Krysolit

Dalkullas labradoodle

Skyeterrier

The Kennel Club (UK)

Skye Terrier Club (UK)

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Dansk Terrier Klub (Denmark)

Société Centrale Canine (France)

Skyeterrier är en lång, lågbent terrierras från Skottland med rak, golvlång dubbelpäls. Avlad för att jaga räv och grävling är den lugn, lojal och knyter ofta starkast band till en enda person. Den är reserverad mot främlingar och behöver måttlig motion, regelbunden pälsvård och genomtänkt, positiv träning.

Kennel Fairsky’s

Eazy Perfection

## Snabbfakta

Boxer är en social, energisk och fysiskt stark brukshund som trivs bäst när den får vara en aktiv del av familjens vardag. Rasen passar dig som vill lägga tid på gemensam motion, träning och lek varje dag – och som uppskattar en uttrycksfull hund med mycket närhet och initiativ.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Användning:** Bruks-, sällskaps- och vakthund
- **Storlek:** hanar 57–63 cm och omkring 30 kg; tikar 53–59 cm och omkring 25 kg
- **Päls:** mycket kort, gul eller tigrerad med svart mask; vita tecken kan förekomma
- **Aktivitetsnivå:** hög, med behov av både fysisk motion och meningsfulla uppgifter
- **Livslängd:** ungefär 9–11 år är ett grovt riktmärke

Det viktigaste är inte om du tycker om boxerns utseende, utan om du vill leva med en livlig och kraftfull hund som behöver vägledning. I en aktiv vardag kan boxern bli en nära, lekfull och arbetsvillig följeslagare. Den passar sämre för den som söker en lågaktiv och självständig hund.

## Utseende och päls

Boxer är en medelstor, kompakt hund med kvadratisk kroppsform, kraftig benstomme och tydlig muskulatur. Den ska se atletisk ut utan att vara tung eller klumpig. Huvudet är rastypiskt med en bred nos, svart nosparti och naturligt underbett. Nosen är kort, men proportionerna ska vara balanserade och näsborrarna öppna; ett extremt kort nosparti är inte ett mål.

Hanar är normalt 57–63 cm i mankhöjd och väger omkring 30 kg. Tikar är 53–59 cm och väger omkring 25 kg. Det är tillräckligt mycket hund för att koppeldragande, hoppande och stökiga hälsningar ska bli svåra att hantera om träningen skjuts upp.

Pälsen är kort, hård, blank och tätt liggande. Grundfärgen är gul i olika nyanser eller tigrerad, alltid med svart mask. Mindre vita tecken kan finnas. Helt eller övervägande vita hundar förekommer, men vit färg är inte godkänd i rasstandarden. När du väljer hund är hälsa och temperament viktigare än färgteckningen.

Pälsvården är enkel. Borsta under fällningsperioder, bada vid behov och torka tassarna efter blöta promenader. Den korta pälsen gör det lätt att se huden, så passa på att kontrollera rodnad, klåda, sår och nya knölar. Inspektera även öron, klor och tänder regelbundet. Klor ska klippas när de blir för långa, och ihållande hud- eller öronbesvär bör bedömas av veterinär.

## Temperament och personlighet

En rastypisk boxer är social, alert, nyfiken och lekfull. Den söker gärna kontakt och vill vara med där familjen är, samtidigt som den har den vaksamhet och självsäkerhet som hör till en brukshund. Många behåller ett ungdomligt och fysiskt leksätt långt upp i vuxen ålder.

Boxer kan fungera mycket bra i en aktiv barnfamilj, men ”bra med barn” är aldrig en garanti för en enskild hund. Rasen är stark, snabb och ofta yvig när den blir glad. Små barn kan vältas av misstag, och lek mellan hund och barn ska alltid övervakas av en vuxen. Träna tidigt på lugna hälsningar, att gå till sin plats och att kunna avbryta lek.

Förhållandet till andra hundar varierar. Svenska Kennelklubben lyfter att aggression mot andra hundar förekommer inom rasen, och hundmöten är en vardagsutmaning för en del boxerägare. Det betyder inte att boxer generellt är osocial. Det betyder att du bör ta kontrollerad social träning, koppelhantering och förmågan att välja bort andra hundar på allvar. Matcha lekkompisar efter individ och lekstil; boxerns kroppsliga lek kan bli för intensiv för små eller försiktiga hundar.

Vissa boxrar är öppna mot främlingar, andra mer avvaktande. Tidig och genomtänkt miljöträning ger hunden erfarenhet av människor, platser, underlag och vardagsljud utan att varje möte måste bli en hälsning. Målet är en trygg hund som kan vara neutral när situationen kräver det.

## Träning och motion

Boxer behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Enbart korta rastningsrundor räcker inte för en frisk vuxen hund, men samma tidsmål passar inte alla. Ålder, kondition, temperatur, andning och hälsa ska styra belastningen. Bra veckor innehåller en blandning av promenader i varierad miljö, fri rörelse på säker plats, lek och uppgifter som spår, sök, lydnad eller andra hundsporter.

Använd belöningsbaserade metoder. Belöna det du vill se mer av med mat, lek eller social kontakt och lägg upp övningen så att hunden kan lyckas. Hårda eller skrämmande metoder behövs inte. Korta, fokuserade pass fungerar ofta bra för en livlig hund, men det viktigaste är variation och en tydlig vardagsrutin.

Prioritera sådant som gör en stark hund lätt att leva med:

- gå i koppel utan att dra
- komma på inkallning och kunna avbryta lek
- passera hundar och människor med kontakt
- hälsa med fyra tassar i marken
- lämna föremål och vänta vid dörrar
- varva aktivitet med lugn på en bestämd plats

Just koppelgående, inkallning, hundmöten och vilda hälsningar återkom som utmaningar i Svenska Boxerklubbens ägarenkät 2025. En valp- eller unghundskurs ger därför praktisk hjälp tidigt. Anpassa motionen under uppväxten och öka längd och intensitet stegvis i stället för att göra den unga hunden till löp- eller cykelpartner direkt.

## Hälsa

När du väljer boxer och uppfödare behöver du granska hälsan noga. Inom rasen förekommer bland annat höftledsdysplasi, spondylos, renal dysplasi, knäledsproblem hos äldre hundar samt hudbesvär och allergier. Hjärtsjukdomar och tumörsjukdomar är också viktiga områden i rasens avelsarbete. En svensk studie av försäkrade hundar fann dessutom en tydligt förhöjd risk för mastcellstumör hos boxer.

Boxer är kortnosad, men alla boxrar har inte andningssjukdomen BOAS. Se ändå inte tydliga andningsljud, ansträngd andning, dålig återhämtning eller värmekänslighet som normal rasvariation. Rasen omfattas av de särskilda utställningsanvisningar som uppmärksammar andning, noslängd och hud. Sedan maj 2026 kan boxer också genomföra det standardiserade andningstestet RFG-S i Sverige. Testet kan ge mer information om hundens andning, men är inte ett generellt obligatoriskt avelskrav för boxer.

Be en uppfödare förklara resultaten, inte bara säga att föräldrarna är ”testade”:

- Kontrollera föräldrarnas officiella HD-resultat och fråga hur kombinationens HD-index ser ut. Svenska Boxerklubbens strategi återger SKK:s rekommendation att kullens beräknade index bör ligga över 100.
- Se föräldrarnas MH-resultat och fråga hur nära släktingar fungerar i vardagen.
- Fråga efter hjärtundersökning. Boxerklubben rekommenderar auskultation av specialist eller Doppler/ultraljud på båda föräldradjuren.
- Fråga efter spondylosröntgen gjord efter 24 månaders ålder, vilket rasklubben rekommenderar.
- Fråga om RFG-S har genomförts och lyssna själv på hundarnas andning i vila och efter lätt aktivitet.
- Be uppfödaren berätta om cancer, njursjukdom, hudproblem, knän och livslängd hos nära släktingar.

Håll hunden slank och bygg kondition gradvis. Sök veterinär vid återkommande klåda, ovanligt stor törst eller urinering, nytillkomna eller förändrade knölar samt tydliga andningsbesvär. Tidiga kontroller kan inte ta bort den genetiska risken, men de ger bättre förutsättningar att upptäcka problem i tid.

## Historia och ursprung

Boxer utvecklades i Tyskland ur lokala hundtyper under 1800-talet. Den närmaste dokumenterade föregångaren är Brabanter Bullenbeisser, en tysk bulldoggtyp som arbetade med jägare. Hundens uppgift var att gripa och hålla fast vilt som drivits fram tills jägaren hann fram, vilket förklarar betydelsen av den breda nosen och de kraftiga käkarna.

Den moderna boxern blev en mångsidig bruks-, vakt- och sällskapshund. Den första rasstandarden publicerades 1902. Ursprunget till namnet boxer är däremot inte säkert fastställt, så förklaringen att namnet skulle komma från hur hunden använder framtassarna i lek bör ses som en berättelse snarare än ett dokumenterat faktum.

Rasens bakgrund märks fortfarande i arbetslust, vaksamhet och vilja att samarbeta. En modern boxer behöver inte träna en viss gren, men den mår väl av att regelbundet få lösa uppgifter tillsammans med sin förare.

## Att leva med rasen

Boxer kan bo i lägenhet, radhus eller villa; det avgörande är vardagsplanen, inte bostadens golvyta. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, träning och miljöombyte. Inomhus behöver hunden lära sig att koppla av, annars riskerar familjen att få en stor och uppvarvad hund som ständigt hittar egna aktiviteter.

Ensamhet måste tränas gradvis. SKK nämner att vissa boxrar har svårt att lämnas ensamma, så planera för hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagarna är långa. Jordbruksverkets allmänna råd är att vuxna hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare. Sex timmar är tidsintervallet i rådet, inte ett besked om att varje boxer mår bra av att vara ensam så länge.

Planera också efter väder. Boxerns korta päls ger begränsat skydd i kyla, medan det korta nospartiet kräver extra uppmärksamhet i värme. Hundar som har BOAS kan ha svårare att reglera kroppstemperaturen. Lägg därför tyngre aktivitet till svalare tider under varma dagar, erbjud vatten och skugga och avbryt om andningen eller återhämtningen avviker från det normala. I kyla får du se på hur hunden rör sig, om pälsen är våt och om den visar obehag när du avgör om ett täcke behövs.

Boxer passar bäst när familjen kan svara ja på fyra frågor: Vill vi aktivera hunden varje dag? Kan vi träna lugn och vardagslydnad konsekvent? Har vi en hållbar lösning för ensamhet? Är vi beredda att granska hälsa och andning lika noga som temperament och utseende? Om svaret är ja kan rasens energi, humor och starka kontaktvilja bli dess största tillgångar i vardagen.

Boxer

The Boxer Club UK

Boxer Klub e.V. Germany

Svenska Boxerklubben (Swedish Boxer Club)

Boxer är en medelstor till stor, atletisk hund med kort päls och ett uttrycksfullt, brett huvud. Den är livlig, lekfull och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen och är ofta varsam mot barn. Energisk och beskyddande behöver den konsekvent träning, daglig motion och mental stimulans.

Con-Tibi’s

DelikatessaHagby

## Snabbfakta

American staffordshire terrier, ofta kallad amstaff, är en amerikansk terrier i FCI:s grupp 3. Det är en kompakt och mycket stark hund som främst hålls som sällskapshund. Rasen passar bäst hos en ägare som tycker om aktiv träning och tar ansvar för en kraftfull hund i vardagen.

- Önskvärd mankhöjd är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar.
- Rasstandarden anger ingen idealvikt i kilo. SKK:s ungefärliga riktmärke är 28–33 kg för hanar och 19–25 kg för tikar, men hull och proportioner är viktigare än en enskild siffra.
- Pälsen är kort, tät, hård och blank och kräver i regel enkel skötsel.
- Rasidealet är en alert, modig och intresserad hund. SKK beskriver också amstaffen som social, aktiv och samarbetsvillig, men skillnaderna mellan individer kan vara stora.
- Den som tänker resa med hunden behöver planera i förväg: amstaff omfattas av rasförbud i både Norge och Danmark.

American staffordshire terrier är en egen, erkänd ras med en egen standard. Det går därför inte att avgöra rasen enbart genom att titta på en bred skalle, kort päls och muskulös kropp. För en valpköpare säger en registrerad stamtavla och uppgifter om föräldradjuren mer än antaganden utifrån utseendet.

## Utseende och päls

Amstaffen ska vara stark för sin storlek, muskulös och kompakt men ändå rörlig och smidig. Kroppen ska ge ett välbalanserat intryck, inte vara så tung eller överdriven att rörelserna påverkas. Den önskvärda mankhöjden är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar. Standarden kräver att höjd och vikt står i proportion till varandra men anger inget viktintervall. SKK:s viktuppgifter är därför ett grovt vardagsriktmärke, inte en idealvikt som varje hund ska nå.

Pälsen ligger tätt mot kroppen och är kort, hård och blank. En genomgång med mjuk borste eller gummiborste räcker ofta för löst hår, och hunden kan badas när den faktiskt behöver det. Vänj valpen lugnt vid att tassar, klor, öron, mun och hela huden undersöks. Det gör både vardaglig skötsel och framtida veterinärbesök enklare.

Standarden tillåter enfärgat, flerfärgat och fläckigt. Helvitt, mer än 80 procent vitt, svart med tanteckning samt leverfärg är däremot färger som inte uppmuntras. Färg säger inget säkert om temperament eller hälsa. Hudrodnad, klåda, återkommande slickande på tassarna eller förändringar i öronen bör bedömas efter symtom, inte efter pälsfärg.

## Temperament och personlighet

En amstaff ska vara alert, nyfiken och modig, men rasbeskrivningar visar ett ideal och genomsnitt – inte hur varje hund blir. SKK:s BPH-material visar relativt hög socialitet och energi på gruppnivå, samtidigt som variationen mellan individer är stor. Uppväxt, erfarenheter och träning spelar roll, men även nära släktingars beteende är relevant när du väljer valp.

Be uppfödaren att förklara föräldrarnas BPH-resultat och, när det finns, mentalindex med konkreta vardagsexempel. Fråga hur de reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag, hantering och hundmöten. Träffa helst tiken och andra nära släktingar. Ett ord som ”social” säger betydligt mindre än en beskrivning av hur hunden återhämtar sig efter något oväntat.

Rasen är fysiskt kraftfull och kan vara påstridig. Det gör lugna, kontrollerade möten viktigare än att hunden måste hälsa på alla. Varken rasnamnet eller könet kan avgöra om en amstaff fungerar med en viss hund, katt eller ett smådjur. Bedöm i stället individens tidigare erfarenheter, intresse för att jaga eller leka och förmåga att avbryta och koppla av.

Vid introduktion till katt bör katten ha egna säkra platser och kunna lämna situationen. Använd grind eller annan avskiljning, håll de första mötena korta och lugna och förhindra jakt från början. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är väl känt – och acceptera att vissa kombinationer aldrig blir säkra.

Amstaff kan leva i en barnfamilj, men en vuxen ska alltid ansvara för samspelet. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila ostört, och hunden ska ha en egen fredad plats. På grund av styrkan bör barn inte själva hantera hunden i situationer där ett plötsligt ryck eller hundmöte kan bli svårt att kontrollera.

## Träning och motion

Amstaffen behöver fysisk aktivitet och mental sysselsättning varje dag, men ett fast timtal passar inte alla. En ung hund, en frisk vuxen och en hund med smärta eller ledproblem behöver olika upplägg. Bedöm nivån efter ålder, hälsa, återhämtning och hur hunden fungerar hemma efter aktiviteten. Målet är en vältränad hund som kan växla mellan aktivitet och vila, inte att trötta ut den till varje pris.

Promenader kan kombineras med nosarbete, spår, lydnad och korta problemlösningsuppgifter. SKK lyfter bland annat nosework, spår och lydnad som lämpliga aktiviteter. Öka längd och belastning stegvis och håll hunden i ett sunt hull. Om hunden plötsligt rör sig annorlunda, tvekar inför att hoppa in i bilen eller återhämtar sig sämre bör en veterinär bedöma orsaken. Försök inte lösa det med mer träning.

Vardagsträningen bör börja tidigt och bygga på belöningar, tydliga rutiner och små steg. För en stark amstaff är följande färdigheter särskilt värdefulla:

- att gå i löst koppel och kunna vända bort från ett hundmöte;
- en väl inlärd inkallning och en signal för att lämna något;
- lugna hälsningar utan hopp eller drag;
- att kunna vänta och koppla av lugnt bakom en grind eller annan avskiljning;
- trygg hantering av tassar, klor, öron, mun och kropp.

Träning med smärta, rädsla eller hårda korrigeringar riskerar att skada både tillit och inlärning. Belöna det beteende du vill se, gör övningen lättare när hunden misslyckas och ta hjälp av en kunnig instruktör tidigt om styrkan eller reaktionerna blir svåra att hantera.

## Hälsa

För amstaff är höftleder, armbågar, hud och korsband viktiga områden att fråga om. SKK nämner höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi, korsbandsproblem samt hudbesvär som klåda, utslag, röda tassar och allergi. Det betyder inte att varje hund drabbas. Be om konkreta uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare kullar i stället för att nöja dig med att de sägs vara ”friska linjer”.

För svenskregistrerad avel ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning, och för amstaff krävs dessutom officiell ED-status. En registrerad status betyder bara att resultatet finns – inte automatiskt att leden är utan anmärkning. Kontrollera därför de faktiska graderna. Rasklubbens avelsstrategi rekommenderar också att den planerade kullens preliminära HD- och ED-index ligger över 100; det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med registreringsreglerna.

NCL-A är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan och kan ge problem med balans och koordination, ofta först vid tre till fem års ålder. Nedärvningen är autosomalt recessiv med ofullständig penetrans. DNA-resultat registreras som normal, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte detsamma som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be att få se registrerade resultat och förstå hur kombinationen är planerad.

När du bedömer en kull bör du därför kontrollera:

- föräldrarnas exakta HD- och ED-resultat samt kullens preliminära index;
- NCL-A-status och hur resultatet påverkar parningen;
- BPH och mentalindex där det finns, kompletterat med vardagsbeteende hos nära släktingar;
- hudproblem, korsbandsskador och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

American staffordshire terrier utvecklades i USA ur de bull-and-terrier-hundar som följde med immigranter under 1800-talet. Den amerikanska rasklubben beskriver sådana hundar i landet redan omkring 1870. Historiken rymmer en bakgrund i hundkamper, men den moderna rasens officiella standard och avelsarbete ska bedömas utifrån dagens krav på funktion, hälsa och temperament.

År 1936 tog American Kennel Club in hundarna i sin stambok under namnet Staffordshire Terrier. Namnet ändrades till American Staffordshire Terrier från den 1 januari 1972 för att skilja rasen från den då erkända Staffordshire Bull Terrier. Den första amstaffen registrerades hos SKK 1991.

Datumen förklarar varför namnen har ändrats, men de gör inte alla hundar med liknande utseende till samma ras. För dagens valpköpare är en kontrollerbar stamtavla, dokumenterade hälsodata och kännedom om nära släktingar mer värdefulla än lösa etiketter om ”pitbulltyp”.

## Att leva med rasen

Amstaff kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet, återhämtning och trygga rutiner. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen fungerar. I flerbostadshus behöver du kunna hantera hunden säkert i trapphus, hiss och trånga passager, förebygga störande ljud och ordna rastning utan att varje tur präglas av svåra hundmöten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg vuxen hund bör efter träning bara vara ensam några timmar åt gången. Jordbruksverkets regel om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte en rekommenderad ensamhetstid. Planera därför för valptid, arbetsdagar och reservhjälp innan hunden flyttar in.

Tänk också igenom fysisk kontroll. Sele eller halsband ska sitta säkert, kopplet ska ge ett stabilt grepp och den som rastar hunden måste kunna hålla den om något oväntat händer. Detta är inte ett argument för hårda metoder; det är en praktisk följd av rasens styrka. God framförhållning, avstånd och inlärda alternativ förebygger fler problem än sena korrigeringar.

Resor kräver särskild kontroll. American staffordshire terrier och korsningar med rasen är förbjudna i Norge, vilket omfattar införsel. Danmark förbjuder också rasen och korsningar vid vistelse. Där finns ett begränsat undantag för direkt genomresa med bil utan onödiga uppehåll, men det är inte samma sak som att få semestra i landet. Tåg omfattas inte av undantaget. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuell information hos norska Mattilsynet och danska Fødevarestyrelsen innan du bokar en resa eller väljer färdväg.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar strukturerad träning, kan ordna daglig aktivitet och har marginal för en hund som är både social och fysiskt krävande. Om hushållet saknar tid för ensamhetsträning, säkra introduktioner, koppelträning och noggrann uppföljning av hälsa är en mindre kraftfull eller mindre krävande ras ofta ett bättre val.

American staffordshire terrier

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

American staffordshire terrier: muskulös, medelstor och människoorienterad hund med kort, lättskött päls i många olika färger. Kärleksfull, energisk och mycket lättlärd med konsekvent, positiv träning. Behöver daglig motion, mental stimulans, socialisering och ansvarsfull hantering.

Vi är en liten hemmabaserad uppfödning av American Staffordshire Terrier där fokus ligger på stabilt temperament, hälsa och familjevänliga hundar. Våra hundar är en del av familjen och valparna växer upp i hemmiljö tillsammans med barn och vardagsljud för att få en trygg och social start i livet.

Vi följer Svenska Kennelklubbens regler och finns alltid tillgängliga för stöd och råd till våra valpköpare även efter leverans.

Patrick Nielsen Amstaff

## Snabbfakta

- Samojedhunden är en medelstor arktisk spetshund från norra Ryssland och Sibirien. Den är fortfarande byggd och präglad för ett aktivt liv med uthålligt arbete.
- Rasstandarden anger släd- och sällskapshund som användningsområde. Det här är därför inte bara en vit familjehund, utan en arbetande polarhund som behöver få använda kroppen.
- En vuxen hane väger ungefär 20–25 kg och en tik 16–20 kg. Idealmankhöjden är 57 cm för hanar och 53 cm för tikar, med tre centimeters tolerans åt båda håll.
- Pälsen är dubbel, riklig och fäller mycket. Regelbunden genomgång och extra arbete under fällningen hör till vardagen.
- Det rastypiska temperamentet är vänligt, öppet, alert och livligt. Samtidigt är rasen självständig, och jaktintresse, följsamhet och ljudnivå kan skilja mycket mellan individer och linjer.
- Samojedhunden passar bäst hos den som vill leva aktivt året runt och har tid för träning, pälsvård och en hund som är delaktig i vardagen.

## Utseende och päls

Samojedhunden ska vara en smidig och uthållig arktisk spetshund, atletisk snarare än tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen står upp och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller längs sidan när hunden är uppmärksam. Hanar ska enligt rasstandarden helst vara 57 cm höga och tikar 53 cm, i båda fallen med en tolerans på tre centimeter. Som grovt riktmärke väger en vuxen hane 20–25 kg och en tik 16–20 kg.

Det så kallade samojedleendet skapas av de mandelformade ögonen och de svagt uppdragna mungiporna. Det är en beskrivning av rasens uttryck, inte ett löfte om en viss personlighet och inte en dokumenterad mekanism mot dregel eller isbildning.

Pälsen består av kort, mjuk och tät underull samt längre, rakare och grövre täckhår. Hanar har ofta en tydligare krage, medan tikens päls ofta är något kortare och mjukare. Godkända färger är rent vit, gräddvit och vit med ett mindre inslag av kexfärgade markeringar.

Låt pälsens skick styra vården i stället för att följa ett fast veckoschema. Arbeta igenom den ända ner till huden och kontrollera särskilt områden där fukt och löst hår kan ligga kvar. Under fällning behövs tätare och grundligare genomgångar. Bada när hunden verkligen behöver det och torka hela pälsen ordentligt efteråt, så att fukt inte stannar nära huden. Pälsen ska normalt inte klippas eller rakas för att göra vardagsvården enklare; diskutera medicinskt motiverad klippning med veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk samojedhund är vänlig, socialt öppen, alert och livlig. Rasstandarden beskriver den som mycket social och olämplig som vakthund. Det betyder inte att varje hund hälsar likadant eller att rasnamnet garanterar trygghet i alla miljöer. Avel, tidiga erfarenheter, träning och individens egen läggning spelar stor roll.

I rasens svenska avelsmål ingår tillgänglighet, social öppenhet och ett smidigt umgänge med både människor och hundar. BPH-resultaten från 2015–2025 följer överlag den målbilden. De säger däremot inte hur en enskild valp kommer att utvecklas. Titta därför på föräldrarnas och nära släktingars vardagsbeteende, inte bara på en rasbeskrivning eller ett genomsnitt.

Självständigheten hör till rasens sätt att arbeta. Samojedhunden ska kunna ta initiativ, hålla fokus på en fysisk uppgift och arbeta utan att vara överdrivet bunden till föraren. I vardagen kan samma egenskaper märkas som envishet, egna idéer och att hunden inte alltid väljer att följa dig. Träningen blir lättare när hunden förstår uppgiften, får en tydlig belöning och slipper onödiga upprepningar.

Även jaktintresset måste bedömas individuellt. Rasstandarden beskriver jaktinstinkten som svagt utvecklad, medan SKK:s aktuella köpråd varnar för att stark jaktinstinkt fortfarande kan förekomma. Räkna därför inte med säker löshet bara för att hunden tillhör rasen.

## Träning och motion

Samojedhunden behöver regelbunden fysisk aktivitet och mår bäst när en del av den har ett tydligt syfte. Drag, vandring, klövjning och annan uthållighetsinriktad träning ligger nära rasens användningsområde. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger variation, men ersätter inte möjligheten att röra sig och arbeta fysiskt.

SKK anger minst en timmes daglig promenad plus fysisk träning tre till fyra gånger i veckan som en vanlig utgångspunkt för en vuxen hund. Se det som ett riktmärke, inte som en exakt dos. Ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och träningsintensitet avgör hur mycket som är lämpligt. Valpar och unghundar ska bygga muskler och belastning successivt i stället för att följa en vuxen hunds upplägg.

Det går att lära hunden två olika regler: att ta i och dra på signal i arbetsselen, och att gå utan att sträcka vardagskopplet. Använd utrustning avsedd för aktiviteten, lär in tydliga startsignaler och öka sträcka, fart och last gradvis. En officiell polarhundsmerit visar att hunden har utfört ett definierat arbete enligt provets villkor. Resultatet säger något viktigt om funktionen, men bevisar inte att hunden är fri från ledproblem, hjärtsjukdom eller vardagsrädslor.

I varmt väder behöver belastningen anpassas efter förhållandena och just den hundens reaktion. Förlägg hårdare pass till svalare tider, välj lämpligt underlag, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden inte återhämtar sig normalt. En universell temperaturgräns blir missvisande eftersom luftfuktighet, sol, fart, kondition och individ påverkar värmebelastningen.

Inkallning bör tränas tidigt men aldrig överskattas. Långlina eller inhägnat område ger hunden rörelseutrymme när miljön är för svår för säker löshet. Det är särskilt viktigt om individen visar jaktintresse eller gärna väljer egna vägar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos samojedhund. I rasens nya svenska avelsstrategi låg andelen C-, D- och E-resultat bland röntgade hundar födda 2019–2024 omkring 20–25 procent. Siffran gäller undersökta hundar och ska inte utan vidare räknas om till hela populationen, men höftresultaten är värda att granska vid valpköp.

För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parning. Samojedhunden omfattas också av HD-index: föräldrarnas genomsnittliga index rekommenderas vara över 100, och hundar med D eller E får inte användas i avel. Det är mer nyanserat än påståendet att bara A- och B-hundar kan ingå i en kombination. Kontrollera både föräldradjurens resultat, index vid parningen och utfallet hos syskon och tidigare avkommor i SKK Avelsdata.

Rasklubben rekommenderar även ögonlysning från 18 månaders ålder och att resultatet är utan anmärkning eller endast visar något som inte klassas som ärftligt. RAS visar samtidigt att en liten andel av hundarna ögonlystes 2021–2024. Be därför om det faktiska registrerade resultatet i stället för ett allmänt besked om att linjen har bra ögon.

Diabetes mellitus förtjänar också uppmärksamhet. En stor svensk försäkringsstudie och senare norsk forskning placerade båda samojedhund bland raserna med högst risk. Studierna beskriver risk på rasnivå och kan inte avgöra om en viss valp kommer att bli sjuk. Fråga om diagnoser i nära släkt och ta förändringar i hundens hälsa på allvar tillsammans med veterinär.

## Historia och ursprung

Samojedhunden kommer från norra Ryssland och Sibirien och har fått sitt namn efter de samojediska folken. Hundarna användes på olika håll till jakt, drag och senare även renvallning. De levde nära människorna och användes enligt rasstandarden också som värmekälla i kåtorna. Dagens ras har släd- och sällskapshund som officiellt användningsområde.

De få hundar som fördes från Sibirien till Västeuropa, tillsammans med hundar som följde forskningsexpeditioner, blev grunden för den västerländska populationen. Den första samojedhunden registrerades i SKK 1893. En svensk-norsk standard för nordisk spets publicerades 1908, och den första engelska rasstandarden för samojedhund skrevs 1909.

Historien förklarar varför dagens avel inte bara handlar om vit päls och ett vänligt uttryck. Svenska Polarhundklubben arbetar för att bevara rasens polara egenskaper och praktiska bruk som draghund. Den som väljer rasen behöver därför vara intresserad av dess funktion, inte enbart dess utseende.

## Att leva med rasen

Samojedhunden kan bo i lägenhet om den får rätt liv utanför bostaden. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten till daglig aktivitet, återhämtning och regelbunden utevistelse. I ett lyhört hus behöver du dessutom ta reda på hur valpens nära släktingar låter i vardagen och arbeta tidigt med lugn, eftersom en ljudlig individ snabbt påverkar grannarna.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, lugna stunder när valpen är trygg i hemmet och öka först när den kan koppla av. Vissa hundar lär sig snabbt, andra behöver betydligt mer tid. Planera inte valpköpet utifrån att just din samojedhund automatiskt kommer att klara en hel arbetsdag ensam.

Med barn gäller samma säkerhetsprinciper som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasens sociala ideal är positivt, men ingen rasetikett ersätter övervakning och respektfull hantering. Samma försiktighet gäller katter och andra djur. Fråga hur föräldrarna fungerar, gör introduktioner kontrollerat och utgå från den enskilda hundens jaktintresse och tidigare erfarenheter.

Pälsen märks i vardagen. Du behöver acceptera lösa hår, avsätta tid för genomgång och kunna torka en blöt päls ordentligt. Samojedhunden är inte allergifri: hundallergen finns framför allt i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har allergi bör därför inte fatta beslut utifrån påståenden om vit päls, liten lukt eller låg fällning.

Kontrollera uppgifterna bakom uppfödarens allmänna kvalitetsord. Slå upp föräldrarnas HD-status och aktuella index, ögonresultat, BPH och eventuella arbetsmeriter. Fråga hur nära släktingar har fungerat i drag, vid hundmöten, hemma, ensamma och i varmt väder. Be uppfödaren visa hur en vuxen päls sköts. En arbetsmerit visar provad funktion, BPH visar observerade reaktioner och hälsoregistren visar kända resultat. Tillsammans ger de ett bättre beslutsunderlag, men ingen enskild uppgift garanterar hur valpen blir.

Samojedhund

Fédération Cynologique Internationale

Svenska Polarhundklubben (Swedish Polar Dog Club)

Deutscher Club für Nordische Hunde e.V.

Mellanstor, kraftig arktisk spets som av Samojedfolket avlades för att valla renar, dra slädar och dela tält med familjen. Känd för sitt ”Samojed-leende” och sin täta, nästan luktfria dubbelpäls. Social, energisk, ljudlig och intelligent; behöver nära sällskap, konsekvent men mjuk träning och gott om motion.

Vintertassen

## Snabbfakta

- Berner sennenhund är en stor schweizisk gårdshund som ursprungligen användes för att vakta, dra och driva boskap. I dag är den främst sällskaps- och allroundhund.
- Hanar är 64–70 cm i mankhöjd, med 66–68 cm som ideal. Tikar är 58–66 cm, med 60–63 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasen ska vara självsäker, uppmärksam, godmodig och tillgiven familjen samt vänlig mot främmande personer.
- En vuxen hund behöver ordentlig aktivitet varje dag. Valpar och unghundar ska däremot inte motioneras målmedvetet eller belastas hårt.
- Den långa dubbelpälsen behöver normalt gås igenom varje vecka och oftare under fällning.
- För svensk avel krävs officiella resultat för både höfter och armbågar före parning. SH-testet för histiocytärt sarkom är ett risktest, inte ett besked om att hunden är frisk eller sjuk.
- Tumörsjukdomar och låg levnadsålder är rasens allvarligaste hälsoproblem. Släktingars livslängd och dokumenterade dödsorsaker är därför viktiga vid valpköp.

## Utseende och päls

Berner sennenhund är stor och kraftig men ska samtidigt vara rörlig, harmonisk och välbalanserad. Kroppen är ungefär tio procent längre än mankhöjden och ska vara kompakt snarare än långsträckt. En tung siluett är inte samma sak som korrekt rastyp: hunden ska röra sig fritt och bära sin storlek utan övervikt.

Hanar ska vara 64–70 cm höga, helst 66–68 cm. Tikar ska vara 58–66 cm, helst 60–63 cm. Rasstandarden har inget viktmått. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull i stället för att försöka nå ett visst antal kilo.

Huvudet ska vara kraftigt men inte för tungt. Ögonen är mörkbruna och mandelformade, och öronen är medelstora och trekantiga. Den buskiga svansen når minst till hasen och bärs hängande i vila, men får komma upp i rygghöjd i rörelse.

Pälsen är lång och glänsande, rak eller svagt vågig. Grundfärgen är kolsvart med djupt roströda tecken på kinder, över ögon, på ben och i bringa. Vitt finns bland annat i en symmetrisk bläs samt på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärda, men teckningens symmetri säger inget om hundens hälsa.

Svenska Kennelklubbens rasguide rekommenderar borstning eller genomkamning en gång i veckan och dagligen under fällning. Anpassa efter individ och årstid. Arbeta ned till huden och kontrollera bakom öronen, i armhålorna och i behängen där tovor lätt gömmer sig. Känn samtidigt efter knölar, ömhet och hudförändringar.

Förlägg längre sommaraktivitet till svalare tider, erbjud skugga och vatten och låt hunden vila om den inte återhämtar sig normalt. Lämna aldrig hunden i en varm bil, inte heller i skugga eller med en ruta på glänt.

## Temperament och personlighet

En rastypisk berner sennenhund ska vara trygg, godmodig och följsam, inte rädd eller aggressiv. Standarden beskriver också en uppmärksam och vaksam hund som är tillgiven familjen och vänlig mot främmande personer. Det är en målbild för avel och mentalitet, inte en garanti för varje valp eller varje situation.

Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men en yvig unghund i den här storleken kan välta ett barn, dra omkull en vuxen eller tränga en besökare utan aggressiv avsikt. Träna därför tidigt på fyra tassar i golvet, lugna hälsningar, koppelgående och att lägga sig på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Ge den lugna erfarenheter av människor, hundar, trafik, underlag, hantering och olika miljöer, med möjlighet att iaktta på avstånd. Återkommande rädsla ska tas på allvar, inte förklaras bort som att rasen är ”mjuk”.

Berner sennenhund kan fungera väl med barn och andra djur, men individ och introduktion avgör. Barn ska inte klättra på hunden eller störa dess sömn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och en vuxen ska alltid vara med när små barn och hund umgås.

## Träning och motion

En vuxen berner sennenhund behöver ordentlig motion och meningsfull aktivitet varje dag, men inget fast minutantal. Anpassa efter ålder, hull, hälsa, kondition, underlag och temperatur. Promenader med tid att nosa, vardagslydnad, sökövningar och lek ger en bättre vardag än att bara försöka trötta ut hunden.

För valpar och unghundar skiljer Svenska Kennelklubben mellan naturlig rörelse och målmedveten motion. Låt hunden röra sig i egen takt och vila vid behov. Planerade löppass, upprepade hopp och tungt dragarbete får vänta tills den är fysiskt mogen. Utgå inte från en enkel femminutersregel; anpassa i stället aktiviteten efter hundens rörelser, trötthet och återhämtning.

Korta, tydliga och belöningsbaserade träningspass passar bra. Prioritera sådant som blir svårt att lära in först när hunden är fullstor:

- att följa ett lätt koppel och vända med föraren
- att hälsa utan att hoppa eller luta hela sin tyngd mot någon
- inkallning och kontakt trots störningar
- att vänta vid dörrar och gå lugnt in och ut ur bilen
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

Rasens bakgrund kan tas till vara genom nosarbete, lydnad, rallylydnad, klövjning eller rasklubbens drag- och arbetsprov. Drag med last kräver rätt utrustning, gradvis uppbyggnad och en fysiskt mogen, frisk hund.

## Hälsa

Hälsa och livslängd måste väga tungt vid val av berner sennenhund. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver tumörsjukdomar som rasens största hälsoproblem och visar att den låga levnadsåldern består. Ingen kan ändå lova en enskild hund ett visst antal år.

I de svenska dödsfallsdata från försäkringsbolag för 2016–2021 som avelsstrategin redovisar var medianåldern 5,5 år. I en schweizisk studie av klubbregistrerade hundar födda 2001–2002 var medianöverlevnaden 8,4 år. Population, tidsperiod och metod skiljer sig, så talen är inte samma slags prognos. De visar varför hälsa och livslängd i nära släkt är viktigare än ett generellt spann.

Tumörer stod för mer än hälften av dödsfallen i både en schweizisk och en nederländsk studie. Histiocytärt sarkom är den tumörform som rasens hälsoarbete särskilt riktas mot. SH-testet delar in hundar i lägre, genomsnittlig eller högre genetisk risk jämfört med rasen. Det är inte ett diagnostiskt test: en hund med lägre risk kan bli sjuk och en hund med högre risk kan förbli frisk.

HSIMS bedömer en tänkt kombination utifrån SH-resultat. Verktyget ska vägas samman med livslängd, övrig hälsa, släktskap och funktion. Ensidigt urval för lägsta risk minskar den genetiska variationen. SH-test rekommenderas i avelsstrategin men krävs inte för SKK-registrering. Svenska Sennenhundklubbens valpförmedling kräver däremot sedan 2025 att båda föräldrarna är testade.

Båda föräldrarna måste ha officiell HD- och ED-status före parning för att avkomman ska kunna SKK-registreras. HD D eller E och ED grad 2 eller 3 får inte användas. Avelsstrategin rekommenderar dessutom ED-fria föräldrar och att deras genomsnittliga HD- och ED-index överstiger 100. Index 100 motsvarar rasens genomsnitt och väger in släktingar; index och röntgade kullsyskon säger därför mer än ett enskilt resultat.

Renal dysplasi, RD, är en allvarlig störning i njurarnas utveckling som främst drabbar unga hundar. Bekräftade fall registreras centralt och säker diagnos kräver undersökning av njurvävnad. Familjär nefropati är en annan dokumenterad njursjukdom som oftare drabbar unga vuxna. Det finns inget enkelt DNA-test som kan visa att en kombination är fri från dessa sjukdomsanlag.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat och kombinationens aktuella index
- hur många kullsyskon och tidigare avkommor som har röntgats och deras resultat
- SH-resultat och hur HSIMS samt genetisk variation har vägts in
- njursjukdomar, tumördiagnoser, livslängd och verifierade dödsorsaker hos föräldrar, syskon och äldre släktingar

## Historia och ursprung

Berner sennenhund har sitt dokumenterade ursprung som gårdshund i alpområdet kring Bern i Schweiz. Den vaktade gårdar, drog last och hjälpte till med boskap. Hundarna kallades Dürrbächler efter värdshuset Dürrbach vid Riggisberg, där den långhåriga, trefärgade typen var vanlig.

Dürrbächler visades på hundutställningar 1902, 1904 och 1907. I november 1907 bildade uppfödare kring Burgdorf Schweizerischen Dürrbach-Klub för att renavla hundarna och definiera rasens kännetecken. Namnet berner sennenhund etablerades senare i anslutning till de andra schweiziska sennenhundarna.

Påståendet att rasen härstammar från romerska mastiffer återkommer ofta, men det ingår inte i den säkert dokumenterade historiken. Den användbara kärnan är den lokala gårdshunden kring Bern, arbetet med vakt, drag och boskap samt den organiserade rasbildningen i början av 1900-talet.

## Att leva med rasen

Berner sennenhund kräver plats i vardagen, inte bara på golvet. Lägenhet kan fungera, men kontrollera trappor, hiss, hala golv, närhet till rastning och hur en sjuk hund ska transporteras. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och samarbete.

Planera för en stor bädd, en bil och en sele som rymmer hunden, foder, försäkring och utrymme att torka en blöt päls. Ordna halksäkra ytor där det behövs. Det är bättre att lösa sådant medan hunden är ung än när den har ont.

Ensamhet måste tränas individuellt. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka först när den kan lägga sig och komma till ro. Ihållande pip, vandrande, flämtande eller krafsande visar att steget blev för stort. Rasens tillgivenhet är inte ett bevis på separationsproblem, men den är heller ingen garanti för att hunden klarar en hel arbetsdag ensam.

Introducera hund och katt stegvis. Börja åtskilda, låt dem vänja sig vid varandras doft, ge katten en hundfri plats och hindra hunden från att jaga. Korta möten bakom grind eller med hunden i koppel kan sedan förlängas när båda är avslappnade. Samma lugna princip gäller möten med andra hundar; storleken gör tidig koppelkontroll extra viktig.

En bra uppfödare kan tala om både styrkor och problem i släkten och visar dokumentation, inte bara testnamn. Välj en kombination där hälsa, mentalitet, funktion och genetisk variation har bedömts tillsammans. Öppenhet om sjuka och avlidna släktingar är minst lika värdefull som fina föräldraresultat.

Berner sennenhund

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Deutscher Club für Berner Sennenhunde e.V. (Germany)

Stor schweizisk gårdshund med kraftig, välbalanserad kropp och tjock trefärgad päls. Kärleksfull, människoorienterad och oftast mild mot barn. Behöver måttlig daglig motion, svalt klimat, regelbunden pälsvård och vänlig, konsekvent träning. Hälsokontroller är avgörande på grund av ledproblem och cancer.

## Snabbfakta

Bernedoodle är en korsning mellan berner sennenhund och pudel, inte en standardiserad hundras. Det finns därför ingen gemensam rasstandard som gör storlek, päls eller temperament lika förutsägbart som inom en etablerad ras.

- **Storlek:** Som ett grovt riktmärke kan en bernedoodle ha en mankhöjd på 30–60 cm och väga 25–45 kg, men variationen är stor. Måtten är vägledning, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Päls:** Den kan dra mer åt berner sennenhundens fällande dubbelpäls eller åt pudelns växande, lockiga päls. Många individer hamnar någonstans däremellan.
- **Aktivering:** En bernedoodle behöver fysisk aktivitet, mental stimulans och träning varje dag, men mängden måste anpassas efter ålder, storlek, hälsa och individ.
- **Pälsvård:** Räkna med återkommande, noggrann kamning och planera för att professionell klippning kan behövas om pälsen liknar pudelns.
- **Hälsa:** Korsningen i sig är inget friskintyg. Seriöst underlag omfattar verifierbara hälsoundersökningar och resultat för både berner- och pudelföräldern.

Det viktigaste inför ett köp är alltså inte vilken etikett valpkullen har, utan vilka föräldradjur som faktiskt använts, hur de mår och fungerar samt vad tidigare vuxna avkommor har utvecklat för storlek, päls och beteende.

## Utseende och päls

Vuxenstorleken hos en bernedoodle går inte att läsa ut säkert ur namnet. Pudeln finns i fyra storlekar: toy cirka 24–28 cm, dvärg 28–35 cm, mellan 35–45 cm och stor, över 45 och upp till 60 cm. Berner sennenhund är betydligt större, med en mankhöjd på 58–66 cm för tikar och 64–70 cm för hanar. Vilken pudelvariant som är förälder får därför stor praktisk betydelse.

Benämningar som ”mini” och ”standard” är inte officiella bernedoodlemått. Be i stället om pudelförälderns registrerade variant, båda föräldrarnas mått och vikter samt uppgifter om fullvuxna hundar från tidigare kombinationer. Det ger bättre beslutsunderlag än en storleksetikett eller valpens tassar. Kön och individuell nedärvning gör ändå att kullsyskon kan bli olika.

Pälsen är lika svår att lova i förväg. Berner sennenhund har lång, rak eller vågig dubbelpäls med underull och tydliga fällningsperioder. Pudeln har en tät, lockig päls som växer kontinuerligt och inte fäller på samma sätt. En bernedoodle kan få rakare, vågigare eller lockigare päls, med varierande mängd underull och fällning.

Planera för mer pälsarbete än du hoppas behöva. Gå regelbundet igenom hela pälsen och anpassa rutinen efter hur lätt den tovar och hur mycket den fäller. En tätare och mer pudellik päls behöver vanligen klippas återkommande. Vänj valpen lugnt vid borstning, kam, tasshantering och bad från början.

Bernedoodle är inte en allergifri hund. Allergener kommer framför allt från hud och saliv, och mängden varierar mellan individer – även inom samma kull. Låg fällning är därför ingen garanti för att en allergisk person tål hunden. Den som har hundallergi bör ta medicinsk rådgivning och bedöma reaktionen på den aktuella individen i stället för att lita på pälsbeskrivningen.

## Temperament och personlighet

Bernedoodlens temperament måste bedömas individ för individ. Berner sennenhund beskrivs som godmodig, tillgiven, uppmärksam och följsam, medan pudeln brukar vara social, livlig, snabbtänkt och aktiv. En korsning får dock inte automatiskt föräldrarasernas mest önskade egenskaper i en bestämd kombination.

Vissa bernedoodles blir lugna och mjuka, andra mer intensiva, vaksamma eller lättväckta. En hund kan vara snabb att lära men samtidigt känslig för hård hantering, eller social hemma men avvaktande i nya miljöer. Tidiga erfarenheter, avelsurval, vardag, hälsa och träning påverkar hur de medfödda förutsättningarna utvecklas.

Träffa alltid valpens mamma och, när det är möjligt, även pappan eller andra vuxna släktingar. Titta efter återhämtning efter överraskningar, trygg kontakt med människor, förmåga att varva ned och hur hundarna hanteras i vardagen. Fråga också hur tidigare avkommor fungerar efter könsmognaden. Det säger mer än generella löften om att alla bernedoodles är barnvänliga, enkla eller sociala med alla.

## Träning och motion

En bernedoodle behöver daglig rörelse och mental aktivering, men ett exakt minutmål passar dåligt för en så varierande korsning. En liten, vuxen individ med lugnt temperament kan ha andra behov än en stor, ung hund som ärvt mer av pudelns tempo. Promenader bör kombineras med nosarbete, problemlösning, vardagslydnad och lugn återhämtning.

Valpar och storvuxna unghundar ska inte konditionstränas målmedvetet. Öka belastning, sträcka och svårighetsgrad stegvis utifrån hundens utveckling. En vuxen hund kan passa för exempelvis spår, sök, rallylydnad, apportering eller vandring om kroppen och intresset lämpar sig.

Träna med belöningar, tydliga rutiner och korta pass. Prioritera inkallning, koppelvana, hantering, förmåga att koppla av och att kunna avstå från sådant som lockar. En bernedoodle behöver inte en ”stark ledare”, men den behöver en konsekvent ägare som förebygger oönskade vanor och gör rätt beteende lätt att välja.

Korsningen kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte ett automatiskt nybörjarval. Osäker vuxenstorlek, omfattande pälsvård och skillnader i aktivitetsnivå kräver mer förberedelse än beskrivningen ”smart och lättlärd” antyder.

## Hälsa

Det finns inte tillräckligt stark bernedoodlespecifik forskning för att ange en säker egen sjukdomsprofil. Hälsorisker bör därför inte räknas fram genom att bara slå ihop två raslistor, och en korsning ska inte antas vara friskare enbart för att föräldrarna tillhör olika raser.

En brittisk studie från 2024 jämförde tre andra pudelkorsningar – cavapoo, cockapoo och labradoodle – med deras föräldraraser. I 86,6 procent av jämförelserna sågs ingen statistiskt säker skillnad i rapporterad sjukdomsrisk. Studien omfattade inte bernedoodle, men den visar varför ”blandras är friskare” inte är ett tillräckligt beslutsunderlag.

Kontrollera i stället båda föräldradjuren var för sig:

- För **berner sennenhund** rekommenderas bland annat undersökning av höfter, armbågar, ögon och hjärta samt DNA-test för degenerativ myelopati. Rasen har dokumenterade problem med bland annat HD, ED, renal dysplasi och tumörsjukdomar.
- För **pudel** beror relevanta tester på storleksvarianten. Toypudel bör ha underlag för PRA-prcd, ögon och patella. Dvärgpudel har dessutom höftutvärdering. För storpudel omfattar rekommendationerna höfter, ögon, sköldkörtel samt DNA-underlag för NEwS och von Willebrands sjukdom typ I. Om föräldern är mellanpudel ska aktuella svenska rekommendationer kontrolleras särskilt; anta inte att ett testpaket för en annan pudelvariant är tillräckligt.

Be om registrerings- eller databasidentifierare och läs själva resultaten. Att ett test är utfört betyder inte att resultatet är normalt. Exempelvis visar de internationella CHIC- och BRT-beteckningarna att föreskrivna resultat har registrerats och offentliggjorts, inte att hunden är fri från varje risk. Friska, testade föräldrar ger heller ingen garanti, men de ger ett betydligt bättre underlag än muntliga försäkringar eller ett allmänt DNA-paket utan koppling till föräldraras och pudelstorlek.

## Historia och ursprung

Bernedoodle är en modern, avsiktlig korsning av två etablerade raser med helt olika dokumenterad historia. Uppgifter om en exakt ”första” kull, uppfödare eller startår återges ofta, men saknar en gemensam kennelklubbsstandard och bör inte presenteras som säker rasgrundning.

Berner sennenhund har sitt ursprung i Schweiz och användes som gårds-, vakt-, drag- och boskapsdrivande hund i området kring Bern. Pudeln räknas av FCI som en fransk ras; den större typen har historiskt använts som vattenapportör och har senare utvecklats i flera storlekar som sällskaps- och aktivitetshund.

Namnet bernedoodle beskriver alltså härstamningen, inte en enhetlig fortsättning på någon av föräldrarasernas standarder. Generationstermer och kommersiella linjenamn ersätter inte information om de verkliga föräldradjuren och garanterar inte en viss päls, storlek, hälsa eller personlighet.

## Att leva med rasen

En bernedoodle kan fungera väl i en familj, med andra djur och i lägenhet – om den aktuella hundens storlek, beteende och behov passar vardagen. Boendeformen är mindre viktig än tillgången till daglig utevistelse, aktivering, vila och praktisk pälsvård.

Med barn behövs alltid en närvarande vuxen. Barn ska lära sig att låta hunden äta och vila i fred, och hunden behöver en egen trygg plats. En stor eller livlig bernedoodle kan oavsiktligt välta ett litet barn, medan en mindre individ kan skadas av hårdhänt lek. ”Barnvänlig” får därför aldrig ersätta tillsyn och träning.

Samliv med hundar eller katter beror på individ och tidigare erfarenheter. Introducera stegvis, ge katten hundfria reträttplatser och förhindra jakt från första mötet. Låt inte djuren vara ensamma tillsammans förrän deras beteende är tryggt och förutsägbart.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder. Svenska råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge en hund bör lämnas ensam. Vissa vuxna hundar klarar ett par timmar, medan andra blir oroliga betydligt snabbare. Ordna hundvakt, dagmatte eller annan lösning om arbetsdagen inte passar den enskilda hunden.

### Kontrollpunkter före köp

- Vilken pudelvariant är förälder, och vilka är föräldrarnas faktiska mått?
- Kan du träffa mamman och se dokumentation om pappan, vuxna släktingar och tidigare avkommor?
- Finns fullständiga, verifierbara hälsoutlåtanden för båda föräldradjuren enligt respektive ras och pudelvariant?
- Hur ser vuxna hundars päls ut, hur ofta sköts den och kan uppfödaren visa praktisk pälsvård?
- Vilket stöd finns om hundens storlek, temperament eller päls blir annorlunda än förväntat?

En genomtänkt bernedoodleägare väljer därför föräldradjur och uppfödning lika noggrant som valp. Det minskar inte all osäkerhet, men gör den synlig innan den blir ett vardagsproblem.

Bernedoodle

German Kennel Club (VDH)

Royal Canin (UK)

Bernedoodles är en korsning mellan berner sennenhund och pudel och finns i allt från ministorlek till stora hundar. De är robusta, tillgivna och väldigt människoorienterade, med vågig eller lockig päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. De är intelligenta men mognar långsamt och passar bäst i aktiva hem där de slipper vara ensamma under längre perioder.

Vi har fött i familjen i över 45 år. Vi utbildar oss kontinuerligt för att kunna skapa de bästa möjliga förutsättningarna för våra hundar. 
Om du har några frågor finns vi tillgängliga och hjälper gärna till. 
Snabelsnuten ser fram emot deras besök. ☺️

Snabelsnutens Hus

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

## Snabbfakta

Welsh corgi pembroke är en liten men kraftig vall- och boskapshund som i dag främst lever som aktiv sällskapshund. Den passar bäst hos den som vill kombinera promenader med vardagsträning, nosarbete eller annan mental aktivering.

- Mankhöjd: cirka 25–30 centimeter
- Vikt enligt rasstandarden: 10–12 kilo för hanar och 9–11 kilo för tikar
- Ursprungsland: Storbritannien, med rasens brukshistoria i Wales
- Päls: medellång dubbelpäls som fäller, särskilt under tydliga fällningsperioder
- Temperament: idealet är en frimodig, alert och vänlig hund, men skillnaderna mellan individer är stora
- Livslängd: den svenska rasklubben beskriver många hundar som blir 12–14 år, men ålder och hälsa varierar

Pembroke och welsh corgi cardigan är två skilda raser, inte varianter av samma ras. De skiljer sig bland annat i storlek, färger och svans. Välj inte mellan dem utifrån förenklade påståenden om att den ena alltid är lugnare eller mer social.

## Utseende och päls

Welsh corgi pembroke ska vara lågställd, stark och robust utan att se tung eller orörlig ut. Kroppen är medellång, bröstkorgen bred och djup och öronen upprättstående. Trots de korta benen ska en frisk pembroke röra sig fritt och aktivt.

Rasstandarden anger ungefär 25–30 centimeter i mankhöjd, 10–12 kilo för hanar och 9–11 kilo för tikar. Siffrorna är riktmärken, inte rätt målvikt för varje hund. Hull och muskelmassa måste också bedömas.

Pälsen består av raka, medellånga täckhår och tät underull. Godkända färger är rött, sobel, fawn och svart med tanteckning. De kan förekomma med eller utan vitt på ben, bröst och hals; en mindre mängd vitt på huvud och nosparti är också tillåten.

Äldre rasbeskrivningar kan ge intrycket att alla pembrokes har kort svans. De kan i själva verket födas med full svans eller naturlig stubbsvans av olika längd. Svanskupering är förbjuden i Sverige om ingreppet inte behövs av veterinärmedicinska skäl. En kuperad hund är därför inte svenskfödd; kontrollera dess ursprung och införselhandlingar noga.

Welsh corgi cardigan är vanligen något högre, har en lång, rävliknande svans och fler godkända färger. Färg eller personlighet räcker ändå inte för säker identifiering; stamtavlan visar vilken ras hunden tillhör.

Pälsen behöver inte trimmas. Borsta regelbundet och arbeta igenom underullen när fällningen ökar. Det tar bort löst hår och gör hudförändringar lättare att upptäcka. Bada när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema. Vänj valpen lugnt vid borstning, kloklippning och tandvård.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en frimodig, arbetsvillig, utåtriktad och vänlig hund. Samtidigt visar SKK:s aktuella BPH-analys av vardagsbeteenden stor spridning bland de hundar som deltagit. Vissa hälsar intensivt på främmande människor, andra betydligt mindre. En rasbeskrivning kan därför inte tala om exakt hur en viss valp blir.

Pembrokens bakgrund som gårds- och boskapshund märks ofta i vaksamhet, snabba reaktioner och förmåga att fatta egna beslut. Många tycker om att samarbeta, men en del behöver mer träning för att välja föraren framför sådant som händer runt omkring. Det gör rasen rolig att träna, men inte alltid självgående i vardagen.

SKK lyfter särskilt fram en möjlig tendens att vakta, skälla och nafsa mot hälar. Det sista hänger samman med rasens historiska arbete nära boskapens bakben, men vallningsbeteendet ser inte likadant ut hos alla hundar. Nafsande mot springande barn, fötter eller byxben ska ändå stoppas tidigt. Belöna i stället lugn kontakt, följsamhet och att hunden väljer en tillåten uppgift.

Skällande varierar också. En pembroke kan reagera på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller förväntan, men rasnamnet avgör inte hur stort problemet blir. Fråga hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar hemma. Träna lugna rutiner kring dörr, gäster och vila från början.

För barnfamiljen är rätt individ och en genomtänkt vardag viktigare än etiketten ”familjehund”. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred.

## Träning och motion

Welsh corgi pembroke behöver daglig fysisk och mental aktivering, men ett bestämt antal minuter eller kilometer passar inte alla. Ålder, hälsa, kondition och promenadens innehåll påverkar behovet mer än ett standardschema.

En bra vardag innehåller promenader med tid att nosa, korta träningsstunder och en uppgift som kräver koncentration, till exempel godissök, spår eller nya vardagsfärdigheter. Variera lugna aktiviteter med rörelse och planerad vila. En hund som får springa mycket men aldrig tränar på att koppla av kan ändå ha svårt att komma till ro.

Börja tidigt med inkallning, koppelgående, impulskontroll och ett lugnt avbrott från skällande eller nafsande. Belöningsbaserad träning gör det lätt att visa hunden vilket beteende som lönar sig. Håll passen tydliga och avsluta medan hunden fortfarande är engagerad i stället för att nöta samma övning.

Rasen kan uppskatta lydnad, rallylydnad, spår, nose work och agility. Välj aktivitet efter hundens kropp och motivation. Alla pembrokes har inte vallningsanlag bara för att rasen historiskt arbetat med boskap; sådana egenskaper måste bedömas hos den enskilda hunden.

De korta benen är inte ett skäl att behandla en frisk vuxen hund som ömtålig. Bygg kondition och muskler stegvis och ge hunden bra fäste på hala golv. Anpassa belastningen för valpar, äldre hundar och hundar som återhämtar sig från skada. Plötslig smärta, ovilja att röra sig, hälta eller svaghet ska bedömas av veterinär, inte mötas med allmänna råd om trappor eller ramper.

## Hälsa

Welsh corgi pembroke beskrivs som en generellt frisk ras i den svenska avelsstrategin, men köparen behöver ändå kontrollera höfter, ögon och dokumenterad hälsa i släkten. Skilj mellan registreringskrav, rasklubbens råd och DNA-test som går att köpa.

Sedan januari 2025 kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning för att valparna ska kunna registreras. Be att få se resultaten och fråga hur uppfödaren har resonerat; ”röntgad” betyder inte att resultatet saknar anmärkning.

Svenska Welsh Corgi Klubben rekommenderar också att avelsdjur ögonundersöks före parning. Fråga efter aktuella resultat för båda föräldrarna och om det finns ögonfynd i nära släkt. Rasklubben följer dessutom hältor och förkortat armbågsben, så kallad short ulna, som kan göra frambenet felställt. En ung hund med tilltagande utåtvriden tass, krokigt framben eller hälta bör undersökas tidigt av veterinär.

DNA-test för degenerativ myelopati, DM, och von Willebrands sjukdom typ 1 förekommer i rasen, men resultatet måste tolkas rätt. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver DM-testet som ett risktest och rekommenderar inte rutinmässig testning, eftersom testet inte ger hela den kliniska bilden och sjukdomen inte är dokumenterad som ett större problem bland svenska hundar. För vWD typ 1 har rasklubben tagit bort sitt tidigare råd om rutinmässig testning efter en genomgång med SKK:s DNA-grupp. Ett laboratorieresultat bevisar alltså inte i sig att en hund är sjuk eller kommer att bli det. Be uppfödaren förklara varför ett test har gjorts och hur resultatet har vägts mot övrig hälsa och genetisk variation.

Håll hunden i normalt hull genom hela livet. En tydlig midja ska kunna ses uppifrån och revbenen ska kännas med lätt tryck. Väg hunden regelbundet, men låt inte standardens kilotal ersätta en riktig hullbedömning. Kontakta veterinär om vikten förändras utan tydlig förklaring eller om hunden behöver ett strukturerat viktminskningsprogram.

## Historia och ursprung

Welsh corgi pembroke utvecklades i Wales som gårds- och vallhund, men rasens tidigaste ursprung är inte slutgiltigt klarlagt. Teorier om flamländska vävare, nordiska spetshundar och släktskap med västgötaspets ska därför ses som teorier, inte som säkra historiska fakta.

Det dokumenterade arbetet på walesiska gårdar förklarar rasen bättre. Pembrokes hjälpte till att flytta boskap till och från ladugården, vaktade gården och utförde flera andra uppgifter. Som heeler drev hunden boskap genom att arbeta nära djurens bakben. Uppgiften krävde vaksamhet, rörlighet, beslutsamhet och både självständighet och samarbete.

Pembroke och cardigan utvecklade egna särdrag i Wales men betraktades länge gemensamt som welsh corgi. De skildes åt som två raser 1934. FCI placerar pembroke som ras nummer 39 i grupp 1 för vall-, boskaps- och herdehundar.

I Sverige lever pembrokes nästan alltid som sällskapshundar, även om några fortfarande får valla. Arvet syns oftare i hundsport, nosarbete och en vardag där hunden får lösa uppgifter med sin ägare.

## Att leva med rasen

En welsh corgi pembroke kan bo i lägenhet, radhus eller villa om vardagen ger tillräckligt med aktivitet, återhämtning och sällskap. Den lilla mankhöjden gör inte hunden passiv, och en trädgård ersätter inte promenader eller träning. I lägenhet är det särskilt viktigt att arbeta tidigt med ljud i trapphus, utsikt från fönster och lugn vid dörren.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir avslappnad. Valpar och oroliga hundar behöver extra hänsyn. Hundar ska också rastas återkommande under dagen, så den som arbetar långa dagar behöver planera hjälp med sällskap och rastning.

Rasen kan leva med andra hundar eller katter, men om det fungerar avgörs av individerna och introduktionen. Låt en katt ha hundfria platser och möjlighet att komma undan, håll de första mötena kontrollerade och förhindra jakt. Smådjur ska skyddas från stress och fysisk kontakt. Tidigare erfarenhet av ett djurslag är värdefull information, men ingen garanti för nästa relation.

För en förstagångsägare kan pembroke fungera om personen uppskattar träning och är konsekvent utan hårda metoder. Den passar sämre för den som vill ha en hund som nöjer sig med korta rundor, sällan fäller eller automatiskt är tyst och följsam.

Rasen har blivit betydligt vanligare i Sverige. När en ras blir populär behöver köparen vara extra noggrann. Träffa uppfödaren och valpens mamma, kontrollera registrering, id-märkning, veterinärbesiktning och officiella hälsoresultat. Om hunden är importerad eller svanskuperad ska ursprung och införselhandlingar vara tydliga. Ett bra köpbeslut bygger på dokument, öppna svar och hur hundarna faktiskt fungerar — inte på bilder eller löften om ett visst temperament.

Welsh corgi pembroke

Association Française du Corgi

Welsh corgi pembroke är en liten, kraftig vallhund med korta ben, rävliknande ansikte och en vädertålig dubbel päls som fäller året runt. Den är intelligent, aktiv och mycket människoorienterad och behöver daglig motion, mental stimulans, vänlig men konsekvent träning samt noggrann kontroll av vikt och rygg.

Mindre sällskapsuppfödning av dvärgtax och corgi utanför SKK/FCI, med både svenska och ungerska hundar i avelsbasen. Vi finns i Skåne, under namnet Jersgårdens. 

Vi genomför HD/ED-röntgen samt ögonlysning inför (alternativt i nära relation till kull i efterhand) planerad valpkull. Våra tikar föder maximalt 3 kullar under sin ”mamma-karriär”, och bor tillsammans med oss som familjehundar. En del av våra hundar är DNA-testade via embark för att utesluta att vi avlar merle + merle (dold merle).

Jersgården

Rättargården

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Sheperd Guardians är en liten och engagerad kennel som föder upp SKK-registrerade schäferhundar med stort hjärta för rasen.

Uppfödningen sker i liten skala där varje hund får tid, närvaro och rätt förutsättningar att utvecklas både mentalt och fysiskt. Hälsa, arbetsvilja och stabilt temperament är grundpelare i avelsarbetet, med målet att föda upp trygga, rastypiska schäferhundar som fungerar lika väl som familjehundar som i arbete.

Sheperd Guardians

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Norwegian Kennel Club (NKK)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Vi har 1-4 valpkullar per år och jag vill avla fram aussies som är trygga och funkar bra i vardagslivet men som också kan jobba med fint fokus och hög arbetslust. Jag är noga med att hundarna jag använder i avel ska vara sunt byggda och exteriört korrekta. De ska inte ha för mycket skärpa, gå upp för högt i stress eller ha rädslor.

Chaspades

Uppfödning av Maltipoo, Shihpoo & Labradoodle på landsbygden utanför Göteborg 🌸
Snälla, glada, friska familjehundar med trevligt temperament & hälsotestade föräldrar.
Vi finns på Instagram! Lyckligavovvenskennel

Lyckliga Vovven

Dorsens

Lavendelblommans kennel

Anfastebo hunduppfödning

Vaktmästarboställets kennel

Ozkagården's

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Vi bedriver uppfödning i hemmiljö och strävar efter att få fram friska, trevliga och rastypiska hundar.

Allt enligt SKK's regler

Vi vill bibehålla den rastypiska mentaliteten den Finska Lapphunden ska ha. 
Den ska vara glad, älska livet och trivas i de flesta hundvänliga hem. Den ska som ras vara en mångsidig sällskapshund och passa många olika livsstilar. Den ska tycka om aktiviteter men också kunna slappna av och njuta av livet.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet