## Snabbfakta

Shiba är en liten japansk spets och den minsta av de sex inhemska japanska hundraser som bevaras av organisationen NIPPO. Rasen togs fram för jakt på fågel och småvilt men hålls i dag främst som sällskapshund.

- **Storlek:** idealhöjden är 39,5 cm för hanar och 36,5 cm för tikar, med 1,5 cm tillåten avvikelse åt båda hållen.
- **Vikt:** som ett grovt riktmärke väger hanar omkring 9–11 kg och tikar omkring 7–9 kg.
- **Päls:** kort dubbelpäls med raka, sträva täckhår och mjuk, tät underull.
- **Färger:** röd, svart med tanteckning och sesamvarianter. Alla godkända färger ska ha ljusa partier som kallas urajiro.
- **Temperament:** alert, självständig och trofast, ibland avvaktande mot obekanta.
- **Aktivering:** behöver varierad motion, nosarbete och korta träningspass som känns meningsfulla.
- **Livslängd:** många shibor blir gamla. I en stor brittisk studie var medianen 14,6 år, men en enskild hunds livslängd påverkas av bland annat arv, hälsa och omvårdnad.

Shiba passar bäst hos den som uppskattar en hund med egna initiativ och kan lägga tid på socialisering, en säker inkallning och lugn hanteringsträning. Självständig betyder inte att hunden kan lämnas att sköta sig själv.

## Utseende och päls

Shiba är kompakt, muskulös och något längre än hög, med upprättstående trekantiga öron och en kraftig svans som bärs ringlad eller som en skära över ryggen. Rörelserna ska vara lätta och raska. Skillnaden i storlek mellan könen är tydlig, men rasen ska aldrig ge ett tungt eller överdrivet intryck.

Urajiro är inte en egen färg utan de vitaktiga partier som ska finnas på nospartiets sidor, kinderna, under käken och halsen, på bröst och mage samt på benens och svansens undersidor. Den förklaringen är viktig när man jämför en röd, svart med tanteckning eller sesamfärgad shiba.

Dubbelpälsen skyddar genom kombinationen av hårda täckhår och tät underull. En genomgång med borste ungefär en gång i veckan räcker normalt, medan lös underull behöver tas bort oftare när hunden fäller kraftigt. Fällningens tidpunkt och mängd varierar med individ, årstid och miljö; räkna därför inte med ett exakt schema. Bada när hunden faktiskt är smutsig och vänj den tidigt vid borste, tasskontroll och kloklippning. Pälsen ska inte formas genom rutinmässig klippning eller rakning.

”Mame Shiba”, ”Mini Shiba” och liknande namn betecknar inte en egen ras hos NIPPO. Den som erbjuds en ovanligt liten hund bör kontrollera registrering, föräldrarnas storlek och hälsa i stället för att utgå från ett marknadsnamn.

## Temperament och personlighet

Shiba är vanligtvis uppmärksam, snabbtänkt och trogen sin familj, men också tillräckligt självständig för att ifrågasätta en uppgift som saknar värde för hunden. Det är en bättre beskrivning än att kalla rasen envis. Den lär sig fort, samtidigt som samarbetet behöver byggas med förtroende, tydlighet och tålamod.

En del shibor är reserverade mot främmande människor och känsliga för påträngande kroppsspråk. Tidiga, positiva erfarenheter av olika människor, miljöer och underlag hjälper valpen, men målet är trygghet snarare än att hunden måste vilja hälsa på alla. Ge den möjlighet att backa undan och tvinga inte fram kontakt.

Rasnamnet säger inte säkert hur en individ fungerar med barn, hundar eller katter. Uppväxt, tidigare erfarenheter och personlighet spelar stor roll. Be att få träffa valpens mamma, fråga hur föräldrar och tidigare kullar hanterar nya situationer och välj inte en valp enbart efter färg eller kön. Påståenden om att alla shibor har problem med hundar av samma kön är för kategoriska.

## Träning och motion

Shiba behöver daglig rörelse och mental sysselsättning, men ett fast antal minuter säger mindre än hur aktiviteten är upplagd. Variera promenadernas tempo och miljö, låt hunden nosa och komplettera med exempelvis personspår, viltspår, nosework, agility eller korta färdighetspass. Anpassa belastningen efter ålder, kondition och hälsa och se till att hunden också kan komma till ro.

Belöningsbaserad träning passar särskilt bra när hunden gärna fattar egna beslut. Belöna frivillig kontakt, följsamhet och rätt val innan du ökar störningarna. Många korta, tydliga pass ger mer än nötande upprepningar. Hårda korrigeringar riskerar att öka stress och skada förtroendet utan att lära hunden vilket beteende du vill ha.

Jaktbakgrunden kan märkas som intresse för dofter och rörelse, men styrkan varierar mellan individer. Träna inkallning stegvis och använd koppel eller långlina där hunden inte kan kallas in säkert. En fungerande inkallning på tomten är inte ett bevis på att den håller när vilt dyker upp. Kontrollera också grindar, sele och inhägnad; fysisk säkerhet ska inte vila på en enda signal.

Träna hantering innan den behövs. Börja med mycket kort beröring av tassar, öron och mun, belöna lugn och ge hunden pauser. Öka sedan tiden och introducera borste, klotång och undersökningspositioner gradvis. Det gör vardagsskötsel och veterinärbesök lättare, särskilt för en individ som ogillar att bli fasthållen.

## Hälsa

Shiba beskrivs i svenska avelsdokument som en ras med generellt god hälsa, men det betyder inte att varje individ är problemfri. Inför ett valpköp är dokumenterade resultat och raka frågor till uppfödaren mer värdefulla än ett allmänt påstående om att rasen är sund.

För shiba gäller sedan tidigare och även i SKK:s registreringsregler för 2026 att båda föräldradjuren ska ha en officiellt känd HD-status före parning. Regeln kräver alltså att höfterna är undersökta; den säger inte att endast resultat A eller B får användas. De allmänna reglerna utesluter däremot hundar med HD E och tillåter HD D endast tillsammans med en partner som har A eller B. Kontrollera föräldrarnas och gärna nära släktingars resultat i SKK:s Hunddata och be uppfödaren förklara hur kombinationen har bedömts.

Hud och klåda är också värda att fråga om. I rasklubbens hälsoenkät från 2018 uppgav omkring 15 procent återkommande eller långvariga hudproblem eller klåda, och för omkring 10 procent av samtliga svarande hade veterinär angett allergi. En frivillig medlemsenkät visar vad klubben behöver följa, inte den exakta förekomsten i hela rasen. Fråga därför konkret om långvarig klåda, tasslickande och återkommande öron- eller hudbesvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Rasens avelsstrategi redovisar även undersökningar av armbågar och knäskålar, men antalet undersökta hundar är för litet för säkra slutsatser om hela rasen. Ögon-, armbågs- och patellaundersökning är därför inte generella registreringskrav för shiba. Uppfödaren kan ändå ha gjort fler undersökningar utifrån sin linje; be i så fall att få se resultaten och varför de valts.

Den brittiska livslängdsstudien från 2024 omfattade 423 shibor och fann en median på 14,6 år. Det är ett populationsmått från Storbritannien, inte en garanti för en svensk hund, men det stöder bilden av en ofta långlivad ras.

## Historia och ursprung

Shiba kommer från Japan och användes i bergstrakter till jakt på fågel och små djur. Före den moderna rasbildningen fanns regionala linjer som San'in, Shinshu och Mino. Det äldre ordet *shiba* har kopplats till något litet. Förklaringar som knyter namnet till en viss pälsfärg eller växtlighet är däremot tolkningar, inte fastslagen namnhistoria.

När utländska jakthundar importerades och korsades med inhemska hundar blev renrasiga shibor sällsynta i sina ursprungsområden. NIPPO grundades 1928 för att bevara de japanska hundarna, började bygga detaljerade stamtavlor 1932 och fastställde en standard 1934. År 1936 fick shiban status som japanskt nationellt naturminne.

Andra världskriget slog hårt mot beståndet och bevarandearbetet tog fart igen efter kriget. NIPPO pekar ut Ishi Go som central för den moderna rasens utveckling och Naka Go som grundhund för återuppbyggnaden efter kriget. Dagens shiba är alltså resultatet av ett organiserat bevarandearbete, inte bara en oförändrad kvarleva från forntiden.

## Att leva med rasen

Shiba kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet ute, kan koppla av inne och inte lämnas att reagera på varje ljud i trapphuset. Bostadens storlek är mindre avgörande än vardagsrutiner, närmiljö och möjligheten att rasta hunden säkert. En egen ostörd viloplats är värdefull i alla hem.

Med barn behövs samma grundregel som för andra hundar: små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande. Lär barnet att lämna hunden i fred när den äter, sover eller går undan. Låt aldrig barnet krama, rida på eller ta saker från hunden. Om hemmet har katt eller smådjur ska introduktioner ske stegvis och med fysisk avskiljning; bedöm den enskilda hundens reaktion i stället för att lita på rasetiketter.

Självständighet är inte samma sak som ensamhetstålighet. Börja ensamhetsträna först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och återvänd innan den blir orolig. Öka tiden gradvis och backa om hunden börjar vanka, skälla, krafsa eller slutar ta sin vanliga vila. En liten valp ska inte lämnas ensam, och även en tränad vuxen hund behöver sällskap och rastning varje dag.

Det gälla ljud som på nätet kallas ”shiba-skrik” är ingen diagnos och bör inte avfärdas som komik. Titta på situationen och resten av hundens kroppsspråk. Ett plötsligt skrik vid beröring eller rörelse, särskilt tillsammans med hälta, ovilja att röra sig, ändrad aptit eller ovanligt beteende, motiverar kontakt med veterinär. Vid hantering är förebyggande, frivillig träning bättre än att hålla fast hunden tills den ger upp.

Rätt hem för en shiba är därför inte nödvändigtvis det med längst hunderfarenhet, utan det som respekterar individens integritet och samtidigt arbetar metodiskt med säkerhet, samarbete och vardagshantering.

Shiba

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Den Danske Kennel Klub (Denmark)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Urtida japansk spetsliknande jakthund, liten men muskulös med rävlikt huvud, ringlad svans och fyllig dubbelpäls i rött, black and tan eller sesam med urajiro. Självständig och kattlik, lojal men reserverad, viljestark med stark jaktinstinkt, behöver tidig socialisering, konsekvent positiv träning och regelbunden motion.

Kitsunemori

## Snabbfakta

Welsh corgi pembroke är en liten men kraftig vall- och boskapshund som i dag främst lever som aktiv sällskapshund. Den passar bäst hos den som vill kombinera promenader med vardagsträning, nosarbete eller annan mental aktivering.

- Mankhöjd: cirka 25–30 centimeter
- Vikt enligt rasstandarden: 10–12 kilo för hanar och 9–11 kilo för tikar
- Ursprungsland: Storbritannien, med rasens brukshistoria i Wales
- Päls: medellång dubbelpäls som fäller, särskilt under tydliga fällningsperioder
- Temperament: idealet är en frimodig, alert och vänlig hund, men skillnaderna mellan individer är stora
- Livslängd: den svenska rasklubben beskriver många hundar som blir 12–14 år, men ålder och hälsa varierar

Pembroke och welsh corgi cardigan är två skilda raser, inte varianter av samma ras. De skiljer sig bland annat i storlek, färger och svans. Välj inte mellan dem utifrån förenklade påståenden om att den ena alltid är lugnare eller mer social.

## Utseende och päls

Welsh corgi pembroke ska vara lågställd, stark och robust utan att se tung eller orörlig ut. Kroppen är medellång, bröstkorgen bred och djup och öronen upprättstående. Trots de korta benen ska en frisk pembroke röra sig fritt och aktivt.

Rasstandarden anger ungefär 25–30 centimeter i mankhöjd, 10–12 kilo för hanar och 9–11 kilo för tikar. Siffrorna är riktmärken, inte rätt målvikt för varje hund. Hull och muskelmassa måste också bedömas.

Pälsen består av raka, medellånga täckhår och tät underull. Godkända färger är rött, sobel, fawn och svart med tanteckning. De kan förekomma med eller utan vitt på ben, bröst och hals; en mindre mängd vitt på huvud och nosparti är också tillåten.

Äldre rasbeskrivningar kan ge intrycket att alla pembrokes har kort svans. De kan i själva verket födas med full svans eller naturlig stubbsvans av olika längd. Svanskupering är förbjuden i Sverige om ingreppet inte behövs av veterinärmedicinska skäl. En kuperad hund är därför inte svenskfödd; kontrollera dess ursprung och införselhandlingar noga.

Welsh corgi cardigan är vanligen något högre, har en lång, rävliknande svans och fler godkända färger. Färg eller personlighet räcker ändå inte för säker identifiering; stamtavlan visar vilken ras hunden tillhör.

Pälsen behöver inte trimmas. Borsta regelbundet och arbeta igenom underullen när fällningen ökar. Det tar bort löst hår och gör hudförändringar lättare att upptäcka. Bada när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema. Vänj valpen lugnt vid borstning, kloklippning och tandvård.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en frimodig, arbetsvillig, utåtriktad och vänlig hund. Samtidigt visar SKK:s aktuella BPH-analys av vardagsbeteenden stor spridning bland de hundar som deltagit. Vissa hälsar intensivt på främmande människor, andra betydligt mindre. En rasbeskrivning kan därför inte tala om exakt hur en viss valp blir.

Pembrokens bakgrund som gårds- och boskapshund märks ofta i vaksamhet, snabba reaktioner och förmåga att fatta egna beslut. Många tycker om att samarbeta, men en del behöver mer träning för att välja föraren framför sådant som händer runt omkring. Det gör rasen rolig att träna, men inte alltid självgående i vardagen.

SKK lyfter särskilt fram en möjlig tendens att vakta, skälla och nafsa mot hälar. Det sista hänger samman med rasens historiska arbete nära boskapens bakben, men vallningsbeteendet ser inte likadant ut hos alla hundar. Nafsande mot springande barn, fötter eller byxben ska ändå stoppas tidigt. Belöna i stället lugn kontakt, följsamhet och att hunden väljer en tillåten uppgift.

Skällande varierar också. En pembroke kan reagera på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller förväntan, men rasnamnet avgör inte hur stort problemet blir. Fråga hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar hemma. Träna lugna rutiner kring dörr, gäster och vila från början.

För barnfamiljen är rätt individ och en genomtänkt vardag viktigare än etiketten ”familjehund”. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred.

## Träning och motion

Welsh corgi pembroke behöver daglig fysisk och mental aktivering, men ett bestämt antal minuter eller kilometer passar inte alla. Ålder, hälsa, kondition och promenadens innehåll påverkar behovet mer än ett standardschema.

En bra vardag innehåller promenader med tid att nosa, korta träningsstunder och en uppgift som kräver koncentration, till exempel godissök, spår eller nya vardagsfärdigheter. Variera lugna aktiviteter med rörelse och planerad vila. En hund som får springa mycket men aldrig tränar på att koppla av kan ändå ha svårt att komma till ro.

Börja tidigt med inkallning, koppelgående, impulskontroll och ett lugnt avbrott från skällande eller nafsande. Belöningsbaserad träning gör det lätt att visa hunden vilket beteende som lönar sig. Håll passen tydliga och avsluta medan hunden fortfarande är engagerad i stället för att nöta samma övning.

Rasen kan uppskatta lydnad, rallylydnad, spår, nose work och agility. Välj aktivitet efter hundens kropp och motivation. Alla pembrokes har inte vallningsanlag bara för att rasen historiskt arbetat med boskap; sådana egenskaper måste bedömas hos den enskilda hunden.

De korta benen är inte ett skäl att behandla en frisk vuxen hund som ömtålig. Bygg kondition och muskler stegvis och ge hunden bra fäste på hala golv. Anpassa belastningen för valpar, äldre hundar och hundar som återhämtar sig från skada. Plötslig smärta, ovilja att röra sig, hälta eller svaghet ska bedömas av veterinär, inte mötas med allmänna råd om trappor eller ramper.

## Hälsa

Welsh corgi pembroke beskrivs som en generellt frisk ras i den svenska avelsstrategin, men köparen behöver ändå kontrollera höfter, ögon och dokumenterad hälsa i släkten. Skilj mellan registreringskrav, rasklubbens råd och DNA-test som går att köpa.

Sedan januari 2025 kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning för att valparna ska kunna registreras. Be att få se resultaten och fråga hur uppfödaren har resonerat; ”röntgad” betyder inte att resultatet saknar anmärkning.

Svenska Welsh Corgi Klubben rekommenderar också att avelsdjur ögonundersöks före parning. Fråga efter aktuella resultat för båda föräldrarna och om det finns ögonfynd i nära släkt. Rasklubben följer dessutom hältor och förkortat armbågsben, så kallad short ulna, som kan göra frambenet felställt. En ung hund med tilltagande utåtvriden tass, krokigt framben eller hälta bör undersökas tidigt av veterinär.

DNA-test för degenerativ myelopati, DM, och von Willebrands sjukdom typ 1 förekommer i rasen, men resultatet måste tolkas rätt. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver DM-testet som ett risktest och rekommenderar inte rutinmässig testning, eftersom testet inte ger hela den kliniska bilden och sjukdomen inte är dokumenterad som ett större problem bland svenska hundar. För vWD typ 1 har rasklubben tagit bort sitt tidigare råd om rutinmässig testning efter en genomgång med SKK:s DNA-grupp. Ett laboratorieresultat bevisar alltså inte i sig att en hund är sjuk eller kommer att bli det. Be uppfödaren förklara varför ett test har gjorts och hur resultatet har vägts mot övrig hälsa och genetisk variation.

Håll hunden i normalt hull genom hela livet. En tydlig midja ska kunna ses uppifrån och revbenen ska kännas med lätt tryck. Väg hunden regelbundet, men låt inte standardens kilotal ersätta en riktig hullbedömning. Kontakta veterinär om vikten förändras utan tydlig förklaring eller om hunden behöver ett strukturerat viktminskningsprogram.

## Historia och ursprung

Welsh corgi pembroke utvecklades i Wales som gårds- och vallhund, men rasens tidigaste ursprung är inte slutgiltigt klarlagt. Teorier om flamländska vävare, nordiska spetshundar och släktskap med västgötaspets ska därför ses som teorier, inte som säkra historiska fakta.

Det dokumenterade arbetet på walesiska gårdar förklarar rasen bättre. Pembrokes hjälpte till att flytta boskap till och från ladugården, vaktade gården och utförde flera andra uppgifter. Som heeler drev hunden boskap genom att arbeta nära djurens bakben. Uppgiften krävde vaksamhet, rörlighet, beslutsamhet och både självständighet och samarbete.

Pembroke och cardigan utvecklade egna särdrag i Wales men betraktades länge gemensamt som welsh corgi. De skildes åt som två raser 1934. FCI placerar pembroke som ras nummer 39 i grupp 1 för vall-, boskaps- och herdehundar.

I Sverige lever pembrokes nästan alltid som sällskapshundar, även om några fortfarande får valla. Arvet syns oftare i hundsport, nosarbete och en vardag där hunden får lösa uppgifter med sin ägare.

## Att leva med rasen

En welsh corgi pembroke kan bo i lägenhet, radhus eller villa om vardagen ger tillräckligt med aktivitet, återhämtning och sällskap. Den lilla mankhöjden gör inte hunden passiv, och en trädgård ersätter inte promenader eller träning. I lägenhet är det särskilt viktigt att arbeta tidigt med ljud i trapphus, utsikt från fönster och lugn vid dörren.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir avslappnad. Valpar och oroliga hundar behöver extra hänsyn. Hundar ska också rastas återkommande under dagen, så den som arbetar långa dagar behöver planera hjälp med sällskap och rastning.

Rasen kan leva med andra hundar eller katter, men om det fungerar avgörs av individerna och introduktionen. Låt en katt ha hundfria platser och möjlighet att komma undan, håll de första mötena kontrollerade och förhindra jakt. Smådjur ska skyddas från stress och fysisk kontakt. Tidigare erfarenhet av ett djurslag är värdefull information, men ingen garanti för nästa relation.

För en förstagångsägare kan pembroke fungera om personen uppskattar träning och är konsekvent utan hårda metoder. Den passar sämre för den som vill ha en hund som nöjer sig med korta rundor, sällan fäller eller automatiskt är tyst och följsam.

Rasen har blivit betydligt vanligare i Sverige. När en ras blir populär behöver köparen vara extra noggrann. Träffa uppfödaren och valpens mamma, kontrollera registrering, id-märkning, veterinärbesiktning och officiella hälsoresultat. Om hunden är importerad eller svanskuperad ska ursprung och införselhandlingar vara tydliga. Ett bra köpbeslut bygger på dokument, öppna svar och hur hundarna faktiskt fungerar — inte på bilder eller löften om ett visst temperament.

Welsh corgi pembroke

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Association Française du Corgi

Welsh corgi pembroke är en liten, kraftig vallhund med korta ben, rävliknande ansikte och en vädertålig dubbel päls som fäller året runt. Den är intelligent, aktiv och mycket människoorienterad och behöver daglig motion, mental stimulans, vänlig men konsekvent träning samt noggrann kontroll av vikt och rygg.

## Snabbfakta

- Berner sennenhund är en stor schweizisk gårdshund som ursprungligen användes för att vakta, dra och driva boskap. I dag är den främst sällskaps- och allroundhund.
- Hanar är 64–70 cm i mankhöjd, med 66–68 cm som ideal. Tikar är 58–66 cm, med 60–63 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasen ska vara självsäker, uppmärksam, godmodig och tillgiven familjen samt vänlig mot främmande personer.
- En vuxen hund behöver ordentlig aktivitet varje dag. Valpar och unghundar ska däremot inte motioneras målmedvetet eller belastas hårt.
- Den långa dubbelpälsen behöver normalt gås igenom varje vecka och oftare under fällning.
- För svensk avel krävs officiella resultat för både höfter och armbågar före parning. SH-testet för histiocytärt sarkom är ett risktest, inte ett besked om att hunden är frisk eller sjuk.
- Tumörsjukdomar och låg levnadsålder är rasens allvarligaste hälsoproblem. Släktingars livslängd och dokumenterade dödsorsaker är därför viktiga vid valpköp.

## Utseende och päls

Berner sennenhund är stor och kraftig men ska samtidigt vara rörlig, harmonisk och välbalanserad. Kroppen är ungefär tio procent längre än mankhöjden och ska vara kompakt snarare än långsträckt. En tung siluett är inte samma sak som korrekt rastyp: hunden ska röra sig fritt och bära sin storlek utan övervikt.

Hanar ska vara 64–70 cm höga, helst 66–68 cm. Tikar ska vara 58–66 cm, helst 60–63 cm. Rasstandarden har inget viktmått. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull i stället för att försöka nå ett visst antal kilo.

Huvudet ska vara kraftigt men inte för tungt. Ögonen är mörkbruna och mandelformade, och öronen är medelstora och trekantiga. Den buskiga svansen når minst till hasen och bärs hängande i vila, men får komma upp i rygghöjd i rörelse.

Pälsen är lång och glänsande, rak eller svagt vågig. Grundfärgen är kolsvart med djupt roströda tecken på kinder, över ögon, på ben och i bringa. Vitt finns bland annat i en symmetrisk bläs samt på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärda, men teckningens symmetri säger inget om hundens hälsa.

Svenska Kennelklubbens rasguide rekommenderar borstning eller genomkamning en gång i veckan och dagligen under fällning. Anpassa efter individ och årstid. Arbeta ned till huden och kontrollera bakom öronen, i armhålorna och i behängen där tovor lätt gömmer sig. Känn samtidigt efter knölar, ömhet och hudförändringar.

Förlägg längre sommaraktivitet till svalare tider, erbjud skugga och vatten och låt hunden vila om den inte återhämtar sig normalt. Lämna aldrig hunden i en varm bil, inte heller i skugga eller med en ruta på glänt.

## Temperament och personlighet

En rastypisk berner sennenhund ska vara trygg, godmodig och följsam, inte rädd eller aggressiv. Standarden beskriver också en uppmärksam och vaksam hund som är tillgiven familjen och vänlig mot främmande personer. Det är en målbild för avel och mentalitet, inte en garanti för varje valp eller varje situation.

Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men en yvig unghund i den här storleken kan välta ett barn, dra omkull en vuxen eller tränga en besökare utan aggressiv avsikt. Träna därför tidigt på fyra tassar i golvet, lugna hälsningar, koppelgående och att lägga sig på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Ge den lugna erfarenheter av människor, hundar, trafik, underlag, hantering och olika miljöer, med möjlighet att iaktta på avstånd. Återkommande rädsla ska tas på allvar, inte förklaras bort som att rasen är ”mjuk”.

Berner sennenhund kan fungera väl med barn och andra djur, men individ och introduktion avgör. Barn ska inte klättra på hunden eller störa dess sömn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och en vuxen ska alltid vara med när små barn och hund umgås.

## Träning och motion

En vuxen berner sennenhund behöver ordentlig motion och meningsfull aktivitet varje dag, men inget fast minutantal. Anpassa efter ålder, hull, hälsa, kondition, underlag och temperatur. Promenader med tid att nosa, vardagslydnad, sökövningar och lek ger en bättre vardag än att bara försöka trötta ut hunden.

För valpar och unghundar skiljer Svenska Kennelklubben mellan naturlig rörelse och målmedveten motion. Låt hunden röra sig i egen takt och vila vid behov. Planerade löppass, upprepade hopp och tungt dragarbete får vänta tills den är fysiskt mogen. Utgå inte från en enkel femminutersregel; anpassa i stället aktiviteten efter hundens rörelser, trötthet och återhämtning.

Korta, tydliga och belöningsbaserade träningspass passar bra. Prioritera sådant som blir svårt att lära in först när hunden är fullstor:

- att följa ett lätt koppel och vända med föraren
- att hälsa utan att hoppa eller luta hela sin tyngd mot någon
- inkallning och kontakt trots störningar
- att vänta vid dörrar och gå lugnt in och ut ur bilen
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

Rasens bakgrund kan tas till vara genom nosarbete, lydnad, rallylydnad, klövjning eller rasklubbens drag- och arbetsprov. Drag med last kräver rätt utrustning, gradvis uppbyggnad och en fysiskt mogen, frisk hund.

## Hälsa

Hälsa och livslängd måste väga tungt vid val av berner sennenhund. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver tumörsjukdomar som rasens största hälsoproblem och visar att den låga levnadsåldern består. Ingen kan ändå lova en enskild hund ett visst antal år.

I de svenska dödsfallsdata från försäkringsbolag för 2016–2021 som avelsstrategin redovisar var medianåldern 5,5 år. I en schweizisk studie av klubbregistrerade hundar födda 2001–2002 var medianöverlevnaden 8,4 år. Population, tidsperiod och metod skiljer sig, så talen är inte samma slags prognos. De visar varför hälsa och livslängd i nära släkt är viktigare än ett generellt spann.

Tumörer stod för mer än hälften av dödsfallen i både en schweizisk och en nederländsk studie. Histiocytärt sarkom är den tumörform som rasens hälsoarbete särskilt riktas mot. SH-testet delar in hundar i lägre, genomsnittlig eller högre genetisk risk jämfört med rasen. Det är inte ett diagnostiskt test: en hund med lägre risk kan bli sjuk och en hund med högre risk kan förbli frisk.

HSIMS bedömer en tänkt kombination utifrån SH-resultat. Verktyget ska vägas samman med livslängd, övrig hälsa, släktskap och funktion. Ensidigt urval för lägsta risk minskar den genetiska variationen. SH-test rekommenderas i avelsstrategin men krävs inte för SKK-registrering. Svenska Sennenhundklubbens valpförmedling kräver däremot sedan 2025 att båda föräldrarna är testade.

Båda föräldrarna måste ha officiell HD- och ED-status före parning för att avkomman ska kunna SKK-registreras. HD D eller E och ED grad 2 eller 3 får inte användas. Avelsstrategin rekommenderar dessutom ED-fria föräldrar och att deras genomsnittliga HD- och ED-index överstiger 100. Index 100 motsvarar rasens genomsnitt och väger in släktingar; index och röntgade kullsyskon säger därför mer än ett enskilt resultat.

Renal dysplasi, RD, är en allvarlig störning i njurarnas utveckling som främst drabbar unga hundar. Bekräftade fall registreras centralt och säker diagnos kräver undersökning av njurvävnad. Familjär nefropati är en annan dokumenterad njursjukdom som oftare drabbar unga vuxna. Det finns inget enkelt DNA-test som kan visa att en kombination är fri från dessa sjukdomsanlag.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat och kombinationens aktuella index
- hur många kullsyskon och tidigare avkommor som har röntgats och deras resultat
- SH-resultat och hur HSIMS samt genetisk variation har vägts in
- njursjukdomar, tumördiagnoser, livslängd och verifierade dödsorsaker hos föräldrar, syskon och äldre släktingar

## Historia och ursprung

Berner sennenhund har sitt dokumenterade ursprung som gårdshund i alpområdet kring Bern i Schweiz. Den vaktade gårdar, drog last och hjälpte till med boskap. Hundarna kallades Dürrbächler efter värdshuset Dürrbach vid Riggisberg, där den långhåriga, trefärgade typen var vanlig.

Dürrbächler visades på hundutställningar 1902, 1904 och 1907. I november 1907 bildade uppfödare kring Burgdorf Schweizerischen Dürrbach-Klub för att renavla hundarna och definiera rasens kännetecken. Namnet berner sennenhund etablerades senare i anslutning till de andra schweiziska sennenhundarna.

Påståendet att rasen härstammar från romerska mastiffer återkommer ofta, men det ingår inte i den säkert dokumenterade historiken. Den användbara kärnan är den lokala gårdshunden kring Bern, arbetet med vakt, drag och boskap samt den organiserade rasbildningen i början av 1900-talet.

## Att leva med rasen

Berner sennenhund kräver plats i vardagen, inte bara på golvet. Lägenhet kan fungera, men kontrollera trappor, hiss, hala golv, närhet till rastning och hur en sjuk hund ska transporteras. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och samarbete.

Planera för en stor bädd, en bil och en sele som rymmer hunden, foder, försäkring och utrymme att torka en blöt päls. Ordna halksäkra ytor där det behövs. Det är bättre att lösa sådant medan hunden är ung än när den har ont.

Ensamhet måste tränas individuellt. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka först när den kan lägga sig och komma till ro. Ihållande pip, vandrande, flämtande eller krafsande visar att steget blev för stort. Rasens tillgivenhet är inte ett bevis på separationsproblem, men den är heller ingen garanti för att hunden klarar en hel arbetsdag ensam.

Introducera hund och katt stegvis. Börja åtskilda, låt dem vänja sig vid varandras doft, ge katten en hundfri plats och hindra hunden från att jaga. Korta möten bakom grind eller med hunden i koppel kan sedan förlängas när båda är avslappnade. Samma lugna princip gäller möten med andra hundar; storleken gör tidig koppelkontroll extra viktig.

En bra uppfödare kan tala om både styrkor och problem i släkten och visar dokumentation, inte bara testnamn. Välj en kombination där hälsa, mentalitet, funktion och genetisk variation har bedömts tillsammans. Öppenhet om sjuka och avlidna släktingar är minst lika värdefull som fina föräldraresultat.

Berner sennenhund

Norsk Kennel Klub (Norway)

Deutscher Club für Berner Sennenhunde e.V. (Germany)

Société Centrale Canine (France)

Stor schweizisk gårdshund med kraftig, välbalanserad kropp och tjock trefärgad päls. Kärleksfull, människoorienterad och oftast mild mot barn. Behöver måttlig daglig motion, svalt klimat, regelbunden pälsvård och vänlig, konsekvent träning. Hälsokontroller är avgörande på grund av ledproblem och cancer.

Milkcreek

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Skånelas

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Norwegian Kennel Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Lesedi

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Rusbacks

## Snabbfakta

Storpudeln är den största av pudelns fyra officiella storlekar och en aktiv sällskapshund med stort behov av både samarbete och pälsvård. Namnet **kungspudel** används ibland i vardagligt tal, men det är inte en egen ras eller storleksvariant. I Sverige heter varianten officiellt **Pudel, stor**.

- **Rastyp:** erkänd pudelvariant i FCI grupp 9, sällskapshundar
- **Mankhöjd:** över 45 till och med 60 cm; rasstandarden medger 2 cm tolerans uppåt
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt
- **Päls:** riklig, krusig ullpäls eller päls som bildar snören
- **Karaktärsideal:** alert, aktiv, följsam och lätt att träna
- **Vardagsbehov:** daglig fysisk aktivitet, mental stimulans, vila och återkommande pälsarbete
- **Svenskt hälsoprogram:** officiell HD-status krävs för föräldradjur före parning

Storpudel kan passa en engagerad förstagångsägare, men rasen är inte lättskött bara för att den är samarbetsvillig. Den blivande ägaren behöver vilja träna vardagsfärdigheter, ge hunden meningsfull aktivitet och sköta pälsen även när vädret är blött och kalendern är full.

## Utseende och päls

Storpudeln ska vara harmonisk och atletisk, med en kropp som är något längre än mankhöjden – inte helt kvadratisk. Den officiella höjden är över 45 till och med 60 cm, med en tolerans på 2 cm uppåt. Toleransen innebär inte att 62 cm är den normala målhöjden. Eftersom rasstandarden inte anger någon vikt bör en vuxen hund bedömas efter proportioner och kroppskondition, inte mot ett påstått officiellt kilotal.

Pälsen förekommer enligt standarden i två strukturer. Ullpudeln har tät, fin, ullig och krusig päls, medan snörpudeln har päls som formas till långa, tydliga snören. Sällskapshundar hålls ofta i en praktisk, kortare frisyr, men en kort frisyr tar inte bort behovet av bad, genomgång av pälsen och klippning.

Pudelns godkända färger är bredare än många äldre rasbeskrivningar anger. Förutom enfärgat svart, vitt, brunt, grått och aprikosrött godkänner den nuvarande standarden flera bestämda flerfärgade mönster, bland annat vitt kombinerat med svart, grått, brunt eller aprikosrött, tanteckning, trefärg och brindle. De flerfärgade alternativen infördes i den internationella standard som började gälla i Sverige 2024. En äldre uppgift om att pudel alltid måste vara enfärgad är därför inaktuell.

Pälsen växer kontinuerligt och kräver en plan. Hur ofta den behöver redas ut, badas och klippas beror på pälslängd, frisyr, aktivitet och hur lätt pälsen tovar sig. Kontrollera ända ned mot huden i stället för att bara borsta ytan. Vänj valpen lugnt vid kam, klippmaskin, fön, tasshantering och att stå stilla; det underlättar framtida skötsel.

Storpudel brukar beskrivas som en ras som fäller lite, men låg fällning är inte samma sak som allergifrihet. Hundallergen finns bland annat i hud och saliv, och reaktionen kan skilja mellan enskilda hundar – även inom samma kull. Den som har allergi bör därför inte köpa storpudel enbart utifrån rasnamnet eller ett löfte om ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

Storpudeln ska enligt rasstandarden vara alert, aktiv, trogen och lätt att lära och träna. I vardagen märks det ofta som en hund som snabbt uppfattar mönster, söker kontakt och gärna deltar i det familjen gör. Samma uppmärksamhet gör också att hunden lär sig oönskade rutiner snabbt om regler, belöningar och förväntningar är otydliga.

Att rasen är lättlärd betyder inte att varje storpudel har samma temperament, och en intelligenslista förklarar inte hur en hund fungerar i vardagen. Resultat från BPH-beskrivna pudlar kan visa gemensamma drag, men de beskriver hundarna som deltagit – inte varje storpudel. Social trygghet, aktivitetsnivå, ljudkänslighet, jaktintresse och förmåga att koppla av kan variera med arv, tidiga erfarenheter och träning.

Träffa därför om möjligt valpens mamma och gärna vuxna släktingar. Titta mindre på om hundarna kan ett trick och mer på hur de återhämtar sig efter en överraskning, hälsar utan att fastna i stress och kan varva ned när inget händer. Fråga uppfödaren vilka egenskaper som faktiskt återkommer i familjen och hur den planerade kombinationen är tänkt att fungera i ett vanligt hem.

En storpudel kan vara ett bra val för en förstagångsägare som uppskattar träning och accepterar pälsarbetet. Den passar sämre för den som främst söker en självgående hund eller vill ha en stor hund med minimalt behov av vardaglig kontakt och aktivering.

## Träning och motion

Storpudeln behöver fysisk rörelse och mental aktivitet varje dag, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, vana, väder, underlag och återhämtning avgör hur ett bra upplägg ser ut. En balanserad vardag innehåller både promenader och tillfällen att nosa, undersöka, samarbeta och vila ostört.

Rasen brukar uppskatta träning där den får förstå en uppgift: följsamhet, inkallning, apportering, nosarbete, kroppskontroll eller andra hundsporter. Korta, tydliga pass kan blandas med färdigheter i verkliga miljöer. Målet är inte att hålla hunden upptagen hela tiden, utan att bygga en hund som kan växla mellan aktivitet och lugn.

För en valp är kvalitet och gradvis tillvänjning viktigare än en mekanisk minutregel. Låt valpen röra sig i egen takt på varierade men säkra underlag, ge pauser och öka belastningen stegvis. Anpassa nästa pass efter hur valpen rör sig, håller fokus och kommer till ro efteråt.

Pudelns historia som vattenapporterande hund förklarar varför vatten och apportering ofta nämns i rasbeskrivningar. Det garanterar däremot inte att varje storpudel vill simma. Introducera vatten utan tvång, välj säkra platser och lär hunden att gå i och ur på signal.

## Hälsa

Det viktigaste verifierbara hälsokravet för svensk storpudelavel är HD-status: båda föräldradjuren ska ha ett officiellt höftledsresultat före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt SKK:s regler. Ett besked om att föräldrarna är ”hälsotestade” räcker alltså inte – be att få se vilka undersökningar som är gjorda och kontrollera resultaten.

HD graderas från A till E. A och B räknas som normala höfter, och storpudelns svenska program tillåter även grad C i avel. Svenska Pudelklubbens strategi är att hundar med D eller E inte ska användas. Resultatet för en enskild hund är ändå bara en del av bilden, eftersom både arv och miljö påverkar höftledsutvecklingen.

Storpudel har också HD-index. Indexet väger samman hundens eget resultat med information från släktingar; värdet 100 motsvarar rasens genomsnittliga skattade avelsvärde vid den aktuella beräkningen. Svenska Pudelklubben rekommenderar att en planerad kombinations beräknade kullindex är minst 97. Det är en avelsrekommendation och ska läsas tillsammans med föräldrarnas grader, släktresultat, hälsa i övrigt och genetisk variation – inte som ett fristående kvalitetsbetyg på valpen.

Det är lätt att blanda ihop hälsoreglerna för pudelns fyra storlekar. Det formella svenska DNA-kravet för prcd-PRA gäller toy-, dvärg- och mellanpudel, inte storpudel. Svenska Pudelklubben uppmuntrar däremot DNA-test för ögonsjukdomen rcd4 hos alla storlekar och rekommenderar ögonlysning. Ett DNA-resultat gäller bara den specifika genvariant som testet avser och ersätter varken en ögonundersökning eller en bred bedömning av hundens hälsa.

Inför köp är följande frågor mer användbara än en lång generell sjukdomslista:

- Vilka officiella HD-resultat har båda föräldrarna, och vad är kombinationens beräknade HD-index?
- Finns HD-resultat från vuxna syskon och andra nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonlysta, och vilka DNA-test är gjorda? Be om testets exakta namn och resultat.
- Vilka återkommande diagnoser, rörelseproblem eller andra hälsobesvär känner uppfödaren till i familjen?
- Hur gamla är de äldre släktingarna, och hur har deras funktion och hälsa utvecklats?

## Historia och ursprung

Pudelns dokumenterade bakgrund finns i Europa, och Frankrike anges som rasens hemland i den internationella standarden. Standarden beskriver ett ursprung nära rasen barbet och en tidig användning vid jakt på sjöfågel. Även rasnamnets historia knyts till vatten och änder.

Den stora pudelvarianten låg närmast det ursprungliga arbetet i vatten innan pudeln utvecklades vidare som sällskaps- och utställningshund i flera storlekar. Svenska Pudelklubbens rashistorik förklarar den klassiska lejonklippningen som en funktionell klippning: päls lämnades på utsatta delar medan andra partier rakades för att underlätta rörelse i vatten. Dagens frisyrer har främst praktiska och utställningsmässiga syften, men kopplingen gör den särpräglade silhuetten lättare att förstå.

Pudelliknande hundar finns avbildade i europeisk konst sedan 1400-talet. Rasens moderna standardisering är betydligt senare, och dagens storpudel bedöms som sällskapshund – inte som om varje individ vore en färdig vattenapportör.

## Att leva med rasen

Att leva med storpudel fungerar bäst när familjen planerar för tre saker samtidigt: nära samarbete, daglig aktivitet och pälsvård som aldrig riktigt tar paus. En hund som får använda både kropp och huvud men också tränas i att vila blir oftast enklare att ha med i vardagen än en hund som enbart får mer och mer intensiv motion.

Storpudel kan bo i lägenhet om ägaren ordnar bra rastning, aktivitet och lugn inomhus. En trädgård kan vara praktisk men ersätter inte promenader, miljöträning eller tid tillsammans. Skall och oro ska inte avfärdas som en given rasegenskap; undersök i stället situation, förstärkning, stress, understimulans och hundens möjlighet att komma till ro.

Ensamhet behöver tränas gradvis, från korta stunder där hunden fortfarande är trygg. Hur snabbt träningen kan ökas är individuellt. Planera redan före köp för valptid, arbetsdagar och hjälp vid behov, i stället för att utgå från att en lättlärd hund automatiskt klarar en viss tid ensam.

Rasen kan fungera väl med barn, andra hundar och katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en fredad viloplats. Möten med katt eller annan hund bör ske lugnt och kontrollerat, med möjlighet till avstånd. Valpens tidigare erfarenheter, de vuxna djurens beteende och ägarens introduktion betyder mer än ett generellt ja eller nej i en rastabell.

Be slutligen uppfödaren visa en vanlig pälsvårdsstund och förklara vilken frisyr hundarna hålls i hemma. Kombinera den praktiska demonstrationen med verifierbara HD-resultat, tydlig information om ögon och DNA-test samt en ärlig beskrivning av vuxna släktingars temperament. Då blir valet av storpudel grundat i den hund du faktiskt kan få – inte i löften som ingen ras kan garantera.

Pudel, stor

The Poodle Club of the United Kingdom

Swedish Kennel Club

The Kennel Club (United Kingdom)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Pudel, stor är en atletisk, lågfällande apporterande vattenhund med en tät, lockig päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och känslig, trivs utmärkt med träning, hundsporter och familjeliv, och mår som bäst med nära sällskap, daglig motion och mental stimulans.

Charlotte Kvanvik

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

Ridge & Famous

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

Anette Fredriksen

Lapinkaunis

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Annsofie Arpe Jacobsen

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Pilgaards dream team

## Snabbfakta

- West highland white terrier, ofta kallad westie, är en liten men kraftig terrier från de skotska högländerna.
- Rasen är omkring 28 centimeter i mankhöjd och ska förena styrka, rörlighet och stort självförtroende i ett litet format.
- Den vita dubbelpälsen ska trimmas, inte klippas. Räkna med professionell trimning ungefär fem till sex gånger om året och genomkamning varje vecka.
- En westie är vanligen vaken, glad, modig och vänlig, men terrierns självständighet och jaktbakgrund märks ofta i vardagen.
- Hud och klåda är rasens viktigaste dokumenterade hälsoområde. Fråga därför om hud- och öronhälsan i släkten i stället för att nöja dig med ett generellt testpaket.
- Många westies blir 12–15 år, men livslängden varierar med individ, hälsa och livsvillkor.

## Utseende och päls

West highland white terrier är liten, kompakt och betydligt stadigare än den vita, välfriserade silhuetten kan antyda. Rasstandarden beskriver en kraftigt byggd hund med djup bröstkorg, plan rygg, muskulösa ben och fria rörelser. Mankhöjden är ungefär 28 centimeter. Mörka ögon, små upprättstående öron och en rak, högt buren svans ger det karakteristiskt vakna uttrycket.

Pälsen består av två tydliga lager. Täckhåret ska vara rakt, strävt och omkring fem centimeter långt, medan underullen ska vara kort, mjuk och tät. Färgen är vit. Denna struktur är inte bara en frisyrfråga: en korrekt underhållen sträv päls stöter ifrån sig mycket smuts och släpper förhållandevis lite hår i hemmet.

För att behålla strävheten ska en westie trimmas genom att utvuxet täckhår plockas bort. SKK avråder från klippning, som förändrar pälskvaliteten. En kunnig trimmare behövs normalt fem till sex gånger per år. Mellan besöken bör pälsen kammas igenom ordentligt en gång i veckan, särskilt där tovor lätt bildas under magen, i armhålorna och ljumskarna. Kontrollera samtidigt hud, öron, tänder, tassar och klor. En välskött sträv päls behöver inte täta bad; när bad behövs ska ett milt hundschampo sköljas ur noggrant.

Lite löst hår betyder inte att rasen är allergisäker. Hundallergen finns bland annat i hudceller, talg, saliv och urin, och mängden kan skilja mycket mellan två hundar av samma ras. Den som har hundallergi bör därför inte välja westie utifrån påståenden om en ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

En typisk westie är vaken, frimodig, vänlig och full av självtillit. Det är en sällskaplig liten hund, men inte en hund som självklart väntar på instruktioner i varje situation. Bakgrunden som arbetande terrier har premierat initiativ, uthållighet och mod. I ett modernt hem kan det märkas som stark nyfikenhet, skall när något hörs eller ett snabbt intresse för sådant som rör sig.

West highland white terrier kan fungera fint i en familj med barn när de vuxna tar ansvar för samspelet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Att hunden är robust betyder inte att den ska tåla att bli buren, fasthållen eller störd när den äter och sover.

Hur en westie fungerar med andra hundar och katter beror mer på individ, erfarenhet och introduktion än på en enkel rasregel. Välj lugna möten, ge djuren gott om utrymme och avbryt innan leken blir för intensiv. Smådjur kräver större försiktighet. Rasen utvecklades för att gå efter mindre bytesdjur, så en bur eller tidigare vänskap är ingen garanti när jaktbeteendet väl väcks.

Se rasbeskrivningen som ett ideal, inte som ett löfte om varje valp. Fråga uppfödaren hur föräldrarna reagerar på besökare, hundmöten, hantering, nya miljöer och vila inomhus. Det ger mer användbar information än etiketter som ”envis”, ”barnkär” eller ”lättsam”.

## Träning och motion

West highland white terrier behöver fysisk rörelse, nosarbete och samarbete varje dag, men det finns ingen fast tidskvot som passar alla. En frisk vuxen hund kan få en bra vardag genom varierade promenader, tid att undersöka dofter, sökövningar, lek och korta träningsstunder. Anpassa mängden efter ålder, kondition, hälsa och väder. En lagom aktiverad hund håller god kroppskondition, rör sig utan stelhet och kan komma till ro hemma.

Belöningsbaserad träning passar både vardagsfärdigheter och utmaningar som skällande eller svag inkallning. Gör det lätt att välja rätt: skapa avstånd till en störning, belöna kontakt och lär in ett konkret alternativ som att gå till sin plats eller vända tillbaka till dig. Hårda korrigeringar löser inte orsaken till beteendet och kan försämra både välfärd och samarbete.

Inkallning bör tränas stegvis från enkla miljöer till svårare. Använd långlina där vilt, trafik eller andra starka störningar gör ett misslyckande farligt. Målet är inte att bevisa att hunden kan gå lös, utan att ge den frihet utan att chansa med säkerheten. Nossök, vardagslydnad, rallylydnad och anpassad agility kan ge terriern tydliga uppgifter utan att kräva långa, monotona pass.

Valpar ska inte belastas som vuxna hundar. Bygg ut promenader, underlag och nya miljöer gradvis och ge gott om återhämtning.

## Hälsa

Hud och klåda är det tydligaste dokumenterade hälsoområdet hos west highland white terrier. I WestieAlliansens frivilliga hälsoenkät 2019 rapporterades hudproblem hos 92 av 535 hundar, ungefär 17 procent. Enkäten var inte statistiskt standardiserad och siffran ska därför inte behandlas som en exakt prevalens för hela rasen. Den visar däremot varför återkommande klåda, rodnad, tasslickande och öronbesvär ska tas på allvar.

Sök veterinärhjälp när klådan återkommer eller inte går över. Parasiter, infektion, allergi och andra orsaker kan ge liknande symtom och kräver olika åtgärder. I samma enkät hade 59 av 535 hundar öronproblem mer än en gång per år, och hud- och öronbesvär förekom ibland tillsammans. Att byta foder, schamponera ofta eller ge tillskott på måfå kan fördröja rätt diagnos.

CMO, kraniomandibulär osteopati, och Legg–Perthes är dokumenterade men rapporterades sällan i enkäten: två respektive fem hundar. CMO kan ge en valp plötslig smärta och svullnad i käken. Det finns ett DNA-test som kan hjälpa i avelsplaneringen, men rasklubbens RAS betonar att testet visar en risknivå, inte ett säkert frisk- eller sjukbesked.

SKK har inte beslutat om något hälsoprogram för rasen. Det finns alltså inget officiellt raskrav på ett generellt paket med exempelvis knä-, höft- och ögonundersökningar. Be i stället uppfödaren beskriva hud, klåda, återkommande öron- och magproblem hos båda föräldrarna, deras syskon och tidigare avkommor. Fråga hur äldre släktingar mår och om kullar följs upp vid ungefär ett och tre års ålder. Om CMO finns i släkten bör uppfödaren kunna förklara hur den informationen och eventuella testresultat har påverkat valet av föräldrar.

En seriös uppfödare skiljer öppet mellan SKK-regler, rasklubbens rekommendationer och egna frivilliga kontroller. Be att få se registrerade uppgifter och veterinärintyg där sådana finns, men värdera också konkreta svar om nära släktingar. Att rasen saknar ett centralt program betyder inte att den saknar ärftliga risker.

## Historia och ursprung

West highland white terrier kommer från de västra skotska högländerna och formades som en liten, rörlig arbetsterrier. Strävhåriga terrier användes för att gå i gryt efter bland annat räv och grävling och för att bekämpa råttor och andra mindre djur. Arbetet krävde mod, snabbhet, starka käkar och förmåga att fatta egna beslut i svår terräng.

De vita hundarna var lättare att skilja från villebrådet mot den skotska heden. Under 1860-talet började överste Malcolm of Poltalloch prioritera vita terrier, och den utvecklingen blev viktig för den moderna rasen. Namnet West Highland White Terrier etablerades 1905. Parningar med cairnterrier var fortfarande tillåtna fram till 1924, vilket visar hur nära de skotska terriertyperna stod varandra under rasbildningen.

I dag hålls rasen främst som sällskapshund, men det historiska arbetssättet syns fortfarande i intresset för dofter, håligheter, rörelse och egna initiativ. Det är också därför lydnad, agility och andra aktiviteter ofta passar bättre än en vardag som enbart består av korta rastningar.

## Att leva med rasen

West highland white terrier kan bo i lägenhet eller hus, men bostadens storlek avgör mindre än vardagens innehåll. I flerfamiljshus behöver ägaren träna på ljud och rörelser vid dörrar, trapphus och fönster. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, nya dofter och gemensam träning.

Ensamhet ska läras in gradvis, med så korta stunder att hunden förblir trygg. Backa i träningen om hunden visar oro eller obehag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är en riktlinje för utevistelse och toalettbehov, inte ett löfte om att varje westie mår bra av sex timmars ensamhet. Valpar, äldre hundar och individer med oro behöver tätare tillsyn och rastning.

För en förstagångsägare kan rasen vara ett bra val om man vill träna, är beredd att använda koppel eller långlina och accepterar den löpande pälsvården. Den passar sämre för den som söker en hund som alltid går lös, sällan hörs och klarar heldagar ensam. Räkna också in regelbunden trimning i både kalender och budget innan du bestämmer dig.

Innan du väljer rasen bör du kunna svara ja på fyra frågor:

- Finns det tid för daglig aktivitet, träning och ostörd vila?
- Finns en trygg plan för ensamhet och rastning under arbetsdagar?
- Kan hunden hållas kopplad eller i långlina där jaktintresset gör det nödvändigt?
- Finns både tid och budget för återkommande professionell trimning?

Om svaret är ja och du uppskattar en liten hund med mycket initiativ kan westien bli en rolig och nära följeslagare under många år.

West highland white terrier

West Highland White Terrier Club of England

VCA Animal Hospitals

Die Terrierhunde (Germany)

Svenska Terrierklubben (Sweden)

West highland white terrier är en liten, robust skotsk terrier med en sträv, vit päls som fäller måttligt. Självsäker, pratig och självständig men ändå tillgiven, passar den både i stad och på landsbygd. Kräver dagliga promenader, mental stimulans, regelbunden pälsvård och konsekvent, belöningsbaserad träning.

Westitude

## Snabbfakta

Border collie är en brittisk vallhund för den som vill samarbeta, träna och ge hunden meningsfulla uppgifter under hela livet. Rasen är mycket lättlärd och uthållig, men just därför ofta mer krävande än en hund som främst är avlad för sällskap.

- **Hundtyp:** renrasig vallhund, erkänd av FCI i grupp 1
- **Storlek:** medelstor; idealhöjden för hanar är cirka 53 cm och tikar är vanligen något lägre
- **Vikt:** ungefär 12–20 kg, med variation mellan kön och kroppsbyggnad
- **Förväntad livslängd:** cirka 10–15 år
- **Päls:** slät eller medellång dubbelpäls i många färger
- **Typiska drag:** alert, följsam, reaktionssnabb, intelligent och starkt arbetsmotiverad
- **Passar bäst:** en engagerad ägare som uppskattar regelbunden träning och kan lära hunden både aktivitet och vila

Det viktigaste inför ett köp är inte om familjen promenerar ett visst antal timmar, utan om vardagen ger tid till återkommande träning och samarbete. En border collie behöver använda huvudet, få utlopp för sina vallningsanlag under kontrollerade former och samtidigt kunna varva ned hemma.

## Utseende och päls

Border collie är en atletisk och välbalanserad hund, byggd för smidighet och uthålligt arbete snarare än för ett enhetligt utseende. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, mjuka och effektiva. Idealhöjden i rasstandarden är 53 cm för hanar och något lägre för tikar, men rasen varierar tydligt i både storlek och kroppsbyggnad.

Standarden beskriver två pälsvarianter: slät och medellång. Båda har en tät täckpäls och en mjuk, tät underull som ger skydd mot väder. Den medellånga pälsen bildar mer krage, byxor och fana på svansen, medan den släta ligger närmare kroppen. Många färger och teckningar förekommer; svart och vitt samt trefärgat är vanligt, men rasstandarden tillåter stor variation så länge vitt inte dominerar.

Pälsen är i grunden lätt att sköta. Borsta så ofta som behövs för att få bort lös underull och förebygga tovor, särskilt bakom öronen och där den längre pälsen bildar fanor. Under fällningsperioder behöver du borsta oftare. Bad görs vid behov. En hund som arbetar eller tränar ute bör också kontrolleras efteråt: se över tassar, klor, hud och päls efter sår, gräsax, fästingar och skräp.

## Temperament och personlighet

Border collie är uppmärksam, samarbetsvillig och mycket snabb på att upptäcka mönster. Den lär sig därför inte bara det ägaren avser att träna, utan också vilka ljud som föregår en promenad, hur människor brukar röra sig och vilka beteenden som ger respons. Lättlärd betyder alltså inte automatiskt lätt att leva med; otydliga rutiner och oavsiktliga belöningar kan befästa beteenden lika snabbt som genomtänkt träning.

Vallningen bygger på att hunden uppmärksammar och påverkar rörelse. I en vardag utan får kan samma känslighet riktas mot bilar, cyklar, joggare, barn eller andra djur. Stirra, smyga, skära av vägen och jaga är signaler att ta på allvar tidigt. De ska avbrytas lugnt och ersättas med ett inlärt alternativ, inte uppmuntras som en rolig egenhet.

En border collie kan fungera väl i en familj, men rasen är inte generellt ”barnvänlig” oberoende av individ och miljö. Spring, skrik och snabba lekar kan väcka vallbeteende eller stress. Barn och hund ska därför ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en ostörd viloplats. Samlevnad med katt eller andra hundar kan också fungera, särskilt med genomtänkta introduktioner, men kan inte lovas på rasnivå. Katten ska kunna ta sig undan och hunden ska tränas att lämna den i fred.

## Träning och motion

Border collie behöver dagligen både fysisk aktivitet och uppgifter som kräver koncentration, men det går inte att ange ett visst antal timmar som passar alla individer. Ålder, hälsa, temperament, tidigare träning och arbetsuppgifter avgör belastningen. En bra vardag växlar mellan rörelse, problemlösning, samarbete och återhämtning.

Promenader i varierad miljö, fri rörelse där det är säkert, nosarbete, lydnad, spår, vallning och andra hundsporter aktiverar hunden på olika sätt. Välj aktiviteter där hunden behöver lyssna och fatta beslut, inte bara springa fort. Ändlös bollkastning eller annan uppjagad repetition är ett dåligt mått på om hundens behov är tillgodosedda; det kan höja förväntan utan att lära hunden att komma till ro.

Träna kort, tydligt och belöningsbaserat. Lägg lika stor vikt vid vardagsfärdigheter som inkallning, koppelgående, stopp på avstånd och att kunna avstå från rörelse som vid tricks eller tävlingsmoment. Belöna även lugna beteenden: att ligga på en bestämd plats, vänta medan något händer och somna efter aktivitet. En border collie som alltid erbjuds mer fart kan bli mycket vältränad utan att lära sig vila.

Valpar och unghundar behöver kontrollerade erfarenheter, inte ett vuxet träningsschema i miniatyr. Bygg trygghet i olika miljöer, låt kroppen mogna och öka fysisk belastning och svårighetsgrad stegvis. Om hunden blir mer splittrad, ljudkänslig eller fixerad trots mer aktivitet kan lösningen vara bättre balans och professionell hjälp, inte ännu hårdare motion.

## Hälsa

Border collie betraktas som jämförelsevis frisk, men rasen har dokumenterade problem som en valpköpare bör känna till. Höftledsdysplasi (HD), ögonsjukdomen CEA, andra förändringar i näthinnan, epilepsi och osteokondros i framför allt bogleden hör till de områden som lyfts av SKK och Svenska Vallhundsklubben.

När du bedömer en svenskregistrerad kull bör du börja med att kontrollera föräldrarnas officiella HD-status och ögonundersökning. Ögonresultatet ska enligt SKK:s regler finnas före parning och normalt vara högst ett år gammalt. Kontrollera de registrerade resultaten och fråga även om epilepsi, återkommande kramper, bogproblem och tidiga dödsfall hos syskon, föräldrar och andra nära släktingar. Ett normalt resultat hos två föräldradjur beskriver inte hela släktens hälsa.

Det finns DNA-test för flera ärftliga tillstånd i rasen, bland annat CEA, IGS, TNS och sensorisk neuropati. Vilka test som är relevanta beror på härstamning och aktuella rekommendationer. Be därför uppfödaren förklara vad som har testats och varför. För recessiva sjukdomar är en frisk anlagsbärare inte detsamma som en sjuk hund; det avgörande är att parningen planeras så att valpar inte kan ärva sjukdomsanlaget från båda föräldrarna. Ett DNA-test ersätter inte klinisk ögonundersökning, ledresultat eller kunskap om släkten.

En hund med border collie collapse (BCC) kan vara helt symtomfri i vila men bli desorienterad, vinglig eller falla under eller strax efter intensiv aktivitet. Hunden kan verka återställd efter 5–30 minuter, men kollaps ska alltid tas på allvar och bedömas av veterinär. BCC är inte samma sak som vanlig trötthet, värmeslag eller den dynamin-1-relaterade EIC-variant som är vanligare hos labrador. Avbryt aktivitet direkt om hundens fokus eller rörelser förändras onormalt.

## Historia och ursprung

Border collie utvecklades i gränstrakterna mellan England och Skottland som en arbetande hund för fårskötsel. Urvalet byggde länge på praktisk vallningsförmåga: hunden skulle kunna läsa djuren, arbeta på avstånd och svara på förarens signaler under krävande förhållanden. Den funktionella bakgrunden förklarar rasens blick, smygande rörelser, uthållighet och starka vilja att kontrollera rörelse.

FCI erkänner border collie som brittisk fårhund med arbetsprov. I Sverige har funktionen en ovanligt tydlig plats även i registreringen. Rasen förs i SKK:s särskilda vallhundsregister, REG V, och en svenskfödd border collie kan registreras först när båda föräldradjuren har godkänt vallhundsprov genom Svenska Vallhundsklubben eller en godkänd motsvarande merit från utlandet. Utseendet kan därför variera mer än hos många andra raser, medan arbetsförmågan fortsatt är central i den svenska avelsmodellen.

## Att leva med rasen

Att leva bra med en border collie kräver planering, men inte ständig underhållning. Målet är en hund som kan arbeta fokuserat när det behövs och vila när inget händer. Den balansen passar bäst i ett hem där någon verkligen tycker om hundträning och där ansvaret inte bygger på att barnen ska aktivera hunden.

Lägenhet är inte automatiskt uteslutet, och en stor tomt är ingen garanti för ett bra liv. Viktigare är tillgången till lämpliga träningsmiljöer, säker motion och en vardagsrutin som faktiskt går att följa. I tät miljö behöver ägaren kunna hantera trafik, cyklar, joggare, ljud och möten utan att hunden fastnar i vallning eller ständig bevakning.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder och anpassas efter hundens ålder och reaktioner. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett löfte om att en hund mår bra ensam så länge. Filma gärna de första passen och backa om hunden vandrar, flåsar, skäller, förstör eller inte kommer till ro. En vardag med återkommande långa arbetsdagar utan hjälp är en dålig utgångspunkt för rasen.

Inför ett svenskt valpköp bör du minst kontrollera tre saker hos båda föräldrarna: registrerad HD-status, giltigt ögonresultat och godkänt resultat på vallhundsprov. Gå sedan vidare med frågor om nära släktingars epilepsi och ledhälsa, relevanta DNA-test, hur föräldrarna fungerar i vila och arbete samt vilket stöd uppfödaren ger efter köpet. Den bästa matchningen handlar inte om att hitta den ”smartaste” valpen, utan om att välja en valp vars temperament och arbetsnivå passar det du kan erbjuda under hela hundens liv.

Border collie

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Border collie är en medelstor, atletisk vallhund känd för sitt intensiva fokus, sin höga intelligens och mycket höga energinivå. Den utvecklades för att valla får hela dagarna och utmärker sig i vallning, hundsporter och träning. Den behöver mycket motion, mental stimulans och tydlig vägledning i ett aktivt hem.

Ane Østergaard

## Snabbfakta

Jack russell terrier är en liten, erkänd terrierras med stor arbetslust och tydlig jaktbakgrund. Den passar bäst hos den som vill träna aktivt, kan hantera jaktintresse i vardagen och samtidigt lär hunden att komma till ro. Liten storlek betyder alltså inte små behov.

- **Ursprung:** England; rasen utvecklades vidare i Australien
- **Användning:** grythund och sällskapshund
- **Ideal mankhöjd:** 25–30 cm
- **Ungefärlig vikt enligt rasstandarden:** cirka 5 kg vid 25 cm och 6 kg vid 30 cm
- **Päls:** slät, raggig (broken) eller sträv; vitt ska dominera, med svarta och/eller rödgula tecken
- **Typiska drag i rasstandarden:** livlig, alert, aktiv, modig, vänlig och trygg i sig själv
- **Viktigt för ägaren:** jaktinstinkt, inkallning, vardagslugn och meningsfull aktivering behöver tas på allvar

Jack russell terrier och parson russell terrier är två olika raser. Parson är högre och mer kvadratiskt byggd, medan jack russell är lägre och något längre i kroppen. Det är därför bättre att kontrollera hundens registrerade ras än att gå efter utseendet eller använda namnen som synonymer.

## Utseende och päls

Jack russell terrier ska vara stark, smidig och rektangulär – kroppen är något längre än hunden är hög. Idealhöjden är 25–30 cm, och rasstandardens viktangivelse motsvarar ungefär ett kilo per fem centimeter mankhöjd. Det är en proportion i standarden, inte en bantningstabell: en enskild hunds lämpliga vikt bedöms också utifrån kroppsbyggnad, muskelmassa och hull.

Bröstkorgen ska vara djupare än den är bred och ha en omkrets på ungefär 40–43 cm bakom armbågarna. Den relativt smidiga bröstkorgen hänger ihop med rasens ursprungliga arbete under jord. Helheten ska vara funktionell och rörlig, inte tung eller överdriven.

Rasen har tre pälslag:

- **Slät päls** ligger tätt mot kroppen och kräver normalt enkel borstning för att få bort lösa hår och smuts.
- **Raggig (broken) päls** är ett mellanting, med längre sträva hår på delar av kroppen.
- **Sträv päls** har sträv ytterpäls och underull och behöver trimmas för hand när den är mogen.

Raggig och sträv päls bör trimmas, inte maskinklipas. När gamla hårstrån klipps av i stället för att plockas bort kan pälsens struktur och skydd mot väta och smuts försämras. Be en van trimmare visa hur just hundens päls ska skötas; behovet följer pälsens mognad och kvalitet, inte ett universellt veckoschema. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och tänder regelbundet.

## Temperament och personlighet

Jack russell terrier är i grunden en livlig, vaken och självsäker arbetsterrier som också ska vara vänlig. Rasen avlades för att fatta egna beslut nära vilt, och samma självständighet kan i ett hem märkas som initiativförmåga, envishet och snabb reaktion på rörelse eller ljud. Jaktintresset finns kvar även hos hundar som enbart hålls som sällskap.

Rasbeskrivningen är ett ideal, inte ett löfte om varje individ. Temperament påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa, miljö och träning. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”. Be att få möta minst tiken, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, hundmöten, plötsliga ljud, hantering och vila, och ta reda på vad uppfödaren avlar för – jakt, hundsport eller främst sällskap.

BPH kan ge strukturerad information om hur en enskild hund reagerade i en standardiserad beskrivning, men det är inget godkänd-eller-underkänd-test och garanterar inte valpens framtida beteende. Äldre svenska rasunderlag byggde dessutom på för få beskrivna jack russell terrier för säkra slutsatser om hela rasen. För en valpköpare är resultat för föräldrar och släktingar därför mer användbara än svepande påståenden om rasens genomsnitt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill lära sig, gå kurs och arbeta konsekvent med belöningsbaserad träning. Den är ett sämre val för den som främst söker en liten, okomplicerad hund som automatiskt kan gå lös eller nöjer sig med korta rastningar.

## Träning och motion

En jack russell behöver daglig rörelse, nosarbete, problemlösning och möjlighet att varva ner, men det finns inget korrekt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, miljö och aktivitetens intensitet avgör belastningen. En lugn skogspromenad med nosande, ett genomtänkt träningspass och återhämtning kan ge mer än lång, ensidig bollkastning.

Bygg vardagen kring flera sorters aktivitet: promenader i varierad terräng, sök eller spår, korta träningspass, kontrollerad lek och uppgifter där hunden får använda nos och kropp. Hundsporter som agility, nosework och viltspår kan passa många individer, men träningsmängden ska stegras gradvis. För valpar bör underlag, tempo, lek och vila anpassas efter individen; den ofta upprepade femminutersregeln har inget vetenskapligt stöd.

Prioritera dessa färdigheter tidigt:

- kontakt och följsamhet trots dofter och rörelse
- inkallning samt en separat stoppsignal
- att släppa föremål och avbryta aktivitet
- lugn koppelgång och neutrala hundpassager
- hantering av tassar, mun, öron och päls
- att gå till en bädd och koppla av
- ensamhet i mycket små, trygga steg

Jaktinstinkten gör att löshet aldrig bör bygga på hopp. Träna först i inhägnat område och använd långlina där det är säkert tills hunden kan vända bort från störningar och svara på signaler med hög tillförlitlighet. Även en vältränad hund kan behöva koppel nära vilt, trafik och andra risker. Belöningsbaserad träning med tydliga regler ger hunden information om vad den ska göra och hjälper till att bevara samarbete när aktivitetsnivån stiger.

## Hälsa

Svenska Kennelklubben anger att rasen inte har några kända rassjukdomar men att patellaluxation förekommer. Det betyder inte att varje hund drabbas eller att rasen saknar all annan sjukdom; det betyder att en seriös hälsogenomgång bör utgå från dokumenterade resultat och den aktuella familjen, inte från en lång osorterad diagnoslista.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin rekommenderas att hundar som används i avel undersöks för patella och ögonlyses. För ögon är rekommendationen undersökning före avel, därefter vart tredje år och en gång efter åtta års ålder. Det är avelsrekommendationer – formulera dem inte som om varje undersökning vore ett generellt registreringskrav eller en garanti för friska valpar.

Inför valpköp, be om föräldrarnas registrerade namn och nummer och kontrollera själv:

- vem som utfört undersökningen
- datumet för patella- och ögonundersökningen
- det faktiska resultatet, inte bara beskedet ”testad”
- om nära släktingar haft återkommande knä-, ögon- eller andra hälsoproblem
- föräldrarnas ålder och om äldre hundar i släkten följts upp

Ett normalt resultat minskar osäkerheten kring just det som undersökts men är ingen livslång garanti. Håll hunden i lämpligt hull, bygg kondition gradvis och kontakta veterinär vid exempelvis återkommande hälta, smärta, förändrad syn eller tydliga beteendeförändringar.

## Historia och ursprung

Jack russell terrier har sitt ursprung i 1800-talets England och förknippas med prästen John Russell. Han utvecklade foxterrier som kunde följa foxhounds och gå ner i gryt för att få räv och annat vilt att lämna sitt gömställe. Arbetsuppgiften krävde en liten, rörlig, modig och självständig hund.

Ur närbesläktade linjer växte två typer fram. Den högre och mer kvadratiska typen blev parson russell terrier; den lägre och något längre typen blev jack russell terrier. Rasen har alltså engelskt ursprung, men Australien anges som landet där den utvecklades vidare och där ett viktigt standardarbete gjordes. Svenska Kennelklubben godkände jack russell terrier 2001.

Historien förklarar flera egenskaper som fortfarande märks: den funktionella storleken, den rörliga kroppen, förmågan att fatta egna beslut och intresset för att söka och följa vilt. De egenskaperna kan bli en tillgång i träning och hundsport, men behöver styras i en modern vardag.

## Att leva med rasen

Att leva med en jack russell fungerar bäst när hemmet kombinerar aktivitet med tydliga rutiner för vila, säkerhet och självkontroll. Rasen kan bo i lägenhet; bostadens storlek är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och lär sig att inte reagera på varje ljud i trapphus eller utanför fönstret. Träna lugn och ljudneutralitet innan skall har hunnit bli en vana.

Med barn krävs samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet, och hunden ska ha en skyddad viloplats där den inte störs. Barn ska inte ta mat eller leksaker, bära hunden eller följa efter den när den går undan. Rasens snabbhet och intensitet gör lugna, korta möten bättre än vild lek utan pauser.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och bör byggas genom gradvisa, kontrollerade introduktioner. Tidig vana kan hjälpa men tar inte bort jaktinstinkten. Kaniner, gnagare och andra smådjur behöver hållas helt säkert åtskilda; välj inte rasen med antagandet att träning garanterar fredlig samvaro. Även i ett flerhundshem behövs separata viloplatser och möjlighet att hantera resurser utan konkurrens.

Ensamhet ska läras in stegvis när hunden redan känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta frånvarostunder och öka först när hunden kan vara lugn. En stängd bur får inte användas som vanlig viloplats eller för att stänga in hunden i hemmet i Sverige. Ordna i stället en bekväm bädd eller ett tillräckligt stort, säkert utrymme där hunden kan röra sig och själv välja viloplats.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på tre frågor: Kan vi ge hunden meningsfull aktivitet varje dag? Kan vi hantera jaktintresse med träning, koppel och säkra miljöer? Kan vi erbjuda ostörd återhämtning och konsekventa regler utan hårda metoder? Om svaret är ja kan jack russell terrier bli en mycket engagerad träningskamrat och sällskapshund – men den blir sällan en passiv liten hund vid sidan av livet.

Jack russell terrier

Jack russell terrier: liten, kompakt och energisk rävjakts-terrier med modig och intelligent läggning. Behöver 1–2 timmars motion dagligen plus mental stimulans. Övervägande vit med tre olika pälstyper, stark lust att gräva och jaga. Mycket tillgiven sin familj men krävande och olämplig för mycket stillsamma hem.

Irina Martinova

## Snabbfakta

Dansk-svensk gårdshund är en liten men rejäl och aktiv gårds- och sällskapshund från Danmark och Sverige. FCI placerar rasen i grupp 2 som hund av pinschertyp. Den är alltså inte en terrier, även om den förr kallades skånsk terrier.

- **Mankhöjd:** 34–37 cm för hanar och 32–35 cm för tikar, med en tillåten avvikelse på 2 cm åt båda håll.
- **Ursprunglig uppgift:** att larma, fånga råttor och leva nära människorna på gården.
- **Temperament enligt standarden:** alert, livlig och uppmärksam.
- **Päls:** kort, hård och slät, med vitt som dominerande färg.
- **Passar bäst hos:** en person eller familj som vill träna vardagsfärdigheter, erbjuda både rörelse och nosarbete och hjälpa hunden att komma till ro.

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Viktuppgifter på olika webbplatser är därför riktvärden, inte ett mått som alla vuxna dansk-svenska gårdshundar ska passa in i. För den som väljer valp är föräldrarnas storlek, hull och funktion mer användbara än ett enda viktspann.

## Utseende och päls

Dansk-svensk gårdshund ska vara liten, kompakt och substansfull, inte tunn eller elegant. Kroppen är svagt rektangulär: förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Rasen utvecklas sent i kroppen, och den fulla muskelmassan och volymen kan dröja tills hunden är tre till fyra år.

Huvudet är förhållandevis litet och trekantigt. Öronen får vara rosenöron eller framåtvikta; ståndöron ingår inte i rasidealet. Svansen kan vara naturligt lång eller medfödd stubbsvans av varierande längd. En medfödd stubbsvans är en naturlig variation och ska inte blandas ihop med en kuperad svans.

Pälsen är hård, kort och slät och saknar underull. Vitt ska dominera, med en- eller flerfärgade fläckar i svart, tan, gult, leverbrunt, viltfärgat eller olika nyanser av fawn. Fläckar ska också finnas på huvudet, och små prickar i det vita är tillåtna. Utseendet kan alltså variera mycket utan att hundarna tillhör olika varianter av rasen.

Pälsen kräver lite skötsel, men fällningen kan märkas. Borsta bort lösa hår när det behövs, särskilt under fällningsperioder, och bada när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Vänj valpen stegvis vid tandborstning och annan hantering. Lugn, belöningsbaserad hanteringsträning gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Dansk-svensk gårdshund är normalt snabb, nyfiken och människoorienterad, men rasnamnet är ingen garanti för en lättsam familjehund. Standardens ord är alert, livlig och uppmärksam. I vardagen märks det ofta som beredskap att följa med, reagera på rörelse och tala om när något händer i närheten.

Vaktuppgiften på gården märks fortfarande hos många individer. Många larmar när någon kommer, men hur lätt skallet startar och hur snabbt hunden tystnar varierar. I ett lyhört hem är det klokt att undersöka hur föräldrar och vuxna släktingar reagerar på dörrar, trapphus och besök. Det är mer träffsäkert än att utgå från att rasen alltid är tyst eller alltid skällig.

I SKK:s äldre BPH-sammanställning framstår rasen som i huvudsak trygg och förhållandevis energisk. Samtidigt varierar nyfikenhet, lekfullhet och intresse för främmande människor tydligt. BPH beskriver hundens reaktioner; det är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs därför den enskilda hundens protokoll och fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen.

Bakgrunden som råttfångare gör intresset för små, snabba djur relevant. Det betyder inte att varje gårdshund jagar allt den ser, men en blivande ägare bör räkna med att träna avbrott och inkallning. Kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur behöver säkra utrymmen som hunden inte kan nå.

## Träning och motion

Dansk-svensk gårdshund behöver regelbunden fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen korrekt timregel som passar alla. Ålder, hälsa, intensitet, miljö och återhämtning avgör hur en bra dag ser ut. En vuxen hund kan få en blandning av promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, lek och kort vardagsträning. Valpar behöver gradvis ökande erfarenheter och gott om vila, inte ett vuxenprogram i miniatyr.

Följ hundens beteende i stället för klockan. En rimlig nivå ger en hund som kan varva ned hemma, återhämtar sig efter aktivitet och fortfarande rör sig ledigt nästa dag. Ihållande rastlöshet kan betyda att vardagen saknar meningsfulla uppgifter, men mer fart är inte alltid lösningen. Ibland behöver hunden mer nosarbete, tydligare rutiner eller hjälp att komma till ro.

Prioritera färdigheter som hjälper en snabb och uppmärksam hund att fungera i vardagen:

- inkallning och frivillig kontakt när vilt eller andra störningar dyker upp
- att kunna avbryta jakt, grävande och intensiv lek
- lugnt beteende vid dörr, fönster och besök
- att kunna vila trots att människor rör sig i hemmet
- koppelgående och följsamhet i trafikerade miljöer
- trygg hantering av tassar, mun, öron och kropp

Träna stegvis med positiva, belöningsbaserade metoder och anpassa svårigheten till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket även betyder att skällande, dragande eller uppvarvning kan befästas om det ofta leder till det hunden vill ha. Agility, rallylydnad, spår, nosework och annan hundsport kan passa, men ingen särskild gren är ett krav. Det viktiga är en hållbar kombination av samarbete, nosarbete, rörelse och återhämtning.

## Hälsa

Dansk-svensk gårdshund betraktas generellt som en sund ras, men ”frisk ras” ersätter inte kontroll av den aktuella kullen. Be om registrerade resultat, datum och information om nära släktingar. Ett testnamn eller en märkning om att föräldrarna är hälsotestade säger för lite utan själva resultatet.

Höftledsdysplasi, HD, är ett område där gammal och ny information lätt blandas ihop. Rasen har i dag hälsoprogram nivå 1 hos SKK. Det betyder att HD-resultat kan registreras centralt, men att röntgen inte är ett krav för att valpar ska kunna registreras. Enligt rasklubben ska hundar med HD D eller E eller kliniska symtom inte användas i avel. Ett officiellt resultat och, när det finns, HD-index ger ändå värdefull information om just höfterna; det är inte ett intyg på hundens totala hälsa.

För patellaluxation säger rasklubbens aktuella rekommendationer att en hund som har tillståndet eller har opererats för det inte ska användas i avel. Rekommendationen innebär däremot inte att alla föräldradjur har ett obligatoriskt officiellt patellaresultat. Fråga därför både om undersökning och om knäproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Primär linsluxation, PLL, är en allvarlig ögonsjukdom kopplad till en mutation i genen ADAMTS17, och det finns ett validerat DNA-test för rasen. Rasklubben rekommenderar särskilt testning när det finns bärare eller otestade nära släktingar i linjen utan en DNA-testad fri hund i mellanled. En bärare får enligt rekommendationen endast paras med en DNA-testad fri hund eller en hund som är fri genom härstamning, så kallat hereditärt fri. Ett fritt PLL-resultat gäller denna mutation; det utesluter inte andra ögonproblem eller andra sjukdomar.

Inför ett köp är det rimligt att kontrollera:

- föräldrarnas identitet och faktiska HD-resultat, om de är röntgade
- eventuell patellaundersökning och känd familjehistorik
- PLL-status och hur resultatet passar ihop med den andra förälderns
- sjukdomar, hältor, tandproblem och mentalitet hos nära släktingar
- att uppfödaren kan förklara både styrkor och osäkerheter i kombinationen

## Historia och ursprung

Dansk-svensk gårdshund är en gammal skandinavisk gårdshundstyp men en förhållandevis sent erkänd ras. Liknande hundar levde länge på gårdar i Danmark och södra Sverige, där de höll efter råttor, larmade när någon kom och fungerade som sällskap. Exakt hur typen uppstod är inte klarlagt. Kopplingar till pinscherhundar och brittiska vita jaktterrier har diskuterats, men ska inte beskrivas som en säker stamtavla.

Före erkännandet användes bland annat namnet skånsk terrier. Vid en svensk inventering 1986 samlades 107 hundar, vilket bidrog till bedömningen att typen var tillräckligt enhetlig och att det samtidigt fanns en användbar genetisk variation. Sverige och Danmark erkände rasen gemensamt 1987 under namnet dansk-svensk gårdshund.

FCI gav rasen ett preliminärt internationellt erkännande 2008 och ett definitivt erkännande 2019. Den placerades i grupp 2 som hund av pinschertyp, inte i terriergruppen. I dag är de flesta sällskapshundar, men viljan att larma, intresset för smågnagare och den stora arbetslusten gör rasens historia relevant även i ett modernt hem.

## Att leva med rasen

Dansk-svensk gårdshund passar bäst i ett hem där närhet, aktivitet och vardagsträning är en naturlig del av livet. Den kan fungera för en förstagångsägare, men den behändiga storleken gör inte rasen kravlös. Ägaren behöver uppskatta en snabb hund, kunna förebygga jakt och larm och vara beredd att träna lugn lika noggrant som fart.

Med barn ska samspelet alltid ledas av en vuxen. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den äter, sover eller försöker gå undan. Bedöm föräldradjurens beteende och hundens egen förmåga att avbryta lek; uttrycket ”barnvänlig ras” är inte en säkerhetsgaranti.

En gårdshund kan leva med katt, men utfallet beror på individerna och introduktionen. Förhindra att hunden jagar katten, låt katten ha höga platser och fria flyktvägar och håll de första mötena korta och kontrollerade. Smådjur som kaniner och gnagare bör hållas fysiskt åtskilda även om hunden verkar lugn under uppsikt.

Lägenhet kan fungera om hunden får komma ut, arbeta med nosen och lära sig att inte bevaka varje ljud i huset. En trädgård ersätter inte aktivering, och ett stort hem löser inte ensamhet. Börja ensamhetsträningen med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den verkligen kan koppla av och ordna annan omsorg om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Träffa om möjligt båda föräldrarna eller andra vuxna släktingar före beslutet. Titta efter hur de hälsar, återhämtar sig efter en överraskning, reagerar på smådjur och ljud och kommer till ro efter aktivitet. Den informationen, tillsammans med verifierbara hälsodata och en uppfödare som känner sina linjer, säger mer om vardagen än generella löften om att rasen passar alla.

Dansk-svensk gårdshund

Danish Kennel Club

The Danish/Swedish Farmdog Club of America

Fédération Cynologique Internationale

Dansk-svensk gårdshund är en livlig, medelstor till liten skandinavisk gårdshundsras, kompakt och atletisk med slät, övervägande vit päls med färgade fläckar. Den är mycket människoorienterad, intelligent och energisk, och är en kärleksfull familjehund när den får daglig motion, träning och mental stimulans.

Stjärnstigens

Marita Johansen Buskerud

## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

Apelhöjdens

Larhjelm

## Snabbfakta

- Samojedhunden är en medelstor arktisk spetshund från norra Ryssland och Sibirien. Den är fortfarande byggd och präglad för ett aktivt liv med uthålligt arbete.
- Rasstandarden anger släd- och sällskapshund som användningsområde. Det här är därför inte bara en vit familjehund, utan en arbetande polarhund som behöver få använda kroppen.
- En vuxen hane väger ungefär 20–25 kg och en tik 16–20 kg. Idealmankhöjden är 57 cm för hanar och 53 cm för tikar, med tre centimeters tolerans åt båda håll.
- Pälsen är dubbel, riklig och fäller mycket. Regelbunden genomgång och extra arbete under fällningen hör till vardagen.
- Det rastypiska temperamentet är vänligt, öppet, alert och livligt. Samtidigt är rasen självständig, och jaktintresse, följsamhet och ljudnivå kan skilja mycket mellan individer och linjer.
- Samojedhunden passar bäst hos den som vill leva aktivt året runt och har tid för träning, pälsvård och en hund som är delaktig i vardagen.

## Utseende och päls

Samojedhunden ska vara en smidig och uthållig arktisk spetshund, atletisk snarare än tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen står upp och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller längs sidan när hunden är uppmärksam. Hanar ska enligt rasstandarden helst vara 57 cm höga och tikar 53 cm, i båda fallen med en tolerans på tre centimeter. Som grovt riktmärke väger en vuxen hane 20–25 kg och en tik 16–20 kg.

Det så kallade samojedleendet skapas av de mandelformade ögonen och de svagt uppdragna mungiporna. Det är en beskrivning av rasens uttryck, inte ett löfte om en viss personlighet och inte en dokumenterad mekanism mot dregel eller isbildning.

Pälsen består av kort, mjuk och tät underull samt längre, rakare och grövre täckhår. Hanar har ofta en tydligare krage, medan tikens päls ofta är något kortare och mjukare. Godkända färger är rent vit, gräddvit och vit med ett mindre inslag av kexfärgade markeringar.

Låt pälsens skick styra vården i stället för att följa ett fast veckoschema. Arbeta igenom den ända ner till huden och kontrollera särskilt områden där fukt och löst hår kan ligga kvar. Under fällning behövs tätare och grundligare genomgångar. Bada när hunden verkligen behöver det och torka hela pälsen ordentligt efteråt, så att fukt inte stannar nära huden. Pälsen ska normalt inte klippas eller rakas för att göra vardagsvården enklare; diskutera medicinskt motiverad klippning med veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk samojedhund är vänlig, socialt öppen, alert och livlig. Rasstandarden beskriver den som mycket social och olämplig som vakthund. Det betyder inte att varje hund hälsar likadant eller att rasnamnet garanterar trygghet i alla miljöer. Avel, tidiga erfarenheter, träning och individens egen läggning spelar stor roll.

I rasens svenska avelsmål ingår tillgänglighet, social öppenhet och ett smidigt umgänge med både människor och hundar. BPH-resultaten från 2015–2025 följer överlag den målbilden. De säger däremot inte hur en enskild valp kommer att utvecklas. Titta därför på föräldrarnas och nära släktingars vardagsbeteende, inte bara på en rasbeskrivning eller ett genomsnitt.

Självständigheten hör till rasens sätt att arbeta. Samojedhunden ska kunna ta initiativ, hålla fokus på en fysisk uppgift och arbeta utan att vara överdrivet bunden till föraren. I vardagen kan samma egenskaper märkas som envishet, egna idéer och att hunden inte alltid väljer att följa dig. Träningen blir lättare när hunden förstår uppgiften, får en tydlig belöning och slipper onödiga upprepningar.

Även jaktintresset måste bedömas individuellt. Rasstandarden beskriver jaktinstinkten som svagt utvecklad, medan SKK:s aktuella köpråd varnar för att stark jaktinstinkt fortfarande kan förekomma. Räkna därför inte med säker löshet bara för att hunden tillhör rasen.

## Träning och motion

Samojedhunden behöver regelbunden fysisk aktivitet och mår bäst när en del av den har ett tydligt syfte. Drag, vandring, klövjning och annan uthållighetsinriktad träning ligger nära rasens användningsområde. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger variation, men ersätter inte möjligheten att röra sig och arbeta fysiskt.

SKK anger minst en timmes daglig promenad plus fysisk träning tre till fyra gånger i veckan som en vanlig utgångspunkt för en vuxen hund. Se det som ett riktmärke, inte som en exakt dos. Ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och träningsintensitet avgör hur mycket som är lämpligt. Valpar och unghundar ska bygga muskler och belastning successivt i stället för att följa en vuxen hunds upplägg.

Det går att lära hunden två olika regler: att ta i och dra på signal i arbetsselen, och att gå utan att sträcka vardagskopplet. Använd utrustning avsedd för aktiviteten, lär in tydliga startsignaler och öka sträcka, fart och last gradvis. En officiell polarhundsmerit visar att hunden har utfört ett definierat arbete enligt provets villkor. Resultatet säger något viktigt om funktionen, men bevisar inte att hunden är fri från ledproblem, hjärtsjukdom eller vardagsrädslor.

I varmt väder behöver belastningen anpassas efter förhållandena och just den hundens reaktion. Förlägg hårdare pass till svalare tider, välj lämpligt underlag, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden inte återhämtar sig normalt. En universell temperaturgräns blir missvisande eftersom luftfuktighet, sol, fart, kondition och individ påverkar värmebelastningen.

Inkallning bör tränas tidigt men aldrig överskattas. Långlina eller inhägnat område ger hunden rörelseutrymme när miljön är för svår för säker löshet. Det är särskilt viktigt om individen visar jaktintresse eller gärna väljer egna vägar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos samojedhund. I rasens nya svenska avelsstrategi låg andelen C-, D- och E-resultat bland röntgade hundar födda 2019–2024 omkring 20–25 procent. Siffran gäller undersökta hundar och ska inte utan vidare räknas om till hela populationen, men höftresultaten är värda att granska vid valpköp.

För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parning. Samojedhunden omfattas också av HD-index: föräldrarnas genomsnittliga index rekommenderas vara över 100, och hundar med D eller E får inte användas i avel. Det är mer nyanserat än påståendet att bara A- och B-hundar kan ingå i en kombination. Kontrollera både föräldradjurens resultat, index vid parningen och utfallet hos syskon och tidigare avkommor i SKK Avelsdata.

Rasklubben rekommenderar även ögonlysning från 18 månaders ålder och att resultatet är utan anmärkning eller endast visar något som inte klassas som ärftligt. RAS visar samtidigt att en liten andel av hundarna ögonlystes 2021–2024. Be därför om det faktiska registrerade resultatet i stället för ett allmänt besked om att linjen har bra ögon.

Diabetes mellitus förtjänar också uppmärksamhet. En stor svensk försäkringsstudie och senare norsk forskning placerade båda samojedhund bland raserna med högst risk. Studierna beskriver risk på rasnivå och kan inte avgöra om en viss valp kommer att bli sjuk. Fråga om diagnoser i nära släkt och ta förändringar i hundens hälsa på allvar tillsammans med veterinär.

## Historia och ursprung

Samojedhunden kommer från norra Ryssland och Sibirien och har fått sitt namn efter de samojediska folken. Hundarna användes på olika håll till jakt, drag och senare även renvallning. De levde nära människorna och användes enligt rasstandarden också som värmekälla i kåtorna. Dagens ras har släd- och sällskapshund som officiellt användningsområde.

De få hundar som fördes från Sibirien till Västeuropa, tillsammans med hundar som följde forskningsexpeditioner, blev grunden för den västerländska populationen. Den första samojedhunden registrerades i SKK 1893. En svensk-norsk standard för nordisk spets publicerades 1908, och den första engelska rasstandarden för samojedhund skrevs 1909.

Historien förklarar varför dagens avel inte bara handlar om vit päls och ett vänligt uttryck. Svenska Polarhundklubben arbetar för att bevara rasens polara egenskaper och praktiska bruk som draghund. Den som väljer rasen behöver därför vara intresserad av dess funktion, inte enbart dess utseende.

## Att leva med rasen

Samojedhunden kan bo i lägenhet om den får rätt liv utanför bostaden. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten till daglig aktivitet, återhämtning och regelbunden utevistelse. I ett lyhört hus behöver du dessutom ta reda på hur valpens nära släktingar låter i vardagen och arbeta tidigt med lugn, eftersom en ljudlig individ snabbt påverkar grannarna.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, lugna stunder när valpen är trygg i hemmet och öka först när den kan koppla av. Vissa hundar lär sig snabbt, andra behöver betydligt mer tid. Planera inte valpköpet utifrån att just din samojedhund automatiskt kommer att klara en hel arbetsdag ensam.

Med barn gäller samma säkerhetsprinciper som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasens sociala ideal är positivt, men ingen rasetikett ersätter övervakning och respektfull hantering. Samma försiktighet gäller katter och andra djur. Fråga hur föräldrarna fungerar, gör introduktioner kontrollerat och utgå från den enskilda hundens jaktintresse och tidigare erfarenheter.

Pälsen märks i vardagen. Du behöver acceptera lösa hår, avsätta tid för genomgång och kunna torka en blöt päls ordentligt. Samojedhunden är inte allergifri: hundallergen finns framför allt i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har allergi bör därför inte fatta beslut utifrån påståenden om vit päls, liten lukt eller låg fällning.

Kontrollera uppgifterna bakom uppfödarens allmänna kvalitetsord. Slå upp föräldrarnas HD-status och aktuella index, ögonresultat, BPH och eventuella arbetsmeriter. Fråga hur nära släktingar har fungerat i drag, vid hundmöten, hemma, ensamma och i varmt väder. Be uppfödaren visa hur en vuxen päls sköts. En arbetsmerit visar provad funktion, BPH visar observerade reaktioner och hälsoregistren visar kända resultat. Tillsammans ger de ett bättre beslutsunderlag, men ingen enskild uppgift garanterar hur valpen blir.

Samojedhund

Svenska Polarhundklubben (Swedish Polar Dog Club)

Deutscher Club für Nordische Hunde e.V.

Mellanstor, kraftig arktisk spets som av Samojedfolket avlades för att valla renar, dra slädar och dela tält med familjen. Känd för sitt ”Samojed-leende” och sin täta, nästan luktfria dubbelpäls. Social, energisk, ljudlig och intelligent; behöver nära sällskap, konsekvent men mjuk träning och gott om motion.

Line Håland Foldøy

## Snabbfakta

Dobermann är en tysk brukshund för den som vill träna, samarbeta och ha hunden nära i vardagen. Rasen är snabb att lära, fysiskt stark och ofta mycket familjebunden. Den behöver en ägare som kan ge både meningsfull aktivitet och tydliga pauser – inte bara långa promenader.

- **Passar dig som:** vill arbeta aktivt med vardagslydnad, nosarbete eller hundsport och har tid för daglig samvaro.
- **Passar sämre om:** hunden regelbundet måste vara ensam hela arbetsdagar eller mest förväntas motionera sig själv.
- **Viktigaste valpköpsfrågan:** hur ser föräldrarnas och nära släktingars hjärthälsa och mentalitet ut, och kan uppfödaren visa daterade resultat?
- **Storlek:** hanar 68–72 cm och cirka 40–45 kg; tikar 63–68 cm och cirka 32–35 kg enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och utan underull; lätt att sköta men begränsat skydd i kyla och väta.
- **Största hälsoutmaningen:** dilaterad kardiomyopati, DCM, som kan utvecklas utan synliga symtom.

En dobermann kan fungera hos en engagerad förstagångsägare, men träning och säker hantering behöver börja direkt. Tillgång till en bra valpkurs, fortsatt instruktörsstöd och en realistisk vardagsplan betyder mer än etiketten ”erfaren hundägare”.

## Utseende och päls

Dobermann är en medelstor, kraftfull och nästan kvadratiskt byggd hund som ska förena muskler med elegans. FCI-standarden erkänner två färger: svart eller brun, båda med tydligt avgränsade roströda tantecken.

Öronen lämnas naturliga och ligger helst nära kinderna. Svansen är också naturlig och bärs idealiskt högt i en svag båge. I Sverige är öron- och svanskupering förbjuden om ingreppet inte behövs av veterinärmedicinska skäl.

Den korta, släta pälsen kräver normalt bara borstning vid behov och bad när hunden är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tassar. Pälsen saknar underull, och korthåriga hundar kan bli kalla snabbare än välpälsade raser. Anpassa efter individ, väder och aktivitet: ett välsittande täcke kan vara klokt vid kyla, regn eller stillastående pauser. Torka hunden efter blöta promenader och håll den i rörelse ute i kallt väder.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, lugn, självsäker och arbetsvillig hund med god kontakt med sin förare. Många dobermann är lekfulla, uppmärksamma och starkt knutna till familjen. De märker snabbt vad som händer omkring dem och vill gärna delta, vilket kan ge ett mycket nära samarbete.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Svenska Kennelklubbens och rasklubbens underlag visar att social tillgänglighet och rädslor fortfarande behöver tas på allvar. Titta därför på båda föräldrarnas fullständiga MH-profiler och inte bara på att de ”har gjort MH”. MH beskriver hundens reaktioner och ger inget betyg som godkänd eller underkänd. Studera särskilt kontakt, rädslor, avreaktion och skottreaktion, och fråga hur syskon och äldre släktingar fungerar i vardagen.

Dobermann har ofta jaktintresse och kan reagera snabbt på rörelse. Hur hunden fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och träning. Ett rasnamn kan aldrig lova problemfri samvaro. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens sociala beteende konkret och planera nya introduktioner lugnt och kontrollerat.

## Träning och motion

Dobermann behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt tankearbete, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla. Ålder, hälsa, temperament och träningsnivå avgör belastningen. För en vuxen hund fungerar en vardag bäst när promenader och fri rörelse kombineras med korta träningspass, nosarbete och återhämtning.

Prioritera färdigheter som gör en stark och vaksam hund säker att leva med:

- följsamt koppelgående och kontakt trots störningar
- inkallning och förmåga att bryta fokus på vilt eller andra rörelser
- lugn vid dörr, gäster, hundmöten och hantering
- att kunna vänta, koppla av och lämna ifrån sig föremål
- nosarbete, spår eller sök där hunden får lösa en tydlig uppgift

Träna belöningsbaserat, tydligt och konsekvent. Höga krav utan begriplig vägledning skapar inte stabilitet. Variera uppgifterna och avsluta när det går bra. En dobermann behöver också lära sig passivitet; mer fart är inte alltid lösningen på stress eller rastlöshet.

Valpar och unghundar ska inte följa en vuxen hunds motionsupplägg. Låt lek, miljöträning, kroppskontroll och korta färdighetspass dominera, och öka belastningen i takt med hundens mognad. Den som vill cykla, springa långt eller träna krävande hundsport bör anpassa starten efter individens utveckling och veterinärens råd.

## Hälsa

DCM är den viktigaste hälsorisken att förstå före ett dobermannköp. Sjukdomen försvagar hjärtmuskeln och kan ge rytmrubbningar. Den kan finnas i ett prekliniskt stadium, när hunden verkar frisk, och ett normalt resultat vid ett tillfälle utesluter inte att sjukdomen utvecklas senare.

Full DCM-screening består av både hjärtultraljud och 24-timmars Holter-EKG. Ultraljudet bedömer bland annat hjärtats dimensioner och pumpförmåga, medan Holter registrerar rytmen under ett helt dygn. I SKK:s nivå 1-program registreras resultaten centralt, men nivå 1 betyder inte att undersökningen är ett registreringskrav. För officiell normal status ska hunden vara minst tre år, och resultatet gäller i tolv månader. Svenska Dobermannklubben rekommenderar att avelsdjur från tre års ålder genomgår full screening inom ett år före parning.

Be att få se datum och båda delarna av föräldrarnas screening. Fråga även om hjärthälsa, livslängd och dödsorsaker hos äldre nära släktingar. Ett DNA-test kan inte ersätta ultraljud och Holter, och ordet ”hjärttestad” räcker inte utan metod, datum och resultat.

Andra dokumenterade problem i rasen är höftledsdysplasi, ögonförändringen PHTVL/PHPV, von Willebrands sjukdom som påverkar blodets koagulation samt wobbler, som berör halsrygg och nervsystem. Wobbler kan bland annat visa sig som nacksmärta eller svårigheter att samordna rörelserna. Sådana förändringar, liksom svimning eller tydligt försämrad ork, ska bedömas av veterinär.

Inför svensk valpregistrering ska föräldradjuren ha officiell HD-status. För i Sverige boende föräldradjur födda 2000 eller senare krävs också känd mental status. För hundar födda 2016 eller senare innebär det en fullständig MH med kryss i alla 33 positioner; föraren får avstå skottmomentet. Rasen har HD-index, parningens genomsnittliga index rekommenderas vara över 100 och hundar med HD-grad D eller E får inte användas.

Den publicerade RAS rekommenderar vWD-test om hunden inte är fri genom föräldrarna, med minst en genetiskt fri förälder, och tar även upp PHTVL/PHPV. Skilj sådana rasklubbsråd från SKK:s registreringskrav och fråga efter aktuella ögonresultat. Kontrollera uppgifterna själv i SKK Avelsdata eller Hunddata. Friska och testade föräldrar minskar risken, men garanterar inte en frisk valp.

## Historia och ursprung

Dobermann utvecklades i Apolda i Tyskland under 1870-talet och bär namnet efter Friedrich Louis Dobermann. Han arbetade bland annat som skatteindrivare och hundfångare och valde hundar med tydliga vakt- och bruksegenskaper. FCI:s historik lyfter särskilt dåtidens så kallade slaktarhundar, en föregångare till rottweiler, och en svart, rostrött tecknad vallhundstyp från Thüringen som viktiga delar av grunden.

Hundarna användes tidigt som gårds-, vakt- och polishundar. Det förklarar rasens kombination av uppmärksamhet, mod, förarkontakt och arbetslust. I dag är dobermann fortfarande en bruks- och sporthund, men också sällskaps- och familjehund i hem som kan tillgodose samma behov av samarbete och uppgifter.

## Att leva med rasen

En dobermann behöver inte ett visst boende, men den behöver en fungerande vardag. Lägenhet kan gå bra om hunden får aktivitet ute, kan koppla av inne och inte går upp i vakt vid varje ljud. Tänk praktiskt på hur lyhört huset är, tillgång till utevistelse och en plats för ostörd vila.

Rasen vill ofta vara nära och lämpar sig inte för regelbundna hela dagar ensam. En liten valp kan inte lämnas ensam. En ensamhetstränad vuxen hund klarar i regel några timmar, men skillnaderna mellan individer är stora. Öka tiden i små steg och planera för hjälp om hunden skäller, vandrar, förstör eller visar annan oro.

Med barn kan en stabil och vältränad dobermann vara en nära familjemedlem, men storlek och snabbhet kräver vuxen närvaro. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen med, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Barn ska inte bära ansvar för promenader med en hund de inte fysiskt kan kontrollera.

Före köp bör du kunna svara ja på tre frågor: Kan jag ge hunden arbete och återhämtning varje dag? Kan jag hantera en stark hund tryggt även när något oväntat händer? Kan uppfödaren visa tydliga, daterade uppgifter om hjärta, höfter, mentalitet och nära släktingar? Om något svar är nej är det klokare att vänta eller välja en mindre krävande ras.

Dobermann

Verein für Deutsche Hunde (VDH)

Dobermann Club of the United Kingdom

Dobermann är en medelstor till stor, atletisk tysk brukshund med kort, glänsande päls och roströda tecken. Den är mycket intelligent, lojal och inriktad på människor, och behöver mycket daglig motion, träning och nära sällskap. Naturligt vaksam till sin läggning, men temperamentet beror i hög grad på avel och socialisering.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet