med främmande människor, barn eller andra djur.

Spetsens vaksamhet gör att den snabbt kan reagera på ljud, rörelse utanför fönstret eller någon som kommer till dörren. Skallet har en bakgrund i rasens larmande funktion. Målet behöver därför inte vara en hund som aldrig säger ifrån, utan en hund som kan avbryta, söka stöd hos sin förare och komma till ro igen. Begränsa möjligheten att öva långa skallserier, belöna pauser och träna en lugn rutin i situationer som brukar utlösa skall.

Socialisering är värdefull men lovar inte ett visst temperament. Låt valpen möta människor, miljöer och stabila hundar i en takt där den fortfarande kan tänka, ta kontakt och återhämta sig. Mer exponering är inte alltid bättre om hunden blir pressad.

BPH kan visa hur en beskriven hund reagerade i standardiserade moment, men resultatet är inte ett godkänt- eller underkäntprov och förutsäger inte allt. Underlaget för Pomeranian är dessutom begränsat. Väg ihop BPH om det finns, föräldrarnas vardagsbeteende och vad uppfödaren kan berätta om vuxna släktingar.

## Träning och motion

Pomeranian behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla hundar. En bra vardag blandar promenader i hundens tempo med nosarbete, samarbete, lek och ostörd vila. Bedöm upplägget efter hundens hull, rörelser, koncentration och förmåga att varva ner, inte bara efter hur långt den har gått.

Rasen kan uppskatta nosework, rallylydnad och agility när uppgifterna och miljön anpassas till hundens storlek och erfarenhet. Även följsamhet, inkallning, trick och sök efter mat eller föremål ger meningsfull aktivering. Låt hundens engagemang styra passens längd i stället för ett fast fem- eller tiominutersschema.

Belöningsbaserad träning hjälper hunden att förstå vad som lönar sig utan att göra den mer osäker. Prioritera tidigt:

- lugn hantering av tassar, mun och päls
- kontakt och inkallning även när något rör sig eller låter
- att kunna gå undan och vila
- en inlärd paus efter att hunden har uppmärksammat ett ljud
- trygghet på olika underlag och i vardagens transporter

Den lilla kroppen kräver säkerhet, inte passivitet. Lyft hunden när situationen faktiskt innebär risk, men ge den också möjlighet att gå, nosa och lösa enkla uppgifter själv. Förebygg fall från möbler eller famnar och avbryt hård lek med betydligt större hundar innan storleksskillnaden blir ett problem.

## Hälsa

Inför ett svenskt valpköp är föräldrarnas registrerade patellastatus, uppgifter om tänder och bett samt information om pälsproblem i vuxna släktingar särskilt användbara. Identifierade hundar, registrerade resultat och öppna svar säger mer än en lång lista över möjliga sjukdomar.

Patellaluxation förekommer hos Pomeranian och andra små hundraser. I Sverige är patellaundersökning inte ett obligatoriskt hälsoprogram för rasen, men Pomeranianklubben rekommenderar att avelsdjur undersöks. Klubbens rekommendation är att hundar med grad 2 eller 3 inte används i avel och att grad 1 endast kombineras med grad 0. Det är en avelsrekommendation, inte en garanti för valpens framtida hälsa.

Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera resultaten i SKK Hunddata eller Avelsdata. Kontrollera hundens identitet, undersökningsdatum och status för båda föräldrarna. Formuleringen “föräldrarna är testade” räcker inte om identitet och resultat inte går att följa.

Håravfall beskrivs ibland som “black skin disease”, BSD eller alopeci X. Rasens aktuella avelsstrategi betonar att BSD varken är en sjukdom i sig eller ett vetenskapligt diagnosnamn, utan ett vardagligt samlingsnamn för flera tillstånd som kan ge pälsförlust. Oförklarligt håravfall behöver därför bedömas veterinärt. Fråga hur pälsen har utvecklats hos föräldrar och äldre släktingar, men kräv inte säkra ärftlighetslöften när orsaksbilden är oklar.

Tänder, käkar och bett är också viktiga inom rasen. Vänj valpen vid att munnen undersöks och börja med tandborstning tidigt; helst bör tänderna borstas dagligen. Sök hjälp om hunden får ont, har svårt att äta eller om bettet verkar skada mjukdelar i munnen.

## Historia och ursprung

Pomeranian har sitt ursprung i Tyskland och hör till familjen tysk spets. Namnet Zwergspitz betyder dvärgspets, medan Pomeranian är det internationellt välkända namnet på samma officiella storleksvariant.

Rasens moderna typ utvecklades vidare i England. Där bildades Pomeranian Club 1891 och en tidig rasstandard togs fram. Den dokumenterade historien är därför bäst sammanfattad som tysk spetsbakgrund med viktig engelsk vidareutveckling, inte som en säker obruten berättelse om en särskild förhistorisk hundtyp.

Den tidigare larmande funktionen hjälper till att förklara dagens vaksamhet och skallbenägenhet. I dag hålls Pomeranian främst som sällskapshund, men den har kvar spetsens uppmärksamhet och uppskattar ofta uppgifter där den får samarbeta och använda nosen.

## Att leva med rasen

Pomeranian kan fungera med barn, andra djur och i lägenhet, men bara när de vuxna anpassar miljön till en mycket liten, alert hund. Varken rasnamnet eller tidig socialisering gör samspelet automatiskt säkert.

Små barn och hund ska alltid ha en vuxen nära. Barnet bör sitta ner vid kel, låta hunden gå undan och aldrig bära den utan hjälp. Hunden behöver en fredad viloplats. Pomeranian är inte en leksak, och ett fall ur famnen eller från en hög möbel kan få stora följder även om rasen i grunden är livlig och tålig.

Med andra hundar är kontrollerade möten viktigare än många möten. Välj lugna individer, träna lugn kontakt på avstånd och avbryt ojämn fysisk lek. Introduktion till katt bör ske stegvis, gärna först genom doft och barriär. Katten ska ha en egen flyktväg, och jakt får inte bli ett inövat beteende. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

Lägenhetsboende fungerar när hunden får aktivitet utomhus och kan koppla av inomhus. Den avgörande frågan är ofta ljud, inte bostadens storlek. I ett lyhört hus behöver ägaren förebygga vakt vid fönster och dörr, träna lugna rutiner och ta grannars situation på allvar.

Pomeranian beskrivs ofta som starkt knuten till sin människa och bör tränas gradvis på att vara ensam. En valp kan inte lämnas ensam från början. Starta med mycket korta stunder i en trygg miljö och öka bara när hunden förblir lugn. Om den börjar skälla ihållande, vandra, klösa eller inte kan komma till ro har träningen blivit för svår och behöver förenklas.

Inför valpköp, kontrollera mer än färg och utlovad vuxenvikt:

- träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar
- fråga hur de fungerar med ljud, främmande människor, hantering och vila
- verifiera båda föräldrarnas patellaresultat och identitet
- fråga om tänder, bett och bestående pälsförlust i släkten
- be uppfödaren förklara kombinationens mål och hur tidigare avkommor har utvecklats
- avstå från säljargument som gör “teacup” eller “mini” till en hälsogaranti

En bra match är en Pomeranian vars förväntade temperament och skötselbehov passar din vardag, och en uppfödare som visar dokumentation, känner sina vuxna hundar och kan tala lika öppet om variation och risker som om rasens charm.

Pomeranian

Deutscher Spitz Club (Germany)

Liten, rävliknande spets med fluffig dubbelpäls i många färger. Med en vikt på 2–3,5 kg är Pomeranians livliga, alerta och väldigt människoorienterade sällskapshundar som också är bra vakthundar. De behöver regelbunden pälsvård, mjuk och positiv träning, dagliga promenader, hjärngympa, tandvård och skydd för sina små leder.

Marianne Elaine Nielsen er opdrætter af racen Pomeranian med base i Lem St i Danmark.

Marianne Elaine Nielsen

## Snabbfakta

Jack russell terrier är en liten, erkänd terrierras med stor arbetslust och tydlig jaktbakgrund. Den passar bäst hos den som vill träna aktivt, kan hantera jaktintresse i vardagen och samtidigt lär hunden att komma till ro. Liten storlek betyder alltså inte små behov.

- **Ursprung:** England; rasen utvecklades vidare i Australien
- **Användning:** grythund och sällskapshund
- **Ideal mankhöjd:** 25–30 cm
- **Ungefärlig vikt enligt rasstandarden:** cirka 5 kg vid 25 cm och 6 kg vid 30 cm
- **Päls:** slät, raggig (broken) eller sträv; vitt ska dominera, med svarta och/eller rödgula tecken
- **Typiska drag i rasstandarden:** livlig, alert, aktiv, modig, vänlig och trygg i sig själv
- **Viktigt för ägaren:** jaktinstinkt, inkallning, vardagslugn och meningsfull aktivering behöver tas på allvar

Jack russell terrier och parson russell terrier är två olika raser. Parson är högre och mer kvadratiskt byggd, medan jack russell är lägre och något längre i kroppen. Det är därför bättre att kontrollera hundens registrerade ras än att gå efter utseendet eller använda namnen som synonymer.

## Utseende och päls

Jack russell terrier ska vara stark, smidig och rektangulär – kroppen är något längre än hunden är hög. Idealhöjden är 25–30 cm, och rasstandardens viktangivelse motsvarar ungefär ett kilo per fem centimeter mankhöjd. Det är en proportion i standarden, inte en bantningstabell: en enskild hunds lämpliga vikt bedöms också utifrån kroppsbyggnad, muskelmassa och hull.

Bröstkorgen ska vara djupare än den är bred och ha en omkrets på ungefär 40–43 cm bakom armbågarna. Den relativt smidiga bröstkorgen hänger ihop med rasens ursprungliga arbete under jord. Helheten ska vara funktionell och rörlig, inte tung eller överdriven.

Rasen har tre pälslag:

- **Slät päls** ligger tätt mot kroppen och kräver normalt enkel borstning för att få bort lösa hår och smuts.
- **Raggig (broken) päls** är ett mellanting, med längre sträva hår på delar av kroppen.
- **Sträv päls** har sträv ytterpäls och underull och behöver trimmas för hand när den är mogen.

Raggig och sträv päls bör trimmas, inte maskinklipas. När gamla hårstrån klipps av i stället för att plockas bort kan pälsens struktur och skydd mot väta och smuts försämras. Be en van trimmare visa hur just hundens päls ska skötas; behovet följer pälsens mognad och kvalitet, inte ett universellt veckoschema. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och tänder regelbundet.

## Temperament och personlighet

Jack russell terrier är i grunden en livlig, vaken och självsäker arbetsterrier som också ska vara vänlig. Rasen avlades för att fatta egna beslut nära vilt, och samma självständighet kan i ett hem märkas som initiativförmåga, envishet och snabb reaktion på rörelse eller ljud. Jaktintresset finns kvar även hos hundar som enbart hålls som sällskap.

Rasbeskrivningen är ett ideal, inte ett löfte om varje individ. Temperament påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa, miljö och träning. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”. Be att få möta minst tiken, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, hundmöten, plötsliga ljud, hantering och vila, och ta reda på vad uppfödaren avlar för – jakt, hundsport eller främst sällskap.

BPH kan ge strukturerad information om hur en enskild hund reagerade i en standardiserad beskrivning, men det är inget godkänd-eller-underkänd-test och garanterar inte valpens framtida beteende. Äldre svenska rasunderlag byggde dessutom på för få beskrivna jack russell terrier för säkra slutsatser om hela rasen. För en valpköpare är resultat för föräldrar och släktingar därför mer användbara än svepande påståenden om rasens genomsnitt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill lära sig, gå kurs och arbeta konsekvent med belöningsbaserad träning. Den är ett sämre val för den som främst söker en liten, okomplicerad hund som automatiskt kan gå lös eller nöjer sig med korta rastningar.

## Träning och motion

En jack russell behöver daglig rörelse, nosarbete, problemlösning och möjlighet att varva ner, men det finns inget korrekt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, miljö och aktivitetens intensitet avgör belastningen. En lugn skogspromenad med nosande, ett genomtänkt träningspass och återhämtning kan ge mer än lång, ensidig bollkastning.

Bygg vardagen kring flera sorters aktivitet: promenader i varierad terräng, sök eller spår, korta träningspass, kontrollerad lek och uppgifter där hunden får använda nos och kropp. Hundsporter som agility, nosework och viltspår kan passa många individer, men träningsmängden ska stegras gradvis. För valpar bör underlag, tempo, lek och vila anpassas efter individen; den ofta upprepade femminutersregeln har inget vetenskapligt stöd.

Prioritera dessa färdigheter tidigt:

- kontakt och följsamhet trots dofter och rörelse
- inkallning samt en separat stoppsignal
- att släppa föremål och avbryta aktivitet
- lugn koppelgång och neutrala hundpassager
- hantering av tassar, mun, öron och päls
- att gå till en bädd och koppla av
- ensamhet i mycket små, trygga steg

Jaktinstinkten gör att löshet aldrig bör bygga på hopp. Träna först i inhägnat område och använd långlina där det är säkert tills hunden kan vända bort från störningar och svara på signaler med hög tillförlitlighet. Även en vältränad hund kan behöva koppel nära vilt, trafik och andra risker. Belöningsbaserad träning med tydliga regler ger hunden information om vad den ska göra och hjälper till att bevara samarbete när aktivitetsnivån stiger.

## Hälsa

Svenska Kennelklubben anger att rasen inte har några kända rassjukdomar men att patellaluxation förekommer. Det betyder inte att varje hund drabbas eller att rasen saknar all annan sjukdom; det betyder att en seriös hälsogenomgång bör utgå från dokumenterade resultat och den aktuella familjen, inte från en lång osorterad diagnoslista.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin rekommenderas att hundar som används i avel undersöks för patella och ögonlyses. För ögon är rekommendationen undersökning före avel, därefter vart tredje år och en gång efter åtta års ålder. Det är avelsrekommendationer – formulera dem inte som om varje undersökning vore ett generellt registreringskrav eller en garanti för friska valpar.

Inför valpköp, be om föräldrarnas registrerade namn och nummer och kontrollera själv:

- vem som utfört undersökningen
- datumet för patella- och ögonundersökningen
- det faktiska resultatet, inte bara beskedet ”testad”
- om nära släktingar haft återkommande knä-, ögon- eller andra hälsoproblem
- föräldrarnas ålder och om äldre hundar i släkten följts upp

Ett normalt resultat minskar osäkerheten kring just det som undersökts men är ingen livslång garanti. Håll hunden i lämpligt hull, bygg kondition gradvis och kontakta veterinär vid exempelvis återkommande hälta, smärta, förändrad syn eller tydliga beteendeförändringar.

## Historia och ursprung

Jack russell terrier har sitt ursprung i 1800-talets England och förknippas med prästen John Russell. Han utvecklade foxterrier som kunde följa foxhounds och gå ner i gryt för att få räv och annat vilt att lämna sitt gömställe. Arbetsuppgiften krävde en liten, rörlig, modig och självständig hund.

Ur närbesläktade linjer växte två typer fram. Den högre och mer kvadratiska typen blev parson russell terrier; den lägre och något längre typen blev jack russell terrier. Rasen har alltså engelskt ursprung, men Australien anges som landet där den utvecklades vidare och där ett viktigt standardarbete gjordes. Svenska Kennelklubben godkände jack russell terrier 2001.

Historien förklarar flera egenskaper som fortfarande märks: den funktionella storleken, den rörliga kroppen, förmågan att fatta egna beslut och intresset för att söka och följa vilt. De egenskaperna kan bli en tillgång i träning och hundsport, men behöver styras i en modern vardag.

## Att leva med rasen

Att leva med en jack russell fungerar bäst när hemmet kombinerar aktivitet med tydliga rutiner för vila, säkerhet och självkontroll. Rasen kan bo i lägenhet; bostadens storlek är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och lär sig att inte reagera på varje ljud i trapphus eller utanför fönstret. Träna lugn och ljudneutralitet innan skall har hunnit bli en vana.

Med barn krävs samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet, och hunden ska ha en skyddad viloplats där den inte störs. Barn ska inte ta mat eller leksaker, bära hunden eller följa efter den när den går undan. Rasens snabbhet och intensitet gör lugna, korta möten bättre än vild lek utan pauser.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och bör byggas genom gradvisa, kontrollerade introduktioner. Tidig vana kan hjälpa men tar inte bort jaktinstinkten. Kaniner, gnagare och andra smådjur behöver hållas helt säkert åtskilda; välj inte rasen med antagandet att träning garanterar fredlig samvaro. Även i ett flerhundshem behövs separata viloplatser och möjlighet att hantera resurser utan konkurrens.

Ensamhet ska läras in stegvis när hunden redan känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta frånvarostunder och öka först när hunden kan vara lugn. En stängd bur får inte användas som vanlig viloplats eller för att stänga in hunden i hemmet i Sverige. Ordna i stället en bekväm bädd eller ett tillräckligt stort, säkert utrymme där hunden kan röra sig och själv välja viloplats.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på tre frågor: Kan vi ge hunden meningsfull aktivitet varje dag? Kan vi hantera jaktintresse med träning, koppel och säkra miljöer? Kan vi erbjuda ostörd återhämtning och konsekventa regler utan hårda metoder? Om svaret är ja kan jack russell terrier bli en mycket engagerad träningskamrat och sällskapshund – men den blir sällan en passiv liten hund vid sidan av livet.

Jack russell terrier

Jack russell terrier: liten, kompakt och energisk rävjakts-terrier med modig och intelligent läggning. Behöver 1–2 timmars motion dagligen plus mental stimulans. Övervägande vit med tre olika pälstyper, stark lust att gräva och jaga. Mycket tillgiven sin familj men krävande och olämplig för mycket stillsamma hem.

Jane Lehmann er opdrætter af racen Jack Russell terrier med base i Bording i Danmark.

Jane Lehmann

Haulundgård's er opdrætter af labrador retriever i Ølgod. I 2025 var en brun labrador retriever fra opdrættet tilmeldt en 400 meter schweissprøve med et tre timer gammelt spor.

Haulundgård´s

## Snabbfakta

- **Ursprung:** Storbritannien, med rötter i de skotska högländerna och på öarna i väster
- **Rasgrupp:** Terrier, sektionen för små terrier
- **Mankhöjd:** cirka 28–31 centimeter
- **Vikt:** idealiskt 6–7,5 kilo i förhållande till höjden
- **Päls:** sträv täckpäls över en kort, mjuk underull
- **Färger:** creme, vetefärgad, röd, grå eller nästan svart, med eller utan tigrering
- **Typiska drag:** aktiv, modig, nyfiken och självständig
- **Passar bäst för:** den som vill ge en liten arbetande terrier både uppgifter och tydliga vardagsramar

Cairnterriern är en liten men robust brittisk terrier som avlades för praktiskt arbete bland stenrösen och på gårdar. Storleken gör hunden lätt att ta med, men säger inte mycket om aktivitetsnivån: rasen behöver använda både kroppen och huvudet. Den är ett bättre val för den som uppskattar terrierns initiativförmåga än för den som söker en hund som automatiskt väntar på instruktioner.

## Utseende och päls

Cairnterriern ska se naturlig, rörlig och arbetsduglig ut. Rasstandarden anger en mankhöjd på ungefär 28–31 centimeter och en idealvikt på 6–7,5 kilo, i proportion till höjden. Kroppen är kompakt med plan rygg, starka käkar, små spetsiga öron och mörkt hasselnötsbruna ögon. Framtassarna får vara något större än baktassarna, vilket hör ihop med rasens ursprungliga arbete i ojämn terräng.

Pälsen är dubbel och vädertålig. Den rikliga täckpälsen ska vara sträv utan att kännas grov, medan underullen är kort, mjuk och tät. En lätt våg är tillåten. Creme, vetefärgat, rött, grått och nästan svart förekommer, liksom tigrering i dessa färger. Mörkare öron och nosparti är vanligt. En helt svart eller vit hund, eller en hund med svart och tanteckning, följer däremot inte rasstandarden.

Rätt pälsvård bevarar både strukturen och det väderskydd som dubbelpälsen ger. Den gamla täckpälsen plockas bort genom trimning. Svenska Kennelklubben anger två till fyra trimningar per år som ett riktmärke, men behovet beror på pälsens kvalitet och hur hunden hålls. Kamma igenom pälsen ett par gånger i veckan och vänj hunden tidigt vid hantering av tassar, öron och kropp. Klippning rekommenderas inte, eftersom den kan försämra pälsens vattenavvisande egenskaper.

En välskött cairnterrier fäller ofta ganska lite, men liten fällning betyder inte att rasen är allergisäker. Allergiska reaktioner kan orsakas av flera ämnen från hunden och varierar mellan människor. Den som har allergi behöver därför träffa vuxna individer av rasen och diskutera sin situation med vården innan ett beslut tas.

## Temperament och personlighet

Cairnterrierns rasideal är en aktiv, modig, tålig och glad hund som är självsäker utan att vara aggressiv. Nyfikenhet och självständighet är en del av typen. I vardagen märks det ofta som snabb problemlösning, vilja att undersöka och en förmåga att fatta egna beslut när något lockar.

Rasidealet är inte en garanti för varje individ. Svenska rasklubbens sammanställningar beskriver bland annat variation i ljudkänslighet, skällande, jaktbeteende och social trygghet. BPH kan ge information om de hundar som faktiskt har beskrivits, men ett rasgenomsnitt förutsäger inte säkert hur en valp blir. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna och nära släktingar fungerar vid oväntade ljud, besök, hundmöten och hantering.

Bakgrunden som gårds- och jakthund kan visa sig i intresse för rörelser, dofter, grävande och mindre djur. Det behöver inte vara lika starkt hos alla cairnterrier, men det är klokt att planera för det från början. Rasen kan vara social med människor och hundar när den får goda erfarenheter, samtidigt som ett respektfullt avstånd ofta är bättre än att kräva hälsning på allt och alla.

## Träning och motion

Cairnterriern behöver daglig motion och mental aktivering, men en fast minutkvot passar dåligt för alla individer. En fungerande vardag blandar promenader i varierad miljö med nosarbete, korta träningspass, lek och lugn återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, hälsa och hur hunden reagerar efter aktiviteten. En hund som blir alltmer uppskruvad behöver inte alltid mer fart; den kan behöva enklare uppgifter och hjälp att komma till ro.

Träningen fungerar bäst när den är tydlig, belöningsbaserad och uppdelad i korta steg. Cairnterriern lär sig snabbt, även sådant ägaren inte avsåg att lära ut, så belöna tidigt de beteenden du vill se i vardagen. Variera belöningar och avsluta medan hunden fortfarande är engagerad. Hårda metoder riskerar att skapa konflikt utan att göra hunden mer samarbetsvillig.

Inkallning kräver särskild omsorg hos en hund som kan välja ett spår eller ett djur framför föraren. Börja i störningsfri miljö, bygg en stark belöningshistorik och använd långlina där omgivningen inte är säkert inhägnad. Se en vältränad inkallning som riskminskning, inte som en garanti mot jaktbeteende. Erbjud gärna en tillåten plats att gräva på och lär in en lugn alternativ uppgift vid ljud i trapphus eller utanför fönstret. Det ger hunden ett tydligare svar än upprepade tillsägelser.

## Hälsa

Cairnterriern beskrivs som en i grunden frisk ras, men ett seriöst valpköp kräver ändå frågor om hälsa i familjen. Rasklubbens aktuella avelsstrategi lyfter framför allt steroidresponsiv meningit-arterit, SRMA, och den historiskt dokumenterade njurutvecklingsrubbningen renal dysplasi, RD. En lång lista över sjukdomar som kan drabba hundar i allmänhet säger mindre om just en familj än öppna uppgifter om föräldrar, helsyskon och tidigare avkommor.

SRMA är en inflammatorisk sjukdom som rasklubben följer tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet. Klubbens rekommendationer innebär bland annat att en drabbad hund inte ska användas i avel och att nära familjehistorik ska vägas in när kombinationer planeras. För en valpköpare är den praktiska kontrollpunkten att fråga om SRMA hos föräldrar, deras avkommor, helsyskon och föräldradjur – och att få ett konkret svar, inte bara beskedet att avelsdjuren verkar friska.

RD konstaterades hos 28 svenska cairnterrier under perioden 1980–2003, medan rasklubben inte redovisar några senare bekräftade fall i sin nuvarande strategi. Klubben rekommenderar fortfarande att en drabbad hund, dess helsyskon från samma kombination och dess föräldrar tas ur avel. Det är alltså en historiskt viktig risk där släktskapsinformationen fortfarande är relevant, trots att bekräftade svenska fall inte har rapporterats på senare år.

I Svenska Kennelklubbens registreringsregler för 2026 finns inget rasspecifikt krav på ett visst hälsoundersökningsresultat för föräldradjur till cairnterrier. Det betyder inte att hälsokontroll saknar betydelse. Be uppfödaren förklara vilka undersökningar som har gjorts, varför de valts och hur kombinationen följer rasklubbens rekommendationer om sjukdomshistorik och genetisk variation. Sök veterinär vid symtom; en rastext kan inte användas för att diagnostisera en enskild hund.

## Historia och ursprung

Cairnterriern utvecklades i de skotska högländerna och på öar som Skye, Mull och Harris. Små strävhåriga terrier hölls på gårdar för att bekämpa skadedjur och användes vid jakt på djur som sökte skydd bland stenarna. Ordet *cairn* betyder stenröse och syftar på den miljö där hundarna arbetade.

När rasen började visas på hundutställning försökte man 1908 registrera den som korthårig skye terrier. Namnet mötte motstånd, och 1910 erkändes cairnterrier som eget rasnamn. Den första cairnterriern registrerades i Sverige 1924. Dagens rasstandard har fortfarande ett tydligt arbetsideal: hunden ska vara alert, naturlig till utseendet, röra sig fritt och ha en vädertålig päls.

Historien förklarar flera nutida egenskaper utan att bestämma varje hunds beteende. Självständigheten var användbar när hunden arbetade på avstånd från människan, och den kompakta kroppen gjorde det möjligt att ta sig fram i svår terräng. För en modern ägare innebär arvet främst att rasen mår bra av att få lösa uppgifter, inte att den måste användas till jakt.

## Att leva med rasen

Cairnterriern kan bo både i lägenhet och hus om den får tillräckligt med aktivitet, återhämtning och träning. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och gemensamma uppgifter. Kontrollera staketet med en grävande, nyfiken terrier i åtanke. I flerbostadshus behöver hunden tidigt vänjas vid ljud i trapphuset och utanför dörren, eftersom en alert hund annars lätt gör bevakning till en vana.

Ensamhet behöver läras in gradvis när hunden är trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan koppla av. Kamera kan hjälpa dig att se stress som inte märks när du kommer tillbaka. Om hunden vandrar, flåsar, ylar, skäller ihållande eller förstör saker är steget för svårt och träningen behöver backas.

Med barn fungerar samspelet bäst när vuxna tar ansvar för både hundens vila och barnets beteende. Låt inte barn störa hunden när den äter eller sover, och lämna aldrig små barn ensamma med hunden. Samlevnad med andra hundar och katter beror på individ, tidiga erfarenheter och introduktion. Gör första möten lugnt och kontrollerat, ge djuren egna reträttplatser och räkna inte med att vänlighet mot familjens katt automatiskt gäller okända katter. Små sällskapsdjur kräver särskild försiktighet på grund av rasens jaktbakgrund.

Inför ett valpköp bör du därför bedöma mer än storlek och utseende. Träffa gärna vuxna släktingar, fråga om ljud, skällande, jaktintresse, hantering och förmåga att varva ned, och be om tydliga svar om SRMA och RD i familjen. Säkerställ också att du har tillgång till kunnig trimning. En cairnterrier passar bäst när dess självständighet får en konstruktiv riktning genom vardagsträning, nosarbete och ett hem med konsekventa men vänliga ramar.

Cairnterrier

Société Centrale Canine (France)

Cairn Terrier Club of Germany

Liten, robust skotsk terrier avlad för jakt bland stenrösen. Cirka 28–31 cm hög med sträv, vädertålig dubbelpäls som kräver regelbunden trimning och borstning. Modig, nyfiken, tillgiven och ganska ljudlig; trivs med dagliga promenader, mental stimulans och ett aktivt familjeliv. Generellt sund och långlivad.

Ove Ulrik Jørgensen er opdrætter af racen Cairn terrier med base i Gjern i Danmark.

Ove Ulrik Jørgensen

Darwins Legacy

Oluf Fabricius Jensen er opdrætter af racen Labrador retriever med base i Sørvad i Danmark.

Oluf Fabricius Jensen

## Snabbfakta

Irländsk varghund är en mycket stor, strävhårig vinthund från Irland. Den förenar vinthundens snabbhet och jaktlust med ett oftast vänligt sätt, men storleken påverkar nästan varje vardagsbeslut – från bil och bostad till valpens uppväxt.

- **Rastyp:** Vinthund i FCI grupp 10, ursprungligen använd för jakt på varg och annat storvilt.
- **Storlek:** Standarden anger minst 79 cm och 54 kg för hanar samt minst 71 cm och 41 kg för tikar. För hanar är 81–86 cm önskvärd genomsnittlig mankhöjd; maxhöjd och maxvikt anges inte.
- **Kropp:** Kraftfull och muskulös, men inte lika massiv som en grand danois. Den ska ha mer massa än en skotsk hjorthund utan att förlora vinthundens linjer och rörlighet.
- **Temperament:** Vanligen vänlig, tillgiven och lugn i hemmet. Jaktlusten kan vara stark och varierar mellan individer.
- **Aktivitet:** Behöver daglig rörelse, mental stimulans och möjlighet att springa ut på en säker plats. Mängden anpassas efter ålder, kondition och återhämtning.
- **Päls:** Sträv och hård på kropp, ben och huvud, med tydliga ögonbryn och skägg. Den behöver kammas men ska inte klippas som en mjuk sällskapshundspäls.
- **Att tänka på:** Rasen har kortare förväntad livslängd än många mindre hundar. Hjärthälsa, tidig testning av valpar för portosystemisk shunt och sjukdomar i nära släktingar är viktiga frågor inför ett köp.

## Utseende och päls

Irländsk varghund ska vara stor och imponerande utan att bli tung och klumpig. Den har lång kropp, djup bröstkorg, välmusklade ben och en lång, lätt böjd svans. Rörelserna ska vara fria och aktiva. Jämfört med en grand danois är den mindre massiv; jämfört med en skotsk hjorthund ska den ha mer tyngd och kraft.

Storleksangivelserna misstolkas ofta. Standarden anger minimimått för båda könen och ett önskvärt genomsnitt på 81–86 cm för hanar, men inte ett officiellt maxmått. Tikens storlek och hundens slutliga vikt kan därför inte utläsas som ett snävt intervall. Proportioner, styrka och sunda rörelser är viktigare än att eftersträva största möjliga hund.

Pälsen ska vara sträv och hård, särskilt över ögonen och under käken. Godkända färger är grå, tigrerad, röd, svart, rent vit och fawn samt de färger som förekommer hos skotsk hjorthund. Kamma och borsta efter behov, reda ut tovor och avlägsna dött, risigt hår utan att strippa bort den skyddande täckpälsen. Kontrollera även skägg, öron, tassar, klor och hud. Badbehovet avgörs av smuts, hud och vardag – inte av en fast kalender.

## Temperament och personlighet

Irländsk varghund är oftast vänlig och människoorienterad, men rasbeskrivningen är ingen garanti för varje individ. Tidig miljöträning, föräldrarnas mentalitet och hundens egna erfarenheter påverkar hur trygg och social den blir. Storleken gör att även vänliga hälsningar, lek och ett plötsligt koppelryck kräver god kontroll.

Rasen är en vinthund med bakgrund som jakthund. En hund som är lugn inomhus kan växla snabbt när den ser ett rådjur, en hare eller en katt som springer. Släpp därför bara hunden där inkallningen fungerar och miljön är säker; ett milt temperament betyder inte svag jaktlust. Ett inhägnat område är ofta bäst för löpning i full fart.

Många lever väl med andra hundar. Samlevnad med katt och mindre djur är mer individuell: en valp kan lära sig hemmets regler utan att jaktreaktionen utomhus försvinner. Introducera djuren lugnt, med flyktvägar för katten och kontroll över hunden tills samspelet är förutsägbart.

Med barn kan en stabil vuxen hund vara mjuk och tålmodig, men barn och hund ska ändå ha aktiv vuxennärvaro. Den stora kroppen kan välta ett litet barn utan avsikt. Lär barnet att låta hunden äta och vila ostört och ge hunden en egen plats där den får vara ifred.

## Träning och motion

Irländsk varghund behöver konsekvent men vänlig träning som fungerar även när hunden väger mer än sin förare. Börja tidigt med följsamhet, koppelgång, inkallning, hantering och att lugnt kunna passera människor, hundar och vilt. Korta, tydliga pass och belöningar brukar passa bättre än hårda korrigeringar eller lång, monoton repetition.

Inkallning ska byggas gradvis från enkla miljöer till svårare störningar. Använd långlina när området inte är inhägnat och jaktlusten ännu inte är säkert hanterbar. Ingen träningsmetod kan lova att en vinthund alltid avbryter en jakt, så koppel och stängsel är också säkerhetsverktyg – inte ett misslyckande i träningen.

En vuxen hund mår bra av varierade promenader, nosarbete och tillfällen att röra sig friare på säker plats. Det finns ingen evidensbaserad minutregel som passar alla. Bedöm i stället hundens steg, andning, vilja och återhämtning under och efter aktivitet. Öka belastningen gradvis och anpassa den vid värme, sjukdom eller svag kondition.

Valpar växer snabbt och ska få leka och röra sig i egen takt. Undvik långa, repetitiva sträckor, höga hopp och hård konditionsträning innan kroppen har mognat. Vardagsrörelse, lek på bra underlag, pauser och nya miljöer bygger kropp och självförtroende. Be om råd som utgår från valpens tillväxt och hull, inte från en generell minutformel baserad på ålder.

## Hälsa

Hälsan kräver ett genomtänkt val av uppfödare och uppföljning genom livet. Irländsk varghund har kortare förväntad livslängd än många mindre raser. Svenska och internationella underlag lyfter särskilt hjärtsjukdom, cancer, lunginflammation och portosystemisk shunt. Enskilda hundar kan vara friska länge, men riskerna bör inte tonas ned.

Dilaterad kardiomyopati, DCM, och rytmrubbningen förmaksflimmer förekommer i rasen. Förmaksflimmer kan finnas innan ägaren ser tydliga symtom och kan föregå utveckling av hjärtmuskelsjukdom. Ultraljud visar hjärtats struktur och pumpfunktion, medan EKG bedömer rytmen; undersökningarna svarar alltså på olika frågor och kan behöva kombineras. Fråga när båda föräldradjuren senast undersöktes, med vilka metoder och vad som är känt om hjärtan i tidigare generationer. En normal undersökning minskar osäkerheten vid den tidpunkten men garanterar inte att hunden aldrig utvecklar sjukdom.

Portosystemisk shunt, PSS, innebär att blod leds förbi levern. För rasen finns en etablerad tidig kontroll med gallsyror, vanligen när valpen är omkring sex till åtta veckor och före leverans. Be att få se kullens provresultat och fråga hur ett avvikande värde har följts upp. Det ger ett tydligare besked än en allmän försäkran om att linjen är frisk.

Osteosarkom och annan cancer samt allvarlig lunginflammation hör till rasklubbens prioriterade hälsofrågor. Ihållande hälta, smärta eller svullnad behöver veterinärbedömas. Sök också vård snabbt vid tydligt påverkat allmäntillstånd eller luftvägsbesvär; hos rasen kan en lunginflammation få ett snabbt och allvarligt förlopp.

Den djupa bröstkorgen innebär även risk för magomvridning, GDV. Upprepade försök att kräkas utan att något kommer, snabbt uppsvälld eller öm buk, kraftig oro, bleka slemhinnor, svaghet eller kollaps är akuta varningssignaler. Åk direkt till veterinär – tillståndet kan inte behandlas hemma. Diskutera individuell risk och eventuell förebyggande gastropexi med veterinär; ingreppet minskar risken att magsäcken vrider sig men förhindrar inte all uppblåsthet.

När du bedömer en kull, skilj på krav för registrering och rasklubbens hälsorekommendationer. Att ett resultat inte krävs betyder inte att frågan är oviktig. Be om daterade undersökningsresultat, valpens PSS-prov och information om livslängd och dödsorsaker hos nära släktingar.

## Historia och ursprung

Irländsk varghund har rötter i Irlands stora jakthundar, men dagens ras är resultatet av en dokumenterad rekonstruktion under 1800-talet – inte en oförändrad linje från antiken. År 391 skrev en romersk konsul om irländska hundar som hade skickats till Rom. De användes för jakt på varg och annat storvilt.

När vargen försvann från Irland minskade behovet av dessa hundar, och typen var nära att dö ut mot slutet av 1600-talet. Under senare delen av 1800-talet samlade kapten George Augustus Graham de kvarvarande hundar som ansågs höra till typen och byggde upp rasen igen. I arbetet användes bland annat skotsk hjorthund och, vid enstaka tillfällen, borzoi och grand danois. Rasen visades i en egen klass 1879 och den irländska rasklubben bildades 1885.

Den moderna historien förklarar både släktskapet med andra stora vinthundar och varför sägner om urgamla varghundar inte bör läsas som en fullständig stamtavla för dagens hundar. Den första irländska varghunden kom till Sverige 1931, och Svenska Irländsk Varghund Klubben bildades 1976.

## Att leva med rasen

Att leva med en irländsk varghund är framför allt en fråga om plats, säkerhet och framförhållning. Rasen kan bo i lägenhet om den får rätt aktivitet och bostaden fungerar praktiskt, men en mycket stor hund behöver golvyta för att vända och vila, halksäkra ytor och en lätt väg ut. Många trappor utan hiss blir särskilt besvärliga för en valp under tillväxt eller en vuxen hund som är skadad och inte går att bära.

Prova bilen med en vuxen hund i åtanke: den ska kunna ligga säkert, komma in utan farliga hopp och kunna transporteras även om den blir sjuk. Kontrollera också att grindar och staket verkligen håller för en hög, snabb hund. En mjuk bädd som avlastar kroppen, mat- och vattenskålar som står stabilt och gott om plats kring matstunden gör vardagen enklare.

Ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. En lugn ras är inte automatiskt bekväm med långa dagar ensam, och en stor orolig hund kan skada både sig själv och hemmet. Planera hundvakt eller annan hjälp innan köp om arbetsdagen regelbundet är längre än hunden klarar.

Inför valet av uppfödare är följande frågor särskilt användbara:

- Kan du träffa mamman, och hur fungerar föräldradjuren med människor, hundar och vardagliga miljöer?
- När undersöktes båda föräldrarna senast med hjärtultraljud och EKG, och vilka resultat finns i nära släkt?
- Har hela valpkullen testats för PSS före leverans, och får du en kopia av resultatet?
- Vilken livslängd och vilka dödsorsaker finns hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor?
- Hur ska du lösa säker rastning, biltransport, försäkring och hjälp om hunden inte kan gå själv?

Rätt hem behöver inte vara störst, men det måste vara praktiskt förberett. Den som uppskattar en vänlig vinthund, kan hantera jaktlusten och har råd och utrymme för en mycket stor hund får en särpräglad följeslagare. Den som vill ha säker löshet överallt, en liten bil eller en hund som klarar långa ensamma dagar bör välja en annan ras.

Irländsk varghund

Irish Wolfhound Club of Great Britain

Irish Wolfhound Club of Northern Ireland

The Irish Wolfhound Club (Germany)

Irländsk varghund är en mycket stor och högväxt vinthund med kraftig men elegant kropp och en sträv, vädertålig päls. Den är lugn, vänlig och känslig, oftast stillsam inomhus men behöver regelbunden motion och gott om utrymme. Rasens hälsa innebär vissa påtagliga risker och en relativt kort livslängd, så både genomtänkt avel och noggrann skötsel är mycket viktiga.

Pierpoint opdrætter irsk ulvehund i Jelling. Kennelmærket blev registreret i 1988, og det første kuld irske ulvehunde under navnet kom i 1993. I 2014 blev opdrættet udvidet med den ruhårede variant af Galgo Español. Kennelens hunde deltager blandt andet i K9 Lifeskills, lure coursing og baneløb. Pierpoint er desuden blandt Myndeklubbens opdrættere af irsk ulvehund og har været repræsenteret på klubbens rangliste for lure coursing i perioden juni 2025 til juni 2026. Ved en officiel DKK-udstilling i 2026 blev en Pierpoint-opdrættet irsk ulvehund BIM og modtog certifikat og CACIB.

Pierpoint

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Pilgaards dream team opdrætter dværgschnauzer i Vinderup. Opdrættet omfatter den peber/salt-farvede variant. Ved DKK’s internationale udstilling i Fredericia den 7. februar 2026 var kennelnavnet repræsenteret i babyklasse for hanner. Ved samme udstilling blev en hund under kennelnavnet bedste baby i racen og placerede sig derefter som nummer to i dagens store babyfinale.

Pilgaards dream team

Vorsteh

German Shorthaired Pointer Club of Germany (Deutsch-Kurzhaar-Verband)

Norwegian German Shorthaired Pointer Club (Norsk Vorstehhundklubb)

Svenska Vorstehklubben (Swedish Pointing Dog Club)

Vorsteh är en medelstor till stor, atletisk stående fågelhund med kort, fällande päls och iögonfallande levervita teckningar. Den är energisk, människoorienterad och intelligent, och behöver mycket daglig motion, positiv träning och nära kontakt med familjen för att hålla sig lugn och nöjd.

Hund- och kattuppfödare i Herning

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet