## Snabbfakta

Pomeranian är den minsta storleksvarianten av tysk spets: en mycket liten men livlig sällskapshund med tät dubbelpäls, stor vaksamhet och nära till skall. Den passar bäst hos den som vill träna och aktivera en riktig hund i litet format, inte hos den som söker en hund som mest ska bäras.

- **Ras och ursprung:** tysk spets, pomeranian/zwergspitz, med ursprung i Tyskland och senare utveckling i England
- **Storlek:** vanligen 18–23 cm i mankhöjd och omkring 2–3 kg; rasstandarden anger 21 cm med tillåten variation och att vikten ska motsvara hundens storlek
- **Förväntad livslängd:** ungefär 12–16 år är en vägledning, inte ett löfte för den enskilda hunden
- **Temperament:** ofta vaken, glad, tillgiven och lättlärd, men individ, uppväxt och vardag påverkar mycket
- **Aktivering:** dagliga promenader, nosarbete och korta träningsstunder, med tid för lugn och återhämtning
- **Pälsvård:** grundlig genomgång ungefär varannan vecka och oftare under fällning
- **Att tänka på:** skall, tandvård, patellastatus och säker hantering kring små barn och betydligt större hundar

“Teacup Pomeranian” och “mini Pomeranian” är inte egna erkända storleksvarianter. Det är marknadsord som inte ger någon säkrare prognos för vuxen storlek, hälsa eller temperament. Den officiella varianten heter Pomeranian eller Zwergspitz. Bedöm därför föräldrar, vuxna släktingar, hälsodata och uppfödarens avelsmål i stället för att lita på ett säljnamn.

## Utseende och päls

Pomeranian är kompakt och kvadratiskt byggd, med litet spetsformat huvud, små upprätta öron och en yvig svans som bärs högt över ryggen. Den stora pälsen ger en rundare silhuett än kroppen egentligen har.

Rasen har dubbelpäls. Täckhåren ska vara långa, raka och utstående, medan underullen är kort, tät och mjuk. Pälsen bildar en tydlig krage runt halsen, byxor på bakbenen och en buskig svans. Standarden beskriver en naturlig päls som inte ska se formklippt ut. Godkända färger omfattar bland annat vit, svart, brun, orange och gråschatterad samt flera andra definierade färger och kombinationer.

En ordentlig genomgång ungefär varannan vecka är en bra utgångspunkt enligt SKK, men under fällning behöver många hundar borstas oftare. Arbeta igenom pälsen ända ner mot huden i stället för att bara jämna till ytan. Öka skötseln så snart små tovor börjar bildas. Frekvensen ska följa hundens päls, årstid och vardag; ett fast schema passar inte varje individ.

Pälsens kvalitet är viktigare än maximal volym. En korrekt dubbelpäls innehåller både täckhår och underull. Mycket underull i kombination med brist på täckhår är ett uppmärksammat problem inom rasen och kan göra pälsen svårskött. När du träffar en uppfödare är det därför relevant att se vuxna hundar, inte bara valpens mjuka valppäls.

## Temperament och personlighet

Pomeranian är ofta uppmärksam, livlig och starkt fäst vid sina människor. Rasstandarden beskriver en glad, tillgiven och lättlärd hund utan utpräglad jaktlust, men det är ett avelsideal och ingen garanti för hur varje individ fungerar med främmande människor, barn eller andra djur.

Spetsens vaksamhet gör att den snabbt kan reagera på ljud, rörelse utanför fönstret eller någon som kommer till dörren. Skallet har en bakgrund i rasens larmande funktion. Målet behöver därför inte vara en hund som aldrig säger ifrån, utan en hund som kan avbryta, söka stöd hos sin förare och komma till ro igen. Begränsa möjligheten att öva långa skallserier, belöna pauser och träna en lugn rutin i situationer som brukar utlösa skall.

Socialisering är värdefull men lovar inte ett visst temperament. Låt valpen möta människor, miljöer och stabila hundar i en takt där den fortfarande kan tänka, ta kontakt och återhämta sig. Mer exponering är inte alltid bättre om hunden blir pressad.

BPH kan visa hur en beskriven hund reagerade i standardiserade moment, men resultatet är inte ett godkänt- eller underkäntprov och förutsäger inte allt. Underlaget för Pomeranian är dessutom begränsat. Väg ihop BPH om det finns, föräldrarnas vardagsbeteende och vad uppfödaren kan berätta om vuxna släktingar.

## Träning och motion

Pomeranian behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla hundar. En bra vardag blandar promenader i hundens tempo med nosarbete, samarbete, lek och ostörd vila. Bedöm upplägget efter hundens hull, rörelser, koncentration och förmåga att varva ner, inte bara efter hur långt den har gått.

Rasen kan uppskatta nosework, rallylydnad och agility när uppgifterna och miljön anpassas till hundens storlek och erfarenhet. Även följsamhet, inkallning, trick och sök efter mat eller föremål ger meningsfull aktivering. Låt hundens engagemang styra passens längd i stället för ett fast fem- eller tiominutersschema.

Belöningsbaserad träning hjälper hunden att förstå vad som lönar sig utan att göra den mer osäker. Prioritera tidigt:

- lugn hantering av tassar, mun och päls
- kontakt och inkallning även när något rör sig eller låter
- att kunna gå undan och vila
- en inlärd paus efter att hunden har uppmärksammat ett ljud
- trygghet på olika underlag och i vardagens transporter

Den lilla kroppen kräver säkerhet, inte passivitet. Lyft hunden när situationen faktiskt innebär risk, men ge den också möjlighet att gå, nosa och lösa enkla uppgifter själv. Förebygg fall från möbler eller famnar och avbryt hård lek med betydligt större hundar innan storleksskillnaden blir ett problem.

## Hälsa

Inför ett svenskt valpköp är föräldrarnas registrerade patellastatus, uppgifter om tänder och bett samt information om pälsproblem i vuxna släktingar särskilt användbara. Identifierade hundar, registrerade resultat och öppna svar säger mer än en lång lista över möjliga sjukdomar.

Patellaluxation förekommer hos Pomeranian och andra små hundraser. I Sverige är patellaundersökning inte ett obligatoriskt hälsoprogram för rasen, men Pomeranianklubben rekommenderar att avelsdjur undersöks. Klubbens rekommendation är att hundar med grad 2 eller 3 inte används i avel och att grad 1 endast kombineras med grad 0. Det är en avelsrekommendation, inte en garanti för valpens framtida hälsa.

Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera resultaten i SKK Hunddata eller Avelsdata. Kontrollera hundens identitet, undersökningsdatum och status för båda föräldrarna. Formuleringen “föräldrarna är testade” räcker inte om identitet och resultat inte går att följa.

Håravfall beskrivs ibland som “black skin disease”, BSD eller alopeci X. Rasens aktuella avelsstrategi betonar att BSD varken är en sjukdom i sig eller ett vetenskapligt diagnosnamn, utan ett vardagligt samlingsnamn för flera tillstånd som kan ge pälsförlust. Oförklarligt håravfall behöver därför bedömas veterinärt. Fråga hur pälsen har utvecklats hos föräldrar och äldre släktingar, men kräv inte säkra ärftlighetslöften när orsaksbilden är oklar.

Tänder, käkar och bett är också viktiga inom rasen. Vänj valpen vid att munnen undersöks och börja med tandborstning tidigt; helst bör tänderna borstas dagligen. Sök hjälp om hunden får ont, har svårt att äta eller om bettet verkar skada mjukdelar i munnen.

## Historia och ursprung

Pomeranian har sitt ursprung i Tyskland och hör till familjen tysk spets. Namnet Zwergspitz betyder dvärgspets, medan Pomeranian är det internationellt välkända namnet på samma officiella storleksvariant.

Rasens moderna typ utvecklades vidare i England. Där bildades Pomeranian Club 1891 och en tidig rasstandard togs fram. Den dokumenterade historien är därför bäst sammanfattad som tysk spetsbakgrund med viktig engelsk vidareutveckling, inte som en säker obruten berättelse om en särskild förhistorisk hundtyp.

Den tidigare larmande funktionen hjälper till att förklara dagens vaksamhet och skallbenägenhet. I dag hålls Pomeranian främst som sällskapshund, men den har kvar spetsens uppmärksamhet och uppskattar ofta uppgifter där den får samarbeta och använda nosen.

## Att leva med rasen

Pomeranian kan fungera med barn, andra djur och i lägenhet, men bara när de vuxna anpassar miljön till en mycket liten, alert hund. Varken rasnamnet eller tidig socialisering gör samspelet automatiskt säkert.

Små barn och hund ska alltid ha en vuxen nära. Barnet bör sitta ner vid kel, låta hunden gå undan och aldrig bära den utan hjälp. Hunden behöver en fredad viloplats. Pomeranian är inte en leksak, och ett fall ur famnen eller från en hög möbel kan få stora följder även om rasen i grunden är livlig och tålig.

Med andra hundar är kontrollerade möten viktigare än många möten. Välj lugna individer, träna lugn kontakt på avstånd och avbryt ojämn fysisk lek. Introduktion till katt bör ske stegvis, gärna först genom doft och barriär. Katten ska ha en egen flyktväg, och jakt får inte bli ett inövat beteende. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

Lägenhetsboende fungerar när hunden får aktivitet utomhus och kan koppla av inomhus. Den avgörande frågan är ofta ljud, inte bostadens storlek. I ett lyhört hus behöver ägaren förebygga vakt vid fönster och dörr, träna lugna rutiner och ta grannars situation på allvar.

Pomeranian beskrivs ofta som starkt knuten till sin människa och bör tränas gradvis på att vara ensam. En valp kan inte lämnas ensam från början. Starta med mycket korta stunder i en trygg miljö och öka bara när hunden förblir lugn. Om den börjar skälla ihållande, vandra, klösa eller inte kan komma till ro har träningen blivit för svår och behöver förenklas.

Inför valpköp, kontrollera mer än färg och utlovad vuxenvikt:

- träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar
- fråga hur de fungerar med ljud, främmande människor, hantering och vila
- verifiera båda föräldrarnas patellaresultat och identitet
- fråga om tänder, bett och bestående pälsförlust i släkten
- be uppfödaren förklara kombinationens mål och hur tidigare avkommor har utvecklats
- avstå från säljargument som gör “teacup” eller “mini” till en hälsogaranti

En bra match är en Pomeranian vars förväntade temperament och skötselbehov passar din vardag, och en uppfödare som visar dokumentation, känner sina vuxna hundar och kan tala lika öppet om variation och risker som om rasens charm.

Pomeranian

The Kennel Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Deutscher Spitz Club (Germany)

Liten, rävliknande spets med fluffig dubbelpäls i många färger. Med en vikt på 2–3,5 kg är Pomeranians livliga, alerta och väldigt människoorienterade sällskapshundar som också är bra vakthundar. De behöver regelbunden pälsvård, mjuk och positiv träning, dagliga promenader, hjärngympa, tandvård och skydd för sina små leder.

I uppfödarprofilen för Kennel Hjärtats Magic Pom i Knivsta står Pomeranian, och flera öppna källor pekar åt samma håll. Svenska Klubben för Tyska Spetsars Pomeranian-sida listar Hjärtats Magic Pom i Knivsta. Strängnäs lokala kennelklubbs katalog 2023 visar två Hjärtats Magic Pom-poster under Pomeranian med registreringsnumren SE11165/2023 och SE11164/2023, medan SSUK:s Timrå-katalog 2024 visar SE11165/2023 och Knivsta vid uppfödaren.

Kennel Hjärtats Magic Pom

## Snabbfakta

Borzoi är en stor rysk vinthund som förenar ett lugnt sätt hemma med stark jaktlust och mycket snabb galopp. I Sverige hålls rasen främst som sällskapshund, men dess ursprungliga arbetssätt lever kvar i lure coursing, där hunden jagar en konstgjord attrapp under ordnade former.

- Önskvärd mankhöjd är 75–85 cm för hanar och 68–78 cm för tikar.
- Rasen är oftast stillsam inomhus, självständig och neutral till vänlig mot människor.
- Snabba rörelser på avstånd kan utlösa jakt; koppel, långlina eller helt inhägnad mark är därför en central del av vardagen.
- Den långa, silkiga pälsen behöver regelbunden borstning och fäller periodvis mycket.
- Borzoi passar bäst hos den som uppskattar en stor, känslig hund och inte räknar med att kunna ha den lös i öppen terräng.

## Utseende och päls

Borzoi är högbent, smal och något långsträckt, men ska samtidigt vara stark och välmusklad. Det långa, smala huvudet, den djupa bröstkorgen, den uppdragna buklinjen och den mjukt välvda rygglinjen ger rasen dess särpräglade siluett. Benstommen ska vara stark utan att bli grov. Det typiska travet är långsträckt och lätt; när hunden jagar växlar den till mycket snabb galopp.

Pälsen är lång, lätt och silkig. Den kan vara vågig eller bilda stora lockar och är kortare på huvudet, öronen och benens insidor. Längre behäng finns bland annat på halsen, bröstet, benens baksidor och svansen. Många färger och färgkombinationer förekommer.

Räkna med borstning ett par gånger i veckan och tätare skötsel under fällningen. Arbeta igenom pälsen ända in mot huden, särskilt bakom öronen, i armhålorna och i de långa behängen där tovor lätt gömmer sig. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och mun. Pälsen behöver inte hållas i utställningsskick för att må bra, men den får inte lämnas så att tovor drar i huden. Borzoi är inte ett bra val för den som vill slippa hundhår i hemmet.

## Temperament och personlighet

Borzoi är vanligen lugn, klok och självständig, med tydlig uppmärksamhet på sådant som rör sig i omgivningen. Rasstandarden beskriver inställningen till människor som neutral till vänlig. Många individer är återhållsamma med främmande människor och skäller lite, men det är inte samma sak som rädsla eller ointresse för familjen. En trygg borzoi kan vara mycket tillgiven utan att hela tiden söka instruktioner.

Rasens lugna rykte är ingen garanti för att varje individ passar med alla barn eller hundar. Tidig, varsam socialisering och föräldrarnas temperament spelar stor roll. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den lämnas i fred. Eftersom borzoi är stor och snabb bör en vuxen också ansvara för promenaderna.

Många borzoier lever väl tillsammans med andra hundar. En bekant katt i hemmet kan också fungera, särskilt efter en genomtänkt introduktion. Det gör dock inte hunden automatiskt säker med springande katter eller andra smådjur utomhus. Den svenska avelsstrategin för rasen lyfter just denna skillnad: ett djur som ingår i hemmet kan bemötas på ett helt annat sätt än ett djur som flyr ute.

## Träning och motion

Träningen fungerar bäst som ett lugnt samarbete med tydliga belöningar, korta pass och meningsfull variation. Borzoi är intelligent men avlad för att fatta snabba beslut på avstånd. Upprepningar utan tydligt syfte kan därför ge sämre engagemang, medan hårda metoder riskerar både välfärden och relationen. Träna tidigt på följsamhet, koppelgång, stopp vid dörrar och grindar, hantering samt en stark inkallningssignal.

Inkallning är viktig men får inte vara den enda säkerhetsplanen. När en borzoi ser ett möjligt byte kan beslutet att jaga komma på ett ögonblick. Använd därför koppel eller långlina där vilt kan dyka upp och välj ett helt inhägnat område för fri löpning. Mellan den 1 mars och den 20 augusti får hundar inte springa lösa där det kan finnas vilt; även under resten av året måste hundägaren hindra hunden från att driva eller förfölja vilt.

En vuxen borzoi behöver daglig motion som kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, kort träning och tillfällen att sträcka ut i säker miljö. Det finns inget enda minutantal som passar alla. Anpassa mängden efter ålder, hälsa, underlag och individens återhämtning. Lure coursing kan ge ett kontrollerat utlopp för rastypiskt beteende för en frisk, mogen hund.

Valpen växer snabbt och kan nå hög fart tidigt. Öka därför promenader och träning stegvis och undvik att pressa den genom långa, enformiga eller hårt belastande pass. Fri rörelse i egen takt på säkert underlag, vila och en genomtänkt utfodring som följs upp med uppfödare och veterinär ger en bättre grund än att försöka trötta ut valpen.

## Hälsa

Den svenska rasspecifika avelsstrategin beskriver borzoi som en i huvudsak frisk ras, och något särskilt hälsoprogram har inte bedömts behövas. Det betyder inte att rasen är fri från sjukdom eller att alla linjer är lika. Delar av underlaget bygger på ägarenkäter och äldre försäkringsdata, så procentsiffror ska inte tolkas som en exakt risk för en enskild hund.

I 2021 års svenska hälsoenkät var mage och tarm det vanligaste rapporterade problemområdet, men diagnoser saknades ofta. Enkäten nämner också osteosarkom, en form av skelettcancer, bland cancerdiagnoserna hos rasen. Fråga därför inte bara om ett standardpaket av tester. Be uppfödaren redogöra för hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar, inklusive mag- och tarmproblem, magomvridning, cancer, plötsliga dödsfall och temperament.

Magomvridning är ett omedelbart livshotande tillstånd som oftast drabbar storvuxna hundar. Fruktlösa kräkförsök, oro, snabbt uppsvälld buk och kraftig smärta kräver omedelbar kontakt med veterinär och färd till klinik. Diskutera förebyggande rutiner med veterinär; SKK rekommenderar bland annat att undvika motion direkt före och under de närmaste timmarna efter utfodring.

Ett DNA-test för degenerativ myelopati, DM, måste tolkas försiktigt. I rasens svenska avelsstrategi beskrivs testet som ett risktest, inte som en diagnos, och flera andra tillstånd kan ge liknande symtom. Ett testresultat ska därför bedömas tillsammans med släkthistorik och veterinärmedicinsk kunskap, inte användas som ett ensamt besked om hundens framtid.

## Historia och ursprung

Borzoi utvecklades i Ryssland som en snabb, stark och vädertålig jakthund. Den officiella FCI-historiken spårar rasens utveckling från 1400-talet och beskriver hur flera vinthunds- och lokala hundtyper bidrog till den moderna borzoien. Hundarna användes främst på hare och räv och i mindre omfattning på varg.

Under 1700- och 1800-talen organiserade den ryska adeln stora jakter med många vinthundar, drivande hundar och ryttare. Arbetet krävde att hunden upptäckte rörelse, accelererade snabbt och agerade utan ständig styrning från människan. Det förklarar mycket av dagens kombination av lugn, självständighet och stark reaktion på synintryck.

År 1888 antog Moskvas jaktsällskap en gemensam rasstandard. Huvuddragen finns kvar i dagens standard. I Sverige är borzoi numera framför allt sällskapshund; lure coursing låter rasen använda delar av sitt naturliga rörelse- och jaktmönster utan levande byte.

## Att leva med rasen

Att leva med borzoi kräver mer planering än det lugna inomhusbeteendet först antyder. Bostaden behöver ge en så stor hund plats att vända, vila utsträckt och röra sig utan att halka. Lägenhet kan fungera om trappor, transport, päls, rastning och säker löpning är lösta, men en egen trädgård ersätter varken promenader eller aktivering. Ett vanligt staket är heller inte automatiskt en säker rastgård; kontrollera höjd, grindar och svaga punkter utifrån den enskilda hunden.

Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas individuellt. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en vuxen hund som är tryggt ensamhetstränad kan klara några timmar. Jordbruksverkets råd är att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, och valpar samt äldre hundar oftare. Planera vardagen efter hundens faktiska reaktioner, inte efter antagandet att en tyst hund alltid är nöjd.

Före köp bör du kunna svara ja på följande frågor:

- Kan jag ordna daglig, säker motion och regelbundna tillfällen att springa i helt inhägnad miljö?
- Accepterar jag att hunden ofta behöver vara kopplad där vilt eller smådjur kan dyka upp?
- Har jag plats, bil- eller reselösning och ekonomi för en mycket stor hund?
- Kan jag sköta en lång päls och leva med kraftig fällning?
- Kan uppfödaren beskriva temperament, hälsa och livslängd i flera generationer, inte bara visa enstaka testresultat?

För den som uppskattar ett självständigt samarbete och kan lösa jaktinstinkt, storlek och motion praktiskt kan borzoi vara en stillsam och nära familjemedlem med imponerande fart när den får rätt utlopp.

Borzoi

The Borzoi Club

Svenska Vinthundklubben (Swedish Sighthound Club)

Verein für Deutsche Windhunde (German Sighthound Association)

Borzoi är en hög, elegant rysk vinthund med lång, böljande päls och ett långt, smalt huvud. Den är lugn, känslig och nästan kattlik inomhus, men kan plötsligt accelerera till mycket hög fart utomhus och har en stark jaktinstinkt. Rasens hundar behöver mjuk träning, god socialisering och säkra områden att röra sig fritt i.

För Barowiak's i Stora Sundby pekar uppfödarprofilen på Borzoi, och den egna webbplatsen innehåller en tidslinje för Kennel Barowiak. Där beskrivs kenneln som Borzoi-uppfödare sedan 1997, med registrerat kennelnamn och A-kull samma år. Tidslinjen anger också kullår 2002, 2008, 2012, 2016 och 2020 som historiska spår inom rasen.

Barowiak's

## Snabbfakta

- Shetland sheepdog, ofta kallad sheltie, är en liten brittisk sällskaps- och vallhund med bakgrund som gårdshund på Shetlandsöarna.
- Rasstandarden beskriver en aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är uppmärksam på sin ägare. Reservation mot främlingar är tillåten, men inte nervositet.
- Idealmankhöjden är 37 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Den långa dubbelpälsen behöver gås igenom till huden, särskilt bakom öronen och under fällning, men ska inte kräva någon rutinmässig helklippning.
- Rasen passar bäst hos den som vill kombinera vardagsmotion med träning, nosarbete eller annan mental aktivering och som kan arbeta lugnt med ljud, miljöer och ensamhet.
- Inför valpköp är dokumenterade ögonresultat, mentaliteten hos nära släktingar och kunskap om MDR1 och merle viktigare än allmänna löften om att rasen alltid är frisk eller lättsam.

## Utseende och päls

Shetland sheepdog är en liten, lätt och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Rasstandardens ideal är 37 cm i mankhöjd för hanar och 35,5 cm för tikar; en avvikelse på mer än 2,5 cm åt något håll är mycket oönskad i standarden. Det är ideal för rasbedömning, inte en garanti för varje individ. Någon idealvikt anges inte i rasstandarden, så hull och kroppsbyggnad är bättre vägledning än ett enda kilotal.

Huvudet ska bilda en lång, trubbig kil. Skallpartiet och nospartiet ska vara lika långa, med mittpunkten vid inre ögonvrån. Ögonen är mandelformade och vanligen mörkbruna; hos blue merle får de vara helt eller delvis blå. De små öronen bärs bakåt i vila och framåt med vikta spetsar när hunden lystrar.

Pälsen är dubbel: täckhåret är långt, rakt och något hårt, medan underullen är kort, mjuk och tät. En noggrann genomgång ungefär varje vecka passar många hundar, med tätare skötsel under fällning. Kamma ända in till huden och kontrollera särskilt bakom öronen. Hår runt tassarna och på hasorna kan ansas vid behov. Efter bad behöver pälsen torka ända in till huden.

Godkända färger är sobel, trefärgad, blue merle, svart och vit samt svart med tantecken, även om den sistnämnda inte ses i modern tid. Blue merle ska ge ett silverblått helhetsintryck med svart marmorering. Vita tecken får finnas på bland annat bläs, halsring, bröst, krås, ben och svansspets; vita fläckar på kroppen är däremot mycket oönskade enligt standarden. Färgstandarden och de genetiska reglerna för merle är två skilda frågor.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Shetland sheepdog är alert, vänlig, intelligent och nära inriktad på sin ägare, men individer skiljer sig tydligt i socialitet, ljudkänslighet och självförtroende. En hund får vara sval mot främmande utan att vilja hälsa, men rädsla ska inte förklaras bort som normal reservation.

SKK:s BPH-analys visar varför genomsnitt inte räcker när man väljer hund. I flera provsituationer visade de beskrivna sheltiesarna lite rädsla, men spridningen var påtaglig vid bland annat möten och överraskningar. Analysen gäller deltagarna och kan inte lova hur en valp blir. Fråga därför hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, ljud och nya miljöer och hur snabbt de återhämtar sig.

Rasen har en historisk uppgift att vara uppmärksam och slå larm. Det kan göra skall till en viktig vardagsfråga, men det betyder inte att varje sheltie skäller mycket. Att få hundar skällde eller gnällde där ljud inte väntades under BPH betyder inte att rasen alltid är tyst hemma när någon går i trapphuset. Bedöm den individ och den uppväxtmiljö du faktiskt väljer.

Shelties beskrivs som hundar som typiskt kan umgås konfliktfritt med andra hundar, men det är ingen garanti för alla möten eller för samlevnad med katt och smådjur. Tidiga erfarenheter, individens beteende och kontrollerade introduktioner har stor betydelse.

## Träning och motion

Shetland sheepdog behöver fysisk aktivitet och uppgifter för hjärnan varje dag, men det finns inget seriöst minutantal som passar alla individer. En bra vardag växlar promenader med möjlighet att nosa, korta träningsstunder, lek och vila. Agility, rallylydnad, lydnad, nosework och trickträning kan passa rasens snabbhet och samarbetsvilja, men hundsport är inget krav om vardagen redan ger varierad rörelse och problemlösning.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till hundens känslighet. Hårda röster kan öka osäkerheten; gör i stället situationen lättare och belöna det beteende du vill se. För en hund som reagerar på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller besökare kan du:

- öka avståndet eller skärma av retningen så att hunden fortfarande kan tänka;
- belöna orientering tillbaka mot dig och lugn på en bestämd plats;
- träna på svaga, förutsägbara ljud innan du ökar svårigheten;
- ge hunden en paus om den inte kan ta belöning eller varva ned.

Målet är inte att stoppa all kommunikation utan att hunden kan avbryta, återhämta sig och komma till ro. Om just din hund börjar jaga, cirkla runt eller nafsa efter springande barn, cyklar eller andra snabba rörelser ska beteendet hanteras som ett konkret säkerhets- och träningsproblem, inte ursäktas med rasens bakgrund. Använd koppel eller avstånd medan ni tränar ett säkert alternativ.

Valpar behöver korta, positiva erfarenheter och mycket återhämtning. Öka belastning och svårighetsgrad med hundens ålder, kondition och trygghet. Hos en vuxen hund är förmågan att vila mellan aktiviteter minst lika viktig som hur långt den kan gå.

## Hälsa

Shetland sheepdog har flera väl dokumenterade hälsofrågor, framför allt kring ögon, och ett bra valpköp börjar med verifierbara resultat i stället för uttrycket ”friska linjer”. Be uppfödaren visa registrerade undersökningar och förklara varför just föräldrakombinationen har valts.

CEA, collie eye anomaly, är en medfödd förändring i ögats utveckling. Den lindrigare förändringen CRD bedöms normalt inte påverka synen, medan colobom kan göra det. Vissa CEA-förändringar syns lättast vid ögonundersökning av en ung valp och kan senare döljas av pigment. PRA är i stället en fortskridande näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett DNA-test svarar på om hunden har en viss testad genetisk variant; det visar inte alla ögonförändringar. I rasen finns mer än en form av PRA och även andra näthinnesjukdomar, så DNA-test och klinisk ögonundersökning svarar på olika frågor.

Det tidigare svenska hälsoprogrammet som krävde ett högst ett år gammalt ögonintyg före avel avslutades 2017. Rasklubbens RAS rekommenderar ögonundersökning av valpar, undersökning efter ett års ålder före avel och uppföljning av äldre avelshundar. Rekommendationer är inte samma sak som registreringskrav. Kontrollera SKK:s senaste regler och registrerade resultat inför köp eller avel.

MDR1, även kallad ABCB1, påverkar ett transportprotein som bland annat skyddar hjärnan från vissa ämnen. Mutationen har påvisats hos Shetland sheepdog och kan öka risken för allvarliga biverkningar av vissa läkemedel. Bara ett individuellt DNA-test visar den enskilda hundens status. Spara provsvaret och visa det för veterinären; ändra aldrig dos eller behandling utifrån en lista på nätet.

Skador i hasleden och annan ledproblematik finns också dokumenterade i rasens svenska avelsstrategi. Fråga om hälta, hasproblem och ledresultat hos föräldrar och äldre släktingar, men tolka inte ett enskilt röntgenresultat som en fullständig garanti.

Blue merle är en godkänd färg, men två hundar som bär merleanlag ska inte paras. Dubblering av anlaget medför risk för allvarliga defekter, bland annat i syn och hörsel. SKK har registreringsförbud för avkomma efter två merlefärgade shelties och särskilda regler för dold merle hos sobelfärgad avkomma.

## Historia och ursprung

Shetland sheepdog kommer från Shetlandsöarna och utvecklades ur små gårdshundar. Collie har dokumenterat korsats in, medan mycket annat om de tidiga anorna bygger på antaganden.

På öarna användes hundarna bland annat för att hålla får borta från odlingar och för att slå larm på gården. De beskrivs alltså inte främst som specialiserade vallhundar av modern typ. Den lilla storleken och tåliga pälsen passade ett kargt, blåsigt och fuktigt klimat där resurserna var begränsade.

Under 1800- och 1900-talen formades rasen mot en jämnare typ. Den brittiska kennelklubben erkände Shetland sheepdog 1914 och den första individen kom till Sverige 1930. Sheltien är en egen FCI-erkänd ras med egen standard, storlek och utveckling.

## Att leva med rasen

Shetland sheepdog kan fungera i barnfamilj, med andra djur och i lägenhet, men bara när den enskilda hundens temperament och hemmets vardag passar ihop. Storleken gör rasen praktisk, medan uppmärksamhet på ljud, behov av samarbete och variation i självförtroende kan vara mer avgörande än bostadens kvadratmeter.

I en barnfamilj ska en vuxen alltid övervaka samspelet. Barn behöver låta hunden äta, sova och dra sig undan i fred. Välj inte ras enbart på påståendet att den är ”bra med barn”; fråga efter hundens erfarenheter och föräldrarnas temperament.

Vid introduktion till katt eller annan hund ska mötena vara kontrollerade, med möjlighet till avstånd och separata viloplatser. Belöna lugnt beteende och förhindra jakt eller trängning medan relationen byggs. För smådjur krävs fysisk säkerhet även om hunden verkar vänlig.

Lägenhetsliv kan fungera om hunden får daglig aktivitet och kan vila trots trapphus, hiss och grannar. Bedöm ljudmiljön och fråga vilka valpar som återhämtar sig lätt efter nya intryck. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller samvaro.

Ensamhet behöver tränas gradvis först när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka bara när hunden förblir lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men det finns stora individuella skillnader och en liten valp ska inte lämnas ensam. Om hunden skäller, vandrar, flåsar eller inte kan komma till ro behöver träningen backas och vardagen ordnas så att hunden inte lämnas över sin förmåga.

Rasen är ett starkt val för den som uppskattar en uppmärksam, träningsbar hund och är beredd att sköta päls, ljudträning och mental aktivering. Den passar sämre för den som söker en helt självständig hund, vill ha garanterat tyst vardag eller behöver lämna hunden ensam långa arbetsdagar.

Shetland sheepdog

Shetland Sheepdog Club of the UK

Norwegian Kennel Club

Shetland sheepdog är en liten till medelstor, smidig vallhund med tät dubbel päls och iögonfallande färger. Den är alert, känslig och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen, är reserverad mot främlingar, utmärker sig i hundsporter och behöver regelbunden pälsvård, dagliga promenader och mental stimulans.

## Snabbfakta

Cavalier king charles spaniel är en brittisk sällskaps- och dvärghund som kombinerar litet format med ett livligt och socialt sätt. Den vill vanligtvis vara nära människor, men är ingen hund som bara behöver en famn och några korta rastningar.

- Rasstandarden anger 5,5–8 kilo som vikt. Den anger ingen mankhöjd; Svenska Kennelklubben beskriver cirka 30–35 centimeter som vanligt.
- Pälsen är lång och silkig. De fyra godkända färgerna är black and tan, ruby, blenheim och trefärgad.
- Rasidealet är en glad, vänlig, tillgiven och orädd hund. Enskilda hundar kan ändå skilja sig tydligt i energi, ljudlighet och trygghet.
- Cavalieren behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och social närhet varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla.
- Hälsan kräver extra eftertanke. I Sverige omfattas rasen av ett obligatoriskt hälsoprogram för hjärtstatus i avel, medan flera andra undersökningar är rekommendationer från rasklubben.

## Utseende och päls

Cavalier king charles spaniel ska vara liten, välbalanserad och fri i sina rörelser, med ett milt uttryck. Hjässan ska vara nästan flat mellan öronen. Ögonen är stora, mörka och runda men ska inte vara framträdande, och de högt ansatta öronen är långa och rikligt behårade. Standarden anger vikten 5,5–8 kilo men ingen exakt höjd. Uppgiften 30–35 centimeter är därför ett vanligt riktmärke, inte ett höjdkrav.

Pälsen ska vara lång och silkig utan lockar; en lätt våg är tillåten. Behäng finns bland annat på öron, ben, tassar och svans. De fyra färgerna är:

- **Black and tan:** svart med tydliga rödbruna tecken.
- **Ruby:** enfärgat djupt röd.
- **Blenheim:** kastanjefärgade fläckar på pärlvit botten.
- **Trefärgad:** svart och vitt med rödbruna tecken.

Pälsen behöver kammas igenom regelbundet, särskilt bakom öronen där det mjuka håret lätt tovar sig. Kontrollera också behänget kring tassarna efter promenader. Standarden föreskriver en naturlig, otrimmad päls, men rikligt hår under och mellan trampdynorna kan behöva hållas efter så att det inte bildas filtmattor. Vänj valpen lugnt vid kam, tasshantering och kontroll av öron och ögon; då blir både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

Ingen hundras är allergifri, och cavalieren är inget undantag. Hundallergen kommer främst från hud och saliv och varierar mellan individer. Den som har allergiska besvär bör därför inte bedöma risken utifrån pälslängden eller rasnamnet.

## Temperament och personlighet

Cavalier king charles spaniel är avlad för sällskap och brukar vara öppen, tillgiven och social. Rasstandarden beskriver en glad och vänlig hund utan aggressivitet eller nervositet, men det är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ.

Resultat från svenska BPH-beskrivningar ger en mer nyanserad bild. I en analys av 192 svenskfödda cavalierer var rasen i huvudsak trygg och visade i regel inte aggressiva reaktioner i sociala möten. Medelhunden uppfattades inte heller som ljudlig, samtidigt som några hundar skällde eller gnällde i situationer där det inte förväntades. Det finns alltså verklig variation bakom rasbeskrivningen. Träffa gärna valpens mamma, fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen och ta reda på om det finns rädsla, stress eller resursförsvar i nära släkt.

Rasen fungerar ofta väl i en familj och är i allmänhet social även med andra hundar. Med små barn gäller ändå samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande, och hunden ska ha en fredad viloplats. Barn behöver lära sig att inte bära hunden, dra i öronen eller störa den när den äter och sover. Samliv med katt beror på individ, tidigare erfarenhet och en lugn introduktion; rasnamnet ger ingen garanti.

## Träning och motion

Cavalieren behöver röra sig och använda huvudet varje dag, men rätt mängd bestäms av hundens ålder, hälsa, kondition och återhämtning – inte av ett fast antal minuter. En frisk vuxen hund kan varva promenader och fri rörelse på säker plats med nosövningar, lek och korta träningspass. Många uppskattar lydnad, rallylydnad eller agility på en nivå som passar individen.

Korta, positiva pass gör det lättare att behålla fokus. Börja tidigt med kontakt, följsamhet och inkallning, och belöna när hunden väljer dig trots dofter och andra störningar. Även en sällskapshund av spanieltyp kan bli upptagen av något intressant utomhus, så använd långlina tills inkallningen fungerar i den aktuella miljön.

Valpar behöver utforska, leka och vila i sin egen takt. Undvik generella femminutersregler och bygg i stället aktivitet gradvis utan att pressa en trött valp. En hund med blåsljud, hjärtsjukdom, smärta eller neurologiska symtom behöver en individuell plan från veterinär.

## Hälsa

Hjärtat är den viktigaste rasspecifika kontrollpunkten för en svensk valpköpare. Cavalier king charles spaniel är särskilt utsatt för myxomatös mitralisklaffsjukdom, MMVD. Då förändras klaffen mellan vänster förmak och kammare så att blod kan läcka bakåt och ge ett blåsljud. En hund kan ha sjukdomen utan synliga tecken under lång tid, medan andra senare utvecklar hjärtsvikt.

Rasen har ett hälsoprogram för hjärtstatus på nivå 3. Föräldradjuren måste ha ett officiellt intyg om hjärta utan anmärkning för att avkomman ska kunna registreras enligt reglerna. Intyget får inte vara äldre än tolv månader vid parningen, och lägsta ålder för ett officiellt hjärtintyg är tre år. Detta är en miniminivå, inte ett bevis på att en kombination är riskfri. Be om föräldrarnas registreringsnummer, kontrollera resultaten i SKK Hunddata eller Avelsdata och titta även på hur länge äldre nära släktingar varit fria från blåsljud. Rasklubben rekommenderar årlig hjärtundersökning från tre års ålder tills blåsljud konstateras, även för hundar som inte längre går i avel.

Chiari-liknande missbildning och syringomyeli, CM/SM, är en annan viktig hälsofråga. När utrymmet i skallen är för litet i förhållande till hjärnan kan flödet av ryggmärgsvätska störas och en vätskefylld hålighet bildas i ryggmärgen. En del hundar med lindriga fynd visar inga tydliga tecken. Andra får smärta, blir känsliga vid huvud eller nacke, vill inte röra sig, kliar i luften nära halsen eller visar svaghet och sämre koordination. Sådana symtom ska bedömas av veterinär. Magnetkameraundersökning (MRI) kan användas i avelsurval, men är en rasklubbsrekommendation och ska inte blandas ihop med det obligatoriska hjärtprogrammet. Fråga uppfödaren om kliniska symtom och MRI-resultat hos föräldrar och nära släktingar.

Cavaliersällskapet rekommenderar dessutom att avelsdjur ögonlyses och undersöks för patellaluxation från minst ett års ålder. Även här är skillnaden viktig: det är rekommenderade kontroller, inte samma registreringskrav som hjärtintyget. Som köpare behöver du därför hålla isär formella krav, rasklubbens rekommendationer och vad släktens samlade resultat visar.

## Historia och ursprung

Cavalier king charles spaniel har sitt moderna ursprung i Storbritannien och är nära förknippad med de små spanielhundar som syns på europeiska målningar från flera århundraden. Hundtypen fick sitt kungliga namn genom kopplingen till huset Stuart och särskilt Karl II.

När den kortnosade typen blev modern förändrades king charles spaniel. År 1926 erbjöd amerikanen Roswell Eldridge priser vid Crufts för hundar som liknade den äldre typen, med längre nos och flatare skalle. En brittisk rasklubb bildades 1928, och 1945 erkände The Kennel Club cavalier king charles spaniel som en egen ras.

Cavalier king charles spaniel och king charles spaniel är därför inte två namn på samma hund. De är skilda raser med gemensam bakgrund, där cavalieren utvecklades för att återfå mer av den äldre spanieltypen.

## Att leva med rasen

Cavalier king charles spaniel kan passa både i lägenhet och hus om den får sällskap, promenader, mental aktivitet och möjlighet att vila ostört. Bostadens storlek ersätter inte vardagsrutinerna. Rasen kan också passa en förstagångsägare som vill träna, sköta päls och ta hälsokontroller på allvar; det lilla formatet gör den inte automatiskt lättskött.

Ensamhet ska tränas stegvis först när valpen känner sig trygg i hemmet. Gå undan mycket korta stunder och öka först när hunden kan koppla av. Gnyende, ihållande skall, förstörande, matvägran eller att hunden gör ifrån sig inne kan vara tecken på obehag. Olika hundar klarar olika mycket, så planera hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför valpköp är tre kontroller särskilt värdefulla:

1. Kontrollera föräldrarnas aktuella hjärtintyg och äldre släktingars resultat i SKK:s öppna register.
2. Fråga separat om CM/SM-symtom och MRI samt om ögon- och patellaundersökningar; blanda inte ihop rekommendationerna med hjärtprogrammets krav.
3. Bedöm vardagsmentaliteten hos föräldrarna och hur valparna har fått vänja sig vid människor, hantering och hemmiljö.

Den som gör de kontrollerna får en mer realistisk bild än den som bara går på rasens vänliga rykte. En väl vald cavalier kan vara en engagerad och mycket nära följeslagare, men den behöver en ägare som tar både sociala behov och dokumenterade hälsorisker på allvar.

Cavalier king charles spaniel

Cavalier King Charles Spaniel Club UK

Liten, mild spaniel (5,4–8 kg) med silkig, medellång päls i Blenheim, tricolour, black and tan eller ruby. Tillgiven, mycket människoorienterad och bra med barn och andra husdjur. Behöver regelbunden pälsvård, måttlig motion och ogillar att lämnas ensam under längre perioder.

Paradisbäckens i Linneryd har Shetland sheepdog och Cavalier king charles spaniel i uppfödarprofilen, med öppna spår för båda raserna. SKK Avelsdata visar en Paradisbäckens-post med registreringsnummer SE42238/2019 under shetland sheepdog. Cavaliersällskapets uppfödaröversikt listar Paradisbäckens i sin södra uppfödarlista, vilket ger ett separat Cavalier-spår.

Paradisbäckens

## Snabbfakta

Russkaya Tsvetnaya bolonka är en liten, livlig sällskapshund som brukar vilja vara nära sina människor. Den kan passa både en förstagångsägare och en familj som uppskattar vardagsträning, men den är inte ett bekymmersfritt val bara för att den är liten. Pälsen kräver regelbunden skötsel, ensamhet behöver tränas stegvis och den enskilda hundens temperament bör väga tyngre än allmänna rasbeskrivningar.

- Rasen är nationellt erkänd av de nordiska kennelklubbarna och placeras i grupp 9, men den är inte erkänd av FCI.
- Önskvärd mankhöjd är högst 26 cm och idealvikten är 3–4 kg.
- Pälsen är lång, tät och lockig eller vågig. Den fäller ofta ganska lite, men det gör inte rasen allergifri.
- Rasidealet är en tillgiven, livlig och glad hund. Det svenska underlaget om beteende är dock för litet för säkra löften om varje individ.
- Den som köper valp bör kontrollera dokumenterade resultat för knäskålar, ögon och prcd-PRA och samtidigt fråga hur föräldradjuren fungerar i vardagen.

## Utseende och päls

Russkaya Tsvetnaya bolonka ska vara liten och kompakt, med en kropp som är något längre än mankhöjden. Enligt standarden får kroppslängden vara högst 15 procent större än höjden. Det rikliga håret gör att hunden kan se rundare ut än den är, så hull och kroppsbyggnad behöver bedömas med händerna och inte enbart med ögonen.

Pälsen ska vara lång, tät och måttligt tjock med stora lockar eller vågor. Underull kan finnas i måttlig mängd men kan också saknas. Alla färger är tillåtna utom enfärgat vitt, fläckigt eller partifärgat och merle. Ett mycket litet, knappt synligt vitt tecken får förekomma på hakan, strupen, förbröstet eller tårna. Större vita fält hör alltså inte till rasens godkända färgteckning.

Pälsen behöver kammas igenom regelbundet ända ned mot huden. Långt och mjukt hår tovar lättast där det ligger i friktion, till exempel i armhålor, ljumskar, bakom öronen och under sele eller halsband. Hur ofta hela pälsen måste gås igenom beror på hundens pälskvalitet, längd och vardag, men kontrollera utsatta områden ofta och reda ut små tovor innan de blir täta. Vänj valpen vid kam, tasshantering och korta pauser på ett halkfritt underlag från början.

Den officiella utställningsstandarden tillåter inte klippning eller trimning av pälsen, bortsett från att håret på tassarna får jämnas till. Håret på huvudet får samlas upp om det faller framför ögonen. Detta beskriver hur rasen ska presenteras enligt standarden. I vardagen behöver pälsen ändå skötas så att hunden slipper besvär från huden, ögonen och tassarna.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en tillgiven, livlig, glad och social sällskapshund. Många söker därför en bolonka som gärna deltar i familjens vardag och är lätt att ta med. Det är en rimlig målbild, men inte en garanti för att varje hund automatiskt är trygg med främmande, tyst i lägenhet eller enkel i alla möten.

Det finns ännu för lite svensk information om rasens beteende. Den aktuella rasspecifika avelsstrategin byggde bland annat på 20 genomförda BPH och 139 svar i en hälso- och beteendeenkät. Det räcker inte för säkra slutsatser om hela rasen. I enkäten uppgav 18,7 procent att de inte var nöjda med hundens beteende. Det lilla underlaget med frivilliga svar visar inte hur vanligt detta är i rasen. Däremot visar det varför en vänlig rasbeskrivning inte kan ersätta en bedömning av den planerade kullens föräldrar.

Be uppfödaren beskriva hur föräldradjuren reagerar på besökare, oväntade ljud, hantering, hundmöten och att varva ned efter aktivitet. Om det finns BPH-resultat kan de ge ytterligare observationer, men läs hela beskrivningen i stället för att leta efter ett enda godkänt värde. Skällande och intresse för att jaga kan skilja mellan individer och miljöer; det finns inte tillräckligt stöd för att lova en viss nivå för rasen.

## Träning och motion

Russkaya Tsvetnaya bolonka behöver daglig rörelse, mental aktivitet och vila, men det finns inget välgrundat rasfacit i antal minuter. En bra vardag kan innehålla promenader i olika miljöer, nosarbete, lek och korta träningspass. Anpassa längd och svårighet efter ålder, kondition och hur hunden återhämtar sig. En hund som har svårt att komma till ro kan behöva mindre uppvarvning och mer återhämtning, medan en hund som tappar fokus och hittar egna aktiviteter kan behöva mer genomtänkt stimulans.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till individens motivation. Börja tidigt med sådant som gör vardagen enkel: kontakt, inkallning, att vänta vid dörren, gå lugnt i koppel, koppla av på en bestämd plats och acceptera päls- och tasshantering. Rasta valpen ofta efter sömn, mat och lek, beröm när den gör ifrån sig ute och bestraffa inte olyckor inomhus. Belöna lugn innan hunden hinner skälla upp sig vid ljud eller besök; försök samtidigt minska sådant i miljön som håller beteendet igång.

Den lilla kroppen är ingen anledning att bära hunden genom alla situationer. Låt den röra sig, undersöka miljön och lära sig lösa hanterbara uppgifter på egna ben. Undvik däremot belastning som inte är anpassad till en ung eller otränad hund. Rasen beskrivs som träningsbar och kan uppskatta exempelvis nosework, rallylydnad eller andra aktiviteter där hund och förare samarbetar.

## Hälsa

Det går inte att ge en säker bild av rasens vanligaste hälsoproblem i Sverige. När den nuvarande avelsstrategin togs fram fanns det få hundar i landet, hälsoenkäten hade 139 svar och försäkringsstatistik för rasen saknades. Det finns därför inte stöd för att peka ut en lång rad sjukdomar som vanligare i just rasen. Som valpköpare får du bättre beslutsunderlag genom att granska dokumenterade undersökningar hos föräldrar och nära släktingar.

Rasklubben rekommenderar känd patellastatus före avel. Patellaresultatet visar om knäskålen ligger stabilt eller kan förskjutas vid veterinärens undersökning. Målet är parning mellan hundar utan anmärkning; en hund med grad 1 bör enligt rekommendationen bara paras med en hund utan anmärkning, medan grad 2 eller högre inte bör användas i avel.

För ögonen rekommenderas en ögonlysning utan anmärkning som inte är äldre än ett år vid parning. Klubben rekommenderar också DNA-resultat för prcd-PRA: en anlagsbärare ska paras med en genetiskt fri hund, inte med en annan bärare. Ett DNA-test för prcd-PRA svarar bara på den testade genvarianten. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonförändringar och ersätter därför inte ögonlysningen.

Detta är rasklubbens avelsrekommendationer. I SKK:s registreringsregler för 2026 finns inget särskilt rasvillkor som gör just dessa resultat till krav för att en kull ska kunna registreras. Skillnaden är viktig: en registrerad valp kan komma från en parning som inte följer alla klubbens rekommendationer. Be att få se originalresultat eller kontrollera dem i SKK:s hunddata och fråga hur uppfödaren har vägt in släktingars hälsa.

## Historia och ursprung

Rasen utvecklades som sällskapshund i dåvarande Sovjetunionen. Den nuvarande standarden anger att avelsarbetet började 1951 med små hundar av okänt ursprung. Det är en försiktigare och mer tillförlitlig beskrivning än detaljerade berättelser om bestämda raser som påstås ligga bakom men inte kan beläggas säkert.

Den första rasstandarden fastställdes 1966. Intresset och antalet hundar ökade under 1970- och 1980-talen, och en nationell rasklubb bildades 1999. Standarden reviderades 2010 och 2019. De första hundarna kom till Sverige 2006 och de första svenska kullarna föddes 2007. Sedan 2013 har rasen varit nationellt erkänd och fått delta på utställningar inom de nordiska kennelorganisationerna, trots att den fortfarande saknar FCI-erkännande.

## Att leva med rasen

Russkaya Tsvetnaya bolonka kan leva bra i lägenhet om den får rastning, aktivitet, vila och träning i att förbli lugn vid ljud i trapphuset och utanför dörren. Bostadens storlek avgör mindre än hur vardagen fungerar. Den som vill ha en liten hund för ett stillasittande liv bör alltså tänka om: rasens format minskar utrymmesbehovet, inte behovet av sällskap, rörelse och inlärning.

Ensamhet ska tränas i mycket små, lugna steg. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Börja när hunden är trygg och rastad, gå undan kort och kom tillbaka innan den blir orolig. Öka först när den kan vila. Planera för hjälp om arbetsdagen kräver längre frånvaro än den enskilda hunden klarar utan stress.

Med barn krävs vuxen tillsyn. En så liten hund behöver en ostörd viloplats och ska inte lyftas, bäras eller följas efter av små barn. Lär barnet att kalla på hunden i stället för att gripa tag i den, och låt hunden gå undan. Det skyddar både hunden och barnet och säger mer om en trygg vardag än etiketten ”barnvänlig”.

Samliv med katt eller annan hund beror på individerna och introduktionen. Ge katten höga flyktvägar och ett hundfritt område, hindra jakt, håll hunden kopplad i de första kontrollerade mötena och belöna lugn. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet har varit stabilt över tid. Smådjur ska alltid skyddas med säker avskiljning.

Rasen kan fälla mindre än många andra hundar, men den är inte allergivänlig. De ämnen som orsakar hundallergi kommer bland annat från saliv och hud, och mängden varierar även mellan individer inom samma ras. Låg fällning visar inte att hunden producerar mindre allergen. Den som har hundallergi bör därför prata med vården och inte lita på ett löfte om en särskild ras.

Inför köp är de viktigaste kontrollpunkterna konkreta: träffa om möjligt tiken och se hur hon återhämtar sig efter vardagliga händelser, be om patella-, ögon- och prcd-PRA-resultat, diskutera pälsens verkliga skötsel och planera för ensamhet, barn eller andra djur i just ditt hem. Då prövar du om individen och uppfödningen passar din vardag, i stället för att förlita dig på den lilla storleken eller en idealiserad rasbeskrivning.

Russkaya Tsvetnaya bolonka

Svenska Kennelklubben (SKK)

Deutscher Verband der Gebrauchshundsportvereine (DVG)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Liten, robust rysk sällskapshund med lång, vågig, fällsvag päls i många olika färger. Kärleksfull, människoorienterad och känslig, den trivs med nära sällskap och måttlig daglig motion. Intelligent och anpassningsbar till lägenhetsliv, men kräver regelbunden pälsvård och tycker illa om att lämnas ensam länge.

Kennel La Gozzas i Sparsör har Russkaya Tsvetnaya bolonka i uppfödarprofilen. På den egna webbplatsen beskrivs hur Kennel La Gozzas startade 2009 med Perro de auga Español, medan första Bolonka kom till kenneln 2014 och första Bolonka-kullen föddes 2015. Det ger en tydlig historik för rasinriktningen.

Kennel La Gozzas

## Snabbfakta

Akita är en stor japansk spetshund som i dag främst hålls som sällskapshund. Den är självständig, uppmärksam och ofta lugn hemma, men kräver en ägare som kan träna tålmodigt och hantera en stark hund i möten med omvärlden.

- **Ursprung:** Japan
- **Rasgrupp:** Grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Mankhöjd enligt rasstandarden:** 67 cm för hanar och 61 cm för tikar, med 3 cm tolerans åt båda hållen
- **Vikt:** FCI:s rasstandard anger ingen officiell vikt
- **Päls:** Rak, grov täckpäls med mjuk och tät underull
- **Vanliga användningsområden:** Sällskap, utställning, spår, sök och annan vardagsaktivering

Akita och American akita är två skilda raser. Den japanska akitan är lättare och mer utpräglat spetstypad, med ett snävare urval av godkända färger. American akita är grövre byggd och har en annan rasstandard. Därför bör information, hälsoundersökningar och stamtavlor alltid kontrolleras för rätt ras.

Rasen passar bäst hos den som uppskattar en självständig hund och kan planera hundmöten, inkallning och tidig miljöträning. Den är sällan rätt val om målet är en hund som vill hälsa på alla eller upprepa samma övning många gånger.

## Utseende och päls

Akita ska vara stor, robust och välbalanserad, med ståndöron och en grov svans som bärs tydligt ringlad över ryggen. Rasstandarden anger 67 cm för hanar och 61 cm för tikar; båda får avvika 3 cm uppåt eller nedåt. Standarden anger däremot ingen vikt, så viktuppgifter från andra håll bör inte behandlas som ett officiellt rasintervall.

Godkända färger är röd fawn, sesam, brindle och vit. Sesam betyder röd fawn med svarta hårspetsar. Alla färger utom vitt ska ha **urajiro**: vitaktig päls på bland annat nospartiets sidor, kinderna, kroppens undersida, svansens undersida och benens insidor. Svart mask och fläckar på vit botten hör inte till den japanska akitans rasstandard; sådana drag kan förekomma i American akitas färgbild och är ännu ett skäl att inte blanda ihop raserna.

Pälsen består av grova, raka täckhår och mjuk, tät underull. Den är något längre över manke och bakdel och längst på svansen. Akita fäller normalt mycket underull omkring två gånger om året. Då behöver den kammas igenom ordentligt och ofta nog för att lös underull inte ska packas. Mellan fällningsperioderna anpassas borstningen efter individens päls, och hunden badas vid behov.

Vänj valpen tidigt och lugnt vid borstning, kloklippning, tandkontroll och att någon undersöker tassar, öron och hud. Det är särskilt värdefullt för en stor, självständig hund: frivillig och belönad hantering gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Akita beskrivs som lugn, trofast och mottaglig, men också som självsäker och självständig. Det innebär inte att alla individer beter sig likadant. Uppfödning, tidiga erfarenheter, träning och den enskilda hundens personlighet påverkar hur den fungerar med människor och djur.

Många akitor knyter starka band till sin familj och vill gärna ha uppsikt över vad som händer hemma. Mot främmande personer kan en individ vara avvaktande. Målet bör inte vara att hunden måste uppskatta fysisk kontakt med alla, utan att den kan förhålla sig lugnt och säkert till besök, förbipasserande och nya miljöer.

SKK lyfter att rasen kan få problem med andra hundar, särskilt av samma kön. Se det som en risk att planera för, inte som en garanti om varje individ. Välj kontrollerade introduktioner, undvik påtvingade hälsningar och lär dig läsa tidiga tecken på spänning. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar fungerar med hundar av båda könen.

Rasens bakgrund som jakt- och vakthund gör att säkerhet kring smådjur och löshet behöver bedömas individuellt. En akita som har vuxit upp med en katt kan fungera väl med just den katten, men det säger inte hur hunden reagerar på springande djur utomhus. Använd koppel eller långlina tills inkallningen är ordentligt prövad där hunden ska vara lös.

Akita kan leva med barn, men rasnamnet är ingen trygghetsgaranti. Små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en ostörd viloplats. Eftersom en vuxen akita är stor och stark ska en vuxen också bära ansvaret för promenader och svåra hundmöten.

## Träning och motion

Akita behöver fysisk och mental aktivitet varje dag, men det finns inget auktoritativt, fast antal motionsminuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och aktivitetens intensitet avgör vad som är lagom. Promenader bör kombineras med uppgifter där hunden får tänka och använda nosen.

Spår, sök, nosarbete och varierade promenader passar rasens dokumenterade intresse för lukt och spår. Lydnad och agility kan också fungera när upplägget anpassas till individen. SKK påpekar att akita kan tröttna på enformig träning. Korta, tydliga pass med meningsfull belöning fungerar därför ofta bättre än många mekaniska repetitioner.

Träna med trygghet, konsekvens och positiv inlärning. Belöna det beteende du vill se och gör svårigheterna gradvis större. Hård fysisk korrigering löser inte självständighet och riskerar att skada tilliten. Prioritera särskilt:

- kontakt och följsamhet med slakt koppel
- att passera andra hundar lugnt och kunna öka avståndet vid behov
- inkallning först i störningsfria miljöer och sedan med långlina
- en väl inlärd plats där hunden kan koppla av när ni får besök
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

En inhägnad plats är det säkraste valet för fri rörelse innan inkallningen fungerar även under störning. Även en vältränad akita kan fatta självständiga beslut, så löshet bör avgöras av den enskilda hundens beteende och platsens risker, inte av en allmän beskrivning av rasen.

## Hälsa

Akita betraktas generellt som en förhållandevis frisk ras, men rasklubbens avelsstrategi pekar ut autoimmuna sjukdomar, höftledsdysplasi och ögondiagnoser som områden att följa. Ett bra valpköp handlar därför både om registrerade undersökningsresultat och om öppen information om sjukdomar i släkten.

Två särskilt uppmärksammade diagnoser är sebaceous adenitis, **SA**, och Vogt–Koyanagi–Harada-liknande syndrom, ofta kallat **VKH** eller **UDS** hos hund. SA är en inflammation som skadar talgkörtlarna och kan ge hud- och pälsproblem. VKH/UDS kan ge förändrad pigmentering och allvarliga ögonproblem. Diagnoserna har förekommit hos ett fåtal svenska akitor i rasklubbens redovisning för 2000–2020, men de siffrorna ska inte läsas som en aktuell riskprocent. Rasklubbens strategi säger att hundar med diagnostiserad SA eller VKH inte ska användas i avel och att familjebilden ska vägas in.

För höfter finns en viktig skillnad mellan regel och rekommendation. Enligt SKK:s registreringsregler 2026 måste båda föräldradjuren ha en officiell HD-status för att en akitakull ska kunna registreras. Kravet betyder att resultatet ska finnas; det betyder inte i sig att varje godkänd kombination har HD-grad A eller B. Rasklubbens avelsstrategi är strängare och anger att hundar med HD-grad D eller E inte ska användas i avel.

Ögonlysning är inte ett registreringskrav för akita i de svenska reglerna 2026. Rasklubben beskriver undersökningen som frivillig men önskvärd någon gång under livet för hundar som ska gå i avel. Även ett frivilligt resultat kan ge värdefull information när du jämför uppfödare.

Be uppfödaren att visa och förklara:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat i SKK:s register
- om föräldrarna är ögonlysta och vilka resultat som finns i nära släkt
- om SA, VKH/UDS eller andra diagnostiserade hud- och ögonsjukdomar finns hos nära släktingar
- hur hälsa, mentalitet och genetisk variation har vägts ihop i just den planerade kombinationen

Sök veterinär vid ihållande hudförändringar, tydligt håravfall, pigmentförlust, ögonsmärta, rodnad eller plötsligt förändrad syn. Sådana symtom har flera möjliga orsaker och kan inte bedömas säkert utifrån rasen eller en text på nätet.

## Historia och ursprung

Akita kommer från Japan och har fått sitt namn från Akita-regionen. FCI:s historik beskriver Akita Matagi som medelstora björnhundar. Från 1603 användes de även till hundkamp, och från 1868 korsades de med tosa och mastiff. Hundkamp förbjöds 1908, och 1931 utsågs nio framstående akitor till japanska naturminnen.

Andra världskriget slog hårt mot rasen. Efter kriget fanns tre tydliga typer: matagi-akita, kamphunds-akita och hundar med schäferinslag. Japanska uppfödare arbetade därefter för att återställa den ursprungliga spetstypen genom att använda matagi-akita och minska inflytandet från de utländska raserna. Det arbetet formade dagens japanska akita.

Den amerikanska utvecklingslinjen tog en annan riktning. Hundar av den tyngre efterkrigstypen fördes till USA, där American akita utvecklades. I Sverige delades populationen år 2000, och dagens svenska akitaavel bygger enligt rasens avelsstrategi på japanska linjer. Därför är Akita och American akita inte två namn för samma hund, utan separata raser med egna standarder.

## Att leva med rasen

Akita kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräcklig rastning, aktivering och utrymme att vila ostört. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. Viktigare är att en stor hund kan passera trapphus och smala utrymmen lugnt, att hundmöten går att hantera och att det finns bra promenadområden i närheten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En vuxen, trygg och ensamhetstränad hund kan ofta vara själv några timmar, medan en valp inte kan lämnas ensam på samma sätt. Hur snabbt träningen går varierar mellan individer. Öka inte tiden när hunden visar oro; ordna i stället hundvakt, dagmatte eller annan lösning om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

I ett hem med andra hundar behöver du väga in kön, hur individerna fungerar med andra hundar och om de kan hållas åtskilda. Ge mat och tuggben separat om det finns risk för konkurrens, och ordna flera ostörda viloplatser. Med katt eller smådjur behövs kontrollerade introduktioner och möjlighet att skilja djuren åt med grind eller dörr. Tidigare lugn samvaro gör inte alla framtida situationer riskfria.

Inför ett valpköp bör du träffa vuxna hundar från uppfödarens linjer och be om konkreta exempel, inte bara allmänna rasord. Fråga hur hundarna fungerar vid hundmöten, besök, hantering, ensamhet och nya miljöer. Jämför svaren med ditt faktiska liv: vem sköter promenaderna, hur löser ni gäster, var kan hunden få lugn och vad händer om den inte kan gå lös eller umgås med familjens andra hund? Den genomgången säger mer om matchningen än om akita beskrivs enbart som lojal, lugn eller självständig.

Akita

American Kennel Club (AKC) - Akita Breed Overview

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Stor, kraftfull japansk spetsras med bred skalle, ringlad svans och tät dubbel päls som fäller rikligt. Lugn, självständig och reserverad mot främlingar men djupt lojal mot familjen och en naturlig väktare. Intelligent men viljestark, passar bäst för erfarna och konsekventa ägare.

Milstolpen's i Arvika har Akita i uppfödarprofilen och flera öppna katalogspår inom rasen. Örebro Läns Kennelklubbs Askersund-resultat 2017 och 2018 visar Milstolpen's-poster under Akita med Arvika vid uppfödaren. Uppsala Läns Kennelklubbs Gimo-katalog 2022 listar en Akita-post med Milstolpen's-prefix och registreringsnummer SE56774/2016, också med Arvika i uppfödaruppgiften.

Milstolpen's

Ceskoslovenský vlciak

Czechoslovakian Wolfdog Club of the United Kingdom

Förbundet Svenska Kennelklubben (SKK) - Swedish Kennel Club

Czechoslovakian Wolfdog Deutschland

Ceskoslovenský vlciak är en sällsynt, varglik brukshundras framtagen genom korsning mellan schäfer och karpatiska vargar. Den är medelstor till stor, atletisk och mycket energisk, knyter starka band till sin familj, är reserverad mot främlingar, kräver intensiv träning, långa dagliga promenader och passar bäst för erfarna, aktiva ägare.

kennel Dreamskyline i Långås har Ceskoslovenský vlciak i uppfödarprofilen och webbplatsen presenterar Kennel Dreamskyline med varghund, Ceskoslovensky Vlciak, bland sina rasinriktningar. SKK Hunddata visar dessutom Dreamskyline-prefixet inom Ceskoslovenský Vlciak med registreringsnummer SE12471/2015. Det ger både egen webbplats och officiellt registerspår för kennelnamnet inom rasen.

kennel Dreamskyline

## Snabbfakta

Nederlandse schapendoes är en lättbyggd nederländsk vallhund som kombinerar arbetslust, snabbhet och självständighet med stark tillgivenhet till människor den känner. Den passar bäst hos någon som vill träna och vara aktiv tillsammans med hunden och som har tid för en lång päls, särskilt under unghundens pälsbyten.

- **Rasgrupp:** Grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Ursprung:** Nederländerna
- **Ursprunglig uppgift:** Vallning av får
- **Mankhöjd:** Hanar 43–50 cm, tikar 40–47 cm
- **Vikt:** Rasstandarden anger inget fast kilogramspann
- **Päls:** Lång, tät dubbelpäls med fin, torr och lätt vågig struktur
- **Aktivitetsnivå:** Energisk vallhund som behöver både rörelse och uppgifter

Rasen kallas ofta bara schapendoes. Bakom den rufsiga pälsen finns en smidig arbetstyp som ska kunna galoppera, hoppa och vända snabbt.

## Utseende och päls

Nederlandse schapendoes ska vara lätt byggd och något längre än hög. Rörelserna ska vara fria och fjädrande. Den rikliga pälsen gör att hunden ser större ut än kroppen faktiskt är.

Hanar ska vara 43–50 cm och tikar 40–47 cm. Standarden anger ingen idealvikt; höjd, konstruktion, muskelmassa och hull ger bättre vägledning än ett generellt kilogramspann.

Svansen är lång och rikligt bepälsad, men ska inte alltid bäras på samma sätt. I vila hänger den ned. I trav kan den bäras ganska högt och svänga lätt från sida till sida, i galopp sträcks den ut och vid hopp fungerar den som roder. En uppmärksam hund får lyfta svansen högt, men den ska inte bäras stelt över ryggen.

Pälsen har tät underull och långa täckhår, minst 7 cm över bakdelen. Hårstråna ska vara fina, torra, lätt vågiga och stå ut i tofsar. Tydligt lockig, krusig eller silkig päls stämmer inte med standarden. Hårtofsen på huvudet, mustaschen och skägget ger det karakteristiska uttrycket.

Alla färger är tillåtna, men standarden föredrar blågrått till svart.

Pälsvården förändras när hunden växer. Valppälsen kan vara relativt enkel, medan övergången till vuxenpäls ofta ger en mjukare blandpäls som lättare filtar ihop sig. Den vuxna pälsen utvecklas gradvis och kan dröja till ungefär två–tre års ålder. Under övergången behöver vissa hundar kammas betydligt oftare än en färdigpälsad vuxen.

En grundlig genomgång ungefär en gång i veckan är en rimlig startpunkt, men pälsens skick ska styra. Dela pälsen i mindre partier och kontrollera med kam ända ned till huden, särskilt bakom öronen, i skägget och kragen, under frambenen, på magen och runt bakdelen. Om kammen inte går igenom utan motstånd behöver pälsen redas ut.

Pälsen kan hålla kvar grus, kvistar, frön, lera och snö. Underull lossnar också periodvis, även om hår inte alltid hamnar på golvet på samma sätt som hos en korthårig hund. Det gör inte rasen allergifri. Hundallergi orsakas främst av allergener från hud och saliv, och ingen hundras kan lovas vara säker för en allergiker.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver schapendoes som uppmärksam, modig, intelligent, vaksam, glad, livlig och vänlig. Mot bekanta människor ska den vara tillgiven och trogen. Vallhundsbakgrunden märks ofta i att hunden snabbt registrerar rörelse och förändringar.

Detta är ett rasideal, inte en garanti för varje individ. I den svenska rasspecifika avelsstrategin (RAS), som bygger på äldre mentalbeskrivningar till och med 2015, uppmärksammades flykt- och rädslereaktioner vid ljud och överraskningar samt låg vilja hos vissa hundar att undersöka det som skrämt dem. Underlaget är begränsat och historiskt, men gör trygghet och återhämtning till viktiga frågor. Be uppfödaren ge konkreta exempel på hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, hantering och nya miljöer och be att få se BPH- eller MH-resultat när sådana finns.

Vaksamheten kan innebära att hunden talar om när någon kommer eller något förändras utanför hemmet. Träna därför tidigt på att ett kort larm följs av lugn. Skärma av en fönsterplats om den utlöser skällande, belöna tystnad och lär hunden att gå till en bestämd plats när det ringer på dörren.

Schapendoes kan fungera fint med barn när hunden är trygg och samspelet leds av en vuxen. Barn ska inte dra i pälsen, störa hunden när den vilar eller använda den som lekkamrat utan tillsyn. Lekfullhet och snabba rörelser kan också leda till krockar eller vallningslikt cirklande. Med hundar, katter och smådjur beror samspelet på individ, erfarenhet och introduktion; vallhundsbakgrund är ingen garanti för problemfritt samliv.

## Träning och motion

Nederlandse schapendoes behöver rörelse och mental aktivering varje dag, men inget fast timantal passar alla. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, kondition och förmågan att varva ned. Varva promenader, nosande och koncentrationsuppgifter med ostörd vila.

Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, lydnad, freestyle, nosework, spår, eftersök och vallning. Man behöver inte tävla, men hunden mår väl av uppgifter som förenar snabba beslut, kroppskontroll och samarbete. Fartfylld motion behöver balanseras med lugn och vila.

Självständigt arbete ingår i rasens ursprungliga funktion. I träningen kan det märkas som egna initiativ eller tappat intresse vid upprepning. Håll passen korta, variera belöningarna och öka svårigheten gradvis. Belöningsbaserad träning ger tydlig information utan rädsla eller smärta.

Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt trots rörelse, människor och andra hundar
- lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphus
- koppelgående och förmåga att passera utan att valla eller kasta sig in i lek
- trygg hantering av päls, öron, tassar, mun och hela kroppen
- kroppskontroll före höga hopp och krävande agility
- en tydlig signal för att avsluta aktivitet och vila

Valpar och unga hundar ska inte tränas som färdiga idrottshundar. Bygg balans och koordination med varierad rörelse och vänta med upprepad hög belastning tills kroppen är mogen.

## Hälsa

Be att få se aktuella ögon- och gPRA-resultat samt tillgänglig information om höfter, armbågar och mentalitet. Kontrollera hundarnas identitet och undersökningsdatum.

gPRA är en form av progressiv retinal atrofi som hos schapendoes är kopplad till en mutation i genen CCDC66. Sjukdomen bryter gradvis ned näthinnans ljuskänsliga celler och kan leda till nattblindhet, tilltagande synförlust och slutligen blindhet. Det finns ett direkt DNA-test för den rasspecifika mutationen.

DNA-testet visar om hunden är genetiskt fri, anlagsbärare eller har två kopior av sjukdomsvarianten:

- En genetiskt fri hund har inte den testade sjukdomsvarianten.
- En anlagsbärare har en kopia. Den ska inte likställas med en hund som har två sjukdomsanlag, men kan föra varianten vidare.
- En hund med två kopior löper risk att utveckla den testade formen av gPRA.

Nedärvningen är enkelt recessiv. En känd anlagsbärare ska därför bara paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund. Då kan valparna inte få två kopior av just den testade varianten, även om vissa kan bli bärare. Det avgörande är att kombinationen är säker och att resultaten går att verifiera.

DNA-testet och en klinisk ögonlysning svarar på olika frågor. DNA-testet gäller den kända CCDC66-varianten, medan ögonlysningen kan upptäcka synliga ögonförändringar vid undersökningstillfället. Ett fritt DNA-resultat utesluter därför inte alla möjliga ögonsjukdomar, och en ögonlysning utan anmärkning visar inte vilken genetisk status hunden har för gPRA.

Den publicerade svenska RAS, reviderad 2016, anger gPRA-test och ögonlysning för avelshundar och rekommenderar dessutom HD- och ED-undersökning. SKK:s registreringsregler för 2026 har däremot inget rasspecifikt krav på HD, ED, ögonlysning eller gPRA-test för att en schapendoeskull ska registreras. En SKK-registrerad valp har alltså inte automatiskt föräldrar med dessa resultat. SKK:s allmänna regel om enkelt recessiva allvarliga sjukdomar gäller ändå när ett DNA-resultat är känt: en bärare får bara kombineras med en fri hund, och en hund med dubbla sjukdomsanlag ska inte användas i avel.

Be uppfödaren visa:

- gPRA-resultat för båda föräldrarna eller en dokumenterad ärftlig frihet
- aktuella ögonlysningsresultat med fullständig bedömning
- officiella HD- och ED-resultat när hundarna är undersökta
- information om syn, leder, rörelseförmåga och rädsla hos äldre nära släktingar

## Historia och ursprung

Nederlandse schapendoes utvecklades som vallhund i Nederländerna och förekom vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet där det fanns hedmarker, herdar och fårhjordar. Hundarna behövde uthållighet, rörlighet, snabbhet och förmåga att fatta egna beslut på avstånd från föraren.

P. M. C. Toepoel räknas som rasens grundare. Under åren 1940–1945 samlades hundar av den nästan försvunna typen in för fortsatt avel. Den nederländska rasklubben bildades 1947, Raad van Beheer gav ett provisoriskt erkännande 1952 och 1954 skrevs en standard och en stambok öppnades.

Årtalet 1971 förekommer i standardens historiska sammanfattning som rasens slutliga erkännande. FCI:s egen rasförteckning anger däremot den 17 maj 1991 som datum för definitivt FCI-erkännande. Därför bör 1971 inte beskrivas som FCI:s definitiva erkännandedatum utan förklaring. Den officiella standard som gäller i dag fastställdes av FCI 1992 och publicerades 1999.

Rasstandarden placerar schapendoes bland långhåriga europeiska vallhundar som bearded collie, puli, polski owczarek nizinny, old english sheepdog, briard och bergamasco. Det är en historisk släktskapsbeskrivning, inte en sentida blandning.

## Att leva med rasen

En schapendoes kan bo i lägenhet eller hus om den får aktivitet, återhämtning och träning kring ljud. I ett lyhört hus behöver människor i trappan, hissdörrar och rörelser utanför fönstret bli vardag, inte skäl till långvarigt larm. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamma uppgifter.

Räkna med att pälsen tar in naturen. Efter en skogstur kan du behöva plocka bort kvistar och frön, reda fuktiga partier och kontrollera tassar och hud. Under unghundens pälsbyte kan tidsåtgången vara betydligt större än hos en färdigpälsad vuxen. Vänj valpen vid systematisk pälsvård på ett halkfritt underlag.

Rasen vill gärna vara nära sin familj, så ensamhet ska tränas i små steg när hunden är trygg och rastad. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vila. Ihållande skällande, vandrande, flämtande eller förstörande är tecken på att steget blivit för stort, inte på att hunden behöver ”vänja sig” genom längre frånvaro.

Nederlandse schapendoes passar dig som vill ha en snabb, glad och engagerad träningskamrat och uppskattar en hund med egna initiativ. Den passar sämre om du söker mycket lågt aktivitetsbehov, minimal pälsvård eller en hund som självklart är tyst och trygg överallt. Välj uppfödare efter verifierade gPRA- och ögonresultat, öppen information om leder och mentalitet och hur de vuxna hundarna fungerar i vardagen.

Nederlandse schapendoes

Dutch Schapendoes Club of the Netherlands

Société Centrale Canine (France)

Deutsche Kynologische Gesellschaft (Germany)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Nederlandse schapendoes är en medelstor, holländsk vallhund med rufsig päls, livlig och smidig med ett studsigt steg. Den är glad, människoorienterad och lekfull och passar bra i aktiva familjer. Hunden är intelligent men självständig och behöver positiv träning, regelbunden mental stimulans och frekvent pälsvård.

För Briemates i Kvibille anger uppfödarprofilen Nederlandse schapendoes, och den egna webbplatsen presenterar Briemates Kennel med samma ras. På Om oss-sidan anges att kenneln har funnits sedan 2005. SKK Hunddata ger ett separat registerspår genom registreringsnummer SE29283/2013, där Briemates-prefixet står under Nederlandse Schapendoes.

Briemates

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Katalog- och rasklubbsspår placerar Samejäntans i Malungsfors med Finsk lapphund, samma ras och ort som uppfödarprofilen anger. Wästmanlands Kennelklubbs Västerås-katalog 2022 listar en Samejäntans-post under Finsk lapphund med registreringsnummer SE41621/2016 och Malungsfors vid uppfödaren. I Svenska Rasklubben för Finsk Lapphunds årssammanställning 2019 finns dessutom Samejäntans-poster med Malungsfors som uppfödarort.

Samejäntans

## Snabbfakta

Japansk spets är en japansk sällskapshund i FCI:s grupp 5. Den känns igen på den rent vita dubbelpälsen, de små upprättstående öronen och den plymförsedda svansen över ryggen. Rasen är livlig, uppmärksam och ofta lätt att motivera i träning, men den har också nära till skall. För den som funderar på rasen är ljudnivån därför minst lika viktig att bedöma som motionsbehovet.

- **Ursprung och användning:** Japan; sällskapshund, FCI-nummer 262.
- **Storlek:** hanar ska enligt standarden vara 30–38 cm i mankhöjd och tikar något mindre. Standarden anger ingen vikt.
- **Proportioner:** kroppen ska vara något längre än hög, med förhållandet 10:11 mellan mankhöjd och kroppslängd.
- **Päls:** rent vit, med rakt utstående täckhår och kort, mjuk och tät underull.
- **Temperament:** idealet är en intelligent, gladlynt och uppmärksam hund. En japansk spets får larma, men ska inte vara allmänt skällig, rädd eller aggressiv.
- **Vardagsbehov:** daglig fysisk aktivitet, uppgifter för nos och hjärna samt tidig träning kring ljud, besök och ensamhet.

Japansk spets kan likna en liten samojed eller en vit tysk spets, men de är egna raser med olika standarder och bakgrund. Utseendet räcker inte som vägledning när du jämför temperament, storlek eller hälsa.

## Utseende och päls

Japansk spets är en stadig men elegant hund utan extrema proportioner. Det spetsiga nospartiet, de mörka mandelformade ögonen och de små trekantiga öronen ger ett alert uttryck. Ryggen ska vara kort och plan och rörelserna kvicka. Svansen bärs över ryggen, men ska inte vara hårt ringlad.

Pälsen består av två tydliga lager. Täckhåret är rakt och står ut från kroppen, medan underullen är kort, mjuk och tät. Pälsen är kortare på ansiktet, öronen och benens framsidor, men längre på kroppen. Kragen över bröst och hals och den rikligt behårade svansen är särskilt framträdande. Den enda godkända färgen är rent vit.

En grundlig borstning och kamning ända ner till huden ungefär en gång i veckan brukar vara en bra bas. Arbeta i små partier så att kammen når underullen och kontrollera särskilt pälsen bakom öronen. Under fällning behövs tätare genomgångar. SKK beskriver att tikar ofta fäller två gånger om året och vuxna hanar vanligen en gång, men mängd och tidpunkt varierar.

Bad ska styras av smuts och behov, inte av ett fast schema. Den vita färgen är inget skäl att bada hunden varje gång den blir dammig. Vänj valpen lugnt vid borste, kam och tasskontroll innan ett helt pälsarbete behövs.

## Temperament och personlighet

Japansk spets är snabb att uppfatta vad som händer omkring den och vill gärna vara nära sin familj. Rasstandarden beskriver hunden som intelligent, gladlynt och uppmärksam. En del individer är ointresserade av kontakt med främmande människor eller hundar. Reserverad betyder inte rädd: panik, hot eller svårighet att återhämta sig är något annat än lugn integritet.

Skallet kräver en nyanserad bild. SKK:s rasbeskrivning säger att japansk spets har lätt att skälla, medan standarden säger att den inte får vara skällig. Det går ihop om man skiljer ett kort larm från ett beteende som fortsätter vid varje ljud. Målet är inte att ta bort hundens uppmärksamhet, utan att den kan registrera en dörrsignal och sedan släppa den.

I rasklubbens ägarenkäter från 2014 och 2020 återkom skall, blyghet och rädsla för främmande personer. Urvalet var självselekterat och frågan bred, så svaren visar inte hur vanligt något är inom rasen. Träffa om möjligt valpens mamma i vardagen, fråga hur nära släktingar reagerar på besök och trapphusljud och läs eventuella BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna aktivt och kan hantera skall konsekvent. Den är ett sämre val för den som förutsätter att en sällskapshund automatiskt är tyst, följer varje inkallning eller hälsar glatt på alla.

## Träning och motion

En vuxen japansk spets behöver fysisk och mental aktivitet varje dag, men ingen fast minutkvot passar alla. Variera promenader, nosande, lek och korta samarbetsuppgifter. Rallylydnad, nosework, agility, spår, tricks och vardagslydnad är möjliga aktiviteter; välj efter hundens hälsa, intresse och kondition.

Bedöm nivån genom återhämtningen. Hunden ska kunna varva ner och röra sig utan stelhet efter vila. Den som börjar bevaka varje liten störning kan behöva tydligare vila, nosarbete eller bättre störningsträning – inte nödvändigtvis en längre promenad. Valpar behöver korta, lekfulla erfarenheter anpassade till ålder, inte ett vuxenschema i miniatyr.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar rasens uppmärksamhet och arbetsvilja. Kartlägg först vad som utlöser skall: dörrklocka, hiss, människor utanför fönstret eller upphetsning i lek. Skapa avstånd eller dämpa insyn och belöna hunden medan den kan vara tyst och ta kontakt. Lär sedan en enkel uppgift, exempelvis att gå till sin matta när det ringer på. Bestraffning kan öka oro utan att ändra hundens känsla inför ljudet.

SKK beskriver rasens jaktinstinkt som relativt låg, men det är ingen garanti för lös hund eller säker inkallning. Träna först i lätt miljö, höj störningen gradvis och använd långlina tills hunden svarar på första signalen även när något rör sig. En procentsiffra för inkallning säger mindre än hur hunden fungerar i just den miljö där du tänker släppa den.

## Hälsa

Japansk spets beskrivs av SKK som en i stort frisk ras med få rasspecifika sjukdomar, men en valpköpare behöver ändå granska knän, ögon, hjärta och relevant släkthistorik. Ett enstaka normalt test ersätter inte en bedömning av föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

**Patellaluxation**, där knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge, förekommer i rasen. I den publicerade avelsstrategin rekommenderar rasklubben en frivillig patellaundersökning omkring två års ålder, när hunden är fysiskt utvecklad. Be om föräldrarnas officiella resultat och fråga även om återkommande hälta, svårighet att hoppa eller ovilja att springa och vända snabbt i familjen.

**Ögon och hjärta** följs också frivilligt. Avelsstrategin beskriver ett fåtal PRA-diagnoser hos äldre hundar och rekommenderar regelbundna ögonundersökningar av avelsdjur, särskilt efter sex års ålder. Den tar även upp ett fåtal äldre individer med blåsljud och MMVD. Rådet är att veterinären lyssnar på hjärtat vid vanliga besök och går vidare med ultraljud vid blåsljud. Det är övervakning, inte belägg för att varje hund drabbas eller att ett gammalt normalt resultat gäller livet ut.

**X-bunden muskeldystrofi** har dokumenterats i ett begränsat antal irländska familjer, och forskare har utvecklat ett DNA-test för mutationen. Rasklubbens strategi uppger att inga fall var kända utanför de drabbade irländska familjerna. DNA-testet är därför särskilt relevant när stamtavlan har irländsk härkomst: be då om känd genetisk status i den delen av stamtavlan. Det finns däremot inget stöd för att alla japanska spetsar rutinmässigt behöver ett särskilt PRA-DNA-test.

I SKK:s registreringsregler för 2026 finns inga särskilda krav på hälsotest för japansk spets, och rasen har inget obligatoriskt centralt hälsoprogram. Kontrollerna av patella, ögon och hjärta är frivilliga rekommendationer från rasklubben. Kontrollera alltid den senaste regelversionen inför avel och skilj bindande villkor från rekommendationer.

## Historia och ursprung

Japansk spets utvecklades i Japan under första hälften av 1900-talet. Den officiella standarden säger försiktigt att rasen bland annat anses härstamma från vita tyska grosspitz som kom till Japan via Sibirien och nordöstra Kina omkring 1920. Det är en dokumenterad formulering om bakgrunden, inte ett skäl att beskriva dagens ras som en tysk spetsvariant.

Vita spetshundar visades i Tokyo omkring 1921. År 1925 importerades två par från Kanada, och fram till 1936 kom fler hundar från Kanada, USA, Australien och Kina. Dessa hundar korsades för att forma en tydligare rastyp. Efter andra världskriget skrev den japanska kennelklubben den standard som fastställdes 1948.

Mer detaljerade påståenden om samojed, american eskimo dog eller andra raser i den tidiga aveln förekommer ofta, men stöds inte av den officiella standardens historik. Det säkra är därför att hålla isär dokumenterade importvägar och senare teorier.

## Att leva med rasen

Japansk spets kan bo i lägenhet, men ljudfrågan blir mer påtaglig. Hörs hiss, port eller grannar? Planera en viloplats bort från ytterdörr och utsiktsfönster och belöna lugn innan larmandet blir en vana. Närheten till bra rastnings- och träningsmiljöer är viktigare än antalet rum.

Ensamhet måste läras in gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och även vuxna hundar skiljer sig mycket åt. Börja när hunden är trygg hemma, lämna mycket kort och öka bara medan den kan vila utan att skälla, vandra eller visa stress. Kamera kan hjälpa dig att se vad som händer efter att dörren stängts. Om oron ökar ska tiden kortas och träningen backas, inte pressas igenom.

Med barn är vuxnas närvaro och hundens rätt till en ostörd viloplats viktigare än rasetiketten. Lär barn att inte bära, krama eller störa hunden när den äter eller sover. Med andra hundar, katter och smådjur avgör tidigare erfarenheter och individens beteende mer än den generella uppgiften om relativt låg jaktinstinkt. Introducera katt och hund med avstånd, grind eller koppel, hindra jakt och se till att katten har höga flyktvägar. Lämna dem inte utan uppsikt förrän samspelet är stabilt.

Inför ett köp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Hur reagerar föräldrar och nära släktingar på dörrljud, besökare och nya miljöer?
- Vilka daterade resultat finns för patella och ögon, och vad vet uppfödaren om hjärt- och rörelsebesvär bland släktingar?
- Finns irländsk härkomst, och i så fall är den berörda grenens genetiska status för muskeldystrofi känd?
- Hur har valparna fått öva hantering, vardagsljud, vila och korta separationer?

Den bästa matchningen är ett hem som uppskattar en alert, träningsvillig sällskapshund och är berett att arbeta lugnt med ljud och självkontroll. Den vita pälsen syns mest, men i vardagen är det hur lätt hunden börjar skälla, hur snabbt den återhämtar sig och om den kan koppla av som avgör om rasen passar.

Japansk spets

Japansk spets är en liten till medelstor, människoorienterad sällskapshund med en rent vit dubbel päls som är lätt att sköta med regelbunden borstning. Den är livlig, intelligent och lättlärd och passar bra i lägenhet om den får daglig motion. Naturligt vaksam och ljudlig, men brukar bli vänlig när den väl har hälsat på nya personer.

I Söderåkra är Betty bops kennel kopplad till Japansk spets i uppfödarprofilen, med två öppna register- och katalogspår. SKK Hunddata visar en Betty-Bops-post under Japansk Spets med registreringsnummer SE17340/2017. Småland-Ölands Kennelklubbs Ölandskatalog 2025 visar en annan Betty-Bops-post under Japansk spets med SE56103/2019 och Söderåkra vid uppfödaren.

Betty bops kennel

Tribusas Kennel i Sjöbo har Shetland sheepdog i uppfödarprofilen, och den egna webbplatsen beskriver en liten Sheltie-uppfödning med inriktning mot bruks, lydnad och familjeliv. SKK Avelsdata ger ett separat registerspår: en Tribusas-post under shetland sheepdog med registreringsnummer SE37047/2018 och Sjöbo vid kenneln.

Tribusas Kennel

## Snabbfakta

Staffordshire bullterrier är en brittisk, kompakt terrier med stor styrka i förhållande till sin storlek. Det är en egen erkänd ras, inte samma ras som american staffordshire terrier, bullterrier eller american bully. För rätt ägare kan den vara en nära och aktiv sällskapshund, men valet bör bygga på individens temperament, hundmöten och familjens förmåga att hantera en stark och snabb hund – inte på smeknamn eller stereotyper.

- **Ursprung:** Storbritannien, med rötter i Midlands och Staffordshire
- **Rasgrupp:** FCI grupp 3, terrier
- **Mankhöjd:** 35,5–40,5 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 12,7–17 kg för hanar och 11–15,4 kg för tikar
- **Päls:** kort, slät och tätt liggande
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill träna belöningsbaserat, kan läsa hundens signaler och har en genomtänkt plan för hundmöten, motion och återhämtning

Rasstandarden beskriver en intelligent, tillgiven, modig och pålitlig hund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Uppväxtmiljö, hälsa, erfarenheter och nedärvda egenskaper påverkar vardagen. En förstagångsägare kan lyckas väl om personen är beredd att träna vardagskontroll och förebygga svåra situationer.

## Utseende och päls

En Staffordshire bullterrier ska förena muskelkraft med balans, smidighet och fria rörelser. Bröstkorgen är bred, kroppen kompakt och huvudet kort och djupt med bred skalle. Mer vikt är inte ett tecken på bättre rastyp. Höjd och vikt ska passa ihop, och en hund som blir för tung förlorar den rörlighet som hör till rasen.

Standarden anger 35,5–40,5 cm i mankhöjd. Hanar ska väga 12,7–17 kg och tikar 11–15,4 kg. Vikten i överkant är inte ett mål i sig; hull, muskler, kön och kroppsbyggnad måste bedömas tillsammans.

Pälsen är kort, slät och tätt liggande. Ta bort lösa hår och anpassa bad efter hundens behov i stället för ett fast schema. Klåda, återkommande rodnad eller tasslickande ska inte avfärdas som ett vanligt pälsproblem.

Godkända färger är röd, fawn, vit, svart eller blå, med eller utan vitt, samt alla nyanser av brindle med eller utan vitt. Leverfärg och svart med tanteckning är enligt standarden absolut oönskade. Blått är en godkänd färg, men färg bör aldrig väga tyngre än hälsa, temperament och en genomtänkt kombination.

Rasen har ett förhållandevis kort huvud, men andningen ska vara fri och tyst. Återkommande snörvlande, tydligt andningsljud vid måttlig aktivitet eller kraftig snarkning under sömn ska inte förklaras bort som normalt för rasen. Det är funktion som avgör om huvud och luftvägar fungerar bra.

## Temperament och personlighet

Staffordshire bullterrier förväntas vara tillgiven mot människor, modig och mentalt stabil, men svenska mentalbeskrivningar visar stor variation. En hund kan vara öppen och energisk, mer avvaktande eller snabbt bli överväldigad. Vardagliga exempel från föräldrar och nära släktingar är därför mer värdefulla än påståenden om hur rasen “alltid” är.

Ett intensivt och långvarigt hälsande bevisar inte trygg socialitet; det kan också handla om hög upphetsning eller social stress. Hunden behöver kunna återfå lugnet och avstå från kontakt. Aggressivitet mot människor och extrem skygghet hör inte till rasidealet och ska tas på allvar.

Hundens inställning till människor säger inte hur den fungerar med andra hundar. Rasens historia och den variation som rasklubben beskriver gör det klokt att välja lekkamrater och att inte räkna med att en vuxen hund trivs i en okänd grupp eller hundrastgård. Alla Staffordshire bullterrier är inte hundaggressiva; faktisk lekstil, förmåga att avbryta, spänningsnivå och erfarenheter ska styra – inte könsregler eller en rasetikett.

BPH, MH och mentalindex kan ge värdefull information om föräldradjur och släktingar, men förutsäger inte hela valpens personlighet. Fråga hur hundarna reagerar på överraskningar, människor, hantering, skottljud och hundmöten, och hur snabbt de återhämtar sig.

Smeknamnet “nanny dog” är ingen säkerhetsbedömning. Även en mycket människokär hund kan bli stressad, ha ont eller reagera snabbt. Barn och hund ska därför alltid ha en närvarande vuxen som kan läsa situationen och avbryta i tid.

## Träning och motion

Staffordshire bullterrier behöver regelbunden rörelse, mental aktivitet och återhämtning, men det finns ingen bestämd motionstid som passar alla. En bra vecka kan innehålla promenader i olika miljöer, fri rörelse på säkert område, nosarbete, korta träningspass och lugna dagar. Mängden anpassas efter ålder, kondition, hälsa, temperatur, intensitet och återhämtning.

Belöningsbaserad träning passar rasens energi och vilja att samarbeta. Prioritera sådant som gör vardagen säker: följsamhet i koppel, inkallning eller långlina, att kunna passera hundar, släppa en aktivitet, hälsa lugnt, vänta, hanteras och koppla av. Målet är inte blind lydnad utan en hund som kan fatta bra beslut även när den blir ivrig.

Social träning betyder inte att hunden måste leka med alla. Några väl valda hundrelationer, tydliga pauser och kontrollerade möten ger ofta bättre förutsättningar än en stökig hundrastgård. Avsluta om kroppen blir stel, leken ensidig, intensiteten bara ökar eller någon hund försöker komma undan. Träna gärna lugn närvaro på avstånd i stället för att alltid gå fram.

Valpar ska få utforska, leka och bygga kroppskontroll utan långa, ensidiga eller tvingande motionspass. För vuxna hundar kan exempelvis nosework, lydnad, rallylydnad och anpassad agility ge både tankeuppgifter och samarbete. Belastningen ska ökas stegvis.

Vid värme eller hård aktivitet ska hundens andning och återhämtning styra. Sök veterinär om hunden får tydligt ansträngd eller ljudlig andning, blir ostadig eller har svårt att återgå till normal andning. Sådana tecken ska inte accepteras som en del av rasens utseende.

## Hälsa

Allergi och atopiska hudproblem är ett av de viktigaste aktuella hälsoområdena för Staffordshire bullterrier i Sverige. Fråga därför inte bara om en förälder har ett testresultat, utan om klåda, öronproblem, tassbesvär och andra hudproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor. Återkommande hudsymtom kan påverka både välfärd och vardag under lång tid.

Rasklubbens nuvarande arbete lyfter även leder och rörelser, särskilt höfter, armbågar och knän, samt ögon, tänder, bett och andning. Hornhinneskador och felplacerade ögonhår förekommer, och felställda hörntänder kan skada vävnad i munnen. Be att få se hur föräldradjuren rör sig och andas i vanlig aktivitet, inte bara när de står uppställda.

Hälsokrav och rekommendationer är inte samma sak. SKK:s registreringsregler för 2026 ställer inget särskilt krav på att föräldrar till Staffordshire bullterrier ska ha ett visst hälsotestresultat. Rasklubbens aktuella avelsstrategi rekommenderar däremot att båda föräldrarna har resultat för höftleder, armbågar, ögon, L2Hga och HC samt känd mental status genom BPH eller MH. Som köpare bör du be om de faktiska resultaten även när de inte är ett villkor för registrering.

L2Hga och HC är två skilda recessivt nedärvda sjukdomar med DNA-test. SKK registrerar L2Hga-resultat centralt på nivå 1 i hälsoprogrammet. En anlagsbärare är inte sjuk av den aktuella recessiva varianten, men får bara paras med en hund som är testad fri. En hund som har ärvt sjukdomsvarianten från båda föräldrarna ska inte användas i avel. Kontrollera hundens identitet, provdatum och resultat för kombinationen. Ett DNA-test säger inget om allergi, leder, andning eller allmän hälsa.

Rasklubben avråder i sin nuvarande avelsstrategi från kombinationerna blå med blå och vit med vit. Det är ett råd om avelskombinationer, inte ett bevis på att varje blå eller vit hund är sjuk. Välj aldrig valp främst efter en ovanlig färg och acceptera inte sämre dokumentation för att få ett visst utseende.

## Historia och ursprung

Staffordshire bullterrier utvecklades i engelska Midlands och området kring Staffordshire ur äldre hundar av bull- och terriertyp. Bakgrunden omfattar tidens blodiga djurhetsningar och hundkamper. När hetsning mot fastbundna djur förbjöds 1835 fortsatte hundkamper olagligt, samtidigt som hundarna också levde nära sina ägare. Historien bör beskrivas öppet, men den gör inte varje modern hund aggressiv och den får inte användas för att romantisera riskfyllda beteenden.

Arbetet med en enhetlig ras tog fart under 1900-talet. Brittiska kennelklubben erkände Staffordshire bullterrier den 25 maj 1935. Det lade grunden för en skriven standard och mer organiserad avel med fokus på en stark, smidig och stabil terrier. Den första kända importen till Sverige kom 1962.

Dagens ras ska bedömas utifrån nutida funktion, hälsa och temperament. Historiken förklarar varför kraft, uthållighet och hundmöten förtjänar särskild uppmärksamhet, men den ersätter aldrig en bedömning av den enskilda hunden.

## Att leva med rasen

Staffordshire bullterrier kan bo med barn, men ingen hund är barnvakt. En vuxen ska styra kontakten, hunden ska få vara ostörd vid sömn och mat, och både barn och hund behöver kunna lämna situationen. Barn ska inte klättra på, hålla fast eller ta saker från hunden.

Samliv med en annan hund, katt eller mindre djur måste bedömas individuellt. Tidigare lugnt samliv är positiv information men ingen framtida garanti. Introducera djuren gradvis, använd fysisk avskiljning när ingen kan övervaka, ge katten höga eller separata reträttvägar och avbryt jakt, fixering eller upptrappning tidigt.

Lägenhetsboende kan fungera om hunden får sitt behov av aktivitet, rastning och återhämtning tillgodosett och om ägaren kan hantera ljud och möten i trapphus och entréer. Träna ensamhet stegvis och följ hundens beteende, gärna med kamera. Det finns ingen särskild ensamtid som passar hela rasen. En stängd bur får inte användas som vardaglig förvaring eller vanlig lösning på ensamhetsproblem i Sverige.

Inför ett köp bör du be om mer än en lista med testnamn:

- Kontrollera hundens registrerade ras och härstamning så att den inte blandas ihop med andra bull- och terrierraser.
- Be att få se resultaten för höfter, armbågar, ögon, L2Hga och HC samt få den planerade kombinationen förklarad.
- Fråga om hud, öron, tassar, tänder, bett, andning och rörelser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.
- Gå igenom BPH, MH eller mentalindex tillsammans med konkreta exempel från vardagen och hundmöten.
- Ta reda på varför uppfödaren valt just dessa två hundar och vilka svagheter kombinationen är tänkt att förbättra.

Den viktigaste frågan är inte om rasen är “snäll” eller “tuff”, utan om hundens egenskaper passar ditt hem och om du kan ge den säker träning, lagom aktivitet, vila och lämpligt sällskap.

Staffordshire bullterrier

The Staffordshire Bull Terrier Club of Great Britain

American Kennel Club (AKC) - Though not EU, it is a well-established source

Staffordshire bullterrier är en kompakt, muskulös engelsk terrier med kraftig kroppsbyggnad och kort, lättskött päls. Den är känd för sin djupa kärlek till människor, särskilt barn, och är livlig och känslig. Den behöver daglig motion, positiv träning, tåliga tuggleksaker och nära gemenskap med sin familj.

Staffordshire bullterrier står som ras för Devikanska i Härnösand i uppfödarprofilen. En matchande publik profil med namnet Kennel Devikanska-Staffordshire bullterrier beskriver en liten uppfödning av Staffordshire bullterrier och Bostonterrier. För jämförelse ger det både ort, tydlig rasinriktning och en separat uppgift om kennelns mindre omfattning.

Devikanska

För Finsk lapphund i Skellefteå är Sarakkas Kennel kopplad till både uppfödarprofilen och Svenska Rasklubben för Finsk Lapphunds material. Uppfödarlistan placerar Sarakkas i norra Sverige med Skellefteå som ort. På klubbens styrelsesida beskrivs Sarakkas kennel som en liten uppfödning i hemmiljö, med finsk lapphund som tydlig rasinriktning.

Sarakkas Kennel

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Hos Tarriq i Billeberga står Tysk Schäferhund i uppfödarprofilen. Den egna webbplatsen presenterar Kennel Tarriq som uppfödning av Tysk Schäferhund och Engelsk Springer Spaniel, med schäfer av brukstyp och jakt springer spaniel. På Om oss-sidan anges att Kennel Tarriq startades 2009 i Billeberga.

Tarriq

## Snabbfakta

- Berner sennenhund är en stor schweizisk gårdshund som ursprungligen användes för att vakta, dra och driva boskap. I dag är den främst sällskaps- och allroundhund.
- Hanar är 64–70 cm i mankhöjd, med 66–68 cm som ideal. Tikar är 58–66 cm, med 60–63 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasen ska vara självsäker, uppmärksam, godmodig och tillgiven familjen samt vänlig mot främmande personer.
- En vuxen hund behöver ordentlig aktivitet varje dag. Valpar och unghundar ska däremot inte motioneras målmedvetet eller belastas hårt.
- Den långa dubbelpälsen behöver normalt gås igenom varje vecka och oftare under fällning.
- För svensk avel krävs officiella resultat för både höfter och armbågar före parning. SH-testet för histiocytärt sarkom är ett risktest, inte ett besked om att hunden är frisk eller sjuk.
- Tumörsjukdomar och låg levnadsålder är rasens allvarligaste hälsoproblem. Släktingars livslängd och dokumenterade dödsorsaker är därför viktiga vid valpköp.

## Utseende och päls

Berner sennenhund är stor och kraftig men ska samtidigt vara rörlig, harmonisk och välbalanserad. Kroppen är ungefär tio procent längre än mankhöjden och ska vara kompakt snarare än långsträckt. En tung siluett är inte samma sak som korrekt rastyp: hunden ska röra sig fritt och bära sin storlek utan övervikt.

Hanar ska vara 64–70 cm höga, helst 66–68 cm. Tikar ska vara 58–66 cm, helst 60–63 cm. Rasstandarden har inget viktmått. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull i stället för att försöka nå ett visst antal kilo.

Huvudet ska vara kraftigt men inte för tungt. Ögonen är mörkbruna och mandelformade, och öronen är medelstora och trekantiga. Den buskiga svansen når minst till hasen och bärs hängande i vila, men får komma upp i rygghöjd i rörelse.

Pälsen är lång och glänsande, rak eller svagt vågig. Grundfärgen är kolsvart med djupt roströda tecken på kinder, över ögon, på ben och i bringa. Vitt finns bland annat i en symmetrisk bläs samt på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärda, men teckningens symmetri säger inget om hundens hälsa.

Svenska Kennelklubbens rasguide rekommenderar borstning eller genomkamning en gång i veckan och dagligen under fällning. Anpassa efter individ och årstid. Arbeta ned till huden och kontrollera bakom öronen, i armhålorna och i behängen där tovor lätt gömmer sig. Känn samtidigt efter knölar, ömhet och hudförändringar.

Förlägg längre sommaraktivitet till svalare tider, erbjud skugga och vatten och låt hunden vila om den inte återhämtar sig normalt. Lämna aldrig hunden i en varm bil, inte heller i skugga eller med en ruta på glänt.

## Temperament och personlighet

En rastypisk berner sennenhund ska vara trygg, godmodig och följsam, inte rädd eller aggressiv. Standarden beskriver också en uppmärksam och vaksam hund som är tillgiven familjen och vänlig mot främmande personer. Det är en målbild för avel och mentalitet, inte en garanti för varje valp eller varje situation.

Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men en yvig unghund i den här storleken kan välta ett barn, dra omkull en vuxen eller tränga en besökare utan aggressiv avsikt. Träna därför tidigt på fyra tassar i golvet, lugna hälsningar, koppelgående och att lägga sig på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Ge den lugna erfarenheter av människor, hundar, trafik, underlag, hantering och olika miljöer, med möjlighet att iaktta på avstånd. Återkommande rädsla ska tas på allvar, inte förklaras bort som att rasen är ”mjuk”.

Berner sennenhund kan fungera väl med barn och andra djur, men individ och introduktion avgör. Barn ska inte klättra på hunden eller störa dess sömn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och en vuxen ska alltid vara med när små barn och hund umgås.

## Träning och motion

En vuxen berner sennenhund behöver ordentlig motion och meningsfull aktivitet varje dag, men inget fast minutantal. Anpassa efter ålder, hull, hälsa, kondition, underlag och temperatur. Promenader med tid att nosa, vardagslydnad, sökövningar och lek ger en bättre vardag än att bara försöka trötta ut hunden.

För valpar och unghundar skiljer Svenska Kennelklubben mellan naturlig rörelse och målmedveten motion. Låt hunden röra sig i egen takt och vila vid behov. Planerade löppass, upprepade hopp och tungt dragarbete får vänta tills den är fysiskt mogen. Utgå inte från en enkel femminutersregel; anpassa i stället aktiviteten efter hundens rörelser, trötthet och återhämtning.

Korta, tydliga och belöningsbaserade träningspass passar bra. Prioritera sådant som blir svårt att lära in först när hunden är fullstor:

- att följa ett lätt koppel och vända med föraren
- att hälsa utan att hoppa eller luta hela sin tyngd mot någon
- inkallning och kontakt trots störningar
- att vänta vid dörrar och gå lugnt in och ut ur bilen
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

Rasens bakgrund kan tas till vara genom nosarbete, lydnad, rallylydnad, klövjning eller rasklubbens drag- och arbetsprov. Drag med last kräver rätt utrustning, gradvis uppbyggnad och en fysiskt mogen, frisk hund.

## Hälsa

Hälsa och livslängd måste väga tungt vid val av berner sennenhund. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver tumörsjukdomar som rasens största hälsoproblem och visar att den låga levnadsåldern består. Ingen kan ändå lova en enskild hund ett visst antal år.

I de svenska dödsfallsdata från försäkringsbolag för 2016–2021 som avelsstrategin redovisar var medianåldern 5,5 år. I en schweizisk studie av klubbregistrerade hundar födda 2001–2002 var medianöverlevnaden 8,4 år. Population, tidsperiod och metod skiljer sig, så talen är inte samma slags prognos. De visar varför hälsa och livslängd i nära släkt är viktigare än ett generellt spann.

Tumörer stod för mer än hälften av dödsfallen i både en schweizisk och en nederländsk studie. Histiocytärt sarkom är den tumörform som rasens hälsoarbete särskilt riktas mot. SH-testet delar in hundar i lägre, genomsnittlig eller högre genetisk risk jämfört med rasen. Det är inte ett diagnostiskt test: en hund med lägre risk kan bli sjuk och en hund med högre risk kan förbli frisk.

HSIMS bedömer en tänkt kombination utifrån SH-resultat. Verktyget ska vägas samman med livslängd, övrig hälsa, släktskap och funktion. Ensidigt urval för lägsta risk minskar den genetiska variationen. SH-test rekommenderas i avelsstrategin men krävs inte för SKK-registrering. Svenska Sennenhundklubbens valpförmedling kräver däremot sedan 2025 att båda föräldrarna är testade.

Båda föräldrarna måste ha officiell HD- och ED-status före parning för att avkomman ska kunna SKK-registreras. HD D eller E och ED grad 2 eller 3 får inte användas. Avelsstrategin rekommenderar dessutom ED-fria föräldrar och att deras genomsnittliga HD- och ED-index överstiger 100. Index 100 motsvarar rasens genomsnitt och väger in släktingar; index och röntgade kullsyskon säger därför mer än ett enskilt resultat.

Renal dysplasi, RD, är en allvarlig störning i njurarnas utveckling som främst drabbar unga hundar. Bekräftade fall registreras centralt och säker diagnos kräver undersökning av njurvävnad. Familjär nefropati är en annan dokumenterad njursjukdom som oftare drabbar unga vuxna. Det finns inget enkelt DNA-test som kan visa att en kombination är fri från dessa sjukdomsanlag.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat och kombinationens aktuella index
- hur många kullsyskon och tidigare avkommor som har röntgats och deras resultat
- SH-resultat och hur HSIMS samt genetisk variation har vägts in
- njursjukdomar, tumördiagnoser, livslängd och verifierade dödsorsaker hos föräldrar, syskon och äldre släktingar

## Historia och ursprung

Berner sennenhund har sitt dokumenterade ursprung som gårdshund i alpområdet kring Bern i Schweiz. Den vaktade gårdar, drog last och hjälpte till med boskap. Hundarna kallades Dürrbächler efter värdshuset Dürrbach vid Riggisberg, där den långhåriga, trefärgade typen var vanlig.

Dürrbächler visades på hundutställningar 1902, 1904 och 1907. I november 1907 bildade uppfödare kring Burgdorf Schweizerischen Dürrbach-Klub för att renavla hundarna och definiera rasens kännetecken. Namnet berner sennenhund etablerades senare i anslutning till de andra schweiziska sennenhundarna.

Påståendet att rasen härstammar från romerska mastiffer återkommer ofta, men det ingår inte i den säkert dokumenterade historiken. Den användbara kärnan är den lokala gårdshunden kring Bern, arbetet med vakt, drag och boskap samt den organiserade rasbildningen i början av 1900-talet.

## Att leva med rasen

Berner sennenhund kräver plats i vardagen, inte bara på golvet. Lägenhet kan fungera, men kontrollera trappor, hiss, hala golv, närhet till rastning och hur en sjuk hund ska transporteras. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och samarbete.

Planera för en stor bädd, en bil och en sele som rymmer hunden, foder, försäkring och utrymme att torka en blöt päls. Ordna halksäkra ytor där det behövs. Det är bättre att lösa sådant medan hunden är ung än när den har ont.

Ensamhet måste tränas individuellt. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka först när den kan lägga sig och komma till ro. Ihållande pip, vandrande, flämtande eller krafsande visar att steget blev för stort. Rasens tillgivenhet är inte ett bevis på separationsproblem, men den är heller ingen garanti för att hunden klarar en hel arbetsdag ensam.

Introducera hund och katt stegvis. Börja åtskilda, låt dem vänja sig vid varandras doft, ge katten en hundfri plats och hindra hunden från att jaga. Korta möten bakom grind eller med hunden i koppel kan sedan förlängas när båda är avslappnade. Samma lugna princip gäller möten med andra hundar; storleken gör tidig koppelkontroll extra viktig.

En bra uppfödare kan tala om både styrkor och problem i släkten och visar dokumentation, inte bara testnamn. Välj en kombination där hälsa, mentalitet, funktion och genetisk variation har bedömts tillsammans. Öppenhet om sjuka och avlidna släktingar är minst lika värdefull som fina föräldraresultat.

Berner sennenhund

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Deutscher Club für Berner Sennenhunde e.V. (Germany)

Stor schweizisk gårdshund med kraftig, välbalanserad kropp och tjock trefärgad päls. Kärleksfull, människoorienterad och oftast mild mot barn. Behöver måttlig daglig motion, svalt klimat, regelbunden pälsvård och vänlig, konsekvent träning. Hälsokontroller är avgörande på grund av ledproblem och cancer.

Vi är en kennel som håller till mellan Sala o Västerås
Förhoppningen är 1-2 kullar per år
Har fyra vuxna hundar hemma, älskar åka på utställningar i hela vårt avlånga land!
Just nu åker vi med mamma Ellen i veteranklass, sonen Ibra i ökl o dotter Flora i champklass

Behrens kennel

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Med Golden retriever i uppfödarprofilen är GuldGrodans kennel i Norrtälje belagd av både register- och katalogspår. SKK Hunddata visar en Guld Grodans-post under Golden Retriever med registreringsnummer SE32133/2022. Golden Retrieverklubbens Goldenspecialen-katalog 2024 ger ett separat spår med registreringsnummer SE11204/2020 och Norrtälje vid uppfödaren.

GuldGrodans kennel

## Snabbfakta

Engelsk springer spaniel är en aktiv brittisk fågelhund som avlats för att söka efter vilt, stöta upp det och apportera. Den passar bäst hos någon som vill använda både hundens kropp och huvud varje dag, oavsett om det sker genom jakt, hundsport eller ett omväxlande friluftsliv.

- **Storlek:** Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd. Den anger ingen vikt, så ett bestämt viktintervall är ingen bra måttstock för varje individ.
- **Rastyp:** Det finns sedan länge olika avelsinriktningar, framför allt jaktinriktade och mer utställningsinriktade hundar. Uppfödarens mål och föräldrarnas egenskaper säger mer om vilka egenskaper en valp kan få än etiketten ensam.
- **Temperament:** Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund. Enskilda hundar skiljer sig ändå åt i bland annat aktivitetsnivå, socialitet och känslighet.
- **Aktivering:** Rasen behöver regelbunden motion och mental sysselsättning, men samma antal minuter passar inte alla hundar.
- **Päls:** Tät, rak och vädertålig med behäng som behöver återkommande borstning och trimning.
- **För rätt hem:** Ett bra val för den som vill träna, samarbeta och vara ute mycket; ett sämre val om hunden ofta förväntas nöja sig med korta rastningar.

## Utseende och päls

Engelsk springer spaniel är en stark och kompakt hund med ett rörligt, elegant helhetsintryck. Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd för rasen, men inget officiellt viktspann. Bedöm därför inte en hund mot ett godtyckligt antal kilo. Följ i stället hullet: en tydlig midja ska synas och revbenen ska kunna kännas med lätt tryck.

Pälsen ska vara tät, rak och ge skydd mot väder utan att vara grov. Den längre pälsen på öron, ben och kropp bildar måttliga behäng. Godkända färger är leverbrunt och vitt eller svart och vitt, med eller utan tantecken.

En genomgång med borste ungefär en gång i veckan är en rimlig utgångspunkt för många hundar, men pälsmängd, årstid och aktivitet avgör det verkliga behovet. Kontrollera armhålor, ljumskar, öronbehäng och tassar extra efter skog, bad eller blött väder, eftersom skräp och tovor lätt fastnar där. Bada när hunden faktiskt behöver det. Klippning och trimning behövs återkommande, men intervallet bör följa pälsens längd och kvalitet i stället för en stel kalender.

De hängande, välbehårade öronen behöver regelbunden kontroll. Klipp vid behov den långa pälsen på öronens insida och kontrollera öronen efter bad. Dålig lukt, rodnad, sekret eller återkommande kliande är skäl att kontakta veterinär, inte att fortsätta rengöra på egen hand utan att veta orsaken.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund som gärna arbetar tillsammans med sin förare. Tydlig skygghet och aggressivitet hör inte till det önskade temperamentet. Det gör engelsk springer spaniel till en attraktiv samarbetskamrat, men det är inte en garanti för hur varje hund fungerar med barn, främmande människor eller andra djur.

BPH-resultat visar också att ett rasgenomsnitt inte berättar hela sanningen. Hundar inom samma ras kan reagera olika i sociala situationer, lek och oväntade händelser. Dessutom rymmer rasen skilda avelsinriktningar som inte alltid har bedömts var för sig. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna och nära släktingar fungerar i vardagen, vilka egenskaper som prioriterats och om det finns resultat från BPH eller andra relevanta prov.

Rasen behöver få använda sin nyfikenhet och arbetslust i vardagen. Samtidigt ska hög aktivitet inte förväxlas med att hunden måste vara uppvarvad. Förmågan att växla mellan arbete och vila behöver tränas från början genom tydliga rutiner, lugna pauser och lagom svåra uppgifter.

## Träning och motion

Rasens ursprungliga arbetskedja – söka, stöta och apportera – förklarar mycket av träningsbehovet. Många individer tycker om att undersöka mark och vegetation, bära föremål och arbeta nära sin förare. Promenader blir därför mer givande om de ibland innehåller nosarbete, apportering, enkla sökövningar eller annan träning tillsammans.

Det går inte att ange ett visst antal motionsminuter som passar alla. En vuxen, frisk och vältränad hund kan klara betydligt mer än en valp, en äldre hund eller en individ som byggs upp efter vila. Utgå från ålder, hälsa, kondition och återhämtning. Variera lugna promenader, rörelse i naturen, mental träning och vila i stället för att försöka trötta ut hunden med hög fart varje dag.

Kontakt, inkallning och förmågan att stanna kvar trots vittring eller rörelse är särskilt värdefulla färdigheter. Börja på lätt nivå och öka störningarna stegvis. Positiva, belöningsbaserade metoder och korta pass gör det lättare att behålla trygghet och samarbetsvilja. En långlina kan ge säkerhet under träningen, men är inte ett bevis på att hunden senare kan vara lös överallt.

I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt när de inte deltar i jakt. Mellan den 1 mars och 20 augusti krävs extra tillsyn där vilda djur kan finnas. Har hunden starkt viltintresse måste ägaren kunna hindra den från att sticka efter vilt.

## Hälsa

Engelsk springer spaniel beskrivs i huvudsak som en frisk ras. När du köper valp är det ändå viktigt att skilja formella krav från rasklubbens rekommendationer. Långa listor över allt som någon gång förekommit i rasen hjälper mindre än aktuella resultat för just föräldradjuren och deras familjer.

För svenskregistrerade kullar kräver SKK att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. Det betyder att de ska vara undersökta och att resultatet ska finnas, inte att varje bokstav automatiskt är lika lämplig i avel. Springerklubben har mer långtgående avelsrekommendationer om HD-resultat och kombinationer. Be därför att få se föräldrarnas faktiska resultat och fråga hur kombinationen följer klubbens aktuella råd.

Rasklubben rekommenderar också att avelsdjur ögonundersöks högst ett år före parning. Gonioskopi före avelsdebut ingår i klubbens råd för att bedöma ögats kammarvinkel. Kontrollera datum, diagnoser och eventuella uppföljningsråd i intygen; nöj dig inte med beskedet att hundarna är ”testade”.

Fucosidos är en recessivt nedärvd enzymbristsjukdom som kan påverka centrala nervsystemet. En anlagsbärare blir inte själv sjuk av anlaget men kan föra det vidare. DNA-test finns, vilket gör att uppfödaren kan redovisa föräldrarnas status och undvika en kombination som kan ge sjuka valpar. Det är viktigare att förstå de verifierade resultaten än att kräva samma uppsättning tester av alla hundar.

I vardagen bör öronen kontrolleras och hullet följas regelbundet. Återkommande öronbesvär, ögonförändringar, hälta eller andra symtom ska bedömas av veterinär. Förutsätt inte att ett problem är ”typiskt för rasen” och därför ofarligt.

## Historia och ursprung

Engelsk springer spaniel kommer ur Storbritanniens äldre spanieltradition. Hundarnas uppgift var att finna och stöta upp vilt vid jakt med nät, falk eller greyhound. När jakt med skjutvapen utvecklades blev arbetet att söka framför jägaren, stöta viltet och därefter apportera.

Namnet ”springer” anknyter till sättet att få viltet att lämna sitt gömställe. The Kennel Club erkände engelsk springer spaniel som egen ras 1902. Den svenska Springerklubben bildades 1982.

Under lång tid har aveln utvecklats i olika riktningar. Jaktinriktade populationer har främst valts för arbete, medan andra har valts mer för exteriör och utställning. Det är en viktig historisk och praktisk skillnad, men inte två enkla personlighetsmallar. Det finns variation inom båda inriktningarna, och moderna hundar kan användas på flera sätt. Därför bör en köpare bedöma den aktuella uppfödarens mål, föräldradjur och släkt – inte bara en benämning.

## Att leva med rasen

Engelsk springer spaniel kan bo i lägenhet om den får tillräckligt med aktivitet, återhämtning och tillgång till natur eller andra bra träningsmiljöer. En trädgård ersätter inte promenader och gemensamt arbete. Det avgörande är vad hunden får göra under dagen, inte om hemmet är en villa eller lägenhet.

Ensamhet behöver tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, och öka först när den kan koppla av. Individernas förmåga varierar, så planera inte vardagen utifrån att rasnamnet skulle garantera ett visst antal ensamtimmar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Att rasstandarden beskriver hunden som vänlig ersätter aldrig tillsyn. Samma försiktighet gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och kontrollerade och katten ha egna reträttplatser. Hur väl en viss hund fungerar med katt eller andra hundar beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- uppfödarens avelsmål och om hundarnas arbetsnivå passar ditt liv
- båda föräldrarnas officiella HD-resultat, inte bara att de är röntgade
- datum och fullständigt resultat från ögonundersökningar samt eventuell gonioskopi
- verifierad fucosidosstatus när den är relevant för kombinationen
- hur föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen, gärna kompletterat med BPH- eller arbetsresultat
- hur valparna vänjs vid hantering, vila, olika miljöer och ett normalt familjeliv.

Den bästa matchningen är en hund vars förväntade aktivitetsnivå, arbetslust och känslighet passar ägarens faktiska vardag. För engelsk springer spaniel är den bedömningen mer värdefull än löften om att rasen alltid är enkel, barnvänlig eller likadan oavsett avelsinriktning.

Engelsk springer spaniel

Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Engelsk springer spaniel är en medelstor, atletisk jakthund med en behårad, vädertålig päls som kräver regelbunden skötsel. Den är glad, tillgiven och mycket människoorienterad och behöver 1,5–2 timmars daglig mental och fysisk aktivering. I regel en frisk, aktiv ras som passar bäst i engagerade, utomhusaktiva hem.

I Edsbro visar uppfödarprofilen Who Is med Engelsk springer spaniel. Den egna webbplatsen presenterar Kennel Who Is som uppfödning av Engelsk Springer Spaniel i mindre skala och hemmiljö. Springerklubbens uppfödarlista ger ett separat rasklubbsspår: WHO IS listas i Edsbro bland uppfödare för rasen.

Who Is

Isländsk Fårhund

The Icelandic Sheepdog International Cooperation

The Icelandic Sheepdog Association of America

Isländsk Fårhund är Islands enda inhemska spetsliknande vallhund – medelstor till liten, robust och smidig, med krökt svans och tjock dubbelpäls i olika färger. Den är gladlynt, social och ljudlig, trivs med daglig motion, nära gemenskap med familjen, mjuk träning och regelbunden pälsvård.

Griffon fauve de bretagne

The British Kennel Club

Association Of L'Epagneul Breton (UK)

Verband für das Deutsche Hundewesen (Germany)

Medelstor fransk drivande hund med grov, gyllene till röd-fawnfärgad päls, mörka uttrycksfulla ögon och en robust, atletisk kroppsbyggnad. Avlad för jakt på vildsvin är den energisk, nyfiken, social och mjuk i hemmet, och behöver mycket motion utomhus, säkra inhägnader och regelbunden men enkel pälsvård.

Isländsk Fårhund: Jag försöker rikta in mig på att bejaka ursprungs syfte dvs vallning, men även främja dess egenskaper som gårds-,vakt- o familjehund. 
Griffon Fauve de Bretagne är en drivande jakthund med skall på klövvilt o fantastisk familjehund. Hundarna i kenneln anv. till praktisk jakt.

Kennel Sangilak

## Snabbfakta

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och social sällskapshund från Frankrike. Den ska vara livlig och aktiv, men den korta skallen och det korta nospartiet medför risk för andningsproblem och sämre temperaturreglering. Den som överväger rasen behöver därför bedöma funktion och dokumenterad hälsa lika noggrant som temperament och utseende.

- **Rasgrupp och användning:** FCI grupp 9, sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar 27–35 cm, tikar 24–32 cm
- **Vikt:** hanar 9–14 kg, tikar 8–13 kg
- **Päls:** kort, slät och utan underull
- **Färger i rasstandarden:** fawn, tigrerad och skäck, med de teckningar som standarden beskriver
- **Idealtemperament:** social, livlig, lekfull och tillgiven
- **Viktig svensk hälsokontroll:** RFG-Scheme är obligatoriskt före avel inom SKK sedan den 1 januari 2025

Rasen är inget självklart val för den som söker en hund med låga vårdbehov. En fransk bulldogg ska kunna röra sig ledigt och andas fritt även under rörelse. Hörbar eller ansträngd andning är inte en charmig eller normal rasdetalj.

## Utseende och päls

Fransk bulldogg ska vara kompakt och muskulös utan att bli tung, orörlig eller överdriven. Kroppen är något längre än mankhöjden, huvudet är brett och de upprättstående så kallade fladdermusöronen är ett tydligt kännetecken. Helheten ska fungera i rörelse: öppna näsborrar, tillräcklig noslängd, fria steg och en kropp som inte hindrar hunden från att vara aktiv är viktigare än ett extremt utseende.

Rasstandarden anger olika mått för könen. Hanar ska vara 27–35 cm höga och väga 9–14 kg, medan tikar ska vara 24–32 cm och väga 8–13 kg. Siffrorna är inte en målvikt för varje individ. Lämpligt hull bedöms utifrån hundens byggnad, muskelmassa och fettlager; övervikt belastar andning, leder och rygg.

Pälsen är kort, slät, mjuk och glänsande och saknar underull. Fällningen hanteras normalt med enkel borstning efter behov. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron, tänder och hud. Ansiktsveck ska hållas rena och torra, men skötseln bör styras av hur huden faktiskt ser ut. Rodnad, lukt, vätska, klåda eller ömhet är skäl att söka rådgivning, inte att bara rengöra oftare.

Rasstandardens färger är fawn, tigrerad och skäck. Blått och merle ingår inte bland de godkända färgerna. En valp som marknadsförs med ”sällsynt färg” bör bedömas efter samma viktiga underlag som alla andra: registrering, andningsfunktion, föräldradjur och uppfödarens avelsarbete.

## Temperament och personlighet

Fransk bulldogg ska enligt rasstandarden vara social, livlig, lekfull och tillgiven. Många individer söker gärna kontakt och uppskattar att delta i familjens vardag. Rasen kan lära sig snabbt, men självständighet och envishet gör att tydliga rutiner och bra belöningar ofta fungerar bättre än upprepningar och hårda korrigeringar.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte varje hund. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, smärta, miljö och träning påverkar hur en individ beter sig. En hund som har svårt att andas eller är obekväm i hud, rygg eller leder kan också få sämre tålamod och återhämtning. Bedöm därför temperament tillsammans med fysisk funktion.

BPH visar hur en viss hund reagerade under en standardiserad beteendebeskrivning. Det är inget godkänd-eller-underkänd-test och ingen garanti för valpens framtida personlighet. Den äldre svenska BPH-analysen omfattade bara en liten andel av de svenskfödda hundarna. För en valpköpare är det därför mer värdefullt att möta tiken och fråga hur föräldrar och nära släktingar hanterar främmande människor, hundmöten, oväntade ljud, kroppshantering, aktivitet och vila.

Rasen kan fungera för en påläst förstagångsägare som är beredd på belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och möjliga veterinärbehov. Den passar sämre när valet främst bygger på liten storlek, ett visst utseende eller antagandet att en kortnosig hund automatiskt behöver mycket lite motion.

## Träning och motion

En fransk bulldogg behöver dagliga promenader, nosarbete, lek och vardagsträning, men det finns ingen motionsmängd i minuter som passar alla. Ålder, kondition, väder och framför allt hundens andning och återhämtning avgör vad som är lämpligt. Avkylning genom flåsning är mindre effektiv hos kortnosiga hundar, så samma aktivitet kan vara lätt en sval dag och olämplig i värme.

Planera hellre flera hanterbara aktiviteter än ett långt pass som måste fullföljas. Låt hunden nosa, gå i lugnt varierad terräng och använda huvudet genom sök och enkla problemlösningar. Bygg kondition gradvis och följ hunden under hela aktiviteten. Tempot ska sänkas eller passet avbrytas om andningen blir tydligt bullrig eller mödosam, näsborrarna dras ihop, hunden använder magen kraftigt för att andas, släpar efter eller inte återhämtar sig normalt. Uttalad andnöd, blåaktiga slemhinnor, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet kräver omedelbar veterinärkontakt.

Under varma dagar behöver promenader flyttas till svalare tider, tempot minskas och hunden ha tillgång till skugga, vatten och en sval viloplats. Lämna aldrig hunden i en varm bil eller annat instängt utrymme. En hund som återkommande får problem vid måttlig aktivitet eller värme behöver veterinärbedömning; lösningen är inte bara att undvika all motion.

Prioritera kontakt, lugn koppelgång, inkallning, att avbryta lek, att koppla av och att acceptera kontroll av mun, öron, hudveck, tassar och klor. Träna ensamhet i mycket små steg när hunden redan är trygg hemma. Belöningsbaserade metoder gör uppgiften tydlig och underlättar nödvändig hantering.

## Hälsa

Det viktigaste hälsoproblemet att förstå hos fransk bulldogg är BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom. Det uppstår när utrymmet i det förkortade nospartiet och svalget inte räcker till för mjukdelarna. Följden kan bli bullrig eller ansträngd andning, låg uthållighet, sömnstörningar och svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

RFG-Scheme är en veterinärundersökning som bedömer andningsfunktionen före och efter tre minuters rask rörelse och graderar resultatet från 0 till 3. Inom SKK gäller sedan den 1 januari 2025 ett hälsoprogram på nivå 2 för fransk bulldogg: hundar som används i avel ska ha ett resultat före parning. Ett officiellt resultat kan registreras från 24 månaders ålder och får inte vara äldre än två år vid parningen. Grad 0 rekommenderas; hundar med grad 2 eller 3 ska inte användas i avel enligt SKK:s regler. En hund som har opererats i luftvägarna kan inte testas inom programmet.

Ett RFG-resultat beskriver hundens status vid undersökningen och minskar inte behovet av egna observationer. Det är ingen livslång garanti och säger inte heller allt om andra hälsorisker. Inför valpköp bör du be om föräldrarnas registrerade namn, undersökningsdatum och faktiska RFG-grad. Se helst föräldradjuren både i vila och efter normal rörelse: andningen ska vara fri, återhämtningen rimlig och näsborrarna öppna. Acceptera inte ”testad” eller ”veterinärbesiktigad” som ersättning för det registrerade resultatet.

Andra belagda riskområden är allergi och hudbesvär, problem i rygg, skelett och leder inklusive patellaluxation samt skador på de framträdande ögonen. Det betyder inte att varje hund drabbas. Fråga om återkommande hudproblem, hälta, ryggsmärta och ögonskador hos föräldrar och nära släktingar. Rasklubben rekommenderar också valpköpare att fråga om patella, hjärta och de vuxna hundarnas andning; detta ska skiljas från det formella RFG-kravet.

Kontakta veterinär vid återkommande andningsljud, tydlig motions- eller värmeintolerans, sömnproblem på grund av andningen, hud som luktar eller gör ont, återkommande hälta, ryggsmärta eller ett rött, rinnande eller smärtande öga. Tidig bedömning är bättre än att vänta på att ett problem ska bli ”typiskt för rasen”.

## Historia och ursprung

Fransk bulldogg formades som ras i Paris under slutet av 1800-talet. Den första rasklubben bildades i Paris 1880, den första hunden registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898. Samma år erkände den franska kennelklubben rasen.

Rasen utvecklades som sällskapshund och fick den kompakta kroppen, det breda huvudet och de upprättstående fladdermusöron som fortfarande kännetecknar standarden. Fransk bulldogg visades i Sverige första gången 1913. Den historiska typen förklarar dagens utseende, men modern avel ska inte förstärka drag så långt att andning, ögon, rygg, svans eller rörelse påverkas negativt.

## Att leva med rasen

Fransk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek i sig inte avgör om vardagen fungerar. Det avgörande är att hunden får daglig aktivitet, kan vila ostört och har en trygg, sval miljö. I lägenhet behöver ljud i trapphus och utanför fönster tränas bort från början, och tillgången till hiss eller många trappor kan få praktisk betydelse om hunden får ont eller har svårt att andas.

Med barn gäller samma säkerhetsregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, klättra på den eller fortsätta när den försöker gå undan. Ordna en skyddad viloplats och lär både barn och hund lugna umgängesformer. Liten kropp och lekfullt temperament gör inte en individ automatiskt barnsäker.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och deras erfarenheter. Gör introduktioner gradvis, med möjlighet att skilja djuren åt och utan att tvinga fram närkontakt. Socialisering kan förbättra förutsättningarna men garanterar inte att alla kombinationer fungerar. Var särskilt uppmärksam på stress, resursförsvar och om den andra hundens lek blir för fysisk för en individ med nedsatt andningskapacitet.

Ensamhet behöver tränas stegvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan vara lugn, och använd gärna en kamera för att upptäcka oro eller skällande som inte märks när du kommer hem. Rasen ska inte väljas med planen att regelbundet lämnas ensam större delen av dagen.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på följande frågor:

- Kan vi välja fri andning och funktion före ett extremt utseende eller en ovanlig färg?
- Kan vi kontrollera föräldrarnas identitet, RFG-grad och undersökningsdatum i stället för att nöja oss med muntliga besked?
- Kan vi anpassa aktivitet efter värme och dagsform utan att göra hunden passiv?
- Har vi tid och ekonomi att hantera de veterinärbehov som kan följa med rasens kroppsform?

Om svaren är ja och uppfödaren kan visa öppna, kontrollerbara resultat kan fransk bulldogg vara en livlig och nära sällskapshund. Det viktigaste urvalet är inte det mest extrema huvudet eller den ovanligaste färgen, utan en hund som kan andas, röra sig, återhämta sig och leva ett aktivt vardagsliv.

Fransk bulldogg

The French Bulldog Club of England

The Kennel Club (United Kingdom)

Fransk bulldogg är en liten, muskulös sällskapshund med kort päls och fladdermusliknande öron. Den är tillgiven, människoorienterad och lekfull men ändå lugn inomhus, vilket gör den väl lämpad för lägenhetsliv. Den behöver måttlig, noggrant anpassad motion, regelbunden skötsel av hud, öron och klor samt uppmärksamhet på andning och vikt.

## Snabbfakta

Engelsk bulldogg är en brittisk, FCI-erkänd sällskapshund i grupp 2. Det är en kompakt och kraftig hund, men rasens typ får aldrig uppnås på bekostnad av fri andning, sund rörelse eller friska ögon och hud.

- **Ursprung:** Storbritannien
- **Användning:** Sällskapshund
- **Officiell vikt:** cirka 25 kg för hanar och 23 kg för tikar
- **Mankhöjd:** den aktuella FCI-standarden anger ingen officiell höjd
- **Päls:** kort, slät och tätt åtliggande
- **Rasideal:** alert, modig, lojal, pålitlig och tillgiven
- **Viktigast vid valpköp:** kontrollera dokumenterad andningsfunktion och se hur föräldradjuren andas, rör sig och återhämtar sig

Rasen kan passa den som vill ha en social sällskapshund som gärna är nära sin familj och som är beredd att välja uppfödare mycket noggrant. Den passar sämre för den som söker en hund för hård fysisk träning eller inte kan anpassa vardagen efter värme och hur hunden andas.

## Utseende och päls

Engelsk bulldogg ska vara låg, bred, muskulös och kompakt utan att se överdriven ut. Huvudet är stort i förhållande till kroppen, men rasstandarden är tydlig med att huvudet inte får störa hundens balans eller rörelse. Andningsbesvär är inte ett önskvärt rasdrag.

Nosen ska vara svart, bred och ha stora, öppna näsborrar. Ansiktet får ha fina rynkor, men inte så mycket hud att ögon, nos eller andning påverkas. Ögonen ska vara fria från tydliga problem. Svansen är naturligt kort, men ska inte vara inåtvänd eller så hårt åtsittande att huden eller hundens möjlighet att göra ifrån sig påverkas. Rörelserna ska vara sunda och obehindrade.

Pälsen är kort, slät och lätt att hålla ren. Godkända färger omfattar bland annat tigrerat, rött i olika nyanser, fawn, ljust gulbrunt, vitt och skäck. Svart, svart med tanteckning och avpigmenterad nos hör inte till rasstandardens önskade färger.

Pälsvården är enkel, men hudveck kräver uppmärksamhet. Kontrollera ansiktsveck och eventuella veck vid svansen, rengör när det behövs och torka huden ordentligt. Rodnad, lukt, fukt, klåda eller ömhet är skäl att kontakta veterinär i stället för att bara öka rengöringen. Vänj hunden tidigt vid att du undersöker hud, ögon, öron, tassar, tänder och svans.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en alert, modig, lojal och tillgiven hund, men temperamentet varierar mellan individer och linjer. En engelsk bulldogg kan vara mycket människonära och social, samtidigt som dess styrka och intensitet ibland uppfattas som burdus eller påstridig.

Bedöm därför den enskilda hunden, inte bara rasbeskrivningen. Träffa om möjligt valpens mamma och andra vuxna släktingar i en vanlig miljö. De ska kunna möta människor utan överdriven rädsla eller oprovocerad aggressivitet och kunna varva ned efter aktivitet.

Med barn är vuxnas närvaro avgörande. Hunden behöver en ostörd viloplats, och barn ska lära sig att inte klättra på den, störa sömn eller hantera ansiktsveck och svans. En kraftig bulldogg kan välta ett litet barn av misstag även om avsikten är vänlig.

Samma försiktighet gäller andra djur. Vissa individer lever fint med hundar eller katter, men rasnamnet garanterar inte kompatibilitet. Tidig socialisering, lugna introduktioner och möjlighet att skilja djuren åt i början är mer användbart än generella löften om att rasen alltid fungerar med andra.

## Träning och motion

Engelsk bulldogg behöver daglig rörelse och mental stimulans, men rätt mängd avgörs av hundens andning, hur den klarar värme och hur snabbt den återhämtar sig – inte av ett fast antal minuter. Lugn vardagslydnad, nosarbete, problemlösning och promenader i hundens tempo ger bra aktivitet. Målet är inte att göra hunden helt uttröttad.

Träna vänligt, tydligt och konsekvent. Korta pass med belöningar som hunden uppskattar gör det lättare att behålla fokus. Prioritera följsamhet, inkallning, hantering och förmågan att koppla av. Hunden är stark för sin storlek, så koppelvana och lugna hälsningar bör läras in tidigt.

Anpassa motionen efter väder och underlag. Vid värme eller hög luftfuktighet kan en kortskallig hund få svårare att kyla sig. Avbryt om hunden får tydliga andningsljud, börjar arbeta kraftigt med magen, andas med öppen mun utan att återhämta sig, nickar med huvudet i takt med andningen, sackar efter eller verkar ovanligt trött. Kollaps, svimning, blåaktiga eller mycket bleka slemhinnor och uttalad andnöd kräver akut veterinärvård.

En frisk individ ska kunna promenera, leka och utforska utan att andningen blir ett hinder. Snarkningar, rosslingar och lång återhämtning ska inte avfärdas som charmiga egenheter.

## Hälsa

Andningsfunktionen är den viktigaste rasspecifika hälsofrågan. BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, kan påverka hundens möjlighet att leka, äta, sova, motionera och reglera kroppstemperaturen. Risken hänger samman med den korta skallen och de mjukdelar som ska rymmas i luftvägarna. Alla engelska bulldoggar är inte lika påverkade, och graden kan förändras med ålder, hull och andra individuella faktorer.

I Sverige omfattas rasen av SKK:s hälsoprogram RFG-S. För valpkullar som ska registreras måste båda föräldradjuren ha genomfört en officiell RFG-S-undersökning före parning. Hunden ska vara minst 24 månader vid den officiella undersökningen, och intyget får inte vara äldre än 24 månader vid parningen. Undersökningen omfattar bland annat näsborrar, hull, hjärta och lungor samt ett tre minuter långt gångtest i rask takt med bedömning före och efter belastning.

RFG-S graderar andningsfunktionen från 0 till 3. Grad 0 och 1 innebär att hunden bedöms vara kliniskt opåverkad, medan grad 2 och 3 innebär att den är kliniskt påverkad av BOAS. Hundar med grad 2 eller 3, eller med kraftigt knipna näsborrar, får inte användas i avel enligt SKK:s regler. Ett testresultat är en viktig kontrollpunkt, inte en livslång garanti; BOAS kan utvecklas och därför kan en hund behöva undersökas igen.

Be uppfödaren visa föräldrarnas aktuella resultat och kontrollera dem själv i SKK Hunddata eller Avelsdata. Titta också på hundarna i vila och efter lugn rörelse: andningen ska vara tyst och obesvärad, näsborrarna öppna och återhämtningen rimlig. Operationer i luftvägarna hos hunden eller dess nära släktingar är viktig information. En hund som har opererats för att vidga luftvägarna kan inte få ett officiellt RFG-S-resultat.

SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter även rörelser, hud, ögon och svans. Leta efter en hund som rör sig obehindrat, har friska ögon utan irritation, hud utan inflammerade veck och en svans som går att hålla ren och som inte sitter hårt över ändtarmsöppningen. Håll hunden i sunt hull, eftersom övervikt kan förvärra andningsbelastningen. Sök veterinär vid nya andningsljud, sämre ork, värmekänslighet, återkommande hudbesvär, ögonirritation, hälta eller problem kring svansen.

## Historia och ursprung

Den engelska bulldoggens dokumenterade historia är knuten till Storbritannien. Benämningen bulldog finns belagd från 1630-talet, och hundtypen användes tidigare vid tjurhetsning. När sådana djurkamper förbjöds 1835 förändrades rasens användning och utveckling.

Bulldoggen visades på hundutställning från omkring 1860. Under övergången från kamphund till sällskaps- och utställningshund förändrades även det eftersträvade temperamentet mot den tillgivna och pålitliga hund som dagens rasstandard beskriver. Äldre berättelser om exakt vilka medeltida hundar som skapade rasen är mindre säkra och bör inte blandas ihop med den dokumenterade historien.

Rasen har länge varit en brittisk symbol, men dagens viktigaste arv är inte ett extremt utseende. Den aktuella standarden betonar i stället att överdrifter, andningsbesvär, osunda rörelser och tydliga ögonproblem är oönskade.

## Att leva med rasen

Engelsk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus om vardagen ger daglig utevistelse, aktivitet, vila och en temperatur som hunden klarar. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten att komma ut regelbundet och att undvika överhettning. En bulldogg med ansträngd andning blir inte mer lämpad för ett stilla liv bara för att den motionerar lite.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, trygga stunder och öka först när hunden förblir lugn. Hur länge en vuxen hund kan vara ensam varierar, och en liten valp ska inte lämnas ensam. Planera därför valptiden och arbetsdagarna innan köpet i stället för att utgå från att rasen automatiskt klarar en viss tid.

Välj uppfödare efter funktion och öppenhet, inte bara efter huvudform, färg eller meriter. Be om konkreta svar på följande:

- Vilken RFG-S-grad har båda föräldrarna, när gjordes testen och går resultaten att verifiera?
- Kan du se föräldradjuren röra sig och återhämta sig utan påtagliga andningsljud eller ansträngning?
- Finns återkommande problem med hud, ögon, rörelser eller svans i nära släkten?
- Kan svansen röras och hållas ren utan smärta eller trånga hudveck?
- Hur har parning och valpning fungerat i linjen, och har tikarna kunnat föda naturligt?
- Hur socialiseras valparna och hur bedöms temperamentet hos föräldradjuren?

En bra match är en individ som kan leva ett normalt hundliv med fri andning, sund rörelse och stabilt temperament. Det är viktigare än extremt kort nos, bred front eller tung kropp.

Engelsk bulldogg

The Bulldog Club Inc. (UK)

Engelsk bulldogg är en kompakt, muskulös sällskapshund med bred bröstkorg, rynkigt ansikte och kort päls. Den är lugn och tillgiven, knyter starka band till familjen, älskar ofta barn och behöver varsam, måttlig motion samt noggrann livslång skötsel av andning, hud och leder.

I Öje listas N,Slätternas Frabull med Fransk bulldogg och Engelsk bulldogg. Namnet återkommer i Fransk Bulldogg Klubbs katalog och SKK:s Ronnebykatalog, där källorna skriver N'Slätternas Frabull och kopplar uppfödaren i Öje till fransk respektive engelsk bulldogg. För den som jämför bulldogguppfödare visar profilen en tydlig inriktning på två bulldoggraser.

N,Slätternas Frabull

Hovawart

Hovawart Club of Great Britain

Verband für das Deutsche Hundewesen (VDH) - Hovawart

Svenska Hovawartklubben

Hovawart Club e.V. (Germany)

Hovawart Club de France

Stor, kraftfull tysk gårdsvaktare med medellång, vädertålig päls i svart, svart med tanteckning eller blond. Djupt lojal, lugn och familjeinriktad, men reserverad mot främlingar och starkt territoriell. Intelligent, självständig och sen i mognaden, med behov av konsekvent träning, mental stimulans och gott om motion.

HaMoSti i Ullared är en Hovawart-uppfödare där profilen stöds av både egen webbplats och rasklubb. På bakgrundssidan anges att kennelprefixet HaMoSti har funnits sedan 1998, då tankarna på hovawartuppfödning började. Svenska Hovawartklubbens uppfödarlista visar också HaMoSti i Ullared och kopplar vidare till kennelns webbplats.

HaMoSti

Australian cattledog

Association Canine Territoriale de France

Dansk Kennel Klub

Norsk Kennel Klub

Fédération Cynologique Internationale

Medelstor, muskulös australisk vallhund avlad för att driva boskap över långa avstånd. Känd för sin blå- eller rödfläckiga dubbla päls, upprättstående öron och alerta uttryck. Mycket intelligent, energisk och lojal men reserverad mot främlingar; behöver mycket daglig motion, mental stimulans och konsekvent, positiv träning.

Netterbergs i Varberg kopplas i uppfödarprofilen till Australian cattledog. Hallands Kennelklubbs Tvååkerkatalog 2025 visar en Netterbergs Blå-post under Australian Cattledog med registreringsnummer SE46159/2018 och Varberg i uppfödaruppgiften. Västra Kennelklubbens MyDog-katalog 2023 ger ett äldre katalogspår inom samma ras med Netterbergs Blå-prefixet och SE54358/2020.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet