Isländsk Fårhund

The Icelandic Sheepdog International Cooperation

The Icelandic Sheepdog Association of America

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Isländsk Fårhund är Islands enda inhemska spetsliknande vallhund – medelstor till liten, robust och smidig, med krökt svans och tjock dubbelpäls i olika färger. Den är gladlynt, social och ljudlig, trivs med daglig motion, nära gemenskap med familjen, mjuk träning och regelbunden pälsvård.

Ulvfrost

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Société Centrale Canine (France)

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

Ljusglimmans

## Snabbfakta

Whippet är en brittisk, FCI-erkänd vinthund i grupp 10. Rasen utvecklades för snabbhet och arbete, och rasstandarden beskriver en kombination av muskelkraft, styrka och elegans utan överdrifter. Det är alltså en atletiskt byggd hund, inte bara en smal sällskapshund.

Önskvärd mankhöjd är 47–51 cm för hanhund och 44–47 cm för tik. Rasstandarden anger däremot ingen idealvikt. Bedöm därför vikt och hull utifrån individens storlek, muskulatur och kondition, inte mot ett fast tal.

Inför ett köp behöver du framför allt ta ställning till säker motion, jaktintresse, kyla och dokumenterad hälsa i familjen. Whippet kan vara en anpassningsbar sällskapshund, men behöver få springa under säkra former, tränas gradvis på att vara ensam och hanteras med omsorg kring vilt och smådjur.

## Utseende och päls

Whippet ska vara funktionellt byggd för snabbhet. Standarden efterfrågar bland annat en djup bröstkorg, kraft över länden, starkt bakställ och fria, långa rörelser med kraftfullt påskjut. Rörelserna ska vara parallella och varken korta, styltiga eller överdrivna. En extremt tunn eller svag hund är därför inte mer rastypisk än en tung och osmidig hund.

Skillnaden i önskvärd höjd mellan könen är liten, och individer kan ändå skilja sig tydligt i kroppsbyggnad. Eftersom standarden saknar viktangivelse är ett enskilt kilotal ett dåligt köp- eller hälsokriterium. Bedöm hellre proportioner, muskulatur, rörelser och aktuellt hull tillsammans med uppfödare eller veterinär.

Pälsen ska vara fin, kort och tätt åtliggande. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Rasstandarden anger inte om whippet har underull. Bedöm därför den enskilda hundens pälstäthet och köldtålighet i stället för att utgå från att alla har exakt samma skydd.

Den fina pälsen ger lite skydd mot kyla och väta. En del whippets behöver ett välpassande täcke under kalla promenader, medan väder, aktivitet och individ avgör när det behövs. Skakningar, sänkt tempo eller att hunden tydligt söker värme är signaler att avbryta eller ge mer skydd. Pälsvården är i övrigt enkel, men hud, trampdynor och klor bör kontrolleras efter aktivitet i ris, skare eller ojämn terräng.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver whippet som vänlig, tillgiven och stabil, med förmåga att anpassa sig hemma och i sportsammanhang. Det är idealet i standarden, inte en garanti för varje individ. Uppfödning, tidiga erfarenheter, hälsa och vardagsträning påverkar hur en enskild hund fungerar.

Svenska BPH-resultat ger en mer nyanserad bild. Till och med juli 2024 hade 373 whippets beskrivits. För svenskfödda hundar från 2004–2023 motsvarade deltagandet 323 av 8 641 hundar, eller 3,7 procent. Den beskrivna gruppen var i genomsnitt måttligt social, relativt lekfull samt förhållandevis trygg och nyfiken. Samtidigt fanns större variation i bland annat hälsning, nyfikenhet och lek. Resultatet beskriver deltagarna och ska inte användas som löfte om en valp eller hela rasen.

Med barn är lugn hantering och en fredad viloplats viktigare än etiketten ”familjehund”. En vuxen behöver vara med, och barn ska inte störa en hund som äter eller vilar. Möten med andra hundar bör också introduceras kontrollerat, särskilt om hundarnas storlek, leksätt eller erfarenhet skiljer sig.

En whippet kan leva med katt, men rasnamnet garanterar inte att det fungerar. Jaktintresse och reaktion på snabba rörelser varierar. Börja med avstånd och fysisk avskiljning, håll hunden kopplad, ge katten en säker flyktväg och övervaka tills båda djuren är avslappnade. Att hunden accepterar familjens katt säger inte säkert hur den reagerar på främmande katter eller smådjur utomhus.

## Träning och motion

Whippet behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men varken rasstandarden eller svenska myndighetsråd anger ett visst antal minuter eller kräver att hunden springer lös i full fart varje dag. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, kondition och underlag. Promenader, nosarbete, vardagslydnad och möjlighet att ibland sträcka ut på en säker plats ger en bra blandning.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Korta pass med tydligt mål passar ofta bättre än många upprepningar. Prioritera inkallning, kontakt vid rörelse, lugn väntan, hantering av tassar och förmågan att växla ned efter aktivitet. Träna först i enkla miljöer och öka störningen när beteendet fungerar stabilt.

Jaktintresset är en säkerhetsfråga, inte ett karaktärsfel. Rasens bakgrund gör att snabba rörelser kan utlösa en jaktreaktion, men styrkan varierar. Inkallning minskar risken utan att göra en öppen plats säker i alla lägen. Använd koppel eller långlina där vilt, trafik, cyklister eller smådjur kan dyka upp och välj ordentligt inhägnade ytor när hunden ska springa fritt.

I svensk natur gäller dessutom särskild hänsyn till vilt. Mellan 1 mars och 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa i naturen, och även under resten av året måste du kunna hindra hunden från att driva eller förfölja vilt. Lure coursing och andra organiserade vinthundsaktiviteter kan ge ett kontrollerat utlopp för förföljandebeteendet, men de är möjligheter snarare än krav för ett bra hundliv.

## Hälsa

Whippet ingår inte i något av SKK:s hälsoprogram, och det finns därför inga rasbundna hälsoundersökningar som måste vara genomförda före parning i Sverige. Det betyder inte att dokumentation saknar betydelse. Svenska Whippetklubbens aktuella avelsstrategi rekommenderar undersökningar och uppföljning som en valpköpare bör kunna fråga konkret om.

Rasklubben rekommenderar att avelsdjur får hjärtat auskulterat, alltså avlyssnat med stetoskop. Om ett blåsljud hörs bör hunden undersökas vidare av veterinär med specialistkompetens i kardiologi. MMVD förekommer i rasen, men ett blåsljud är ett fynd och inte i sig en diagnos. Rasklubben rekommenderar också ögonlysning, BPH och att hunden är minst två år innan den används i avel. Det är rekommendationer, inte svenska registreringskrav för rasen.

Ögonläget behöver beskrivas med samma noggrannhet. Ett fåtal svenska fall av PRA finns dokumenterade, samtidigt som en liten andel hundar har undersökts för ärftliga ögonsjukdomar. Man kan därför varken kalla problemet vanligt eller avfärda det. Be att få se daterade resultat för föräldradjuren och fråga hur uppfödaren använder resultat från släktingar.

Skador förtjänar mer uppmärksamhet än en lång lista med möjliga sjukdomar. I rasklubbens hälsoenkät 2020, som omfattade svar om 367 individer, uppgav ägarna att 42,7 procent hade råkat ut för en olycka som krävt veterinärvård; sårskador var vanligast. En enkät visar inte risken för varje hund, men den motiverar kontroll av hud, tassar och rörelser efter snabb aktivitet samt genomtänkta underlag och inhägnader.

Fråga också om testikelstatus hos hanhundar och om immunmedierad sjukdom i nära släkt. RAS beskriver familjär förekomst, men inte någon enkel arvsgång som ett enskilt DNA-test kan reda ut. Uppgifter om föräldrar, kullsyskon och äldre släktingar kan därför vara mer informativa än ett allmänt påstående om att linjen är hälsotestad.

Hjärtfynd hos whippet behöver tolkas med kunskap om rasen. Studier på friska whippets visar att vissa EKG- och ultraljudsmått kan skilja sig från generella referensvärden för hund. Berätta därför för veterinären att hunden är whippet och hur den tränas. Det kan minska risken för feltolkning, men får inte användas för att avfärda ett blåsljud, symtom eller behovet av vidare utredning.

## Historia och ursprung

Whippetens dokumenterade historia börjar i Storbritannien. Rasen nämndes i officiellt utställningssammanhang i England 1876, och The Kennel Club erkände den 1890. Kapplöpning med whippet är dokumenterad från 1890-talet, medan rasstandarden anger att hundtypen ursprungligen användes för jakt med syn eller vittring.

Rasen förknippas särskilt med norra England och med kapplöpning, men de tidiga avelsvalen är inte fullständigt dokumenterade. Greyhound och vissa terrierraser anges ofta som möjliga inslag, samtidigt som den svenska avelsstrategin konstaterar att skriftliga redogörelser från de första uppfödarna saknas. Det är därför rimligt att beskriva sådana korsningar som sannolika teorier, inte som ett exakt recept.

Den äldre användningen märks fortfarande i rasens konstruktion och intresse för rörelse. Dagens whippet är samtidigt en etablerad sällskaps- och sporthund. Historien hjälper till att förklara fart och jaktintresse, men den ska inte användas för att påstå att varje individ måste tävla eller reagerar likadant på vilt.

## Att leva med rasen

Whippet kan fungera i lägenhet om vardagen ger tillräcklig utevistelse, aktivitet och möjlighet att komma till ro. Bostadens kvadratmeter är mindre avgörande än rastningsmöjligheter, ljudmiljö och hur ofta hunden behöver lämnas ensam. För en individ som reagerar på ljud eller har svårt att varva ned kan ett lyhört flerbostadshus vara mer krävande än planlösningen antyder.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, lämna mycket kort och öka först när den förblir lugn. Att rasen ofta beskrivs som tillgiven innebär inte att alla whippets får separationsproblem, och en andra hund är ingen säker lösning. Bedöm beteendet hos individen och backa i träningen vid tecken på oro.

Planera också för värme, vila och säker transport. En kortpälsad hund kan behöva extra skydd i kyla, men passform och rörelsefrihet är viktigare än en lång utrustningslista. En lugn, skyddad sovplats och varsam hantering efter hård aktivitet hjälper dig samtidigt att upptäcka sår, ömhet eller förändrade rörelser tidigt.

Inför ett valpköp bör du be om konkreta underlag:

- registrerade uppgifter och daterade resultat för hjärta och ögon hos föräldradjuren;
- BPH-resultat eller en tydlig beskrivning av temperament hos föräldrar och nära släktingar;
- information om skador, hjärtsjukdom, ögonsjukdom, testikelstatus och immunmedierad sjukdom i familjen;
- uppfödarens plan för socialisering, miljöträning och stöd efter leverans.

Whippet passar bäst när du uppskattar en nära sällskapshund men samtidigt respekterar att den är en snabb vinthund. Den avgörande frågan är inte om rasen alltid är lugn, lätt eller familjevänlig, utan om du kan erbjuda säker rörelse, konsekvent träning och utrymme för den variation som finns mellan individer.

Whippet

Swedish Kennel Club

Norwegian Kennel Club

Medelstor vinthund som förenar kapplöpningsfart med lugnt sällskap. Slank, smäcker och greyhound‑lik, med kort, lättskött päls men begränsat skydd mot väder och vind. Känslig, mjuk och mycket människoorienterad; den behöver vänlig träning, säkra möjligheter att springa i full fart, en mjuk och varm liggplats samt ett stabilt och stillsamt hem.

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

## Snabbfakta

- Samojedhunden är en medelstor arktisk spetshund från norra Ryssland och Sibirien. Den är fortfarande byggd och präglad för ett aktivt liv med uthålligt arbete.
- Rasstandarden anger släd- och sällskapshund som användningsområde. Det här är därför inte bara en vit familjehund, utan en arbetande polarhund som behöver få använda kroppen.
- En vuxen hane väger ungefär 20–25 kg och en tik 16–20 kg. Idealmankhöjden är 57 cm för hanar och 53 cm för tikar, med tre centimeters tolerans åt båda håll.
- Pälsen är dubbel, riklig och fäller mycket. Regelbunden genomgång och extra arbete under fällningen hör till vardagen.
- Det rastypiska temperamentet är vänligt, öppet, alert och livligt. Samtidigt är rasen självständig, och jaktintresse, följsamhet och ljudnivå kan skilja mycket mellan individer och linjer.
- Samojedhunden passar bäst hos den som vill leva aktivt året runt och har tid för träning, pälsvård och en hund som är delaktig i vardagen.

## Utseende och päls

Samojedhunden ska vara en smidig och uthållig arktisk spetshund, atletisk snarare än tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen står upp och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller längs sidan när hunden är uppmärksam. Hanar ska enligt rasstandarden helst vara 57 cm höga och tikar 53 cm, i båda fallen med en tolerans på tre centimeter. Som grovt riktmärke väger en vuxen hane 20–25 kg och en tik 16–20 kg.

Det så kallade samojedleendet skapas av de mandelformade ögonen och de svagt uppdragna mungiporna. Det är en beskrivning av rasens uttryck, inte ett löfte om en viss personlighet och inte en dokumenterad mekanism mot dregel eller isbildning.

Pälsen består av kort, mjuk och tät underull samt längre, rakare och grövre täckhår. Hanar har ofta en tydligare krage, medan tikens päls ofta är något kortare och mjukare. Godkända färger är rent vit, gräddvit och vit med ett mindre inslag av kexfärgade markeringar.

Låt pälsens skick styra vården i stället för att följa ett fast veckoschema. Arbeta igenom den ända ner till huden och kontrollera särskilt områden där fukt och löst hår kan ligga kvar. Under fällning behövs tätare och grundligare genomgångar. Bada när hunden verkligen behöver det och torka hela pälsen ordentligt efteråt, så att fukt inte stannar nära huden. Pälsen ska normalt inte klippas eller rakas för att göra vardagsvården enklare; diskutera medicinskt motiverad klippning med veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk samojedhund är vänlig, socialt öppen, alert och livlig. Rasstandarden beskriver den som mycket social och olämplig som vakthund. Det betyder inte att varje hund hälsar likadant eller att rasnamnet garanterar trygghet i alla miljöer. Avel, tidiga erfarenheter, träning och individens egen läggning spelar stor roll.

I rasens svenska avelsmål ingår tillgänglighet, social öppenhet och ett smidigt umgänge med både människor och hundar. BPH-resultaten från 2015–2025 följer överlag den målbilden. De säger däremot inte hur en enskild valp kommer att utvecklas. Titta därför på föräldrarnas och nära släktingars vardagsbeteende, inte bara på en rasbeskrivning eller ett genomsnitt.

Självständigheten hör till rasens sätt att arbeta. Samojedhunden ska kunna ta initiativ, hålla fokus på en fysisk uppgift och arbeta utan att vara överdrivet bunden till föraren. I vardagen kan samma egenskaper märkas som envishet, egna idéer och att hunden inte alltid väljer att följa dig. Träningen blir lättare när hunden förstår uppgiften, får en tydlig belöning och slipper onödiga upprepningar.

Även jaktintresset måste bedömas individuellt. Rasstandarden beskriver jaktinstinkten som svagt utvecklad, medan SKK:s aktuella köpråd varnar för att stark jaktinstinkt fortfarande kan förekomma. Räkna därför inte med säker löshet bara för att hunden tillhör rasen.

## Träning och motion

Samojedhunden behöver regelbunden fysisk aktivitet och mår bäst när en del av den har ett tydligt syfte. Drag, vandring, klövjning och annan uthållighetsinriktad träning ligger nära rasens användningsområde. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger variation, men ersätter inte möjligheten att röra sig och arbeta fysiskt.

SKK anger minst en timmes daglig promenad plus fysisk träning tre till fyra gånger i veckan som en vanlig utgångspunkt för en vuxen hund. Se det som ett riktmärke, inte som en exakt dos. Ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och träningsintensitet avgör hur mycket som är lämpligt. Valpar och unghundar ska bygga muskler och belastning successivt i stället för att följa en vuxen hunds upplägg.

Det går att lära hunden två olika regler: att ta i och dra på signal i arbetsselen, och att gå utan att sträcka vardagskopplet. Använd utrustning avsedd för aktiviteten, lär in tydliga startsignaler och öka sträcka, fart och last gradvis. En officiell polarhundsmerit visar att hunden har utfört ett definierat arbete enligt provets villkor. Resultatet säger något viktigt om funktionen, men bevisar inte att hunden är fri från ledproblem, hjärtsjukdom eller vardagsrädslor.

I varmt väder behöver belastningen anpassas efter förhållandena och just den hundens reaktion. Förlägg hårdare pass till svalare tider, välj lämpligt underlag, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden inte återhämtar sig normalt. En universell temperaturgräns blir missvisande eftersom luftfuktighet, sol, fart, kondition och individ påverkar värmebelastningen.

Inkallning bör tränas tidigt men aldrig överskattas. Långlina eller inhägnat område ger hunden rörelseutrymme när miljön är för svår för säker löshet. Det är särskilt viktigt om individen visar jaktintresse eller gärna väljer egna vägar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos samojedhund. I rasens nya svenska avelsstrategi låg andelen C-, D- och E-resultat bland röntgade hundar födda 2019–2024 omkring 20–25 procent. Siffran gäller undersökta hundar och ska inte utan vidare räknas om till hela populationen, men höftresultaten är värda att granska vid valpköp.

För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parning. Samojedhunden omfattas också av HD-index: föräldrarnas genomsnittliga index rekommenderas vara över 100, och hundar med D eller E får inte användas i avel. Det är mer nyanserat än påståendet att bara A- och B-hundar kan ingå i en kombination. Kontrollera både föräldradjurens resultat, index vid parningen och utfallet hos syskon och tidigare avkommor i SKK Avelsdata.

Rasklubben rekommenderar även ögonlysning från 18 månaders ålder och att resultatet är utan anmärkning eller endast visar något som inte klassas som ärftligt. RAS visar samtidigt att en liten andel av hundarna ögonlystes 2021–2024. Be därför om det faktiska registrerade resultatet i stället för ett allmänt besked om att linjen har bra ögon.

Diabetes mellitus förtjänar också uppmärksamhet. En stor svensk försäkringsstudie och senare norsk forskning placerade båda samojedhund bland raserna med högst risk. Studierna beskriver risk på rasnivå och kan inte avgöra om en viss valp kommer att bli sjuk. Fråga om diagnoser i nära släkt och ta förändringar i hundens hälsa på allvar tillsammans med veterinär.

## Historia och ursprung

Samojedhunden kommer från norra Ryssland och Sibirien och har fått sitt namn efter de samojediska folken. Hundarna användes på olika håll till jakt, drag och senare även renvallning. De levde nära människorna och användes enligt rasstandarden också som värmekälla i kåtorna. Dagens ras har släd- och sällskapshund som officiellt användningsområde.

De få hundar som fördes från Sibirien till Västeuropa, tillsammans med hundar som följde forskningsexpeditioner, blev grunden för den västerländska populationen. Den första samojedhunden registrerades i SKK 1893. En svensk-norsk standard för nordisk spets publicerades 1908, och den första engelska rasstandarden för samojedhund skrevs 1909.

Historien förklarar varför dagens avel inte bara handlar om vit päls och ett vänligt uttryck. Svenska Polarhundklubben arbetar för att bevara rasens polara egenskaper och praktiska bruk som draghund. Den som väljer rasen behöver därför vara intresserad av dess funktion, inte enbart dess utseende.

## Att leva med rasen

Samojedhunden kan bo i lägenhet om den får rätt liv utanför bostaden. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten till daglig aktivitet, återhämtning och regelbunden utevistelse. I ett lyhört hus behöver du dessutom ta reda på hur valpens nära släktingar låter i vardagen och arbeta tidigt med lugn, eftersom en ljudlig individ snabbt påverkar grannarna.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, lugna stunder när valpen är trygg i hemmet och öka först när den kan koppla av. Vissa hundar lär sig snabbt, andra behöver betydligt mer tid. Planera inte valpköpet utifrån att just din samojedhund automatiskt kommer att klara en hel arbetsdag ensam.

Med barn gäller samma säkerhetsprinciper som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasens sociala ideal är positivt, men ingen rasetikett ersätter övervakning och respektfull hantering. Samma försiktighet gäller katter och andra djur. Fråga hur föräldrarna fungerar, gör introduktioner kontrollerat och utgå från den enskilda hundens jaktintresse och tidigare erfarenheter.

Pälsen märks i vardagen. Du behöver acceptera lösa hår, avsätta tid för genomgång och kunna torka en blöt päls ordentligt. Samojedhunden är inte allergifri: hundallergen finns framför allt i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har allergi bör därför inte fatta beslut utifrån påståenden om vit päls, liten lukt eller låg fällning.

Kontrollera uppgifterna bakom uppfödarens allmänna kvalitetsord. Slå upp föräldrarnas HD-status och aktuella index, ögonresultat, BPH och eventuella arbetsmeriter. Fråga hur nära släktingar har fungerat i drag, vid hundmöten, hemma, ensamma och i varmt väder. Be uppfödaren visa hur en vuxen päls sköts. En arbetsmerit visar provad funktion, BPH visar observerade reaktioner och hälsoregistren visar kända resultat. Tillsammans ger de ett bättre beslutsunderlag, men ingen enskild uppgift garanterar hur valpen blir.

Samojedhund

Fédération Cynologique Internationale

Svenska Polarhundklubben (Swedish Polar Dog Club)

Deutscher Club für Nordische Hunde e.V.

Mellanstor, kraftig arktisk spets som av Samojedfolket avlades för att valla renar, dra slädar och dela tält med familjen. Känd för sitt ”Samojed-leende” och sin täta, nästan luktfria dubbelpäls. Social, energisk, ljudlig och intelligent; behöver nära sällskap, konsekvent men mjuk träning och gott om motion.

Ronevikens

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Bruksmarkens

Släthårig foxterrier

Kennel Club (UK)

Deutscher Foxterrier-Verband e.V. (Germany)

Släthårig foxterrier är en liten, atletisk och människokär terrier med kort, lättskött päls. Den är energisk, intelligent och självständig och behöver mycket motion, träning och mental stimulans. Kärleksfull men intensiv, särskilt mot smådjur, och passar bäst hos aktiva ägare med tydlig och konsekvent ledning.

## Snabbfakta

Jämthunden är en stor svensk jaktspets, främst avlad för att söka upp älg och hålla kvar viltet med ståndskall. Det är en uthållig, modig och självständig arbetande hund – inte en ras som i första hand är utvecklad för ett liv enbart som sällskapshund.

- **Ursprung:** Sverige
- **Rasgrupp:** Spetsar och raser av urhundstyp
- **Användning:** Ställande jakthund, framför allt vid älgjakt
- **Mankhöjd:** 57–65 cm för hanar och 52–60 cm för tikar
- **Päls:** Tät dubbelpäls i mörkare eller ljusare grå nyanser
- **Typiska drag:** Stor jaktlust, uthållighet, mod, självständighet och vilja att samarbeta
- **Passar bäst hos:** En jägare eller ett aktivt hem som kan ge hunden ett verkligt utlopp för dess jaktliga egenskaper

En jämthund kan vara lugn och tillgiven hemma när dess behov är tillgodosedda, men vardagsmotion ersätter inte alltid det arbete rasen har avlats för. Den viktigaste frågan inför ett köp är därför inte bara om du tycker om att vara ute, utan om du kan erbjuda en meningsfull uppgift som passar en självständig och mycket uthållig jakthund.

## Utseende och päls

Jämthunden är en stor, stark och rörlig spetshund med rektangulär kroppsform. Kroppen ska vara något längre än mankhöjden utan att se tung eller långsträckt ut. Hanar är 57–65 cm höga, med 61 cm som ideal, medan tikar är 52–60 cm, med 56 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen bestämd vikt, så hundens hull och proportioner är mer användbara än ett generellt viktspann.

Huvudet är långsträckt med upprättstående öron och ett uppmärksamt uttryck. Svansen är högt ansatt och bärs löst ringlad i en låg båge mot låret, inte hårt knuten över ryggen.

Pälsen består av relativt åtliggande täckhår och en kort, mjuk och ljus underull. Färgen är mörkare eller ljusare grå. Ljusgrå eller gräddfärgade partier finns bland annat på nosen, kinderna, strupen, bröstet, magen, benen och svansens undersida.

Pälsvården är vanligtvis okomplicerad. Bada hunden när den faktiskt behöver det och borsta igenom pälsen ordentligt under fällningsperioder. Efter arbete i skog och mark är det klokt att kontrollera tassar, klor, hud och päls efter sår, skräp och fästingar. Hur ofta det behövs beror på årstid och hur hunden används, inte på ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

Jämthunden ska vara modig och energisk men samtidigt lugn och stabil. I jakten arbetar den självständigt på avstånd, söker vilt och behöver fatta egna beslut. Samtidigt ska den hålla kontakt med föraren och kunna samarbeta. Kombinationen förklarar varför rasen ofta lär sig snabbt men inte alltid följer instruktioner mekaniskt.

Träningen fungerar bäst när den är tydlig, konsekvent och bygger på belöningar. Hårda metoder riskerar att skada tilliten utan att skapa bättre samarbete. Belöna kontakt, inkallning och lugna val från början, och träna samma färdigheter i de miljöer där de verkligen ska fungera.

Skallet är ett arbetsredskap. Jämthunden har avlats för att markera vilt med ett ihållande ståndskall, och anlaget kan märkas även i vardagen. Det betyder inte att varje individ skäller mycket inomhus, men den som bor lyhört behöver ta ljudfrågan på allvar och träna lugn kring dörrar, besök och rörelse utanför hemmet.

Individer och avelslinjer skiljer sig åt. Be därför uppfödaren beskriva hur föräldrarna fungerar både under jakt, i vila, bland människor och i nya miljöer. Jaktresultat säger mycket om arbetsegenskaperna, men inte allt om hundens vardagsbeteende.

## Träning och motion

Jämthunden behöver mer än vanliga koppelpromenader: den behöver kondition, nosarbete, samarbete och uppgifter som tar vara på jaktlusten. Det finns ingen officiell dygnskvot i timmar eller kilometer som passar alla. Rätt nivå beror på hundens ålder, kondition, hälsa, säsong och hur krävande arbetet är.

För en vuxen hund innebär ett bra upplägg regelbunden fysisk träning tillsammans med sök-, spår- och kontaktarbete. Jakt och jaktträning är rasens mest naturliga användning. Under perioder utan jakt behövs planerad konditionsträning och mentala uppgifter, men även vila och återhämtning. En hund som har arbetat länge i terräng kan behöva en lugnare dag efteråt även om den fortfarande verkar arbetsvillig.

Inkallning är viktig men tar inte bort jaktlusten. Träna den stegvis med långlina och väl valda störningar, och släpp inte hunden där ett långt sök kan innebära fara för vilt, trafik eller hund. GPS är ett säkerhetsstöd vid jakt, inte en ersättning för grundträning och omdöme.

Valpen ska få utforska, leka, bygga kroppskontroll och lära sig att följa sin förare i korta, positiva pass. Öka sträcka och belastning gradvis utifrån individens utveckling. Rasklubbens avelsstrategi varnar för hård jaktträning innan hunden är fullt utvecklad. Försök därför inte få fram tidiga resultat genom långa, ensidiga eller tvingande pass. En veterinär eller fysioterapeut kan hjälpa till med en plan om den växande hundens rörelser eller leder ger anledning till oro.

## Hälsa

Jämthunden betraktas överlag som en frisk och funktionell ras, men höftledsdysplasi och epilepsi förekommer. Rasens avelsstrategi uppmärksammar också diabetes och ögonsjukdomen PRA. En genomtänkt valpkontroll handlar därför både om registrerade undersökningsresultat och om sjukdomshistoriken i nära släkt.

För jämthundskullar som ska registreras i SKK måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parningen. Rasen har HD-index, och SKK rekommenderar att föräldrarnas genomsnittliga index är över 100. Hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel inom rasens indexprogram.

Rasens RAS-rekommendationer går längre: föräldrarna bör ha höfter A eller B, armbågar utan anmärkning, en ögonlysning som inte är äldre än tolv månader samt jaktprovsmerit på löshundsprov för älg. Det är viktigt att skilja dessa rekommendationer från de särskilda registreringsvillkoren. ED-resultat, ögonresultat och jaktmeriter är ändå relevanta kvalitetsuppgifter när du jämför kullar.

Fråga uppfödaren om:

- föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- epilepsi, diabetes och PRA hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- jaktprovsresultat och hur hundarna arbetar i praktiken
- hur tidigare avkommor har utvecklats fysiskt och mentalt

Epilepsi och diabetes kan inte bedömas genom ett enda enkelt friskintyg. Därför är öppen information om släkten särskilt värdefull. Dåligt mörkerseende, återkommande kramper, ovanligt stor törst eller tydligt ökad urinering ska bedömas av veterinär, men sådana symtom kan ha flera orsaker och ska inte självdiagnostiseras.

## Historia och ursprung

Jämthunden är en svensk ras från det nordliga barrskogsbältets tradition av stora jaktspetsar. Den erkändes som egen ras 1946. Innan dess bedömdes den större jämthundstypen och den mindre gråhunden länge inom samma ras, vilket är en viktig förklaring till att jämthunden fick en egen standard relativt sent.

Äldre källor beskriver stora vargliknande jakthundar i Jämtland och närliggande områden, men det går inte att bevisa en obruten linje från forntida hundar till dagens registrerade ras. Det säkra är att den moderna jämthunden har formats genom målmedveten avel för arbete i nordisk skog.

Älgjakten har varit rasens dominerande användningsområde. Hundens uppgift är att söka självständigt, få älgen att stanna och sedan markera platsen med ståndskall så att föraren kan närma sig. Jämthund har även använts vid jakt på bland annat björn och vildsvin, men dess identitet och avelsmål är starkast knutna till arbetet som ställande älghund.

## Att leva med rasen

Att leva med en jämthund fungerar bäst när hundens arbete, återhämtning och vardag planeras som en helhet. En stor tomt är praktisk men ersätter varken träning eller meningsfull aktivitet. Lägenhet är inte omöjligt, men ställer höga krav på tillgång till lämpliga marker, säker förvaring av utrustning, ljudträning och en vardag där hunden får komma ut ofta.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men det är ingen automatisk egenskap. En vuxen ska alltid övervaka samspelet mellan hund och små barn, ansvara för motionen och ge hunden en ostörd viloplats. En stark, ivrig unghund kan oavsiktligt välta ett litet barn även när den är vänlig.

Stark jaktlust påverkar livet med andra djur. En jämthund som vänjs lugnt och kontrollerat vid en katt kan lära sig att leva med den, men det garanterar inte samma beteende mot okända katter utomhus. Smådjur behöver hållas säkert åtskilda på ett sätt som inte bygger på lydnad. Möten med andra hundar påverkas av individ, erfarenhet och introduktion; påståenden om att ett visst kön alltid fungerar eller aldrig fungerar är för enkla.

Ensamhet behöver tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. Vuxna hundar skiljer sig mycket åt i hur lätt de kan koppla av ensamma, och en valp kan inte lämnas som en färdigtränad vuxen. Planera för tillsyn, rastning och sällskap i vardagen i stället för att utgå från att mycket motion automatiskt gör hunden nöjd med långa ensamma perioder.

Välj uppfödare och kull utifrån det liv du faktiskt kan erbjuda. Be att få se dokumenterade hälsoresultat, fråga om sjukdomar i släkten och ta reda på hur föräldrarna jagar och fungerar hemma. För den som vill ha en uthållig jaktkamrat och tycker om ett nära samarbete med en självständig hund kan jämthunden vara ett mycket träffsäkert val. För den som främst söker en lättsam sällskapshund finns det raser med betydligt bättre grundförutsättningar.

Jämthund

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI) - Member Countries

Jämthunden är en stor, vargliknande skandinavisk spets som avlats för älgjakt i karga nordiska skogar. Den har en tjock grå dubbelpäls, ringlad svans och ett lugnt, troget temperament. Den är intelligent och självständig och kräver erfaren hundförare, rejlig daglig motion och regelbunden mental stimulans.

Norrbottenspets

Finnish Kennel Club

The Norwegian Kennel Club

Federation Cynologique Internationale

Norrbottenspets är en sällsynt nordisk spets, liten till medelstor, atletisk, med rävlikt utseende och ringlad svans. Avlad i Sverige och Finland för skogsfågeljakt är den skällig, vaksam, lojal och reserverad mot främlingar. Den behöver daglig motion, mental aktivering och nära delaktighet i familjelivet.

## Snabbfakta

Beagle är en social och uthållig jakthund som följer doftspår med stor målmedvetenhet. Den behändiga storleken gör rasen lätt att ta med, men det välutvecklade luktsinnet, jaktlusten och rösten kräver mer planering än storleken först antyder.

- **Ursprung:** Storbritannien
- **Användning:** Drivande jakthund för bland annat hare, rådjur, hjort och räv
- **Storlek:** 33–40 cm i mankhöjd och vanligen 10–15 kg som vuxen
- **Temperament:** Glad, öppen, livlig och vänlig, men också självständig och envis
- **Aktivering:** Behöver röra sig varje dag och regelbundet få arbeta med nosen
- **Päls:** Kort, tät och vädertålig; lättskött men fällande
- **Passar dig som:** Vill leva aktivt med en sällskaplig hund och kan hantera inkallning, ljud och matlust

## Utseende och päls

Beagle är en kompakt och robust hund som ska se atletisk ut utan att vara grov. Kroppen är välbalanserad, benen stadiga och bröstkorgen välutvecklad för ett uthålligt arbete. De långa, lågt ansatta öronen ligger tätt mot kinderna, och den kraftiga svansen bärs högt när hunden är i rörelse.

Rasstandarden anger 33–40 cm som önskvärd mankhöjd. En vuxen beagle väger enligt svensk rasinformation vanligen 10–15 kg. Vikten säger dock mindre än hullet: en välmusklad jakthund och en stillsammare sällskapshund kan väga olika inom samma storlek.

Pälsen är kort, tät och skyddar mot väder. Trefärgat i svart, gulrött och vitt är välkänt, men standarden tillåter även flera tvåfärgade och spräckliga varianter. Svansspetsen ska vara vit.

Pälsvården är enkel. En regelbunden genomborstning fångar lösa hår, särskilt under perioder med mer fällning. Kontrollera samtidigt hud, tassar, klor och tänder. Hängöron kan öka risken för öroninflammation, men friska öron ska inte rengöras i onödan. Huvudskakningar, klåda, rodnad, smärta, illaluktande sekret eller återkommande besvär ska bedömas av veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk beagle är vänlig, livlig och nyfiken, med ett stabilt temperament och stor lust att delta. Rasen är framavlad för att arbeta nära både människor och andra hundar och är ofta sällskaplig i vardagen. Samtidigt är den inte avlad för att invänta instruktioner i varje steg. Under jakt ska den fatta egna beslut och hålla fast vid ett spår, vilket hemma lätt kan tolkas som envishet.

Många beaglar trivs väl med barn och andra hundar. Det är en vanlig egenskap hos rasen, inte ett löfte om hur varje individ eller möte fungerar. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila i fred, och en vuxen ska alltid aktivt övervaka samspelet mellan hund och yngre barn.

Rösten hör till rasens arbete. En beagle kan skälla eller ge ett klangfullt drevskall när den följer vittring, blir upphetsad eller vill få kontakt. Hur mycket hunden låter varierar. Tillräcklig aktivitet, genomtänkt ensamhetsträning och lugna vardagsrutiner kan minska onödigt ljud, men den som behöver en helt tyst hund bör välja en annan ras.

Mat är ofta en stark drivkraft. Det gör belöningsträning enklare, men innebär också att mat på bänkar, öppna sopor och sådant hunden hittar ute snabbt kan bli ett problem.

## Träning och motion

Beagle behöver daglig fysisk aktivitet, mental träning och framför allt meningsfullt nosarbete. Ett exakt antal minuter passar inte alla: ålder, hälsa, jakt, tempo och övrig aktivering avgör belastningen. En bra vardag innehåller promenader med tid att nosa, längre turer i varierad terräng och återkommande uppgifter där hunden får söka eller följa spår.

Viltspår, personspår, nosework och enkla sökövningar använder rasens främsta styrka. Jaktintresserade kan arbeta med rasens traditionella uppgift som drivande hund. I Sverige används beaglen som ensamdrivande hund vid jakt på hare, rådjur, hjort och räv, medan viltspår också kan utveckla färdigheter för eftersök. Alla individer passar inte för alla viltslag; drevsätt, fart och skall spelar roll.

Träna med belöningar och bygg svårigheten stegvis. Korta pass, tydliga signaler och belöningar som hunden verkligen värderar ger bättre förutsättningar än hårda korrigeringar. Använd gärna en del av den dagliga fodergivan i träningen, så att hunden inte får fler kalorier än du har tänkt.

Inkallning kräver särskild omsorg. En beagle som hittar ett färskt spår kan prioritera doften framför föraren, även om inkallningen fungerar i lugn miljö. Börja utan störningar, träna vidare i långlina och öka svårigheten först när hunden lyckas. Många beaglar behöver långlina eller ett säkert inhägnat område för fri rörelse. Släpp inte hunden nära trafik eller vilt bara för att inkallningen fungerade dagen innan.

Lär också hunden att varva ner. En beagle som får både arbeta och vila blir ofta lättare att leva med än en hund som ständigt hålls i gång.

## Hälsa

Beagle räknas överlag som en frisk ras, men även ovanliga sjukdomar kan drabba enskilda hundar. Svensk rasinformation nämner bland annat sköldkörtelrubbning, diskbråck, epilepsi, steroidresponsiv meningit-arterit och höftledsdysplasi. Rasens svenska avelsstrategi, RAS, tar även upp de ärftliga sjukdomarna Musladin–Lueke syndrom, MLS, och Laforaepilepsi.

När du pratar med en uppfödare bör du be om konkreta svar:

- Vilken teststatus för MLS och Lafora har båda föräldrarna? Om en förälder är bärare ska den andra vara genetiskt fri enligt rasens avelsstrategi.
- Finns epilepsi, meningit, ryggproblem, sköldkörtelrubbning eller andra återkommande besvär i den nära släkten?
- Hur har föräldradjurens mentalitet och jaktliga funktion bedömts?
- Vilka aktuella rekommendationer och registreringsregler har uppfödaren följt inför just denna parning?

HD förekommer i låg frekvens, men Beagle har inget rasspecifikt krav på officiell HD-status i SKK:s registreringsregler för 2026. Fråga därför vad uppfödaren faktiskt har undersökt och varför, i stället för att utgå från en generell testlista. Regler och rekommendationer kan ändras mellan år.

Vikten är en viktig vardagsfråga. Mät upp maten, räkna in träningsbelöningar och följ hundens hull över tid. Anpassa fodergivan efter ålder, arbete och aktivitetsnivå, och ta hjälp av veterinär om vikten stiger eller om hunden behöver en individuell plan. Håll också mat, läkemedel och sopor utom räckhåll; en matglad beagle kan vara både snabb och uppfinningsrik.

## Historia och ursprung

Beagle utvecklades i Storbritannien som en liten drivande hund för jakt till fots, framför allt på hare. Rasnamnet finns dokumenterat sedan 1400-talet, men den typ som känns igen i dag renodlades först under 1870-talet. I den brittiska traditionen arbetade flera beaglar tillsammans i pack medan jägarna följde efter till fots.

De första kända beaglarna i Sverige visades i Göteborg 1891. Det svenska rasarbetet tog fart när Svenska Beagleklubben bildades 1953. Här anpassades användningen till nordisk jakttradition: i stället för ett pack arbetar en beagle normalt ensam med att söka, resa och driva vilt med hörbart skall.

Den historien syns tydligt i dagens hund. Näsan nära marken, uthålligheten, självständigheten och rösten är inte små egenheter vid sidan av familjehunden. De är själva grunden för rasens funktion och behöver få en rimlig plats även i ett hem där hunden inte jagar.

## Att leva med rasen

Beagle passar bäst i ett hem som uppskattar en aktiv, social och nosstyrd hund och som kan planera för säkerhet och ljud. Bostadens storlek är mindre viktig än vardagen. Lägenhet kan fungera om hunden får rätt aktivitet, kan koppla av inomhus och inte stör grannarna. I ett lyhört hus måste du vara beredd på att rasens röst kan bli ett problem.

En trädgård ersätter inte promenader eller arbete, och inhägnaden måste vara säker. Utanför inhägnat område är en välpassande sele och långlina ofta säkrare än att lita på en perfekt inkallning. Mat och sopor behöver förvaras så att hunden inte kommer åt dem.

Ensamhet ska tränas gradvis, från mycket korta stunder och med hänsyn till hundens ålder och reaktioner. Jordbruksverkets vägledning säger att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare om de är valpar eller äldre. Det är en riktlinje för rastning, inte ett besked om att en viss hund klarar att vara ensam så länge. En beagle som blir orolig, ylar eller inte kommer till ro behöver kortare steg, mer sällskap och en vardag som är bättre anpassad till individen.

Katter kan fungera i samma hem, men introduktionen ska ske långsamt och under kontroll. Katten behöver hundfria platser och fria flyktvägar, och hunden får aldrig öva på att jaga katten. Var extra försiktig med kaniner, gnagare och fåglar: rasens jaktbakgrund gör att trygg samvaro inte kan tas för given.

Välj Beagle om du vill använda nosen som en del av vardagen och tycker om en självständig, uthållig hund som hörs. Välj en annan ras om du söker en tyst hund som enkelt går lös, nöjer sig med korta promenader eller regelbundet ska vara ensam under långa arbetsdagar.

Beagle

The Beagle Club

Beagle är en liten, robust drivande hund med kort, fällande päls och en karakteristisk, ylande röst. Glad och nyfiken, och brukar vara vänlig mot både barn och andra hundar. Den behöver daglig motion, mental stimulans, säker inhägnad och kontroll av vikten, men pälsvården är enkel.

Hamiltonstövare

Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA)

Hamiltonstövare är en svensk trefärgad drivande hund, medelstor, atletisk och robust. Den är lugn, vänlig och tillgiven hemma, men har stark jaktlust, kraftig röst och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Pälsvården är enkel.

Petit basset griffon vendéen

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Petit basset griffon vendéen: liten, robust fransk drivande hund med sträv, rufsig päls samt buskiga ögonbryn och skägg. Glad, social och komisk men samtidigt självständig, skällig och viljestark. Behöver mycket motion, tålmodig positiv träning och säkra stängsel på grund av stark jaktlust.

Stenslands

Anna Clarin

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Hjortgläntans

Charisteas

## Snabbfakta

Staffordshire bullterrier är en brittisk, kompakt terrier med stor styrka i förhållande till sin storlek. Det är en egen erkänd ras, inte samma ras som american staffordshire terrier, bullterrier eller american bully. För rätt ägare kan den vara en nära och aktiv sällskapshund, men valet bör bygga på individens temperament, hundmöten och familjens förmåga att hantera en stark och snabb hund – inte på smeknamn eller stereotyper.

- **Ursprung:** Storbritannien, med rötter i Midlands och Staffordshire
- **Rasgrupp:** FCI grupp 3, terrier
- **Mankhöjd:** 35,5–40,5 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 12,7–17 kg för hanar och 11–15,4 kg för tikar
- **Päls:** kort, slät och tätt liggande
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill träna belöningsbaserat, kan läsa hundens signaler och har en genomtänkt plan för hundmöten, motion och återhämtning

Rasstandarden beskriver en intelligent, tillgiven, modig och pålitlig hund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Uppväxtmiljö, hälsa, erfarenheter och nedärvda egenskaper påverkar vardagen. En förstagångsägare kan lyckas väl om personen är beredd att träna vardagskontroll och förebygga svåra situationer.

## Utseende och päls

En Staffordshire bullterrier ska förena muskelkraft med balans, smidighet och fria rörelser. Bröstkorgen är bred, kroppen kompakt och huvudet kort och djupt med bred skalle. Mer vikt är inte ett tecken på bättre rastyp. Höjd och vikt ska passa ihop, och en hund som blir för tung förlorar den rörlighet som hör till rasen.

Standarden anger 35,5–40,5 cm i mankhöjd. Hanar ska väga 12,7–17 kg och tikar 11–15,4 kg. Vikten i överkant är inte ett mål i sig; hull, muskler, kön och kroppsbyggnad måste bedömas tillsammans.

Pälsen är kort, slät och tätt liggande. Ta bort lösa hår och anpassa bad efter hundens behov i stället för ett fast schema. Klåda, återkommande rodnad eller tasslickande ska inte avfärdas som ett vanligt pälsproblem.

Godkända färger är röd, fawn, vit, svart eller blå, med eller utan vitt, samt alla nyanser av brindle med eller utan vitt. Leverfärg och svart med tanteckning är enligt standarden absolut oönskade. Blått är en godkänd färg, men färg bör aldrig väga tyngre än hälsa, temperament och en genomtänkt kombination.

Rasen har ett förhållandevis kort huvud, men andningen ska vara fri och tyst. Återkommande snörvlande, tydligt andningsljud vid måttlig aktivitet eller kraftig snarkning under sömn ska inte förklaras bort som normalt för rasen. Det är funktion som avgör om huvud och luftvägar fungerar bra.

## Temperament och personlighet

Staffordshire bullterrier förväntas vara tillgiven mot människor, modig och mentalt stabil, men svenska mentalbeskrivningar visar stor variation. En hund kan vara öppen och energisk, mer avvaktande eller snabbt bli överväldigad. Vardagliga exempel från föräldrar och nära släktingar är därför mer värdefulla än påståenden om hur rasen “alltid” är.

Ett intensivt och långvarigt hälsande bevisar inte trygg socialitet; det kan också handla om hög upphetsning eller social stress. Hunden behöver kunna återfå lugnet och avstå från kontakt. Aggressivitet mot människor och extrem skygghet hör inte till rasidealet och ska tas på allvar.

Hundens inställning till människor säger inte hur den fungerar med andra hundar. Rasens historia och den variation som rasklubben beskriver gör det klokt att välja lekkamrater och att inte räkna med att en vuxen hund trivs i en okänd grupp eller hundrastgård. Alla Staffordshire bullterrier är inte hundaggressiva; faktisk lekstil, förmåga att avbryta, spänningsnivå och erfarenheter ska styra – inte könsregler eller en rasetikett.

BPH, MH och mentalindex kan ge värdefull information om föräldradjur och släktingar, men förutsäger inte hela valpens personlighet. Fråga hur hundarna reagerar på överraskningar, människor, hantering, skottljud och hundmöten, och hur snabbt de återhämtar sig.

Smeknamnet “nanny dog” är ingen säkerhetsbedömning. Även en mycket människokär hund kan bli stressad, ha ont eller reagera snabbt. Barn och hund ska därför alltid ha en närvarande vuxen som kan läsa situationen och avbryta i tid.

## Träning och motion

Staffordshire bullterrier behöver regelbunden rörelse, mental aktivitet och återhämtning, men det finns ingen bestämd motionstid som passar alla. En bra vecka kan innehålla promenader i olika miljöer, fri rörelse på säkert område, nosarbete, korta träningspass och lugna dagar. Mängden anpassas efter ålder, kondition, hälsa, temperatur, intensitet och återhämtning.

Belöningsbaserad träning passar rasens energi och vilja att samarbeta. Prioritera sådant som gör vardagen säker: följsamhet i koppel, inkallning eller långlina, att kunna passera hundar, släppa en aktivitet, hälsa lugnt, vänta, hanteras och koppla av. Målet är inte blind lydnad utan en hund som kan fatta bra beslut även när den blir ivrig.

Social träning betyder inte att hunden måste leka med alla. Några väl valda hundrelationer, tydliga pauser och kontrollerade möten ger ofta bättre förutsättningar än en stökig hundrastgård. Avsluta om kroppen blir stel, leken ensidig, intensiteten bara ökar eller någon hund försöker komma undan. Träna gärna lugn närvaro på avstånd i stället för att alltid gå fram.

Valpar ska få utforska, leka och bygga kroppskontroll utan långa, ensidiga eller tvingande motionspass. För vuxna hundar kan exempelvis nosework, lydnad, rallylydnad och anpassad agility ge både tankeuppgifter och samarbete. Belastningen ska ökas stegvis.

Vid värme eller hård aktivitet ska hundens andning och återhämtning styra. Sök veterinär om hunden får tydligt ansträngd eller ljudlig andning, blir ostadig eller har svårt att återgå till normal andning. Sådana tecken ska inte accepteras som en del av rasens utseende.

## Hälsa

Allergi och atopiska hudproblem är ett av de viktigaste aktuella hälsoområdena för Staffordshire bullterrier i Sverige. Fråga därför inte bara om en förälder har ett testresultat, utan om klåda, öronproblem, tassbesvär och andra hudproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor. Återkommande hudsymtom kan påverka både välfärd och vardag under lång tid.

Rasklubbens nuvarande arbete lyfter även leder och rörelser, särskilt höfter, armbågar och knän, samt ögon, tänder, bett och andning. Hornhinneskador och felplacerade ögonhår förekommer, och felställda hörntänder kan skada vävnad i munnen. Be att få se hur föräldradjuren rör sig och andas i vanlig aktivitet, inte bara när de står uppställda.

Hälsokrav och rekommendationer är inte samma sak. SKK:s registreringsregler för 2026 ställer inget särskilt krav på att föräldrar till Staffordshire bullterrier ska ha ett visst hälsotestresultat. Rasklubbens aktuella avelsstrategi rekommenderar däremot att båda föräldrarna har resultat för höftleder, armbågar, ögon, L2Hga och HC samt känd mental status genom BPH eller MH. Som köpare bör du be om de faktiska resultaten även när de inte är ett villkor för registrering.

L2Hga och HC är två skilda recessivt nedärvda sjukdomar med DNA-test. SKK registrerar L2Hga-resultat centralt på nivå 1 i hälsoprogrammet. En anlagsbärare är inte sjuk av den aktuella recessiva varianten, men får bara paras med en hund som är testad fri. En hund som har ärvt sjukdomsvarianten från båda föräldrarna ska inte användas i avel. Kontrollera hundens identitet, provdatum och resultat för kombinationen. Ett DNA-test säger inget om allergi, leder, andning eller allmän hälsa.

Rasklubben avråder i sin nuvarande avelsstrategi från kombinationerna blå med blå och vit med vit. Det är ett råd om avelskombinationer, inte ett bevis på att varje blå eller vit hund är sjuk. Välj aldrig valp främst efter en ovanlig färg och acceptera inte sämre dokumentation för att få ett visst utseende.

## Historia och ursprung

Staffordshire bullterrier utvecklades i engelska Midlands och området kring Staffordshire ur äldre hundar av bull- och terriertyp. Bakgrunden omfattar tidens blodiga djurhetsningar och hundkamper. När hetsning mot fastbundna djur förbjöds 1835 fortsatte hundkamper olagligt, samtidigt som hundarna också levde nära sina ägare. Historien bör beskrivas öppet, men den gör inte varje modern hund aggressiv och den får inte användas för att romantisera riskfyllda beteenden.

Arbetet med en enhetlig ras tog fart under 1900-talet. Brittiska kennelklubben erkände Staffordshire bullterrier den 25 maj 1935. Det lade grunden för en skriven standard och mer organiserad avel med fokus på en stark, smidig och stabil terrier. Den första kända importen till Sverige kom 1962.

Dagens ras ska bedömas utifrån nutida funktion, hälsa och temperament. Historiken förklarar varför kraft, uthållighet och hundmöten förtjänar särskild uppmärksamhet, men den ersätter aldrig en bedömning av den enskilda hunden.

## Att leva med rasen

Staffordshire bullterrier kan bo med barn, men ingen hund är barnvakt. En vuxen ska styra kontakten, hunden ska få vara ostörd vid sömn och mat, och både barn och hund behöver kunna lämna situationen. Barn ska inte klättra på, hålla fast eller ta saker från hunden.

Samliv med en annan hund, katt eller mindre djur måste bedömas individuellt. Tidigare lugnt samliv är positiv information men ingen framtida garanti. Introducera djuren gradvis, använd fysisk avskiljning när ingen kan övervaka, ge katten höga eller separata reträttvägar och avbryt jakt, fixering eller upptrappning tidigt.

Lägenhetsboende kan fungera om hunden får sitt behov av aktivitet, rastning och återhämtning tillgodosett och om ägaren kan hantera ljud och möten i trapphus och entréer. Träna ensamhet stegvis och följ hundens beteende, gärna med kamera. Det finns ingen särskild ensamtid som passar hela rasen. En stängd bur får inte användas som vardaglig förvaring eller vanlig lösning på ensamhetsproblem i Sverige.

Inför ett köp bör du be om mer än en lista med testnamn:

- Kontrollera hundens registrerade ras och härstamning så att den inte blandas ihop med andra bull- och terrierraser.
- Be att få se resultaten för höfter, armbågar, ögon, L2Hga och HC samt få den planerade kombinationen förklarad.
- Fråga om hud, öron, tassar, tänder, bett, andning och rörelser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.
- Gå igenom BPH, MH eller mentalindex tillsammans med konkreta exempel från vardagen och hundmöten.
- Ta reda på varför uppfödaren valt just dessa två hundar och vilka svagheter kombinationen är tänkt att förbättra.

Den viktigaste frågan är inte om rasen är “snäll” eller “tuff”, utan om hundens egenskaper passar ditt hem och om du kan ge den säker träning, lagom aktivitet, vila och lämpligt sällskap.

Staffordshire bullterrier

The Staffordshire Bull Terrier Club of Great Britain

American Kennel Club (AKC) - Though not EU, it is a well-established source

Staffordshire bullterrier är en kompakt, muskulös engelsk terrier med kraftig kroppsbyggnad och kort, lättskött päls. Den är känd för sin djupa kärlek till människor, särskilt barn, och är livlig och känslig. Den behöver daglig motion, positiv träning, tåliga tuggleksaker och nära gemenskap med sin familj.

Expensive Shadow

## Snabbfakta

- Borderterrier är en liten brittisk jakthund som utvecklades för att följa ryttare och foxhounds och arbeta i rävgryt.
- Rasstandarden anger ingen mankhöjd. Vikten är 5,9–7,1 kg för hanar och 5,1–6,4 kg för tikar.
- Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men har också terrierns självständighet, uthållighet och jaktlust.
- Den sträva dubbelpälsen handtrimmas när den mogna täckpälsen släpper, vanligen minst två gånger om året.
- Borderterrier behöver daglig fysisk och mental aktivering. Inkallning och lugn kring vilt är viktiga delar av vardagsträningen.
- I Sverige finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram, men rasklubben rekommenderar att avelsdjur har känd status för SLEM.
- Rasen kan fungera i både lägenhet och hus om den får rätt aktivitet, kan koppla av och inte stör omgivningen med skall.

## Utseende och päls

Borderterriern är liten men byggd för arbete, inte för att vara nätt eller ömtålig. Kroppen ska vara djup, smal och ganska lång, med en bröstkorg som går att omspänna med händerna. Den formen hjälpte hunden att ta sig fram i gryt, samtidigt som den skulle orka följa jakten ovan jord. Huvudet brukar beskrivas som utterlikt, med kort nosparti, små framåtvikta öron och ett vaket uttryck.

Rasstandarden anger medvetet ingen mankhöjd. För den som jämför valpar är därför vikt, proportioner, hull och funktion mer användbara än ett påstått exakt höjdspann. Standardvikten är 5,9–7,1 kg för en vuxen hane och 5,1–6,4 kg för en vuxen tik. En borderterrier ska kännas smidig och muskulös utan att bröstkorgen blir bred eller hunden bär onödig vikt.

Pälsen består av en hård, tät täckpäls och en tätt liggande underull. Godkända färger är röd, vetefärgad, grizzle and tan samt blue and tan. När täckpälsen är mogen lossnar den relativt lätt och plockas då bort för hand. De flesta behöver en grundlig handtrimning minst två gånger per år, men pälsens mognad — inte kalendern — avgör rätt tidpunkt. Mellan trimningarna räcker regelbunden kamning och kontroll av hud, öron, klor och tänder långt.

Pälsvården bygger på att den mogna, sträva täckpälsen plockas bort för hand. Maskinklippning är därför inte samma behandling som handtrimning. Be en trimmare med erfarenhet av strävhåriga terrier visa hur en mogen päls känns. Borderterrier fäller hår, och rasen är inte allergifri.

## Temperament och personlighet

En typisk borderterrier förenar socialt intresse med stor handlingskraft. Rasen behövde samarbeta med människor och hundar ovan jord men fatta egna beslut i ett gryt. Det märks i dag som nyfikenhet, envishet och snabb problemlösning. Hunden kan vara mycket följsam när uppgiften känns meningsfull och lika snabbt välja ett doftspår om träningen inte lönar sig.

En svensk BPH-sammanställning beskriver de testade hundarna som förhållandevis sociala, nyfikna och trygga, med låg framträdande rädsla och aggressivitet. Resultatet ska läsas som en tendens i just det undersökta urvalet: bara omkring tre procent av den aktuella svenskfödda populationen ingick, och variationen mellan individer var tydlig. Titta därför på föräldrar, nära släktingar och uppfödarens vardagsbeskrivning, inte bara på ett rasomdöme.

Med barn kan en stabil borderterrier bli en engagerad kamrat, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Detsamma gäller möten med andra hundar: många fungerar socialt, men kön, erfarenheter och individ spelar roll.

Jaktlusten är den viktigaste osäkerheten kring andra djur. En hund som vuxit upp med en katt kan lära sig att leva lugnt med just den katten, men det säger inte säkert hur den reagerar på en springande katt utomhus. Kaniner, gnagare och andra smådjur bör hållas fysiskt åtskilda. Tidiga, kontrollerade introduktioner kan förbättra förutsättningarna men tar inte bort en medfödd jaktrespons.

## Träning och motion

Borderterrier behöver använda både kropp och huvud varje dag, men ett exakt minutmål säger mindre än hur hunden fungerar efter aktiviteten. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, tid att nosa, korta träningspass och en tydlig övergång till vila. Spår, nosework, sökövningar, agility och lydnad kan passa rasens arbetslust. Höj belastningen stegvis för valpar och otränade hundar.

Träna med belöningar och dela upp färdigheter i små steg. Hårda korrigeringar kan skapa konflikt utan att göra ett spännande viltspår mindre lockande. Mat, lek, rörelse och chansen att få nosa kan alla fungera som belöning. Korta pass med tydligt mål brukar ge bättre resultat än långa upprepningar.

Inkallning bör tränas tidigt, men planera också för de dagar då träningen inte räcker. Börja i lätt miljö, belöna snabbt och bygg störningar gradvis. En väl anpassad sele och långlina ger rörelsefrihet utan att hunden kan fullfölja en jakt. Släpp bara hunden där lagar, miljö och den enskilda hundens förmåga gör det säkert. Ett stabilt stopp, frivillig kontakt och förmågan att vända bort från en retning är minst lika användbara som själva inkallningssignalen.

En borderterrier behöver också lära sig att inte alltid vara i gång. Om hunden efter aktivitet fortfarande har svårt att sova, vaktar fönster, skäller eller söker nya projekt kan den behöva mer återhämtning och tydligare lugna rutiner, inte automatiskt längre motion. Om den däremot tappar muskelkondition, blir rastlös eller börjar skapa egna jakt- och grävprojekt behöver vardagens innehåll ses över.

## Hälsa

Det finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram för borderterrier i SKK. I 2026 års registreringsregler finns heller inga särskilda krav på resultat från höft-, knä-, ögon- eller hjärtundersökningar för rasen. Det betyder inte att hälsa är oviktig. Valpköparen behöver fråga om relevanta problem i familjen och skilja bindande regler från frivilliga undersökningar och rasklubbens avelsråd.

SLEM, ibland kallat shaking puppy syndrome, är en allvarlig neurologisk störning där valpar får okontrollerade skakningar och koordinationsproblem när de försöker stå och gå. Rasklubben rekommenderar känd SLEM-status hos avelsdjur genom DNA-test eller verifierad härstamning. Avelsråden utgår från recessiv nedärvning: en frisk bärare kan paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund utan att valpar blir sjuka, samtidigt som genetisk variation bevaras. Laboratoriet bakom det tillgängliga testet anger dock att den bakomliggande varianten ännu inte har publicerats vetenskapligt. Be därför uppfödaren visa resultat och förklara kombinationen, inte bara säga att hundarna är “testade”.

CECS, numera ofta beskrivet som paroxysmal dyskinesi eller PGSD, är ett annat tillstånd. Drabbade hundar kan få episoder med onormala rörelser, muskelryckningar och fall, ofta med bibehållet medvetande. En studie fann ingen enskild genetisk region som förklarade tillståndet, och det finns inget motsvarande enkelt DNA-test. Episoder kan likna andra neurologiska problem. Filma händelsen om det går säkert och låt veterinär utreda den; ändra inte behandling eller kost efter en diagnos du själv ställt på nätet.

I rasklubbens långsiktiga hälsoarbete följs även återkommande krampliknande episoder, hud- och magproblem samt mun- och tandhälsa. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar har mått över tid, inte bara vilka intyg som fanns när parningen gjordes. En seriös genomgång omfattar SLEM-status och föräldrakombination, eventuella episoder, långvarig klåda eller magbesvär, tandförluster och annan återkommande sjuklighet.

## Historia och ursprung

Borderterriern formades i Border District på gränsen mellan England och Skottland. Där behövdes en terrier som orkade följa hästar och foxhounds över ojämn mark men samtidigt var smal nog att gå ner i gryt när räven sökte skydd. Rasens storlek, vädertåliga päls, uthållighet och självständiga arbetssätt hänger ihop med den uppgiften.

Lokala terriertyper hade flera namn innan Border Terrier blev den gemensamma beteckningen. Den brittiska kennelklubben erkände rasen 1920. De första dokumenterade importerna till Sverige kom under 1930-talet. Importer och avelsarbete från 1960-talet lade sedan grunden för en mer varaktig svensk population.

Rasen används fortfarande i jakt, bland annat som grythund, stötande eller kortdrivande hund och vid eftersök. Många lever samtidigt som aktiva sällskapshundar. Arbetsbakgrunden är därför inte bara historia: den förklarar varför dagens borderterrier gärna följer spår, undersöker håligheter och fortsätter en uppgift även när ägaren har andra planer.

## Att leva med rasen

Borderterrier passar bäst hos den som uppskattar en liten hund med mycket initiativ och kan kombinera aktivitet med tydliga säkerhetsrutiner. Lägenhet eller hus är mindre avgörande än tillgången till rastning, mental sysselsättning och vila. I flerbostadshus behöver du tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och rörelse utanför fönster. I hus behöver staketet tåla både grävning och ett plötsligt intresse för vilt.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Valpar kan inte lämnas som vuxna hundar, och en vuxens trygghet varierar med individ och situation. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam. Bedöm i stället om hunden faktiskt kan vila utan oro, skall eller destruktivt beteende och ordna hjälp innan den gränsen passeras.

Inför ett hem med katt ska katten ha hundfria zoner och flyktvägar. Håll hunden kopplad i början, belöna lugn och förhindra varje jaktförsök. Med barn behövs vuxennärvaro och enkla regler: stör inte hunden när den äter eller vilar, och låt hunden gå undan. Sådana rutiner är viktigare än generella påståenden om att rasen “alltid” är bra med barn eller djur.

Fråga uppfödaren om följande innan du bestämmer dig:

- Vilken SLEM-status har föräldrarna, och varför är just kombinationen säker?
- Finns CECS/PGSD-liknande episoder, återkommande hud- eller magbesvär eller tandproblem hos nära släktingar?
- Hur fungerar föräldrarna med vila, främmande människor, hundar, ljud och vilt?
- Finns BPH, jaktliga meriter eller andra beskrivningar som går att läsa i sitt sammanhang?
- Vilken hjälp får du med handtrimning, inkallning och vardagsfrågor efter köpet?

För en förstagångsägare kan borderterrier vara ett bra val om jaktlust, pälsvård och konsekvent träning känns lockande snarare än besvärliga. Den som främst söker en hund som kan gå lös överallt, automatiskt lämnar smådjur i fred eller nöjer sig med samma korta runda varje dag bör välja efter andra egenskaper.

Borderterrier

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Deutscher Terrier Club (Germany)

French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Liten, kraftig terrier som ursprungligen avlades vid gränsen mellan England och Skottland för rävjakt. Tillgiven och starkt knuten till familjen, men självständig med stark jaktinstinkt. Behöver 1–2 timmars motion dagligen, säker inhägnad och vänlig, konsekvent träning. Den sträva, vädertåliga pälsen behöver borstning och ibland trimmas för hand.

Kulla Borderns

Tosa

Tosa är en stor och kraftfull japansk ras, lugn och värdig i hemmet men samtidigt naturligt beskyddande. Den är lojal och blir ofta hängiven en enda person, och kräver erfaren ägare, tidig socialisering och konsekvent träning. Pälsen är kort, men rasen innebär ändå ett stort åtagande och omfattas av lagliga restriktioner i vissa länder.

Kei Moloss

## Snabbfakta

Bostonterrier är en liten amerikansk sällskapshund som ska vara vänlig, livfull och intelligent. Den är ofta social och arbetsvillig, men rasens korta nos gör andning och temperaturreglering till viktiga saker att kontrollera vid både valpköp och vardagsmotion.

- **Ursprung och användning:** USA; sällskapshund i FCI-grupp 9.
- **Storlek:** Rasstandarden delar in hundarna i tre viktklasser: under 6,8 kg, 6,8–9 kg och 9–11,3 kg. Den anger ingen officiell mankhöjd.
- **Päls:** Kort, slät och lättskött.
- **Aktivitet:** En pigg hund som behöver fysisk och mental aktivering varje dag, men mängden måste anpassas efter individens andning, ålder, kondition och väder.
- **Viktigt före köp:** Be att få se föräldrarnas resultat för andning, ögon, patella och DNA-status för tidig juvenil katarakt.

## Utseende och päls

Bostonterriern ska vara kompakt, välbalanserad och rörlig utan att någon kroppsdel blir överdriven. Huvudet är kort, men nospartiet får enligt rasstandarden inte vara längre än en tredjedel av skallens längd. Näsborrarna ska vara öppna, ögonen får inte vara överdrivet framträdande och den korta svansen ska vara medfödd.

Godkända färger är tigrerad, seal eller svart med vita tecken. De vita tecknen är en viktig del av rasens uttryck, men färg och symmetri säger inget om hundens hälsa. Funktion är viktigare: hunden ska kunna andas obehindrat, röra sig fritt och sluta ögonlocken ordentligt.

Den korta, tätt liggande pälsen kräver normalt lite arbete. Borsta och bada vid behov, och kontrollera regelbundet klor, tänder, öron och ögon.

## Temperament och personlighet

Bostonterriern ska vara vänlig, livfull och intelligent, och många individer söker gärna kontakt med människor och vill vara med i vardagen. Det är ändå ingen garanti för att varje hund är trygg med barn, främmande hundar eller nya miljöer.

Arv, tidiga erfarenheter, hälsa och träning påverkar hur en enskild hund blir. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren fungerar i vardagen: hur de återhämtar sig efter något oväntat, möter människor, hanterar andra hundar och kopplar av hemma. Träffa om möjligt tiken och se hur hon beter sig i en vanlig situation, inte bara när valparna är uppspelta.

Rasen kan vara både lekfull och fokuserad. Belöningsbaserad träning med tydliga pauser brukar passa bättre än hårda korrigeringar eller långa, upprepade pass. Lär tidigt in lugn, hantering av ögon och tassar, inkallning och att kunna vänta utan att stressa upp sig.

## Träning och motion

En bostonterrier behöver röra sig och använda huvudet varje dag, men det finns inget säkert minutantal som passar alla. Variera promenader med nosarbete, korta träningspass, lek och lugn återhämtning. En frisk hund med god andningsfunktion kan uppskatta flera hundsporter, medan en hund som låter eller arbetar hårt med andningen behöver veterinärbedömning och anpassad aktivitet.

Bedöm motionen efter hur hunden andas och återhämtar sig, inte efter hur gärna den fortsätter. Avbryt och låt hunden komma till en sval plats om andningen blir tydligt bullrig eller ansträngd, om den tappar tempo, får svårt att återhämta sig eller verkar ovanligt varm. Blåaktiga slemhinnor, svaghet, kollaps eller uttalad andnöd kräver akut veterinärvård.

Kortnosiga hundar är extra känsliga för värme eftersom de har svårare att kyla sig genom att hässja. Motionera därför under svalare delar av dagen, erbjud vatten och undvik hård aktivitet i varmt eller fuktigt väder. Övervikt ökar belastningen på luftvägar och leder, så följ hundens hull snarare än enbart siffran på vågen.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna hos bostonterrier gäller andning, ögon, patella och tidig juvenil katarakt. Be om faktiska undersökningsresultat för båda föräldradjuren; ett piggt intryck eller tyst andning under ett kort möte ersätter inte dokumentation.

BOAS är ett samlingsnamn för andningsbesvär som kan uppstå när en kort nos och mjukdelarna i nos och svalg begränsar luftflödet. Snarkning är därför inte automatiskt ett harmlöst rasdrag. Var uppmärksam på andningsljud i vila, ansträngd inandning, dålig uthållighet, lång återhämtning, sömnstörning, värmekänslighet eller svimning.

RFG Scheme är en standardiserad veterinärundersökning av andningen. Hunden bedöms före och efter tre minuters rörelse i raskt tempo och får grad 0–3. Grad 0 betyder att hunden för närvarande är kliniskt opåverkad; grad 2–3 innebär kliniska besvär. Resultat från hundar som är minst 24 månader registreras centralt, medan yngre hundars resultat anges som preliminära.

Sedan maj 2026 kan RFG-resultat för bostonterrier registreras centralt hos SKK, men undersökningen är i dagsläget inte ett krav före avel för rasen. Det ska inte blandas ihop med SKK:s generella avelsrekommendation, som i första hand anger grad 0, eller med rasklubbens villkor för valphänvisning.

Ögonen är relativt stora och exponerade. Om hunden plötsligt kisar, håller ett öga stängt, gnider med tassen eller får ett rött, rinnande eller grumligt öga ska veterinär kontaktas snabbt; ögonsmärta betraktas som akut. Tidig juvenil katarakt är en recessivt nedärvd sjukdom som drabbar båda ögonen och kan leda till blindhet tidigt i livet. DNA-test kan visa om hunden är fri från anlaget, bär på ett sjukdomsanlag eller har fått anlaget från båda föräldrarna. En parning mellan två bärare kan ge genetiskt drabbade valpar och ska därför undvikas.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt läge, förekommer också i rasen. Svenska Bostonterrierklubben begär uppgifter om senaste ögonlysning, patellaresultat och DNA-test eller intyg på att hunden är fri från anlaget för juvenil katarakt genom härstamning när en kull ska få valphänvisning. Det är värdefull köparinformation, men ska inte beskrivas som bindande registreringskrav för alla kullar.

## Historia och ursprung

Bostonterriern utvecklades i och omkring Boston i Massachusetts under senare delen av 1800-talet. Målinriktad avel tog form ungefär mellan 1870 och 1890, men de tidiga korsningarna är inte fullständigt dokumenterade. Rasen kan därför beskrivas som framavlad ur dåtidens bulldogg- och terriertyper, men det går inte att säkert ange en exakt blandning.

American Kennel Club erkände rasen 1893. Med tiden utvecklades den från tyngre föregångare till den mindre, eleganta sällskapshund som dagens rasstandard beskriver. I dag är bostonterriern en internationellt erkänd ras med USA som ursprungsland.

## Att leva med rasen

Bostonterrier kan fungera i lägenhet såväl som i hus, men bostadens storlek avgör inte om vardagen blir bra. Hunden behöver daglig fysisk och mental aktivering, möjlighet att vila ostört och träning i att vara lugn när inget händer. Skällande och ljudkänslighet varierar mellan individer; fråga hur föräldradjuren fungerar i hemmiljö om tyst boende är viktigt.

Ensamhet måste läras in gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och även vuxna hundar skiljer sig mycket åt i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, lugna separationer och öka bara när hunden kan koppla av. För hundar som hålls i Sverige anger Jordbruksverket att de ska aktiveras fysiskt och mentalt varje dag och bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare.

Med barn är vuxennärvaro och en fredad viloplats viktigare än rasens rykte som familjehund. Barn ska inte lyfta hunden, dra i öron eller närma sig när den äter eller sover. Kontakt med katter och andra hundar bör introduceras lugnt och kontrollerat. Tidigare erfarenheter och individens beteende väger tyngre än rasnamnet.

Inför köp, be uppfödaren visa:

- båda föräldrarnas RFG-resultat och hur gamla de var vid undersökningen;
- senaste ögonlysning och patellaresultat;
- registrerad DNA-status för tidig juvenil katarakt och hur parningen är planerad utifrån den;
- hur nära släktingar fungerar vad gäller andning, ögon, knän och vardagstemperament;
- hur valparna vänjs vid hantering, vila, olika underlag, människor och vanliga ljud.

Det ger ett bättre beslutsunderlag än löften om att rasen alltid är lätt, tyst eller problemfri.

Bostonterrier

Bostonterrier är en liten, robust och människoorienterad sällskapshund med kvadratiskt format och kort, frackfärgad päls. Den är gladlynt, kärleksfull och anpassningsbar, och trivs både med lek och lugna stunder tillsammans med familjen. Pälsvården är enkel, men den korta nosen och de framträdande ögonen kräver extra hälsokontroll.

Julia Söderkvist

## Snabbfakta

Mops är en liten, kompakt sällskapshund som gärna lever nära sina människor. Rasen passar bäst hos den som vill ha en social vardagshund och är beredd att regelbundet kontrollera andning, ögon, hudveck, tänder och vikt.

- **Ursprung:** Kina; Storbritannien ansvarar för rasstandarden
- **Rasgrupp:** FCI grupp 9, sällskapshundar
- **FCI-nummer:** 253
- **Idealvikt enligt rasstandarden:** 6,3–8,1 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen höjd
- **Standardfärger:** silver, aprikos, fawn och svart
- **Päls:** kort, fin, slät och mjuk
- **Typisk roll:** sällskapshund

Idealvikten beskriver hur rasen ska vara byggd; den är inte en personlig målvikt för varje hund. En mops ska vara muskulös och kraftig för sin storlek utan att vara överviktig. Bedöm därför vikten tillsammans med hundens kroppsbyggnad, kön och hull.

## Utseende och päls

Mopsen ska vara tydligt kvadratisk, kompakt och kraftfullt byggd, men ändå kunna röra sig effektivt. Den högt ansatta, ringlade svansen och den mörka masken hos de ljusare färgerna är karakteristiska drag. Rasstandarden anger en idealvikt men ingen mankhöjd. Uppgifter om ett officiellt höjdintervall bör därför inte styra valet av hund.

Ett rastypiskt huvud ska också fungera väl. Näsborrarna ska vara öppna, nosrynkan får inte täcka eller störa nos eller ögon och ögonen ska inte vara utstående. Titta på hunden både i vila och när den har rört sig: fri andning, klara ögon och stadiga rörelser är viktigare än extra kort nos eller mycket rynkor.

Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borstning tar bort lösa hår och ger samtidigt en chans att upptäcka förändringar i huden. Hur mycket en mops fäller varierar, och kort päls betyder inte att rasen är allergivänlig.

Anpassa skötseln av hudvecken efter hur just hundens hud ser ut, inte efter ett schema som antas passa alla. Huden ska vara torr och fri från rodnad och sår. Ömhet, vätska eller tydlig lukt är skäl att kontakta veterinär i stället för att prova olika produkter på egen hand. Kontrollera även klor, öron och mun regelbundet och vänj hunden vid hantering i små steg.

## Temperament och personlighet

Mopsen beskrivs i rasstandarden som charmfull, värdig och intelligent, med jämnt temperament och en glad, livlig läggning. Den är avlad som sällskapshund och vill ofta vara nära och med i vardagen. Det passar den som vill dela mycket tid med sin hund, men innebär inte att varje mops är likadan.

Det finns ännu för få genomförda BPH för att dra säkra, detaljerade slutsatser om beteendet i den svenska rasen som helhet. Uppväxt, erfarenheter och hälsa påverkar bland annat trygghet, aktivitetsnivå, ljudlighet och bemötande av främmande människor. Träffa därför gärna valpens mamma och, om möjligt, andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som återhämtar sig efter nya intryck och kan vara sociala utan att bli överdrivet uppjagade.

En mops kan leva bra med barn, hundar eller katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Möten med andra djur bör ske lugnt och stegvis, med möjlighet till avstånd. En vuxen omplaceringshunds tidigare erfarenheter är ofta mer vägledande än generella påståenden om rasen.

Obehag påverkar också beteendet. En hund som plötsligt undviker beröring, blir orolig, tappar lusten att röra sig eller ändrar humör bör få sin hälsa bedömd, inte bara mer träning.

## Träning och motion

Mopsen behöver daglig rörelse och mental stimulans, men inget minutantal passar alla. Ålder, kondition, hull, temperatur och framför allt andningsförmåga avgör hur belastande en aktivitet blir. Flera lugna promenader, nosarbete och enkel vardagsträning kan varieras efter individen.

Belöningsbaserad träning passar bra för kontakt, inkallning, koppelgående och hantering. Håll uppgifterna tydliga och lägg in pauser innan hunden blir trött eller frustrerad. Mat kan vara en praktisk belöning, men räkna in träningsgodiset i hundens totala fodermängd så att träningen inte leder till viktuppgång.

Titta på hur hunden fungerar i stället för att jämföra promenadsträckor. En mops ska kunna röra sig utan kraftiga andningsljud eller tydlig ansträngning och återhämta sig utan att behöva kämpa länge för att få luft. Avbryt och låt hunden komma till en sval, lugn plats om andningen blir påtagligt tyngre, rörelserna tappar kraft eller hunden inte vill fortsätta. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller svimning är akuta varningssignaler.

Varmt och fuktigt väder kan göra temperaturregleringen svårare för kortnosiga hundar. Flytta då aktivitet till svalare delar av dygnet, välj lugnare tempo och avstå från hård belastning. Det finns ingen säker temperaturgräns som gäller alla mopsar. Låt hundens andning, återhämtning och beteende avgöra.

En valp ska få utforska och utveckla sin koordination utan långa, pressade pass. En vuxen mops med god andning och kondition kan ofta göra mer än korta kvarterspromenader, men öka belastningen gradvis. En hund som gång på gång begränsas av andningen behöver bedömas av veterinär. Det ska inte förklaras bort som normalt för en kortnosig hund.

## Hälsa

Det viktigaste att följa hos en mops är andningen. BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, innebär att trånga övre luftvägar försvårar andningen. Tecken kan vara ansträngd eller ljudlig andning, dålig återhämtning, känslighet för värme och motion eller störd sömn. Uppstötningar kan förekomma tillsammans med luftvägsproblem. Kraftig andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps kräver omedelbar veterinärvård.

I Sverige omfattas mops av SKK:s hälsoprogram för RFG-Scheme. För att en kull ska kunna registreras måste båda föräldrarna ha ett giltigt officiellt RFG-resultat före parningen. Den officiella undersökningen görs tidigast vid 24 månaders ålder och intyget får inte vara äldre än 24 månader vid parningen. Hundar med BOAS grad 2 eller 3, eller kraftigt knipna näsborrar, får inte användas i avel.

Grad 0 betyder att hunden vid undersökningen är kliniskt opåverkad och fri från BOAS-relaterade andningsbesvär. Grad 1 betyder att hunden är kliniskt opåverkad men har lindriga tecken som inte påverkar prestationen under belastningen. Resultatet beskriver hunden vid undersökningstillfället och är ingen livslång garanti. När du väljer valp bör du därför be att få se båda föräldrarnas resultat, undersökningsdatum och bedömning av näsborrarna. Valpen är för ung för ett eget officiellt resultat.

Ögonen är en annan viktig kontrollpunkt. Utstående ögon blir mer exponerade för skador, och felväxande hår, inåtrullade ögonlock eller torra ögon kan irritera hornhinnan. Knipande, ökat tårflöde, rodnad, grumlighet, missfärgning eller att hunden gnuggar ögat ska bedömas snabbt av veterinär. Ett hornhinnesår kan vara mycket smärtsamt även när skadan är svår att se utan särskild färgning.

Hudveck, mun och hull behöver följas hela livet. Torka hudvecken när de har blivit fuktiga och sök hjälp vid inflammation. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera tänder och tandkött regelbundet. Be också veterinären visa hur du bedömer hull; övervikt kan belasta både andning och rörelseförmåga.

MopsOrden rekommenderar att båda föräldradjuren har känd status för patellaluxation och för NME/PDE, en inflammatorisk hjärnsjukdom som förekommer hos mops. Detta är rasklubbens rekommendationer och ska inte blandas ihop med det bindande RFG-kravet för registrering. DNA-testet för NME visar genetisk sårbarhet, inte om hunden har eller säkert kommer att få sjukdomen. Be därför uppfödaren förklara både testresultat och hur kombinationen har valts, utan att tolka ett markörtest som en friskförklaring.

I en stor brittisk studie publicerad 2024 var medianlivslängden för mops 11,6 år. Studien beskriver de brittiska hundar som ingick och förutsäger inte livslängden för en enskild svensk hund. Andning, hull, ögon, tänder, övrig hälsa och tillgång till vård påverkar hundens livskvalitet genom åren.

## Historia och ursprung

Mopsens officiella ursprungsland är Kina, medan Storbritannien är rasens hemland och ansvarar för standarden. Den tidiga historien är inte fullständigt dokumenterad. Berättelser om kinesiska hovhundar, nederländska handelsskepp och kungligheter bör därför ses som traditioner kring rasen, inte som helt belagd historia.

Det finns säkrare hållpunkter längre fram. Mops nämns i en svensk akademisk avhandling från 1753. Rasen visades på hundutställning i Storbritannien 1861, och den engelska rasklubben bildades 1883. Under utvecklingen i Storbritannien fick mopsen mycket av den form som dagens rasstandard beskriver.

Rasens historia förklarar dess roll som sällskapshund, men äldre ideal ska inte användas för att försvara överdrifter. Den moderna standarden kräver bland annat öppna näsborrar, ögon som inte är utstående och effektiv rörelse. En rastypisk mops ska alltså också fungera väl i vardagen.

## Att leva med rasen

Mopsen kan fungera i lägenhet såväl som i hus. Bostadens storlek säger mindre än hur hundens dagar ser ut. Det viktiga är regelbundna rastningar, aktivitet på hundens nivå, sval viloplats och möjlighet att vara nära familjen utan att alltid stå i centrum. I ett lyhört boende behöver man dessutom tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och utanför dörren.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, öka tiden i små steg och gå tillbaka om den blir orolig. Hur länge en vuxen mops kan vara lugn ensam varierar med individ, vana, ålder och hälsa. En valp behöver tätare tillsyn och rastning än en vuxen hund.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att:

- se föräldradjur i rörelse och lyssna på deras andning före och efter aktivitet
- kontrollera båda föräldrarnas aktuella officiella RFG-resultat och datum
- fråga om ögon, hud, tänder, patella och NME/PDE i släkten
- se att näsborrarna är öppna och att nosrynkan inte stör ögon eller nos
- välja en uppfödare som kan beskriva både styrkor och svagheter i kombinationen
- planera för veterinärvård och uppföljning av andning, ögon, mun, hud och hull

Mops passar bäst för den som uppskattar en social, kompakt sällskapshund och låter hundens andning och ork styra vardagen. Den är ett mindre bra val för den som vill kunna motionera hårt oavsett väder eller inte vill lägga tid på hälsokontroller och förebyggande skötsel.

Mops

Association of Veterinarians for Animal Rights (AVAR) - Germany

Liten, kompakt sällskapshund med rynkigt ansikte, ringlad svans och uttrycksfulla ögon, väger vanligtvis 6–8 kg och passar bra i lägenhet och stadsmiljö. Kärleksfull, människoorienterad och lekfull, behöver måttlig, skonsam motion, nära kontakt med familjen, noggrann viktkontroll och extra omsorg i varmt väder på grund av sin korta nos.

Showtheway

Tezzchners

Carina Englund

Anna Slowikowska

## Snabbfakta

Border collie är en brittisk vallhund för den som vill samarbeta, träna och ge hunden meningsfulla uppgifter under hela livet. Rasen är mycket lättlärd och uthållig, men just därför ofta mer krävande än en hund som främst är avlad för sällskap.

- **Hundtyp:** renrasig vallhund, erkänd av FCI i grupp 1
- **Storlek:** medelstor; idealhöjden för hanar är cirka 53 cm och tikar är vanligen något lägre
- **Vikt:** ungefär 12–20 kg, med variation mellan kön och kroppsbyggnad
- **Förväntad livslängd:** cirka 10–15 år
- **Päls:** slät eller medellång dubbelpäls i många färger
- **Typiska drag:** alert, följsam, reaktionssnabb, intelligent och starkt arbetsmotiverad
- **Passar bäst:** en engagerad ägare som uppskattar regelbunden träning och kan lära hunden både aktivitet och vila

Det viktigaste inför ett köp är inte om familjen promenerar ett visst antal timmar, utan om vardagen ger tid till återkommande träning och samarbete. En border collie behöver använda huvudet, få utlopp för sina vallningsanlag under kontrollerade former och samtidigt kunna varva ned hemma.

## Utseende och päls

Border collie är en atletisk och välbalanserad hund, byggd för smidighet och uthålligt arbete snarare än för ett enhetligt utseende. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, mjuka och effektiva. Idealhöjden i rasstandarden är 53 cm för hanar och något lägre för tikar, men rasen varierar tydligt i både storlek och kroppsbyggnad.

Standarden beskriver två pälsvarianter: slät och medellång. Båda har en tät täckpäls och en mjuk, tät underull som ger skydd mot väder. Den medellånga pälsen bildar mer krage, byxor och fana på svansen, medan den släta ligger närmare kroppen. Många färger och teckningar förekommer; svart och vitt samt trefärgat är vanligt, men rasstandarden tillåter stor variation så länge vitt inte dominerar.

Pälsen är i grunden lätt att sköta. Borsta så ofta som behövs för att få bort lös underull och förebygga tovor, särskilt bakom öronen och där den längre pälsen bildar fanor. Under fällningsperioder behöver du borsta oftare. Bad görs vid behov. En hund som arbetar eller tränar ute bör också kontrolleras efteråt: se över tassar, klor, hud och päls efter sår, gräsax, fästingar och skräp.

## Temperament och personlighet

Border collie är uppmärksam, samarbetsvillig och mycket snabb på att upptäcka mönster. Den lär sig därför inte bara det ägaren avser att träna, utan också vilka ljud som föregår en promenad, hur människor brukar röra sig och vilka beteenden som ger respons. Lättlärd betyder alltså inte automatiskt lätt att leva med; otydliga rutiner och oavsiktliga belöningar kan befästa beteenden lika snabbt som genomtänkt träning.

Vallningen bygger på att hunden uppmärksammar och påverkar rörelse. I en vardag utan får kan samma känslighet riktas mot bilar, cyklar, joggare, barn eller andra djur. Stirra, smyga, skära av vägen och jaga är signaler att ta på allvar tidigt. De ska avbrytas lugnt och ersättas med ett inlärt alternativ, inte uppmuntras som en rolig egenhet.

En border collie kan fungera väl i en familj, men rasen är inte generellt ”barnvänlig” oberoende av individ och miljö. Spring, skrik och snabba lekar kan väcka vallbeteende eller stress. Barn och hund ska därför ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en ostörd viloplats. Samlevnad med katt eller andra hundar kan också fungera, särskilt med genomtänkta introduktioner, men kan inte lovas på rasnivå. Katten ska kunna ta sig undan och hunden ska tränas att lämna den i fred.

## Träning och motion

Border collie behöver dagligen både fysisk aktivitet och uppgifter som kräver koncentration, men det går inte att ange ett visst antal timmar som passar alla individer. Ålder, hälsa, temperament, tidigare träning och arbetsuppgifter avgör belastningen. En bra vardag växlar mellan rörelse, problemlösning, samarbete och återhämtning.

Promenader i varierad miljö, fri rörelse där det är säkert, nosarbete, lydnad, spår, vallning och andra hundsporter aktiverar hunden på olika sätt. Välj aktiviteter där hunden behöver lyssna och fatta beslut, inte bara springa fort. Ändlös bollkastning eller annan uppjagad repetition är ett dåligt mått på om hundens behov är tillgodosedda; det kan höja förväntan utan att lära hunden att komma till ro.

Träna kort, tydligt och belöningsbaserat. Lägg lika stor vikt vid vardagsfärdigheter som inkallning, koppelgående, stopp på avstånd och att kunna avstå från rörelse som vid tricks eller tävlingsmoment. Belöna även lugna beteenden: att ligga på en bestämd plats, vänta medan något händer och somna efter aktivitet. En border collie som alltid erbjuds mer fart kan bli mycket vältränad utan att lära sig vila.

Valpar och unghundar behöver kontrollerade erfarenheter, inte ett vuxet träningsschema i miniatyr. Bygg trygghet i olika miljöer, låt kroppen mogna och öka fysisk belastning och svårighetsgrad stegvis. Om hunden blir mer splittrad, ljudkänslig eller fixerad trots mer aktivitet kan lösningen vara bättre balans och professionell hjälp, inte ännu hårdare motion.

## Hälsa

Border collie betraktas som jämförelsevis frisk, men rasen har dokumenterade problem som en valpköpare bör känna till. Höftledsdysplasi (HD), ögonsjukdomen CEA, andra förändringar i näthinnan, epilepsi och osteokondros i framför allt bogleden hör till de områden som lyfts av SKK och Svenska Vallhundsklubben.

När du bedömer en svenskregistrerad kull bör du börja med att kontrollera föräldrarnas officiella HD-status och ögonundersökning. Ögonresultatet ska enligt SKK:s regler finnas före parning och normalt vara högst ett år gammalt. Kontrollera de registrerade resultaten och fråga även om epilepsi, återkommande kramper, bogproblem och tidiga dödsfall hos syskon, föräldrar och andra nära släktingar. Ett normalt resultat hos två föräldradjur beskriver inte hela släktens hälsa.

Det finns DNA-test för flera ärftliga tillstånd i rasen, bland annat CEA, IGS, TNS och sensorisk neuropati. Vilka test som är relevanta beror på härstamning och aktuella rekommendationer. Be därför uppfödaren förklara vad som har testats och varför. För recessiva sjukdomar är en frisk anlagsbärare inte detsamma som en sjuk hund; det avgörande är att parningen planeras så att valpar inte kan ärva sjukdomsanlaget från båda föräldrarna. Ett DNA-test ersätter inte klinisk ögonundersökning, ledresultat eller kunskap om släkten.

En hund med border collie collapse (BCC) kan vara helt symtomfri i vila men bli desorienterad, vinglig eller falla under eller strax efter intensiv aktivitet. Hunden kan verka återställd efter 5–30 minuter, men kollaps ska alltid tas på allvar och bedömas av veterinär. BCC är inte samma sak som vanlig trötthet, värmeslag eller den dynamin-1-relaterade EIC-variant som är vanligare hos labrador. Avbryt aktivitet direkt om hundens fokus eller rörelser förändras onormalt.

## Historia och ursprung

Border collie utvecklades i gränstrakterna mellan England och Skottland som en arbetande hund för fårskötsel. Urvalet byggde länge på praktisk vallningsförmåga: hunden skulle kunna läsa djuren, arbeta på avstånd och svara på förarens signaler under krävande förhållanden. Den funktionella bakgrunden förklarar rasens blick, smygande rörelser, uthållighet och starka vilja att kontrollera rörelse.

FCI erkänner border collie som brittisk fårhund med arbetsprov. I Sverige har funktionen en ovanligt tydlig plats även i registreringen. Rasen förs i SKK:s särskilda vallhundsregister, REG V, och en svenskfödd border collie kan registreras först när båda föräldradjuren har godkänt vallhundsprov genom Svenska Vallhundsklubben eller en godkänd motsvarande merit från utlandet. Utseendet kan därför variera mer än hos många andra raser, medan arbetsförmågan fortsatt är central i den svenska avelsmodellen.

## Att leva med rasen

Att leva bra med en border collie kräver planering, men inte ständig underhållning. Målet är en hund som kan arbeta fokuserat när det behövs och vila när inget händer. Den balansen passar bäst i ett hem där någon verkligen tycker om hundträning och där ansvaret inte bygger på att barnen ska aktivera hunden.

Lägenhet är inte automatiskt uteslutet, och en stor tomt är ingen garanti för ett bra liv. Viktigare är tillgången till lämpliga träningsmiljöer, säker motion och en vardagsrutin som faktiskt går att följa. I tät miljö behöver ägaren kunna hantera trafik, cyklar, joggare, ljud och möten utan att hunden fastnar i vallning eller ständig bevakning.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder och anpassas efter hundens ålder och reaktioner. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett löfte om att en hund mår bra ensam så länge. Filma gärna de första passen och backa om hunden vandrar, flåsar, skäller, förstör eller inte kommer till ro. En vardag med återkommande långa arbetsdagar utan hjälp är en dålig utgångspunkt för rasen.

Inför ett svenskt valpköp bör du minst kontrollera tre saker hos båda föräldrarna: registrerad HD-status, giltigt ögonresultat och godkänt resultat på vallhundsprov. Gå sedan vidare med frågor om nära släktingars epilepsi och ledhälsa, relevanta DNA-test, hur föräldrarna fungerar i vila och arbete samt vilket stöd uppfödaren ger efter köpet. Den bästa matchningen handlar inte om att hitta den ”smartaste” valpen, utan om att välja en valp vars temperament och arbetsnivå passar det du kan erbjuda under hela hundens liv.

Border collie

Border collie är en medelstor, atletisk vallhund känd för sitt intensiva fokus, sin höga intelligens och mycket höga energinivå. Den utvecklades för att valla får hela dagarna och utmärker sig i vallning, hundsporter och träning. Den behöver mycket motion, mental stimulans och tydlig vägledning i ett aktivt hem.

Sundelins

## Snabbfakta

- Shetland sheepdog, ofta kallad sheltie, är en liten brittisk sällskaps- och vallhund med bakgrund som gårdshund på Shetlandsöarna.
- Rasstandarden beskriver en aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är uppmärksam på sin ägare. Reservation mot främlingar är tillåten, men inte nervositet.
- Idealmankhöjden är 37 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Den långa dubbelpälsen behöver gås igenom till huden, särskilt bakom öronen och under fällning, men ska inte kräva någon rutinmässig helklippning.
- Rasen passar bäst hos den som vill kombinera vardagsmotion med träning, nosarbete eller annan mental aktivering och som kan arbeta lugnt med ljud, miljöer och ensamhet.
- Inför valpköp är dokumenterade ögonresultat, mentaliteten hos nära släktingar och kunskap om MDR1 och merle viktigare än allmänna löften om att rasen alltid är frisk eller lättsam.

## Utseende och päls

Shetland sheepdog är en liten, lätt och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Rasstandardens ideal är 37 cm i mankhöjd för hanar och 35,5 cm för tikar; en avvikelse på mer än 2,5 cm åt något håll är mycket oönskad i standarden. Det är ideal för rasbedömning, inte en garanti för varje individ. Någon idealvikt anges inte i rasstandarden, så hull och kroppsbyggnad är bättre vägledning än ett enda kilotal.

Huvudet ska bilda en lång, trubbig kil. Skallpartiet och nospartiet ska vara lika långa, med mittpunkten vid inre ögonvrån. Ögonen är mandelformade och vanligen mörkbruna; hos blue merle får de vara helt eller delvis blå. De små öronen bärs bakåt i vila och framåt med vikta spetsar när hunden lystrar.

Pälsen är dubbel: täckhåret är långt, rakt och något hårt, medan underullen är kort, mjuk och tät. En noggrann genomgång ungefär varje vecka passar många hundar, med tätare skötsel under fällning. Kamma ända in till huden och kontrollera särskilt bakom öronen. Hår runt tassarna och på hasorna kan ansas vid behov. Efter bad behöver pälsen torka ända in till huden.

Godkända färger är sobel, trefärgad, blue merle, svart och vit samt svart med tantecken, även om den sistnämnda inte ses i modern tid. Blue merle ska ge ett silverblått helhetsintryck med svart marmorering. Vita tecken får finnas på bland annat bläs, halsring, bröst, krås, ben och svansspets; vita fläckar på kroppen är däremot mycket oönskade enligt standarden. Färgstandarden och de genetiska reglerna för merle är två skilda frågor.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Shetland sheepdog är alert, vänlig, intelligent och nära inriktad på sin ägare, men individer skiljer sig tydligt i socialitet, ljudkänslighet och självförtroende. En hund får vara sval mot främmande utan att vilja hälsa, men rädsla ska inte förklaras bort som normal reservation.

SKK:s BPH-analys visar varför genomsnitt inte räcker när man väljer hund. I flera provsituationer visade de beskrivna sheltiesarna lite rädsla, men spridningen var påtaglig vid bland annat möten och överraskningar. Analysen gäller deltagarna och kan inte lova hur en valp blir. Fråga därför hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, ljud och nya miljöer och hur snabbt de återhämtar sig.

Rasen har en historisk uppgift att vara uppmärksam och slå larm. Det kan göra skall till en viktig vardagsfråga, men det betyder inte att varje sheltie skäller mycket. Att få hundar skällde eller gnällde där ljud inte väntades under BPH betyder inte att rasen alltid är tyst hemma när någon går i trapphuset. Bedöm den individ och den uppväxtmiljö du faktiskt väljer.

Shelties beskrivs som hundar som typiskt kan umgås konfliktfritt med andra hundar, men det är ingen garanti för alla möten eller för samlevnad med katt och smådjur. Tidiga erfarenheter, individens beteende och kontrollerade introduktioner har stor betydelse.

## Träning och motion

Shetland sheepdog behöver fysisk aktivitet och uppgifter för hjärnan varje dag, men det finns inget seriöst minutantal som passar alla individer. En bra vardag växlar promenader med möjlighet att nosa, korta träningsstunder, lek och vila. Agility, rallylydnad, lydnad, nosework och trickträning kan passa rasens snabbhet och samarbetsvilja, men hundsport är inget krav om vardagen redan ger varierad rörelse och problemlösning.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till hundens känslighet. Hårda röster kan öka osäkerheten; gör i stället situationen lättare och belöna det beteende du vill se. För en hund som reagerar på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller besökare kan du:

- öka avståndet eller skärma av retningen så att hunden fortfarande kan tänka;
- belöna orientering tillbaka mot dig och lugn på en bestämd plats;
- träna på svaga, förutsägbara ljud innan du ökar svårigheten;
- ge hunden en paus om den inte kan ta belöning eller varva ned.

Målet är inte att stoppa all kommunikation utan att hunden kan avbryta, återhämta sig och komma till ro. Om just din hund börjar jaga, cirkla runt eller nafsa efter springande barn, cyklar eller andra snabba rörelser ska beteendet hanteras som ett konkret säkerhets- och träningsproblem, inte ursäktas med rasens bakgrund. Använd koppel eller avstånd medan ni tränar ett säkert alternativ.

Valpar behöver korta, positiva erfarenheter och mycket återhämtning. Öka belastning och svårighetsgrad med hundens ålder, kondition och trygghet. Hos en vuxen hund är förmågan att vila mellan aktiviteter minst lika viktig som hur långt den kan gå.

## Hälsa

Shetland sheepdog har flera väl dokumenterade hälsofrågor, framför allt kring ögon, och ett bra valpköp börjar med verifierbara resultat i stället för uttrycket ”friska linjer”. Be uppfödaren visa registrerade undersökningar och förklara varför just föräldrakombinationen har valts.

CEA, collie eye anomaly, är en medfödd förändring i ögats utveckling. Den lindrigare förändringen CRD bedöms normalt inte påverka synen, medan colobom kan göra det. Vissa CEA-förändringar syns lättast vid ögonundersökning av en ung valp och kan senare döljas av pigment. PRA är i stället en fortskridande näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett DNA-test svarar på om hunden har en viss testad genetisk variant; det visar inte alla ögonförändringar. I rasen finns mer än en form av PRA och även andra näthinnesjukdomar, så DNA-test och klinisk ögonundersökning svarar på olika frågor.

Det tidigare svenska hälsoprogrammet som krävde ett högst ett år gammalt ögonintyg före avel avslutades 2017. Rasklubbens RAS rekommenderar ögonundersökning av valpar, undersökning efter ett års ålder före avel och uppföljning av äldre avelshundar. Rekommendationer är inte samma sak som registreringskrav. Kontrollera SKK:s senaste regler och registrerade resultat inför köp eller avel.

MDR1, även kallad ABCB1, påverkar ett transportprotein som bland annat skyddar hjärnan från vissa ämnen. Mutationen har påvisats hos Shetland sheepdog och kan öka risken för allvarliga biverkningar av vissa läkemedel. Bara ett individuellt DNA-test visar den enskilda hundens status. Spara provsvaret och visa det för veterinären; ändra aldrig dos eller behandling utifrån en lista på nätet.

Skador i hasleden och annan ledproblematik finns också dokumenterade i rasens svenska avelsstrategi. Fråga om hälta, hasproblem och ledresultat hos föräldrar och äldre släktingar, men tolka inte ett enskilt röntgenresultat som en fullständig garanti.

Blue merle är en godkänd färg, men två hundar som bär merleanlag ska inte paras. Dubblering av anlaget medför risk för allvarliga defekter, bland annat i syn och hörsel. SKK har registreringsförbud för avkomma efter två merlefärgade shelties och särskilda regler för dold merle hos sobelfärgad avkomma.

## Historia och ursprung

Shetland sheepdog kommer från Shetlandsöarna och utvecklades ur små gårdshundar. Collie har dokumenterat korsats in, medan mycket annat om de tidiga anorna bygger på antaganden.

På öarna användes hundarna bland annat för att hålla får borta från odlingar och för att slå larm på gården. De beskrivs alltså inte främst som specialiserade vallhundar av modern typ. Den lilla storleken och tåliga pälsen passade ett kargt, blåsigt och fuktigt klimat där resurserna var begränsade.

Under 1800- och 1900-talen formades rasen mot en jämnare typ. Den brittiska kennelklubben erkände Shetland sheepdog 1914 och den första individen kom till Sverige 1930. Sheltien är en egen FCI-erkänd ras med egen standard, storlek och utveckling.

## Att leva med rasen

Shetland sheepdog kan fungera i barnfamilj, med andra djur och i lägenhet, men bara när den enskilda hundens temperament och hemmets vardag passar ihop. Storleken gör rasen praktisk, medan uppmärksamhet på ljud, behov av samarbete och variation i självförtroende kan vara mer avgörande än bostadens kvadratmeter.

I en barnfamilj ska en vuxen alltid övervaka samspelet. Barn behöver låta hunden äta, sova och dra sig undan i fred. Välj inte ras enbart på påståendet att den är ”bra med barn”; fråga efter hundens erfarenheter och föräldrarnas temperament.

Vid introduktion till katt eller annan hund ska mötena vara kontrollerade, med möjlighet till avstånd och separata viloplatser. Belöna lugnt beteende och förhindra jakt eller trängning medan relationen byggs. För smådjur krävs fysisk säkerhet även om hunden verkar vänlig.

Lägenhetsliv kan fungera om hunden får daglig aktivitet och kan vila trots trapphus, hiss och grannar. Bedöm ljudmiljön och fråga vilka valpar som återhämtar sig lätt efter nya intryck. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller samvaro.

Ensamhet behöver tränas gradvis först när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka bara när hunden förblir lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men det finns stora individuella skillnader och en liten valp ska inte lämnas ensam. Om hunden skäller, vandrar, flåsar eller inte kan komma till ro behöver träningen backas och vardagen ordnas så att hunden inte lämnas över sin förmåga.

Rasen är ett starkt val för den som uppskattar en uppmärksam, träningsbar hund och är beredd att sköta päls, ljudträning och mental aktivering. Den passar sämre för den som söker en helt självständig hund, vill ha garanterat tyst vardag eller behöver lämna hunden ensam långa arbetsdagar.

Shetland sheepdog

Shetland Sheepdog Club of the UK

Shetland sheepdog är en liten till medelstor, smidig vallhund med tät dubbel päls och iögonfallande färger. Den är alert, känslig och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen, är reserverad mot främlingar, utmärker sig i hundsporter och behöver regelbunden pälsvård, dagliga promenader och mental stimulans.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet