Beagle

Innehållsförteckning

Snabbfakta

• Glad, kompakt drivande hund som kombinerar stark jaktlust med en kärleksfull familjepersonlighet
• Känd för sin melodiska ”beagle‑ylande” röst och en kraftfull nos som sällan missar ett spår
• Vanligtvis vänlig mot barn, andra hundar och besökare, även om deras nyfikenhet ibland kan leda till bus
• Smidig storlek som passar både stad och land, men kräver mycket daglig motion och mental stimulans
• Kort, lättskött päls, men fäller året runt och mår bra av regelbunden borstning och bra foder

Utseende & Päls

Beagle är en liten till medelstor drivande hund med en kompakt, atletisk kroppsform. Den ska se ut att orka en hel dag i fält utan att verka vare sig tung eller finlemmad. De flesta vuxna Beaglar är cirka 33–40 centimeter höga vid manken, beroende på vilket rasstandard man följer, och väger oftast mellan 9 och 15 kilo. Det placerar dem i en mycket lättskött storleksklass för de flesta hem – tillräckligt små för att kunna lyftas vid behov, men robusta nog att hänga med i ett aktivt liv.

Kroppen är något längre än hög, med välutvecklat bröst och rak, stark rygg. Benen är raka och muskulösa, och tassarna kompakta och fasta, mer kattfot än harfot, vilket hjälper hunden att ta sig fram på ojämnt underlag. Svansen är högt ansatt, bärs glatt och har en lätt böj. Ett typiskt kännetecken är den vita svanstippen, ofta kallad ”flaggan”. Traditionellt gjorde den det lättare för jägare att se hunden i högt gräs eller tät vegetation.

Huvudet är relativt brett med mjuk stopp, stora mörka eller hasselfärgade ögon och ett vänligt, vaket uttryck som många ägare finner oemotståndligt. Öronen är långa, lågt ansatta och hänger tätt intill kinderna, vilket ger Beaglen ett milt och tilltalande utseende. Nosen är bred med väl öppna näsborrar – en nyckel för en drivande hund som arbetar med nosen nära marken.

Beagle har kort, tät, vädertålig päls som ligger slätt mot kroppen. Pälsen är praktisk i fält och relativt lätt att hålla ren. Den mest välkända färgteckningen är trefärgad, ofta svart, vitt och tan, men det finns även tvåfärgade varianter som citron och vitt, rött och vitt eller tan och vitt. Spräcklighet eller ticking förekommer i vissa linjer, och teckningen varierar mycket mellan individer. Många Beagleägare lär sig snabbt att känna igen sin hund i en grupp på den unika teckningen och formen på den vita svanstippen.

Pälsvården är enkel, men regelbunden skötsel gör ändå skillnad. Veckovis borstning med gummihandske eller mjuk borste hjälper till att få bort lösa hår och ger fin lyster. Beagle fäller året runt och kan fälla extra mycket på våren och hösten, så borstning flera gånger i veckan under dessa perioder minskar mängden hår på möbler och kläder. Ett bad var 1–3 månad, eller efter särskilt leriga äventyr, brukar räcka. Eftersom Beaglar har hängande öron är det bra att titta i öronen cirka en gång i veckan och rengöra varsamt vid behov för att förebygga vaxansamling eller öroninflammation.

Ägare bör också hålla koll på klor och tassar. Aktiva Beaglar som springer på varierat underlag sliter ofta klorna naturligt, men många sällskapshundar behöver ändå klippas var tredje till var fjärde vecka. Att kontrollera mellan tårna efter promenader hjälper till att upptäcka gräsfrön eller småsten som kan irritera. Med rimlig päls‑ och hudvård förblir Beaglen en ren, trivsam familjemedlem utan krav på salongsvård.

Temperament & Personlighet

Beagle uppskattas brett för sitt glada, utåtriktade och tillgivna temperament. Det är en hund som i regel möter världen med entusiasm och nyfikenhet. Oavsett om den lever som familjehund eller används i jakt är den typiska Beaglen livlig, godmodig och full av personlighet.

I vardagen beskrivs Beaglar ofta som lekfulla små clowner. De vill gärna vara med i allt familjen gör och ogillar att bli utestängda. Många följer sin ägare från rum till rum bara för att få vara nära. Samtidigt är de i regel inte lika klängiga som vissa mer känsliga raser. Med rätt träning och rutiner kan de flesta Beaglar lära sig att varva ner hemma och vila mellan aktiviteterna.

Beaglar kommer vanligtvis bra överens med barn när de är rätt socialiserade och samspelet övervakas. Deras robusta byggnad gör dem mindre ömtåliga än dvärgraser, och deras lekfulla natur passar ofta väl ihop med aktiva barn. Samtidigt måste små barn lära sig att behandla hunden varsamt och respektfullt. Ingen hund gillar att få öronen dragna eller att bli klättrad på, och en Beagle kan välja att gå undan eller markera om den känner sig överväldigad. Lugna, positiva möten bygger en stark relation och kan ge en trogen barndomskamrat som gärna följer med på lekar, promenader och familjeutflykter.

Med andra hundar märks ofta Beaglens bakgrund som flockhund. De flesta Beaglar uppskattar hundsällskap och kommunicerar väl med artfränder. Många ägare har mer än en Beagle, och hundarna brukar leka, jaga och vila tillsammans. I blandade flockar fungerar Beaglar i regel också bra med andra raser, men man bör alltid vara försiktig med mycket små hundar så att leken inte blir för hårdhänt.

Smådjur och Beagle kan vara en mer komplicerad kombination. Beagle är en drivande jakthund med stark jaktinstinkt, och vissa individer kan se kaniner, gnagare eller till och med frigående fåglar som byte. Vissa Beaglar lär sig visserligen att leva fredligt med en bofast katt, men det är långt ifrån garanterat. Tidiga, kontrollerade introduktioner och god hantering är avgörande. Även om en Beagle är snäll mot familjekatten inomhus kan den mycket väl jaga främmande katter eller vilda djur ute.

En av rasens mest utmärkande egenskaper är rösten. Beaglar nöjer sig inte bara med att skälla – de ylar eller ”bayer” gärna, särskilt när de är upphetsade, ensamma eller får ett starkt vittringsspår. För den som uppskattar ljudet är det en del av rasens charm. I lägenhet eller i mycket tätt boende kan denna ljudlighet dock bli en utmaning. God träning, tillräcklig aktivering och ordentlig motion är viktigt för att begränsa överdrivet skällande och ylande.

En annan vanlig utmaning är Beaglens självständighet och målmedvetenhet. När de fått upp ett spår blir många Beaglar helt fokuserade på att följa det. Detta kan upplevas som ”envishet”, men är egentligen ett starkt arbetsdriv. Nya ägare bör vara beredda på en hund som inte alltid kommer direkt på inkallning, särskilt lös i skogen med nosen djupt i ett spår. Tålamod, konsekvens och förståelse för rasens natur kommer man långt med. En väl uppfostrad Beagle är en glad, kärleksfull och mycket trevlig hund att leva med, men det är inte en ras som trivs med lite uppmärksamhet eller otydliga ramar.

Träning & Motion

Beaglar är energiska, intelligenta drivande hundar som behöver både fysisk motion och mental stimulans för att må bra och uppföra sig väl. De är inte lika intensiva som vissa bruk‑ eller vallhundar, men långt ifrån soffpotatisar. En uttråkad Beagle hittar snabbt på egna nöjen – till exempel att rensa sopkorgen, yla åt fåglar eller gräva flykttunnlar under staketet.

Som genomsnitt mår en vuxen Beagle bra av minst 1–2 timmars blandad aktivitet per dag. Det bör inkludera rask promenad, fri löpning i säker miljö och någon form av nosarbete eller problemlösning. Valpar och unghundar har ofta energitoppar och kan behöva fler, kortare pass anpassade så att deras växande leder inte överbelastas. Äldre Beaglar uppskattar fortfarande promenader och lekar, men motionen ska anpassas till ålder och eventuella hälsoproblem.

Frilufsning utan koppel är ett återkommande tema med den här rasen. Många Beaglar har stark jaktlust, och en enda lockande doft kan få dem att dra i väg långt bort, med nosen klistrad mot marken och öronen tillfälligt ”avstängda”. På öppna eller osäkra platser använder de flesta ägare hellre långlina eller inhägnade områden än helt lös hund. Det håller hunden trygg samtidigt som den får utrymme att utforska. En pålitlig inkallning är möjlig, särskilt om man börjar träningen tidigt med riktigt värdefulla belöningar, men kräver ofta mer arbete än hos raser med svagare fokus på dofter.

Beaglar svarar bäst på positiv, belöningsbaserad träning. Mat är en mycket stark motivation för nästan alla Beaglar. Små godbitar, kulor av torrfoder eller mjuka träningssnacks fungerar bra under passen. Korta, varierade pass där man blandar grundlydnad med roliga tricks och nosövningar håller hunden engagerad. Hårda korrigeringar eller straff skadar lätt förtroendet och leder sällan till bättre beteende hos den här rasen. Tydliga gränser, konsekvens och genomtänkt vardagshantering är effektivare.

Exempel på organiserade aktiviteter som ofta passar en Beagle:

• Spårning och enkla noslekar i trädgården eller längs promenaden
• Nose work‑kurser, mantrailing eller organiserade spårprov
• Agility, särskilt för friska och smidiga individer
• Rallylydnad eller grundlydnad för mentalt fokus

Enkla hemmalekar kan vara minst lika värdefulla som formella hundsporter. Att gömma godis under muggar eller i kartonger, sprida ut torrfoder i gräset för hunden att söka efter eller lära in nya signaler som ”tass”, ”snurra” eller ”sök” håller Beaglens hjärna sysselsatt. Hela familjen kan gärna dela på ansvaret för träning; det stärker relationen och motverkar att hunden knyter sig alltför mycket till en enda person.

Beaglar kan vara lite busiga och mentalt sena i utvecklingen. Många ägare upplever att hunden beter sig som valp långt in i två‑ eller till och med treårsåldern. Tålamod är viktigt. En kombination av daglig motion, mental aktivering och rättvis, konsekvent träning ger oftast en väluppfostrad följeslagare. Utan dessa utlopp ökar risken för oönskade beteenden som överdrivet skällande, tuggande eller rymningsförsök.

Burträning och träning i lugn och ro är också mycket användbart för den här rasen. En Beagle som kan lägga sig och koppla av i bur eller på sin plats på signal är mycket lättare att hantera i vardagen och när gäster kommer. Träningspass där hunden belönas för att ligga stilla och vara lugn kan vara lika viktiga som att lära in ”sitt” eller ”stanna”. Med tiden skapar balansen mellan aktivitet och vila en behaglig, lättskött familjehund.

Hälsa

Beagle betraktas generellt som en relativt robust och tålig ras, särskilt jämfört med en del mer ömtåliga eller kortlivade raser. Många Beaglar blir 12–15 år gamla, ibland äldre vid god omvårdnad. Som alla renrasiga hundar har de dock vissa hälsoproblem som blivande ägare och uppfödare bör känna till.

Ett av de vanligaste problemen är övervikt. Beaglar älskar mat och är mycket duktiga på att övertyga människor om att de fortfarande är hungriga. De lägger också lätt på sig, särskilt om motionen är begränsad. Övervikt belastar lederna, ökar risken för diabetes och kan förvärra andra tillstånd som rygg‑ och hjärtproblem. Att hålla Beaglen slank och vältränad är en av de viktigaste insatser en ägare kan göra för långsiktig hälsa. Regelbunden vägning, noggrann uppmätning av fodermängd och att använda en del av dagsransonen som träningsgodis hjälper mycket.

Öronproblem är en annan vanlig bekymmerspunkt. De långa, hängande öronen skapar en varm och fuktig miljö som gynnar jäst‑ och bakterieinfektioner, särskilt om hunden ofta badar eller blir blöt. Regelbundna öronkontroller, varsam rengöring vid behov och snabb veterinärkontakt vid rodnad, dålig lukt eller huvudskakningar förebygger smärtsamma infektioner.

Ortopediska problem förekommer i vissa linjer. Höftledsdysplasi, där höftleden inte är optimalt utformad, kan ge artros senare i livet. Beagle tillhör inte de mest drabbade raserna, men ansvarsfulla uppfödare låter ofta höftbedöma avelsdjuren. Även diskbråck (intervertebral discsjukdom) kan förekomma hos vissa individer, särskilt om de frekvent hoppar upp och ner från möbler eller blir överviktiga.

Ögonproblem, såsom glaukom eller ”cherry eye”, kan ibland dyka upp. I vissa populationer testas Beaglar även för ärftliga tillstånd som Musladin‑Lueke syndrome och vissa former av epilepsi. Blivande valpköpare bör fråga uppfödaren vilka hälsotester som är gjorda på föräldradjuren, exempelvis:

• Höftutvärdering (enligt respektive lands system)
• Ögonundersökning utförd av veterinär oftalmolog
• DNA‑tester där sådana finns för relevanta ärftliga sjukdomar i den lokala populationen

En annan viktig del av hälsan är förebyggande vård. Årliga veterinärkontroller gör det lättare att upptäcka tandproblem, blåsljud på hjärtat, knölar eller andra förändringar i tid. Tandhälsa glöms ibland bort, men Beaglar får lätt tandsten, särskilt som äldre. Regelbunden tandborstning, tuggprodukter och professionell tandrengöring vid behov skyddar inte bara munnen, utan även hjärta och njurar.

Vaccinationsprogram, parasitskydd mot loppor, fästingar och mask samt anpassat skydd mot regionala risker som hjärtmask bör diskuteras med veterinär. Aktiva Beaglar som vistas i högt gräs eller skog mår bra av noggrann fästingkontroll efter varje tur.

Till sist spelar mental och känslomässig hälsa också roll. Beaglar som ofta är uttråkade, ensamma eller oroliga kan utveckla stressrelaterade beteenden, vilket i sin tur kan ge fysiska följder som mag‑tarmproblem eller hudbesvär. En trygg miljö, fasta rutiner, sällskap och tillräcklig stimulans hjälper Beaglen att hålla sig frisk både fysiskt och mentalt. När man väljer valp ökar chanserna att få hem en sund och stabil Beagle om man träffar uppfödaren, ser tiken och ställer genomtänkta frågor om hälsa och temperament.

Historia & Ursprung

Beagle är en mycket gammal ras vars tidiga ursprung till stor del är höljt i dunkel. Klart är att små drivande hundar, använda till jakt på hare och annat småvilt, har funnits i Europa i århundraden. I Storbritannien hölls olika typer av små hundar av både adel och bönder. Under många generationer valdes dessa hundar för sin förmåga att följa ett vittringsspår målmedvetet, arbeta i flock och orka i timmar utan att tröttna.

Under 1700‑ och 1800‑talen hade Beagle‑typen etablerats som en tydlig variant. De var särskilt populära hos människor som saknade stora egendomar eller inte hade häst. Medan foxhounds användes vid rävjakt till häst kunde man följa en Beagleflock till fots. En grupp Beaglar arbetade tillsammans för att följa harens doftspår, samtidigt som de lät höra sitt karakteristiska skall över fält och ängar. Upplevelsen var minst lika social och sportbetonad som inriktad på att faktiskt fälla bytet.

Genom selektiv avel formades den moderna Beaglen till den kompakta, välbalanserade hund vi känner igen i dag. Storleken hölls tillräckligt liten för att hunden skulle vara lätt att hantera, men inte så liten att den förlorade uthållighet och praktisk användbarhet. Ett vänligt, samarbetsvilligt temperament uppmuntrades – både för harmonin i flocken och för att många olika människor skulle kunna hantera hundarna i fält. Färg och teckning varierade, men den klassiska trefärgade Beagle har blivit starkt förknippad med rasen.

Med tiden gick Beaglen från att vara ren arbetshund till att få en större roll. De började visas på hundutställningar och erkändes av stora kennelklubbar som egen ras. Under 1900‑talet spreds rasens popularitet över Europa, Nordamerika och många andra delar av världen. Den hanterbara storleken, det glada sinnet och det uttrycksfulla ansiktet gjorde Beagle attraktiv både som familjehund och som jakthund.

Än i dag används Beaglar som jakthundar i vissa områden, ensamma eller i pack, främst vid jakt på hare och kanin. De används också i olika former av detektionsarbete, till exempel inom tull och jordbruksinspektion, där deras utmärkta luktsinne och vänliga framtoning är värdefull. En Beagle som lugnt nosar igenom bagage eller paket upplevs ofta mindre skrämmande än större brukshundar, samtidigt som den kan vara lika effektiv på att hitta dofter.

Samtidigt lever den stora majoriteten av dagens Beaglar som sällskapshundar och utställningshundar. Rasklubbar i många länder arbetar för ansvarsfull avel, hälsotestning och bevarandet av rasens traditionella arbetsegenskaper. Entusiaster betonar ofta att även en ren familje‑Beagle bör behålla sin naturliga nyfikenhet, uthållighet och nosstyrda karaktär. Förstår man denna historia blir det lättare att se varför Beaglen sänker huvudet mot marken så fort den når park eller åker – och varför den kan verka ”envis” när den följer ett spår. De egenskaper som gjorde Beaglen till en framgångsrik jakthund finns kvar, men uttrycks i dag i trädgårdar, parker och vardagsrum världen över.

Att leva med rasen

Att dela livet med en Beagle kan vara oerhört givande, men innebär också ansvar och dagliga insatser som inte ska underskattas. Det här är en aktiv, social hund som trivs med att vara delaktig i familjens liv. Den passar dåligt för den som vill ha en mycket stillsam hund som nöjer sig med en kort rastning om dagen.

En Beagle i ett normalt hem behöver:

• Minst en längre promenad och en eller två kortare rundor varje dag
• Regelbundna chanser att nosa och utforska, inte bara snabba ”kissrundor”
• Träningspass och lekar som utmanar hjärnan
• Mycket tid med människor och gärna viss kontakt med andra vänliga hundar

Boendeformen kan variera från hus på landet till lägenhet i stan. Avgörande är inte bostadens storlek utan hur engagerad man är i motion och mental stimulans. Har man trädgård är säker inhägnad viktig. Beaglar är skickliga rymmare som kan gräva under eller pressa sig genom små glipor om något spännande lockar på andra sidan. Många ägare sätter även säkra lås på grindar för att undvika rymningar.

Inomhus är Beaglar oftast mycket tillgivna och vill gärna krypa upp i soffan eller ligga i sin korg nära familjen när de har fått utlopp för sin energi. De kan vara ganska busiga, särskilt som unga. Stöld av mat från bord och bänkar, sopletning och ”matraid” är vanliga historier bland Beagleägare. Bra vardagshantering är därför avgörande. Att förvara mat utom räckhåll, använda barnsäkra eller hundsäkra soptunnor och lära in signaler som ”lämna” kan förebygga många problem.

Ekonomiskt innebär en Beagle de vanliga kostnaderna för hundhållning. Budgeten bör omfatta:

• Foder av god kvalitet, ibland mer än väntat om hunden är mycket aktiv
• Rutinvård hos veterinär, vaccinationer och förebyggande parasitskydd
• Försäkring eller sparade medel för akuta och oväntade veterinärkostnader
• Utrustning som sele, koppel, säng, leksaker och pälsvårdsredskap
• Träningskurser eller aktiviteter, särskilt under de första åren

Den korta pälsen håller visserligen pälsvårdskostnaderna nere, men veterinärvård och försäkring kan ändå bli en betydande årlig utgift. Över hela hundens livslängd blir det en reell ekonomisk åtagande, så det är klokt att planera i förväg.

Nödvändig utrustning för en Beagle är bland annat en säker, välsittande sele – många föredrar sele framför halsband för att minska belastningen på nacken när hunden drar. Ett hållbart koppel och en långlina för trygg utforskning är mycket användbart. En bekväm, tvättbar bädd, säkra tuggleksaker, aktiveringsspel och foderleksaker hjälper hunden att koppla av och hålla sig mentalt sysselsatt inomhus. Många Beaglar uppskattar också en bur som ”lya”, särskilt om den introduceras positivt redan som valp.

Ljudnivå är ytterligare en faktor att tänka på. Även om vissa individer är tystare bör man räkna med ylande, ”baying” eller upphetsat skällande i vissa situationer. Bor man tätt kan det vara väl värt att lägga tid på att träna tystnadssignaler och se till att hunden får nog med motion och stimulans för att hålla grannarna nöjda.

Tidsåtgången är kanske den viktigaste punkten. Beaglar mår dåligt av att lämnas ensamma långa dagar regelbundet. En hundrastare, hunddagis eller hjälp från vänner och familj kan göra stor skillnad för ägare som arbetar heltid. Valpar och nyadopterade Beaglar behöver stegvis träning i att vara ensamma korta stunder för att minska risken för separationsrelaterade problem.

För rätt person eller familj ger Beaglen mycket glädje tillbaka. Du får en hund som är kärleksfull utan att vara överdrivet beroende, lekfull långt upp i åren och alltid nyfiken på att upptäcka världen tillsammans med dig. Barn knyter ofta starka band till en väl socialiserad Beagle, och många vuxna uppskattar rasens humor och stora personlighet. Genom att förstå rasens behov och vara realistisk kring tid, ork och resurser kan du bygga en långvarig, lycklig relation med denna charmiga lilla drivande hund.

Egenskaper

Vanliga frågor

Är beagles bra familjehundar och hur beter de sig tillsammans med barn?

De är i regel tillgivna, robusta och lekfulla, vilket passar många familjer med barn. De är oftast vänliga snarare än beskyddande och kommer vanligen bra överens med barn, men deras höga energinivå och entusiasm gör att tillsyn och grundläggande träning är viktigt runt mindre barn.

Varför skäller och ylar Beagles så mycket, och går det att göra något åt det?

De avlades som drivande jakthundar som använder rösten för att samarbeta med jägaren, så skällande, skall och ylande är naturligt för rasen. Även om du inte kan få bort allt ljudande helt, kan konsekvent träning, mental stimulans och tillräckligt med daglig motion minska störande oväsen avsevärt.

Hur mycket motion behöver en Beagle egentligen varje dag?

De flesta vuxna behöver minst 60–90 minuters fysisk aktivitet om dagen, tillsammans med nosarbete eller träning som aktiverar dem mentalt. Utan tillräckligt med strukturerad motion kan de bli rastlösa, skälliga och mer benägna att börja förstöra saker i hemmet.

Varför följer beaglar alltid sin nos och försöker sticka iväg, och kan man någonsin lita på dem lösa utan koppel?

Deras starka spår- och doftdrift gör att de blir mycket fokuserade på lukter, ofta så mycket att de ignorerar inkallningskommandon. Vissa individer kan lära sig en pålitlig inkallning utan koppel i säkra, inhägnade områden, men för många är det säkrast att hållas i koppel eller inom säker inhägnad för att undvika att de driver iväg och går vilse.

Är beaglar benägna att bli överviktiga och hur kan jag hålla min på en hälsosam vikt?

De är mycket matmotiverade och har en tendens att överäta, vilket gör dem benägna att gå upp i vikt och få relaterade hälsoproblem. Uppmätta portioner, begränsat med godis, säker förvaring av mat och regelbunden motion är avgörande för att hålla dem slanka och skydda deras leder och hjärta.

Vilka hälsoproblem är vanligast hos beaglar?

Vanliga problem inkluderar öroninflammationer, övervikt, allergier, höftledsdysplasi och vissa ögonsjukdomar som glaukom. De kan också löpa risk för vissa neurologiska sjukdomar och hypotyreos, så regelbundna veterinärkontroller och viktkontroll är viktiga.

Hur svårt är det att träna en beagle, och brukar de räknas som envisa?

De är intelligenta och matmotiverade men blir lätt distraherade av dofter och kan uppfattas som envisa eller självständiga. Korta, positiva träningspass med riktigt värdefulla belöningar och mycket konsekventa regler fungerar oftast bäst, och många svarar bra på nosaktiviteter och spårarbete.

Kommer beagles överens med andra hundar och husdjur i hemmet?

De avlades ursprungligen för att arbeta i flock, så de trivs ofta i sällskap med andra vänliga hundar. Med smådjur som kaniner eller gnagare kan deras bakgrund som jakthund väcka jaktinstinkten, så noggrann tillsyn och genomtänkt hantering är nödvändig om de ska bo tillsammans.

Hur mycket pälsvård kräver en beagle och fäller de mycket?

De har en kort, tät päls som fäller året runt, med extra fällning vid årstidsskiften. Veckovis borstning, någon enstaka badning samt regelbunden öronrengöring och kloklippning brukar räcka, men ägare bör vara beredda på att det ständigt finns hår i hemmet.

Kan en beagle trivas i en lägenhet eller ett litet hus?

De kan anpassa sig till mindre utrymmen om deras behov av motion och mental stimulans tillgodoses på ett tillförlitligt sätt varje dag. Möjligt oväsen från skällande eller ylande samt deras behov av säker tillgång till utevistelse är viktiga faktorer att ta hänsyn till vid boende i flerfamiljshus eller tättbebyggda områden.

Källor

• The Beagle Club
• The Kennel Club (UK)
• Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)
• Fédération Cynologique Internationale
• Société Centrale Canine (France)