## Snabbfakta

Italiensk vinthund är den minsta rasen i vinthundsgruppen, men den är byggd som en vinthund i litet format. Rasstandarden anger 32–38 centimeters mankhöjd för båda könen och att hunden får väga högst 5 kilo. Det finns ingen officiell minimivikt eller snäv “idealvikt”; bedöm i stället kroppskondition, muskulatur och helhet.

- Ursprungsland är Italien. Rasen har FCI-nummer 200 och tillhör grupp 10, sektion 3.
- Rasstandarden beskriver temperamentet som livligt, tillgivet och följsamt. Det är ett avelsmål, inte en garanti för hur varje hund reagerar på främlingar, ensamhet eller nya miljöer.
- Den korta, fina pälsen ger begränsat väderskydd. Kläder kan behövas när det är kallt, blött eller blåsigt, men behovet avgörs av hunden, vädret och hur aktiv den är.
- Rörelse i synfältet kan snabbt utlösa en jaktreaktion. Inkallning är viktig träning, men koppel eller ett säkert inhägnat område är fortfarande det trygga valet nära trafik, vilt och smådjur.
- En ung hund behöver både skydd mot dåliga landningar och fri, varierad rörelse som bygger muskler, balans och skelett.

Rasen passar den som vill leva nära en liten, snabb och uppmärksam hund och kan förena vardagsmotion med genomtänkt säkerhet. Liten storlek innebär inte att hunden saknar motionsbehov.

## Utseende och päls

Italiensk vinthund ska vara kvadratisk eller nästan kvadratisk: kroppen är lika lång som, eller något kortare än, mankhöjden. Fin benstomme, djup bröstkorg, uppdragen buklinje och långa ben skapar vinthundssiluetten. “Finlemmad” betyder inte svag, omusklad eller mager.

Standarden efterfrågar en spänstig, harmonisk trav som vinner mark. Ett överdrivet högt och kort steg som påminner om hackneytrav är ett fel, även om det kan se elegant ut. I galopp ska rasen visa vinthundens snabbhet och spänst.

Pälsen ska vara kort, silkeslen och fin över hela kroppen, utan fransar. Enligt FCI-standarden är endast enfärgat svart, grått eller isabellfärgat i olika nyanser godkänt. Vitt tolereras bara på bröstet och tassarna. Rött, tigrerat och andra färgteckningar är därför inte standardfärger i Sverige, även om andra register eller vardagliga färgnamn kan skapa förvirring.

Pälsvården är enkel och görs vid behov. Torka bort smuts, avlägsna lösa hår med en mjuk borste eller handske och bada när hunden är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, klor, trampdynor, öron och mun.

Den fina pälsen isolerar dåligt mot vind och väta. Ett välsittande täcke kan göra promenaden behagligare i ruskväder, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som passar alla hundar. Titta efter skakningar, spänd kropp, ovilja att röra sig eller att hunden söker skydd. Ta av eller anpassa kläderna om hunden blir varm när tempot ökar.

## Temperament och personlighet

Italiensk vinthund ska vara livlig, tillgiven och följsam, och många söker nära kontakt. Det betyder inte att alla är tysta, vill ligga i knät eller utan träning kan lämnas ensamma. Arv, erfarenhet och vardagsmiljö påverkar individen.

Rasen kan växla snabbt mellan vila och intensiv lek. En hund som får röra sig, nosa, lära sig saker och vila ostört har bättre förutsättningar att komma till ro inomhus.

Det svenska BPH- och MH-underlaget är för litet för säkra slutsatser om hela rasens mentalitet. Träffa därför föräldradjur och vuxna släktingar. Se hur de återhämtar sig efter överraskningar, möter obekanta personer och kan slappna av.

Med barn avgör samspelet mer än barnets ålder. En vuxen ska övervaka leken, hunden ska kunna gå undan och barn ska inte bära den eller störa den när den sover och äter. Hunden kan skadas om den tappas, blir påsprungen eller leker hårt med en mycket större hund. Matcha lekstil och avbryt innan tempot blir okontrollerat.

Katter kan fungera efter en lugn, kontrollerad introduktion, men tidigare erfarenhet är ingen garanti utomhus. Rörelse kan väcka jaktintresse. Fåglar, kaniner och små gnagare bör hållas fysiskt åtskilda. Anpassa grindar, koppel och separata rum efter hundens faktiska beteende.

## Träning och motion

Italiensk vinthund behöver röra sig varje dag, få springa säkert och träna i korta, roliga pass. Ingen tillförlitlig minutregel passar alla. Ålder, hälsa, kondition, väder, underlag och återhämtning avgör fördelningen mellan promenader, lek och fri rörelse.

Rasklubbens avelsstrategi lyfter långpromenader, varierad träning och säker fri löpning. I ett inhägnat område kan hunden ändra tempo utan trafik- och viltrisken i öppen miljö. Kontrollera staket, grindar och mark. Träna inkallning och att hunden självmant söker kontakt, men räkna inte med att det tar bort jaktreaktionen.

Valpen behöver en balans mellan belastning och skydd. Rasklubbens strategi rekommenderar tidig rörelse på varierade underlag och säker fri aktivitet för att bygga muskler och skelett. Låt valpen röra sig i eget tempo på greppvänliga ytor. Förebygg fall från höga möbler, dåliga landningar på hala golv och kollisioner med större hundar. Introducera trappor, hopp och hundsport gradvis i takt med att hundens kroppskontroll utvecklas.

Träna belöningsbaserat i korta omgångar. Följsamhet i koppel, lugn hantering av tassar och mun, väntan vid dörrar och en säker viloplats är särskilt värdefulla vardagsfärdigheter.

I kallt eller vått väder kan täcke och flera kortare pass fungera bättre än en promenad där hunden stelnar. Välj skyddade stråk och komplettera med nosarbete inomhus. Om hunden haltar, avlastar ett ben eller plötsligt inte vill röra sig ska aktiviteten avbrytas och hunden bedömas av veterinär.

## Hälsa

Italiensk vinthund omfattas inte av något särskilt hälsoprogram i Svenska Kennelklubbens registreringsregler för 2026. Det betyder inte att hälsoundersökningar saknar värde. Rasens nuvarande svenska avelsstrategi rekommenderar ögonundersökning av föräldradjur före parning. Den uppmuntrar också officiell patellaundersökning och att en veterinär lyssnar på hjärtat inför avel. Regelbunden tandvård är ett prioriterat område.

Enkäter, försäkringsstatistik och veterinärmaterial samlar information på olika sätt, och flera svenska underlag är små. De ger ingen säker individuell risk. Ögon, tänder, knäleder och frakturer på strålben och armbågsben är ändå relevanta frågor eftersom de återkommer i materialet.

Det är viktigt att skilja mellan två sorters tandproblem. Regelbunden munvård och veterinärkontroller förebygger vanlig tandlossningssjukdom. Familjär emaljhypoplasi, FEH, är i stället en recessivt ärftlig emaljdefekt kopplad till ENAM-genen. Den kan ge gropar, missfärgning och avvikande tandform. UC Davis betonar att FEH-varianten inte är förknippad med tandlossningssjukdom; ett DNA-resultat ersätter alltså inte tandvård.

Internationellt finns genetiska riskbedömningar för primärt trångvinkelglaukom, PCAG, och progressiv retinal atrofi, PRA. De ger inte enkla besked om att hunden är fri eller kommer att bli sjuk. PCAG-testet avser två sammankopplade riskvarianter som fanns hos många, men inte alla, studerade sjuka hundar. PRA-resultatet väger samman fem riskområden, och andra genetiska former kan finnas. Testerna är inte svenska registreringskrav och ersätter inte ögonundersökning.

Små valpar kan hoppa från höjd innan de kontrollerar landningen, och det svenska materialet nämner underarmsfrakturer. Använd greppvänliga golv, kontrollerad lek och skydd mot höga fall. Håll inte en frisk valp stilla; varierad säker rörelse bygger kroppen.

Be uppfödaren visa undersöknings- och testresultaten och förklara hur de vägdes in när parningen planerades. Fråga även om tänder, ögon, knän, hjärta och frakturer hos nära släktingar. “Hälsotestad” räcker inte; testets namn, datum, resultat och begränsning går att värdera.

## Historia och ursprung

Rasstandarden beskriver en väg från små vinthundar vid faraonernas hov, via Grekland, till Italien i början av det femte århundradet före vår tideräkning. Den anger också att rasens viktigaste utveckling skedde vid renässansens hov. Det är den officiella historieskrivningen, inte belägg för en obruten modern stamtavla eller alla senare kungliga anekdoter.

Svenska Kennelklubben beskriver småviltjakt som en historisk uppgift och fortsatt utveckling i Italien, Tyskland och Österrike. Sällskapsrollen och vinthundsegenskaperna hör ihop: snabb reaktion, jakt på synintryck och förmåga till galopp finns kvar.

I FCI-standarden är Italien ursprungsland och rasen hör till vinthundarna, inte dvärg- och sällskapshundarna. Bedöm därför dess behov som en liten vinthunds, även om den gärna vilar nära familjen.

## Att leva med rasen

Italiensk vinthund kan leva bra i lägenhet om den enkelt kan rastas, får röra sig varje dag, kan springa säkert och får vila ostört. Rutinerna är viktigare än bostadens storlek. Hala golv, okontrollerade hopp och långa ensamma dagar blir inte lämpliga bara för att hunden är liten.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja när hunden är rastad och lugn, lämna den kort och öka först när den kan vila. Kamera kan visa beteendet, men en andra hund är ingen säker lösning. Om hunden skäller, ylar, förstör eller inte kan ta emot mat behöver träningen backas; sök professionell hjälp vid tydliga besvär.

Rumsrenhet är en träningsfråga, inte ett bevisat rasfel. Ge täta chanser efter sömn, mat och lek, följ med ut och belöna. Väderskydd kan hjälpa, men konsekventa möjligheter och uppsikt är viktigare än en särskild inomhustoalett.

Lägg mattor där hunden halkar, ge den en ostörd viloplats och hindra osäkra höga hopp. Låt samtidigt hunden utforska underlag och använda kroppen. Barn och större hundar kräver uppsikt; katter kräver långsam introduktion och möjlighet till separation.

Inför valpköpet bör uppfödaren kunna ge tydliga svar på följande:

- När ögonundersöktes föräldrarna, och vad blev resultatet?
- Finns officiella resultat för patella och har en veterinär lyssnat på hjärtat inför avel?
- Har FEH, PCAG eller PRA-riskpaneler använts, och hur ska just dessa resultat tolkas?
- Hur ser tandhälsa, frakturer, ögonproblem och knäproblem ut hos nära och äldre släktingar?
- Hur beter sig föräldradjuren vid nya människor, underlag, hantering, vila och kortare stunder ensamma?
- Hur har valparna fått utveckla balans, muskler, miljötrygghet och vardagsrutiner?

En bra match kräver att du uppskattar vinthundens snabbhet och känslighet, kan ge säker fysisk utveckling och vill träna vardagen steg för steg. Då kan italiensk vinthund vara både nära sällskap och en rörlig, kompetent liten hund.

Italiensk vinthund

The Italian Greyhound Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Italiensk vinthund är en liten, tunnlemmad vinthund med kort, lättskött päls som fäller sparsamt och en elegant rörelse. Den är tillgiven, känslig och mycket människoorienterad, knyter starka band, behöver värme, mjuk och vänlig träning, måttlig motion med säkra sprinter samt varsam hantering för att skydda sina ömtåliga ben.

Ztildayz

## Snabbfakta

Rottweiler är en medelstor till stor och kraftfull tysk brukshund för den som vill träna aktivt, kan hantera hundens styrka och har tid för både fysisk och mental aktivering. Den kan knyta nära band till familjen, men rasens vaktinstinkt och arbetslust gör att valet av uppfödare, tidig träning och vardagskontroll betyder mycket.

- **Ursprung:** Tyskland. Rasen är erkänd av FCI och har använts som vakt-, boskaps-, drag-, polis- och tjänstehund.
- **Storlek:** hanar är 61–68 cm och tikar 56–63 cm i mankhöjd. Som grov vägledning väger en vuxen hane omkring 50 kg och en tik omkring 42 kg, men höjd, kön och kroppsbyggnad påverkar vikten.
- **Päls:** kort, tät dubbelpäls som borstas och badas efter behov.
- **Aktivitet:** behöver daglig rörelse, nosarbete eller annan mental uppgift samt fortlöpande vardagsträning.
- **Viktigt före köp:** kontrollera föräldradjurens mentalbeskrivningar, höft- och armbågsresultat samt DNA-resultat för POANV, som tidigare kallades JLPP.

Rottweiler är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas, men bör planera för valpkurs, fortsatt lydnadsträning och stöd från en uppfödare eller brukshundklubb som känner rasen.

## Utseende och päls

Rottweiler är en medelstor till stor hund med kompakt, muskulös kropp. Den ska se stark ut utan att vara klumpig; kroppsbyggnaden ska också ge intryck av rörlighet och uthållighet. Huvudet är brett, öronen trekantiga och hängande, och den svarta pälsen har tydligt avgränsade rödbruna tecken.

Pälsen består av grova täckhår över en tät underull. Den är lättskött, men hunden fäller och behöver då borstas oftare. Det finns inget meningsfullt badschema som passar alla rottweiler: bada när hunden är smutsig och borsta efter behov, särskilt under fällningsperioder. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tänder så att förändringar upptäcks tidigt.

Vikten ska bedömas tillsammans med kroppsformen, inte bara mot en siffra. En hund i lagom hull har en synlig midja, och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. För en tung hund är regelbunden hullbedömning särskilt värdefull.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, godmodig, modig och arbetsvillig hund som är stabil och uppmärksam på sin omgivning. Det beskriver målet för aveln, inte hur varje enskild rottweiler kommer att bete sig. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, träning och den aktuella situationen påverkar individen.

Rottweilerns vaktinstinkt betyder inte att rasen är aggressiv per definition. Däremot kan kombinationen av vaksamhet, integritet, jaktintresse, lust att gripa och kampa i lek samt stor fysisk styrka bli svår att hantera om hunden är rädd, lättstressad eller dåligt tränad. Därför är det viktigare att undersöka föräldradjurens faktiska beteende än att nöja sig med allmänna omdömen som ”snäll” eller ”trygg”.

Be att få se föräldrarnas MH-resultat och fråga uppfödaren hur hundarna reagerade på social kontakt, överraskningar, ljud, lek och kvarstående rädsla. MH beskriver reaktioner i standardiserade situationer; ett genomfört MH är inte i sig ett kvalitetsbetyg. Titta även på nära släktingar och träffa helst minst tiken i en vanlig miljö.

En rottweiler kan fungera väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen garanti för barnvänlighet. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. En vuxen bör ansvara för promenaderna eftersom en ung eller uppvarvad rottweiler kan vara för stark för ett barn att hålla.

## Träning och motion

Rottweiler behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men ett fast antal motionstimmar blir missvisande. Behovet varierar med ålder, hälsa, kondition och aktivitet. Planera en vardag med promenader, lugn återhämtning, nosarbete och korta träningspass, och justera mängden efter hur hunden faktiskt fungerar.

Spår, sök, lydnad, rallylydnad och genomtänkt friluftsliv ger både samarbete och uppgifter att lösa. Rasen kan också uppskatta drag eller andra fysiskt krävande aktiviteter när hunden är färdigvuxen, frisk och successivt tränad för arbetet. En stor träningsmängd ersätter inte förmågan att koppla av; träna därför även passivitet och lugna rutiner.

Börja tidigt med hantering, koppelgående, inkallning, lugna hälsningar och att på signal vända bort från människor, djur eller föremål. Belöna det beteende du vill se och gör reglerna lätta att förstå. Undvik metoder som bygger på rädsla, tvång eller smärta; de hör inte hemma i modern hundträning och är ingen genväg till kontroll över en stark hund.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar och nya miljöer utan att behöva gå fram eller reagera kraftigt. En bra kurs ger ägaren hjälp att läsa hundens signaler och träna med lagom svårighet. Fortsätt träningen genom unghundsperioden, när kroppsstyrkan ofta utvecklas snabbare än självkontrollen.

## Hälsa

De viktigaste dokumenterade hälsokontrollerna för rottweiler gäller höfter, armbågar och POANV/JLPP. Rasen har hälsoprogram för höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, och den ärftliga neurologiska sjukdomen POANV, tidigare kallad JLPP. Ögonsjukdomar förekommer också, och många uppfödare låter ögonlysa sina hundar.

Be uppfödaren visa officiella resultat och kontrollera dem själv i SKK:s tjänster. För HD och ED är det relevant att se både föräldrarnas egna röntgenresultat och kombinationens preliminära kullindex. Svenska Rottweilerklubben uppmuntrar ett preliminärt kullindex på minst 101 för både HD och ED i sina utökade rekommendationer. Ett index väger in mer information än en enda hunds resultat, men det kan inte lova att en valp blir fri från ledproblem.

POANV/JLPP nedärvs recessivt. En anlagsbärare är normalt inte sjuk men kan föra anlaget vidare. Det viktiga är därför inte att automatiskt välja bort varje bärare, utan att DNA-statusen är officiellt verifierad och att kombinationen inte kan ge sjuka valpar. Be uppfödaren förklara båda föräldrarnas resultat och hur de har använts i parningen.

Fråga också om ögonundersökningar och hälsan hos äldre nära släktingar. Breda listor över allt som någon gång har diagnosticerats hos en rottweiler säger mindre än dokumenterade resultat och återkommande problem i den aktuella släkten. Många rottweiler blir omkring 8–10 år, men livslängden varierar och går inte att förutsäga för en enskild hund.

Håll hunden i lagom hull, bygg kondition stegvis och sök veterinär vid hälta, tydlig smärta, andningsförändringar eller neurologiska symtom. Förebyggande arbete ersätter inte veterinärbedömning när hunden visar tecken på sjukdom.

## Historia och ursprung

Rottweiler utvecklades i och kring den tyska staden Rottweil som en användbar vakt- och boskapshund. Namnet Rottweiler Metzgerhund syftar på stadens slaktare, som valde hundar efter arbetsförmåga och använde dem för att driva och vakta boskap, skydda egendom och även dra last.

I den officiella rashistoriken kopplas äldre hundar av samma typ till romartidens boskapshundar. Rasens senare utveckling är knuten till Rottweil och hundarnas praktiska arbete där. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar prövades rottweilern, och rasen godkändes som polishund 1910.

Arbetsbakgrunden märks fortfarande. Rottweiler används i dag som bruks-, tjänste- och sällskapshund, och egenskaper som uthållighet, bevakning och vilja att samarbeta behöver få ett genomtänkt utlopp även hos en hund som främst lever som familjemedlem.

## Att leva med rasen

En rottweiler kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräckligt med utevistelse, träning och vila. Trädgård är praktiskt men ersätter inte promenader eller gemensamma aktiviteter. Tänk igenom avstånd till rastningsområden, trappor, lyhördhet och om alla vuxna i hemmet kan hålla och hantera hunden säkert.

Ensamhet behöver tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en trygg och ensamhetstränad vuxen hund ofta kan vara själv några timmar. Individens signaler avgör takten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ och introduktion. Ordna en säker plats för katten, använd grind eller koppel i början och belöna lugnt beteende. Gå tillbaka ett steg om något djur blir rädd eller hunden låser blicken och går upp i varv. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän du har sett att samspelet är tryggt över tid. Samma försiktighet behövs vid hundmöten; tidig socialisering garanterar inte att en vuxen hund uppskattar alla andra hundar.

Ägaren ansvarar för att hunden inte stör eller skrämmer människor eller andra djur på allmän plats. För en rottweiler innebär det att koppelgående, inkallning och förmåga att avstå från störningar måste fungera innan situationen blir svår. Det är hundens faktiska beteende, miljön och ägarens möjlighet att ingripa som avgör hur mycket kontroll situationen kräver.

### Kontrollpunkter före köp

- Träffa föräldradjur och fråga om beteende i vardagen, inte bara på träning eller utställning.
- Läs MH-resultaten och fråga om rädsla, socialitet, lek och avreaktion hos föräldrar och nära släktingar.
- Kontrollera officiella HD- och ED-resultat samt preliminärt kullindex för kombinationen.
- Kontrollera båda föräldrarnas officiella POANV/JLPP-status och fråga om ögonundersökningar.
- Beskriv din vardag ärligt för uppfödaren och fråga vilket stöd du får under valp- och unghundstiden.

Rottweiler passar bäst när hundens arbetslust ses som en del av vardagen, inte som något som löses med en lång promenad ibland. Den som uppskattar regelbunden träning, tydliga rutiner och ett stort ansvar kan få en nära och mångsidig hund; den som främst söker en lättsam sällskapshund bör välja en mindre krävande ras.

Rottweiler

Svenska Rottweilerklubben (Swedish Rottweiler Club)

Norwegian Kennel Club

Deutscher Rottweiler-Klub (German Rottweiler Club)

Rottweiler är en kraftig, medelstor brukshund med kort svart päls och roströda tecken. Den är lugn, lojal och familjeinriktad, men ofta reserverad mot främlingar. För att trivas behöver den vänlig men konsekvent träning, daglig mental och fysisk aktivering samt ansvarsfulla ägare.

Födelsedatumen 24 mars 2022 och 3 september 2023 delar dokumentationen för Hultåskulles, Rottweiler i Fjärås, i två grupper. Hallands Kennelklubbs katalog 2023 samlar fyra olika registreringsnummer från det första datumet, med samma far och mor. SKK:s Hässleholmskatalog 2026 innehåller två andra nummer från det senare datumet. Modern återkommer i båda grupperna, medan fadern är en annan.

Hultåskulles

## Snabbfakta

Wachtelhund är en utpräglad skogsjakthund för den aktiva jägaren, inte en sällskapshund som ibland följer med på jakt. Rasen söker vilt självständigt, driver med hörbart skall och används framför allt som kortdrivare på klövvilt och vildsvin. En utbildad hund kan också arbeta med eftersök och apportering på land och i vatten.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** grupp 8, stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar
- **Storlek:** hanar 48–54 cm och tikar 45–52 cm i mankhöjd
- **Vikt:** ungefär 18–25 kg, i förhållande till hundens storlek
- **Arbetssätt:** självständigt skogssök, korta drev med skall, eftersök och apportering
- **Passar bäst:** en hundvan, aktiv jägare med lämpliga jaktmarker och tid för injagning
- **Päls:** tät underull och kraftigt täckhår som vanligen är vågigt

Den viktigaste frågan före ett köp är därför inte om familjen kan motionera mycket, utan om hunden regelbundet får jaga på det sätt rasen är avlad för. Promenader, löpning och annan aktivering kan bygga kondition och samarbete, men ersätter inte rasens huvudsakliga uppgift.

## Utseende och päls

Wachtelhunden är en medelstor, muskulös och något rektangulär hund med kraftig benstomme. Den ska ge intryck av en uthållig arbetshund och får inte vara högställd. Vikten varierar med storleken; tikar är ofta något lättare än hanar.

Pälsen består av tät underull och ett kraftigt, tätt åtliggande täckhår. Täckhåret är oftast vågigt men kan vara lockigt eller slätt. Öronen, benens baksidor och svansens undersida har längre behåring. De två huvudgrupperna i rasstandarden är enfärgat brun eller mer sällan röd, samt brunskimmel eller mer sällan rödskimmel. Skäckar och röda tantecken förekommer också i de här färggrupperna.

Pälsen ska borstas och badas vid behov men trimmas inte. Hår mellan tårna kan ibland behöva kortas. För en jakthund är kontrollen efter jakten viktigare än ett fast veckoschema: känn igenom hud, ben och tassar, ta bort frön och kvistar och leta efter sår eller fästingar. Torka en blöt hund och kontrollera öronen. Dålig lukt, återkommande huvudskakningar, brun smuts eller irritation i örat är skäl att kontakta veterinär, inte att prova starka rengöringsmedel på egen hand.

## Temperament och personlighet

En rastypisk wachtelhund ska vara vänlig, stabil och fri från aggressivitet mot människor, samtidigt som den har stor jaktlust, mod och självständighet i skogen. Det är en viktig kombination: viltskärpa i jakt är en arbetsegenskap och ska inte blandas ihop med aggressivitet i vardagen.

Rasstandarden beskriver en läraktig och anpassningsbar hund, och rasklubben betonar både självständighet och samarbetsvilja. Det betyder inte att varje individ blir enkel eller stillsam hemma. Jaktlust, sökvidd, skall, skärpa, följsamhet och förmåga att koppla av varierar mellan individer och linjer. Fråga därför hur föräldrarna fungerar både under praktisk jakt och efter avslutat arbete, och be om uppgifter om syskon och tidigare avkommor när sådana finns.

En wachtelhund kan leva väl i en familj när de vuxna tar ansvar för jakt, träning och återhämtning. Hund och små barn ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en ostörd viloplats. Samlevnad med andra hundar kan fungera, men social förmåga ska bedömas hos individen. Katt eller smådjur kräver en särskilt försiktig introduktion, och djuren måste hållas åtskilda när ingen har uppsikt. Tidig vana tar inte bort riskerna med rasens starka jaktlust och garanterar inte att ett visst djurpar fungerar ihop.

## Träning och motion

Praktisk jakt och planerad injagning är kärnan i wachtelhundens träning. Rasen lämpar sig bara för en aktiv jägare som har tillgång till marker där en kortdrivande hund kan arbeta på rätt sätt. Den behöver dessutom fysisk kondition och mental aktivering året runt; ett visst antal minuter per dag passar inte alla hundar, dagar eller faser i träningen.

Som kortdrivare ska hunden finna vilt, driva spårsäkert med ett ärligt och hörbart skall och återvända när drevdjuret lämnar området. SKK anger ofta 5–30 minuter som ett typiskt spann för dreven, men rasens aktuella avelsstrategi förklarar att tiden påverkas av kontakten med viltet: en hund kan släppa tidigare när viltet drar långt och arbeta längre när det buktar eller står för hunden. Tiden är alltså en vägledning, inte ett löfte för varje drev.

Prioritera tidigt:

- kontakt, inkallning och trygg återgång till föraren
- stadga och förmåga att växla mellan aktivitet och vila
- skogssök som anpassas till mark, vilt och jaktform
- spårarbete, apportering och vattenarbete stegvis och med god kontroll
- hantering av tassar, öron och kropp efter en jaktdag

Rasklubbens prov bedömer bland annat spårvilja, skogssök, drevskall, skottreaktion, sök- och drevförmåga samt apportering. Provresultat ger därför mer användbar information om föräldradjurens arbetsförmåga än allmänna beskrivningar som ”jaktlig” eller ”lättlärd”. Utanför jaktsäsongen bör kondition, lydnad, spår, apportering och vattenvana underhållas i en plan som tar hänsyn till hundens ålder, hälsa och återhämtning.

## Hälsa

Wachtelhunden beskrivs i den aktuella svenska avelsstrategin som en i stort sund ras, men arbetssättet gör jaktrelaterade skador till en central hälsorisk. Försäkringsunderlaget som redovisas där pekar ut trauma som den vanligaste orsaken till veterinärbesök. Gå därför igenom hunden efter jakt och sök veterinärvård vid hälta, smärta, sår, ögonskada eller förändrat allmäntillstånd.

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, följs genom röntgen och officiell avläsning. SKKs nuvarande registreringsregler kräver officiell höft- och armbågsledsstatus hos föräldradjuren före parning. För HD beräknas också index. Röntgenresultatet är ett avelsverktyg och visar inte ensamt om en enskild hund har eller kommer att få kliniska besvär.

Svenska Wachtelhundklubbens regler för valphänvisning går längre än SKKs registreringskrav. De anger bland annat HD A eller B, ED 0, jaktlig prövning och godkänd skottreaktion för avelshundar. Regler och rekommendationer kan ändras, så kontrollera alltid de aktuella versionerna och skilj mellan vad SKK kräver för registrering och vad rasklubben kräver för sin hänvisning.

Uppgifterna om allergi och öroninflammation är inte entydiga. SKKs rasinformation uppmärksammar en ökning och råder valpköpare att kontrollera föräldrar och syskon. Samtidigt säger den aktuella avelsstrategin att man inte har funnit någon sjukdom som är särskild för rasen eller tydligt värre än genomsnittet. Fråga därför konkret om återkommande klåda, hudproblem och öronbesvär i släkten, utan att utgå från att varje wachtelhund drabbas. SKKs rasinformation nämner även ett hälsoprogram för ögon, men de särskilda registreringsbestämmelserna för rasen anger uttryckligen HD- och ED-status.

## Historia och ursprung

Wachtelhunden kommer från Tyskland och formades som en mångsidig hund för jakt i skog och vatten. Jakthundar av liknande typ är kända sedan flera hundra år, men den stamboksförda aveln av dagens ras började kring sekelskiftet 1900. Den tidiga aveln byggde upp bruna och brunskimlade färglinjer och höll jaktfunktionen i centrum.

Rasen kom till Sverige under andra världskriget genom jaktkontakter. De första svenska registreringarna gjordes 1942. Här användes hundarna bland annat som skalldrivande skogshundar och vattenapportörer. Intresset ökade tydligt under 1980-talet när behovet av effektiva kortdrivare växte, och Svenska Wachtelhundklubben bildades 1987. Den svenska aveln har fortsatt att lägga stor vikt vid praktisk jakt och prov som beskriver hundarnas sök, skall, drev, skottreaktion och mångsidighet.

## Att leva med rasen

Wachtelhund passar bäst i ett hem där en vuxen aktivt jagar, har tillgång till lämpliga marker och vill lägga mycket tid på hundförarutbildning. Den är sällan ett klokt förstahandsval för den som söker sin första hund utan tidigare erfarenhet av krävande jakthundar. En oerfaren men aktiv jägare behöver i så fall nära stöd från uppfödare, rasklubb och kunniga hundförare från början.

Hus och stor tomt är inte en ersättning för arbete, och lägenhet är inte automatiskt omöjligt. Avgörande är om vardagen ger hunden jakt, träning, utevistelse, återhämtning och möjlighet att inte störa grannar med skall. Ensamhet ska tränas gradvis från korta, lugna stunder. Planera inte ett upplägg där hunden regelbundet lämnas ensam under hela arbetsdagar.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat samt hur parningens index har bedömts
- jaktprovsresultat, skottreaktion och erfarenhet från praktisk jakt
- hur sök, drevlängd, skall, återgång och samarbete ser ut i verkligheten
- uppgifter om allergi, öronproblem och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- vilken jaktform och vilka marker kullen är tänkt för

Ett bra val handlar inte om att hitta den ”mest drivna” valpen, utan om att välja valp efter föräldrar med dokumenterade egenskaper som passar den jakt och det förarskap du faktiskt kan erbjuda.

Wachtelhund

German Spaniel Club of Germany (Verein Deutsch Wachtelhund e.V.)

The German Kennel Club (VDH - Verband für das Deutsche Hundewesen)

United Kingdom German Spaniel Club

Svenska Jägareförbundet (Swedish Hunters Association)

Medelstor, robust tysk jaktspringer byggd för tät vegetation, med tjock, vädertålig päls i brunt eller brunvit. Mycket lojal, ofta starkt knuten till en person men ändå familjevänlig. En mycket energisk och målmedveten apport- och stötande jakthund som kräver mycket motion och meningsfulla arbetsuppgifter; fortfarande ovanlig utanför Tyskland.

Storåns Kennel i Örsundsbro har Wachtelhund dokumenterad med samma svenska registreringsnummer i tre av Svenska Wachtelhundklubbens källor från 2014–2016. Klubbens tidningar från 2014 och 2016 samt den historiska provlistan återger födelsedatumet 28 juni 2012, samma föräldrapar och Örsundsbro som uppfödarort. Uppgifterna är därmed samstämmiga över både tidningsarkiv och webbregister.

Storåns Kennel

## Snabbfakta

Border collie är en brittisk vallhund för den som vill samarbeta, träna och ge hunden meningsfulla uppgifter under hela livet. Rasen är mycket lättlärd och uthållig, men just därför ofta mer krävande än en hund som främst är avlad för sällskap.

- **Hundtyp:** renrasig vallhund, erkänd av FCI i grupp 1
- **Storlek:** medelstor; idealhöjden för hanar är cirka 53 cm och tikar är vanligen något lägre
- **Vikt:** ungefär 12–20 kg, med variation mellan kön och kroppsbyggnad
- **Förväntad livslängd:** cirka 10–15 år
- **Päls:** slät eller medellång dubbelpäls i många färger
- **Typiska drag:** alert, följsam, reaktionssnabb, intelligent och starkt arbetsmotiverad
- **Passar bäst:** en engagerad ägare som uppskattar regelbunden träning och kan lära hunden både aktivitet och vila

Det viktigaste inför ett köp är inte om familjen promenerar ett visst antal timmar, utan om vardagen ger tid till återkommande träning och samarbete. En border collie behöver använda huvudet, få utlopp för sina vallningsanlag under kontrollerade former och samtidigt kunna varva ned hemma.

## Utseende och päls

Border collie är en atletisk och välbalanserad hund, byggd för smidighet och uthålligt arbete snarare än för ett enhetligt utseende. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, mjuka och effektiva. Idealhöjden i rasstandarden är 53 cm för hanar och något lägre för tikar, men rasen varierar tydligt i både storlek och kroppsbyggnad.

Standarden beskriver två pälsvarianter: slät och medellång. Båda har en tät täckpäls och en mjuk, tät underull som ger skydd mot väder. Den medellånga pälsen bildar mer krage, byxor och fana på svansen, medan den släta ligger närmare kroppen. Många färger och teckningar förekommer; svart och vitt samt trefärgat är vanligt, men rasstandarden tillåter stor variation så länge vitt inte dominerar.

Pälsen är i grunden lätt att sköta. Borsta så ofta som behövs för att få bort lös underull och förebygga tovor, särskilt bakom öronen och där den längre pälsen bildar fanor. Under fällningsperioder behöver du borsta oftare. Bad görs vid behov. En hund som arbetar eller tränar ute bör också kontrolleras efteråt: se över tassar, klor, hud och päls efter sår, gräsax, fästingar och skräp.

## Temperament och personlighet

Border collie är uppmärksam, samarbetsvillig och mycket snabb på att upptäcka mönster. Den lär sig därför inte bara det ägaren avser att träna, utan också vilka ljud som föregår en promenad, hur människor brukar röra sig och vilka beteenden som ger respons. Lättlärd betyder alltså inte automatiskt lätt att leva med; otydliga rutiner och oavsiktliga belöningar kan befästa beteenden lika snabbt som genomtänkt träning.

Vallningen bygger på att hunden uppmärksammar och påverkar rörelse. I en vardag utan får kan samma känslighet riktas mot bilar, cyklar, joggare, barn eller andra djur. Stirra, smyga, skära av vägen och jaga är signaler att ta på allvar tidigt. De ska avbrytas lugnt och ersättas med ett inlärt alternativ, inte uppmuntras som en rolig egenhet.

En border collie kan fungera väl i en familj, men rasen är inte generellt ”barnvänlig” oberoende av individ och miljö. Spring, skrik och snabba lekar kan väcka vallbeteende eller stress. Barn och hund ska därför ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en ostörd viloplats. Samlevnad med katt eller andra hundar kan också fungera, särskilt med genomtänkta introduktioner, men kan inte lovas på rasnivå. Katten ska kunna ta sig undan och hunden ska tränas att lämna den i fred.

## Träning och motion

Border collie behöver dagligen både fysisk aktivitet och uppgifter som kräver koncentration, men det går inte att ange ett visst antal timmar som passar alla individer. Ålder, hälsa, temperament, tidigare träning och arbetsuppgifter avgör belastningen. En bra vardag växlar mellan rörelse, problemlösning, samarbete och återhämtning.

Promenader i varierad miljö, fri rörelse där det är säkert, nosarbete, lydnad, spår, vallning och andra hundsporter aktiverar hunden på olika sätt. Välj aktiviteter där hunden behöver lyssna och fatta beslut, inte bara springa fort. Ändlös bollkastning eller annan uppjagad repetition är ett dåligt mått på om hundens behov är tillgodosedda; det kan höja förväntan utan att lära hunden att komma till ro.

Träna kort, tydligt och belöningsbaserat. Lägg lika stor vikt vid vardagsfärdigheter som inkallning, koppelgående, stopp på avstånd och att kunna avstå från rörelse som vid tricks eller tävlingsmoment. Belöna även lugna beteenden: att ligga på en bestämd plats, vänta medan något händer och somna efter aktivitet. En border collie som alltid erbjuds mer fart kan bli mycket vältränad utan att lära sig vila.

Valpar och unghundar behöver kontrollerade erfarenheter, inte ett vuxet träningsschema i miniatyr. Bygg trygghet i olika miljöer, låt kroppen mogna och öka fysisk belastning och svårighetsgrad stegvis. Om hunden blir mer splittrad, ljudkänslig eller fixerad trots mer aktivitet kan lösningen vara bättre balans och professionell hjälp, inte ännu hårdare motion.

## Hälsa

Border collie betraktas som jämförelsevis frisk, men rasen har dokumenterade problem som en valpköpare bör känna till. Höftledsdysplasi (HD), ögonsjukdomen CEA, andra förändringar i näthinnan, epilepsi och osteokondros i framför allt bogleden hör till de områden som lyfts av SKK och Svenska Vallhundsklubben.

När du bedömer en svenskregistrerad kull bör du börja med att kontrollera föräldrarnas officiella HD-status och ögonundersökning. Ögonresultatet ska enligt SKK:s regler finnas före parning och normalt vara högst ett år gammalt. Kontrollera de registrerade resultaten och fråga även om epilepsi, återkommande kramper, bogproblem och tidiga dödsfall hos syskon, föräldrar och andra nära släktingar. Ett normalt resultat hos två föräldradjur beskriver inte hela släktens hälsa.

Det finns DNA-test för flera ärftliga tillstånd i rasen, bland annat CEA, IGS, TNS och sensorisk neuropati. Vilka test som är relevanta beror på härstamning och aktuella rekommendationer. Be därför uppfödaren förklara vad som har testats och varför. För recessiva sjukdomar är en frisk anlagsbärare inte detsamma som en sjuk hund; det avgörande är att parningen planeras så att valpar inte kan ärva sjukdomsanlaget från båda föräldrarna. Ett DNA-test ersätter inte klinisk ögonundersökning, ledresultat eller kunskap om släkten.

En hund med border collie collapse (BCC) kan vara helt symtomfri i vila men bli desorienterad, vinglig eller falla under eller strax efter intensiv aktivitet. Hunden kan verka återställd efter 5–30 minuter, men kollaps ska alltid tas på allvar och bedömas av veterinär. BCC är inte samma sak som vanlig trötthet, värmeslag eller den dynamin-1-relaterade EIC-variant som är vanligare hos labrador. Avbryt aktivitet direkt om hundens fokus eller rörelser förändras onormalt.

## Historia och ursprung

Border collie utvecklades i gränstrakterna mellan England och Skottland som en arbetande hund för fårskötsel. Urvalet byggde länge på praktisk vallningsförmåga: hunden skulle kunna läsa djuren, arbeta på avstånd och svara på förarens signaler under krävande förhållanden. Den funktionella bakgrunden förklarar rasens blick, smygande rörelser, uthållighet och starka vilja att kontrollera rörelse.

FCI erkänner border collie som brittisk fårhund med arbetsprov. I Sverige har funktionen en ovanligt tydlig plats även i registreringen. Rasen förs i SKK:s särskilda vallhundsregister, REG V, och en svenskfödd border collie kan registreras först när båda föräldradjuren har godkänt vallhundsprov genom Svenska Vallhundsklubben eller en godkänd motsvarande merit från utlandet. Utseendet kan därför variera mer än hos många andra raser, medan arbetsförmågan fortsatt är central i den svenska avelsmodellen.

## Att leva med rasen

Att leva bra med en border collie kräver planering, men inte ständig underhållning. Målet är en hund som kan arbeta fokuserat när det behövs och vila när inget händer. Den balansen passar bäst i ett hem där någon verkligen tycker om hundträning och där ansvaret inte bygger på att barnen ska aktivera hunden.

Lägenhet är inte automatiskt uteslutet, och en stor tomt är ingen garanti för ett bra liv. Viktigare är tillgången till lämpliga träningsmiljöer, säker motion och en vardagsrutin som faktiskt går att följa. I tät miljö behöver ägaren kunna hantera trafik, cyklar, joggare, ljud och möten utan att hunden fastnar i vallning eller ständig bevakning.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder och anpassas efter hundens ålder och reaktioner. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett löfte om att en hund mår bra ensam så länge. Filma gärna de första passen och backa om hunden vandrar, flåsar, skäller, förstör eller inte kommer till ro. En vardag med återkommande långa arbetsdagar utan hjälp är en dålig utgångspunkt för rasen.

Inför ett svenskt valpköp bör du minst kontrollera tre saker hos båda föräldrarna: registrerad HD-status, giltigt ögonresultat och godkänt resultat på vallhundsprov. Gå sedan vidare med frågor om nära släktingars epilepsi och ledhälsa, relevanta DNA-test, hur föräldrarna fungerar i vila och arbete samt vilket stöd uppfödaren ger efter köpet. Den bästa matchningen handlar inte om att hitta den ”smartaste” valpen, utan om att välja en valp vars temperament och arbetsnivå passar det du kan erbjuda under hela hundens liv.

Border collie

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Border collie är en medelstor, atletisk vallhund känd för sitt intensiva fokus, sin höga intelligens och mycket höga energinivå. Den utvecklades för att valla får hela dagarna och utmärker sig i vallning, hundsporter och träning. Den behöver mycket motion, mental stimulans och tydlig vägledning i ett aktivt hem.

Jenzan har två separata katalogspår för Border collie med Vallentuna som uppfödarort. I Norsk Kennel Klubs material från 2022 gäller posten en registrering född 2019. Norra Älvsborgs Kennelklubbs katalog samma år dokumenterar en annan från 2021, vars mor också bär Jenzan-prefixet. Registreringsnumren och föräldraparen skiljer sig mellan källorna.

Jenzan

## Snabbfakta

Amerikansk cocker spaniel är en kompakt amerikansk fågelhund och sällskapshund med stor arbetsvilja bakom det eleganta yttre. Den är en egen ras, inte en mindre variant av engelsk cocker spaniel. Raserna har gemensamt ursprung, men olika rasstandarder och avelshistoria. Det går ändå inte att utgå från att varje amerikansk cocker är lugnare eller har mindre jaktlust än varje engelsk cocker.

- **Ursprung:** USA.
- **Rastillhörighet:** FCI-nummer 167 i grupp 8, stötande och apporterande hundar samt vattenhundar.
- **Ursprunglig funktion:** stötande och apporterande fågelhund; rasstandarden anger också sällskapshund.
- **Ideal mankhöjd:** cirka 38 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- **Temperamentsideal:** balanserad, frimodig och glad utan skygghet.
- **Aktivitet:** behöver ordentlig daglig rörelse och uppgifter som engagerar nosen och samarbetet med föraren.
- **Pälsvård:** omfattande, särskilt om pälsen hålls lång. En kortare sportklippning gör vardagsskötseln enklare men tar inte bort behovet av kontroll kring öron, tassar och hud.

Rasen passar bäst hos den som vill kombinera sällskap med träning och accepterar återkommande päls- och öronskötsel. Den kan passa en förstagångsägare som tar hjälp, men är inte automatiskt ett lätt val för att den är relativt liten.

## Utseende och päls

Amerikansk cocker spaniel ska vara en stark, välbalanserad och rörlig hund i kompakt format. Kroppen är något längre än hög, men ska varken se lång eller lågställd ut. Huvudet är tydligt format och ska stå i proportion till kroppen. Ögonen ska vara mörka och får inte vara utstående; uttrycket ska vara vaket och milt. Rörelserna ska vara fria, effektiva och utan att den rikliga pälsen döljer hundens linjer.

Färgerna delas i rasstandarden in i svart, andra enfärgade färger än svart och flerfärgat. Pälsen på kroppen är medellång med skyddande underull. Öron, bröst, buk och ben har mer behåring. Den korrekta pälsen är silkesaktig och rak eller lätt vågig. Överdrivet mycket päls, bomullslik struktur eller lockighet är inte ett mål: amerikansk cocker spaniel ska fortfarande fungera som en sportig hund.

Hur ofta pälsen behöver redas ut och klippas beror på mängd, längd, struktur, aktivitet och väder. Dela pälsen ända ner till huden och kontrollera om kammen går igenom utan motstånd. Tovor uppstår lätt kring öron, armhålor, ljumskar, tassar och där sele eller halsband ligger. Efter skogspromenader, regn och bad behövs en extra kontroll och ordentlig torkning.

Full utställningspäls kräver betydligt mer arbete än en kortare sportklippning. Be uppfödaren visa skötseln innan valpen flyttar hem. Vänj valpen stegvis vid kam, fön, klippmaskin, tasshantering och att stå stilla korta stunder. Då blir skötseln en vardagsfärdighet i stället för en kamp när pälsen redan tovat sig.

## Temperament och personlighet

Rasens ideal är en jämn, modig och glad hund som gärna arbetar tillsammans med sin människa. Många amerikanska cockrar är kontaktsökande, lekfulla och snabba att lära, men rasstandarden beskriver målet för aveln – den lovar inte hur en enskild hund blir. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, uppväxt och träning påverkar temperamentet.

Det svenska underlaget från BPH är för litet för att ge en säker bild av hela rasens mentalitet: den nuvarande avelsstrategin redovisar bara 25 beskrivna hundar under 2015–2023. Därför är det mer användbart att träffa valpens mamma och gärna andra nära släktingar. Titta på hur hundarna söker kontakt, hanterar beröring, reagerar på något oväntat och kommer till ro igen. Fråga också hur släktingar fungerar i den vardag du själv planerar.

Jaktegenskaperna varierar men kan finnas kvar. Rasen beskrivs fortfarande som stötande och apporterande fågelhund, även om jaktlig användning är ovanlig i Sverige. En amerikansk cocker kan därför plötsligt bli mycket intresserad av en doft eller fågel. Inkallning och kontakt utomhus behöver tränas, inte antas.

## Träning och motion

Amerikansk cocker spaniel behöver daglig aktivitet, men ett enda minutantal passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, kondition, miljö och dagens övriga belastning avgör vad som är lagom. En bra vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, apportering, följsamhet och förmågan att koppla av efteråt.

Rasens bakgrund ger flera naturliga träningsvägar. Sökövningar, personspår, viltspår, kontrollerad apportering och uppgifter där hunden arbetar nära föraren använder både nos och samarbete. Rallylydnad, lydnad, agility och freestyle kan också passa individen. Börja enkelt och öka svårighet, tid och fysisk belastning först när hunden visar att den återhämtar sig väl.

Prioritera tidigt inkallning, följsamhet, lugn vid möten och att kunna avbryta ett doftspår. Träna även vardagsfärdigheter: att bli undersökt kring ögon och öron, få tassar hanterade, stå på ett trimbord och vila trots rörelse omkring sig. Korta, tydliga pass och uppskattade belöningar hjälper motivationen.

Mer aktivitet är inte alltid svaret på rastlöshet. En hund som har svårt att komma till ro kan behöva tydligare återhämtning, bättre anpassad träning eller en hälsokontroll. För en valp ska nya miljöer, kroppskontroll och korta uppgifter väga tyngre än långa, ensidiga motionspass.

## Hälsa

Öronen är det viktigaste hälsområdet att planera för, och ögonundersökning är det tydliga svenska avelskravet. I rasens svenska avelsstrategi beskrivs öroninflammation som det vanligaste hälsoproblemet. Hängande, välbehårade öron och riklig päls gör det extra viktigt att kunna se huden, hålla behåringen runt öronöppningen hanterbar och upptäcka besvär tidigt.

Lukt, rodnad, svullnad, sekret, ömhet eller huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär. Återkommande besvär bör utredas eftersom en bakomliggande orsak kan finnas. Friska öron behöver däremot inte rengöras enligt ett tätt standardschema. Det finns inte heller stöd i rasens avelsstrategi för att amerikanska cockrar generellt föds med trånga hörselgångar.

Ärftliga ögonsjukdomar som katarakt och näthinneveck förekommer, och PRA har konstaterats i enstaka fall. För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat. Intyget får vara högst ett år gammalt och resultatet ska vara giltigt före parningen. Regeln kräver ett aktuellt resultat; den betyder inte att varje diagnos måste vara markerad som fri. Kontrollera föräldrarnas resultat och datum i SKKs Avelsdata och be uppfödaren förklara hur fynden har bedömts i den planerade kombinationen.

Ett DNA-test för prcd-PRA är varken en garanti mot all PRA eller en ersättning för ögonundersökning. År 2025 avslog SKKs avelskommitté ansökan om ett centralt hälsoprogram på nivå 1 för prcd-PRA hos amerikansk cocker spaniel, eftersom det inte var klarlagt att konstaterade PRA-fall i rasen orsakats av just den mutationen. Blanda inte heller ihop rasens svenska krav med testpaket för engelsk cocker spaniel: FN, HD eller patellaundersökning är inte det formella registreringskravet för amerikansk cocker spaniel i de aktuella reglerna.

I SKKs särskilda domaranvisningar uppmärksammas huvudform, ögon och för mycket päls. Vid valpköp är sunda proportioner, ögon som inte står ut eller ständigt rinner, korrekt bett, fria rörelser och en päls som inte hindrar hunden viktigare än ett extremt uttryck. Friska föräldrar minskar osäkerheten men garanterar inte en frisk valp.

## Historia och ursprung

Amerikansk och engelsk cocker spaniel har gemensamma rötter, men den amerikanska typen utvecklades i USA och blev en egen ras. Hunden Obo II, född 1882, brukar anges som en tidig viktig individ i den amerikanska historien. Under första hälften av 1900-talet blev skillnaderna i typ tydligare.

År 1945 delade American Kennel Club upp cocker spaniel i amerikansk och engelsk cocker spaniel. De första amerikanska cockrarna kom till Sverige på 1950-talet. FCI anger USA som rasens ursprungsland och placerar den bland stötande och apporterande hundar och vattenhundar. Dagens ras har ofta sällskaps- och utställningsinriktning, men standardens fågelhundsfunktion förklarar varför nosarbete, sök och apportering fortfarande är relevanta aktiviteter.

## Att leva med rasen

Amerikansk cocker spaniel kan bo bra i hus eller lägenhet om aktivitet, rastning, pälsvård och återhämtning fungerar. I ett lyhört boende behövs träning för lugn vid ljud och en plan för hundens dagar; rasnamnet säger inte om individen kommer att skälla mycket eller lite.

Rasen kan leva fint med barn, hundar och andra djur, men det är ingen garanti som följer med rasen. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Med andra djur bör introduktioner ske lugnt och kontrollerat. Ta hänsyn till individens tidigare erfarenheter, resursförsvar, leksätt och intresse för att jaga – inte bara till en allmän beskrivning av rasen.

Ensamhet lärs in gradvis när hunden är trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir lugn. Vissa individer lär sig snabbt, andra behöver en långsammare plan. Rasen ska varken beskrivas som oförmögen att vara ensam eller som problemfri utan träning.

Inför ett valpköp är följande kontroller särskilt användbara:

- Se båda föräldrarnas officiella ögonresultat och datum i Avelsdata; kontrollera att resultatet var högst ett år gammalt vid parningen.
- Fråga om återkommande öron-, ögon- och hudbesvär hos föräldrar och nära släktingar, inte bara om hundarna verkar friska just den dagen.
- Träffa valpens mamma och observera kontakt, hantering, ljudreaktioner och återhämtning. Be om information om andra nära släktingar om pappan inte finns på plats.
- Titta efter fria rörelser, sunda huvudproportioner, ögon som inte står ut, rinner eller knips ihop samt en pälsmängd som går att sköta utan att hindra hunden.
- Be uppfödaren visa päls- och öronskötseln och uppskatta arbetet utifrån den pälslängd du faktiskt tänker behålla.
- Berätta vilken vardag och vilka aktiviteter du planerar. En uppfödare som känner sina linjer ska kunna resonera om variation, inte lova att alla valpar blir likadana.

Regler och rekommendationer kan ändras. Kontrollera därför alltid den aktuella versionen hos SKK och rasklubben i samband med köp, i stället för att förlita dig på en gammal checklista.

Amerikansk cocker spaniel

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Amerikansk cocker spaniel: en liten, robust apportör med silkig päls och stora, uttrycksfulla ögon. Glad, kärleksfull och mycket människoorienterad, passar den aktiva familjer. Behöver daglig motion, mental stimulans, vänlig och positiv träning samt regelbunden, noggrann päls- och öronvård.

Vi föder upp Amerikansk Cocker Spaniel i hemmiljö med fokus på att hundarna ska leva i kenneln som sällskapsdjur och inte som avelsdjur. Allt inom uppfödningen sköts enligt SKK's regler.

Kennel Ricebo's

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Engelsk setter

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Elegant, medelstor stående fågelhund med silkeslen beltonpäls och plymformad svans. Mjuk, trogen och människoorienterad, den passar aktiva familjer som tycker om långa dagliga promenader. Känslig för hård behandling och svarar bäst på vänlig, konsekvent träning och regelbunden pälsvård.

Uppfödning av labrador retriever, till aktiva och kärleksfulla hem. 
Självklart följer vi SKKs regler och valparna levereras tidigast vid åtta veckors ålder, veterinärbesiktigade, vaccinerade, id-märkta, avmaskade och med registreringsbevis i Svenska Kennelklubben. 

Hjärtligt välkommen att kontakta oss för mer information om vår uppfödning!

Farthingale

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

I Svenska Dvärghundklubbens katalog 2023 upptar Shine On i Ingarö fem Chihuahua-registreringar fördelade över båda hårlagen. Fyra är korthåriga och födda 2013, 2015 eller 2021; den femte är långhårig och född 2020. SKK:s resultatsidor från 2016 och 2019 ger två äldre kontrollpunkter, en för vardera hårlaget, båda med Ingarö som uppfödarort.

Shine On

## Snabbfakta

- Mastiff är en brittisk, FCI-erkänd hundras i grupp 2 och hör till molosserhundarna.
- Det är en extremt stor och tung hund. En vuxen hanhund kan väga över 100 kilo, men rasstandarden anger varken en bestämd mankhöjd eller en bestämd vikt.
- Rasidealet är en lugn och tillgiven hund som kan vakta och ofta är ointresserad av främmande människor. Det är ett ideal, inte en garanti för varje individ.
- Den korta pälsen är fawn, aprikos eller tigrerad. Nosparti, öron och mask runt ögonen ska vara svarta.
- Mastiff behöver tidig vardagsträning, genomtänkt socialisering och en vuxen som kan hantera en mycket stark hund även när något oväntat händer.
- Före ett köp bör du särskilt kontrollera föräldrarnas ledresultat, andning, ögonkanter, hud och rörelser.

## Utseende och päls

Mastiff ska vara stor, bred och djup utan att storleken går ut över hundens sundhet. Kroppen är något längre än mankhöjden, benstommen är kraftig och huvudet ska ge ett brett, fyrkantigt intryck. Rörelserna ska vara kraftfulla och flytande, inte stela eller besvärade. FCI-standarden prioriterar uttryckligen kvalitet, proportioner och sundhet framför extrem storlek.

Det finns inga officiella siffror för mankhöjd eller vikt i rasstandarden. Viktuppgifter i rasguider beskriver därför typiska hundar, inte ett viktmål. För en blivande ägare är det viktigare att se en välbalanserad kropp, ett bra hull och en hund som kan bära sin massa utan ansträngning.

Pälsen är kort och tätt åtliggande och kan kännas grövre över hals och skuldror. De godkända färgerna är fawn, aprikos och tigrerad. Oavsett färg ska nospartiet och öronen vara svarta, med en svart mask runt och mellan ögonen. Utbredda vita tecken hör inte till rasstandarden.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad klippning. Borsta bort lösa hår och kontrollera samtidigt hud, tassar, öron och ögon. Vänj valpen vid lugn hantering tidigt; en vuxen Mastiff som ogärna låter någon undersöka tassar eller mun blir svår att hjälpa både hemma och hos veterinären. Sök råd om huden blir röd, fuktig eller missfärgad, eller om ögonen ser irriterade ut.

## Temperament och personlighet

En Mastiff ska enligt rasstandarden vara lugn, modig och tillgiven sin ägare, med förmåga att vakta. Den förhåller sig ofta avvaktande eller ointresserad till främlingar. Skygghet och aggressivitet ingår inte i ett sunt rasideal. Vaktbakgrunden gör ändå att ägaren måste ta ansvar för hur hunden möter besökare och rör sig i offentliga miljöer.

Rasidealet säger inte exakt hur en enskild hund kommer att fungera. Den svenska avelsstrategin redovisade bara tolv genomförda BPH för rasen fram till 2020 och bedömde underlaget som otillräckligt för säkra slutsatser. Be därför att få träffa tiken och, när det går, hanhunden. Titta på hur de återhämtar sig efter överraskningar, möter främmande människor och behåller kontakten med sin förare. Läs individuella BPH-resultat som en beskrivning av just den hunden, inte som ett godkänt eller underkänt prov.

Miljö- och socialträning ska bygga trygghet, inte tvinga hunden att hälsa på alla. Låt valpen i egen takt uppleva olika människor, vänliga hundar, trafik, underlag och vardagsljud. Belöna lugn kontakt med föraren och öka avståndet när en situation blir för svår. Målet är en hund som kan förhålla sig neutralt och följa sin människa, inte en hund som själv tar ansvar för varje möte.

En osäker eller svårstyrd Mastiff blir ett större praktiskt problem än en lika osäker liten hund. Välj därför uppfödare efter dokumenterad hälsa och trygga föräldradjur som går att hantera, inte efter största möjliga huvud eller kropp. Om rädsla, utfall eller bevakning börjar begränsa vardagen bör du ta hjälp tidigt av en kunnig, belöningsbaserad instruktör.

## Träning och motion

Mastiff behöver regelbunden motion, men träningen ska anpassas till en mycket tung kropp. En vuxen, frisk hund mår bra av dagliga promenader, nosarbete och vardagsuppgifter i ett tempo där rörelser och andning förblir obesvärade. Rasen är normalt inte valet för den som vill ha sällskap på långa löprundor eller upprepad hopp- och fartträning.

Börja med färdigheter som måste fungera innan hunden blir fullstor: följsamhet i koppel, inkallning, stopp, lugna hälsningar och att kunna vänta vid dörrar och bilen. Träna också på att stå stilla för undersökning och att gå upp på en våg. Använd positiva metoder, tydliga rutiner och korta pass med ett konkret mål. Hårda korrigeringar skapar inte den tillit som behövs för att hantera en så stark hund.

En Mastiffvalp ska varken överbelastas eller hållas passiv. Lek, korta promenader, miljöträning och enkla övningar ger både rörelse och erfarenhet. Undvik upprepade hopp, långa löppass och annan hård belastning medan kroppen växer. Den ofta upprepade femminutersregeln — fem minuters motion per levnadsmånad — har inget vetenskapligt stöd som regel för alla valpar. Anpassa i stället aktiviteten efter valpens ålder, kroppsbyggnad, underlag, återhämtning och eventuella råd från veterinär.

Öka vuxenhundens aktivitet gradvis och följ hunden, inte bara klockan. Kortare steg, hälta, ovilja att resa sig, tydligt sämre ork eller ansträngd andning är skäl att avbryta och vid behov kontakta veterinär. Håll hunden i ett sunt hull; extra kroppsvikt blir en betydande ytterligare belastning på leder och rörelser hos en redan mycket tung ras.

## Hälsa

Mastiffens hälsa måste bedömas både genom dokumenterade undersökningar och genom hur hunden faktiskt fungerar. SKK anger att höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi och knäledsproblem förekommer. Rasen kan också drabbas av magsäcksomvridning. I det nordiska BSI-dokumentet uppmärksammas dessutom bakställ och rörelser, lösa ögonkanter, andning samt irriterad eller missfärgad hud.

För en svenskregistrerad kull kräver SKK att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. Mastiff ska vara minst 18 månader vid den officiella höftledsröntgen. Ett registrerat resultat betyder inte automatiskt att hunden har friska höfter. Be uppfödaren visa originalresultaten och förklara hur hela kombinationen har bedömts.

Armbågsröntgen är inte ett motsvarande registreringskrav för Mastiff i 2026 års regler. Den svenska avelsstrategin rekommenderar ändå fler ED-undersökningar, gärna av hela syskongrupper, och uppmanar uppfödare att även undersöka knäleder på avelsdjur. Skillnaden är viktig: HD-status är bindande för registreringen, medan ED- och knäundersökningar ger frivillig men värdefull information. Fråga efter samtliga resultat och efter ledproblem hos nära släktingar.

De nordiska BSI-anvisningarna ger en praktisk kontrollista när du träffar valpar och vuxna hundar. En Mastiff ska kunna andas tyst och obehindrat i vila och efter lätt rörelse, med öppna näsborrar och utan att ständigt hålla munnen öppen. Ögonkanterna ska inte hänga så att ögat irriteras. Huden ska se frisk ut. Bakbenen ska bära kroppen och hunden ska kunna gå utan synlig möda. Extrem massa är inte en kvalitet om hunden får svårt att andas, se eller röra sig.

Magsäcksomvridning, GDV, är ett akut livshotande tillstånd där magsäcken vidgas och kan vrida sig. Försök till kräkning utan att något kommer upp, kraftig dregling, oro, en svullen eller öm buk, bleka slemhinnor, svaghet eller kollaps kräver omedelbar veterinärvård. Vänta inte för att se om symtomen går över och försök inte behandla tillståndet hemma.

Det finns ingen enskild åtgärd som garanterat förebygger GDV. Stor kropp, djup bröstkorg och en nära släkting som drabbats är kända riskfaktorer hos hundar. Fråga uppfödaren om GDV i släkten och diskutera utfodringsrutiner och eventuell förebyggande gastropexi med veterinär. En gastropexi är avsedd att minska risken att magsäcken vrider sig; den hindrar inte att magsäcken kan bli uppblåst.

## Historia och ursprung

Mastiff kommer från Storbritannien och har FCI-nummer 264. Den officiella standarden beskriver hundar av mastifftyp i brittisk historia flera hundra år tillbaka, redan före slaget vid Agincourt i början av 1400-talet. Där finns också uppgiften att romarna mötte mastiffliknande hundar i Storbritannien. Det dokumenterar en gammal hundtyp, men betyder inte att varje berättelse om antika hundar kan kopplas i en obruten stamtavla till dagens ras.

Rasen användes historiskt för vakt och skydd. Efter andra världskriget var Mastiff nära att försvinna i Storbritannien, och importerade hundar bidrog till att bygga upp beståndet igen. I dag beskriver SKK Mastiff främst som sällskapshund, samtidigt som rasstandarden fortfarande lyfter fram dess förmåga att vakta.

## Att leva med rasen

Att leva med Mastiff handlar mindre om ett visst antal kvadratmeter än om huruvida vardagen fungerar med en hund i den storleken. En lägenhet kan fungera om hunden får rätt aktivitet och kan röra sig utan att halka eller fastna, men en mycket liten bostad blir lätt trång. Kontrollera vägen ut: finns branta trappor, trånga svängar eller en hiss som hunden och en förare faktiskt ryms i? Planera också för vad som händer om hunden en dag inte kan gå själv.

Bilen måste rymma hunden säkert, och den ska kunna ta sig i och ur utan riskfyllda hopp. Träna tidigt på ramp eller annan lösning som hushållet kan använda även när hunden är vuxen. Tänk igenom vem som kan hålla hunden i koppel, hjälpa till vid veterinärbesök och ordna transport i en nödsituation. En trädgård kan vara praktisk, men ersätter inte promenader, miljöträning eller kontakt med familjen.

Mastiff kan leva i en barnfamilj, men storleken gör vuxen tillsyn nödvändig även med en vänlig hund. Ett litet barn kan skadas av en oavsiktlig knuff. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, och hunden ska ha en fredad plats dit barn inte följer efter. En hund och ett litet barn ska aldrig lämnas ensamma tillsammans.

Förmågan att leva med andra hundar eller katter varierar mellan individer. Fråga hur valpen har vuxit upp och hur föräldrarna fungerar med andra djur. Gör introduktioner lugnt och kontrollerat. En katt behöver alltid en säker flyktväg, hunden ska hållas under kontroll och får inte jaga katten. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet har varit stabilt under en längre tid.

Ensamhet måste tränas gradvis från mycket korta stunder. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla Mastiffer klarar; valpar kan inte lämnas som vuxna hundar och även vuxna individer skiljer sig åt. Ordna hundvakt eller annan omsorg om vardagen regelbundet kräver längre frånvaro än hunden är trygg med.

Mastiff passar bäst hos den som vill planera vardagen runt en jättestor hund och som kan lägga tid på lugn, konsekvent träning. Den passar sämre om storleken mest lockar som statussymbol, om ingen vuxen kan hålla hunden vid ett plötsligt utfall eller om det saknas en praktisk plan för transport, ekonomi och akut hjälp. Välj den individ som andas, rör sig och beter sig sunt — inte den som är störst.

Mastiff

Nordiska Kennel Unionen (Nordic Kennel Union)

Société Centrale Canine (France)

Mastiff är en jättestor, kraftigt byggd vakthund, lugn och värdig men djupt hängiven sin familj. Den är mer vaksam än aggressiv och behöver mild, konsekvent träning, måttlig motion och gott om utrymme. Den korta pälsen är lättskött, men dregel, vårdbehov och kostnader är betydande.

Mastiff är profilrasen för Moloss i Torsåker. Wästmanlands Kennelklubbs katalog 2022 dokumenterar en Moloss-registrering av rasen, född samma år, och anger Torsåker som uppfödarort. Mopsordens sammanställning för 2020 ger ett äldre generationsspår: en Moloss-registrering från 2016 vars mor också bär prefixet, även den med Torsåker som uppfödarort.

Moloss

## Snabbfakta

Papillon är en liten, livlig och lättlärd sällskapshund som ofta trivs bäst hos den som vill kombinera närhet med promenader, träning och vardagsaktivering. Rasen hör till épagneul nain continental, kontinental dvärgspaniel. Papillon har upprättstående öron, medan varianten phalène har hängande öron. I Sverige registreras de efter öronställning och en hund kan omregistreras om öronen utvecklas annorlunda än man först bedömde.

- **Ursprung:** Frankrike och Belgien
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Mankhöjd:** omkring 28 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** standarden har två viktklasser. Den större sträcker sig från 2,5 till 4,5 kg för hanar och till 5 kg för tikar. Den andra omfattar hundar under 2,5 kg, med 1,5 kg som lägsta vikt.
- **Päls:** lång, silkig och utan underull
- **Aktivitetsnivå:** liten till formatet men ofta pigg, arbetsvillig och intresserad av att lära
- **Livslängd:** många blir gamla; enligt Svenska Kennelklubben är 15 år inte ovanligt

Måtten i en rasstandard beskriver ett ideal, inte ett löfte om exakt storlek hos varje vuxen hund. För en blivande ägare är därför föräldrarnas storlek, hundens hull och en sund kroppsbyggnad mer användbara än att jaga en viss siffra eller en extremt liten individ.

## Utseende och päls

Papillon ska vara en harmoniskt byggd dvärghund som är graciös men ändå robust. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, lätta och eleganta. Det lilla formatet kräver omtanke vid fall och lek med betydligt större hundar, men rasstandarden beskriver inte papillon som en skör hund.

De stora öronen är rasens tydligaste kännetecken. Hos papillon står de upp och bärs snett utåt så att de påminner om en fjärils vingar. Phalène har i stället rörliga, hängande öron. Skillnaden gäller alltså öronställningen; båda är varianter av samma kontinentala dvärgspaniel och kan födas i samma kull.

Pälsen är enkel, utan underull, och ska vara riklig, glansig och lätt vågig snarare än lockig. Den är kort på huvudet och benens framsidor men längre över kroppen, på öronen, bröstet, låren och svansen. Vit är bottenfärg, och vitt ska dominera på kropp och ben. Färgade fläckar kan ha olika färg, medan läppar, ögonkanter och nostryffel ska vara väl pigmenterade enligt standarden.

Pälsvården är oftast hanterbar om man förebygger tovor. Känn igenom pälsen regelbundet och kamma särskilt bakom öronen och på lårens insidor, där SKK anger att tovor lätt kan bildas. Bad behövs när hunden är smutsig; någon bestämd kalender passar inte alla. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och hud. Utgå från hundens faktiska päls och vardag i stället för en fast bad- eller klipprutin.

## Temperament och personlighet

Papillon är typiskt alert, livlig och snabb att lära, med ett tydligt intresse för människor och aktiviteter. Den lilla kroppen rymmer ofta mer arbetslust än uttrycket ”knähund” antyder. En papillon kan uppskatta både nära sällskap och uppgifter som kräver koncentration, problemlösning eller kroppskontroll.

Rasbeskrivningar ska ändå inte läsas som en garanti för en viss personlighet. SKK:s BPH-analys visar stor variation mellan de papilloner som deltagit, bland annat i hur intensivt de hälsar på främmande människor, hur gärna de leker och hur nyfikna de är. Resultaten gäller de beskrivna hundarna och visar framför allt varför individ, släktlinjer, tidiga erfarenheter och fortsatt träning spelar roll.

Alertheten kan märkas som att hunden snabbt uppfattar ljud, besökare och rörelse utanför hemmet. Det behöver inte bli ett stort skällproblem, men det är klokt att från början belöna lugn, ge hunden en annan uppgift vid dörren och undvika att varje signal leder till upphetsning. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen, inte bara hur de beter sig på utställning eller träning.

## Träning och motion

Papillon behöver daglig fysisk rörelse och mental aktivering, men det finns ingen enda minutnivå som passar alla. En vuxen, frisk och tränad hund kan ofta följa med på förvånansvärt rejäla promenader, medan en valp, en äldre hund eller en individ med besvär behöver en annan belastning. Anpassa efter ålder, kondition, väder och hur hunden återhämtar sig, i stället för att se kroppsstorleken som ett mått på behovet.

Rasen lär sig ofta fort, även sådant man inte avsåg att lära ut. Belöningsbaserad träning med tydliga kriterier fungerar väl. Variera vardagslydnad, nosarbete, balansövningar och små problemlösningsuppgifter, och avsluta medan hunden fortfarande kan fokusera. Agility, lydnad och andra hundsporter kan passa bra när träningen byggs upp stegvis och underlaget, hindren och belastningen anpassas till hundens storlek och mognad.

En liten hund behöver samma omsorg om inkallning och miljöträning som en stor. Öva kontakt och återgång i säkra miljöer innan frihet ges där trafik, vilt eller större hundar kan innebära risk. Träna också på att koppla av mellan aktiviteter. En papillon som bara får fartfyllda uppgifter kan bli skicklig på att gå upp i varv men sämre på att komma till ro.

## Hälsa

Papillon beskrivs av SKK som en i grunden sund och ofta långlivad ras, men seriösa hälsokontroller är fortfarande viktiga. För svenska valpkullar är pap-PRA1 den tydligaste formella kontrollpunkten. Pap-PRA1 är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi, PRA, som bryter ned näthinnan. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare har en kopia av anlaget och blir inte sjuk av just den formen, medan en genetiskt affekterad hund har fått anlaget från båda föräldrarna.

SKK:s registreringsregler kräver att föräldradjuren har officiellt DNA-resultat för pap-PRA1 eller är registrerade som hereditärt fria. Två anlagsbärare får inte paras med varandra och en affekterad hund får inte användas i avel. Ett DNA-test för pap-PRA1 utesluter däremot inte alla andra genetiska orsaker till PRA eller andra ögonsjukdomar. Därför fyller en ögonlysning en annan funktion. Papillon-Ringen rekommenderar ögonlysning efter tre års ålder för att följa andra ögonförändringar.

Patellaluxation, där knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge, förekommer i rasen. Rasklubben vill att avelsdjur ska ha känd och normal patellastatus före parning. Det är en viktig rekommendation, men i SKK:s aktuella svenska regler är patellastatus inte upptaget som ett särskilt registreringskrav för papillon. Be därför att få se resultatet i stället för att anta att registreringen i sig omfattar det.

I andra länder kan fler tester ingå i rekommenderade program. Exempelvis listar brittiska Royal Kennel Club bland annat NAD-test som en ytterligare kontroll för papillon. Det gör inte NAD till ett svenskt registreringskrav. Be uppfödaren skilja på obligatoriska svenska resultat, rasklubbens rekommendationer och frivilliga tilläggstester.

Munhälsan förtjänar också uppmärksamhet. Små hundraser drabbas oftare av tandlossningssjukdom, och daglig tandborstning är ett enkelt sätt att minska risken för svår tandsten och smärtsam parodontit. Dålig andedräkt, blödande tandkött eller ovilja att tugga ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Papillon har sitt ursprung i Frankrike och Belgien och är varianten med stående öron av den kontinentala dvärgspanieln. Hundtypen är dokumenterad sedan 1500-talet och förekom som sällskapshund vid europeiska hov. Namnet papillon betyder fjäril på franska och syftar på de stora, snett burna öronen med långa hårfransar. Namnet phalène betyder nattfjäril och används för varianten med hängande öron.

FCI erkänner rasen under nummer 77 i gruppen för sällskaps- och dvärghundar. Den moderna standarden bevarar både papillon och phalène. Historien förklarar sällskapshundsrollen, men dagens papillon är inte bara en dekorativ hund: rasens livlighet och lättlärdhet märks i många moderna hundaktiviteter.

## Att leva med rasen

Papillon kan fungera väl både i lägenhet och hus när den får daglig aktivitet, närhet och hjälp att koppla av. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen ser ut. Ett lyhört hem med mycket ljud kräver extra arbete med lugn vid dörr, trapphus och fönster, eftersom en alert individ annars kan börja kommentera varje förändring.

Rasen kan leva bra med barn, men det avgörs av hundens temperament, barnets sätt och de vuxnas tillsyn. Lär barn att låta hunden sova och äta ostörd, att inte lyfta eller gripa tag i den och att leka på golvnivå under uppsikt. Det skyddar både hund och barn och är mer träffsäkert än en generell etikett som ”barnvänlig”.

Samma individuella bedömning behövs med andra djur. En papillon kan leva med hundar eller katter, men introduktioner ska ske lugnt och stegvis. Ge djuren separata resurser och reträttplatser, och övervaka lek där storleksskillnaden är stor. En vänlig stor hund kan skada en mycket liten hund av misstag.

Ensamhet är en färdighet, inte något man kan förutsätta utifrån ras. Vänj hunden gradvis vid korta stunder på egen hand och öka först när den förblir avslappnad. Skällande, gnäll, rastlöst vandrande, förstörande eller att hunden inte tar en normalt uppskattad belöning kan tyda på att steget varit för stort.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än valpens utseende. Be att få se föräldrarnas registrerade pap-PRA1-resultat, patellastatus och eventuella ögonresultat, och fråga varför just kombinationen gjorts. Träffa tiken och lägg märke till hur hundarna återhämtar sig efter nya ljud och besök. För en SKK-registrerad valp ska du få registreringsbevis, SKK-avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som är högst sju dagar gammalt vid leveransen. Kontroller minskar risker men kan aldrig garantera en viss hälsa eller personlighet; öppen dokumentation och rimliga förväntningar är därför viktigare än löften.

Papillon

Papillon Breed Club UK

Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Papillon är en liten, elegant dvärghund med stora, fjärilsliknande öron, en fin, silkig flerfärgad päls och en yvig svans. Den är livlig, intelligent och mycket lättlärd, trivs med både fysisk aktivitet och mental stimulans, fungerar som en uppmärksam liten vakthund, kräver regelbunden borstning och blir ofta långt upp i tonåren.

Hualtet's

## Snabbfakta

Grand danois är en mycket stor tysk hundras som framför allt hålls som sällskapshund. Den förenar kraft med en elegant kroppsbyggnad och ska enligt rasstandarden vara vänlig, tillgiven och trygg. Storleken påverkar hela hundägandet: vardagslydnad, bil, bostad, veterinärbesök och kostnader kräver mer planering än med en mindre hund.

- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 2, schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar
- **Användning:** sällskaps-, vakt- och skyddshund enligt rasstandarden; i dag främst sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar minst 80 cm och helst högst 90 cm; tikar minst 72 cm och helst högst 84 cm
- **Päls:** mycket kort, tät, åtliggande och blank, utan underull
- **Mentalitet:** vänlig, kärleksfull och trogen; kan vara reserverad mot främmande människor
- **Viktigt för köparen:** fråga om HD-resultat, hjärtundersökningar i släkten och förekomst av magsäcksomvridning

Rasstandarden anger ingen bestämd vikt. Viktuppgifter i rasguider ska därför ses som ungefärliga och får inte ersätta en bedömning av hundens hull, proportioner och hälsa.

## Utseende och päls

Grand danois är hög, kraftfull och nästan kvadratisk i kroppen, men ska inte se tung eller klumpig ut. Hanar ska vara särskilt nära kvadratiska proportioner, medan tikar får vara något längre. Huvudet är långt och tydligt format, öronen är naturligt hängande och helheten ska ge ett balanserat intryck av styrka och elegans.

Den aktuella rasstandarden delar in färgerna i tre varianter: gul eller tigrerad; harlekin, merle eller svart; samt blå. Merle ingår alltså i den nuvarande standarden, något som äldre rasbeskrivningar inte alltid speglar. Det finns detaljerade krav för varje färg, men en valpköpare bör lägga större vikt vid hälsa, mentalitet och en hållbar kroppsbyggnad än vid en viss teckning.

Pälsen är lättskött men inte underhållsfri. En mjuk borste eller gummiborste tar bort lösa hår, särskilt under vår och höst när fällningen ofta märks mer. Bada när hunden faktiskt behöver det och kontrollera samtidigt hud, klor, tassar, tänder och hängande öron. Den korta pälsen saknar underull, så hunden kan behöva skydd i kallt, blåsigt eller vått väder. Anpassa efter individ, aktivitet och väder i stället för efter en fast temperaturgräns.

## Temperament och personlighet

En rastypisk grand danois ska vara vänlig, tillgiven, självsäker och lätt att vägleda. Den får vara avvaktande mot främlingar men ska inte vara aggressiv. Många söker rasen för dess nära kontakt med familjen, men etiketten ”snäll jätte” är ingen garanti för hur en enskild hund beter sig.

Storleken förstärker både goda och dåliga vanor. En hund som drar i kopplet, hoppar upp eller rusar mot en besökare blir svår att hantera även om avsikten är vänlig. Tidig träning i lugna hälsningar, koppelgående, inkallning, väntan och frivillig hantering är därför grundläggande säkerhet, inte bara vardagsfiness. Rasen ska vilja samarbeta och passar bäst med konsekvent, belöningsbaserad träning. Hårda metoder riskerar att skapa osäkerhet och kan inte ersätta genomtänkt träning.

Mentaliteten varierar mellan individer och släktlinjer. Träffa helst valpens mamma och andra nära släktingar, fråga hur de fungerar med främmande människor och i nya miljöer och be att få se resultat från officiella mentalbeskrivningar om sådana finns. Tidigare hundvana är en fördel, särskilt för den som inte har tränat en mycket stor hund förut.

## Träning och motion

Grand danois behöver daglig rörelse och mental aktivering, men mängden ska anpassas efter ålder, hälsa, kondition och hur hunden återhämtar sig. Det finns ingen väl underbyggd minutregel som passar alla vuxna hundar eller valpar. Regelbundna promenader, möjlighet att nosa och röra sig i varierad terräng samt korta träningspass ger en bättre grund än sporadiska hårda pass.

Valpen växer länge och ska varken överbelastas eller hållas passiv. Låt den bygga koordination och styrka genom fri, kontrollerad rörelse och successivt längre promenader. Begränsa upprepade hopp, tvära stopp, långa löp- eller cykelpass och vild lek på hala golv medan kroppen utvecklas. Hur snabbt belastningen kan ökas beror på individen; rådgör med veterinär eller fysioterapeut om valpen är halt, stel eller återhämtar sig dåligt.

En storvuxen valp behöver ett komplett foder avsett för tillväxt hos stora eller mycket stora raser. Målet är en jämn tillväxt och ett slankt, hälsosamt hull, inte att valpen ska växa så fort som möjligt. Ge inte extra kalcium eller andra mineraler ovanpå ett komplett foder utan veterinärens råd. Hos mycket stora raser kan skelettet fortsätta mogna till omkring 15–16 månaders ålder, men tiden varierar mellan individer.

Prioritera färdigheter som gör den vuxna hunden hanterbar: att stå still, gå på våg, acceptera kloklippning och undersökning, lämna föremål och kunna passera människor och hundar utan att kasta sig fram. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger mental stimulans utan att kroppen behöver utsättas för hög belastning.

## Hälsa

Grand danois har flera hälsorisker som en köpare behöver diskutera öppet med uppfödaren, framför allt magsäcksomvridning, dilaterad kardiomyopati och höftledsdysplasi. Rasen lever också i genomsnitt kortare än många mindre hundraser. Siffror för livslängd bygger dock på en viss grupp hundar och kan inte förutsäga hur länge en enskild hund lever.

**Magsäcksomvridning, GDV, är ett akut och livshotande tillstånd.** Åk omedelbart till veterinär om hunden upprepade gånger försöker kräkas utan att något kommer upp, blir orolig, dreglar, får en svullen buk, blir svag eller kollapsar. Vänta inte för att se om symtomen går över. Orsakerna är flera och inte helt klarlagda, så ingen utfodringsrutin kan lova att förebygga tillståndet. Fråga uppfödaren om drabbade nära släktingar och gör i förväg upp en plan för vilket djursjukhus som kan ta emot akut. Förebyggande gastropexi kan diskuteras med veterinär. Ingreppet minskar risken att magsäcken roterar men hindrar inte att den kan utvidgas.

**Dilaterad kardiomyopati, DCM, kan finnas innan hunden visar tydliga symtom.** Hjärteko, EKG eller långtids-EKG och ibland blodmarkörer kan ingå i en veterinär hjärtutredning. Ett normalt resultat beskriver läget vid undersökningen och är ingen livslång garanti. Fråga vilka hjärtundersökningar föräldrar och äldre släktingar har gjort, vid vilken ålder de gjordes och om plötsliga dödsfall eller DCM förekommer i familjen.

**De svenska HD-kraven måste skiljas från rasklubbens rekommendation.** För att valparna ska kunna registreras hos SKK måste båda föräldrarna ha ett officiellt HD-resultat före parning; grand danois röntgas tidigast vid 18 månaders ålder. SKK:s allmänna regler förbjuder avel med grad E och tillåter grad D endast tillsammans med A eller B. Hundar med kliniska besvär av HD ska inte användas i avel. Svenska Grand Danois Klubben rekommenderar dessutom att avelsdjuren är HD-fria. Be därför att få se de faktiska resultaten i stället för att nöja dig med formuleringen ”hälsotestad”.

SKK uppmärksammar också tonsillit i rasen. Vid bedömning granskas bland annat lösa ögonkanter, bristfälliga tassar, hur fram- och bakbenen är byggda, överdrivna rasdrag och mentalitet. En ansvarsfull uppfödare kan förklara både styrkor och problem i sin linje och hur äldre släktingar har mått.

## Historia och ursprung

Grand danois är en tysk ras trots det franskklingande namnet som används i Sverige och flera andra länder. I rasens hemland heter den Deutsche Dogge, medan det engelska namnet är Great Dane.

Den officiella rashistoriken beskriver föregångare som bullenbeisser samt jakt- och vildsvinshundar av en typ mellan den tunga mastiffen och den snabbare vinthunden. I Berlin samlades domare och uppfödare 1878 för att förena de olika benämningarna under namnet Deutsche Dogge. Den första rasstandarden fastställdes 1880 och den tyska rasklubben bildades 1888.

Organiserad avel i Sverige började 1908. Äldre berättelser för rasens historia mycket längre tillbaka, men påståenden om exempelvis keltiska stridshundar eller en obruten linje från antiken är betydligt svårare att belägga. De dokumenterade tyska milstolparna ger en säkrare bild av hur den moderna rasen formades.

## Att leva med rasen

Grand danois kan bo i lägenhet om den får rätt motion, vila och träning, men bostaden och vardagen måste fungera för en hund i jätteformat. Ett hus med stor tomt ersätter inte promenader och samvaro, och en liten bostad är inte automatiskt olämplig. Gå i stället igenom de praktiska frågorna före köp.

Finns det plats för en stor, stadig bädd där hunden kan ligga ostört? Är golven halksäkra? Ryms hunden säkert i bilen, och kan den gå in via ramp om den blir gammal eller skadad? Fungerar vardagen om hissen stannar och ni måste ta trapporna? Hur tar två vuxna en sjuk hund till veterinär om den inte kan gå själv? Svar på de frågorna säger mer än bostadens adress.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men hundens vänliga avsikt tar inte bort den fysiska risken. En ung eller uppspelt grand danois kan välta ett litet barn utan att mena det. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där barnen lämnar den i fred. En vuxen måste ansvara för promenader och hantering.

Samma försiktighet gäller andra djur. Det går inte att lova att en viss grand danois fungerar med katt eller andra hundar. Gör introduktioner gradvis, hindra jaktbeteenden och alltför hård lek och ge katten hundfria ytor och höga flyktvägar. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt och säkert.

En ensamhetstränad vuxen hund kan ofta vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket åt och en liten valp kan inte lämnas ensam. Börja när valpen är trygg hemma, öka tiden stegvis och planera hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än hunden klarar. När en mycket stor hund blir orolig märks det snabbt i hemmet, så ensamhet är något som ska tränas och följas upp – inte antas fungera på grund av rasen.

Grand danois

The Great Dane Club of Germany (Deutscher Doggen-Club 1888 e.V.)

The Great Dane Club of UK

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Grand danois är en enorm och elegant hund, en av de högsta raserna. Den användes tidigare för vildsvinsjakt och som vakthund på stora gods, men är numera en lojal och människoorienterad sällskapshund. Den är lugn inomhus och har måttligt motionsbehov, men kräver gott om utrymme, genomtänkt träning, noggrann hälsovård och nära dagligt umgänge.

Nordskånska Kennelklubbens katalog 2022 samlar två Grandebyns-registreringar av Grand danois från Vikingstad. Den ena är född 14 juli 2019 och den andra 19 september 2020; registreringsnumren och föräldraparen skiljer sig. I båda stamtavlorna bär modern Grandebyns-prefixet. Materialet ger två separata generationsspår under samma kennelnamn och uppfödarort.

Grandebyns

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

För Soldat Bärs, Dvärgschnauzer i Örsundsbro, finns en officiell katalogpost från 2019 med en konkret stamtavlereferens. Degerfors Brukshundklubbs material redovisar en hund vars namn börjar med Soldat Bärs, född 1 november 2017 inom färgvarianten svart och silver. Posten anger svenskt registreringsnummer, både far och mor samt Örsundsbro som uppfödarort.

Soldat Bärs

Indramarken

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

Billinge Gårds anger 2005 som kennelns grundande år; profilen gäller Rhodesian ridgeback i Billinge. Den egna webbplatsen presenterar även Porcelaine och Norwichterrier. Hallands Kennelklubbs katalog 2025 redovisar flera Billinge Gårds-hundar inom Rhodesian ridgeback, födda 2023 och 2024. I flera av stamtavlorna bär en eller båda föräldrarna samma prefix, och Billinge anges som uppfödarort.

Billinge Gårds

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Årets polishund 1999 är en historisk hållpunkt för Kickwas, Tysk Schäferhund i Strömsbergs bruk. Svenska Kennelklubbens lista namnger en hund med prefixet för utmärkelsen. Svenska Brukshundklubbens jubileumsbok dokumenterar en annan Kickwas-hund som vinnare av skydds-SM både 1995 och 1999, med två olika förare. Klubbens uppfödarstatistik redovisar dessutom 21 registrerade schäfervalpar under perioden 2009–2018.

Kickwas

Rottmaestro`s

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

En norsk registrering från 2015 och en svensk från 2020 ger Funnåsmoens, Tax i Harmånger, två skilda registerspår inom den långhåriga normalstora varianten. Svenska Taxklubbens resultatmaterial dokumenterar den äldre hunden, född 28 april. Hedesundakatalogen 2021 redovisar den yngre, född 28 mars, tillsammans med båda föräldrarna och Harmånger som uppfödarort.

Funnåsmoens

## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

Purplemainia

Mis Amores swe i Hovås gäller Chihuahua enligt kandidatprofilen. I MyDog-materialet från 2014 redovisas en långhårig Chihuahua med Mis Amores Swe-prefix, född 24 februari 2012, med svenskt registreringsnummer och båda föräldrarna angivna. Samma katalogpost anger Hovås som uppfödarort och ger en historisk registerreferens.

Mis Amores swe

Sommarsäte

Griffon belge

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Liten, robust sällskapshund från Bryssel med ett mänskligt “apa-ansikte” och stora ögon. Har en sträv, grov päls i svart eller svart med tanteckning. Djupt fäst vid sin familj, känslig och mycket människoorienterad; en livlig, intelligent och uppmärksam liten vakthund som trivs med mild träning, sällskap och regelbunden pälsvård.

## Snabbfakta

Petit brabancon är en liten belgisk sällskapshund som brukar vara alert, tillgiven och gärna deltar i det som händer. Den tillhör FCI:s grupp 9 och är den korthåriga av de tre närbesläktade belgiska griffonraserna. De två andra är griffon belge och griffon bruxellois.

- **Ursprung:** Belgien
- **Användning:** sällskapshund
- **Vikt enligt rasstandarden:** 3,5–6 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen bestämd höjd
- **Päls:** kort, hård och glänsande; som längst 2 cm
- **Färger:** röd, svart, svart med tanteckning eller svart och röd melerad, med mörk mask
- **Typiska drag:** uppmärksam, aktiv, lättlärd, vänlig och nära sin ägare
- **Viktiga hälsoområden:** andning, ögon, knäleder och tecken på neurologisk smärta

De tre griffonraserna har samma bakgrund och kan enligt Svenska Kennelklubben paras med varandra. Petit brabancon skiljer sig framför allt genom sin släta päls, medan griffon belge och griffon bruxellois är strävhåriga. Raserna registreras var för sig.

Den officiella vikten är ett bättre riktmärke än höjduppgifter som cirkulerar på nätet. Rasstandarden anger 3,5–6 kg men inget intervall för mankhöjd. Två vuxna hundar kan alltså ha olika höjd och ändå ligga väl inom rastypen.

## Utseende och päls

Petit brabancon ska vara liten, kompakt och närmast kvadratisk, med god benstomme utan att rörelserna blir tunga. Kroppslängden ska ungefär motsvara mankhöjden. Det korta, breda huvudet, det tydliga underbettet och de stora mörka ögonen ger rasen dess karakteristiska uttryck.

Rastyp får inte förväxlas med överdrifter. Näsborrarna ska vara väl öppna, ögonen stora men aldrig utstående och underkäken bred. När munnen är stängd ska varken tunga eller tänder synas. När du bedömer en hund bör du prioritera fri andning, öppna näsborrar och oskadade ögon framför ett så platt ansikte som möjligt.

Pälsen är hård, blank och högst 2 cm lång. Den ska inte trimmas. Borsta och bada vid behov, exempelvis när lös päls eller smuts behöver tas bort.

Godkända färger är rött, svart, svart med tanteckning samt svart och röd melering. En mörk mask hör till helhetsintrycket; hos äldre hundar får masken vara grå eller gråsprängd.

Den korta pälsen gör skötseln enkel men gör inte rasen allergifri. Det finns inga allergifria hundraser, och allergennivåerna varierar mellan individer, även inom samma kull. Den som har hundallergi behöver därför bedöma reaktionen på den aktuella hunden och inte välja enbart efter pälslängd.

## Temperament och personlighet

Petit brabancon är i grunden en uppmärksam sällskapshund som gärna deltar i familjens vardag. Rasstandarden beskriver de belgiska griffonerna som intelligenta, balanserade och alerta, medan Svenska Kennelklubben lyfter fram att rasen är aktiv, lättlärd, tillgiven och vänlig.

Det betyder inte att varje individ reagerar likadant. Arv, tidig miljö, socialisering, träning och hälsa påverkar hur trygg, social och lättsam en hund blir. En vuxen hund bör kunna varva ned efter aktivitet och möta människor utan bestående rädsla eller aggressivitet. När du träffar en kull är det klokt att även se modern och fråga hur nära släktingar fungerar i vardagen.

Rasens uppmärksamhet kan vara en tillgång i kontaktträning, vardagslydnad och enkla nosövningar. Belöna lugna beteenden från början och ge hunden en ostörd viloplats så att den lär sig att koppla av.

Petit brabancon kan passa både en van hundägare och en påläst förstagångsägare, men liten storlek betyder inte att hunden sköter sig själv. Den behöver vänlig, konsekvent träning, daglig omsorg och en ägare som tar andning och ögon på allvar. Välj individ och uppfödare efter hur väl det passar din vardag, inte efter löften om att rasen alltid är enkel.

## Träning och motion

Petit brabancon behöver daglig rörelse, mental aktivering och tid att återhämta sig, men ingen viss promenadtid passar alla. En frisk individ kan uppskatta promenader, miljöträning, lek, vardagslydnad och nosarbete. Anpassa mängden efter ålder, kondition, temperatur och framför allt hur hunden andas och återhämtar sig.

Korta, tydliga träningspass fungerar ofta bra för en liten och lättlärd sällskapshund. Belöna det beteende du vill se, dela upp nya moment och öka svårigheten först när hunden är trygg. Vänj den också stegvis vid att du undersöker mun och ansikte; det underlättar tandborstning och ögonkontroll.

Den korta nosen gör att andningen måste styra hur hårt hunden arbetar. Sänk tempot eller avbryt om andningsljuden tydligt ökar, hunden kämpar för att få luft, inte återhämtar sig normalt eller verkar få svårt att reglera värmen. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller påtaglig andnöd är akuta varningssignaler som kräver veterinärvård.

Var särskilt försiktig vid varmt och fuktigt väder. Motionera under svalare tider, erbjud vatten och låt hunden vila innan den blir pressad. En hund som återkommande inte klarar vanlig promenad eller lek på grund av andningen behöver undersökas; det ska inte avfärdas som normalt för en kortnosig ras.

En valp ska inte följa samma motionsupplägg som en vuxen hund. Låt i stället kroppen utvecklas genom varierad rörelse i eget tempo, korta upptäcktsstunder och mycket vila. Öka längd och svårighet gradvis och låt hundens rörelser, andning och återhämtning styra.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna för petit brabancon gäller andning, ögon, knäleder och tecken på smärta från nervsystemet. Att ett problem förekommer i rasen betyder inte att varje hund är drabbad; den enskilda hundens undersökningsresultat och funktion är det viktiga.

Rasen är kortnosig, vilket kan öka risken för BOAS – andningsproblem som beror på trånga övre luftvägar. Svenska Kennelklubben har rasen med i sina särskilda anvisningar för huvudets form och andning. Tyst och fri andning i vila, väl öppna näsborrar och normal återhämtning efter rörelse är därför praktiska kontrollpunkter. Snarkliknande ljud när hunden är vaken, ökad andningsansträngning, dålig ork eller värmekänslighet bör inte betraktas som charmiga rasdrag.

RFG-Scheme är en veterinär undersökning som bedömer andningen före och efter ett tre minuter långt belastningsmoment. Veterinären granskar bland annat näsborrarnas form, lyssnar på hjärta och lungor och graderar tecken på BOAS från 0 till 3. Grad 0 betyder att hunden för närvarande är kliniskt opåverkad. Grad 1 innebär lindriga tecken utan påverkan på prestationen, medan grad 2 och 3 betyder måttlig respektive kraftig klinisk påverkan.

Sedan maj 2026 kan RFG-resultat för petit brabancon registreras centralt hos Svenska Kennelklubben. Ett officiellt resultat registreras från 24 månaders ålder; ett tidigare resultat markeras som preliminärt. För petit brabancon innebär central registrering i dagsläget inte att RFG-test är ett krav före avel. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuella uppgifter hos Svenska Kennelklubben. Som valpköpare kan du fråga om föräldradjuren är testade, vilken grad de fått och hur de fungerar vid vanlig aktivitet och värme.

Problem med knäskålar och vissa ögonsjukdomar förekommer. Rasens avelsstrategi rekommenderar att avelsdjur undersöks för patellaluxation före första parning och ögonlyses inom ett år före parning. Be att få se registrerade resultat i stället för att nöja dig med att hundarna sägs vara friska. Fråga också om hornhinneskador och andra ögonproblem i nära släkt, eftersom huvudformen kan göra ögonen mer utsatta.

Syringomyeli finns i rasen och kan orsaka svår smärta, men hur vanligt tillståndet är bland svenska hundar är inte känt. Frenetiskt kliande, avvikande rörelser eller oförklarlig smärta, exempelvis under promenad i koppel, kan vara skäl för en neurologisk veterinärbedömning. Sådana tecken kan ha flera orsaker och ska inte användas för att ställa diagnos hemma.

Kontakta veterinär snabbt om hunden plötsligt kisar, blinkar, gnider ett öga, får ett rinnande öga eller verkar ha ont. Vid andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps behövs akut hjälp. Tidig vård är särskilt viktig när ögonen är stora och nosen mycket kort.

## Historia och ursprung

Petit brabancon utvecklades i Belgien ur samma hundstam som griffon belge och griffon bruxellois. Rasstandarden för tillbaka de tre raserna till en liten strävhårig hundtyp kring Bryssel som kallades smousje och som användes kring stall, bland annat för att hålla efter gnagare och vakta vagnar.

Under 1800-talet formades dagens griffontyp genom korsningar med bland annat mops och röd king charles spaniel. Korsningarna bidrog till den släta svarta pälsen och befäste rastypen. De första griffonerna skrevs in i belgisk stambok 1883, och de små hundarna blev senare uppskattade som sällskapshundar även utanför Belgien.

Den släthåriga varianten fick namnet petit brabancon. I dag har de tre griffonerna separata FCI-nummer och skiljs främst åt genom päls och färg, men deras gemensamma ursprung märks både i rasstandarden och i svensk avel. Historien förklarar släktskapet; den säger däremot inget säkert om temperamentet eller hälsan hos en enskild hund.

## Att leva med rasen

Petit brabancon passar bäst hos någon som vill ha en liten, delaktig hund och som kan anpassa vardagen efter individens andning, aktivitetsnivå och behov av närhet. Den kan bo bra i lägenhet om den får regelbundna rastningar, lagom aktivering, lugn återhämtning och träning på ljud i trapphus och utanför dörren.

Med barn är vuxennärvaro avgörande. En så liten hund ska inte lyftas, jagas eller störas när den äter och vilar. Ge hunden en egen trygg plats och lär barnet att vänta tills hunden själv söker kontakt. Hur väl rasen fungerar med en annan hund eller katt beror på individerna, tidigare erfarenheter och hur introduktionen görs; rasnamnet är ingen garanti.

Ensamhet behöver tränas gradvis när valpen har blivit trygg i hemmet. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en vuxen hunds förmåga byggs i korta steg utan att den blir rädd. Planera hundvakt eller en annan lösning om arbetsdagen regelbundet är längre än hunden kan vara ensam utan oro.

Munvård är en viktig vardagsrutin. Vänj hunden stegvis vid tandborstning och be veterinären hjälpa dig bedöma lämplig frekvens. Tuggprodukter kan vara ett komplement men ersätter inte den mekaniska rengöringen.

Inför ett köp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Hur andas föräldradjuren i vila, under rörelse och i varmt väder?
- Finns registrerade RFG-resultat, och vilken grad har hundarna fått?
- När undersöktes knäleder och ögon senast, och vilka resultat registrerades?
- Finns återkommande hornhinneskador, oförklarlig smärta eller neurologiska symtom i nära släkt?
- Hur har valparna vant sig vid människor, vardagsljud, hantering och vila?
- Vilket stöd erbjuder uppfödaren om frågor uppstår efter köpet?

Rätt individ kan bli en mycket nära och träningsvillig följeslagare. Det avgörande är inte att hunden är liten eller korthårig, utan att dess andning är fri, ögonen sunda, temperamentet stabilt och vardagen utformad för en aktiv sällskapshund.

Petit brabancon

Petit brabancon: en liten men robust belgisk sällskapshund med slät, glänsande päls och stora, nästan mänskliga mörka ögon. Trogen, känslig och intelligent knyter den starka band till sina människor, passar bra i stadsmiljö, behöver daglig mental och fysisk stimulans och trivs bäst i hem där den sällan lämnas ensam.

Ratcatcher's i Köping har Petit brabancon dokumenterad i både svensk och norsk officiell källmiljö. SDHK:s titelöversikt 2024 anger en svenskregistrerad hund född 23 november 2021 med båda föräldrarna listade. Norsk Kennel Klubs Trondheimskatalog 2026 återger samma registreringsnummer, samma födelsedatum och Köping som uppfödarort.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet