Podengo portugues, liten

The Kennel Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Verein für Deutsche Spitze e.V. (Germany)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Société Centrale Canine (France)

Minst av de portugisiska podengohundarna är Pequeno en kompakt, atletisk kaninjägare med slät- eller strävhårig päls. Den är vaksam, lojal och tillgiven mot familjen, men reserverad mot främlingar och en skarp vaksamhetshund. Den behöver daglig motion, mental stimulans, positiv träning och grundläggande pälsvård.

Eastern Hill

## Snabbfakta

Rottweiler är en medelstor till stor och kraftfull tysk brukshund för den som vill träna aktivt, kan hantera hundens styrka och har tid för både fysisk och mental aktivering. Den kan knyta nära band till familjen, men rasens vaktinstinkt och arbetslust gör att valet av uppfödare, tidig träning och vardagskontroll betyder mycket.

- **Ursprung:** Tyskland. Rasen är erkänd av FCI och har använts som vakt-, boskaps-, drag-, polis- och tjänstehund.
- **Storlek:** hanar är 61–68 cm och tikar 56–63 cm i mankhöjd. Som grov vägledning väger en vuxen hane omkring 50 kg och en tik omkring 42 kg, men höjd, kön och kroppsbyggnad påverkar vikten.
- **Päls:** kort, tät dubbelpäls som borstas och badas efter behov.
- **Aktivitet:** behöver daglig rörelse, nosarbete eller annan mental uppgift samt fortlöpande vardagsträning.
- **Viktigt före köp:** kontrollera föräldradjurens mentalbeskrivningar, höft- och armbågsresultat samt DNA-resultat för POANV, som tidigare kallades JLPP.

Rottweiler är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas, men bör planera för valpkurs, fortsatt lydnadsträning och stöd från en uppfödare eller brukshundklubb som känner rasen.

## Utseende och päls

Rottweiler är en medelstor till stor hund med kompakt, muskulös kropp. Den ska se stark ut utan att vara klumpig; kroppsbyggnaden ska också ge intryck av rörlighet och uthållighet. Huvudet är brett, öronen trekantiga och hängande, och den svarta pälsen har tydligt avgränsade rödbruna tecken.

Pälsen består av grova täckhår över en tät underull. Den är lättskött, men hunden fäller och behöver då borstas oftare. Det finns inget meningsfullt badschema som passar alla rottweiler: bada när hunden är smutsig och borsta efter behov, särskilt under fällningsperioder. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tänder så att förändringar upptäcks tidigt.

Vikten ska bedömas tillsammans med kroppsformen, inte bara mot en siffra. En hund i lagom hull har en synlig midja, och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. För en tung hund är regelbunden hullbedömning särskilt värdefull.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, godmodig, modig och arbetsvillig hund som är stabil och uppmärksam på sin omgivning. Det beskriver målet för aveln, inte hur varje enskild rottweiler kommer att bete sig. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, träning och den aktuella situationen påverkar individen.

Rottweilerns vaktinstinkt betyder inte att rasen är aggressiv per definition. Däremot kan kombinationen av vaksamhet, integritet, jaktintresse, lust att gripa och kampa i lek samt stor fysisk styrka bli svår att hantera om hunden är rädd, lättstressad eller dåligt tränad. Därför är det viktigare att undersöka föräldradjurens faktiska beteende än att nöja sig med allmänna omdömen som ”snäll” eller ”trygg”.

Be att få se föräldrarnas MH-resultat och fråga uppfödaren hur hundarna reagerade på social kontakt, överraskningar, ljud, lek och kvarstående rädsla. MH beskriver reaktioner i standardiserade situationer; ett genomfört MH är inte i sig ett kvalitetsbetyg. Titta även på nära släktingar och träffa helst minst tiken i en vanlig miljö.

En rottweiler kan fungera väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen garanti för barnvänlighet. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. En vuxen bör ansvara för promenaderna eftersom en ung eller uppvarvad rottweiler kan vara för stark för ett barn att hålla.

## Träning och motion

Rottweiler behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men ett fast antal motionstimmar blir missvisande. Behovet varierar med ålder, hälsa, kondition och aktivitet. Planera en vardag med promenader, lugn återhämtning, nosarbete och korta träningspass, och justera mängden efter hur hunden faktiskt fungerar.

Spår, sök, lydnad, rallylydnad och genomtänkt friluftsliv ger både samarbete och uppgifter att lösa. Rasen kan också uppskatta drag eller andra fysiskt krävande aktiviteter när hunden är färdigvuxen, frisk och successivt tränad för arbetet. En stor träningsmängd ersätter inte förmågan att koppla av; träna därför även passivitet och lugna rutiner.

Börja tidigt med hantering, koppelgående, inkallning, lugna hälsningar och att på signal vända bort från människor, djur eller föremål. Belöna det beteende du vill se och gör reglerna lätta att förstå. Undvik metoder som bygger på rädsla, tvång eller smärta; de hör inte hemma i modern hundträning och är ingen genväg till kontroll över en stark hund.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar och nya miljöer utan att behöva gå fram eller reagera kraftigt. En bra kurs ger ägaren hjälp att läsa hundens signaler och träna med lagom svårighet. Fortsätt träningen genom unghundsperioden, när kroppsstyrkan ofta utvecklas snabbare än självkontrollen.

## Hälsa

De viktigaste dokumenterade hälsokontrollerna för rottweiler gäller höfter, armbågar och POANV/JLPP. Rasen har hälsoprogram för höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, och den ärftliga neurologiska sjukdomen POANV, tidigare kallad JLPP. Ögonsjukdomar förekommer också, och många uppfödare låter ögonlysa sina hundar.

Be uppfödaren visa officiella resultat och kontrollera dem själv i SKK:s tjänster. För HD och ED är det relevant att se både föräldrarnas egna röntgenresultat och kombinationens preliminära kullindex. Svenska Rottweilerklubben uppmuntrar ett preliminärt kullindex på minst 101 för både HD och ED i sina utökade rekommendationer. Ett index väger in mer information än en enda hunds resultat, men det kan inte lova att en valp blir fri från ledproblem.

POANV/JLPP nedärvs recessivt. En anlagsbärare är normalt inte sjuk men kan föra anlaget vidare. Det viktiga är därför inte att automatiskt välja bort varje bärare, utan att DNA-statusen är officiellt verifierad och att kombinationen inte kan ge sjuka valpar. Be uppfödaren förklara båda föräldrarnas resultat och hur de har använts i parningen.

Fråga också om ögonundersökningar och hälsan hos äldre nära släktingar. Breda listor över allt som någon gång har diagnosticerats hos en rottweiler säger mindre än dokumenterade resultat och återkommande problem i den aktuella släkten. Många rottweiler blir omkring 8–10 år, men livslängden varierar och går inte att förutsäga för en enskild hund.

Håll hunden i lagom hull, bygg kondition stegvis och sök veterinär vid hälta, tydlig smärta, andningsförändringar eller neurologiska symtom. Förebyggande arbete ersätter inte veterinärbedömning när hunden visar tecken på sjukdom.

## Historia och ursprung

Rottweiler utvecklades i och kring den tyska staden Rottweil som en användbar vakt- och boskapshund. Namnet Rottweiler Metzgerhund syftar på stadens slaktare, som valde hundar efter arbetsförmåga och använde dem för att driva och vakta boskap, skydda egendom och även dra last.

I den officiella rashistoriken kopplas äldre hundar av samma typ till romartidens boskapshundar. Rasens senare utveckling är knuten till Rottweil och hundarnas praktiska arbete där. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar prövades rottweilern, och rasen godkändes som polishund 1910.

Arbetsbakgrunden märks fortfarande. Rottweiler används i dag som bruks-, tjänste- och sällskapshund, och egenskaper som uthållighet, bevakning och vilja att samarbeta behöver få ett genomtänkt utlopp även hos en hund som främst lever som familjemedlem.

## Att leva med rasen

En rottweiler kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräckligt med utevistelse, träning och vila. Trädgård är praktiskt men ersätter inte promenader eller gemensamma aktiviteter. Tänk igenom avstånd till rastningsområden, trappor, lyhördhet och om alla vuxna i hemmet kan hålla och hantera hunden säkert.

Ensamhet behöver tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en trygg och ensamhetstränad vuxen hund ofta kan vara själv några timmar. Individens signaler avgör takten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ och introduktion. Ordna en säker plats för katten, använd grind eller koppel i början och belöna lugnt beteende. Gå tillbaka ett steg om något djur blir rädd eller hunden låser blicken och går upp i varv. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän du har sett att samspelet är tryggt över tid. Samma försiktighet behövs vid hundmöten; tidig socialisering garanterar inte att en vuxen hund uppskattar alla andra hundar.

Ägaren ansvarar för att hunden inte stör eller skrämmer människor eller andra djur på allmän plats. För en rottweiler innebär det att koppelgående, inkallning och förmåga att avstå från störningar måste fungera innan situationen blir svår. Det är hundens faktiska beteende, miljön och ägarens möjlighet att ingripa som avgör hur mycket kontroll situationen kräver.

### Kontrollpunkter före köp

- Träffa föräldradjur och fråga om beteende i vardagen, inte bara på träning eller utställning.
- Läs MH-resultaten och fråga om rädsla, socialitet, lek och avreaktion hos föräldrar och nära släktingar.
- Kontrollera officiella HD- och ED-resultat samt preliminärt kullindex för kombinationen.
- Kontrollera båda föräldrarnas officiella POANV/JLPP-status och fråga om ögonundersökningar.
- Beskriv din vardag ärligt för uppfödaren och fråga vilket stöd du får under valp- och unghundstiden.

Rottweiler passar bäst när hundens arbetslust ses som en del av vardagen, inte som något som löses med en lång promenad ibland. Den som uppskattar regelbunden träning, tydliga rutiner och ett stort ansvar kan få en nära och mångsidig hund; den som främst söker en lättsam sällskapshund bör välja en mindre krävande ras.

Rottweiler

Svenska Rottweilerklubben (Swedish Rottweiler Club)

Norwegian Kennel Club

Deutscher Rottweiler-Klub (German Rottweiler Club)

Rottweiler är en kraftig, medelstor brukshund med kort svart päls och roströda tecken. Den är lugn, lojal och familjeinriktad, men ofta reserverad mot främlingar. För att trivas behöver den vänlig men konsekvent träning, daglig mental och fysisk aktivering samt ansvarsfulla ägare.

Celso Prio

## Snabbfakta

Lhasa apso är en liten, långhårig sällskapshund med stort självförtroende och tydlig integritet. Den passar bäst hos den som uppskattar en uppmärksam hund och är beredd att lägga tid på pälsvård, hantering och vardagsträning.

- **Ursprung:** Tibet; Storbritannien anges också som hemland i den moderna rasstandarden
- **Rasgrupp:** Grupp 9, sällskapshundar
- **Storlek:** idealmankhöjden är 25 cm för hanhund; tik ska vara något lägre
- **Kroppsform:** kompakt och något längre än hög
- **Temperament:** glad, självsäker, alert och stabil, ibland avvaktande mot obekanta
- **Päls:** långt, tungt och rakt täckhår med måttlig underull
- **Pälsvård:** omfattande i full päls; en kortare frisyr minskar arbetet men gör inte pälsen underhållsfri
- **Livslängd:** en stor brittisk studie uppskattade medianlivslängden till 14 år, men en enskild hund kan leva både kortare och längre

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Bedöm därför inte en vuxen lhasa apso efter ett påstått ”rätt” kilotal, utan följ hundens hull, muskelkondition och utveckling tillsammans med uppfödare och veterinär.

## Utseende och päls

En lhasa apso ska vara en stabilt byggd liten hund utan överdrifter. Kroppen är lätt rektangulär, rörelserna ska vara fria och pälsen får aldrig hindra hunden från att se eller röra sig. Idealmankhöjden för hanhund är 25 cm och tiken ska vara något lägre; detta är ett ideal i rasstandarden, inte ett intervall som varje individ måste passa exakt i.

Huvudet har ett måttligt markerat stop och ett rakt nosparti som är ungefär en tredjedel av huvudets hela längd. Ögonen ska vara mörka, ovala och medelstora, varken stora och utstående eller små och insjunkna. Svansen är högt ansatt, rikligt behårad och bärs över ryggen.

Täckhåret ska vara långt, tungt, rakt och förhållandevis hårt, inte ulligt eller silkeslent. Underullen ska vara måttlig. Golden, sand, honung, mörkt grizzle, skiffergrått, rökfärgat, svart, vitt, brunaktigt och vitt med fläckar hör till de färger som anges i standarden, och färgerna är likvärdiga.

Full päls kräver mycket arbete med bad, torkning, borstning och genomkamning. Be uppfödaren visa hur pälsen delas och kammas ända in till huden, särskilt på ställen där tovor lätt gömmer sig. Hur ofta arbetet behövs beror på pälsens kvalitet, längd, livsfas och hundens vardag; ett fast schema passar inte alla. Om hunden klipps kort blir skötseln enklare, men pälsen behöver fortfarande hållas ren och tovfri och öron, ögon, tassar och klor behöver kontrolleras.

Vänj valpen lugnt vid att stå stilla, få tassarna undersökta och bli kammad i korta stunder. Det är viktigare än en avancerad verktygslista. Lhasa apso ska inte beskrivas som allergifri eller garanterat allergivänlig. Mängden hundallergen varierar tydligt även mellan individer av samma ras, så den som har allergi behöver ta medicinsk rådgivning på allvar innan ett hundköp.

## Temperament och personlighet

Lhasa apso ska vara glad, självsäker, alert och stabil. En viss avvaktan mot nya människor är rastypisk, men den ska inte blandas ihop med rädsla eller aggressivitet. Några individer tar kontakt snabbt, medan andra vill betrakta en besökare en stund innan de närmar sig.

Rasen har historiskt uppskattats för sin uppmärksamhet och många individer markerar främmande ljud med skall. Det är relevant i en lyhörd lägenhet, men hur lätt hunden går upp i varv beror på individ, miljö och inlärning. Träna tidigt på dörrsignal, ljud i trapphus och att kunna återgå till vila. En köpare gör klokt i att träffa valpens mamma och gärna fler vuxna släktingar för att se hur de hanterar människor, ljud och nya miljöer.

Det går inte att lova att en lhasa apso automatiskt passar med barn, katt eller andra hundar. Tidigare erfarenheter, introduktioner och den enskilda hundens beteende väger tyngre än rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Lär barn att inte lyfta hunden, dra i pälsen eller störa den när den äter eller sover.

## Träning och motion

Lhasa apso behöver daglig rörelse och mental stimulans, men behovet går inte att sammanfatta i ett visst antal minuter. Anpassa promenader, tempo och underlag efter ålder, hälsa, kondition och väder. En bra vardag innehåller promenader med tid att nosa, lek, korta träningspass och möjlighet att vila ostört.

Rasen är liten men kan vara aktiv och lära sig mycket. En del lhasa apso deltar framgångsrikt i exempelvis rallylydnad och agility. Det betyder inte att alla individer ska tränas likadant. För en ung hund är trygg miljöträning, följsamhet, inkallning och lugn hantering viktigare än att snabbt öka fysisk belastning.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med tydliga kriterier. Korta pass gör det lättare att avsluta medan hunden fortfarande är engagerad. Belöna frivillig kontakt, lugn vid dörren och samarbete under pälsvård. Om hunden tappar fokus, förenkla uppgiften eller byt belöning i stället för att göra träningen till en maktkamp. Självständighet är inte samma sak som att hunden är omöjlig att träna.

## Hälsa

Lhasa apso beskrivs av SKK som en i allmänhet frisk och långlivad ras, men ett seriöst hundköp kräver ändå konkreta hälsofrågor. I en brittisk studie från 2024, byggd på ett stort registermaterial, var den uppskattade medianlivslängden 14,0 år bland 7 216 hundar av rasen. Siffran beskriver hundarna i den brittiska studien och är inget löfte för en svensk valp.

Det viktigaste rasspecifika hälsoprogrammet i Sverige gäller PRA4, en genetisk variant av progressiv retinal atrofi som kan leda till försämrat mörkerseende och så småningom blindhet. SKK registrerar DNA-resultaten, så de går att kontrollera. Programmet är på nivå 1 och innebär inte att DNA-test är obligatoriskt före avel. En hund som har ärvt anlaget från båda föräldrarna räknas som genetiskt affekterad och får inte användas i avel. Två anlagsbärare får inte heller paras med varandra. En bärare kan däremot paras med en genetiskt fri hund utan att valparna blir genetiskt affekterade av just PRA4-varianten.

Ett PRA4-test ersätter inte en klinisk ögonundersökning, eftersom andra ögonförändringar och andra PRA-varianter kan förekomma. Rasklubben rekommenderar ögonlysning före första parning och lämpligen även vid 6 och 9 års ålder, men ögonlysning är inte längre ett registreringskrav. Be uppfödaren visa föräldrarnas registrerade PRA4-resultat och aktuella ögonresultat och förklara hur kombinationen har bedömts.

Rasens avelsstrategi tar också upp historiska fall av renal dysplasi. Det är en utvecklingsrubbning i njurvävnaden som uppstår redan hos fostret eller den nyfödda valpen och kan ge allvarlig njursjukdom. Det finns inget enkelt rutintest som friskförklarar en valpkull. Fråga därför om bekräftade fall hos nära släktingar och hur uppfödaren har tagit hänsyn till familjehistoriken. SKK registrerar fall där diagnosen har bekräftats genom undersökning av njurvävnad, oavsett ras.

Titta även på funktion, inte bara meriter och päls. En sund lhasa apso ska kunna andas obesvärat, ha klara ögon utan irritation, se trots huvudbehåringen och röra sig fritt. Återkommande ögonirritation, ansträngd andning eller en päls som begränsar rörelsen ska inte förklaras bort som normalt för rasen.

## Historia och ursprung

I rasstandarden anges Tibet som ursprungsland och Storbritannien som hemland. Den moderna rasutvecklingen och standardiseringen skedde i Storbritannien. Rasen formades för att tåla ett kärvt höglandsklimat, vilket återspeglas i den kraftiga pälsen och den stabila konstruktionen.

De första hundarna av rasen kom till Storbritannien under tidigt 1920-tal. Där förväxlades de först med andra långhåriga tibetanska hundar under namnet lhasa terrier, innan bland annat lhasa apso och tibetansk terrier skildes åt. Den engelska rasklubben bildades 1933, och rasen kom till Sverige 1965.

Berättelser om kloster, heliga hundar och diplomatiska gåvor återges ofta som en obruten och detaljrik historia. Vissa delar bygger på tradition snarare än kontrollerbar dokumentation. Det som är väl belagt är det tibetanska ursprunget och den brittiska standardiseringen under 1900-talet.

## Att leva med rasen

Lhasa apso kan fungera i både lägenhet och hus när ägaren tar ansvar för ljudträning, motion, päls och ensamhet. Den lilla storleken minskar inte behovet av promenader, träning eller en lugn vardagsplats.

Ensamhet är en träningsfråga, inte en medfödd rasfördel. En liten valp kan inte lämnas ensam, och träningen ska börja med mycket korta, trygga stunder. En vuxen hund som har tränats gradvis kan vanligtvis vara själv några timmar, men backa om hunden skäller, vandrar, förstör saker eller visar annan oro. Ordna hjälp om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Inför ett köp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Hur ser föräldrarnas registrerade PRA4-resultat ut, och varför är kombinationen säker?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och fanns någon anmärkning?
- Finns bekräftad renal dysplasi eller annan allvarlig sjukdom hos nära släktingar?
- Hur reagerar föräldradjuren på obekanta människor, hundar, ljud och hantering?
- Hur sköts pälsen i praktiken, och hur mycket arbete kräver full päls jämfört med en kortklippt frisyr?
- Kan hundarna andas, se och röra sig fritt utan att päls eller huvudform begränsar dem?

Rasen passar den som vill leva nära en liten men självsäker hund och som tycker att skötsel och vardagsträning är en del av hundägandet. Den passar sämre om målet är en underhållsfri päls, garanterad tystnad eller en hund som förväntas acceptera alla människor och djur utan genomtänkta introduktioner.

Lhasa apso

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Verein für Deutsche Spitze (VDH - Germany)

Liten men robust tibetansk sällskapshund som tidigare hölls som inomhusväktare. Rektangulär kropp, tät päls som når golvet i många olika färger, fäller lite men kräver mycket pälsvård. Lojal och beskyddande mot sin familj, reserverad mot främlingar, vaksam och skällig. Passar i lägenhet om den är vältränad och får tillräckligt med motion.

Lhasa Dreams

## Snabbfakta

Tysk spets – kleinspitz är en liten, alert sällskaps- och vakthund som brukar vara nära sin familj och snabb att uppmärksamma sådant som händer omkring den. Den passar bäst hos en ägare som uppskattar en aktiv liten hund, tränar lugnt och konsekvent och kan hjälpa den att skilja vardagsljud från sådant som verkligen behöver uppmärksammas.

- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Rastyp:** En av fem storleksvarianter av tysk spets
- **Användning:** Sällskaps- och vakthund
- **Mankhöjd:** Idealhöjden är 27 cm, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Vikt:** Rasstandarden anger ingen fast vikt. Som praktisk vägledning ligger många kleinspitz omkring 5–8 kg, men rätt hull och proportioner är viktigare än en viss siffra
- **Päls:** Lång, rak täckpäls med tät, mjuk underull
- **Typiska drag:** Uppmärksam, livlig, läraktig och ofta avvaktande mot främmande

Kleinspitz är en egen, erkänd storleksvariant och inte en blandras. Storleksgränserna ligger samtidigt nära mittelspitz och pomeranian. I Sverige är vissa parningar mellan närliggande varianter tillåtna. Valpar registreras först efter den större förälderns variant, och för hundar som senare mäts på utställning kan den slutliga storleksvarianten fastställas från 15 månaders ålder. Den som köper valp bör därför fråga både om föräldrarnas storlek och hur uppfödaren arbetar med variantregistreringen.

## Utseende och päls

Kleinspitz ska vara kompakt och nästan kvadratisk, med spetsigt nosparti, små upprättstående öron och en högt ansatt svans som bärs över ryggen. Den rikliga pälsen bildar en tydlig krage runt halsen och byxor på bakbenen. Under pälsen ska kroppen fortfarande vara proportionerlig och rörelserna flytande och fjädrande.

Rasens idealhöjd är 27 cm och det tillåtna spannet är 24–30 cm. Rasstandarden kopplar vikten till hundens storlek i stället för att ange ett bestämt antal kilo. Bedöm därför hull med händerna och tillsammans med veterinär vid behov; en stor päls kan både dölja övervikt och få en slank hund att se tyngre ut.

Godkända färger omfattar vitt, svart, brunt, orange och gråschatterat samt flera tydligt definierade färgvarianter, bland annat crème, orange-sobel, svart med tanteckning och fläckig med vit grund. Merle ingår inte i rasstandarden. Färg är en utseendefråga och bör aldrig väga tyngre än hälsa, mentalitet och en genomtänkt kombination.

Pälsen består av rak, strävare täckpäls och kort, tjock, bomullslik underull. Borsta eller kamma igenom till huden ungefär en gång i veckan och oftare under fällningsperioder. Kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. Pälsen ska inte formas genom omfattande klippning. Bad behövs när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Kleinspitz är vanligtvis livlig, uppmärksam och starkt orienterad mot sina människor, men den är inte automatiskt social med alla den möter. Rasstandarden beskriver en hund med naturlig vaksamhet mot främmande, utan rädsla eller aggressivitet. I vardagen kan det märkas som att hunden först vill betrakta en besökare innan den söker kontakt.

Skallbenägenheten är en viktig del av rasvalet. Kleinspitz reagerar ofta snabbt på ljud, rörelse i trapphuset eller någon som kommer till dörren. Målet behöver inte vara en helt tyst hund, utan att lära den att uppmärksamma och sedan kunna gå ner i varv. Belöna lugn, skapa avstånd till återkommande retningar och undvik att omedvetet förstärka varje larm genom att rusa med till fönstret.

Resultat från BPH, en standardiserad beteendebeskrivning, bygger fortfarande på ett litet underlag där ägarna själva har valt att delta. Gruppen har i genomsnitt framstått som relativt trygg och visat få hotfulla eller aggressiva reaktioner, men inte heller varit utpräglat social mot främmande. Resultatet beskriver de deltagande hundarna, inte varje individ. Föräldrarnas beteende, tidiga erfarenheter och uppfödarens miljö ger bättre vägledning om en enskild valp än rasnamnet ensamt.

Rasen beskrivs ofta ha liten jaktlust, men det är ingen garanti för säker inkallning. En kleinspitz kan ändå jaga fåglar, vilt eller cyklar av nyfikenhet och upphetsning. Träna inkallning stegvis och använd lina där omgivningen kräver det.

## Träning och motion

Kleinspitz behöver daglig fysisk aktivitet och mental sysselsättning, men motionen ska anpassas till individens ålder, hälsa och vana snarare än till ett universellt minutantal. Flera promenader, möjlighet att nosa och korta pass med problemlösning passar ofta bättre än en enda lång och enformig runda.

Rasen är läraktig och snabb, vilket gör belöningsbaserad träning effektiv men också avslöjar otydliga regler. Träna i små steg och belöna det beteende du vill se: fyra tassar i golvet vid hälsning, kontakt innan dörren öppnas och tystnad efter ett larm. Hårda korrigeringar riskerar att skapa rädsla eller mer ljud och hör inte hemma i modern hundträning.

Nosarbete, trick, balansövningar och vardagslydnad kan ge bra variation. En frisk vuxen kleinspitz kan också uppskatta längre promenader, men bygg kondition gradvis. Valpar ska få röra sig fritt och varierat utan pressande distanser eller repetitiva hopp. Den lilla kroppen gör inte hunden till en ömtålig prydnadssak, men den behöver skyddas från fall, ovarsam lek och belastning som den inte är redo för.

Vänj tidigt hunden vid borstning, tandborstning, kloklippning och att bli undersökt. Korta, positiva hanteringspass gör den återkommande skötseln enklare och ger bättre chans att upptäcka förändringar i hud, ögon, mun eller rörelsemönster.

## Hälsa

Kleinspitz betraktas i allmänhet som en förhållandevis frisk liten ras, men ett genomtänkt köp kräver mer än ett allmänt påstående om friska linjer. Be att få se officiella resultat för båda föräldradjuren och fråga vilka problem som faktiskt har förekommit bland nära släktingar.

Den svenska rasklubben rekommenderar att avelsdjur har normala knäleder och ögon utan anmärkning. För patella registreras veterinärens fynd på en skala från 0 till 3, där resultatet måste tolkas konkret; formuleringar som ”patellakollad” säger inte vad undersökningen visade. En officiell ögonundersökning ska vara utförd av behörig ögonlysande veterinär och är en färsk bild av hundens ögonstatus, inte en livslång garanti.

Rekommendationerna om knä- och ögonundersökning ska inte blandas ihop med ett centralt hälsoprogram eller ett separat registreringskrav för kleinspitz. Det viktiga för valpköparen är de verkliga resultaten, datumet för undersökningarna och hur uppfödaren använder dem i sin avelsplanering.

Var också försiktig med breda påståenden om DNA-test för PRA. Ett test som identifierar en viss genvariant i en annan ras utesluter inte alla former av progressiv retinal atrofi hos kleinspitz. Ögonundersökning, släkthistorik och öppen redovisning av fynd kan därför inte ersättas av ett ospecifikt besked om att hundarna är ”gentestade”.

Onormal pälsförlust förekommer i beskrivningar av små tyska spetsar, men uttryck som BSD eller ”black skin disease” används som ett informellt samlingsnamn och är inte en enda säker diagnos. En hund som tappar päls onormalt behöver veterinärutredas i stället för att få en diagnos utifrån ras eller utseende.

Som för andra hundar ingår viktkontroll och tandvård i det förebyggande arbetet. Börja tandborstning tidigt och gör den till en lugn vardagsrutin.

## Historia och ursprung

Tysk spets – kleinspitz har sitt moderna rasursprung i Tyskland och tillhör FCI:s grupp för spetsar och raser av urhundstyp. FCI samlar de fem tyska spetsvarianterna under samma rasstandard: wolfspitz/keeshond, grosspitz, mittelspitz, kleinspitz och zwergspitz/pomeranian.

Tysk spets är historiskt beskriven som vakt- och sällskapshund. Den internationella rasstandarden fick sitt definitiva erkännande 1957, medan dagens text och storleksregler har reviderats senare. Äldre berättelser kopplar tyska spetsar till mycket tidiga europeiska hundtyper, men sådana ursprungsberättelser ska läsas som kynologisk tradition snarare än som bevisad härstamning för dagens kleinspitz.

Den gemensamma standarden förklarar varför variantgränserna fortfarande spelar praktisk roll i avel och registrering. En kleinspitz är alltså inte bara ”en liten spets” i vardaglig mening, utan den storleksvariant som ska rymmas inom rasstandardens mått och helhetsintryck.

## Att leva med rasen

Kleinspitz kan fungera både i lägenhet och hus om den får aktivitet, återhämtning och hjälp att hantera ljud. Bostadens storlek är mindre avgörande än vardagens upplägg. I ett lyhört flerfamiljshus bör den blivande ägaren däremot ta rasens snabba larmreaktion på allvar och planera för lugnträning från början.

Med barn kan rasen bli en engagerad familjehund, men vuxna måste alltid ansvara för samspelet. Hunden ska ha en ostörd viloplats, och barn behöver lära sig att inte störa den när den äter eller sover. Eftersom kleinspitz är liten krävs extra försiktighet vid lyft och vild lek. En hund ska inte lämnas ensam med små barn, oavsett ras.

Samliv med katt eller annan hund avgörs mer av individerna och introduktionen än av rasnamnet. Första möten bör ske lugnt och stegvis, med möjlighet till avstånd och separata resurser. En tidigare vana vid den andra djurarten är en fördel men ingen garanti för att alla kombinationer fungerar.

Ensamhet behöver tränas gradvis när hunden är trygg i sitt nya hem. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan stress. Öka tiden i små steg och backa om hunden börjar skälla ihållande, vandra, förstöra saker eller visar andra tecken på oro.

Kleinspitz passar därför bäst för den som vill ha en liten men aktiv hund, kan leva med regelbunden pälsvård och är beredd att arbeta med ljud, social trygghet och vardagsfärdigheter. Den är ett sämre val för den som söker en tyst, självständig hund som nöjer sig med korta rastningar och kan lämnas ensam långa dagar.

Tysk spets – kleinspitz

VDH (Verband für das Deutsche Hundewesen)

Tysk spets – kleinspitz är en liten, kvadratiskt byggd sällskapshund med rävlikt huvud, tät dubbel päls och ringlad svans. Den är alert, livlig och starkt fäst vid sin familj, anpassar sig väl till både stad och land, behöver regelbunden pälsvård, motion och träning, och kan vara skällig och vaksam.

Fellboms

## Snabbfakta

- Lagotto romagnolo är en italiensk tryffelhund i rasgrupp 8, med rötter som vattenapportör i Romagna.
- Rasen är liten till medelstor, robust och nästan kvadratisk. Hanar är 43–48 cm och väger 13–16 kg; tikar är 41–46 cm och väger 11–14 kg.
- En lagotto behöver både daglig rörelse och uppgifter för nosen. Sök, spår, nose work och annan samarbetsinriktad träning passar rasens arbetsbakgrund.
- Rasidealet är en lättlärd, entusiastisk och tillgiven hund, men social trygghet, ljudkänslighet och intresse för främmande människor varierar mellan individer.
- Den täta, lockiga pälsen växer fortlöpande och behöver klippas, kontrolleras och redas innan den filtar. Rasen är inte allergifri.
- För en svenskfödd valp bör köparen skilja mellan SKK:s registreringskrav och rasklubbens mer långtgående avelsrekommendationer.

## Utseende och päls

Lagotto romagnolo är en kompakt hund med robust, rustikt utseende och en kropp som är nästan lika lång som den är hög. Den vuxna storleken skiljer sig något mellan könen: hanar ska vara 43–48 cm i mankhöjd och väga 13–16 kg, medan tikar ska vara 41–46 cm och väga 11–14 kg. Det ger en smidig arbetshund som varken ska se tung eller överdrivet nätt ut.

Den lockiga pälsen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska vara tät och ullig, med synlig underull och grövre lockar utanpå. Tillåtna färger omfattar smutsvitt, vitt med bruna eller orange fläckar, orange- och brunskimmel samt enfärgat brunt eller orange, med eller utan vitt. Tanteckning kan förekomma. Svart är inte en godkänd färg.

Pälsen växer hela livet och kan filta om den lämnas utan tillsyn. Kontrollera därför huden och gå igenom områden som lätt tovar sig, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. Red ut eller klipp innan tovorna blir täta och anpassa intervallet efter pälskvalitet, årstid, bad och hur mycket hunden vistas i vegetation. Det finns inget enda veckoschema som passar alla lagotto.

Rasstandarden beskriver en naturlig, funktionell klippning som följer kroppen; pälsen ska inte skulpteras som på en pudel. För utställning anges högst cirka fyra centimeter på kroppen, med längre päls på huvudet utan att ögonen täcks. För en sällskapshund är pälsens skick viktigare än ett visst datum: hunden ska kunna se och röra sig obehindrat, huden ska gå att inspektera och pälsen ska varken vara hopfiltad eller full av smuts och växtdelar. Be uppfödaren visa hur just den linjens päls sköts.

Titta och lukta i öronen regelbundet och håll ytterörat rent vid behov. Riklig hårväxt kan bidra till besvär hos vissa individer, men rutinmässig hårplockning passar inte automatiskt varje hund. Dålig lukt, brun smuts, rodnad, ömhet eller återkommande huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär.

Lagotto beskrivs ibland som allergivänlig eftersom lös päls inte märks på samma sätt som hos många fällande raser. Det är missvisande. Hundallergener finns främst i hud och saliv, allergenmängden varierar även mellan hundar i samma ras och ingen hundras är allergifri.

## Temperament och personlighet

En lagotto ska enligt rasidealet vara foglig, lättsam, entusiastisk, lättlärd och mycket tillgiven sin ägare. Den arbetar gärna nära en människa, använder nosen uthålligt och kan larma när något avviker utan att vara avlad som vakthund. För rätt hem blir det ofta en engagerad följeslagare som vill vara med och göra saker, inte bara få motion på egen hand.

Rasidealet är samtidigt ingen garanti för varje individ. Svenska BPH-resultat visar stor spridning i hur lagotto hälsar på främmande människor. Många tar liten kontakt, och det finns även variation i oro, nyfikenhet och hur snabbt hunden återhämtar sig efter något oväntat. Reserverad behöver inte betyda rädd, men en hund som ofta blir osäker behöver mer avstånd och stöd, inte påtvingade hälsningar.

För en valpköpare är mentaliteten i familjen därför lika viktig som en allmän rasbeskrivning. Träffa tiken med valparna, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på besökare, ljud och nya miljöer och be att få se eventuella BPH-resultat. BPH är en beskrivning av beteenden, inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på.

Lagotto kan leva fint med barn, andra hundar och katter, men det går inte att lova utifrån rasnamnet. Tidiga, lugna introduktioner och erfarenheterna hos den enskilda hunden spelar stor roll. En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Jaktlekar och möten med smådjur kräver samma eftertanke som hos andra hundar.

## Träning och motion

Lagotto romagnolo behöver ett aktivt liv där nosarbete får en tydlig plats. Rasen har utvecklats för självständigt sök i samarbete med en förare, och många individer trivs med nose work, person- eller föremålssök, spår, lydnad, rallylydnad och agility. Man behöver däremot inte tävla eller leta riktig tryffel för att möta behovet.

Planera en vardag med promenader i olika miljöer, tid att undersöka dofter och korta uppgifter som kräver koncentration. Ett enkelt sök efter gömda föremål eller godbitar kan vara värdefullt, men nosarbete ersätter inte rörelse, social kontakt, vila eller vanlig vardagsträning. Exakta minut- och timråd säger mindre än hundens beteende: en bra nivå ger hunden arbetsglädje ute och förmåga att komma till ro hemma, utan ständig rastlöshet eller återkommande överbelastning.

Träna inkallning tidigt och belöna kontakten även när omgivningen lockar. Rasens tidigare jaktinstinkt har dämpats genom urval, men den är inte borta hos varje individ; äldre rasenkäter har visat viltintresse hos en minoritet. Använd därför lina eller inhägnat område tills inkallningen fungerar i den miljö där hunden ska vara lös.

Varva också uppgifter med passivitet. En lagotto som alltid får mer fart lär sig inte automatiskt att vila. Korta, tydliga träningspass, förutsägbara pauser och belöningsbaserad inlärning gör det lättare att utveckla både samarbete och självkontroll. Anpassa motionen efter ålder, hälsa och dagsform, särskilt under valpens tillväxt och efter sjukdom eller skada.

## Hälsa

Det viktigaste för en lagottoköpare är att kontrollera dokumenterade resultat och den breda hälsobilden i familjen, inte att bara bocka av en lång testlista. I Sverige omfattas rasen av SKK:s hälsoprogram för höftledsdysplasi. Föräldradjuren måste ha officiell HD-status före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt reglerna.

Rasklubben går längre i sina avelsrekommendationer. Den rekommenderar bland annat ett preliminärt kullindex på minst 98, att hundar utan svenskt HD-index ska ha HD A eller B och att HD D eller E inte används. Detta är viktigt att fråga om, men bör beskrivas som klubbens rekommendation och inte blandas ihop med det formella kravet på känd status.

Ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasklubben rekommenderar därför att avelsdjur har ett officiellt ögonintyg registrerat hos SKK som inte är äldre än ett år vid parningen. Be att få se datum och resultat, inte bara beskedet att hunden är “testad”.

Det finns även DNA-test för de recessivt nedärvda tillstånden BFJE, ibland kallat övergående rasbunden valpataxi, och lagotto storage disease, LSD. Rasklubben rekommenderar känd status och att en bärare bara paras med en genetiskt fri hund. Orden fri, bärare och affekterad gäller den testade varianten. En bärare är inte automatiskt sjuk, och ett fritt resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från alla andra sjukdomar. Fråga därför både efter testresultat och om återkommande öron-, hud-, mag-, ögon- eller neurologiska problem i nära släkt.

Öronen förtjänar löpande uppmärksamhet eftersom vissa individer får besvär. Kontrollera dem i samband med pälsvården och sök veterinär vid tydlig lukt, sekret, rodnad, smärta eller huvudskakningar. Behandla inte återkommande problem enbart som en klipp- eller rengöringsfråga.

## Historia och ursprung

Lagotto romagnolo kommer från Romagna i nordöstra Italien. Rasens namn anknyter till vatten, och hundarna arbetade från början som vattenapportörer i de låglänta våtmarkerna kring Comacchio och Ravenna. Den täta pälsen, arbetsviljan och nosen var praktiska egenskaper i den miljön.

När stora våtmarker dikades ut och omvandlades till jordbruksmark förändrades arbetet. Lagottons sökförmåga togs då till vara vid tryffelsök på fält och kullar i Romagna. Dagens rasstandard anger tryffelhund som användningsområde, samtidigt som placeringen i rasgrupp 8 påminner om bakgrunden bland vattenhundarna.

Efter andra världskriget minskade rasen kraftigt, men ett bevarandearbete tog fart under 1970-talet. FCI erkände rasen 1995. Samma år kom de första dokumenterade importerna till Sverige, de första svenska kullarna föddes 1996 och Svenska Lagotto Romagnoloklubben bildades år 2000.

## Att leva med rasen

Lagotto romagnolo passar bäst hos den som vill kombinera hundliv med daglig aktivitet, nosarbete och återkommande pälsvård. Den hanterbara storleken gör att rasen kan bo i lägenhet, men bostadens storlek ersätter inte utevistelse, träning och möjlighet att varva ned. I ett lyhört hus behöver man dessutom arbeta tidigt med larmande och ljud i trapphus eller utanför dörren.

Ensamhet måste läras in stegvis när hunden känner sig trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam från början, och vuxna individer skiljer sig mycket åt i hur lätt de klarar några timmar. Öka tiden först när hunden kan vila lugnt; återkommande pip, vandrande, förstörande eller stress betyder att planen behöver backas och ibland att man bör ta hjälp.

Inför ett valpköp är en konkret kontrollista mer värdefull än löften om att rasen “passar alla”:

- Träffa tiken och fråga om vardagsbeteende, rädslor, återhämtning och eventuella BPH-resultat i familjen.
- Kontrollera föräldrarnas officiella HD-resultat samt hur kombinationen förhåller sig till rasklubbens indexrekommendation.
- Be att få se aktuella ögonresultat och DNA-status för BFJE och LSD, med en förklaring av hur kombinationen är planerad.
- Fråga om återkommande hälsoproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor, inte bara om registrerade testresultat.
- Be uppfödaren visa päls- och öronvård i praktiken och räkna med att klippning är en livslång rutin.

För en förstagångsägare kan lagotto vara ett bra val om det finns tid och intresse för träning, pälsvård och att förstå hundens signaler. Den är mindre lämplig för den som främst söker en lättskött hund som nöjer sig med samma korta runda varje dag eller som regelbundet ska lämnas ensam långa arbetsdagar.

Lagotto romagnolo

The Swedish Lagotto Club

The Norwegian Lagotto Club

The Danish Kennel Club

The Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Medelstor italiensk vatten- och tryffelhund med kraftig kroppsbyggnad och tät, lockig, nästintill fällfri päls som kräver regelbunden pälsvård. Kärleksfull, känslig och mycket människoorienterad, lättlärd och trivs särskilt bra med nosarbete, mentala utmaningar och ett aktivt friluftsliv tillsammans med familjen.

Bovvegårdens

Belgisk vallhund – Tervueren

Belgian Shepherd Dog Association of Great Britain

Société Royale Saint-Hubert (Belgium)

The Norwegian Kennel Club

Belgisk vallhund – Tervueren är en intelligent, medelstor till stor vallhund med rik, lång päls och en alert, elegant kroppsbyggnad. Den är lojal och människoorienterad och behöver daglig fysisk och mental stimulans, regelbunden borstning samt vänlig, konsekvent träning för att trivas som aktiv familjehund.

Liten uppfödning i hemmiljö av Belgisk Vallhund, Tervueren

Silverskallets

## Snabbfakta

Dansk-svensk gårdshund är en liten men rejäl och aktiv gårds- och sällskapshund från Danmark och Sverige. FCI placerar rasen i grupp 2 som hund av pinschertyp. Den är alltså inte en terrier, även om den förr kallades skånsk terrier.

- **Mankhöjd:** 34–37 cm för hanar och 32–35 cm för tikar, med en tillåten avvikelse på 2 cm åt båda håll.
- **Ursprunglig uppgift:** att larma, fånga råttor och leva nära människorna på gården.
- **Temperament enligt standarden:** alert, livlig och uppmärksam.
- **Päls:** kort, hård och slät, med vitt som dominerande färg.
- **Passar bäst hos:** en person eller familj som vill träna vardagsfärdigheter, erbjuda både rörelse och nosarbete och hjälpa hunden att komma till ro.

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Viktuppgifter på olika webbplatser är därför riktvärden, inte ett mått som alla vuxna dansk-svenska gårdshundar ska passa in i. För den som väljer valp är föräldrarnas storlek, hull och funktion mer användbara än ett enda viktspann.

## Utseende och päls

Dansk-svensk gårdshund ska vara liten, kompakt och substansfull, inte tunn eller elegant. Kroppen är svagt rektangulär: förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Rasen utvecklas sent i kroppen, och den fulla muskelmassan och volymen kan dröja tills hunden är tre till fyra år.

Huvudet är förhållandevis litet och trekantigt. Öronen får vara rosenöron eller framåtvikta; ståndöron ingår inte i rasidealet. Svansen kan vara naturligt lång eller medfödd stubbsvans av varierande längd. En medfödd stubbsvans är en naturlig variation och ska inte blandas ihop med en kuperad svans.

Pälsen är hård, kort och slät och saknar underull. Vitt ska dominera, med en- eller flerfärgade fläckar i svart, tan, gult, leverbrunt, viltfärgat eller olika nyanser av fawn. Fläckar ska också finnas på huvudet, och små prickar i det vita är tillåtna. Utseendet kan alltså variera mycket utan att hundarna tillhör olika varianter av rasen.

Pälsen kräver lite skötsel, men fällningen kan märkas. Borsta bort lösa hår när det behövs, särskilt under fällningsperioder, och bada när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Vänj valpen stegvis vid tandborstning och annan hantering. Lugn, belöningsbaserad hanteringsträning gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Dansk-svensk gårdshund är normalt snabb, nyfiken och människoorienterad, men rasnamnet är ingen garanti för en lättsam familjehund. Standardens ord är alert, livlig och uppmärksam. I vardagen märks det ofta som beredskap att följa med, reagera på rörelse och tala om när något händer i närheten.

Vaktuppgiften på gården märks fortfarande hos många individer. Många larmar när någon kommer, men hur lätt skallet startar och hur snabbt hunden tystnar varierar. I ett lyhört hem är det klokt att undersöka hur föräldrar och vuxna släktingar reagerar på dörrar, trapphus och besök. Det är mer träffsäkert än att utgå från att rasen alltid är tyst eller alltid skällig.

I SKK:s äldre BPH-sammanställning framstår rasen som i huvudsak trygg och förhållandevis energisk. Samtidigt varierar nyfikenhet, lekfullhet och intresse för främmande människor tydligt. BPH beskriver hundens reaktioner; det är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs därför den enskilda hundens protokoll och fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen.

Bakgrunden som råttfångare gör intresset för små, snabba djur relevant. Det betyder inte att varje gårdshund jagar allt den ser, men en blivande ägare bör räkna med att träna avbrott och inkallning. Kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur behöver säkra utrymmen som hunden inte kan nå.

## Träning och motion

Dansk-svensk gårdshund behöver regelbunden fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen korrekt timregel som passar alla. Ålder, hälsa, intensitet, miljö och återhämtning avgör hur en bra dag ser ut. En vuxen hund kan få en blandning av promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, lek och kort vardagsträning. Valpar behöver gradvis ökande erfarenheter och gott om vila, inte ett vuxenprogram i miniatyr.

Följ hundens beteende i stället för klockan. En rimlig nivå ger en hund som kan varva ned hemma, återhämtar sig efter aktivitet och fortfarande rör sig ledigt nästa dag. Ihållande rastlöshet kan betyda att vardagen saknar meningsfulla uppgifter, men mer fart är inte alltid lösningen. Ibland behöver hunden mer nosarbete, tydligare rutiner eller hjälp att komma till ro.

Prioritera färdigheter som hjälper en snabb och uppmärksam hund att fungera i vardagen:

- inkallning och frivillig kontakt när vilt eller andra störningar dyker upp
- att kunna avbryta jakt, grävande och intensiv lek
- lugnt beteende vid dörr, fönster och besök
- att kunna vila trots att människor rör sig i hemmet
- koppelgående och följsamhet i trafikerade miljöer
- trygg hantering av tassar, mun, öron och kropp

Träna stegvis med positiva, belöningsbaserade metoder och anpassa svårigheten till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket även betyder att skällande, dragande eller uppvarvning kan befästas om det ofta leder till det hunden vill ha. Agility, rallylydnad, spår, nosework och annan hundsport kan passa, men ingen särskild gren är ett krav. Det viktiga är en hållbar kombination av samarbete, nosarbete, rörelse och återhämtning.

## Hälsa

Dansk-svensk gårdshund betraktas generellt som en sund ras, men ”frisk ras” ersätter inte kontroll av den aktuella kullen. Be om registrerade resultat, datum och information om nära släktingar. Ett testnamn eller en märkning om att föräldrarna är hälsotestade säger för lite utan själva resultatet.

Höftledsdysplasi, HD, är ett område där gammal och ny information lätt blandas ihop. Rasen har i dag hälsoprogram nivå 1 hos SKK. Det betyder att HD-resultat kan registreras centralt, men att röntgen inte är ett krav för att valpar ska kunna registreras. Enligt rasklubben ska hundar med HD D eller E eller kliniska symtom inte användas i avel. Ett officiellt resultat och, när det finns, HD-index ger ändå värdefull information om just höfterna; det är inte ett intyg på hundens totala hälsa.

För patellaluxation säger rasklubbens aktuella rekommendationer att en hund som har tillståndet eller har opererats för det inte ska användas i avel. Rekommendationen innebär däremot inte att alla föräldradjur har ett obligatoriskt officiellt patellaresultat. Fråga därför både om undersökning och om knäproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Primär linsluxation, PLL, är en allvarlig ögonsjukdom kopplad till en mutation i genen ADAMTS17, och det finns ett validerat DNA-test för rasen. Rasklubben rekommenderar särskilt testning när det finns bärare eller otestade nära släktingar i linjen utan en DNA-testad fri hund i mellanled. En bärare får enligt rekommendationen endast paras med en DNA-testad fri hund eller en hund som är fri genom härstamning, så kallat hereditärt fri. Ett fritt PLL-resultat gäller denna mutation; det utesluter inte andra ögonproblem eller andra sjukdomar.

Inför ett köp är det rimligt att kontrollera:

- föräldrarnas identitet och faktiska HD-resultat, om de är röntgade
- eventuell patellaundersökning och känd familjehistorik
- PLL-status och hur resultatet passar ihop med den andra förälderns
- sjukdomar, hältor, tandproblem och mentalitet hos nära släktingar
- att uppfödaren kan förklara både styrkor och osäkerheter i kombinationen

## Historia och ursprung

Dansk-svensk gårdshund är en gammal skandinavisk gårdshundstyp men en förhållandevis sent erkänd ras. Liknande hundar levde länge på gårdar i Danmark och södra Sverige, där de höll efter råttor, larmade när någon kom och fungerade som sällskap. Exakt hur typen uppstod är inte klarlagt. Kopplingar till pinscherhundar och brittiska vita jaktterrier har diskuterats, men ska inte beskrivas som en säker stamtavla.

Före erkännandet användes bland annat namnet skånsk terrier. Vid en svensk inventering 1986 samlades 107 hundar, vilket bidrog till bedömningen att typen var tillräckligt enhetlig och att det samtidigt fanns en användbar genetisk variation. Sverige och Danmark erkände rasen gemensamt 1987 under namnet dansk-svensk gårdshund.

FCI gav rasen ett preliminärt internationellt erkännande 2008 och ett definitivt erkännande 2019. Den placerades i grupp 2 som hund av pinschertyp, inte i terriergruppen. I dag är de flesta sällskapshundar, men viljan att larma, intresset för smågnagare och den stora arbetslusten gör rasens historia relevant även i ett modernt hem.

## Att leva med rasen

Dansk-svensk gårdshund passar bäst i ett hem där närhet, aktivitet och vardagsträning är en naturlig del av livet. Den kan fungera för en förstagångsägare, men den behändiga storleken gör inte rasen kravlös. Ägaren behöver uppskatta en snabb hund, kunna förebygga jakt och larm och vara beredd att träna lugn lika noggrant som fart.

Med barn ska samspelet alltid ledas av en vuxen. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den äter, sover eller försöker gå undan. Bedöm föräldradjurens beteende och hundens egen förmåga att avbryta lek; uttrycket ”barnvänlig ras” är inte en säkerhetsgaranti.

En gårdshund kan leva med katt, men utfallet beror på individerna och introduktionen. Förhindra att hunden jagar katten, låt katten ha höga platser och fria flyktvägar och håll de första mötena korta och kontrollerade. Smådjur som kaniner och gnagare bör hållas fysiskt åtskilda även om hunden verkar lugn under uppsikt.

Lägenhet kan fungera om hunden får komma ut, arbeta med nosen och lära sig att inte bevaka varje ljud i huset. En trädgård ersätter inte aktivering, och ett stort hem löser inte ensamhet. Börja ensamhetsträningen med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den verkligen kan koppla av och ordna annan omsorg om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Träffa om möjligt båda föräldrarna eller andra vuxna släktingar före beslutet. Titta efter hur de hälsar, återhämtar sig efter en överraskning, reagerar på smådjur och ljud och kommer till ro efter aktivitet. Den informationen, tillsammans med verifierbara hälsodata och en uppfödare som känner sina linjer, säger mer om vardagen än generella löften om att rasen passar alla.

Dansk-svensk gårdshund

Swedish Kennel Club

Danish Kennel Club

The Danish/Swedish Farmdog Club of America

Fédération Cynologique Internationale

Dansk-svensk gårdshund är en livlig, medelstor till liten skandinavisk gårdshundsras, kompakt och atletisk med slät, övervägande vit päls med färgade fläckar. Den är mycket människoorienterad, intelligent och energisk, och är en kärleksfull familjehund när den får daglig motion, träning och mental stimulans.

Pinkpopcorn's

## Snabbfakta

Border collie är en brittisk vallhund för den som vill samarbeta, träna och ge hunden meningsfulla uppgifter under hela livet. Rasen är mycket lättlärd och uthållig, men just därför ofta mer krävande än en hund som främst är avlad för sällskap.

- **Hundtyp:** renrasig vallhund, erkänd av FCI i grupp 1
- **Storlek:** medelstor; idealhöjden för hanar är cirka 53 cm och tikar är vanligen något lägre
- **Vikt:** ungefär 12–20 kg, med variation mellan kön och kroppsbyggnad
- **Förväntad livslängd:** cirka 10–15 år
- **Päls:** slät eller medellång dubbelpäls i många färger
- **Typiska drag:** alert, följsam, reaktionssnabb, intelligent och starkt arbetsmotiverad
- **Passar bäst:** en engagerad ägare som uppskattar regelbunden träning och kan lära hunden både aktivitet och vila

Det viktigaste inför ett köp är inte om familjen promenerar ett visst antal timmar, utan om vardagen ger tid till återkommande träning och samarbete. En border collie behöver använda huvudet, få utlopp för sina vallningsanlag under kontrollerade former och samtidigt kunna varva ned hemma.

## Utseende och päls

Border collie är en atletisk och välbalanserad hund, byggd för smidighet och uthålligt arbete snarare än för ett enhetligt utseende. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, mjuka och effektiva. Idealhöjden i rasstandarden är 53 cm för hanar och något lägre för tikar, men rasen varierar tydligt i både storlek och kroppsbyggnad.

Standarden beskriver två pälsvarianter: slät och medellång. Båda har en tät täckpäls och en mjuk, tät underull som ger skydd mot väder. Den medellånga pälsen bildar mer krage, byxor och fana på svansen, medan den släta ligger närmare kroppen. Många färger och teckningar förekommer; svart och vitt samt trefärgat är vanligt, men rasstandarden tillåter stor variation så länge vitt inte dominerar.

Pälsen är i grunden lätt att sköta. Borsta så ofta som behövs för att få bort lös underull och förebygga tovor, särskilt bakom öronen och där den längre pälsen bildar fanor. Under fällningsperioder behöver du borsta oftare. Bad görs vid behov. En hund som arbetar eller tränar ute bör också kontrolleras efteråt: se över tassar, klor, hud och päls efter sår, gräsax, fästingar och skräp.

## Temperament och personlighet

Border collie är uppmärksam, samarbetsvillig och mycket snabb på att upptäcka mönster. Den lär sig därför inte bara det ägaren avser att träna, utan också vilka ljud som föregår en promenad, hur människor brukar röra sig och vilka beteenden som ger respons. Lättlärd betyder alltså inte automatiskt lätt att leva med; otydliga rutiner och oavsiktliga belöningar kan befästa beteenden lika snabbt som genomtänkt träning.

Vallningen bygger på att hunden uppmärksammar och påverkar rörelse. I en vardag utan får kan samma känslighet riktas mot bilar, cyklar, joggare, barn eller andra djur. Stirra, smyga, skära av vägen och jaga är signaler att ta på allvar tidigt. De ska avbrytas lugnt och ersättas med ett inlärt alternativ, inte uppmuntras som en rolig egenhet.

En border collie kan fungera väl i en familj, men rasen är inte generellt ”barnvänlig” oberoende av individ och miljö. Spring, skrik och snabba lekar kan väcka vallbeteende eller stress. Barn och hund ska därför ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en ostörd viloplats. Samlevnad med katt eller andra hundar kan också fungera, särskilt med genomtänkta introduktioner, men kan inte lovas på rasnivå. Katten ska kunna ta sig undan och hunden ska tränas att lämna den i fred.

## Träning och motion

Border collie behöver dagligen både fysisk aktivitet och uppgifter som kräver koncentration, men det går inte att ange ett visst antal timmar som passar alla individer. Ålder, hälsa, temperament, tidigare träning och arbetsuppgifter avgör belastningen. En bra vardag växlar mellan rörelse, problemlösning, samarbete och återhämtning.

Promenader i varierad miljö, fri rörelse där det är säkert, nosarbete, lydnad, spår, vallning och andra hundsporter aktiverar hunden på olika sätt. Välj aktiviteter där hunden behöver lyssna och fatta beslut, inte bara springa fort. Ändlös bollkastning eller annan uppjagad repetition är ett dåligt mått på om hundens behov är tillgodosedda; det kan höja förväntan utan att lära hunden att komma till ro.

Träna kort, tydligt och belöningsbaserat. Lägg lika stor vikt vid vardagsfärdigheter som inkallning, koppelgående, stopp på avstånd och att kunna avstå från rörelse som vid tricks eller tävlingsmoment. Belöna även lugna beteenden: att ligga på en bestämd plats, vänta medan något händer och somna efter aktivitet. En border collie som alltid erbjuds mer fart kan bli mycket vältränad utan att lära sig vila.

Valpar och unghundar behöver kontrollerade erfarenheter, inte ett vuxet träningsschema i miniatyr. Bygg trygghet i olika miljöer, låt kroppen mogna och öka fysisk belastning och svårighetsgrad stegvis. Om hunden blir mer splittrad, ljudkänslig eller fixerad trots mer aktivitet kan lösningen vara bättre balans och professionell hjälp, inte ännu hårdare motion.

## Hälsa

Border collie betraktas som jämförelsevis frisk, men rasen har dokumenterade problem som en valpköpare bör känna till. Höftledsdysplasi (HD), ögonsjukdomen CEA, andra förändringar i näthinnan, epilepsi och osteokondros i framför allt bogleden hör till de områden som lyfts av SKK och Svenska Vallhundsklubben.

När du bedömer en svenskregistrerad kull bör du börja med att kontrollera föräldrarnas officiella HD-status och ögonundersökning. Ögonresultatet ska enligt SKK:s regler finnas före parning och normalt vara högst ett år gammalt. Kontrollera de registrerade resultaten och fråga även om epilepsi, återkommande kramper, bogproblem och tidiga dödsfall hos syskon, föräldrar och andra nära släktingar. Ett normalt resultat hos två föräldradjur beskriver inte hela släktens hälsa.

Det finns DNA-test för flera ärftliga tillstånd i rasen, bland annat CEA, IGS, TNS och sensorisk neuropati. Vilka test som är relevanta beror på härstamning och aktuella rekommendationer. Be därför uppfödaren förklara vad som har testats och varför. För recessiva sjukdomar är en frisk anlagsbärare inte detsamma som en sjuk hund; det avgörande är att parningen planeras så att valpar inte kan ärva sjukdomsanlaget från båda föräldrarna. Ett DNA-test ersätter inte klinisk ögonundersökning, ledresultat eller kunskap om släkten.

En hund med border collie collapse (BCC) kan vara helt symtomfri i vila men bli desorienterad, vinglig eller falla under eller strax efter intensiv aktivitet. Hunden kan verka återställd efter 5–30 minuter, men kollaps ska alltid tas på allvar och bedömas av veterinär. BCC är inte samma sak som vanlig trötthet, värmeslag eller den dynamin-1-relaterade EIC-variant som är vanligare hos labrador. Avbryt aktivitet direkt om hundens fokus eller rörelser förändras onormalt.

## Historia och ursprung

Border collie utvecklades i gränstrakterna mellan England och Skottland som en arbetande hund för fårskötsel. Urvalet byggde länge på praktisk vallningsförmåga: hunden skulle kunna läsa djuren, arbeta på avstånd och svara på förarens signaler under krävande förhållanden. Den funktionella bakgrunden förklarar rasens blick, smygande rörelser, uthållighet och starka vilja att kontrollera rörelse.

FCI erkänner border collie som brittisk fårhund med arbetsprov. I Sverige har funktionen en ovanligt tydlig plats även i registreringen. Rasen förs i SKK:s särskilda vallhundsregister, REG V, och en svenskfödd border collie kan registreras först när båda föräldradjuren har godkänt vallhundsprov genom Svenska Vallhundsklubben eller en godkänd motsvarande merit från utlandet. Utseendet kan därför variera mer än hos många andra raser, medan arbetsförmågan fortsatt är central i den svenska avelsmodellen.

## Att leva med rasen

Att leva bra med en border collie kräver planering, men inte ständig underhållning. Målet är en hund som kan arbeta fokuserat när det behövs och vila när inget händer. Den balansen passar bäst i ett hem där någon verkligen tycker om hundträning och där ansvaret inte bygger på att barnen ska aktivera hunden.

Lägenhet är inte automatiskt uteslutet, och en stor tomt är ingen garanti för ett bra liv. Viktigare är tillgången till lämpliga träningsmiljöer, säker motion och en vardagsrutin som faktiskt går att följa. I tät miljö behöver ägaren kunna hantera trafik, cyklar, joggare, ljud och möten utan att hunden fastnar i vallning eller ständig bevakning.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder och anpassas efter hundens ålder och reaktioner. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett löfte om att en hund mår bra ensam så länge. Filma gärna de första passen och backa om hunden vandrar, flåsar, skäller, förstör eller inte kommer till ro. En vardag med återkommande långa arbetsdagar utan hjälp är en dålig utgångspunkt för rasen.

Inför ett svenskt valpköp bör du minst kontrollera tre saker hos båda föräldrarna: registrerad HD-status, giltigt ögonresultat och godkänt resultat på vallhundsprov. Gå sedan vidare med frågor om nära släktingars epilepsi och ledhälsa, relevanta DNA-test, hur föräldrarna fungerar i vila och arbete samt vilket stöd uppfödaren ger efter köpet. Den bästa matchningen handlar inte om att hitta den ”smartaste” valpen, utan om att välja en valp vars temperament och arbetsnivå passar det du kan erbjuda under hela hundens liv.

Border collie

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Border collie är en medelstor, atletisk vallhund känd för sitt intensiva fokus, sin höga intelligens och mycket höga energinivå. Den utvecklades för att valla får hela dagarna och utmärker sig i vallning, hundsporter och träning. Den behöver mycket motion, mental stimulans och tydlig vägledning i ett aktivt hem.

Föder upp Border collie i mindre omfattning. Aveln är inriktad på vallhundar.

Border Wilson's

## Snabbfakta

- Shih tzu är en liten, renrasig sällskapshund med ursprung i Tibet och utveckling i Kina; Storbritannien ansvarar för rasstandarden.
- Rasstandarden anger högst 27 centimeters mankhöjd och 4,5–8 kilos vikt. FCI erkänner en shih tzu, inte separata ”mini”, ”imperial” eller ”teacup”-varianter.
- Typiska drag är ett vänligt men självständigt sätt, ett alert uttryck och en stadig kropp som är något längre än den är hög.
- Den långa pälsen kräver mycket skötsel. En kortare vardagsfrisyr minskar arbetet men tar inte bort behovet av borstning, bad och kontroll av ögon, öron, tassar och hud.
- Fri, tyst andning, ögon som inte är utstående och en fungerande mun är viktigare än ett extremt kort nosparti eller en överdriven päls.
- Shih tzu kan trivas i lägenhet, men behöver fortfarande daglig rörelse, mental aktivering och social kontakt.

## Utseende och päls

Shih tzu är liten men stadigt byggd, inte en späd miniatyrhund. Kroppslängden från manken till svansroten ska överstiga mankhöjden. Bröstkorgen är bred och djup, och den högt ansatta svansen bärs i en båge över ryggen. Huvudet är brett och runt. Nospartiet är kort och brett, men näsborrarna ska vara väl öppna och ögonen stora utan att vara utstående.

Rasstandarden anger en högsta mankhöjd på 27 centimeter och en vikt på 4,5–8 kilo. Typ och funktion ska väga tyngre än jakten på en så liten hund som möjligt. Benämningar som ”imperial” och ”teacup” är därför inga erkända storleksvarianter av rasen.

Pälsen består av långt, tätt täckhår och måttlig underull som inte ska vara ullig. Den får vara rak eller svagt vågig, och alla färger är tillåtna. Håret på huvudet ger det karakteristiska krysantemumliknande uttrycket, men får inte skymma hundens syn. Pälsen ska heller aldrig vara så lång eller tung att den begränsar rörelserna.

En shih tzu i full lång päls behöver en genomtänkt rutin. SKK beskriver regelbundna bad, noggrann torkning och genomkamning för att förebygga tovor. Håret vid ansiktet behöver hållas borta från ögonen, och pälsen bör gås igenom ända in till huden så att små tovor inte hinner bli stora och smärtsamma.

En kortklippt shih tzu är enklare att sköta, men inte underhållsfri. Pälsen fortsätter att växa och behöver borstas, tvättas och klippas med ett intervall som passar individens päls och vardag. Rasen bör inte beskrivas som allergivänlig: hur en människa reagerar på en hund kan inte avgöras av pälsens utseende eller mängden synligt hår i hemmet.

## Temperament och personlighet

Shih tzu ska vara vänlig, livlig, alert och självständig. Det är en sällskapshund som gärna deltar i familjens vardag, men självständigheten kan märkas när hunden inte ser någon mening med en uppgift. Det gör rasen personlig och underhållande, men inte automatiskt följsam i alla situationer.

Temperamentet varierar mellan individer och påverkas av avel, tidiga erfarenheter och vardagsträning. Rasens vänlighet är därför ingen garanti för att varje shih tzu älskar alla barn, hundar eller katter. Med barn fungerar samspelet bäst när de kan hantera hunden lugnt, låta den vila ostört och inte bära den utan hjälp. Små barn och hund bör alltid ha en vuxen nära.

Möten med andra hundar och katter bör byggas stegvis. En lugn introduktion och möjlighet att gå undan är viktigare än föreställningen att rasen alltid kommer överens med alla. Vissa individer är öppna direkt, andra behöver mer tid.

Shih tzu kan uppmärksamma ljud och besökare med skall, men hur mycket hunden låter är individuellt och går att påverka med vardagsrutiner. Belöna lugn, ge hunden ett alternativ till att rusa mot dörren och undvik att oavsiktligt förstärka varje larmskall med stor uppmärksamhet.

## Träning och motion

Shih tzu behöver daglig motion och mental aktivering, även om rasen inte är byggd för långvarigt, hårt arbete. Flera promenader med tid att nosa, korta lekstunder och små träningsuppgifter ger oftast en bättre vardag än en enda enformig sträcka. Hur långt och intensivt hunden kan röra sig måste anpassas efter ålder, kondition, väder och andningsförmåga.

Korta, tydliga träningspass passar rasens kombination av intelligens och självständighet. Belöna det beteende du vill se och träna på en sak i taget: kontakt, inkallning, hantering, koppelgång och att kunna koppla av. Rumsrenhet blir lättare med täta möjligheter att gå ut, förutsägbara rutiner och direkt belöning ute; det finns inget stöd för att alla shih tzu skulle vara ovanligt lätta eller svåra att få rumsrena.

Värme och andning ska styra aktivitetsnivån. En shih tzu som andas ansträngt eller ljudligt, tappar tempo snabbt eller har svårt att återhämta sig ska inte pressas vidare. Motionera hellre under svalare delar av dagen när det är varmt och låt veterinär bedöma återkommande andningsljud eller nedsatt ork. Snarkning och rossling bör inte avfärdas som normalt bara för att rasen är kortnosig.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden förblir lugn, och anpassa upplägget om den visar oro eller obehag. I Sverige ska hundar få daglig fysisk och mental aktivering och bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver vanligen komma ut oftare.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna för shih tzu gäller andning, ögon samt mun och tänder. Rasen kan leva länge och en stor brittisk journalstudie fann ett övergripande sjukdomsmönster som låg närmare hundar i allmänhet än flera andra kortnosiga raser. Det betyder inte att riskerna med den korta skallen kan ignoreras.

Shih tzu kan drabbas av brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, BOAS. I en brittisk studie från 2026 av 42 shih tzu bedömdes rasen ha måttlig BOAS-risk, och knappt hälften av hundarna fick grad 0. Urvalet var litet och säger inte hur en enskild hund mår, men visar att fri andning måste kontrolleras i praktiken. Öppna näsborrar, tyst andning i vila och rörelse, normal återhämtning och sunt hull är viktiga tecken. Studien fann också ett samband mellan hull och BOAS-grad hos shih tzu.

RFG Scheme är en standardiserad funktionsbedömning av andningen. SKK beslutade 2026 att införa central registrering av RFG-resultat för shih tzu, men undersökningarna kan börja först när utbildade veterinärer och tekniska rutiner finns på plats. Fråga därför uppfödaren vilka andningsbedömningar som faktiskt är genomförda och kontrollera aktuell status hos SKK.

Ögonen ska vara stora men inte utstående. SKK:s särskilda instruktioner pekar ut alltför framträdande ögon som ett riskområde, och brittiska hälsorekommendationer anger ögonundersökning inför avel. Sök veterinär snabbt om hunden plötsligt kniper med ett öga, gnuggar det, får tydlig rodnad, grumlighet eller rikligt sekret; skador på hornhinnan är smärtsamma och behöver undersökas.

Munnen är ett annat prioriterat område eftersom SKK:s instruktioner varnar för smal underkäke och bristande tandstatus. I en brittisk studie av 11 082 shih tzu var sjukdom i tandkött och tändernas stödjevävnad den vanligast registrerade diagnosen. Samma studie lyfte även problem med analsäckar, öron och ögon. Daglig tandborstning med hundtandkräm är den mest effektiva hemvården mot plack; veterinärkontroller behövs ändå när tandsten, dålig lukt, blödande tandkött eller tuggsvårigheter uppstår.

Studien rapporterade en genomsnittlig ålder vid död på 12,7 år i den undersökta brittiska populationen. Det är ett populationsmått, inte en garanti för en individ.

## Historia och ursprung

Shih tzu har sitt ursprung i Tibet men utvecklades som ras i Kina, där hundar av typen levde i de kejserliga palatsen. FCI anger Tibet (Kina) som ursprungsland och Storbritannien som landet med ansvar för rasstandarden. Rasen hör till gruppen sällskapshundar och har aldrig haft krav på arbetsprov.

Den första dokumenterade importen till Storbritannien skedde 1931. Shih tzu visades först tillsammans med lhasa apso, men skillnader i bland annat huvud och typ ledde till att shih tzu erkändes som en egen ras 1934. Den registrerades separat av den brittiska kennelklubben 1940. Till Skandinavien kom rasen under 1930-talet.

Den verifierade historien är alltså tydlig nog utan romantiska tillägg: tibetanska rötter, utveckling i Kina och senare standardisering i Storbritannien. Dagens vänliga men självständiga sällskapshund speglar den roll som rasen länge har haft nära människor.

## Att leva med rasen

Shih tzu passar bäst för den som vill ha en liten, social sällskapshund och accepterar att päls, ögon, tänder och andning kräver löpande uppmärksamhet. Rasen kan passa både i lägenhet och hus; avgörande är inte bostadens storlek utan om hunden får rörelse, nosarbete, vila, sällskap och regelbundna möjligheter att gå ut.

Vardagen blir enklast när pälsvård, tandborstning och hantering lärs in tidigt i små steg. En hund som klipps kort behöver fortfarande bli bekväm med borste, kam, bad, fön, tasskontroll och beröring kring ansiktet. Planera även för återkommande klippning hemma eller hos hundfrisör.

Innan du väljer valp bör du träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar i normal rörelse, inte bara när de sitter stilla. Lyssna på andningen före och efter en kort promenad, titta efter öppna näsborrar och ögon som inte är utstående, och fråga hur uppfödaren följer ögon, mun/tänder och andningsfunktion. Be att få se de undersökningsresultat som finns och kontrollera dem mot aktuell information från SKK.

Rasen passar sämre om hunden regelbundet ska vara ensam långa dagar, om daglig pälsvård känns orealistisk eller om man söker en hund för hård motion i varmt väder. För ett hem som uppskattar en nära men inte alltid foglig följeslagare kan shih tzu däremot vara ett mycket trevligt val, förutsatt att sund funktion får gå före extremt utseende.

Shih tzu

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Liten, robust sällskapshund från tibetanska och kinesiska palats, 4,5–8 kg, med lång, flödande päls och ett krysantemumliknande ansikte. Kärleksfull, glad och trygg i sig själv och passar i många olika hem. Behöver måttlig motion, krävande pälsvård och tålmodig, belöningsbaserad träning.

Vi började vår uppfödning av Shih-tzu 1987,vi har fött upp 100 champion.
Vi är aktiva i rasklubben.  Vi tilldelades Hamilton plaketten 2003.
Vi hjälper till med leverans om det behövs.

Ziams

## Snabbfakta

Leonberger är en mycket stor tysk sällskaps- och familjehund med lugn självsäkerhet som rasideal, riklig dubbelpäls och ett tydligt behov av att få vara med i vardagen. Storleken påverkar nästan varje beslut: träning måste börja tidigt, pälsen kräver regelbunden tid och hem, bil samt ekonomi behöver fungera för en jättehund.

- FCI erkänner leonberger som ras nummer 145 i grupp 2, med ursprungsland Tyskland.
- Hanar ska vara 72–80 cm i mankhöjd och tikar 65–75 cm. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasidealet är en trygg, följsam och vänlig familjehund, men temperament och barnvana måste alltid bedömas hos individen.
- Pälsen är lång och riklig med underull. Den fäller mycket, särskilt under tydliga fällningsperioder.
- Leonberger behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men mängden ska anpassas efter ålder, hälsa och hur hunden återhämtar sig.
- I Sverige krävs officiell HD-status för avelsdjur innan parning. Rasklubbens RAS innehåller fler rekommendationer som är viktiga att granska vid valpköp.

## Utseende och päls

Leonberger är en kraftfull och muskulös hund som samtidigt ska se balanserad, rörlig och elegant ut. Hanar är 72–80 cm höga och tikar 65–75 cm. FCI-standarden anger däremot inget viktintervall, så ett bestämt kilotal är ingen officiell måttstock för rasen. Titta hellre på proportioner, hull, rörelser och hur de vuxna hundarna i familjen är byggda.

Den svarta masken är obligatorisk i rasstandarden. Grundfärgen kan vara lejongul, röd, rödbrun eller sandfärgad och nyanser däremellan. Pälsen är lång och riklig, från medelmjuk till grov, med tät underull. Den får vara rak eller lätt vågig. Särskilt hanar kan få en tydlig man över hals och bröst, och benen samt bakstället har längre behäng.

Räkna med en ordentlig genomgång minst varje vecka och tätare skötsel när underullen lossnar. Borsta i små partier ända ned mot huden och kontrollera särskilt bakom öronen, under hakan, mellan frambenen, i byxorna och på svansen. Tovor blir snabbt större i en så tät päls. Efter bad eller blöta promenader behöver huden och den tjocka underullen få torka ordentligt.

Leonberger ska inte formklippas eller trimmas som en klippras. Pälsen på och under tassarna kan hållas efter, och enstaka hår vid öronen kan ansas vid behov. Badfrekvensen styrs av hundens päls, aktivitet och smutsnivå; det finns ingen meningsfull kalender som passar alla. Den som vill ha ett nästan hårfritt hem bör välja en annan ras.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver en behaglig, följsam och orädd sällskapshund med självförtroende, måttligt temperament och god förmåga att lära och minnas. Det är målet för aveln, inte en garanti för varje leonberger. Rasklubbens svenska avelsstrategi betonar därför att mentalbeskrivningens hela resultat ska granskas, särskilt rädsla och aggressivitet.

Leonberger förknippas ofta med familjeliv och vänlighet mot barn. Den utpräglade barnvänligheten finns även i rasstandarden, men vuxna måste ändå styra samspelet. En stor unghund kan välta ett barn utan att mena något illa, och hunden ska alltid ha en fredad viloplats. Barn behöver lära sig att låta hunden vara ifred när den äter, sover eller går undan.

Förhållandet till andra hundar, katter och smådjur beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktionen. Utgå inte från att rasnamnet ger låg jaktlust eller automatisk tolerans. Vid en kattintroduktion ska katten ha hundfria platser och flyktvägar, hunden hållas under kontroll och mötena vara korta och lugna. Förhindra jakt och lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är stabilt och förutsägbart.

Viss vaktinstinkt kan förekomma, men leonberger är inte tänkt som en skarp vakthund. Fråga uppfödaren hur föräldrarna reagerar på gäster, plötsliga ljud, främmande miljöer och hantering. Det säger mer om din kommande vardag än etiketter som ”snäll jätte”.

## Träning och motion

Leonberger behöver vardagsträning från första dagen, framför allt lugnt koppelgående, inkallning, hantering och att hälsa med tassarna i marken. Det som är charmigt hos en liten valp kan bli en säkerhetsrisk hos en vuxen jättehund. Belöningsbaserad träning ger hunden tydliga val och är förstahandsvalet; hårda och skrämmande metoder behövs inte.

Motionen ska bygga en fungerande kropp utan att följa en stel minutformel. Det saknas vetenskapligt stöd för den vanliga ”fem minuter per levnadsmånad”-regeln. För en valp passar korta promenader, fri lek i eget tempo, miljöträning och enkla övningar, varvat med mycket sömn. Avbryt när valpen blir trött, tappar koordination eller börjar sacka efter. Öka en sak i taget och följ hur hunden rör sig och återhämtar sig senare samma dag och nästa morgon.

Undvik långa sträckor där valpen måste följa ditt tempo, liksom upprepade hopp, hårda inbromsningar och löpning bredvid cykel. Det betyder inte att valpen ska hållas stilla. Varierad rörelse i eget tempo och gradvis längre promenader ger både kroppsvana och självförtroende.

En frisk vuxen leonberger mår bra av dagliga promenader och uppgifter för huvudet. Nosarbete, spår, vardagslydnad och lugna utflykter är ofta praktiska val. Bedöm rätt nivå efter hundens kondition, underlag, temperatur och återhämtning, inte efter ett generellt antal minuter. En hund som blir stel, ovillig eller ovanligt trött behöver mindre belastning och vid kvarstående besvär en veterinärbedömning.

## Hälsa

Leonbergerns storlek gör hälsa och livslängd till viktiga frågor redan före valpköpet. I en brittisk studie publicerad 2024 var medianlivslängden 10,0 år bland 676 leonberger. Det är en populationsuppgift, inte en prognos för en enskild hund eller en svensk kull. Be därför också om ålder och dödsorsak hos föräldrar, mor- och farföräldrar samt tidigare avkommor.

I Sverige har leonberger ett hälsoprogram där båda avelsdjuren måste ha officiell HD-status före parning för att valparna ska kunna registreras i SKK. Röntgen görs tidigast vid 18 månaders ålder för rasen. Detta ska inte blandas ihop med Svenska Leonbergerklubbens aktuella RAS, som är vägledande och går längre. Där rekommenderas bland annat ett kullindex för HD på minst 100, att HD D–E och ED 2–3 inte används i avel, ögonlysning före avelsdebut och känd mental status.

Be uppfödaren visa originalresultat och förklara både varje förälders resultat och den planerade kombinationen. Ett bra beslutsunderlag omfattar:

- officiell HD-status och gärna ED-resultat samt aktuella HD/ED-index;
- ögonresultat och fullständigt protokoll från BPH eller annan mentalbeskrivning;
- DNA-resultat för LPN1, LPN2, LPPN3 och LEMP, med rätt tolkning för varje variant;
- kända fall av hjärtsjukdom, tumörer, neurologiska symtom och tidiga dödsfall i nära släkt.

LPN-varianterna och LEMP är neurologiska sjukdomar som kan påverka rörelse, muskler, koordination och ibland andning. Testerna är inte utbytbara, och arvsmodellen skiljer sig: exempelvis är LPN2 dominant medan LPPN3 och LEMP hanteras som recessiva varianter. Nöj dig därför inte med beskedet ”DNA-testad”; be att få se exakt test, resultat och hur kombinationen följer aktuell klubbrekommendation.

Leonberger är stor och har djup bröstkorg, vilket är en kroppsform med ökad risk för magomvridning. Försök att kräkas utan att något kommer upp, snabbt uppsvälld buk, oro, hässjande och svårighet att lägga sig är akuta varningssignaler. Kontakta veterinär omedelbart och åk in; vänta inte för att se om det går över.

## Historia och ursprung

Leonberger skapades i södra Tyskland under 1800-talet och har fått sitt namn från staden Leonberg nära Stuttgart. Enligt FCI:s rasstandard korsade rådmannen Heinrich Essig en svartvit newfoundlandstik med en hund från Sankt Bernhardshospicet och använde senare även pyrenéerhund. Målet var en stor hund med ett lejonlikt uttryck, efter lejonet i stadens vapen.

De första hundarna som verkligen kallades leonberger föddes 1846. Mot slutet av 1800-talet användes rasen som gårdshund i Baden-Württemberg, där både vakt- och dragegenskaper uppskattades. Antalet avelsdjur minskade kraftigt under de båda världskrigen och efterkrigstiden, men rasen byggdes upp igen. FCI erkände leonberger definitivt 1955, och den första svenska kullen föddes 1979.

I dag är leonberger främst sällskaps- och familjehund. Historien förklarar storleken, den vädertåliga pälsen och viss vaksamhet, men säger inte hur en viss individ kommer att fungera i arbete, vatten eller familjeliv.

## Att leva med rasen

Leonberger passar bäst hos den som vill dela vardagen med en mycket stor hund och kan lösa utrymme, päls, transport, träning och vårdkostnader i praktiken. En trädgård är bekväm men ersätter inte promenader och samvaro. Lägenhet kan fungera om hunden får plats att vila och vända, men kontrollera hiss eller trappor, ljud från trapphus och grannar, sval viloplats och hur en sjuk eller skadad hund ska transporteras.

En stor bil eller annan säker transportlösning behövs ofta. Bädd, grindar, sele och annan utrustning måste tåla storleken, och foder, försäkring samt veterinärvård blir vanligen dyrare än för en liten hund. Planera också för vem som kan hantera hunden om du blir sjuk eller reser bort.

Ensamhet ska tränas gradvis och anpassas efter individens reaktioner. Jordbruksverkets vägledning säger att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, och valpar samt äldre hundar oftare. Det anger hur ofta hunden bör få komma ut, inte hur länge varje leonberger mår bra ensam. Filma gärna korta provstunder och backa om hunden vandrar, flämtar, skäller ihållande eller inte kan komma till ro.

Rasen är ett dåligt val om du vill ha minimal fällning, låga löpande kostnader eller kan börja träna först när problem uppstår. Den kan vara ett gott val om du uppskattar nära samarbete, har tid för tidig vardagsträning och vill anpassa aktivitet efter hunden genom hela livet. Träffa flera vuxna leonberger och fråga om både styrkor och svårigheter innan du bestämmer dig.

Leonberger

Leonberger Club of Great Britain

The Norwegian Leonberger Club

German Leonberger Club

Societé Centrale Canine (France)

Stor, kraftigt byggd ”vänlig jätte” med lejonfärgad, vattenavvisande dubbel päls och svart mask. Vanligen lugn, hängiven och mycket bra med barn och andra husdjur när den är väl socialiserad. Behöver regelbunden motion, vänlig men konsekvent träning, noggrann pälsvård och omsorgsfull hälsoskötsel.

## Snabbfakta

Wachtelhund är en utpräglad skogsjakthund för den aktiva jägaren, inte en sällskapshund som ibland följer med på jakt. Rasen söker vilt självständigt, driver med hörbart skall och används framför allt som kortdrivare på klövvilt och vildsvin. En utbildad hund kan också arbeta med eftersök och apportering på land och i vatten.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** grupp 8, stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar
- **Storlek:** hanar 48–54 cm och tikar 45–52 cm i mankhöjd
- **Vikt:** ungefär 18–25 kg, i förhållande till hundens storlek
- **Arbetssätt:** självständigt skogssök, korta drev med skall, eftersök och apportering
- **Passar bäst:** en hundvan, aktiv jägare med lämpliga jaktmarker och tid för injagning
- **Päls:** tät underull och kraftigt täckhår som vanligen är vågigt

Den viktigaste frågan före ett köp är därför inte om familjen kan motionera mycket, utan om hunden regelbundet får jaga på det sätt rasen är avlad för. Promenader, löpning och annan aktivering kan bygga kondition och samarbete, men ersätter inte rasens huvudsakliga uppgift.

## Utseende och päls

Wachtelhunden är en medelstor, muskulös och något rektangulär hund med kraftig benstomme. Den ska ge intryck av en uthållig arbetshund och får inte vara högställd. Vikten varierar med storleken; tikar är ofta något lättare än hanar.

Pälsen består av tät underull och ett kraftigt, tätt åtliggande täckhår. Täckhåret är oftast vågigt men kan vara lockigt eller slätt. Öronen, benens baksidor och svansens undersida har längre behåring. De två huvudgrupperna i rasstandarden är enfärgat brun eller mer sällan röd, samt brunskimmel eller mer sällan rödskimmel. Skäckar och röda tantecken förekommer också i de här färggrupperna.

Pälsen ska borstas och badas vid behov men trimmas inte. Hår mellan tårna kan ibland behöva kortas. För en jakthund är kontrollen efter jakten viktigare än ett fast veckoschema: känn igenom hud, ben och tassar, ta bort frön och kvistar och leta efter sår eller fästingar. Torka en blöt hund och kontrollera öronen. Dålig lukt, återkommande huvudskakningar, brun smuts eller irritation i örat är skäl att kontakta veterinär, inte att prova starka rengöringsmedel på egen hand.

## Temperament och personlighet

En rastypisk wachtelhund ska vara vänlig, stabil och fri från aggressivitet mot människor, samtidigt som den har stor jaktlust, mod och självständighet i skogen. Det är en viktig kombination: viltskärpa i jakt är en arbetsegenskap och ska inte blandas ihop med aggressivitet i vardagen.

Rasstandarden beskriver en läraktig och anpassningsbar hund, och rasklubben betonar både självständighet och samarbetsvilja. Det betyder inte att varje individ blir enkel eller stillsam hemma. Jaktlust, sökvidd, skall, skärpa, följsamhet och förmåga att koppla av varierar mellan individer och linjer. Fråga därför hur föräldrarna fungerar både under praktisk jakt och efter avslutat arbete, och be om uppgifter om syskon och tidigare avkommor när sådana finns.

En wachtelhund kan leva väl i en familj när de vuxna tar ansvar för jakt, träning och återhämtning. Hund och små barn ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en ostörd viloplats. Samlevnad med andra hundar kan fungera, men social förmåga ska bedömas hos individen. Katt eller smådjur kräver en särskilt försiktig introduktion, och djuren måste hållas åtskilda när ingen har uppsikt. Tidig vana tar inte bort riskerna med rasens starka jaktlust och garanterar inte att ett visst djurpar fungerar ihop.

## Träning och motion

Praktisk jakt och planerad injagning är kärnan i wachtelhundens träning. Rasen lämpar sig bara för en aktiv jägare som har tillgång till marker där en kortdrivande hund kan arbeta på rätt sätt. Den behöver dessutom fysisk kondition och mental aktivering året runt; ett visst antal minuter per dag passar inte alla hundar, dagar eller faser i träningen.

Som kortdrivare ska hunden finna vilt, driva spårsäkert med ett ärligt och hörbart skall och återvända när drevdjuret lämnar området. SKK anger ofta 5–30 minuter som ett typiskt spann för dreven, men rasens aktuella avelsstrategi förklarar att tiden påverkas av kontakten med viltet: en hund kan släppa tidigare när viltet drar långt och arbeta längre när det buktar eller står för hunden. Tiden är alltså en vägledning, inte ett löfte för varje drev.

Prioritera tidigt:

- kontakt, inkallning och trygg återgång till föraren
- stadga och förmåga att växla mellan aktivitet och vila
- skogssök som anpassas till mark, vilt och jaktform
- spårarbete, apportering och vattenarbete stegvis och med god kontroll
- hantering av tassar, öron och kropp efter en jaktdag

Rasklubbens prov bedömer bland annat spårvilja, skogssök, drevskall, skottreaktion, sök- och drevförmåga samt apportering. Provresultat ger därför mer användbar information om föräldradjurens arbetsförmåga än allmänna beskrivningar som ”jaktlig” eller ”lättlärd”. Utanför jaktsäsongen bör kondition, lydnad, spår, apportering och vattenvana underhållas i en plan som tar hänsyn till hundens ålder, hälsa och återhämtning.

## Hälsa

Wachtelhunden beskrivs i den aktuella svenska avelsstrategin som en i stort sund ras, men arbetssättet gör jaktrelaterade skador till en central hälsorisk. Försäkringsunderlaget som redovisas där pekar ut trauma som den vanligaste orsaken till veterinärbesök. Gå därför igenom hunden efter jakt och sök veterinärvård vid hälta, smärta, sår, ögonskada eller förändrat allmäntillstånd.

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, följs genom röntgen och officiell avläsning. SKKs nuvarande registreringsregler kräver officiell höft- och armbågsledsstatus hos föräldradjuren före parning. För HD beräknas också index. Röntgenresultatet är ett avelsverktyg och visar inte ensamt om en enskild hund har eller kommer att få kliniska besvär.

Svenska Wachtelhundklubbens regler för valphänvisning går längre än SKKs registreringskrav. De anger bland annat HD A eller B, ED 0, jaktlig prövning och godkänd skottreaktion för avelshundar. Regler och rekommendationer kan ändras, så kontrollera alltid de aktuella versionerna och skilj mellan vad SKK kräver för registrering och vad rasklubben kräver för sin hänvisning.

Uppgifterna om allergi och öroninflammation är inte entydiga. SKKs rasinformation uppmärksammar en ökning och råder valpköpare att kontrollera föräldrar och syskon. Samtidigt säger den aktuella avelsstrategin att man inte har funnit någon sjukdom som är särskild för rasen eller tydligt värre än genomsnittet. Fråga därför konkret om återkommande klåda, hudproblem och öronbesvär i släkten, utan att utgå från att varje wachtelhund drabbas. SKKs rasinformation nämner även ett hälsoprogram för ögon, men de särskilda registreringsbestämmelserna för rasen anger uttryckligen HD- och ED-status.

## Historia och ursprung

Wachtelhunden kommer från Tyskland och formades som en mångsidig hund för jakt i skog och vatten. Jakthundar av liknande typ är kända sedan flera hundra år, men den stamboksförda aveln av dagens ras började kring sekelskiftet 1900. Den tidiga aveln byggde upp bruna och brunskimlade färglinjer och höll jaktfunktionen i centrum.

Rasen kom till Sverige under andra världskriget genom jaktkontakter. De första svenska registreringarna gjordes 1942. Här användes hundarna bland annat som skalldrivande skogshundar och vattenapportörer. Intresset ökade tydligt under 1980-talet när behovet av effektiva kortdrivare växte, och Svenska Wachtelhundklubben bildades 1987. Den svenska aveln har fortsatt att lägga stor vikt vid praktisk jakt och prov som beskriver hundarnas sök, skall, drev, skottreaktion och mångsidighet.

## Att leva med rasen

Wachtelhund passar bäst i ett hem där en vuxen aktivt jagar, har tillgång till lämpliga marker och vill lägga mycket tid på hundförarutbildning. Den är sällan ett klokt förstahandsval för den som söker sin första hund utan tidigare erfarenhet av krävande jakthundar. En oerfaren men aktiv jägare behöver i så fall nära stöd från uppfödare, rasklubb och kunniga hundförare från början.

Hus och stor tomt är inte en ersättning för arbete, och lägenhet är inte automatiskt omöjligt. Avgörande är om vardagen ger hunden jakt, träning, utevistelse, återhämtning och möjlighet att inte störa grannar med skall. Ensamhet ska tränas gradvis från korta, lugna stunder. Planera inte ett upplägg där hunden regelbundet lämnas ensam under hela arbetsdagar.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat samt hur parningens index har bedömts
- jaktprovsresultat, skottreaktion och erfarenhet från praktisk jakt
- hur sök, drevlängd, skall, återgång och samarbete ser ut i verkligheten
- uppgifter om allergi, öronproblem och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- vilken jaktform och vilka marker kullen är tänkt för

Ett bra val handlar inte om att hitta den ”mest drivna” valpen, utan om att välja valp efter föräldrar med dokumenterade egenskaper som passar den jakt och det förarskap du faktiskt kan erbjuda.

Wachtelhund

German Spaniel Club of Germany (Verein Deutsch Wachtelhund e.V.)

The German Kennel Club (VDH - Verband für das Deutsche Hundewesen)

United Kingdom German Spaniel Club

Svenska Jägareförbundet (Swedish Hunters Association)

Medelstor, robust tysk jaktspringer byggd för tät vegetation, med tjock, vädertålig päls i brunt eller brunvit. Mycket lojal, ofta starkt knuten till en person men ändå familjevänlig. En mycket energisk och målmedveten apport- och stötande jakthund som kräver mycket motion och meningsfulla arbetsuppgifter; fortfarande ovanlig utanför Tyskland.

Vi har uppfödning i liten skala för raserna Leonberger och Wachtelhund. 
Viktigt för oss är att de hundar som används i avel är mentalt stabila/mentaltestade, korrekt exteriört, jaktprövade (endast wachtelhund), friska och hälsotestade enligt rasens önskemål för att föra rasen framåt.

Järplidens Kennel

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

Arc Seelmah

## Snabbfakta

American staffordshire terrier, ofta kallad amstaff, är en amerikansk terrier i FCI:s grupp 3. Det är en kompakt och mycket stark hund som främst hålls som sällskapshund. Rasen passar bäst hos en ägare som tycker om aktiv träning och tar ansvar för en kraftfull hund i vardagen.

- Önskvärd mankhöjd är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar.
- Rasstandarden anger ingen idealvikt i kilo. SKK:s ungefärliga riktmärke är 28–33 kg för hanar och 19–25 kg för tikar, men hull och proportioner är viktigare än en enskild siffra.
- Pälsen är kort, tät, hård och blank och kräver i regel enkel skötsel.
- Rasidealet är en alert, modig och intresserad hund. SKK beskriver också amstaffen som social, aktiv och samarbetsvillig, men skillnaderna mellan individer kan vara stora.
- Den som tänker resa med hunden behöver planera i förväg: amstaff omfattas av rasförbud i både Norge och Danmark.

American staffordshire terrier är en egen, erkänd ras med en egen standard. Det går därför inte att avgöra rasen enbart genom att titta på en bred skalle, kort päls och muskulös kropp. För en valpköpare säger en registrerad stamtavla och uppgifter om föräldradjuren mer än antaganden utifrån utseendet.

## Utseende och päls

Amstaffen ska vara stark för sin storlek, muskulös och kompakt men ändå rörlig och smidig. Kroppen ska ge ett välbalanserat intryck, inte vara så tung eller överdriven att rörelserna påverkas. Den önskvärda mankhöjden är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar. Standarden kräver att höjd och vikt står i proportion till varandra men anger inget viktintervall. SKK:s viktuppgifter är därför ett grovt vardagsriktmärke, inte en idealvikt som varje hund ska nå.

Pälsen ligger tätt mot kroppen och är kort, hård och blank. En genomgång med mjuk borste eller gummiborste räcker ofta för löst hår, och hunden kan badas när den faktiskt behöver det. Vänj valpen lugnt vid att tassar, klor, öron, mun och hela huden undersöks. Det gör både vardaglig skötsel och framtida veterinärbesök enklare.

Standarden tillåter enfärgat, flerfärgat och fläckigt. Helvitt, mer än 80 procent vitt, svart med tanteckning samt leverfärg är däremot färger som inte uppmuntras. Färg säger inget säkert om temperament eller hälsa. Hudrodnad, klåda, återkommande slickande på tassarna eller förändringar i öronen bör bedömas efter symtom, inte efter pälsfärg.

## Temperament och personlighet

En amstaff ska vara alert, nyfiken och modig, men rasbeskrivningar visar ett ideal och genomsnitt – inte hur varje hund blir. SKK:s BPH-material visar relativt hög socialitet och energi på gruppnivå, samtidigt som variationen mellan individer är stor. Uppväxt, erfarenheter och träning spelar roll, men även nära släktingars beteende är relevant när du väljer valp.

Be uppfödaren att förklara föräldrarnas BPH-resultat och, när det finns, mentalindex med konkreta vardagsexempel. Fråga hur de reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag, hantering och hundmöten. Träffa helst tiken och andra nära släktingar. Ett ord som ”social” säger betydligt mindre än en beskrivning av hur hunden återhämtar sig efter något oväntat.

Rasen är fysiskt kraftfull och kan vara påstridig. Det gör lugna, kontrollerade möten viktigare än att hunden måste hälsa på alla. Varken rasnamnet eller könet kan avgöra om en amstaff fungerar med en viss hund, katt eller ett smådjur. Bedöm i stället individens tidigare erfarenheter, intresse för att jaga eller leka och förmåga att avbryta och koppla av.

Vid introduktion till katt bör katten ha egna säkra platser och kunna lämna situationen. Använd grind eller annan avskiljning, håll de första mötena korta och lugna och förhindra jakt från början. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är väl känt – och acceptera att vissa kombinationer aldrig blir säkra.

Amstaff kan leva i en barnfamilj, men en vuxen ska alltid ansvara för samspelet. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila ostört, och hunden ska ha en egen fredad plats. På grund av styrkan bör barn inte själva hantera hunden i situationer där ett plötsligt ryck eller hundmöte kan bli svårt att kontrollera.

## Träning och motion

Amstaffen behöver fysisk aktivitet och mental sysselsättning varje dag, men ett fast timtal passar inte alla. En ung hund, en frisk vuxen och en hund med smärta eller ledproblem behöver olika upplägg. Bedöm nivån efter ålder, hälsa, återhämtning och hur hunden fungerar hemma efter aktiviteten. Målet är en vältränad hund som kan växla mellan aktivitet och vila, inte att trötta ut den till varje pris.

Promenader kan kombineras med nosarbete, spår, lydnad och korta problemlösningsuppgifter. SKK lyfter bland annat nosework, spår och lydnad som lämpliga aktiviteter. Öka längd och belastning stegvis och håll hunden i ett sunt hull. Om hunden plötsligt rör sig annorlunda, tvekar inför att hoppa in i bilen eller återhämtar sig sämre bör en veterinär bedöma orsaken. Försök inte lösa det med mer träning.

Vardagsträningen bör börja tidigt och bygga på belöningar, tydliga rutiner och små steg. För en stark amstaff är följande färdigheter särskilt värdefulla:

- att gå i löst koppel och kunna vända bort från ett hundmöte;
- en väl inlärd inkallning och en signal för att lämna något;
- lugna hälsningar utan hopp eller drag;
- att kunna vänta och koppla av lugnt bakom en grind eller annan avskiljning;
- trygg hantering av tassar, klor, öron, mun och kropp.

Träning med smärta, rädsla eller hårda korrigeringar riskerar att skada både tillit och inlärning. Belöna det beteende du vill se, gör övningen lättare när hunden misslyckas och ta hjälp av en kunnig instruktör tidigt om styrkan eller reaktionerna blir svåra att hantera.

## Hälsa

För amstaff är höftleder, armbågar, hud och korsband viktiga områden att fråga om. SKK nämner höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi, korsbandsproblem samt hudbesvär som klåda, utslag, röda tassar och allergi. Det betyder inte att varje hund drabbas. Be om konkreta uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare kullar i stället för att nöja dig med att de sägs vara ”friska linjer”.

För svenskregistrerad avel ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning, och för amstaff krävs dessutom officiell ED-status. En registrerad status betyder bara att resultatet finns – inte automatiskt att leden är utan anmärkning. Kontrollera därför de faktiska graderna. Rasklubbens avelsstrategi rekommenderar också att den planerade kullens preliminära HD- och ED-index ligger över 100; det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med registreringsreglerna.

NCL-A är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan och kan ge problem med balans och koordination, ofta först vid tre till fem års ålder. Nedärvningen är autosomalt recessiv med ofullständig penetrans. DNA-resultat registreras som normal, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte detsamma som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be att få se registrerade resultat och förstå hur kombinationen är planerad.

När du bedömer en kull bör du därför kontrollera:

- föräldrarnas exakta HD- och ED-resultat samt kullens preliminära index;
- NCL-A-status och hur resultatet påverkar parningen;
- BPH och mentalindex där det finns, kompletterat med vardagsbeteende hos nära släktingar;
- hudproblem, korsbandsskador och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

American staffordshire terrier utvecklades i USA ur de bull-and-terrier-hundar som följde med immigranter under 1800-talet. Den amerikanska rasklubben beskriver sådana hundar i landet redan omkring 1870. Historiken rymmer en bakgrund i hundkamper, men den moderna rasens officiella standard och avelsarbete ska bedömas utifrån dagens krav på funktion, hälsa och temperament.

År 1936 tog American Kennel Club in hundarna i sin stambok under namnet Staffordshire Terrier. Namnet ändrades till American Staffordshire Terrier från den 1 januari 1972 för att skilja rasen från den då erkända Staffordshire Bull Terrier. Den första amstaffen registrerades hos SKK 1991.

Datumen förklarar varför namnen har ändrats, men de gör inte alla hundar med liknande utseende till samma ras. För dagens valpköpare är en kontrollerbar stamtavla, dokumenterade hälsodata och kännedom om nära släktingar mer värdefulla än lösa etiketter om ”pitbulltyp”.

## Att leva med rasen

Amstaff kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet, återhämtning och trygga rutiner. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen fungerar. I flerbostadshus behöver du kunna hantera hunden säkert i trapphus, hiss och trånga passager, förebygga störande ljud och ordna rastning utan att varje tur präglas av svåra hundmöten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg vuxen hund bör efter träning bara vara ensam några timmar åt gången. Jordbruksverkets regel om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte en rekommenderad ensamhetstid. Planera därför för valptid, arbetsdagar och reservhjälp innan hunden flyttar in.

Tänk också igenom fysisk kontroll. Sele eller halsband ska sitta säkert, kopplet ska ge ett stabilt grepp och den som rastar hunden måste kunna hålla den om något oväntat händer. Detta är inte ett argument för hårda metoder; det är en praktisk följd av rasens styrka. God framförhållning, avstånd och inlärda alternativ förebygger fler problem än sena korrigeringar.

Resor kräver särskild kontroll. American staffordshire terrier och korsningar med rasen är förbjudna i Norge, vilket omfattar införsel. Danmark förbjuder också rasen och korsningar vid vistelse. Där finns ett begränsat undantag för direkt genomresa med bil utan onödiga uppehåll, men det är inte samma sak som att få semestra i landet. Tåg omfattas inte av undantaget. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuell information hos norska Mattilsynet och danska Fødevarestyrelsen innan du bokar en resa eller väljer färdväg.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar strukturerad träning, kan ordna daglig aktivitet och har marginal för en hund som är både social och fysiskt krävande. Om hushållet saknar tid för ensamhetsträning, säkra introduktioner, koppelträning och noggrann uppföljning av hälsa är en mindre kraftfull eller mindre krävande ras ofta ett bättre val.

American staffordshire terrier

American staffordshire terrier: muskulös, medelstor och människoorienterad hund med kort, lättskött päls i många olika färger. Kärleksfull, energisk och mycket lättlärd med konsekvent, positiv träning. Behöver daglig motion, mental stimulans, socialisering och ansvarsfull hantering.

Wild Thunderbolt's

Fjällvinds

Vixax

Presa canario

The United Kingdom Kennel Club

Presa canario är en stor, kraftfull vakthund från Kanarieöarna, kraftigt byggd med kort, lättskött päls. Den är lugn och tillgiven mot familjen men reserverad mot främlingar och kräver erfaren ägare, tidig socialisering, konsekvent träning och regelbunden motion.

Patronos A Nobis

## Snabbfakta

- American akita är en stor, kraftigt byggd spets med ursprung i Japan och vidare utveckling i USA. FCI räknar den som sällskapshund i grupp 5.
- Mankhöjden är 66–71 cm för hanar och 61–66 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen vikt. Som ett grovt riktmärke anger SKK cirka 45–55 kg för hanar och 35–45 kg för tikar.
- Rasen beskrivs som alert, uppmärksam, värdig och modig. Den kan samtidigt vara reserverad och självständig, så träning för möten, hantering och vardagskontroll är viktig.
- American akita kan ha svårt för andra hundar, särskilt hundar av samma kön. Den passar därför sällan den som vill ha en självklar hundparks- eller dagishund.
- Pälsen är en tät dubbelpäls som fäller mycket periodvis. Inga avancerade moment krävs, men mängden hår och hundens storlek gör arbetet påtagligt.
- Rasen passar bäst hos en ägare som kan förebygga risker, träna belöningsbaserat och hantera en mycket stark hund lugnt även när omgivningen blir stökig.

## Utseende och päls

American akita ska ge ett tydligt intryck av storlek, styrka och balans. Benstommen är kraftig, bröstkorgen bred och djup och kroppen något längre än den är hög. Det massiva huvudet bildar en trubbig triangel sett uppifrån. Små ögon, djup nos och upprättstående öron ger rasen dess karaktäristiska uttryck.

Svansen är stor, högt ansatt och rikligt pälsad. Den bärs över ryggen eller mot sidan i en trekvartsring, hel ring eller dubbel ring. När svansen försiktigt sträcks ned ska den yttersta svanskotan nå till hasen.

Pälsen består av en mjuk, tät underull och ett rakt, styvt täckhår som står något ut från kroppen. Håret är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen. Vid manken och över korset är täckhåret ungefär fem centimeter långt, medan svansen har den rikligaste pälsen.

Färgerna är friare än hos japansk akita. Rött, gulbrunt, vitt, tigrerat och pinto förekommer, med eller utan mask eller bläs. En helvit hund har ingen mask. Den aktuella FCI-standarden från 2026 diskvalificerar däremot merleteckning och leverfärg. Det är en viktig detalj när äldre rasbeskrivningar säger att alla färger är tillåtna.

Borsta efter vad pälsen faktiskt behöver, inte efter ett fast veckoschema. Dra en kam genom underullen på hals, byxor, bakom öronen och kring svansen. Om kammen fastnar eller underullen ligger tät mot huden behövs en grundligare genomgång. Kontrollera samtidigt hud, öron, klor och tänder. Efter bad måste pälsen sköljas och torkas ända ned till huden.

## Temperament och personlighet

American akita är vanligtvis uppmärksam och självständig utan att söka kontakt med alla. Rasstandarden beskriver ett värdigt, modigt och responsivt temperament. Det betyder inte att varje individ är en naturlig vakthund eller trygg med barn. Uppfödning, erfarenheter, hälsa och träning påverkar hur hunden fungerar.

Träna på att främmande människor kan finnas i närheten utan att ta kontakt. Målet är inte att hunden ska bli klappad av alla, utan att den kan passera, ta emot besök och hanteras utan rädsla eller hotfullt beteende. Belöna lugna reaktioner och låt hunden hålla avstånd. En hund som stelnar, blockerar, morrar eller har svårt att återhämta sig behöver professionell hjälp.

Hundmöten kräver särskild eftertanke. FCI skriver uttryckligen att american akita kan vara intolerant mot andra hundar, särskilt av samma kön. Det beskriver en risk i rasen, inte vad varje individ kommer att göra. En gammal svensk RAS-undersökning lyfte också hundaggression och reservation mot främmande som praktiska problem, men underlaget var litet: endast 19 hundar hade deltagit i MH 2008–2014 och en hund hade gjort BPH. De siffrorna kan inte beskriva hela dagens population.

Bedöm föräldrar och vuxna släktingar i vardagliga situationer. Fråga hur de reagerar på främmande människor, trånga passager, hantering och hundar av båda könen. En valp kan få en god relation till hemmets hund utan att som vuxen acceptera okända hundar. Hundparker och fria hälsningar i koppel är ofta dåliga val.

## Träning och motion

American akita behöver daglig rörelse, nosarbete och samarbete, men inget fast antal minuter passar alla. En frisk vuxen hund kan uppskatta längre promenader, vandring, spår, sök och lugn kroppskontrollträning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, underlag, temperatur och återhämtning. Den kraftiga kroppen och täta pälsen gör att arbete i värme behöver planeras försiktigt.

Träningen bör tidigt prioritera sådant som gör en stark hund säker att leva med:

- följsamt koppelgående och lugna vändningar bort från störningar
- frivillig kontakt och förmåga att vänta bakom dörrar och grindar
- inkallning i inhägnad miljö och säkra alternativ när lös hund inte är lämpligt
- nosarbete och sökövningar som kan göras på avstånd från andra hundar
- hantering av tassar, öron, mun och päls där hunden deltar lugnt och frivilligt
- vila och förmåga att varva ned efter aktivitet

Belöningsbaserad träning passar rasens självständighet bättre än hårda korrigeringar. Korta, tydliga övningar med ett begripligt mål ger ofta mer än många likadana repetitioner. Mat, större avstånd, nosande, lek eller tillgång till en efterlängtad plats kan alla fungera som belöning.

Valpar och unghundar ska få utforska, leka och röra sig varierat utan långa löprundor, tung belastning eller många upprepade hopp. Öka svårigheten stegvis. Hälta, stelhet eller ovilja att röra sig ska bedömas av veterinär.

## Hälsa

För american akita gäller ett bindande svenskt HD-program. SKK registrerar inte avkomma efter föräldradjur som saknade officiell höftledsstatus vid parningen. Officiell status betyder dock inte automatiskt att resultatet är A eller B. Enligt SKK:s allmänna regler får en hund med HD E inte användas i avel, och en hund med HD D får endast paras med en hund som har A eller B. Be därför att få se själva bokstaven och undersökningsdatumet, inte bara beskedet att föräldrarna är ”röntgade”.

Rasens svenska RAS bygger huvudsakligen på data från 2008–2014 och ska läsas som ett daterat underlag, inte som aktuell prevalensstatistik. Då var för få hundar undersökta för säkra slutsatser om rasens HD-, ED- eller ögonstatus. Dokumentet rekommenderar A eller B för höfter, ED 0 och återkommande ögonundersökningar, alltid före den första parningen. ED- och ögonresultat är värdefulla köparfrågor, men de är inte samma sak som det bindande HD-kravet för rasen i 2026 års registreringsregler.

Be om följande för båda föräldrarna och, när det går, äldre helsyskon och tidigare avkommor:

- exakt HD-resultat samt ED-resultat och datum
- ögonundersökningsresultat och hur gammalt det är
- återkommande hud-, päls-, knä- eller ögonproblem i nära släkten
- diagnoser av talgkörteladenit eller uveodermatologiskt syndrom i nära släkten
- hur gamla nära släktingar blev och vilka sjukdomar som påverkade deras liv

En lista med tester är inte en friskhetsgaranti. Resultaten måste tolkas tillsammans med släkthistorik, hur hundarna fungerar i vardagen och hur föräldradjuren passar ihop. Akita Club of America rekommenderar dessutom höft-, ögon- och sköldkörtelundersökning. Det kan vara relevant när amerikanska eller andra utländska linjer ingår.

American akita är stor och djupbröstad, så ägare bör känna igen magsäcksomvridning, GDV. Tillståndet är akut och livshotande. Försök att kräkas utan att något kommer upp, kraftig salivering, rastlöshet, flämtning, en svullen eller smärtsam buk, bleka slemhinnor, svaghet eller kollaps kräver omedelbar veterinärvård.

## Historia och ursprung

American akita har japanskt ursprung men utvecklades som egen typ i USA. Den nuvarande FCI-standarden beskriver hur medelstora Akita Matagi-hundar användes i hundkamper från 1603. Från 1868 korsades de med bland annat tosa och mastiff, vilket ökade storleken men försvagade flera spetsegenskaper. Hundkamper förbjöds 1908, och 1931 utsågs nio akitor till japanska naturminnesmärken.

Under andra världskriget minskade populationen kraftigt. Hundar konfiskerades för päls till militära kläder, medan vissa ägare korsade sina hundar med schäfer för att undgå ordern. Efter kriget återstod flera typer. Hundar från Dewa-linjen, med drag från mastiff och schäfer, togs till USA av amerikansk militär personal.

I USA utvecklades dessa linjer vidare. Akita Club of America bildades 1956 och American Kennel Club tog in rasen i sin stambok och utställningsverksamhet i oktober 1972. Eftersom de amerikanska och japanska kennelklubbarna då saknade ömsesidigt erkännande av stamtavlor utvecklades den amerikanska populationen utan nya japanska blodslinjer. Resultatet blev den större och tyngre typ med fler godkända färger som FCI i dag erkänner som american akita.

## Att leva med rasen

American akita kan vara lugn inomhus, men vardagen måste fungera även när en katt springer förbi, en lös hund närmar sig eller ett barn öppnar ytterdörren. Den viktigaste frågan är därför inte bara hur mycket plats du har, utan om du kan skapa säkra rutiner varje dag.

Med barn krävs aktiv tillsyn. En så stor hund kan välta ett barn utan avsikt. Barn ska aldrig störa hunden när den äter, sover eller vill gå undan. Välj uppfödare efter de vuxna hundarnas faktiska beteende kring barn, inte efter ett påstående om att rasen är beskyddande.

Samlevnad med hund, katt eller mindre djur måste bedömas individuellt. Tidig vana kan hjälpa, men ersätter inte grindar, separata viloplatser, kontrollerade introduktioner och möjlighet att hålla djuren åtskilda. En god relation till hemmets katt säger inte heller hur hunden reagerar på en katt utomhus.

Lägenhet kan fungera om du har plats att hantera hunden, kan undvika trånga möten och erbjuder rörelse och mental aktivitet utanför hemmet. En egen tomt måste vara säkert inhägnad och ersätter aldrig promenader eller träning. Ensamhet tränas gradvis från korta, lugna stunder. Bedöm hundens faktiska förmåga att vila i stället för att utgå från en allmän tidsgräns.

Innan du väljer valp bör du träffa minst tiken och helst flera vuxna släktingar. Be att få se hur hundarna går i koppel, tar emot besök och återhämtar sig efter något oväntat. Kontrollera hälsodata själv och fråga hur uppfödaren bedömer vilken valp som passar ditt hem. American akita är rätt val först när du uppskattar dess självständighet och samtidigt har tid, styrka och omdöme att hantera den utan att förlita dig på fysisk makt.

American akita

Stor, kraftfull spets med bred, björnlika huvud och ringlad svans. Lugn, lojal och starkt beskyddande mot familjen, men reserverad mot främlingar och ofta avvaktande gentemot andra hundar. Tjock dubbelpäls som fäller rikligt. Intelligent, självständig och passar bäst hos erfarna ägare med konsekvent ledarskap.

Crepida's

## Snabbfakta

- Sankt bernhardshund är en schweizisk jätteras som i dag främst används som sällskaps-, vakt- och gårdshund. Rasen används även i spår- och sökarbete.
- Hanar ska enligt rasstandarden vara 70–90 cm i mankhöjd och tikar 65–80 cm. SKK anger cirka 60–100 kg som ett grovt riktmärke, men vikten ingår inte i själva rasstandarden.
- Rasen finns som kort- och långhårig. Båda varianterna har riklig underull.
- Rasstandarden beskriver temperamentet som vänligt, vaksamt och lugnt till livligt. Det är ett ideal, inte en garanti för varje individ.
- Den stora kroppen påverkar hela vardagen: utrymme, transporter, träning, foder och veterinärvård kräver mer planering än för en mindre hund.

## Utseende och päls

Sankt bernhardshunden ska vara stor och kraftfull men samtidigt harmonisk och rörlig. Standarden anger en högsta mankhöjd på 90 cm för hanar och 80 cm för tikar, men en högre hund kan tolereras om helheten är proportionerlig och rörelserna korrekta. Det betyder inte att rasen saknar maxmått eller att största möjliga hund är idealet. När du träffar vuxna hundar bör du därför se efter om de bär sin tyngd utan besvär och rör sig stabilt och ledigt.

Den korthåriga varianten har tätt, blankt och åtliggande täckhår med riklig underull. Den långhåriga har rakt, medellångt täckhår, också med riklig underull; pälsen kan vara lätt vågig över kors och höfter och bildar fransar på benen. Grundfärgen är vit med röda fläckar eller ett rött täcke över rygg och flanker. Nyanserna kan gå från klarrött till mörkrött, och en mörk mask är önskvärd.

Pälsvården ska styras av hårlag och pälsens skick. Den långhåriga varianten behöver borstas igenom minst en gång i veckan för att undvika tovor, och oftare när underullen lossnar eller pälsen blivit våt och smutsig. Den korthåriga pälsen behöver också gås igenom så att lös underull, hudförändringar och ömma områden upptäcks. Kontrollera särskilt täta partier och ställen där sele eller halsband ligger an. Bada hunden när den faktiskt är smutsig i stället för att följa ett fast schema.

Vissa individer dreglar mycket och andra betydligt mindre. Träffa därför vuxna släktingar om mängden dregel påverkar ditt rasval. En handduk nära vattenskålen är ofta mer realistisk än att räkna med en hund som alltid är torr runt munnen.

## Temperament och personlighet

En rastypisk sankt bernhardshund ska vara vänlig, vaksam och kunna vara allt från lugn till förhållandevis livlig. SKK beskriver rasen som harmonisk och familjeinriktad, men uttryck som ”barnflickehund” är missvisande. Ingen hund ska förväntas tåla klättrande, hårda kramar eller att bli störd när den äter och vilar.

Med barn är hundens storlek lika viktig som temperamentet. En trygg vuxen ska alltid styra samspelet, lära barnet att låta hunden gå undan och hindra vild lek där någon kan bli omkullsprungen. En lugn individ kan fungera fint i en barnfamilj, men bedöm den verkliga hunden och inte bara rasens rykte.

Samma försiktighet gäller andra hundar och katter. Rasstandarden lovar inte att hunden fungerar med andra djurslag. Introducera djuren kontrollerat, ge dem separata viloplatser och avbryt lek som blir för fysisk. Storleksskillnaden gör att även vänlig lek kan bli riskabel för en liten hund eller katt. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande hundar, besökare, hantering och oväntade ljud. Det säger mer än generella etiketter om att rasen alltid är social, tyst eller beskyddande.

## Träning och motion

Träningen bör börja medan sankt bernhardshunden fortfarande går att hantera fysiskt. Prioritera att gå i löst koppel, hälsa lugnt med tassarna i golvet, komma på inkallning och kunna vänta. Vänj också valpen vid att du tittar i munnen, känner på tassarna och undersöker kroppen. Tidig socialisering, koppelträning och valpkurs är särskilt värdefulla för en hund som blir så stor. Träna i små steg och belöna det lugna beteende du vill se igen.

Rasen behöver fysisk och mental aktivitet varje dag, men det går inte att ange ett visst antal minuter som passar alla. Hur långa och krävande promenader, sök- och spårpass bör vara beror på hundens ålder, hälsa och kondition samt på vädret. Ett lugnt tempo är inte samma sak som att hunden klarar sig utan rörelse; god muskulatur och säkra vardagsvanor är viktiga för en tung kropp.

Valpen växer snabbt. SKK rekommenderar att långa promenader undviks under det första året. Låt i stället valpen röra sig i kortare omgångar, upptäcka olika miljöer och vila mellan aktiviteterna. Öka sträcka och svårighet gradvis och utgå från individens utveckling, inte från en fast ålder som ska passa alla.

Planera extra försiktigt i värme. Tjockpälsade hundar hör till dem som kan vara mer värmekänsliga. Motionera under svalare delar av dagen, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden hässjar ihållande, dreglar ovanligt mycket, får torra röda slemhinnor, verkar förvirrad eller blir svag. Misstänkt värmeslag kräver nedkylning med svalt, inte iskallt, vatten och snabb kontakt med veterinär.

## Hälsa

De viktigaste svenska kontrollpunkterna är leder, en sund kroppsbyggnad och att känna igen tecken på magomvridning. HD och ED förekommer i rasen. För en SKK-registrerad kull ska båda föräldrarna ha officiell HD- och ED-status före parning, och HD-röntgen för sankt bernhardshund görs tidigast vid 18 månaders ålder. Känd status betyder att ett resultat finns registrerat; det betyder inte automatiskt att hunden är fri från dysplasi. Be därför att få se själva graderna, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. ED grad 2 eller 3, klinisk ED eller tidigare ED-operation utesluter hunden från avel enligt SKK:s aktuella regler.

Rasen finns också i SKK:s Breed Specific Instructions, BSI. Där uppmärksammas överdimensionerat och för tungt huvud, för mycket ansiktshud, lösa läppfickor samt lösa, stora eller inåtrullade ögonkanter. Det ger konkreta saker att titta efter: ögonen ska se friska ut, huden ska inte vara irriterad, mun och tänder ska fungera och hunden ska kunna röra sig kraftfullt utan besvär. Ett imponerande utseende får aldrig väga tyngre än funktion.

En veterinärstudie har visat förhöjd risk för magomvridning hos sankt bernhardshund. Det är ett akut, livshotande tillstånd där tiden är avgörande. Försök att kräkas utan att något kommer upp, snabbt svällande buk, oro, hässjning, buksmärta och svårighet att lägga sig ska leda till omedelbar kontakt med veterinär. Vänta inte för att se om besvären går över. Det finns ingen enkel hemmarutin som gör risken noll; diskutera individens risk och eventuella förebyggande åtgärder med veterinär.

Den snabbväxande valpen behöver ett foder och en fodermängd som är anpassade till tillväxten. Följ uppfödarens och veterinärens råd och följ hundens hull och rörelser över tid i stället för att försöka få valpen att växa så fort som möjligt.

## Historia och ursprung

Sankt bernhardshundens dokumenterade historia börjar vid Stora Sankt Bernhardspasset mellan Schweiz och Italien. Där grundades ett härbärge på 1000-talet. Stora bergshundar hölls vid härbärget från mitten av 1600-talet som skydd och vakt; de finns avbildade från 1695 och nämns i härbärgets anteckningar från 1707. Hundarna kom senare att följa och söka efter resande som gått vilse i snö och dimma.

Barry, som levde 1800–1814, blev rasens mest kända räddningshund och tillskrivs fler än 40 räddningar i schweizisk historieskrivning. Det är en historisk uppgift, inte modern dokumentation av varje enskild insats. Den lilla sprittunnan runt halsen hör framför allt till rasens bildspråk. Dess ursprung är omstritt, och källor inom SKK beskriver tunnan som en myt snarare än som utrustning i verkligt räddningsarbete.

År 1867 började Heinrich Schumacher föra stambok över sina hundar. När den schweiziska hundstamboken öppnades 1884 var sankt bernhardshunden Leon den första registreringen, och samma år bildades den schweiziska rasklubben. År 1887 fastställdes rasstandarden och sankt bernhardshunden förklarades officiellt vara en schweizisk hundras. Dagens hundar lever främst som sällskaps- och gårdshundar, även om spår och sök fortfarande knyter an till historien.

## Att leva med rasen

Att leva med en sankt bernhardshund kräver att du planerar efter hundens storlek. En lägenhet är inte automatiskt fel, men hunden måste kunna vända, vila och passera utan att hemmet blir trångt. Fundera på trappor, hissavbrott, hur hunden ska komma in i bilen och hur en sjuk eller äldre hund ska kunna hjälpas. Foder, robust utrustning, transporter och veterinärvård kostar också ofta mer än för en mindre hund, även om inga fasta belopp kan förutsägas.

Räkna inte med att en sankt bernhardshund kan vara ensam hela arbetsdagar. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hund behöver först tränas gradvis för att vara själv. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och nedvarvad och öka tiden bara så länge den förblir lugn. En tränad vuxen kan klara några timmar, men ingen viss tidsgräns passar alla individer.

Inför ett köp bör du kontrollera tre saker:

1. Be om föräldrarnas exakta officiella HD- och ED-resultat och fråga om nära släktingar har haft problem med leder eller rörelser.
2. Träffa helst vuxna hundar och titta på temperament, ögon, hud, mun, rörelser och hur de hanteras — inte bara på storlek och huvud.
3. Gör en realistisk plan för utrymme, bil, värme, ensamhet, vardagsträning och hjälp om hunden en dag inte kan gå själv.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar en mycket stor hund men prioriterar funktion, lugna vanor och ett vardagsliv tillsammans framför maximal massa eller romantiska räddningshundsmyter.

Sankt bernhardshund

Deutscher Club für Leonberger Hunde (DCLH)

Vétérinaire Santé (France)

Stor, vänlig bergshund som utvecklats av schweiziska munkar för räddningstjänst och sällskap. Lugn och tillgiven, särskilt med barn, men mycket stor, dreglig och fäller kraftigt. Behöver måttlig motion, noggrann koll på leder och hälsa samt att få vara en nära del av familjelivet.

Countrystar's

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Uppfödning av Finsk Lapphund - den mångsidiga familjehunden

I hemmiljö och enligt SKK's föreskrifter

Strix's

## Snabbfakta

Papillon är en liten, livlig och lättlärd sällskapshund som ofta trivs bäst hos den som vill kombinera närhet med promenader, träning och vardagsaktivering. Rasen hör till épagneul nain continental, kontinental dvärgspaniel. Papillon har upprättstående öron, medan varianten phalène har hängande öron. I Sverige registreras de efter öronställning och en hund kan omregistreras om öronen utvecklas annorlunda än man först bedömde.

- **Ursprung:** Frankrike och Belgien
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Mankhöjd:** omkring 28 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** standarden har två viktklasser. Den större sträcker sig från 2,5 till 4,5 kg för hanar och till 5 kg för tikar. Den andra omfattar hundar under 2,5 kg, med 1,5 kg som lägsta vikt.
- **Päls:** lång, silkig och utan underull
- **Aktivitetsnivå:** liten till formatet men ofta pigg, arbetsvillig och intresserad av att lära
- **Livslängd:** många blir gamla; enligt Svenska Kennelklubben är 15 år inte ovanligt

Måtten i en rasstandard beskriver ett ideal, inte ett löfte om exakt storlek hos varje vuxen hund. För en blivande ägare är därför föräldrarnas storlek, hundens hull och en sund kroppsbyggnad mer användbara än att jaga en viss siffra eller en extremt liten individ.

## Utseende och päls

Papillon ska vara en harmoniskt byggd dvärghund som är graciös men ändå robust. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, lätta och eleganta. Det lilla formatet kräver omtanke vid fall och lek med betydligt större hundar, men rasstandarden beskriver inte papillon som en skör hund.

De stora öronen är rasens tydligaste kännetecken. Hos papillon står de upp och bärs snett utåt så att de påminner om en fjärils vingar. Phalène har i stället rörliga, hängande öron. Skillnaden gäller alltså öronställningen; båda är varianter av samma kontinentala dvärgspaniel och kan födas i samma kull.

Pälsen är enkel, utan underull, och ska vara riklig, glansig och lätt vågig snarare än lockig. Den är kort på huvudet och benens framsidor men längre över kroppen, på öronen, bröstet, låren och svansen. Vit är bottenfärg, och vitt ska dominera på kropp och ben. Färgade fläckar kan ha olika färg, medan läppar, ögonkanter och nostryffel ska vara väl pigmenterade enligt standarden.

Pälsvården är oftast hanterbar om man förebygger tovor. Känn igenom pälsen regelbundet och kamma särskilt bakom öronen och på lårens insidor, där SKK anger att tovor lätt kan bildas. Bad behövs när hunden är smutsig; någon bestämd kalender passar inte alla. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och hud. Utgå från hundens faktiska päls och vardag i stället för en fast bad- eller klipprutin.

## Temperament och personlighet

Papillon är typiskt alert, livlig och snabb att lära, med ett tydligt intresse för människor och aktiviteter. Den lilla kroppen rymmer ofta mer arbetslust än uttrycket ”knähund” antyder. En papillon kan uppskatta både nära sällskap och uppgifter som kräver koncentration, problemlösning eller kroppskontroll.

Rasbeskrivningar ska ändå inte läsas som en garanti för en viss personlighet. SKK:s BPH-analys visar stor variation mellan de papilloner som deltagit, bland annat i hur intensivt de hälsar på främmande människor, hur gärna de leker och hur nyfikna de är. Resultaten gäller de beskrivna hundarna och visar framför allt varför individ, släktlinjer, tidiga erfarenheter och fortsatt träning spelar roll.

Alertheten kan märkas som att hunden snabbt uppfattar ljud, besökare och rörelse utanför hemmet. Det behöver inte bli ett stort skällproblem, men det är klokt att från början belöna lugn, ge hunden en annan uppgift vid dörren och undvika att varje signal leder till upphetsning. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen, inte bara hur de beter sig på utställning eller träning.

## Träning och motion

Papillon behöver daglig fysisk rörelse och mental aktivering, men det finns ingen enda minutnivå som passar alla. En vuxen, frisk och tränad hund kan ofta följa med på förvånansvärt rejäla promenader, medan en valp, en äldre hund eller en individ med besvär behöver en annan belastning. Anpassa efter ålder, kondition, väder och hur hunden återhämtar sig, i stället för att se kroppsstorleken som ett mått på behovet.

Rasen lär sig ofta fort, även sådant man inte avsåg att lära ut. Belöningsbaserad träning med tydliga kriterier fungerar väl. Variera vardagslydnad, nosarbete, balansövningar och små problemlösningsuppgifter, och avsluta medan hunden fortfarande kan fokusera. Agility, lydnad och andra hundsporter kan passa bra när träningen byggs upp stegvis och underlaget, hindren och belastningen anpassas till hundens storlek och mognad.

En liten hund behöver samma omsorg om inkallning och miljöträning som en stor. Öva kontakt och återgång i säkra miljöer innan frihet ges där trafik, vilt eller större hundar kan innebära risk. Träna också på att koppla av mellan aktiviteter. En papillon som bara får fartfyllda uppgifter kan bli skicklig på att gå upp i varv men sämre på att komma till ro.

## Hälsa

Papillon beskrivs av SKK som en i grunden sund och ofta långlivad ras, men seriösa hälsokontroller är fortfarande viktiga. För svenska valpkullar är pap-PRA1 den tydligaste formella kontrollpunkten. Pap-PRA1 är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi, PRA, som bryter ned näthinnan. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare har en kopia av anlaget och blir inte sjuk av just den formen, medan en genetiskt affekterad hund har fått anlaget från båda föräldrarna.

SKK:s registreringsregler kräver att föräldradjuren har officiellt DNA-resultat för pap-PRA1 eller är registrerade som hereditärt fria. Två anlagsbärare får inte paras med varandra och en affekterad hund får inte användas i avel. Ett DNA-test för pap-PRA1 utesluter däremot inte alla andra genetiska orsaker till PRA eller andra ögonsjukdomar. Därför fyller en ögonlysning en annan funktion. Papillon-Ringen rekommenderar ögonlysning efter tre års ålder för att följa andra ögonförändringar.

Patellaluxation, där knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge, förekommer i rasen. Rasklubben vill att avelsdjur ska ha känd och normal patellastatus före parning. Det är en viktig rekommendation, men i SKK:s aktuella svenska regler är patellastatus inte upptaget som ett särskilt registreringskrav för papillon. Be därför att få se resultatet i stället för att anta att registreringen i sig omfattar det.

I andra länder kan fler tester ingå i rekommenderade program. Exempelvis listar brittiska Royal Kennel Club bland annat NAD-test som en ytterligare kontroll för papillon. Det gör inte NAD till ett svenskt registreringskrav. Be uppfödaren skilja på obligatoriska svenska resultat, rasklubbens rekommendationer och frivilliga tilläggstester.

Munhälsan förtjänar också uppmärksamhet. Små hundraser drabbas oftare av tandlossningssjukdom, och daglig tandborstning är ett enkelt sätt att minska risken för svår tandsten och smärtsam parodontit. Dålig andedräkt, blödande tandkött eller ovilja att tugga ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Papillon har sitt ursprung i Frankrike och Belgien och är varianten med stående öron av den kontinentala dvärgspanieln. Hundtypen är dokumenterad sedan 1500-talet och förekom som sällskapshund vid europeiska hov. Namnet papillon betyder fjäril på franska och syftar på de stora, snett burna öronen med långa hårfransar. Namnet phalène betyder nattfjäril och används för varianten med hängande öron.

FCI erkänner rasen under nummer 77 i gruppen för sällskaps- och dvärghundar. Den moderna standarden bevarar både papillon och phalène. Historien förklarar sällskapshundsrollen, men dagens papillon är inte bara en dekorativ hund: rasens livlighet och lättlärdhet märks i många moderna hundaktiviteter.

## Att leva med rasen

Papillon kan fungera väl både i lägenhet och hus när den får daglig aktivitet, närhet och hjälp att koppla av. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen ser ut. Ett lyhört hem med mycket ljud kräver extra arbete med lugn vid dörr, trapphus och fönster, eftersom en alert individ annars kan börja kommentera varje förändring.

Rasen kan leva bra med barn, men det avgörs av hundens temperament, barnets sätt och de vuxnas tillsyn. Lär barn att låta hunden sova och äta ostörd, att inte lyfta eller gripa tag i den och att leka på golvnivå under uppsikt. Det skyddar både hund och barn och är mer träffsäkert än en generell etikett som ”barnvänlig”.

Samma individuella bedömning behövs med andra djur. En papillon kan leva med hundar eller katter, men introduktioner ska ske lugnt och stegvis. Ge djuren separata resurser och reträttplatser, och övervaka lek där storleksskillnaden är stor. En vänlig stor hund kan skada en mycket liten hund av misstag.

Ensamhet är en färdighet, inte något man kan förutsätta utifrån ras. Vänj hunden gradvis vid korta stunder på egen hand och öka först när den förblir avslappnad. Skällande, gnäll, rastlöst vandrande, förstörande eller att hunden inte tar en normalt uppskattad belöning kan tyda på att steget varit för stort.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än valpens utseende. Be att få se föräldrarnas registrerade pap-PRA1-resultat, patellastatus och eventuella ögonresultat, och fråga varför just kombinationen gjorts. Träffa tiken och lägg märke till hur hundarna återhämtar sig efter nya ljud och besök. För en SKK-registrerad valp ska du få registreringsbevis, SKK-avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som är högst sju dagar gammalt vid leveransen. Kontroller minskar risker men kan aldrig garantera en viss hälsa eller personlighet; öppen dokumentation och rimliga förväntningar är därför viktigare än löften.

Papillon

Papillon Breed Club UK

Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Papillon är en liten, elegant dvärghund med stora, fjärilsliknande öron, en fin, silkig flerfärgad päls och en yvig svans. Den är livlig, intelligent och mycket lättlärd, trivs med både fysisk aktivitet och mental stimulans, fungerar som en uppmärksam liten vakthund, kräver regelbunden borstning och blir ofta långt upp i tonåren.

Weimaraner

The Kennel Club

Dansk Kennel Klub

Stor, atletisk tysk jakthund med slät silvergrå päls och bärnstensfärgade ögon. Energisk, intelligent och mycket människoorienterad ”velcro dog” som behöver 1,5–2 timmar daglig motion plus träning. Mångsidig inom hundsporter; utan stimulans kan den bli skällig, destruktiv eller benägen att rymma.

Elitbreed's

Pekingese

Pékingese Klubben Sverige (Sweden)

Liten, kompakt sällskapshund som en gång var förbehållen kinesisk kunglighet. Pekingese har en lejonliknande man, platt ansikte och lång dubbel päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är lugn men stolt och självständig, knyter starka band till utvalda personer, behöver måttlig motion och är en uppmärksam och lojal vakthund.

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

Liten familjekennel utanför Uppsala. Stort fokus på utställning, men ett kärleksfullt hem är viktigare än alla vinster i världen.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet