## Snabbfakta

- Borderterrier är en liten brittisk jakthund som utvecklades för att följa ryttare och foxhounds och arbeta i rävgryt.
- Rasstandarden anger ingen mankhöjd. Vikten är 5,9–7,1 kg för hanar och 5,1–6,4 kg för tikar.
- Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men har också terrierns självständighet, uthållighet och jaktlust.
- Den sträva dubbelpälsen handtrimmas när den mogna täckpälsen släpper, vanligen minst två gånger om året.
- Borderterrier behöver daglig fysisk och mental aktivering. Inkallning och lugn kring vilt är viktiga delar av vardagsträningen.
- I Sverige finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram, men rasklubben rekommenderar att avelsdjur har känd status för SLEM.
- Rasen kan fungera i både lägenhet och hus om den får rätt aktivitet, kan koppla av och inte stör omgivningen med skall.

## Utseende och päls

Borderterriern är liten men byggd för arbete, inte för att vara nätt eller ömtålig. Kroppen ska vara djup, smal och ganska lång, med en bröstkorg som går att omspänna med händerna. Den formen hjälpte hunden att ta sig fram i gryt, samtidigt som den skulle orka följa jakten ovan jord. Huvudet brukar beskrivas som utterlikt, med kort nosparti, små framåtvikta öron och ett vaket uttryck.

Rasstandarden anger medvetet ingen mankhöjd. För den som jämför valpar är därför vikt, proportioner, hull och funktion mer användbara än ett påstått exakt höjdspann. Standardvikten är 5,9–7,1 kg för en vuxen hane och 5,1–6,4 kg för en vuxen tik. En borderterrier ska kännas smidig och muskulös utan att bröstkorgen blir bred eller hunden bär onödig vikt.

Pälsen består av en hård, tät täckpäls och en tätt liggande underull. Godkända färger är röd, vetefärgad, grizzle and tan samt blue and tan. När täckpälsen är mogen lossnar den relativt lätt och plockas då bort för hand. De flesta behöver en grundlig handtrimning minst två gånger per år, men pälsens mognad — inte kalendern — avgör rätt tidpunkt. Mellan trimningarna räcker regelbunden kamning och kontroll av hud, öron, klor och tänder långt.

Pälsvården bygger på att den mogna, sträva täckpälsen plockas bort för hand. Maskinklippning är därför inte samma behandling som handtrimning. Be en trimmare med erfarenhet av strävhåriga terrier visa hur en mogen päls känns. Borderterrier fäller hår, och rasen är inte allergifri.

## Temperament och personlighet

En typisk borderterrier förenar socialt intresse med stor handlingskraft. Rasen behövde samarbeta med människor och hundar ovan jord men fatta egna beslut i ett gryt. Det märks i dag som nyfikenhet, envishet och snabb problemlösning. Hunden kan vara mycket följsam när uppgiften känns meningsfull och lika snabbt välja ett doftspår om träningen inte lönar sig.

En svensk BPH-sammanställning beskriver de testade hundarna som förhållandevis sociala, nyfikna och trygga, med låg framträdande rädsla och aggressivitet. Resultatet ska läsas som en tendens i just det undersökta urvalet: bara omkring tre procent av den aktuella svenskfödda populationen ingick, och variationen mellan individer var tydlig. Titta därför på föräldrar, nära släktingar och uppfödarens vardagsbeskrivning, inte bara på ett rasomdöme.

Med barn kan en stabil borderterrier bli en engagerad kamrat, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Detsamma gäller möten med andra hundar: många fungerar socialt, men kön, erfarenheter och individ spelar roll.

Jaktlusten är den viktigaste osäkerheten kring andra djur. En hund som vuxit upp med en katt kan lära sig att leva lugnt med just den katten, men det säger inte säkert hur den reagerar på en springande katt utomhus. Kaniner, gnagare och andra smådjur bör hållas fysiskt åtskilda. Tidiga, kontrollerade introduktioner kan förbättra förutsättningarna men tar inte bort en medfödd jaktrespons.

## Träning och motion

Borderterrier behöver använda både kropp och huvud varje dag, men ett exakt minutmål säger mindre än hur hunden fungerar efter aktiviteten. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, tid att nosa, korta träningspass och en tydlig övergång till vila. Spår, nosework, sökövningar, agility och lydnad kan passa rasens arbetslust. Höj belastningen stegvis för valpar och otränade hundar.

Träna med belöningar och dela upp färdigheter i små steg. Hårda korrigeringar kan skapa konflikt utan att göra ett spännande viltspår mindre lockande. Mat, lek, rörelse och chansen att få nosa kan alla fungera som belöning. Korta pass med tydligt mål brukar ge bättre resultat än långa upprepningar.

Inkallning bör tränas tidigt, men planera också för de dagar då träningen inte räcker. Börja i lätt miljö, belöna snabbt och bygg störningar gradvis. En väl anpassad sele och långlina ger rörelsefrihet utan att hunden kan fullfölja en jakt. Släpp bara hunden där lagar, miljö och den enskilda hundens förmåga gör det säkert. Ett stabilt stopp, frivillig kontakt och förmågan att vända bort från en retning är minst lika användbara som själva inkallningssignalen.

En borderterrier behöver också lära sig att inte alltid vara i gång. Om hunden efter aktivitet fortfarande har svårt att sova, vaktar fönster, skäller eller söker nya projekt kan den behöva mer återhämtning och tydligare lugna rutiner, inte automatiskt längre motion. Om den däremot tappar muskelkondition, blir rastlös eller börjar skapa egna jakt- och grävprojekt behöver vardagens innehåll ses över.

## Hälsa

Det finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram för borderterrier i SKK. I 2026 års registreringsregler finns heller inga särskilda krav på resultat från höft-, knä-, ögon- eller hjärtundersökningar för rasen. Det betyder inte att hälsa är oviktig. Valpköparen behöver fråga om relevanta problem i familjen och skilja bindande regler från frivilliga undersökningar och rasklubbens avelsråd.

SLEM, ibland kallat shaking puppy syndrome, är en allvarlig neurologisk störning där valpar får okontrollerade skakningar och koordinationsproblem när de försöker stå och gå. Rasklubben rekommenderar känd SLEM-status hos avelsdjur genom DNA-test eller verifierad härstamning. Avelsråden utgår från recessiv nedärvning: en frisk bärare kan paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund utan att valpar blir sjuka, samtidigt som genetisk variation bevaras. Laboratoriet bakom det tillgängliga testet anger dock att den bakomliggande varianten ännu inte har publicerats vetenskapligt. Be därför uppfödaren visa resultat och förklara kombinationen, inte bara säga att hundarna är “testade”.

CECS, numera ofta beskrivet som paroxysmal dyskinesi eller PGSD, är ett annat tillstånd. Drabbade hundar kan få episoder med onormala rörelser, muskelryckningar och fall, ofta med bibehållet medvetande. En studie fann ingen enskild genetisk region som förklarade tillståndet, och det finns inget motsvarande enkelt DNA-test. Episoder kan likna andra neurologiska problem. Filma händelsen om det går säkert och låt veterinär utreda den; ändra inte behandling eller kost efter en diagnos du själv ställt på nätet.

I rasklubbens långsiktiga hälsoarbete följs även återkommande krampliknande episoder, hud- och magproblem samt mun- och tandhälsa. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar har mått över tid, inte bara vilka intyg som fanns när parningen gjordes. En seriös genomgång omfattar SLEM-status och föräldrakombination, eventuella episoder, långvarig klåda eller magbesvär, tandförluster och annan återkommande sjuklighet.

## Historia och ursprung

Borderterriern formades i Border District på gränsen mellan England och Skottland. Där behövdes en terrier som orkade följa hästar och foxhounds över ojämn mark men samtidigt var smal nog att gå ner i gryt när räven sökte skydd. Rasens storlek, vädertåliga päls, uthållighet och självständiga arbetssätt hänger ihop med den uppgiften.

Lokala terriertyper hade flera namn innan Border Terrier blev den gemensamma beteckningen. Den brittiska kennelklubben erkände rasen 1920. De första dokumenterade importerna till Sverige kom under 1930-talet. Importer och avelsarbete från 1960-talet lade sedan grunden för en mer varaktig svensk population.

Rasen används fortfarande i jakt, bland annat som grythund, stötande eller kortdrivande hund och vid eftersök. Många lever samtidigt som aktiva sällskapshundar. Arbetsbakgrunden är därför inte bara historia: den förklarar varför dagens borderterrier gärna följer spår, undersöker håligheter och fortsätter en uppgift även när ägaren har andra planer.

## Att leva med rasen

Borderterrier passar bäst hos den som uppskattar en liten hund med mycket initiativ och kan kombinera aktivitet med tydliga säkerhetsrutiner. Lägenhet eller hus är mindre avgörande än tillgången till rastning, mental sysselsättning och vila. I flerbostadshus behöver du tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och rörelse utanför fönster. I hus behöver staketet tåla både grävning och ett plötsligt intresse för vilt.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Valpar kan inte lämnas som vuxna hundar, och en vuxens trygghet varierar med individ och situation. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam. Bedöm i stället om hunden faktiskt kan vila utan oro, skall eller destruktivt beteende och ordna hjälp innan den gränsen passeras.

Inför ett hem med katt ska katten ha hundfria zoner och flyktvägar. Håll hunden kopplad i början, belöna lugn och förhindra varje jaktförsök. Med barn behövs vuxennärvaro och enkla regler: stör inte hunden när den äter eller vilar, och låt hunden gå undan. Sådana rutiner är viktigare än generella påståenden om att rasen “alltid” är bra med barn eller djur.

Fråga uppfödaren om följande innan du bestämmer dig:

- Vilken SLEM-status har föräldrarna, och varför är just kombinationen säker?
- Finns CECS/PGSD-liknande episoder, återkommande hud- eller magbesvär eller tandproblem hos nära släktingar?
- Hur fungerar föräldrarna med vila, främmande människor, hundar, ljud och vilt?
- Finns BPH, jaktliga meriter eller andra beskrivningar som går att läsa i sitt sammanhang?
- Vilken hjälp får du med handtrimning, inkallning och vardagsfrågor efter köpet?

För en förstagångsägare kan borderterrier vara ett bra val om jaktlust, pälsvård och konsekvent träning känns lockande snarare än besvärliga. Den som främst söker en hund som kan gå lös överallt, automatiskt lämnar smådjur i fred eller nöjer sig med samma korta runda varje dag bör välja efter andra egenskaper.

Borderterrier

The Kennel Club (UK)

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Deutscher Terrier Club (Germany)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Liten, kraftig terrier som ursprungligen avlades vid gränsen mellan England och Skottland för rävjakt. Tillgiven och starkt knuten till familjen, men självständig med stark jaktinstinkt. Behöver 1–2 timmars motion dagligen, säker inhägnad och vänlig, konsekvent träning. Den sträva, vädertåliga pälsen behöver borstning och ibland trimmas för hand.

Kontrast är en uppfödare av rasen Borderterrier med bas i Markaryd i Sverige. Hundarna används till jakt.

Kontrast

## Snabbfakta

Grand danois är en mycket stor tysk hundras som framför allt hålls som sällskapshund. Den förenar kraft med en elegant kroppsbyggnad och ska enligt rasstandarden vara vänlig, tillgiven och trygg. Storleken påverkar hela hundägandet: vardagslydnad, bil, bostad, veterinärbesök och kostnader kräver mer planering än med en mindre hund.

- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 2, schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar
- **Användning:** sällskaps-, vakt- och skyddshund enligt rasstandarden; i dag främst sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar minst 80 cm och helst högst 90 cm; tikar minst 72 cm och helst högst 84 cm
- **Päls:** mycket kort, tät, åtliggande och blank, utan underull
- **Mentalitet:** vänlig, kärleksfull och trogen; kan vara reserverad mot främmande människor
- **Viktigt för köparen:** fråga om HD-resultat, hjärtundersökningar i släkten och förekomst av magsäcksomvridning

Rasstandarden anger ingen bestämd vikt. Viktuppgifter i rasguider ska därför ses som ungefärliga och får inte ersätta en bedömning av hundens hull, proportioner och hälsa.

## Utseende och päls

Grand danois är hög, kraftfull och nästan kvadratisk i kroppen, men ska inte se tung eller klumpig ut. Hanar ska vara särskilt nära kvadratiska proportioner, medan tikar får vara något längre. Huvudet är långt och tydligt format, öronen är naturligt hängande och helheten ska ge ett balanserat intryck av styrka och elegans.

Den aktuella rasstandarden delar in färgerna i tre varianter: gul eller tigrerad; harlekin, merle eller svart; samt blå. Merle ingår alltså i den nuvarande standarden, något som äldre rasbeskrivningar inte alltid speglar. Det finns detaljerade krav för varje färg, men en valpköpare bör lägga större vikt vid hälsa, mentalitet och en hållbar kroppsbyggnad än vid en viss teckning.

Pälsen är lättskött men inte underhållsfri. En mjuk borste eller gummiborste tar bort lösa hår, särskilt under vår och höst när fällningen ofta märks mer. Bada när hunden faktiskt behöver det och kontrollera samtidigt hud, klor, tassar, tänder och hängande öron. Den korta pälsen saknar underull, så hunden kan behöva skydd i kallt, blåsigt eller vått väder. Anpassa efter individ, aktivitet och väder i stället för efter en fast temperaturgräns.

## Temperament och personlighet

En rastypisk grand danois ska vara vänlig, tillgiven, självsäker och lätt att vägleda. Den får vara avvaktande mot främlingar men ska inte vara aggressiv. Många söker rasen för dess nära kontakt med familjen, men etiketten ”snäll jätte” är ingen garanti för hur en enskild hund beter sig.

Storleken förstärker både goda och dåliga vanor. En hund som drar i kopplet, hoppar upp eller rusar mot en besökare blir svår att hantera även om avsikten är vänlig. Tidig träning i lugna hälsningar, koppelgående, inkallning, väntan och frivillig hantering är därför grundläggande säkerhet, inte bara vardagsfiness. Rasen ska vilja samarbeta och passar bäst med konsekvent, belöningsbaserad träning. Hårda metoder riskerar att skapa osäkerhet och kan inte ersätta genomtänkt träning.

Mentaliteten varierar mellan individer och släktlinjer. Träffa helst valpens mamma och andra nära släktingar, fråga hur de fungerar med främmande människor och i nya miljöer och be att få se resultat från officiella mentalbeskrivningar om sådana finns. Tidigare hundvana är en fördel, särskilt för den som inte har tränat en mycket stor hund förut.

## Träning och motion

Grand danois behöver daglig rörelse och mental aktivering, men mängden ska anpassas efter ålder, hälsa, kondition och hur hunden återhämtar sig. Det finns ingen väl underbyggd minutregel som passar alla vuxna hundar eller valpar. Regelbundna promenader, möjlighet att nosa och röra sig i varierad terräng samt korta träningspass ger en bättre grund än sporadiska hårda pass.

Valpen växer länge och ska varken överbelastas eller hållas passiv. Låt den bygga koordination och styrka genom fri, kontrollerad rörelse och successivt längre promenader. Begränsa upprepade hopp, tvära stopp, långa löp- eller cykelpass och vild lek på hala golv medan kroppen utvecklas. Hur snabbt belastningen kan ökas beror på individen; rådgör med veterinär eller fysioterapeut om valpen är halt, stel eller återhämtar sig dåligt.

En storvuxen valp behöver ett komplett foder avsett för tillväxt hos stora eller mycket stora raser. Målet är en jämn tillväxt och ett slankt, hälsosamt hull, inte att valpen ska växa så fort som möjligt. Ge inte extra kalcium eller andra mineraler ovanpå ett komplett foder utan veterinärens råd. Hos mycket stora raser kan skelettet fortsätta mogna till omkring 15–16 månaders ålder, men tiden varierar mellan individer.

Prioritera färdigheter som gör den vuxna hunden hanterbar: att stå still, gå på våg, acceptera kloklippning och undersökning, lämna föremål och kunna passera människor och hundar utan att kasta sig fram. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger mental stimulans utan att kroppen behöver utsättas för hög belastning.

## Hälsa

Grand danois har flera hälsorisker som en köpare behöver diskutera öppet med uppfödaren, framför allt magsäcksomvridning, dilaterad kardiomyopati och höftledsdysplasi. Rasen lever också i genomsnitt kortare än många mindre hundraser. Siffror för livslängd bygger dock på en viss grupp hundar och kan inte förutsäga hur länge en enskild hund lever.

**Magsäcksomvridning, GDV, är ett akut och livshotande tillstånd.** Åk omedelbart till veterinär om hunden upprepade gånger försöker kräkas utan att något kommer upp, blir orolig, dreglar, får en svullen buk, blir svag eller kollapsar. Vänta inte för att se om symtomen går över. Orsakerna är flera och inte helt klarlagda, så ingen utfodringsrutin kan lova att förebygga tillståndet. Fråga uppfödaren om drabbade nära släktingar och gör i förväg upp en plan för vilket djursjukhus som kan ta emot akut. Förebyggande gastropexi kan diskuteras med veterinär. Ingreppet minskar risken att magsäcken roterar men hindrar inte att den kan utvidgas.

**Dilaterad kardiomyopati, DCM, kan finnas innan hunden visar tydliga symtom.** Hjärteko, EKG eller långtids-EKG och ibland blodmarkörer kan ingå i en veterinär hjärtutredning. Ett normalt resultat beskriver läget vid undersökningen och är ingen livslång garanti. Fråga vilka hjärtundersökningar föräldrar och äldre släktingar har gjort, vid vilken ålder de gjordes och om plötsliga dödsfall eller DCM förekommer i familjen.

**De svenska HD-kraven måste skiljas från rasklubbens rekommendation.** För att valparna ska kunna registreras hos SKK måste båda föräldrarna ha ett officiellt HD-resultat före parning; grand danois röntgas tidigast vid 18 månaders ålder. SKK:s allmänna regler förbjuder avel med grad E och tillåter grad D endast tillsammans med A eller B. Hundar med kliniska besvär av HD ska inte användas i avel. Svenska Grand Danois Klubben rekommenderar dessutom att avelsdjuren är HD-fria. Be därför att få se de faktiska resultaten i stället för att nöja dig med formuleringen ”hälsotestad”.

SKK uppmärksammar också tonsillit i rasen. Vid bedömning granskas bland annat lösa ögonkanter, bristfälliga tassar, hur fram- och bakbenen är byggda, överdrivna rasdrag och mentalitet. En ansvarsfull uppfödare kan förklara både styrkor och problem i sin linje och hur äldre släktingar har mått.

## Historia och ursprung

Grand danois är en tysk ras trots det franskklingande namnet som används i Sverige och flera andra länder. I rasens hemland heter den Deutsche Dogge, medan det engelska namnet är Great Dane.

Den officiella rashistoriken beskriver föregångare som bullenbeisser samt jakt- och vildsvinshundar av en typ mellan den tunga mastiffen och den snabbare vinthunden. I Berlin samlades domare och uppfödare 1878 för att förena de olika benämningarna under namnet Deutsche Dogge. Den första rasstandarden fastställdes 1880 och den tyska rasklubben bildades 1888.

Organiserad avel i Sverige började 1908. Äldre berättelser för rasens historia mycket längre tillbaka, men påståenden om exempelvis keltiska stridshundar eller en obruten linje från antiken är betydligt svårare att belägga. De dokumenterade tyska milstolparna ger en säkrare bild av hur den moderna rasen formades.

## Att leva med rasen

Grand danois kan bo i lägenhet om den får rätt motion, vila och träning, men bostaden och vardagen måste fungera för en hund i jätteformat. Ett hus med stor tomt ersätter inte promenader och samvaro, och en liten bostad är inte automatiskt olämplig. Gå i stället igenom de praktiska frågorna före köp.

Finns det plats för en stor, stadig bädd där hunden kan ligga ostört? Är golven halksäkra? Ryms hunden säkert i bilen, och kan den gå in via ramp om den blir gammal eller skadad? Fungerar vardagen om hissen stannar och ni måste ta trapporna? Hur tar två vuxna en sjuk hund till veterinär om den inte kan gå själv? Svar på de frågorna säger mer än bostadens adress.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men hundens vänliga avsikt tar inte bort den fysiska risken. En ung eller uppspelt grand danois kan välta ett litet barn utan att mena det. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där barnen lämnar den i fred. En vuxen måste ansvara för promenader och hantering.

Samma försiktighet gäller andra djur. Det går inte att lova att en viss grand danois fungerar med katt eller andra hundar. Gör introduktioner gradvis, hindra jaktbeteenden och alltför hård lek och ge katten hundfria ytor och höga flyktvägar. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt och säkert.

En ensamhetstränad vuxen hund kan ofta vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket åt och en liten valp kan inte lämnas ensam. Börja när valpen är trygg hemma, öka tiden stegvis och planera hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än hunden klarar. När en mycket stor hund blir orolig märks det snabbt i hemmet, så ensamhet är något som ska tränas och följas upp – inte antas fungera på grund av rasen.

Grand danois

The Great Dane Club of Germany (Deutscher Doggen-Club 1888 e.V.)

The Great Dane Club of UK

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Grand danois är en enorm och elegant hund, en av de högsta raserna. Den användes tidigare för vildsvinsjakt och som vakthund på stora gods, men är numera en lojal och människoorienterad sällskapshund. Den är lugn inomhus och har måttligt motionsbehov, men kräver gott om utrymme, genomtänkt träning, noggrann hälsovård och nära dagligt umgänge.

Johanna Bondestam är en uppfödare av rasen Grand danois med bas i Lidingö i Sverige.

Johanna Bondestam

## Snabbfakta

Amerikansk cocker spaniel är en kompakt amerikansk fågelhund och sällskapshund med stor arbetsvilja bakom det eleganta yttre. Den är en egen ras, inte en mindre variant av engelsk cocker spaniel. Raserna har gemensamt ursprung, men olika rasstandarder och avelshistoria. Det går ändå inte att utgå från att varje amerikansk cocker är lugnare eller har mindre jaktlust än varje engelsk cocker.

- **Ursprung:** USA.
- **Rastillhörighet:** FCI-nummer 167 i grupp 8, stötande och apporterande hundar samt vattenhundar.
- **Ursprunglig funktion:** stötande och apporterande fågelhund; rasstandarden anger också sällskapshund.
- **Ideal mankhöjd:** cirka 38 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- **Temperamentsideal:** balanserad, frimodig och glad utan skygghet.
- **Aktivitet:** behöver ordentlig daglig rörelse och uppgifter som engagerar nosen och samarbetet med föraren.
- **Pälsvård:** omfattande, särskilt om pälsen hålls lång. En kortare sportklippning gör vardagsskötseln enklare men tar inte bort behovet av kontroll kring öron, tassar och hud.

Rasen passar bäst hos den som vill kombinera sällskap med träning och accepterar återkommande päls- och öronskötsel. Den kan passa en förstagångsägare som tar hjälp, men är inte automatiskt ett lätt val för att den är relativt liten.

## Utseende och päls

Amerikansk cocker spaniel ska vara en stark, välbalanserad och rörlig hund i kompakt format. Kroppen är något längre än hög, men ska varken se lång eller lågställd ut. Huvudet är tydligt format och ska stå i proportion till kroppen. Ögonen ska vara mörka och får inte vara utstående; uttrycket ska vara vaket och milt. Rörelserna ska vara fria, effektiva och utan att den rikliga pälsen döljer hundens linjer.

Färgerna delas i rasstandarden in i svart, andra enfärgade färger än svart och flerfärgat. Pälsen på kroppen är medellång med skyddande underull. Öron, bröst, buk och ben har mer behåring. Den korrekta pälsen är silkesaktig och rak eller lätt vågig. Överdrivet mycket päls, bomullslik struktur eller lockighet är inte ett mål: amerikansk cocker spaniel ska fortfarande fungera som en sportig hund.

Hur ofta pälsen behöver redas ut och klippas beror på mängd, längd, struktur, aktivitet och väder. Dela pälsen ända ner till huden och kontrollera om kammen går igenom utan motstånd. Tovor uppstår lätt kring öron, armhålor, ljumskar, tassar och där sele eller halsband ligger. Efter skogspromenader, regn och bad behövs en extra kontroll och ordentlig torkning.

Full utställningspäls kräver betydligt mer arbete än en kortare sportklippning. Be uppfödaren visa skötseln innan valpen flyttar hem. Vänj valpen stegvis vid kam, fön, klippmaskin, tasshantering och att stå stilla korta stunder. Då blir skötseln en vardagsfärdighet i stället för en kamp när pälsen redan tovat sig.

## Temperament och personlighet

Rasens ideal är en jämn, modig och glad hund som gärna arbetar tillsammans med sin människa. Många amerikanska cockrar är kontaktsökande, lekfulla och snabba att lära, men rasstandarden beskriver målet för aveln – den lovar inte hur en enskild hund blir. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, uppväxt och träning påverkar temperamentet.

Det svenska underlaget från BPH är för litet för att ge en säker bild av hela rasens mentalitet: den nuvarande avelsstrategin redovisar bara 25 beskrivna hundar under 2015–2023. Därför är det mer användbart att träffa valpens mamma och gärna andra nära släktingar. Titta på hur hundarna söker kontakt, hanterar beröring, reagerar på något oväntat och kommer till ro igen. Fråga också hur släktingar fungerar i den vardag du själv planerar.

Jaktegenskaperna varierar men kan finnas kvar. Rasen beskrivs fortfarande som stötande och apporterande fågelhund, även om jaktlig användning är ovanlig i Sverige. En amerikansk cocker kan därför plötsligt bli mycket intresserad av en doft eller fågel. Inkallning och kontakt utomhus behöver tränas, inte antas.

## Träning och motion

Amerikansk cocker spaniel behöver daglig aktivitet, men ett enda minutantal passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, kondition, miljö och dagens övriga belastning avgör vad som är lagom. En bra vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, apportering, följsamhet och förmågan att koppla av efteråt.

Rasens bakgrund ger flera naturliga träningsvägar. Sökövningar, personspår, viltspår, kontrollerad apportering och uppgifter där hunden arbetar nära föraren använder både nos och samarbete. Rallylydnad, lydnad, agility och freestyle kan också passa individen. Börja enkelt och öka svårighet, tid och fysisk belastning först när hunden visar att den återhämtar sig väl.

Prioritera tidigt inkallning, följsamhet, lugn vid möten och att kunna avbryta ett doftspår. Träna även vardagsfärdigheter: att bli undersökt kring ögon och öron, få tassar hanterade, stå på ett trimbord och vila trots rörelse omkring sig. Korta, tydliga pass och uppskattade belöningar hjälper motivationen.

Mer aktivitet är inte alltid svaret på rastlöshet. En hund som har svårt att komma till ro kan behöva tydligare återhämtning, bättre anpassad träning eller en hälsokontroll. För en valp ska nya miljöer, kroppskontroll och korta uppgifter väga tyngre än långa, ensidiga motionspass.

## Hälsa

Öronen är det viktigaste hälsområdet att planera för, och ögonundersökning är det tydliga svenska avelskravet. I rasens svenska avelsstrategi beskrivs öroninflammation som det vanligaste hälsoproblemet. Hängande, välbehårade öron och riklig päls gör det extra viktigt att kunna se huden, hålla behåringen runt öronöppningen hanterbar och upptäcka besvär tidigt.

Lukt, rodnad, svullnad, sekret, ömhet eller huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär. Återkommande besvär bör utredas eftersom en bakomliggande orsak kan finnas. Friska öron behöver däremot inte rengöras enligt ett tätt standardschema. Det finns inte heller stöd i rasens avelsstrategi för att amerikanska cockrar generellt föds med trånga hörselgångar.

Ärftliga ögonsjukdomar som katarakt och näthinneveck förekommer, och PRA har konstaterats i enstaka fall. För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat. Intyget får vara högst ett år gammalt och resultatet ska vara giltigt före parningen. Regeln kräver ett aktuellt resultat; den betyder inte att varje diagnos måste vara markerad som fri. Kontrollera föräldrarnas resultat och datum i SKKs Avelsdata och be uppfödaren förklara hur fynden har bedömts i den planerade kombinationen.

Ett DNA-test för prcd-PRA är varken en garanti mot all PRA eller en ersättning för ögonundersökning. År 2025 avslog SKKs avelskommitté ansökan om ett centralt hälsoprogram på nivå 1 för prcd-PRA hos amerikansk cocker spaniel, eftersom det inte var klarlagt att konstaterade PRA-fall i rasen orsakats av just den mutationen. Blanda inte heller ihop rasens svenska krav med testpaket för engelsk cocker spaniel: FN, HD eller patellaundersökning är inte det formella registreringskravet för amerikansk cocker spaniel i de aktuella reglerna.

I SKKs särskilda domaranvisningar uppmärksammas huvudform, ögon och för mycket päls. Vid valpköp är sunda proportioner, ögon som inte står ut eller ständigt rinner, korrekt bett, fria rörelser och en päls som inte hindrar hunden viktigare än ett extremt uttryck. Friska föräldrar minskar osäkerheten men garanterar inte en frisk valp.

## Historia och ursprung

Amerikansk och engelsk cocker spaniel har gemensamma rötter, men den amerikanska typen utvecklades i USA och blev en egen ras. Hunden Obo II, född 1882, brukar anges som en tidig viktig individ i den amerikanska historien. Under första hälften av 1900-talet blev skillnaderna i typ tydligare.

År 1945 delade American Kennel Club upp cocker spaniel i amerikansk och engelsk cocker spaniel. De första amerikanska cockrarna kom till Sverige på 1950-talet. FCI anger USA som rasens ursprungsland och placerar den bland stötande och apporterande hundar och vattenhundar. Dagens ras har ofta sällskaps- och utställningsinriktning, men standardens fågelhundsfunktion förklarar varför nosarbete, sök och apportering fortfarande är relevanta aktiviteter.

## Att leva med rasen

Amerikansk cocker spaniel kan bo bra i hus eller lägenhet om aktivitet, rastning, pälsvård och återhämtning fungerar. I ett lyhört boende behövs träning för lugn vid ljud och en plan för hundens dagar; rasnamnet säger inte om individen kommer att skälla mycket eller lite.

Rasen kan leva fint med barn, hundar och andra djur, men det är ingen garanti som följer med rasen. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Med andra djur bör introduktioner ske lugnt och kontrollerat. Ta hänsyn till individens tidigare erfarenheter, resursförsvar, leksätt och intresse för att jaga – inte bara till en allmän beskrivning av rasen.

Ensamhet lärs in gradvis när hunden är trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir lugn. Vissa individer lär sig snabbt, andra behöver en långsammare plan. Rasen ska varken beskrivas som oförmögen att vara ensam eller som problemfri utan träning.

Inför ett valpköp är följande kontroller särskilt användbara:

- Se båda föräldrarnas officiella ögonresultat och datum i Avelsdata; kontrollera att resultatet var högst ett år gammalt vid parningen.
- Fråga om återkommande öron-, ögon- och hudbesvär hos föräldrar och nära släktingar, inte bara om hundarna verkar friska just den dagen.
- Träffa valpens mamma och observera kontakt, hantering, ljudreaktioner och återhämtning. Be om information om andra nära släktingar om pappan inte finns på plats.
- Titta efter fria rörelser, sunda huvudproportioner, ögon som inte står ut, rinner eller knips ihop samt en pälsmängd som går att sköta utan att hindra hunden.
- Be uppfödaren visa päls- och öronskötseln och uppskatta arbetet utifrån den pälslängd du faktiskt tänker behålla.
- Berätta vilken vardag och vilka aktiviteter du planerar. En uppfödare som känner sina linjer ska kunna resonera om variation, inte lova att alla valpar blir likadana.

Regler och rekommendationer kan ändras. Kontrollera därför alltid den aktuella versionen hos SKK och rasklubben i samband med köp, i stället för att förlita dig på en gammal checklista.

Amerikansk cocker spaniel

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Amerikansk cocker spaniel: en liten, robust apportör med silkig päls och stora, uttrycksfulla ögon. Glad, kärleksfull och mycket människoorienterad, passar den aktiva familjer. Behöver daglig motion, mental stimulans, vänlig och positiv träning samt regelbunden, noggrann päls- och öronvård.

Berit Ersson är en uppfödare av rasen Amerikansk cocker spaniel med bas i Björklinge i Sverige.

Berit Ersson

## Snabbfakta

Whippet är en brittisk, FCI-erkänd vinthund i grupp 10. Rasen utvecklades för snabbhet och arbete, och rasstandarden beskriver en kombination av muskelkraft, styrka och elegans utan överdrifter. Det är alltså en atletiskt byggd hund, inte bara en smal sällskapshund.

Önskvärd mankhöjd är 47–51 cm för hanhund och 44–47 cm för tik. Rasstandarden anger däremot ingen idealvikt. Bedöm därför vikt och hull utifrån individens storlek, muskulatur och kondition, inte mot ett fast tal.

Inför ett köp behöver du framför allt ta ställning till säker motion, jaktintresse, kyla och dokumenterad hälsa i familjen. Whippet kan vara en anpassningsbar sällskapshund, men behöver få springa under säkra former, tränas gradvis på att vara ensam och hanteras med omsorg kring vilt och smådjur.

## Utseende och päls

Whippet ska vara funktionellt byggd för snabbhet. Standarden efterfrågar bland annat en djup bröstkorg, kraft över länden, starkt bakställ och fria, långa rörelser med kraftfullt påskjut. Rörelserna ska vara parallella och varken korta, styltiga eller överdrivna. En extremt tunn eller svag hund är därför inte mer rastypisk än en tung och osmidig hund.

Skillnaden i önskvärd höjd mellan könen är liten, och individer kan ändå skilja sig tydligt i kroppsbyggnad. Eftersom standarden saknar viktangivelse är ett enskilt kilotal ett dåligt köp- eller hälsokriterium. Bedöm hellre proportioner, muskulatur, rörelser och aktuellt hull tillsammans med uppfödare eller veterinär.

Pälsen ska vara fin, kort och tätt åtliggande. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Rasstandarden anger inte om whippet har underull. Bedöm därför den enskilda hundens pälstäthet och köldtålighet i stället för att utgå från att alla har exakt samma skydd.

Den fina pälsen ger lite skydd mot kyla och väta. En del whippets behöver ett välpassande täcke under kalla promenader, medan väder, aktivitet och individ avgör när det behövs. Skakningar, sänkt tempo eller att hunden tydligt söker värme är signaler att avbryta eller ge mer skydd. Pälsvården är i övrigt enkel, men hud, trampdynor och klor bör kontrolleras efter aktivitet i ris, skare eller ojämn terräng.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver whippet som vänlig, tillgiven och stabil, med förmåga att anpassa sig hemma och i sportsammanhang. Det är idealet i standarden, inte en garanti för varje individ. Uppfödning, tidiga erfarenheter, hälsa och vardagsträning påverkar hur en enskild hund fungerar.

Svenska BPH-resultat ger en mer nyanserad bild. Till och med juli 2024 hade 373 whippets beskrivits. För svenskfödda hundar från 2004–2023 motsvarade deltagandet 323 av 8 641 hundar, eller 3,7 procent. Den beskrivna gruppen var i genomsnitt måttligt social, relativt lekfull samt förhållandevis trygg och nyfiken. Samtidigt fanns större variation i bland annat hälsning, nyfikenhet och lek. Resultatet beskriver deltagarna och ska inte användas som löfte om en valp eller hela rasen.

Med barn är lugn hantering och en fredad viloplats viktigare än etiketten ”familjehund”. En vuxen behöver vara med, och barn ska inte störa en hund som äter eller vilar. Möten med andra hundar bör också introduceras kontrollerat, särskilt om hundarnas storlek, leksätt eller erfarenhet skiljer sig.

En whippet kan leva med katt, men rasnamnet garanterar inte att det fungerar. Jaktintresse och reaktion på snabba rörelser varierar. Börja med avstånd och fysisk avskiljning, håll hunden kopplad, ge katten en säker flyktväg och övervaka tills båda djuren är avslappnade. Att hunden accepterar familjens katt säger inte säkert hur den reagerar på främmande katter eller smådjur utomhus.

## Träning och motion

Whippet behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men varken rasstandarden eller svenska myndighetsråd anger ett visst antal minuter eller kräver att hunden springer lös i full fart varje dag. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, kondition och underlag. Promenader, nosarbete, vardagslydnad och möjlighet att ibland sträcka ut på en säker plats ger en bra blandning.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Korta pass med tydligt mål passar ofta bättre än många upprepningar. Prioritera inkallning, kontakt vid rörelse, lugn väntan, hantering av tassar och förmågan att växla ned efter aktivitet. Träna först i enkla miljöer och öka störningen när beteendet fungerar stabilt.

Jaktintresset är en säkerhetsfråga, inte ett karaktärsfel. Rasens bakgrund gör att snabba rörelser kan utlösa en jaktreaktion, men styrkan varierar. Inkallning minskar risken utan att göra en öppen plats säker i alla lägen. Använd koppel eller långlina där vilt, trafik, cyklister eller smådjur kan dyka upp och välj ordentligt inhägnade ytor när hunden ska springa fritt.

I svensk natur gäller dessutom särskild hänsyn till vilt. Mellan 1 mars och 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa i naturen, och även under resten av året måste du kunna hindra hunden från att driva eller förfölja vilt. Lure coursing och andra organiserade vinthundsaktiviteter kan ge ett kontrollerat utlopp för förföljandebeteendet, men de är möjligheter snarare än krav för ett bra hundliv.

## Hälsa

Whippet ingår inte i något av SKK:s hälsoprogram, och det finns därför inga rasbundna hälsoundersökningar som måste vara genomförda före parning i Sverige. Det betyder inte att dokumentation saknar betydelse. Svenska Whippetklubbens aktuella avelsstrategi rekommenderar undersökningar och uppföljning som en valpköpare bör kunna fråga konkret om.

Rasklubben rekommenderar att avelsdjur får hjärtat auskulterat, alltså avlyssnat med stetoskop. Om ett blåsljud hörs bör hunden undersökas vidare av veterinär med specialistkompetens i kardiologi. MMVD förekommer i rasen, men ett blåsljud är ett fynd och inte i sig en diagnos. Rasklubben rekommenderar också ögonlysning, BPH och att hunden är minst två år innan den används i avel. Det är rekommendationer, inte svenska registreringskrav för rasen.

Ögonläget behöver beskrivas med samma noggrannhet. Ett fåtal svenska fall av PRA finns dokumenterade, samtidigt som en liten andel hundar har undersökts för ärftliga ögonsjukdomar. Man kan därför varken kalla problemet vanligt eller avfärda det. Be att få se daterade resultat för föräldradjuren och fråga hur uppfödaren använder resultat från släktingar.

Skador förtjänar mer uppmärksamhet än en lång lista med möjliga sjukdomar. I rasklubbens hälsoenkät 2020, som omfattade svar om 367 individer, uppgav ägarna att 42,7 procent hade råkat ut för en olycka som krävt veterinärvård; sårskador var vanligast. En enkät visar inte risken för varje hund, men den motiverar kontroll av hud, tassar och rörelser efter snabb aktivitet samt genomtänkta underlag och inhägnader.

Fråga också om testikelstatus hos hanhundar och om immunmedierad sjukdom i nära släkt. RAS beskriver familjär förekomst, men inte någon enkel arvsgång som ett enskilt DNA-test kan reda ut. Uppgifter om föräldrar, kullsyskon och äldre släktingar kan därför vara mer informativa än ett allmänt påstående om att linjen är hälsotestad.

Hjärtfynd hos whippet behöver tolkas med kunskap om rasen. Studier på friska whippets visar att vissa EKG- och ultraljudsmått kan skilja sig från generella referensvärden för hund. Berätta därför för veterinären att hunden är whippet och hur den tränas. Det kan minska risken för feltolkning, men får inte användas för att avfärda ett blåsljud, symtom eller behovet av vidare utredning.

## Historia och ursprung

Whippetens dokumenterade historia börjar i Storbritannien. Rasen nämndes i officiellt utställningssammanhang i England 1876, och The Kennel Club erkände den 1890. Kapplöpning med whippet är dokumenterad från 1890-talet, medan rasstandarden anger att hundtypen ursprungligen användes för jakt med syn eller vittring.

Rasen förknippas särskilt med norra England och med kapplöpning, men de tidiga avelsvalen är inte fullständigt dokumenterade. Greyhound och vissa terrierraser anges ofta som möjliga inslag, samtidigt som den svenska avelsstrategin konstaterar att skriftliga redogörelser från de första uppfödarna saknas. Det är därför rimligt att beskriva sådana korsningar som sannolika teorier, inte som ett exakt recept.

Den äldre användningen märks fortfarande i rasens konstruktion och intresse för rörelse. Dagens whippet är samtidigt en etablerad sällskaps- och sporthund. Historien hjälper till att förklara fart och jaktintresse, men den ska inte användas för att påstå att varje individ måste tävla eller reagerar likadant på vilt.

## Att leva med rasen

Whippet kan fungera i lägenhet om vardagen ger tillräcklig utevistelse, aktivitet och möjlighet att komma till ro. Bostadens kvadratmeter är mindre avgörande än rastningsmöjligheter, ljudmiljö och hur ofta hunden behöver lämnas ensam. För en individ som reagerar på ljud eller har svårt att varva ned kan ett lyhört flerbostadshus vara mer krävande än planlösningen antyder.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, lämna mycket kort och öka först när den förblir lugn. Att rasen ofta beskrivs som tillgiven innebär inte att alla whippets får separationsproblem, och en andra hund är ingen säker lösning. Bedöm beteendet hos individen och backa i träningen vid tecken på oro.

Planera också för värme, vila och säker transport. En kortpälsad hund kan behöva extra skydd i kyla, men passform och rörelsefrihet är viktigare än en lång utrustningslista. En lugn, skyddad sovplats och varsam hantering efter hård aktivitet hjälper dig samtidigt att upptäcka sår, ömhet eller förändrade rörelser tidigt.

Inför ett valpköp bör du be om konkreta underlag:

- registrerade uppgifter och daterade resultat för hjärta och ögon hos föräldradjuren;
- BPH-resultat eller en tydlig beskrivning av temperament hos föräldrar och nära släktingar;
- information om skador, hjärtsjukdom, ögonsjukdom, testikelstatus och immunmedierad sjukdom i familjen;
- uppfödarens plan för socialisering, miljöträning och stöd efter leverans.

Whippet passar bäst när du uppskattar en nära sällskapshund men samtidigt respekterar att den är en snabb vinthund. Den avgörande frågan är inte om rasen alltid är lugn, lätt eller familjevänlig, utan om du kan erbjuda säker rörelse, konsekvent träning och utrymme för den variation som finns mellan individer.

Whippet

Swedish Kennel Club

Norwegian Kennel Club

Société Centrale Canine (France)

Medelstor vinthund som förenar kapplöpningsfart med lugnt sällskap. Slank, smäcker och greyhound‑lik, med kort, lättskött päls men begränsat skydd mot väder och vind. Känslig, mjuk och mycket människoorienterad; den behöver vänlig träning, säkra möjligheter att springa i full fart, en mjuk och varm liggplats samt ett stabilt och stillsamt hem.

Grimdon Runners är en uppfödare av rasen Whippet med bas i Altersbruk i Sverige. Uppfödningen av whippet inleddes 2023. Hundar från uppfödningen har deltagit i officiella tävlingssammanhang inom bland annat lure coursing, sprint och whippetlopp.

Grimdon Runners

## Snabbfakta

Dvärgpudel är en liten, aktiv storleksvariant av pudel med stor träningslust och ett tydligt pälsvårdsbehov. Det är en sällskapshund som brukar uppskatta att lära sig saker och delta i vardagen, men den passar bäst när ägaren också vill lägga tid på aktivitet, lugnträning och regelbunden pälsvård.

- **Ras och grupp:** en av pudelns fyra storleksvarianter, placerad i grupp 9 för sällskapshundar
- **Officiellt hemland:** Frankrike
- **Mankhöjd:** över 28 till och med 35 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt; sunt hull är viktigare än ett generellt kilogramtal
- **Päls:** riklig ullpäls eller snörpäls som behöver skötas och klippas
- **Aktivitetsnivå:** daglig fysisk rörelse och mental aktivering behövs, men mängden ska anpassas till individ, ålder och hälsa
- **Svenskt hälsoprogram:** föräldradjur måste ha ett registrerat prcd-PRA-resultat eller vara registrerade som ärftligt fria före parning

Dvärgpudel ligger mellan toy- och mellanpudel i storlek. I Sverige kan den slutliga storleksvarianten fastställas genom officiell mätning först när hunden är minst 15 månader. En ung hund nära en storleksgräns kan därför vara registrerad utifrån föräldrarnas storlek innan den har mätts in slutligt.

## Utseende och päls

Dvärgpudeln ska se ut som en mindre, välproportionerlig pudel utan dvärglika drag. Kroppen ska enligt standarden vara något längre än mankhöjden, inte helt kvadratisk, och helheten ska vara harmonisk med lätta, fria rörelser. Hunden ska ge ett elegant intryck utan att vara överdrivet tunn eller klen.

Pälsen förekommer i två strukturer. Ullpälsen är fin, tät, krusig och spänstig med jämna lockar. Snörpälsen är också fin och tät men formas till karakteristiska snören. De flesta familjehundar hålls i en kortare klippning, men kort päls betyder inte att skötseln försvinner.

Pälslängd, frisyr, väder och individ avgör hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas. Kontrollera särskilt där pälsen lätt tovar, exempelvis bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. Kammen ska kunna nå ned genom pälsen utan att fastna. Om tovor återkommer trots skötsel är en kortare frisyr eller hjälp av hundfrisör ett bättre val än ett fast tidsschema som inte fungerar för hunden.

Vänj valpen stegvis vid att stå på ett halkfritt underlag, bli kammad, få tassar och ansikte hanterade och höra en klippmaskin eller hårfön. Belöna lugn och gör momenten begripliga. Det ger bättre förutsättningar för säker pälsvård under resten av livet.

Sedan den 1 augusti 2024 omfattar pudelstandarden och de svenska registreringsreglerna 16 färgvarianter. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns godkända flerfärgade varianter, bland annat vitt kombinerat med annan färg, svart eller brunt med tanteckning, trefärgat och brindle. Merle ingår inte bland standardfärgerna, och i Sverige registreras inte avkomma efter en pudelförälder som bär anlag för merle.

Pudel fäller inte på samma sätt som många andra hundar, och lösa hår kan stanna kvar i den krusiga pälsen tills de borstas ur. Det gör inte dvärgpudeln allergifri. Hundallergen kommer framför allt från hud och saliv, och reaktionen kan skilja mer mellan individer än mellan raser. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart utifrån pälstyp.

## Temperament och personlighet

Dvärgpudeln ska vara alert, aktiv, följsam och lätt att lära. En välfungerande individ är ofta snabb att uppfatta mönster och uppskattar samarbete, men rasbeskrivningen är ett ideal och ingen garanti för hur varje hund reagerar på ljud, främmande människor, hundmöten eller nya miljöer.

Svenska Pudelklubbens avelsstrategi redovisar BPH-resultat för 630 mindre pudlar. Gruppen omfattar mellan-, dvärg- och toypudel och består till största del av mellanpudlar. Resultaten beskriver bland annat ganska energiska hundar, ofta med positiv attityd och få hot- eller aggressionsreaktioner i de aktuella testsituationerna. Samma underlag betonar både variationen inom rasen och att antalet beskrivna hundar är litet i förhållande till populationen. Resultaten kan alltså säga något om gruppen men förutsäger inte hur en enskild dvärgpudel blir.

Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. Be om konkreta exempel på återhämtning efter överraskningar, hantering, besökare, ljud, hundmöten och förmåga att koppla av. Sådana svar säger mer om matchningen än allmänna ord som social, smart eller lättsam.

## Träning och motion

Dvärgpudeln behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men inget enda minutantal passar alla individer. En bra vardag kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, lek eller fysisk aktivitet samt uppgifter som hunden kan förstå och lösa. Belastningen behöver ändras med ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden återhämtar sig.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig, höj svårigheten i små steg och träna samma färdighet i flera miljöer. Inkallning, följsamhet, lugn hantering, att kunna vänta och att kunna passera människor och hundar är viktigare i vardagen än många trick.

Variation är ofta mer värdefull än att bara förlänga promenaden. Nosarbete, sökövningar, apportering, balans- och kroppskontroll, rallylydnad eller andra färdigheter kan ge meningsfull aktivering. Samtidigt behöver hunden kunna vila utan att bli underhållen hela tiden. Om den har svårt att komma till ro bör man se över hela dygnet: sömn, miljö, förutsägbarhet, motion och träningsnivå. Mer aktivitet är inte alltid rätt svar.

Valpar ska inte motioneras som färdigvuxna hundar. Prioritera korta upptäcktsstunder, trygg miljöträning, lek på lämpligt underlag och mycket återhämtning. För en vuxen hund är rätt nivå den som ger god kondition och en fungerande vardag utan återkommande stelhet, hälta, stress eller långvarig utmattning.

## Hälsa

Det viktigaste rasspecifika hälsokravet att kontrollera vid valpköp är föräldrarnas resultat för prcd-PRA. För toy-, dvärg- och mellanpudel kräver de svenska registreringsreglerna att båda föräldradjuren före parning har ett officiellt DNA-resultat eller är registrerade som ärftligt fria.

Prcd-PRA är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi som bryter ned näthinnans synceller. Mörkerseendet påverkas först och en drabbad hund kan med tiden bli blind. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare är inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra. En bärare får bara användas tillsammans med en hund som är DNA-testad fri eller ärftligt fri, och en affekterad hund får inte användas i avel.

Ett fritt prcd-PRA-resultat är inte en allmän garanti för friska ögon. Testet gäller bara prcd-varianten och utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även ögonlysning av avelsdjur och uppmuntrar DNA-test för PRA-varianten rcd4.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt normala läge, är en annan relevant avelsfråga för mindre pudlar. Svenska Pudelklubben rekommenderar officiell patellaundersökning för dvärgpudel, men detta är inte samma bindande registreringskrav som prcd-PRA. Klubben rekommenderar att hund med patellagrad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har resultat 0/0.

Be uppfödaren visa registrerade resultat i stället för att nöja dig med att föräldrarna är ”testade”. Kontrollera prcd-PRA-status, fråga efter officiellt patella- och ögonlysningsresultat samt efter kända problem hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. DNA-test, veterinärundersökningar och en öppen familjehistorik kompletterar varandra; inget enskilt prov kan lova att en valp aldrig blir sjuk.

## Historia och ursprung

Pudel är en gammal europeisk hundtyp som finns avbildad på målningar från 1400-talet, medan Frankrike är rasens officiella hemland. Rasens namn och tidiga användning är nära förknippade med vatten: pudel användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel, och det var framför allt de större hundarna som arbetade som vattenapportörer.

De mindre pudlarna utvecklades främst för sällskap. Under 1800-talet började en dvärgvariant formas från små exemplar av de större varianterna. I Sverige delades de mindre pudlarna i början av 1930-talet upp i liten pudel och dvärgpudel; den förstnämnda storleken fick senare namnet mellanpudel. Dagens dvärgpudel delar därför rasens arbetsbakgrund och lättlärdhet, men ska inte beskrivas som om varje individ automatiskt är en vatten- eller apporteringshund.

De fyra moderna storleksvarianterna har samma grundläggande rastyp. Skillnaderna i storlek påverkar vardagen, men gör inte dvärgpudeln till en separat korsning eller en miniatyr med avvikande kroppsbyggnad.

## Att leva med rasen

Dvärgpudel kan fungera i många slags hem, även i lägenhet, om hunden får daglig rörelse, mental aktivering, pälsvård, social kontakt och träning i att vara lugn. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen faktiskt ser ut. En liten hund som saknar återhämtning, promenader eller trygg ensamhetsträning får inte sina behov uppfyllda bara för att den tar liten plats.

Ensamhet ska läras in gradvis. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vara lugn. Ta hänsyn till ålder och till tecken på oro; det går inte att lova att en viss dvärgpudel klarar ett bestämt antal timmar ensam. Planera hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagen är längre än hundens tränade förmåga.

Rasen kan leva bra med barn, hundar och katter, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion—inte av rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Introducera andra djur stegvis med avstånd, barriär eller koppel vid behov, separata resurser och möjlighet att avbryta. Tvinga inte fram kontakt.

Den bästa matchningen är ett hem som tycker om en läraktig och deltagande liten hund men också accepterar det praktiska arbetet. Räkna med återkommande klippning, noggrann pälsgenomgång, vardagsträning och aktivitet året runt. Välj en annan ras om du vill ha minimalt pälsarbete eller en hund som förväntas anpassa sig utan planerad träning och sällskap.

Pudel, dvärg

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Pudel, dvärg är en liten, atletisk och nästintill fällfri hund med tät, lockig päls och en kvadratisk, välbalanserad kroppsbyggnad. Den är mycket intelligent, känslig och människoorienterad, trivs med träning, daglig motion och nära sällskap och lever ofta ett långt, aktivt liv vid god omvårdnad.

## Snabbfakta

Pudel, toy är den minsta av pudelns fyra erkända storlekar. Enligt rasstandarden ska mankhöjden vara över 24 och högst 28 centimeter; idealet är 25 centimeter, med en centimeters tolerans nedåt. Benämningar som ”teacup”, ”tiny toy” eller ”micro” beskriver inte en femte officiell storlek. Fråga hur föräldrar och andra vuxna nära släktingar faktiskt mäter i stället för att lita på ett säljande namn.

Toypudeln är en liten sällskapshund, men ska ha samma normala proportioner och tydliga pudeltyp som de större varianterna. Rasstandarden beskriver en uppmärksam, aktiv och lättlärd hund, inte en bräcklig miniatyr med dvärglika drag. Storleken minskar inte behovet av träning, utevistelse, aktivering eller pälsvård.

Några viktiga saker att veta före köp:

- Pälsen växer hela tiden och måste klippas. Även en kort frisyr kräver borstning och bad.
- Toypudel är inte allergenfri. Den som har pälsdjursallergi kan reagera även på en hund som fäller lite synligt hår.
- Föräldrar till svenska kullar ska ha ett officiellt resultat för prcd-PRA före parning. Patella och ögon är andra viktiga kontroller, men de följer delvis andra regler och rekommendationer.
- En bra toypudel ska kunna vara aktiv och rörlig. Samtidigt behöver hemmet förebygga höga fall och alltför hård lek med betydligt större hundar.

## Utseende och päls

Toypudeln ska se ut som en välproportionerlig pudel i litet format. Rörelserna ska vara lätta och fjädrande och uttrycket vaket. Storleksgränsen handlar om mankhöjd, inte om en garanterad vuxenvikt.

Pudeln förekommer med krusig ullpäls eller snörpäls. Ullpälsen ska vara tät, fin, spänstig och jämnt lockig. Pälsen växer hela tiden och fäller inte på samma sätt som hos många andra hundar. Det betyder mindre löst hår i hemmet, men inte mindre arbete: hår som lossnar kan stanna i pälsen och bidra till tovor.

En praktisk pälsrutin utgår från frisyr och pälsens skick, inte från ett fast veckoschema. Gå igenom pälsen ända in mot huden, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. Bada när pälsen behöver rengöras, reda ut tovor skonsamt och klipp innan längden blir mer än du kan sköta. Den som inte klipper själv behöver återkommande hjälp. Vänj valpen stegvis vid borste, kam, tasshantering, klippmaskin och att stå stilla korta stunder.

Sedan augusti 2024 omfattar den svenska rasstandarden både enfärgade och flerfärgade pudlar. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns bland annat tvåfärgade hundar, hundar med tanteckning, trefärgade och brindle. Sammanlagt finns 16 registrerade färgvarianter. Färgen ändrar inte hundens behov av skötsel och träning.

## Temperament och personlighet

Toypudeln ska vara vänlig, glad, trogen och lätt att samarbeta med. Många individer är snabba att uppmärksamma förändringar, tycker om gemensamma aktiviteter och lär sig vardagsrutiner fort. Det gör rasen rolig för den som vill ha en nära sällskapshund och samtidigt uppskattar att träna.

Rasbeskrivningen är en riktning, inte ett löfte om varje valp. I svenska beteendebeskrivningar har pudlar överlag varit positiva och uppmärksamma, med få oväntat hotfulla reaktioner. Underlaget för de mindre storlekarna är begränsat och innehåller fler mellanpudlar än dvärg- och toypudlar. Resultatet kan därför inte förutsäga en enskild hunds beteende.

Titta på hur valpens mamma och andra vuxna släktingar återhämtar sig efter något oväntat, tar kontakt och hanterar vardaglig beröring. Fråga uppfödaren både om styrkor och om sådant som krävt extra träning. En hund som skäller, är avvaktande eller blir uppvarvad är inte automatiskt ”typisk för toy”; beteendet påverkas av individ, erfarenheter, miljö och vad omgivningen belönar.

Med barn kan en trygg och social toypudel bli en fin familjehund, men den lilla kroppen ställer krav på vuxnas tillsyn. Barn behöver lära sig att låta hunden vila, sitta ner när de lyfter den och aldrig jaga, tränga eller bära den som en leksak. Hunden ska alltid kunna gå undan. Samma princip gäller möten med andra hundar: välj lugna lekkamrater och avbryt när storleksskillnaden eller intensiteten gör leken osäker.

## Träning och motion

Toypudeln behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Storleken gör att sträckan per steg blir kortare, men en promenad i sele, nosarbete och ett träningspass fyller olika funktioner och kan inte helt ersätta varandra. Anpassa mängden efter ålder, kondition, underlag, väder och hur hunden återhämtar sig.

Bra vardagsaktivering kan vara att söka godis eller en leksak, följa ett doftspår, öva kontakt och lugn väntan eller lära sig ett nytt moment. Agility, rallylydnad, lydnad och nose work kan passa en frisk hund när hinder, hopp och svårighetsgrad anpassas. Valpar ska få utforska och bygga koordination utan upprepad hård belastning.

Lättlärd betyder inte självgående. Toypudeln lär sig också snabbt sådant du inte tänkte träna in. Håll passen tydliga, belöna önskat beteende och gör paus innan hunden tappar fokus. Vid rastlöshet eller frustration bör du se över balansen mellan aktivitet, sömn och krav, inte bara lägga till mer motion.

Rumsrenhet tränas med samma grunder som hos andra valpar: gå ut efter sömn, mat och lek, ge valpen täta chanser att lyckas och belöna lugnt utomhus. Olyckor inne är information om att tidpunkten eller uppsikten behöver ändras, inte ett tecken på trots eller låg intelligens. En liten kropp kan behöva tätare rastning, men det finns ingen viss ålder eller tidsplan som gäller alla toypudlar.

## Hälsa

Som valpköpare behöver du skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens rekommendationer. För toy-, dvärg- och mellanpudel ska båda föräldrarna ha ett officiellt prcd-PRA-resultat före parning. Resultatet kan komma från ett godkänt DNA-test eller visa att hunden är fri genom sina föräldrar, så kallat hereditärt fri. En anlagsbärare får paras med en fri hund. Två anlagsbärare får inte kombineras, och en hund som testats som sjuk får inte användas i avel.

prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett fritt DNA-resultat visar att hunden inte har den testade mutationen, men utesluter inte andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför ögonlysning efter 18 månaders ålder och på nytt efter fem års ålder. Be att få se båda föräldrarnas resultat och ålder vid undersökningen.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan flyttas ur sitt normala läge. Det officiella resultatet graderas från 0 till 3, där 0 betyder ett stabilt knä och 1–3 beskriver luxation i stigande grad. Ett officiellt intyg kan utfärdas från 12 månaders ålder. Pudelklubben rekommenderar för toy och dvärg att grad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har 0/0. Detta är en avelsrekommendation, inte samma slags registreringskrav som prcd-PRA. Under 2016–2021 hade 90–95 procent av de officiellt undersökta mindre pudlarna 0/0, men bara en del av årskullarna undersöktes. Siffran beskriver därför de testade hundarna, inte varje toypudel.

Små hundar har också förhöjd risk för tandlossningssjukdom. Vänj valpen vid munhantering och bygg upp till daglig tandborstning. Be veterinären kontrollera bett, tandkött och tandbeläggningar vid ordinarie besök. Dålig andedräkt, blödande tandkött, lösa tänder eller plötsligt ändrat tuggande ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Pudeln är en gammal europeisk ras med Frankrike som hemland i dagens rasstandard. Rasen användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel och som vattenapportör. Det arbetet utfördes främst av den större pudeltypen. Dagens toypudel hade alltså inte samma historiska arbetsroll.

De mindre pudlarna utvecklades främst som sällskapshundar. Under 1800-talet började en dvärgvariant avlas fram ur små exemplar av de större pudlarna, och storleksindelningen ändrades sedan över tid. Toypudeln erkändes fullt ut som egen storleksvariant i Sverige 1990. Den delar rasens äldre ursprung, men toyvariantens svenska historia är betydligt yngre än pudelns vattenhundshistoria.

Alla fyra storlekar följer samma rasstandard, men hälsoråd och registreringsregler behöver ändå kontrolleras för just toy.

## Att leva med rasen

Toypudeln kan trivas i lägenhet eller hus om den får daglig utevistelse, mental aktivering och vila. Viktigare än boytan är om vardagen rymmer promenader, pälsvård, träning och sällskap. En halkfri lekplats, en ostörd bädd och en lösning som hindrar höga hopp kan minska riskerna utan att begränsa normal rörelse.

Ensamhet behöver tränas gradvis när valpen har landat i sitt nya hem. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir trygg. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar mycket. Backa i träningen om hunden börjar vanka, flämta, skälla ihållande, förstöra vid dörren eller inte längre tar en godbit.

Med katt eller annan hund är lugna introduktioner och möjlighet att gå undan viktigare än en generell rasetikett. Skydda en liten valp från hårdhänt lek, separera djuren kring mat och tugg och låt inte en ny hund jaga katt eller smådjur. Vissa blir nära vänner, andra mår bäst av tydliga avstånd.

Pudeln marknadsförs ofta som allergivänlig eftersom den fäller lite synligt hår. Allergener kommer dock bland annat från saliv, hudceller, urin och talgkörtlar, och inga hundar är allergenfria. Den som har allergi bör prata med vården och ta reda på hur hen reagerar på hundar före köp. Pudelpälsen ger ingen garanti.

Inför ett valpköp bör du:

- träffa valpens mamma och se hur hundarna lever och beter sig i vardagen;
- kontrollera båda föräldrarna i Hunddata, särskilt prcd-PRA, patella och ögonlysning, och fråga om hälsa och temperament hos nära släktingar;
- fråga hur stora föräldrarna och vuxna valpar ur tidigare kullar blev i stället för att förlita dig på ord som ”micro” eller en utlovad vikt;
- be uppfödaren visa hur pälsen sköts och förklara vilken rutin valpen redan är van vid;
- läsa veterinärbesiktningsintyget och själv titta på bland annat rörelser, ögon, öron, mun, hud och allmäntillstånd;
- se till att du får registreringsbevis, skriftligt avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som vid leveransen inte är äldre än sju dagar.

Den bästa matchningen är inte automatiskt den allra minsta valpen. Välj en uppfödare som visar officiella resultat, talar öppet om variation och hjälper dig hitta en toypudel som passar ditt hem.

Pudel, toy

The Swedish Kennel Club

The Norwegian Kennel Club

The Danish Kennel Club

The French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Pudel, toy är den minsta varianten av pudel – kvadratisk och elegant med en tät, lockig, nästintill fällfri päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är livlig, känslig och mycket lättlärd, knyter starka band till sina människor, passar bra i ett aktivt inomhusliv och kan med god omvårdnad ofta bli 14–16 år eller äldre.

Tassis är en uppfödare av raserna Pudel, dvärg och Pudel, toy med bas i Karlskoga i Sverige. Verksamhetens historia började med en svart mellanpudel 1971. En tik som köptes år 2000 visade sig senare vara en dvärgpudel.

Tassis

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

## Snabbfakta

- Shetland sheepdog, ofta kallad sheltie, är en liten brittisk sällskaps- och vallhund med bakgrund som gårdshund på Shetlandsöarna.
- Rasstandarden beskriver en aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är uppmärksam på sin ägare. Reservation mot främlingar är tillåten, men inte nervositet.
- Idealmankhöjden är 37 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Den långa dubbelpälsen behöver gås igenom till huden, särskilt bakom öronen och under fällning, men ska inte kräva någon rutinmässig helklippning.
- Rasen passar bäst hos den som vill kombinera vardagsmotion med träning, nosarbete eller annan mental aktivering och som kan arbeta lugnt med ljud, miljöer och ensamhet.
- Inför valpköp är dokumenterade ögonresultat, mentaliteten hos nära släktingar och kunskap om MDR1 och merle viktigare än allmänna löften om att rasen alltid är frisk eller lättsam.

## Utseende och päls

Shetland sheepdog är en liten, lätt och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Rasstandardens ideal är 37 cm i mankhöjd för hanar och 35,5 cm för tikar; en avvikelse på mer än 2,5 cm åt något håll är mycket oönskad i standarden. Det är ideal för rasbedömning, inte en garanti för varje individ. Någon idealvikt anges inte i rasstandarden, så hull och kroppsbyggnad är bättre vägledning än ett enda kilotal.

Huvudet ska bilda en lång, trubbig kil. Skallpartiet och nospartiet ska vara lika långa, med mittpunkten vid inre ögonvrån. Ögonen är mandelformade och vanligen mörkbruna; hos blue merle får de vara helt eller delvis blå. De små öronen bärs bakåt i vila och framåt med vikta spetsar när hunden lystrar.

Pälsen är dubbel: täckhåret är långt, rakt och något hårt, medan underullen är kort, mjuk och tät. En noggrann genomgång ungefär varje vecka passar många hundar, med tätare skötsel under fällning. Kamma ända in till huden och kontrollera särskilt bakom öronen. Hår runt tassarna och på hasorna kan ansas vid behov. Efter bad behöver pälsen torka ända in till huden.

Godkända färger är sobel, trefärgad, blue merle, svart och vit samt svart med tantecken, även om den sistnämnda inte ses i modern tid. Blue merle ska ge ett silverblått helhetsintryck med svart marmorering. Vita tecken får finnas på bland annat bläs, halsring, bröst, krås, ben och svansspets; vita fläckar på kroppen är däremot mycket oönskade enligt standarden. Färgstandarden och de genetiska reglerna för merle är två skilda frågor.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Shetland sheepdog är alert, vänlig, intelligent och nära inriktad på sin ägare, men individer skiljer sig tydligt i socialitet, ljudkänslighet och självförtroende. En hund får vara sval mot främmande utan att vilja hälsa, men rädsla ska inte förklaras bort som normal reservation.

SKK:s BPH-analys visar varför genomsnitt inte räcker när man väljer hund. I flera provsituationer visade de beskrivna sheltiesarna lite rädsla, men spridningen var påtaglig vid bland annat möten och överraskningar. Analysen gäller deltagarna och kan inte lova hur en valp blir. Fråga därför hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, ljud och nya miljöer och hur snabbt de återhämtar sig.

Rasen har en historisk uppgift att vara uppmärksam och slå larm. Det kan göra skall till en viktig vardagsfråga, men det betyder inte att varje sheltie skäller mycket. Att få hundar skällde eller gnällde där ljud inte väntades under BPH betyder inte att rasen alltid är tyst hemma när någon går i trapphuset. Bedöm den individ och den uppväxtmiljö du faktiskt väljer.

Shelties beskrivs som hundar som typiskt kan umgås konfliktfritt med andra hundar, men det är ingen garanti för alla möten eller för samlevnad med katt och smådjur. Tidiga erfarenheter, individens beteende och kontrollerade introduktioner har stor betydelse.

## Träning och motion

Shetland sheepdog behöver fysisk aktivitet och uppgifter för hjärnan varje dag, men det finns inget seriöst minutantal som passar alla individer. En bra vardag växlar promenader med möjlighet att nosa, korta träningsstunder, lek och vila. Agility, rallylydnad, lydnad, nosework och trickträning kan passa rasens snabbhet och samarbetsvilja, men hundsport är inget krav om vardagen redan ger varierad rörelse och problemlösning.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till hundens känslighet. Hårda röster kan öka osäkerheten; gör i stället situationen lättare och belöna det beteende du vill se. För en hund som reagerar på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller besökare kan du:

- öka avståndet eller skärma av retningen så att hunden fortfarande kan tänka;
- belöna orientering tillbaka mot dig och lugn på en bestämd plats;
- träna på svaga, förutsägbara ljud innan du ökar svårigheten;
- ge hunden en paus om den inte kan ta belöning eller varva ned.

Målet är inte att stoppa all kommunikation utan att hunden kan avbryta, återhämta sig och komma till ro. Om just din hund börjar jaga, cirkla runt eller nafsa efter springande barn, cyklar eller andra snabba rörelser ska beteendet hanteras som ett konkret säkerhets- och träningsproblem, inte ursäktas med rasens bakgrund. Använd koppel eller avstånd medan ni tränar ett säkert alternativ.

Valpar behöver korta, positiva erfarenheter och mycket återhämtning. Öka belastning och svårighetsgrad med hundens ålder, kondition och trygghet. Hos en vuxen hund är förmågan att vila mellan aktiviteter minst lika viktig som hur långt den kan gå.

## Hälsa

Shetland sheepdog har flera väl dokumenterade hälsofrågor, framför allt kring ögon, och ett bra valpköp börjar med verifierbara resultat i stället för uttrycket ”friska linjer”. Be uppfödaren visa registrerade undersökningar och förklara varför just föräldrakombinationen har valts.

CEA, collie eye anomaly, är en medfödd förändring i ögats utveckling. Den lindrigare förändringen CRD bedöms normalt inte påverka synen, medan colobom kan göra det. Vissa CEA-förändringar syns lättast vid ögonundersökning av en ung valp och kan senare döljas av pigment. PRA är i stället en fortskridande näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett DNA-test svarar på om hunden har en viss testad genetisk variant; det visar inte alla ögonförändringar. I rasen finns mer än en form av PRA och även andra näthinnesjukdomar, så DNA-test och klinisk ögonundersökning svarar på olika frågor.

Det tidigare svenska hälsoprogrammet som krävde ett högst ett år gammalt ögonintyg före avel avslutades 2017. Rasklubbens RAS rekommenderar ögonundersökning av valpar, undersökning efter ett års ålder före avel och uppföljning av äldre avelshundar. Rekommendationer är inte samma sak som registreringskrav. Kontrollera SKK:s senaste regler och registrerade resultat inför köp eller avel.

MDR1, även kallad ABCB1, påverkar ett transportprotein som bland annat skyddar hjärnan från vissa ämnen. Mutationen har påvisats hos Shetland sheepdog och kan öka risken för allvarliga biverkningar av vissa läkemedel. Bara ett individuellt DNA-test visar den enskilda hundens status. Spara provsvaret och visa det för veterinären; ändra aldrig dos eller behandling utifrån en lista på nätet.

Skador i hasleden och annan ledproblematik finns också dokumenterade i rasens svenska avelsstrategi. Fråga om hälta, hasproblem och ledresultat hos föräldrar och äldre släktingar, men tolka inte ett enskilt röntgenresultat som en fullständig garanti.

Blue merle är en godkänd färg, men två hundar som bär merleanlag ska inte paras. Dubblering av anlaget medför risk för allvarliga defekter, bland annat i syn och hörsel. SKK har registreringsförbud för avkomma efter två merlefärgade shelties och särskilda regler för dold merle hos sobelfärgad avkomma.

## Historia och ursprung

Shetland sheepdog kommer från Shetlandsöarna och utvecklades ur små gårdshundar. Collie har dokumenterat korsats in, medan mycket annat om de tidiga anorna bygger på antaganden.

På öarna användes hundarna bland annat för att hålla får borta från odlingar och för att slå larm på gården. De beskrivs alltså inte främst som specialiserade vallhundar av modern typ. Den lilla storleken och tåliga pälsen passade ett kargt, blåsigt och fuktigt klimat där resurserna var begränsade.

Under 1800- och 1900-talen formades rasen mot en jämnare typ. Den brittiska kennelklubben erkände Shetland sheepdog 1914 och den första individen kom till Sverige 1930. Sheltien är en egen FCI-erkänd ras med egen standard, storlek och utveckling.

## Att leva med rasen

Shetland sheepdog kan fungera i barnfamilj, med andra djur och i lägenhet, men bara när den enskilda hundens temperament och hemmets vardag passar ihop. Storleken gör rasen praktisk, medan uppmärksamhet på ljud, behov av samarbete och variation i självförtroende kan vara mer avgörande än bostadens kvadratmeter.

I en barnfamilj ska en vuxen alltid övervaka samspelet. Barn behöver låta hunden äta, sova och dra sig undan i fred. Välj inte ras enbart på påståendet att den är ”bra med barn”; fråga efter hundens erfarenheter och föräldrarnas temperament.

Vid introduktion till katt eller annan hund ska mötena vara kontrollerade, med möjlighet till avstånd och separata viloplatser. Belöna lugnt beteende och förhindra jakt eller trängning medan relationen byggs. För smådjur krävs fysisk säkerhet även om hunden verkar vänlig.

Lägenhetsliv kan fungera om hunden får daglig aktivitet och kan vila trots trapphus, hiss och grannar. Bedöm ljudmiljön och fråga vilka valpar som återhämtar sig lätt efter nya intryck. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller samvaro.

Ensamhet behöver tränas gradvis först när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka bara när hunden förblir lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men det finns stora individuella skillnader och en liten valp ska inte lämnas ensam. Om hunden skäller, vandrar, flåsar eller inte kan komma till ro behöver träningen backas och vardagen ordnas så att hunden inte lämnas över sin förmåga.

Rasen är ett starkt val för den som uppskattar en uppmärksam, träningsbar hund och är beredd att sköta päls, ljudträning och mental aktivering. Den passar sämre för den som söker en helt självständig hund, vill ha garanterat tyst vardag eller behöver lämna hunden ensam långa arbetsdagar.

Shetland sheepdog

Shetland Sheepdog Club of the UK

Shetland sheepdog är en liten till medelstor, smidig vallhund med tät dubbel päls och iögonfallande färger. Den är alert, känslig och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen, är reserverad mot främlingar, utmärker sig i hundsporter och behöver regelbunden pälsvård, dagliga promenader och mental stimulans.

Jobarks är en uppfödare av raserna Tysk Schäferhund och Shetland sheepdog med bas i Molkom i Sverige. Uppfödningen av tysk schäferhund har en historia som sträcker sig tillbaka till åtminstone 2023.

Jobarks

## Snabbfakta

Rottweiler är en medelstor till stor och kraftfull tysk brukshund för den som vill träna aktivt, kan hantera hundens styrka och har tid för både fysisk och mental aktivering. Den kan knyta nära band till familjen, men rasens vaktinstinkt och arbetslust gör att valet av uppfödare, tidig träning och vardagskontroll betyder mycket.

- **Ursprung:** Tyskland. Rasen är erkänd av FCI och har använts som vakt-, boskaps-, drag-, polis- och tjänstehund.
- **Storlek:** hanar är 61–68 cm och tikar 56–63 cm i mankhöjd. Som grov vägledning väger en vuxen hane omkring 50 kg och en tik omkring 42 kg, men höjd, kön och kroppsbyggnad påverkar vikten.
- **Päls:** kort, tät dubbelpäls som borstas och badas efter behov.
- **Aktivitet:** behöver daglig rörelse, nosarbete eller annan mental uppgift samt fortlöpande vardagsträning.
- **Viktigt före köp:** kontrollera föräldradjurens mentalbeskrivningar, höft- och armbågsresultat samt DNA-resultat för POANV, som tidigare kallades JLPP.

Rottweiler är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas, men bör planera för valpkurs, fortsatt lydnadsträning och stöd från en uppfödare eller brukshundklubb som känner rasen.

## Utseende och päls

Rottweiler är en medelstor till stor hund med kompakt, muskulös kropp. Den ska se stark ut utan att vara klumpig; kroppsbyggnaden ska också ge intryck av rörlighet och uthållighet. Huvudet är brett, öronen trekantiga och hängande, och den svarta pälsen har tydligt avgränsade rödbruna tecken.

Pälsen består av grova täckhår över en tät underull. Den är lättskött, men hunden fäller och behöver då borstas oftare. Det finns inget meningsfullt badschema som passar alla rottweiler: bada när hunden är smutsig och borsta efter behov, särskilt under fällningsperioder. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tänder så att förändringar upptäcks tidigt.

Vikten ska bedömas tillsammans med kroppsformen, inte bara mot en siffra. En hund i lagom hull har en synlig midja, och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. För en tung hund är regelbunden hullbedömning särskilt värdefull.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, godmodig, modig och arbetsvillig hund som är stabil och uppmärksam på sin omgivning. Det beskriver målet för aveln, inte hur varje enskild rottweiler kommer att bete sig. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, träning och den aktuella situationen påverkar individen.

Rottweilerns vaktinstinkt betyder inte att rasen är aggressiv per definition. Däremot kan kombinationen av vaksamhet, integritet, jaktintresse, lust att gripa och kampa i lek samt stor fysisk styrka bli svår att hantera om hunden är rädd, lättstressad eller dåligt tränad. Därför är det viktigare att undersöka föräldradjurens faktiska beteende än att nöja sig med allmänna omdömen som ”snäll” eller ”trygg”.

Be att få se föräldrarnas MH-resultat och fråga uppfödaren hur hundarna reagerade på social kontakt, överraskningar, ljud, lek och kvarstående rädsla. MH beskriver reaktioner i standardiserade situationer; ett genomfört MH är inte i sig ett kvalitetsbetyg. Titta även på nära släktingar och träffa helst minst tiken i en vanlig miljö.

En rottweiler kan fungera väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen garanti för barnvänlighet. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. En vuxen bör ansvara för promenaderna eftersom en ung eller uppvarvad rottweiler kan vara för stark för ett barn att hålla.

## Träning och motion

Rottweiler behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men ett fast antal motionstimmar blir missvisande. Behovet varierar med ålder, hälsa, kondition och aktivitet. Planera en vardag med promenader, lugn återhämtning, nosarbete och korta träningspass, och justera mängden efter hur hunden faktiskt fungerar.

Spår, sök, lydnad, rallylydnad och genomtänkt friluftsliv ger både samarbete och uppgifter att lösa. Rasen kan också uppskatta drag eller andra fysiskt krävande aktiviteter när hunden är färdigvuxen, frisk och successivt tränad för arbetet. En stor träningsmängd ersätter inte förmågan att koppla av; träna därför även passivitet och lugna rutiner.

Börja tidigt med hantering, koppelgående, inkallning, lugna hälsningar och att på signal vända bort från människor, djur eller föremål. Belöna det beteende du vill se och gör reglerna lätta att förstå. Undvik metoder som bygger på rädsla, tvång eller smärta; de hör inte hemma i modern hundträning och är ingen genväg till kontroll över en stark hund.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar och nya miljöer utan att behöva gå fram eller reagera kraftigt. En bra kurs ger ägaren hjälp att läsa hundens signaler och träna med lagom svårighet. Fortsätt träningen genom unghundsperioden, när kroppsstyrkan ofta utvecklas snabbare än självkontrollen.

## Hälsa

De viktigaste dokumenterade hälsokontrollerna för rottweiler gäller höfter, armbågar och POANV/JLPP. Rasen har hälsoprogram för höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, och den ärftliga neurologiska sjukdomen POANV, tidigare kallad JLPP. Ögonsjukdomar förekommer också, och många uppfödare låter ögonlysa sina hundar.

Be uppfödaren visa officiella resultat och kontrollera dem själv i SKK:s tjänster. För HD och ED är det relevant att se både föräldrarnas egna röntgenresultat och kombinationens preliminära kullindex. Svenska Rottweilerklubben uppmuntrar ett preliminärt kullindex på minst 101 för både HD och ED i sina utökade rekommendationer. Ett index väger in mer information än en enda hunds resultat, men det kan inte lova att en valp blir fri från ledproblem.

POANV/JLPP nedärvs recessivt. En anlagsbärare är normalt inte sjuk men kan föra anlaget vidare. Det viktiga är därför inte att automatiskt välja bort varje bärare, utan att DNA-statusen är officiellt verifierad och att kombinationen inte kan ge sjuka valpar. Be uppfödaren förklara båda föräldrarnas resultat och hur de har använts i parningen.

Fråga också om ögonundersökningar och hälsan hos äldre nära släktingar. Breda listor över allt som någon gång har diagnosticerats hos en rottweiler säger mindre än dokumenterade resultat och återkommande problem i den aktuella släkten. Många rottweiler blir omkring 8–10 år, men livslängden varierar och går inte att förutsäga för en enskild hund.

Håll hunden i lagom hull, bygg kondition stegvis och sök veterinär vid hälta, tydlig smärta, andningsförändringar eller neurologiska symtom. Förebyggande arbete ersätter inte veterinärbedömning när hunden visar tecken på sjukdom.

## Historia och ursprung

Rottweiler utvecklades i och kring den tyska staden Rottweil som en användbar vakt- och boskapshund. Namnet Rottweiler Metzgerhund syftar på stadens slaktare, som valde hundar efter arbetsförmåga och använde dem för att driva och vakta boskap, skydda egendom och även dra last.

I den officiella rashistoriken kopplas äldre hundar av samma typ till romartidens boskapshundar. Rasens senare utveckling är knuten till Rottweil och hundarnas praktiska arbete där. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar prövades rottweilern, och rasen godkändes som polishund 1910.

Arbetsbakgrunden märks fortfarande. Rottweiler används i dag som bruks-, tjänste- och sällskapshund, och egenskaper som uthållighet, bevakning och vilja att samarbeta behöver få ett genomtänkt utlopp även hos en hund som främst lever som familjemedlem.

## Att leva med rasen

En rottweiler kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräckligt med utevistelse, träning och vila. Trädgård är praktiskt men ersätter inte promenader eller gemensamma aktiviteter. Tänk igenom avstånd till rastningsområden, trappor, lyhördhet och om alla vuxna i hemmet kan hålla och hantera hunden säkert.

Ensamhet behöver tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en trygg och ensamhetstränad vuxen hund ofta kan vara själv några timmar. Individens signaler avgör takten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ och introduktion. Ordna en säker plats för katten, använd grind eller koppel i början och belöna lugnt beteende. Gå tillbaka ett steg om något djur blir rädd eller hunden låser blicken och går upp i varv. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän du har sett att samspelet är tryggt över tid. Samma försiktighet behövs vid hundmöten; tidig socialisering garanterar inte att en vuxen hund uppskattar alla andra hundar.

Ägaren ansvarar för att hunden inte stör eller skrämmer människor eller andra djur på allmän plats. För en rottweiler innebär det att koppelgående, inkallning och förmåga att avstå från störningar måste fungera innan situationen blir svår. Det är hundens faktiska beteende, miljön och ägarens möjlighet att ingripa som avgör hur mycket kontroll situationen kräver.

### Kontrollpunkter före köp

- Träffa föräldradjur och fråga om beteende i vardagen, inte bara på träning eller utställning.
- Läs MH-resultaten och fråga om rädsla, socialitet, lek och avreaktion hos föräldrar och nära släktingar.
- Kontrollera officiella HD- och ED-resultat samt preliminärt kullindex för kombinationen.
- Kontrollera båda föräldrarnas officiella POANV/JLPP-status och fråga om ögonundersökningar.
- Beskriv din vardag ärligt för uppfödaren och fråga vilket stöd du får under valp- och unghundstiden.

Rottweiler passar bäst när hundens arbetslust ses som en del av vardagen, inte som något som löses med en lång promenad ibland. Den som uppskattar regelbunden träning, tydliga rutiner och ett stort ansvar kan få en nära och mångsidig hund; den som främst söker en lättsam sällskapshund bör välja en mindre krävande ras.

Rottweiler

Svenska Rottweilerklubben (Swedish Rottweiler Club)

Deutscher Rottweiler-Klub (German Rottweiler Club)

Rottweiler är en kraftig, medelstor brukshund med kort svart päls och roströda tecken. Den är lugn, lojal och familjeinriktad, men ofta reserverad mot främlingar. För att trivas behöver den vänlig men konsekvent träning, daglig mental och fysisk aktivering samt ansvarsfulla ägare.

Bottnafjordens är en uppfödare av rasen Rottweiler med bas i Bovallstrand i Sverige. Uppfödningen registrerade rottweiler under kennelnamnet under åren 2020–2024.

Bottnafjordens

Pinscher

Deutscher Pinscher-Schnauzer-Klub 1895 e.V. (Germany)

Fédération Cynologique Internationale (Belgium)

Royal Canin (UK)

Medelstor, atletisk tysk gårdshund med slät, lättskött päls i svart‑brunt eller rött. Intelligent, vaksam, lojal och beskyddande men reserverad mot främlingar. Behöver mycket motion, mental stimulans, konsekvent men positiv träning och nära delaktighet i familjelivet; i allmänhet robust och långlivad.

Mattias Lind är en uppfödare av rasen Pinscher med bas i Ludvika i Sverige.

Mattias Lind

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Vi har uppfödning av Finsk Lapphund,  bor härligt fritt ute på landet.  Ca 1 kull/år, en småskalig kennel då vi har våra hundar som familjens sällskap. Våra ytor för hundarna max 5 st hemmavarande är rejält tilltagna med inhägnad tomt för spring i benen. Inomhus har vi kullarna i ett separat rum när de valpar så tikarna o valpar får lugn och ro, vilket vi tycker är en viktig grund i avelsarbetet.

Plymspireas

Griffon belge

Liten, robust sällskapshund från Bryssel med ett mänskligt “apa-ansikte” och stora ögon. Har en sträv, grov päls i svart eller svart med tanteckning. Djupt fäst vid sin familj, känslig och mycket människoorienterad; en livlig, intelligent och uppmärksam liten vakthund som trivs med mild träning, sällskap och regelbunden pälsvård.

## Snabbfakta

Petit brabancon är en liten belgisk sällskapshund som brukar vara alert, tillgiven och gärna deltar i det som händer. Den tillhör FCI:s grupp 9 och är den korthåriga av de tre närbesläktade belgiska griffonraserna. De två andra är griffon belge och griffon bruxellois.

- **Ursprung:** Belgien
- **Användning:** sällskapshund
- **Vikt enligt rasstandarden:** 3,5–6 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen bestämd höjd
- **Päls:** kort, hård och glänsande; som längst 2 cm
- **Färger:** röd, svart, svart med tanteckning eller svart och röd melerad, med mörk mask
- **Typiska drag:** uppmärksam, aktiv, lättlärd, vänlig och nära sin ägare
- **Viktiga hälsoområden:** andning, ögon, knäleder och tecken på neurologisk smärta

De tre griffonraserna har samma bakgrund och kan enligt Svenska Kennelklubben paras med varandra. Petit brabancon skiljer sig framför allt genom sin släta päls, medan griffon belge och griffon bruxellois är strävhåriga. Raserna registreras var för sig.

Den officiella vikten är ett bättre riktmärke än höjduppgifter som cirkulerar på nätet. Rasstandarden anger 3,5–6 kg men inget intervall för mankhöjd. Två vuxna hundar kan alltså ha olika höjd och ändå ligga väl inom rastypen.

## Utseende och päls

Petit brabancon ska vara liten, kompakt och närmast kvadratisk, med god benstomme utan att rörelserna blir tunga. Kroppslängden ska ungefär motsvara mankhöjden. Det korta, breda huvudet, det tydliga underbettet och de stora mörka ögonen ger rasen dess karakteristiska uttryck.

Rastyp får inte förväxlas med överdrifter. Näsborrarna ska vara väl öppna, ögonen stora men aldrig utstående och underkäken bred. När munnen är stängd ska varken tunga eller tänder synas. När du bedömer en hund bör du prioritera fri andning, öppna näsborrar och oskadade ögon framför ett så platt ansikte som möjligt.

Pälsen är hård, blank och högst 2 cm lång. Den ska inte trimmas. Borsta och bada vid behov, exempelvis när lös päls eller smuts behöver tas bort.

Godkända färger är rött, svart, svart med tanteckning samt svart och röd melering. En mörk mask hör till helhetsintrycket; hos äldre hundar får masken vara grå eller gråsprängd.

Den korta pälsen gör skötseln enkel men gör inte rasen allergifri. Det finns inga allergifria hundraser, och allergennivåerna varierar mellan individer, även inom samma kull. Den som har hundallergi behöver därför bedöma reaktionen på den aktuella hunden och inte välja enbart efter pälslängd.

## Temperament och personlighet

Petit brabancon är i grunden en uppmärksam sällskapshund som gärna deltar i familjens vardag. Rasstandarden beskriver de belgiska griffonerna som intelligenta, balanserade och alerta, medan Svenska Kennelklubben lyfter fram att rasen är aktiv, lättlärd, tillgiven och vänlig.

Det betyder inte att varje individ reagerar likadant. Arv, tidig miljö, socialisering, träning och hälsa påverkar hur trygg, social och lättsam en hund blir. En vuxen hund bör kunna varva ned efter aktivitet och möta människor utan bestående rädsla eller aggressivitet. När du träffar en kull är det klokt att även se modern och fråga hur nära släktingar fungerar i vardagen.

Rasens uppmärksamhet kan vara en tillgång i kontaktträning, vardagslydnad och enkla nosövningar. Belöna lugna beteenden från början och ge hunden en ostörd viloplats så att den lär sig att koppla av.

Petit brabancon kan passa både en van hundägare och en påläst förstagångsägare, men liten storlek betyder inte att hunden sköter sig själv. Den behöver vänlig, konsekvent träning, daglig omsorg och en ägare som tar andning och ögon på allvar. Välj individ och uppfödare efter hur väl det passar din vardag, inte efter löften om att rasen alltid är enkel.

## Träning och motion

Petit brabancon behöver daglig rörelse, mental aktivering och tid att återhämta sig, men ingen viss promenadtid passar alla. En frisk individ kan uppskatta promenader, miljöträning, lek, vardagslydnad och nosarbete. Anpassa mängden efter ålder, kondition, temperatur och framför allt hur hunden andas och återhämtar sig.

Korta, tydliga träningspass fungerar ofta bra för en liten och lättlärd sällskapshund. Belöna det beteende du vill se, dela upp nya moment och öka svårigheten först när hunden är trygg. Vänj den också stegvis vid att du undersöker mun och ansikte; det underlättar tandborstning och ögonkontroll.

Den korta nosen gör att andningen måste styra hur hårt hunden arbetar. Sänk tempot eller avbryt om andningsljuden tydligt ökar, hunden kämpar för att få luft, inte återhämtar sig normalt eller verkar få svårt att reglera värmen. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller påtaglig andnöd är akuta varningssignaler som kräver veterinärvård.

Var särskilt försiktig vid varmt och fuktigt väder. Motionera under svalare tider, erbjud vatten och låt hunden vila innan den blir pressad. En hund som återkommande inte klarar vanlig promenad eller lek på grund av andningen behöver undersökas; det ska inte avfärdas som normalt för en kortnosig ras.

En valp ska inte följa samma motionsupplägg som en vuxen hund. Låt i stället kroppen utvecklas genom varierad rörelse i eget tempo, korta upptäcktsstunder och mycket vila. Öka längd och svårighet gradvis och låt hundens rörelser, andning och återhämtning styra.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna för petit brabancon gäller andning, ögon, knäleder och tecken på smärta från nervsystemet. Att ett problem förekommer i rasen betyder inte att varje hund är drabbad; den enskilda hundens undersökningsresultat och funktion är det viktiga.

Rasen är kortnosig, vilket kan öka risken för BOAS – andningsproblem som beror på trånga övre luftvägar. Svenska Kennelklubben har rasen med i sina särskilda anvisningar för huvudets form och andning. Tyst och fri andning i vila, väl öppna näsborrar och normal återhämtning efter rörelse är därför praktiska kontrollpunkter. Snarkliknande ljud när hunden är vaken, ökad andningsansträngning, dålig ork eller värmekänslighet bör inte betraktas som charmiga rasdrag.

RFG-Scheme är en veterinär undersökning som bedömer andningen före och efter ett tre minuter långt belastningsmoment. Veterinären granskar bland annat näsborrarnas form, lyssnar på hjärta och lungor och graderar tecken på BOAS från 0 till 3. Grad 0 betyder att hunden för närvarande är kliniskt opåverkad. Grad 1 innebär lindriga tecken utan påverkan på prestationen, medan grad 2 och 3 betyder måttlig respektive kraftig klinisk påverkan.

Sedan maj 2026 kan RFG-resultat för petit brabancon registreras centralt hos Svenska Kennelklubben. Ett officiellt resultat registreras från 24 månaders ålder; ett tidigare resultat markeras som preliminärt. För petit brabancon innebär central registrering i dagsläget inte att RFG-test är ett krav före avel. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuella uppgifter hos Svenska Kennelklubben. Som valpköpare kan du fråga om föräldradjuren är testade, vilken grad de fått och hur de fungerar vid vanlig aktivitet och värme.

Problem med knäskålar och vissa ögonsjukdomar förekommer. Rasens avelsstrategi rekommenderar att avelsdjur undersöks för patellaluxation före första parning och ögonlyses inom ett år före parning. Be att få se registrerade resultat i stället för att nöja dig med att hundarna sägs vara friska. Fråga också om hornhinneskador och andra ögonproblem i nära släkt, eftersom huvudformen kan göra ögonen mer utsatta.

Syringomyeli finns i rasen och kan orsaka svår smärta, men hur vanligt tillståndet är bland svenska hundar är inte känt. Frenetiskt kliande, avvikande rörelser eller oförklarlig smärta, exempelvis under promenad i koppel, kan vara skäl för en neurologisk veterinärbedömning. Sådana tecken kan ha flera orsaker och ska inte användas för att ställa diagnos hemma.

Kontakta veterinär snabbt om hunden plötsligt kisar, blinkar, gnider ett öga, får ett rinnande öga eller verkar ha ont. Vid andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps behövs akut hjälp. Tidig vård är särskilt viktig när ögonen är stora och nosen mycket kort.

## Historia och ursprung

Petit brabancon utvecklades i Belgien ur samma hundstam som griffon belge och griffon bruxellois. Rasstandarden för tillbaka de tre raserna till en liten strävhårig hundtyp kring Bryssel som kallades smousje och som användes kring stall, bland annat för att hålla efter gnagare och vakta vagnar.

Under 1800-talet formades dagens griffontyp genom korsningar med bland annat mops och röd king charles spaniel. Korsningarna bidrog till den släta svarta pälsen och befäste rastypen. De första griffonerna skrevs in i belgisk stambok 1883, och de små hundarna blev senare uppskattade som sällskapshundar även utanför Belgien.

Den släthåriga varianten fick namnet petit brabancon. I dag har de tre griffonerna separata FCI-nummer och skiljs främst åt genom päls och färg, men deras gemensamma ursprung märks både i rasstandarden och i svensk avel. Historien förklarar släktskapet; den säger däremot inget säkert om temperamentet eller hälsan hos en enskild hund.

## Att leva med rasen

Petit brabancon passar bäst hos någon som vill ha en liten, delaktig hund och som kan anpassa vardagen efter individens andning, aktivitetsnivå och behov av närhet. Den kan bo bra i lägenhet om den får regelbundna rastningar, lagom aktivering, lugn återhämtning och träning på ljud i trapphus och utanför dörren.

Med barn är vuxennärvaro avgörande. En så liten hund ska inte lyftas, jagas eller störas när den äter och vilar. Ge hunden en egen trygg plats och lär barnet att vänta tills hunden själv söker kontakt. Hur väl rasen fungerar med en annan hund eller katt beror på individerna, tidigare erfarenheter och hur introduktionen görs; rasnamnet är ingen garanti.

Ensamhet behöver tränas gradvis när valpen har blivit trygg i hemmet. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en vuxen hunds förmåga byggs i korta steg utan att den blir rädd. Planera hundvakt eller en annan lösning om arbetsdagen regelbundet är längre än hunden kan vara ensam utan oro.

Munvård är en viktig vardagsrutin. Vänj hunden stegvis vid tandborstning och be veterinären hjälpa dig bedöma lämplig frekvens. Tuggprodukter kan vara ett komplement men ersätter inte den mekaniska rengöringen.

Inför ett köp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Hur andas föräldradjuren i vila, under rörelse och i varmt väder?
- Finns registrerade RFG-resultat, och vilken grad har hundarna fått?
- När undersöktes knäleder och ögon senast, och vilka resultat registrerades?
- Finns återkommande hornhinneskador, oförklarlig smärta eller neurologiska symtom i nära släkt?
- Hur har valparna vant sig vid människor, vardagsljud, hantering och vila?
- Vilket stöd erbjuder uppfödaren om frågor uppstår efter köpet?

Rätt individ kan bli en mycket nära och träningsvillig följeslagare. Det avgörande är inte att hunden är liten eller korthårig, utan att dess andning är fri, ögonen sunda, temperamentet stabilt och vardagen utformad för en aktiv sällskapshund.

Petit brabancon

Petit brabancon: en liten men robust belgisk sällskapshund med slät, glänsande päls och stora, nästan mänskliga mörka ögon. Trogen, känslig och intelligent knyter den starka band till sina människor, passar bra i stadsmiljö, behöver daglig mental och fysisk stimulans och trivs bäst i hem där den sällan lämnas ensam.

Prime Mover's är en uppfödare av raserna Griffon belge och Petit brabancon med bas i Påarp i Sverige. Uppfödningen har en registrerad historik sedan 2023.

Prime Mover's

## Snabbfakta

Malteser är en liten sällskapshund för den som vill ha en nära, alert hund och kan lägga mycket tid på pälsvård. Rasen kan uppskatta både längre promenader, lek och lugna stunder i knät. Den lilla kroppen betyder alltså inte att hunden bara vill bli buren, men storleken kräver varsam hantering.

- **Ursprung och hemland:** centrala Medelhavsområdet och Italien
- **Rasgrupp:** grupp 9, sällskapshundar
- **Storlek:** hanar 21–25 cm och tikar 20–23 cm i mankhöjd
- **Vikt:** 3–4 kg enligt rasstandarden
- **Päls:** lång, rak, vit och silkeslen, utan underull
- **Passar dig som:** vill ha en aktiv liten följeslagare och är beredd på regelbunden päls-, tand- och kroppsvård

Malteser kan fungera för en förstagångsägare, men även en ny hundägare måste vara beredd att lära sig pälsvård och träna ensamhet, rumsrenhet och vardagsregler från början. Innan du väljer ras bör du särskilt fundera på om du faktiskt vill sköta pälsen nästan varje dag under många år.

## Utseende och päls

Maltesern är liten och elegant med en kropp som är längre än den är hög. Den fulla utställningspälsen faller lång och rak längs kroppen. Rasstandarden beskriver pälsen som tät, blank och silkeslen utan underull. Färgen ska vara rent vit, men en svag ton av elfenben är tillåten.

En lång malteserpäls behöver kammas och borstas varje dag eller åtminstone varannan dag för att små tovor inte ska växa ihop. Den vita pälsen behöver också badas regelbundet, men rätt intervall beror på pälslängd, vardag och hur smutsig hunden blir. Red ut pälsen systematiskt ända ned mot huden och kontrollera särskilt områden där friktion lätt skapar tovor.

Många sällskapshundar klipps kortare än utställningsidealet. Kortare hår kan göra pälsvården snabbare, men tar inte bort behovet av att kontrollera hud, ögon, öron, klor och tänder. Be uppfödaren visa hur hundens päls ska kammas, badas och torkas. Vänj valpen stegvis vid att stå still, bli hanterad och få tassar, mun och ansikte undersökta. Då blir skötseln mindre stressande för både hund och ägare.

Malteser beskrivs ibland som allergivänlig eftersom pälsen saknar underull. Det är missvisande: det finns inga allergifria hundar, och hundens allergener finns framför allt i hud och saliv. Reaktionen kan dessutom skilja mellan individer, även inom samma ras. Den som har allergi ska därför inte lita på rasnamnet eller pälstypen, utan behöver bedöma sin egen situation tillsammans med vården.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en livlig, tillgiven, sansad och intelligent sällskapshund. Många malteser är uppmärksamma på sin ägare, tycker om att lära sig små uppgifter och växlar gärna mellan aktivitet och närhet. Det gör rasen till en engagerad följeslagare, inte till en prydnadshund utan egna behov.

Rasbeskrivningen är däremot ingen garanti för hur en enskild hund reagerar på främlingar, andra hundar eller nya miljöer. I rasklubbens svenska ägarenkät ingick 247 hundar, och svaren visar att de sociala reaktionerna varierar. Bara 13 malteser hade genomfört BPH under den redovisade perioden, vilket är för få för säkra slutsatser om rasens beteende i stort.

Räkna därför inte med att alla malteser automatiskt är tysta, öppna mot alla eller enkla med andra djur. Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar fungerar i vardagen: vid besök, hundmöten, hantering, ljud och vila. Lugna möten med olika människor och miljöer, tillsammans med tydliga vardagsrutiner, säger mer än generella etiketter som ”skällig” eller ”alltid vänlig”.

## Träning och motion

Malteser behöver daglig fysisk aktivitet och mental sysselsättning, men samma minutantal passar inte alla. En frisk vuxen hund kan uppskatta längre promenader, nosarbete, trickträning och lek. Anpassa längd och tempo efter ålder, kondition, väder och återhämtning. Bygg upp en valp gradvis. Om hunden blir stel, halt eller ovanligt trött ska den få ta det lugnare, och kvarstår besvären behöver en veterinär bedöma dem.

När hunden lär sig något nytt är det klokt att sluta medan den fortfarande är koncentrerad, i stället för efter ett bestämt antal minuter. Belöna önskat beteende och träna på sådant som gör vardagen enkel: inkallning, koppelgång, lugn på en egen plats, hantering och att kunna tystna när du har uppmärksammat det som fick hunden att larma.

Rumsrenhet är en träningsfråga, inte ett bevis på rasens intelligens eller trots. Ta ut valpen ofta, särskilt efter sömn, mat och lek, och belöna när det blir rätt. Även ensamhet ska tränas gradvis när valpen är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hunds förmåga beror på träning och individ. Börja med mycket korta, odramatiska separationer och öka bara när hunden förblir lugn.

## Hälsa

Malteser beskrivs generellt som en frisk ras, men patellaluxation och navelbråck kan förekomma. Patellaluxation innebär att knäskålen kan förflyttas från sitt normala läge; hälta eller ett återkommande hoppande steg är signaler som bör bedömas av veterinär.

Rasklubbens avelsdokument redovisar 40 registrerade patellaundersökningar under 2012–2021. Det är ett litet och selekterat underlag och visar inte hur vanligt problemet är bland alla malteser. Be i stället uppfödaren visa eventuella officiella patellaresultat för föräldradjuren och berätta om knäproblem eller navelbråck i nära släkt. Malteser har inget eget krav på hälsoundersökning i SKK:s särskilda registreringsregler för 2026. Ett frivilligt resultat kan ändå ge värdefull information; frivilligt betyder inte oviktigt.

Rinnande ögon och missfärgning under ögonen, ofta kallat tårfläckar, rapporterades för många hundar i rasklubbens ägarenkät. I enkätrapporten beskrivs missfärgningen som kosmetisk, samtidigt som orsaken inte är säkerställd. Färgen i sig är därför ingen diagnos. Håll området rent och torrt, men sök veterinär om ögat blir rött, hunden kisar eller gnuggar sig, eller om det kommer kladd eller en tydlig ny förändring.

Kontrollera ögon, rörelser, hud och mun regelbundet. Börja med tandborstning redan när hunden är ung och gör hanteringen lugn och förutsägbar. En bred lista över möjliga småhundssjukdomar säger mindre än dokumenterade resultat, hundens egna symptom och det man faktiskt vet om hälsan hos nära släktingar.

## Historia och ursprung

Malteserns namn bevisar inte att rasen kommer från ön Malta. Den officiella standarden anger centrala Medelhavsområdet som ursprung och Italien som hemland. Namnet kopplas där till ett semitiskt ord för hamn eller tillflyktsort, vilket förekommer i flera ortnamn runt Medelhavet.

Rasens föregångare levde i hamnar och kuststäder, där de jagade råttor och möss i magasin och fartygslastrum. Små hundar kallade *canes melitenses* nämns från Aristoteles tid. Liknande hundar blev senare uppskattade sällskap i det antika Rom och syns vid förnäma personers sida i renässansmålningar. Historien rymmer alltså både praktiskt arbete i hamnmiljöer och en lång roll som sällskapshund.

Den första dokumenterade maltesern i Sverige var en tik som importerades från England 1910 och visades i Stockholm 1911. Dagens ras är framför allt sällskapshund, även om enskilda hundar kan trivas med exempelvis lydnad, spår eller agility på lämplig nivå.

## Att leva med rasen

Malteser kan bo bra i lägenhet om den får promenader, mental aktivitet, närhet och träning på ljud i omgivningen. Bostadens storlek ersätter inte vardagsbehoven, och en liten hund ska inte behöva tillbringa dagen i famnen. Ge den möjlighet att gå, nosa, välja viloplats och använda kroppen på ett tryggt sätt.

Med barn är vuxen närvaro viktig. Hunden väger bara 3–4 kg, så lek på golvnivå, varsamma lyft och en fredad bädd minskar risken för både rädsla och olyckor. Barn ska inte störa hunden när den äter eller sover. Hur rasen fungerar med andra hundar, katter eller smådjur avgörs av individ, tidigare erfarenheter och introduktion; det går inte att lova utifrån rasen ensam.

Gör en realistisk vardagskontroll före köp:

- Kan någon sköta pälsen nästan dagligen och börja med tandborstning och hantering direkt?
- Hur fungerar föräldradjuren vid besök, hundmöten, vila och korta separationer?
- Finns officiella patellaresultat, och vad vet uppfödaren om knän, navelbråck och ögonbesvär i familjen?
- Får du se registreringsuppgifter och träffa tiken i hennes vanliga miljö?
- Kan du ordna tillsyn medan valpen ännu inte kan vara ensam?

Malteser passar bäst hos den som uppskattar kombinationen av närhet, livlighet och träningsvilja – och samtidigt accepterar den omfattande skötseln och variationen mellan individer bakom det vita, eleganta yttre.

Malteser

Malteser är en liten, robust sällskapshund med lång, vit silkig päls och uttrycksfulla mörka ögon. Den är tillgiven och mycket människoorienterad och anpassar sig väl till livet i lägenhet om den får dagliga promenader. Den behöver regelbunden pälsvård, tandvård och mild träning och lever ofta ett långt och aktivt liv.

Andrea Gustafsson är en uppfödare av rasen Malteser med bas i Nyköping i Sverige.

Andrea Gustafsson

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

Malmikas är en uppfödare av rasen Rhodesian ridgeback med bas i Borlänge i Sverige.

Malmikas

## Snabbfakta

Finsk spets är en finsk, nordisk jakthund som framför allt har utvecklats för jakt på skogsfågel. Hunden söker självständigt, får fågeln att lyfta och markerar den i trädet med skall medan jägaren närmar sig. Skallet är alltså en del av arbetet, inte bara ett vardagsbeteende som enkelt kan tränas bort.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig användning:** skällande fågelhund, främst för skogsfågel
- **Storlek:** hane 44–50 cm och tik 39–45 cm i mankhöjd
- **Helhetsintryck:** något mindre än medelstor, lätt och nästan kvadratisk
- **Päls:** dubbel päls med tät underull och röd eller gyllenröd täckpäls
- **Typiska drag:** livlig, målmedveten, självständig och mycket benägen att använda rösten

Rasen passar bäst hos den som verkligen vill använda dess arbetslust, gärna i jakt eller annan genomtänkt sök- och nosaktivitet. Den som söker en tyst sällskapshund eller en hund som alltid går lös nära föraren bör välja med stor eftertanke.

## Utseende och päls

Finsk spets är byggd för rörligt arbete i skog. Kroppslängden ska vara ungefär densamma som mankhöjden, och helheten ska kännas lätt, fast och nästan kvadratisk. Den aktuella FCI-standarden anger 44–50 cm för hanar, med 47 cm som ideal, och 39–45 cm för tikar, med 42 cm som ideal. Standarden anger ingen vikt. Viktuppgifter på andra håll är därför riktmärken, inte ett officiellt standardkrav; hull, kroppsbyggnad och arbetskondition säger mer om den enskilda hunden.

Huvudet är torrt och kilformat, öronen är små, spetsiga och upprättstående, och den yviga svansen bärs böjd framåt över ryggen. Rörelserna ska vara lätta och fria. Det är funktionella drag hos en uthållig hund, inte bara detaljer för utställningsringen.

Pälsen består av mjuk, tät och ljus underull samt rakare och styvare täckhår. Täckhåren står ut mer över kropp, nacke och rygg, medan pälsen är kortare på huvud och ben. Lårens ”byxor” och svansen är fylligare. Färgen ska vara röd eller gyllenröd och är ljusare på bland annat bröst, buk, benens insidor och svansens undersida. En liten vit fläck på bröstet och lite vitt på tassarna är tillåtet.

Pälsen behöver kammas igenom så att lös underull och tovor upptäcks, särskilt under fällningsperioder när mängden hår kan öka tydligt. Hur ofta det behövs beror på årstid, pälsmängd och hundens vardag. Bada när hunden är smutsig i stället för efter ett fast schema, och kontrollera samtidigt hud, klor, öron och tassar. Finsk spets är inte ett säkert val för en allergiker: det finns inga allergifria hundraser, och mängden allergen varierar mellan individer oavsett hur mycket de fäller.

## Temperament och personlighet

Finsk spets ska vara livlig, energisk, modig och målmedveten. Den kan vara reserverad mot obekanta men ska inte vara aggressiv. I vardagen märks ofta en vaksam hund som snabbt registrerar rörelse och ljud och gärna kommenterar det med rösten.

Självständigheten kommer från jakten. Hunden måste kunna söka ut, fatta egna beslut och fortsätta arbeta utan ständig styrning, men samtidigt samarbeta med jägaren. Det betyder inte att varje individ är svårtränad. Det betyder att föraren behöver göra kontakt och samarbete lönande i stället för att förlita sig på upprepade kommandon.

Hur en finsk spets fungerar med barn, andra hundar eller katter avgörs av individ, erfarenhet och hur mötena ordnas. En väl socialiserad hund kan leva fint i en familj, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska alltid ha lugna umgängesregler och vuxen tillsyn. Rörliga smådjur kan väcka jaktintresse, så introduktioner behöver ske kontrollerat och djuren ska kunna hållas åtskilda när ingen övervakar dem.

Fråga uppfödaren hur föräldradjuren beter sig i hemmet, mot främmande människor och under jakt. Träffa om möjligt den vuxna tiken och se hur hon varvar ned efter aktivitet och oväntade händelser. Sådan information säger mer än ett allmänt påstående om att rasen är ”familjevänlig”.

## Träning och motion

Finsk spets behöver regelbunden fysisk rörelse och uppgifter som engagerar nos, söklust och problemlösning. Det finns inget meningsfullt antal promenadminuter som passar alla. Bedöm i stället om hunden kan koncentrera sig, koppla av efter aktivitet och hålla en jämn kroppskondition utan att vardagen präglas av rastlöshet eller övertrötthet.

Jakt och jaktträning ligger närmast rasens ursprungliga arbete. För hundar som inte jagar behöver vardagen ändå innehålla målmedvetna uppgifter, till exempel skogssök, spår, uppletande, godissök eller korta träningspass där hunden får använda både nos och huvud. Enbart snabb eller intensiv motion ger inte alltid samma tillfredsställelse som ett sökarbete med tydlig uppgift och avslut.

Belöningsbaserad och konsekvent träning passar en hund som gärna ser mening i uppgiften. Börja tidigt med kontakt, inkallning, koppelvana, hantering och en lugn signal för att avbryta skällandet. Belöna frivillig kontakt och att hunden vänder bort från störningar. Träna först där chansen att lyckas är stor och öka svårigheten stegvis.

Inkallning ska inte behandlas som en garanti när jaktintresset har väckts. Använd långlina där det är tillåtet och säkert, och släpp bara hunden i områden där lag, vilt, trafik och hundens egen träningsnivå medger det. Ett inhägnat område är det tryggare valet när du vill ge rörelsefrihet utan att testa en osäker inkallning.

En valp behöver rörelse, miljöträning och möjlighet att utforska, men inte långa monotona pass eller ett stelt minutprogram. Variera underlag och aktivitet, låt valpen hålla sitt tempo och öka belastningen gradvis. Om valpen tappar fart under turen eller är ovanligt utslagen efteråt var passet för krävande. Vila och förmåga att komma till ro är en del av träningen redan från början.

## Hälsa

Finsk spets beskrivs som en i grunden frisk ras, men det finns tre tydliga områden att fråga om inför ett valpköp: epilepsi, patellaluxation och tandbortfall. Det är mer användbart än att rada upp alla sjukdomar som kan förekomma hos hundar i allmänhet.

Epileptiska anfall har dokumenterats i rasen, och den svenska rasklubben använder familjeinformation och ett särskilt EP-index i avelsarbetet. Ett index är ett riskverktyg, inte en diagnos eller en garanti för en enskild valp. Be uppfödaren förklara hur den planerade kombinationens index och kända anfall i släkten har bedömts. Kramp- eller anfallsliknande symtom hos en hund ska alltid bedömas av veterinär.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge. Rasklubben rekommenderar att avelsdjur har ett registrerat resultat från en veterinär med behörighet för undersökningen. Fråga efter resultat för båda föräldrarna och inte bara ett muntligt besked om att knäna är bra. Avsaknad av tänder, särskilt premolarer, förekommer också. Be att få se dokumenterad tandstatus och fråga om kända tandbortfall hos nära släktingar.

Det är viktigt att skilja mellan rekommendation och formellt krav. I SKK:s aktuella registreringsregler har finsk spets ingen egen markering för ett rasspecifikt hälsoprogram och inget särskilt registreringsvillkor för exempelvis HD, patella eller ögon. Det betyder inte att hälsokontroller saknar värde. Det betyder att köparen behöver kontrollera vilka undersökningar som faktiskt är gjorda och hur rasklubbens aktuella råd har följts, i stället för att anta att registrering automatiskt omfattar dem.

Inför köp är en praktisk kontrollista därför:

- be om registrerade patellaresultat för båda föräldrarna;
- fråga efter tandstatus och kända tandbortfall i nära släkt;
- be uppfödaren redovisa epilepsiinformation, EP-index och kända anfall i familjen;
- gå igenom veterinärintyg och försäkringsvillkor innan du skriver under avtalet;
- fråga vad uppfödaren vill att du rapporterar tillbaka om hundens hälsa senare i livet.

## Historia och ursprung

Finsk spets har utvecklats ur den inhemska finska hundstammen och är nära knuten till skogsfågeljakten. Den första rasstandarden skrevs 1892, och samma år ordnades den första utställningen för rasen. Det första jaktprovet för skällande fågelhundar hölls 1897. Finland utsåg finsk spets till nationalhund 1979.

Arbetssättet förklarar mycket av rasens form och temperament. Hunden söker i skogen, lokaliserar fågeln och använder ett ihållande skall för att markera var den sitter och hålla jägarens uppmärksamhet på rätt träd. Förmågan att arbeta självständigt, röra sig smidigt i terräng och använda rösten har därför bevarats som centrala rasegenskaper.

År 2006 slogs den karelo-finska lajkan samman med finsk spets under samma FCI-standard. Det är en dokumenterad del av rasens moderna organisationshistoria, men ändrar inte köparens viktigaste fråga: hur dagens uppfödare balanserar jaktförmåga, temperament, hälsa och genetisk variation i sin planerade kull.

## Att leva med rasen

Att leva med en finsk spets fungerar bäst när jaktlusten och skallet behandlas som verkliga egenskaper, inte som överraskningar efter köpet. Rasen kan bo både i hus och lägenhet, men adressen är mindre avgörande än ljudmiljön, rastningen och möjligheten till meningsfull aktivitet. I ett lyhört flerfamiljshus krävs en genomtänkt plan för dörrljud, fönsterbevakning, vila och grannhänsyn. Ingen kan på ett ansvarsfullt sätt lova att en individ blir helt tyst.

Ensamhet behöver tränas gradvis från mycket korta stunder när hunden är lugn och har fått äta, rastas och varva ned. Öka inte bara efter klockan; backa om hunden börjar vandra, skälla, försöka ta sig ut eller har svårt att komma till ro. Valpar ska inte lämnas för att ”vänja sig” genom långvarig oro.

Vardagen blir enklare med säkra rutiner: koppel eller långlina där vilt och trafik gör löshet olämplig, en trygg viloplats, möjlighet att stänga ute synintryck som utlöser skall och regelbundna uppgifter där hunden får söka och lyckas. Efter aktivitet ska hunden kunna varva ned. Om mer och mer motion bara gör den mer uppskruvad behöver balansen mellan intensitet, nosarbete och återhämtning ändras.

Finsk spets passar väl hos en jägare eller aktiv förare som uppskattar en självständig, uttrycksfull samarbetspartner. Den passar sämre hos den som kräver låg ljudnivå, vill kunna ha hunden lös utan omfattande träning eller söker en stillsam sällskapshund som behöver lite aktivering. Det är just tydligheten kring de skillnaderna som gör det möjligt att välja rasen av rätt skäl.

Finsk spets

The Finnish Spitz Club of Great Britain

The Finnish Spitz Club (UK)

Denmark Kennel Club

Finsk spets är Finlands nationalhund, en medelstor, rävlik, gyllenröd spets som avlats för jakt genom så kallad skällmarkering. Den är livlig, intelligent, skällig och tillgiven sin familj men reserverad mot främlingar, behöver regelbunden motion och mental stimulans och blir vanligtvis 13–15 år gammal.

Ultevis är en uppfödare av rasen Finsk spets med bas i Luleå i Sverige. Verksamhetens historik med finsk spets går tillbaka till 2016. Hundar från uppfödningen har deltagit i utställningar och jaktprov.

Ultevis

Red Surprise är en uppfödare av raserna Pudel, dvärg och Pudel, toy med bas i Hjo i Sverige.

Red Surprise

Lakelandterrier

Deutscher Terrier Club e.V. (Germany)

Kompakt och tålig terrier från Englands Lake District, avlad för rävjakt i svår terräng. Smidig, självsäker och livlig, men samtidigt mycket tillgiven i hemmet. Behöver regelbunden trimning för hand, daglig motion, mental stimulans och tidig socialisering; blir en uppmärksam men hövlig vakthund.

Nettängens är en uppfödare av rasen Lakelandterrier med bas i Grums i Sverige. Uppfödningen av lakelandterrier inleddes omkring 2012. Hundar från uppfödningen har deltagit i hundutställningar och nose work.

Nettängens

Redmama's är en uppfödare av rasen Amerikansk cocker spaniel med bas i Rönninge i Sverige. Uppfödningen av amerikansk cocker spaniel har en historik som sträcker sig tillbaka till 2003.

Redmama's

Chodský pes

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV)

Medelstor tjeckisk vall- och vakthund med svart päls och tanfärgade tecken. Atletisk, intelligent och människoorienterad, knyter starka band till sin familj, behöver daglig motion och mental aktivering och svarar bäst på mjuk, konsekvent träning. I allmänhet frisk med lång livslängd.

Gransveden's är en uppfödare av rasen Chodský pes med bas i Hässleholm i Sverige.

Gransveden's

Pertti Putkonen är en uppfödare av rasen Finsk spets med bas i Rö i Sverige.

Pertti Putkonen

## Snabbfakta

- Lagotto romagnolo är en italiensk tryffelhund i rasgrupp 8, med rötter som vattenapportör i Romagna.
- Rasen är liten till medelstor, robust och nästan kvadratisk. Hanar är 43–48 cm och väger 13–16 kg; tikar är 41–46 cm och väger 11–14 kg.
- En lagotto behöver både daglig rörelse och uppgifter för nosen. Sök, spår, nose work och annan samarbetsinriktad träning passar rasens arbetsbakgrund.
- Rasidealet är en lättlärd, entusiastisk och tillgiven hund, men social trygghet, ljudkänslighet och intresse för främmande människor varierar mellan individer.
- Den täta, lockiga pälsen växer fortlöpande och behöver klippas, kontrolleras och redas innan den filtar. Rasen är inte allergifri.
- För en svenskfödd valp bör köparen skilja mellan SKK:s registreringskrav och rasklubbens mer långtgående avelsrekommendationer.

## Utseende och päls

Lagotto romagnolo är en kompakt hund med robust, rustikt utseende och en kropp som är nästan lika lång som den är hög. Den vuxna storleken skiljer sig något mellan könen: hanar ska vara 43–48 cm i mankhöjd och väga 13–16 kg, medan tikar ska vara 41–46 cm och väga 11–14 kg. Det ger en smidig arbetshund som varken ska se tung eller överdrivet nätt ut.

Den lockiga pälsen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska vara tät och ullig, med synlig underull och grövre lockar utanpå. Tillåtna färger omfattar smutsvitt, vitt med bruna eller orange fläckar, orange- och brunskimmel samt enfärgat brunt eller orange, med eller utan vitt. Tanteckning kan förekomma. Svart är inte en godkänd färg.

Pälsen växer hela livet och kan filta om den lämnas utan tillsyn. Kontrollera därför huden och gå igenom områden som lätt tovar sig, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. Red ut eller klipp innan tovorna blir täta och anpassa intervallet efter pälskvalitet, årstid, bad och hur mycket hunden vistas i vegetation. Det finns inget enda veckoschema som passar alla lagotto.

Rasstandarden beskriver en naturlig, funktionell klippning som följer kroppen; pälsen ska inte skulpteras som på en pudel. För utställning anges högst cirka fyra centimeter på kroppen, med längre päls på huvudet utan att ögonen täcks. För en sällskapshund är pälsens skick viktigare än ett visst datum: hunden ska kunna se och röra sig obehindrat, huden ska gå att inspektera och pälsen ska varken vara hopfiltad eller full av smuts och växtdelar. Be uppfödaren visa hur just den linjens päls sköts.

Titta och lukta i öronen regelbundet och håll ytterörat rent vid behov. Riklig hårväxt kan bidra till besvär hos vissa individer, men rutinmässig hårplockning passar inte automatiskt varje hund. Dålig lukt, brun smuts, rodnad, ömhet eller återkommande huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär.

Lagotto beskrivs ibland som allergivänlig eftersom lös päls inte märks på samma sätt som hos många fällande raser. Det är missvisande. Hundallergener finns främst i hud och saliv, allergenmängden varierar även mellan hundar i samma ras och ingen hundras är allergifri.

## Temperament och personlighet

En lagotto ska enligt rasidealet vara foglig, lättsam, entusiastisk, lättlärd och mycket tillgiven sin ägare. Den arbetar gärna nära en människa, använder nosen uthålligt och kan larma när något avviker utan att vara avlad som vakthund. För rätt hem blir det ofta en engagerad följeslagare som vill vara med och göra saker, inte bara få motion på egen hand.

Rasidealet är samtidigt ingen garanti för varje individ. Svenska BPH-resultat visar stor spridning i hur lagotto hälsar på främmande människor. Många tar liten kontakt, och det finns även variation i oro, nyfikenhet och hur snabbt hunden återhämtar sig efter något oväntat. Reserverad behöver inte betyda rädd, men en hund som ofta blir osäker behöver mer avstånd och stöd, inte påtvingade hälsningar.

För en valpköpare är mentaliteten i familjen därför lika viktig som en allmän rasbeskrivning. Träffa tiken med valparna, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på besökare, ljud och nya miljöer och be att få se eventuella BPH-resultat. BPH är en beskrivning av beteenden, inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på.

Lagotto kan leva fint med barn, andra hundar och katter, men det går inte att lova utifrån rasnamnet. Tidiga, lugna introduktioner och erfarenheterna hos den enskilda hunden spelar stor roll. En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Jaktlekar och möten med smådjur kräver samma eftertanke som hos andra hundar.

## Träning och motion

Lagotto romagnolo behöver ett aktivt liv där nosarbete får en tydlig plats. Rasen har utvecklats för självständigt sök i samarbete med en förare, och många individer trivs med nose work, person- eller föremålssök, spår, lydnad, rallylydnad och agility. Man behöver däremot inte tävla eller leta riktig tryffel för att möta behovet.

Planera en vardag med promenader i olika miljöer, tid att undersöka dofter och korta uppgifter som kräver koncentration. Ett enkelt sök efter gömda föremål eller godbitar kan vara värdefullt, men nosarbete ersätter inte rörelse, social kontakt, vila eller vanlig vardagsträning. Exakta minut- och timråd säger mindre än hundens beteende: en bra nivå ger hunden arbetsglädje ute och förmåga att komma till ro hemma, utan ständig rastlöshet eller återkommande överbelastning.

Träna inkallning tidigt och belöna kontakten även när omgivningen lockar. Rasens tidigare jaktinstinkt har dämpats genom urval, men den är inte borta hos varje individ; äldre rasenkäter har visat viltintresse hos en minoritet. Använd därför lina eller inhägnat område tills inkallningen fungerar i den miljö där hunden ska vara lös.

Varva också uppgifter med passivitet. En lagotto som alltid får mer fart lär sig inte automatiskt att vila. Korta, tydliga träningspass, förutsägbara pauser och belöningsbaserad inlärning gör det lättare att utveckla både samarbete och självkontroll. Anpassa motionen efter ålder, hälsa och dagsform, särskilt under valpens tillväxt och efter sjukdom eller skada.

## Hälsa

Det viktigaste för en lagottoköpare är att kontrollera dokumenterade resultat och den breda hälsobilden i familjen, inte att bara bocka av en lång testlista. I Sverige omfattas rasen av SKK:s hälsoprogram för höftledsdysplasi. Föräldradjuren måste ha officiell HD-status före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt reglerna.

Rasklubben går längre i sina avelsrekommendationer. Den rekommenderar bland annat ett preliminärt kullindex på minst 98, att hundar utan svenskt HD-index ska ha HD A eller B och att HD D eller E inte används. Detta är viktigt att fråga om, men bör beskrivas som klubbens rekommendation och inte blandas ihop med det formella kravet på känd status.

Ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasklubben rekommenderar därför att avelsdjur har ett officiellt ögonintyg registrerat hos SKK som inte är äldre än ett år vid parningen. Be att få se datum och resultat, inte bara beskedet att hunden är “testad”.

Det finns även DNA-test för de recessivt nedärvda tillstånden BFJE, ibland kallat övergående rasbunden valpataxi, och lagotto storage disease, LSD. Rasklubben rekommenderar känd status och att en bärare bara paras med en genetiskt fri hund. Orden fri, bärare och affekterad gäller den testade varianten. En bärare är inte automatiskt sjuk, och ett fritt resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från alla andra sjukdomar. Fråga därför både efter testresultat och om återkommande öron-, hud-, mag-, ögon- eller neurologiska problem i nära släkt.

Öronen förtjänar löpande uppmärksamhet eftersom vissa individer får besvär. Kontrollera dem i samband med pälsvården och sök veterinär vid tydlig lukt, sekret, rodnad, smärta eller huvudskakningar. Behandla inte återkommande problem enbart som en klipp- eller rengöringsfråga.

## Historia och ursprung

Lagotto romagnolo kommer från Romagna i nordöstra Italien. Rasens namn anknyter till vatten, och hundarna arbetade från början som vattenapportörer i de låglänta våtmarkerna kring Comacchio och Ravenna. Den täta pälsen, arbetsviljan och nosen var praktiska egenskaper i den miljön.

När stora våtmarker dikades ut och omvandlades till jordbruksmark förändrades arbetet. Lagottons sökförmåga togs då till vara vid tryffelsök på fält och kullar i Romagna. Dagens rasstandard anger tryffelhund som användningsområde, samtidigt som placeringen i rasgrupp 8 påminner om bakgrunden bland vattenhundarna.

Efter andra världskriget minskade rasen kraftigt, men ett bevarandearbete tog fart under 1970-talet. FCI erkände rasen 1995. Samma år kom de första dokumenterade importerna till Sverige, de första svenska kullarna föddes 1996 och Svenska Lagotto Romagnoloklubben bildades år 2000.

## Att leva med rasen

Lagotto romagnolo passar bäst hos den som vill kombinera hundliv med daglig aktivitet, nosarbete och återkommande pälsvård. Den hanterbara storleken gör att rasen kan bo i lägenhet, men bostadens storlek ersätter inte utevistelse, träning och möjlighet att varva ned. I ett lyhört hus behöver man dessutom arbeta tidigt med larmande och ljud i trapphus eller utanför dörren.

Ensamhet måste läras in stegvis när hunden känner sig trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam från början, och vuxna individer skiljer sig mycket åt i hur lätt de klarar några timmar. Öka tiden först när hunden kan vila lugnt; återkommande pip, vandrande, förstörande eller stress betyder att planen behöver backas och ibland att man bör ta hjälp.

Inför ett valpköp är en konkret kontrollista mer värdefull än löften om att rasen “passar alla”:

- Träffa tiken och fråga om vardagsbeteende, rädslor, återhämtning och eventuella BPH-resultat i familjen.
- Kontrollera föräldrarnas officiella HD-resultat samt hur kombinationen förhåller sig till rasklubbens indexrekommendation.
- Be att få se aktuella ögonresultat och DNA-status för BFJE och LSD, med en förklaring av hur kombinationen är planerad.
- Fråga om återkommande hälsoproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor, inte bara om registrerade testresultat.
- Be uppfödaren visa päls- och öronvård i praktiken och räkna med att klippning är en livslång rutin.

För en förstagångsägare kan lagotto vara ett bra val om det finns tid och intresse för träning, pälsvård och att förstå hundens signaler. Den är mindre lämplig för den som främst söker en lättskött hund som nöjer sig med samma korta runda varje dag eller som regelbundet ska lämnas ensam långa arbetsdagar.

Lagotto romagnolo

The Swedish Lagotto Club

The Norwegian Lagotto Club

The Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Medelstor italiensk vatten- och tryffelhund med kraftig kroppsbyggnad och tät, lockig, nästintill fällfri päls som kräver regelbunden pälsvård. Kärleksfull, känslig och mycket människoorienterad, lättlärd och trivs särskilt bra med nosarbete, mentala utmaningar och ett aktivt friluftsliv tillsammans med familjen.

Ann Nilsson är en uppfödare av rasen Lagotto romagnolo med bas i Forsbacka i Sverige.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet