Släthårig foxterrier

Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Deutscher Foxterrier-Verband e.V. (Germany)

Société Centrale Canine (France)

Släthårig foxterrier är en liten, atletisk och människokär terrier med kort, lättskött päls. Den är energisk, intelligent och självständig och behöver mycket motion, träning och mental stimulans. Kärleksfull men intensiv, särskilt mot smådjur, och passar bäst hos aktiva ägare med tydlig och konsekvent ledning.

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

The Kennel Club (UK)

Norwegian Kennel Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

## Snabbfakta

Flatcoated retriever är en brittisk, erkänd apporterande fågelhund i FCI:s grupp 8. Rasen är avlad för att söka efter och hämta fällt vilt på land och i vatten, så samarbete, apporteringslust och förmåga att arbeta i varierad terräng är centrala egenskaper – även hos hundar som främst lever som sällskap.

- Önskvärd mankhöjd är 58–61 cm för hanar och 56–58 cm för tikar.
- Önskvärd vikt i god kondition är 27–36 kg för hanar och 25–32 kg för tikar. Måtten beskriver standardens ideal, inte vad varje vuxen hund kommer att väga eller mäta.
- Godkända färger är svart och leverbrun.
- Rasidealet är en positiv, vänlig, vaken och lyhörd hund. Energi, intensitet och förmåga att komma till ro varierar mellan individer och familjer.
- Flatcoated retriever behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete varje dag. Enbart långa promenader ersätter inte meningsfulla uppgifter.
- Tumörsjukdomar är ett viktigt hälsoproblem i rasen. Inget enskilt test kan visa att en valp eller avelslinje är fri från framtida cancerrisk.

## Utseende och päls

Flatcoated retriever ska vara stark utan att bli tung och spänstig utan att se tunn ut. Den funktionella balansen är viktigare än mycket benstomme, mycket päls eller hög kroppsvikt. Rörelserna ska vara fria, flytande och regelbundna framifrån och bakifrån.

Huvudet är långt och välformat, med flat, måttligt bred skalle och ett obetydligt stop. Käkarna ska vara tillräckligt långa och kraftiga för apporteringsarbetet. Kroppen har djup, ganska bred bröstkorg och ett kort, kraftigt ländparti. Svansen bärs glatt men inte högt över rygglinjen.

Pälsen är tät, av fin till medelgrov struktur och så rak som möjligt. Ben och svans har tydliga fanor när hunden är färdigutvecklad. Endast svart och leverbrun ingår i standarden; gult förekommer men är inte en godkänd utställningsfärg.

Pälsvården bör följa hundens faktiska päls och vardag, inte ett fast kalenderintervall. Kamma igenom pälsen ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och i fanorna. Efter bad eller arbete i vatten och tät terräng behöver hunden torkas och gås igenom för tovor, hudirritation, frön, små sår och skadade trampdynor. Öronen ska hållas torra och kontrolleras vid lukt, rodnad eller klåda. Trimning kan hålla tassar och fanor funktionella, men pälsen ska inte formas till en tung eller överdriven silhuett.

## Temperament och personlighet

Flatcoated retriever ska vara förtroendeingivande, positiv, vänlig, vaken och lyhörd, men rasstandarden är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ. En valpköpare bör därför bedöma föräldrar, vuxna släktingar och hur uppfödaren följer upp hundarnas vardagsbeteende, inte nöja sig med att rasen beskrivs som glad.

I SKK:s BPH-analys av 209 svenskfödda hundar uppfattades rasen överlag som trygg, energisk, nyfiken, lekfull och social. Samma analys betonar variationen inom rasen och lyfter att hög nyfikenhet och snabb reaktion också kan hänga ihop med svårigheter att koppla av. Underlaget är dessutom en beskrivning av deltagande hundar, inte ett facit för en valp. Titta därför efter både arbetslust och återhämtning: kan de vuxna hundarna hälsa utan att tappa all självkontroll, hanteras lugnt och vila när inget händer?

Rasen är ofta social, men barn-, hund- och kattvänlighet ska aldrig antas på rasnamnet. En stark och entusiastisk hund kan välta ett litet barn även utan ont uppsåt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Introduktion till hundar och katter bör ske stegvis. Tidigare erfarenhet, intresse för att jaga och förmåga att avbryta på signal väger tyngre än en allmän beskrivning av rasen.

## Träning och motion

Flatcoated retriever behöver dagligen använda både kropp och huvud, men det finns ingen seriös universell minut- eller timkvot. Rätt nivå beror på ålder, hälsa, kondition, aktivitetens intensitet och hur hunden återhämtar sig. En bra dag innehåller en blandning av rörelse, nosarbete, apportering, samarbete och ostörd vila.

Apportering och sök ger ofta mer än att bara öka promenadlängden. Dummies, enkla markeringsövningar, närsök, spår, jaktträning eller Funktionsbeskrivning Retriever kan ge utlopp för egenskaper som rasen är avlad för. Jaktprov och praktisk jakt passar den som vill utveckla arbetet vidare, men varje ägare kan bygga vardagsuppgifter där hunden får söka, bära, lämna av och vänta på signal.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar en snabb och samarbetsinriktad retriever. Prioritera tidigt:

- följsamhet och koppelgående innan hunden blir fullstark;
- inkallning och stopp även när något rör sig eller luktar spännande;
- lugna hälsningar med fyra tassar i marken;
- att bära och lämna föremål utan konflikt;
- stadga, passivitet och förmåga att växla ned efter aktivitet;
- frivillig hantering av tassar, öron, mun och päls.

Vattenarbete kan vara ett bra utlopp, men vattenintresse är inte samma sak som simkunnighet. Börja grunt, visa en säker väg upp, undvik strömt eller mycket kallt vatten och lämna aldrig hunden utan uppsikt. Växande hundar behöver varierad, gradvis uppbyggd belastning; upprepade tvära stopp, höga hopp och ensidig bollkastning är inte en genväg till god kondition.

## Hälsa

Tumörsjukdomar är den viktigaste rasspecifika hälsosak som en valpköpare behöver förstå. SKK och rasklubben beskriver en överrepresentation av flera tumörformer, och flatcoated retriever är dokumenterat predisponerad för bland annat histiocytärt sarkom. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men risken kan inte avfärdas med ett gentest, ett normalt veterinärintyg eller friska unga föräldrar.

Be om ålder och dödsorsak för föräldrar, mor- och farföräldrar, hel- och halvsyskon samt tidigare kullar. Fråga vilka diagnoser som faktiskt är veterinärbekräftade och hur uppfödaren använder information om äldre släktingar. Hos den egna hunden bör en ny eller växande knöl, ihållande hälta, oförklarlig viktnedgång eller tydlig förändring i aptit och ork bedömas av veterinär. Sådana tecken har många möjliga orsaker och ska inte självdiagnostiseras som cancer.

För svenskregistrerad avkomma kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning. Känd status betyder att ett resultat finns – inte automatiskt att höften är graderad A eller B. Kontrollera därför själva graden och resultaten hos nära släktingar. ED-röntgen är en viktig kontroll som rasklubben vill se hos fler hundar, men den är inte ett separat krav för att registrera valpar enligt 2026 års regler.

Ögonlysning är inte heller ett formellt SKK-krav för rasen. Flatcoated Retrieverklubbens aktuella rekommendation är att avelsdjur har ett ögonintyg som är högst två år gammalt vid parning. Klubben rekommenderar också gonioskopi när det är möjligt och att känd grad av pektinatligamentdysplasi, PLD, inte dubbleras i en kombination. Be att få se datum, diagnoser och hela resultatet – ordet ”ögontestad” räcker inte.

Renal dysplasi, RD, förekommer i få men allvarliga fall. Det finns inget validerat DNA-test för RD hos flatcoated retriever, så ett kommersiellt testresultat ska inte användas som bevis för att en hund eller kombination är fri. Här är känd diagnos hos nära släktingar och uppfödarens öppenhet mer relevant.

## Historia och ursprung

Flatcoated retriever utvecklades i Storbritannien som en apporterande fågelhund för arbete efter skott. Uppgiften var att söka efter och hämta fällt fågel- och småvilt på land och i vatten, vilket förklarar rasens kombination av nosarbete, samarbetsvilja, bärande och uthållig rörelse.

FCI erkände rasen definitivt 1954 och placerar den bland retrieverraserna med arbetsprov. Flatcoated retriever kom till Sverige på 1960-talet. Exakta berättelser om vilka hundtyper som korsades i varje steg av utvecklingen varierar mellan historiska skildringar; det säkra och praktiskt viktiga är att dagens ras fortfarande ska ha funktion som apportör, inte bara ett retrieverlikt utseende.

## Att leva med rasen

Flatcoated retriever passar bäst hos någon som vill leva med en aktiv arbetande retriever och som också tänker träna lugn. Den kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte automatiskt lätt: storlek, snabbhet och intensiva hälsningar kräver planering, och behovet av samarbete består hela livet.

Lägenhet kan fungera om det är enkelt att komma ut, om hunden får meningsfull aktivitet och om ljud, hälsningar i trapphus och vila tränas. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamt arbete. Ensamhet måste byggas gradvis från korta, trygga stunder; en liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Om arbetsdagen regelbundet innebär lång frånvaro behövs en fungerande plan för sällskap och rastning redan före köpet.

Inför valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de i aktivitet, hantering och vila?
- Vilken officiell HD-grad har varje förälder, och finns ED-resultat samt ledhistorik hos nära släktingar?
- När gjordes senaste ögonlysningen, vad visade hela intyget och finns gonioskopiresultat?
- Hur gamla blev nära släktingar, vad dog de av och vilka tumördiagnoser eller RD-fall är kända?
- Hur följer uppfödaren tidigare kullars hälsa, mentalitet och arbetsförmåga över tid?

Rätt hem får en arbetsvillig, social och mångsidig hund. Fel matchning uppstår ofta när det vänliga rasidealet tolkas som att hunden klarar barn, andra djur, långa ensamma dagar och ett liv utan riktiga uppgifter av sig själv.

Flatcoated retriever

The Flatcoated Retriever Society of Great Britain

The Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

The Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

The Kennel Club (United Kingdom)

Flatcoated retriever är en medelstor till stor, atletisk apporterande fågelhund med slät, svart eller leverfärgad päls och ett vänligt, valpliknande sätt. De är energiska, människoorienterade och mycket lättlärda, och behöver gott om motion, positiv träning, nära familjeliv och uppmärksam skötsel av hälsan.

Jägarmonséns

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Tabus Dream

En kennel som föder upp hundar till sport och aktiva hem.

Fart Så Klart

## Snabbfakta

- Berner sennenhund är en stor schweizisk gårdshund som ursprungligen användes för att vakta, dra och driva boskap. I dag är den främst sällskaps- och allroundhund.
- Hanar är 64–70 cm i mankhöjd, med 66–68 cm som ideal. Tikar är 58–66 cm, med 60–63 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasen ska vara självsäker, uppmärksam, godmodig och tillgiven familjen samt vänlig mot främmande personer.
- En vuxen hund behöver ordentlig aktivitet varje dag. Valpar och unghundar ska däremot inte motioneras målmedvetet eller belastas hårt.
- Den långa dubbelpälsen behöver normalt gås igenom varje vecka och oftare under fällning.
- För svensk avel krävs officiella resultat för både höfter och armbågar före parning. SH-testet för histiocytärt sarkom är ett risktest, inte ett besked om att hunden är frisk eller sjuk.
- Tumörsjukdomar och låg levnadsålder är rasens allvarligaste hälsoproblem. Släktingars livslängd och dokumenterade dödsorsaker är därför viktiga vid valpköp.

## Utseende och päls

Berner sennenhund är stor och kraftig men ska samtidigt vara rörlig, harmonisk och välbalanserad. Kroppen är ungefär tio procent längre än mankhöjden och ska vara kompakt snarare än långsträckt. En tung siluett är inte samma sak som korrekt rastyp: hunden ska röra sig fritt och bära sin storlek utan övervikt.

Hanar ska vara 64–70 cm höga, helst 66–68 cm. Tikar ska vara 58–66 cm, helst 60–63 cm. Rasstandarden har inget viktmått. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull i stället för att försöka nå ett visst antal kilo.

Huvudet ska vara kraftigt men inte för tungt. Ögonen är mörkbruna och mandelformade, och öronen är medelstora och trekantiga. Den buskiga svansen når minst till hasen och bärs hängande i vila, men får komma upp i rygghöjd i rörelse.

Pälsen är lång och glänsande, rak eller svagt vågig. Grundfärgen är kolsvart med djupt roströda tecken på kinder, över ögon, på ben och i bringa. Vitt finns bland annat i en symmetrisk bläs samt på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärda, men teckningens symmetri säger inget om hundens hälsa.

Svenska Kennelklubbens rasguide rekommenderar borstning eller genomkamning en gång i veckan och dagligen under fällning. Anpassa efter individ och årstid. Arbeta ned till huden och kontrollera bakom öronen, i armhålorna och i behängen där tovor lätt gömmer sig. Känn samtidigt efter knölar, ömhet och hudförändringar.

Förlägg längre sommaraktivitet till svalare tider, erbjud skugga och vatten och låt hunden vila om den inte återhämtar sig normalt. Lämna aldrig hunden i en varm bil, inte heller i skugga eller med en ruta på glänt.

## Temperament och personlighet

En rastypisk berner sennenhund ska vara trygg, godmodig och följsam, inte rädd eller aggressiv. Standarden beskriver också en uppmärksam och vaksam hund som är tillgiven familjen och vänlig mot främmande personer. Det är en målbild för avel och mentalitet, inte en garanti för varje valp eller varje situation.

Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men en yvig unghund i den här storleken kan välta ett barn, dra omkull en vuxen eller tränga en besökare utan aggressiv avsikt. Träna därför tidigt på fyra tassar i golvet, lugna hälsningar, koppelgående och att lägga sig på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Ge den lugna erfarenheter av människor, hundar, trafik, underlag, hantering och olika miljöer, med möjlighet att iaktta på avstånd. Återkommande rädsla ska tas på allvar, inte förklaras bort som att rasen är ”mjuk”.

Berner sennenhund kan fungera väl med barn och andra djur, men individ och introduktion avgör. Barn ska inte klättra på hunden eller störa dess sömn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och en vuxen ska alltid vara med när små barn och hund umgås.

## Träning och motion

En vuxen berner sennenhund behöver ordentlig motion och meningsfull aktivitet varje dag, men inget fast minutantal. Anpassa efter ålder, hull, hälsa, kondition, underlag och temperatur. Promenader med tid att nosa, vardagslydnad, sökövningar och lek ger en bättre vardag än att bara försöka trötta ut hunden.

För valpar och unghundar skiljer Svenska Kennelklubben mellan naturlig rörelse och målmedveten motion. Låt hunden röra sig i egen takt och vila vid behov. Planerade löppass, upprepade hopp och tungt dragarbete får vänta tills den är fysiskt mogen. Utgå inte från en enkel femminutersregel; anpassa i stället aktiviteten efter hundens rörelser, trötthet och återhämtning.

Korta, tydliga och belöningsbaserade träningspass passar bra. Prioritera sådant som blir svårt att lära in först när hunden är fullstor:

- att följa ett lätt koppel och vända med föraren
- att hälsa utan att hoppa eller luta hela sin tyngd mot någon
- inkallning och kontakt trots störningar
- att vänta vid dörrar och gå lugnt in och ut ur bilen
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

Rasens bakgrund kan tas till vara genom nosarbete, lydnad, rallylydnad, klövjning eller rasklubbens drag- och arbetsprov. Drag med last kräver rätt utrustning, gradvis uppbyggnad och en fysiskt mogen, frisk hund.

## Hälsa

Hälsa och livslängd måste väga tungt vid val av berner sennenhund. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver tumörsjukdomar som rasens största hälsoproblem och visar att den låga levnadsåldern består. Ingen kan ändå lova en enskild hund ett visst antal år.

I de svenska dödsfallsdata från försäkringsbolag för 2016–2021 som avelsstrategin redovisar var medianåldern 5,5 år. I en schweizisk studie av klubbregistrerade hundar födda 2001–2002 var medianöverlevnaden 8,4 år. Population, tidsperiod och metod skiljer sig, så talen är inte samma slags prognos. De visar varför hälsa och livslängd i nära släkt är viktigare än ett generellt spann.

Tumörer stod för mer än hälften av dödsfallen i både en schweizisk och en nederländsk studie. Histiocytärt sarkom är den tumörform som rasens hälsoarbete särskilt riktas mot. SH-testet delar in hundar i lägre, genomsnittlig eller högre genetisk risk jämfört med rasen. Det är inte ett diagnostiskt test: en hund med lägre risk kan bli sjuk och en hund med högre risk kan förbli frisk.

HSIMS bedömer en tänkt kombination utifrån SH-resultat. Verktyget ska vägas samman med livslängd, övrig hälsa, släktskap och funktion. Ensidigt urval för lägsta risk minskar den genetiska variationen. SH-test rekommenderas i avelsstrategin men krävs inte för SKK-registrering. Svenska Sennenhundklubbens valpförmedling kräver däremot sedan 2025 att båda föräldrarna är testade.

Båda föräldrarna måste ha officiell HD- och ED-status före parning för att avkomman ska kunna SKK-registreras. HD D eller E och ED grad 2 eller 3 får inte användas. Avelsstrategin rekommenderar dessutom ED-fria föräldrar och att deras genomsnittliga HD- och ED-index överstiger 100. Index 100 motsvarar rasens genomsnitt och väger in släktingar; index och röntgade kullsyskon säger därför mer än ett enskilt resultat.

Renal dysplasi, RD, är en allvarlig störning i njurarnas utveckling som främst drabbar unga hundar. Bekräftade fall registreras centralt och säker diagnos kräver undersökning av njurvävnad. Familjär nefropati är en annan dokumenterad njursjukdom som oftare drabbar unga vuxna. Det finns inget enkelt DNA-test som kan visa att en kombination är fri från dessa sjukdomsanlag.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat och kombinationens aktuella index
- hur många kullsyskon och tidigare avkommor som har röntgats och deras resultat
- SH-resultat och hur HSIMS samt genetisk variation har vägts in
- njursjukdomar, tumördiagnoser, livslängd och verifierade dödsorsaker hos föräldrar, syskon och äldre släktingar

## Historia och ursprung

Berner sennenhund har sitt dokumenterade ursprung som gårdshund i alpområdet kring Bern i Schweiz. Den vaktade gårdar, drog last och hjälpte till med boskap. Hundarna kallades Dürrbächler efter värdshuset Dürrbach vid Riggisberg, där den långhåriga, trefärgade typen var vanlig.

Dürrbächler visades på hundutställningar 1902, 1904 och 1907. I november 1907 bildade uppfödare kring Burgdorf Schweizerischen Dürrbach-Klub för att renavla hundarna och definiera rasens kännetecken. Namnet berner sennenhund etablerades senare i anslutning till de andra schweiziska sennenhundarna.

Påståendet att rasen härstammar från romerska mastiffer återkommer ofta, men det ingår inte i den säkert dokumenterade historiken. Den användbara kärnan är den lokala gårdshunden kring Bern, arbetet med vakt, drag och boskap samt den organiserade rasbildningen i början av 1900-talet.

## Att leva med rasen

Berner sennenhund kräver plats i vardagen, inte bara på golvet. Lägenhet kan fungera, men kontrollera trappor, hiss, hala golv, närhet till rastning och hur en sjuk hund ska transporteras. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och samarbete.

Planera för en stor bädd, en bil och en sele som rymmer hunden, foder, försäkring och utrymme att torka en blöt päls. Ordna halksäkra ytor där det behövs. Det är bättre att lösa sådant medan hunden är ung än när den har ont.

Ensamhet måste tränas individuellt. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka först när den kan lägga sig och komma till ro. Ihållande pip, vandrande, flämtande eller krafsande visar att steget blev för stort. Rasens tillgivenhet är inte ett bevis på separationsproblem, men den är heller ingen garanti för att hunden klarar en hel arbetsdag ensam.

Introducera hund och katt stegvis. Börja åtskilda, låt dem vänja sig vid varandras doft, ge katten en hundfri plats och hindra hunden från att jaga. Korta möten bakom grind eller med hunden i koppel kan sedan förlängas när båda är avslappnade. Samma lugna princip gäller möten med andra hundar; storleken gör tidig koppelkontroll extra viktig.

En bra uppfödare kan tala om både styrkor och problem i släkten och visar dokumentation, inte bara testnamn. Välj en kombination där hälsa, mentalitet, funktion och genetisk variation har bedömts tillsammans. Öppenhet om sjuka och avlidna släktingar är minst lika värdefull som fina föräldraresultat.

Berner sennenhund

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Deutscher Club für Berner Sennenhunde e.V. (Germany)

Stor schweizisk gårdshund med kraftig, välbalanserad kropp och tjock trefärgad päls. Kärleksfull, människoorienterad och oftast mild mot barn. Behöver måttlig daglig motion, svalt klimat, regelbunden pälsvård och vänlig, konsekvent träning. Hälsokontroller är avgörande på grund av ledproblem och cancer.

Lackarebäckens

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Liten uppfödning av långhårig normalstor tax. Prioritering av aktivering och meritering av hundarna och framför allt bra mentalitet. Våra hundar är familjehundar som är med oss överallt. Vi är också mkt. intresserade av att arbeta för en bättre rygghälsa hos våra taxar.

Karlia’s kennel

Tysk jaktterrier

Verein für Deutsche Jagdterrier e.V.

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Tysk jaktterrier är en kompakt, atletisk arbetsterrier som avlats i Tyskland för krävande jakt. Den är mycket driftstark, orädd och lojal, och behöver intensiv daglig motion, konsekvent belöningsbaserad träning och en erfaren förare. Pälsen är vädertålig, fäller måttligt och rasen passar bäst i aktiva hem med jakt eller hundsport.

Björkforsens

Liten uppfödning av Flatcoated Retriever som ska fungera lika bra i hemmet som på träning och utställning

High Magic

## Snabbfakta

Pomeranian är den minsta storleksvarianten av tysk spets: en mycket liten men livlig sällskapshund med tät dubbelpäls, stor vaksamhet och nära till skall. Den passar bäst hos den som vill träna och aktivera en riktig hund i litet format, inte hos den som söker en hund som mest ska bäras.

- **Ras och ursprung:** tysk spets, pomeranian/zwergspitz, med ursprung i Tyskland och senare utveckling i England
- **Storlek:** vanligen 18–23 cm i mankhöjd och omkring 2–3 kg; rasstandarden anger 21 cm med tillåten variation och att vikten ska motsvara hundens storlek
- **Förväntad livslängd:** ungefär 12–16 år är en vägledning, inte ett löfte för den enskilda hunden
- **Temperament:** ofta vaken, glad, tillgiven och lättlärd, men individ, uppväxt och vardag påverkar mycket
- **Aktivering:** dagliga promenader, nosarbete och korta träningsstunder, med tid för lugn och återhämtning
- **Pälsvård:** grundlig genomgång ungefär varannan vecka och oftare under fällning
- **Att tänka på:** skall, tandvård, patellastatus och säker hantering kring små barn och betydligt större hundar

“Teacup Pomeranian” och “mini Pomeranian” är inte egna erkända storleksvarianter. Det är marknadsord som inte ger någon säkrare prognos för vuxen storlek, hälsa eller temperament. Den officiella varianten heter Pomeranian eller Zwergspitz. Bedöm därför föräldrar, vuxna släktingar, hälsodata och uppfödarens avelsmål i stället för att lita på ett säljnamn.

## Utseende och päls

Pomeranian är kompakt och kvadratiskt byggd, med litet spetsformat huvud, små upprätta öron och en yvig svans som bärs högt över ryggen. Den stora pälsen ger en rundare silhuett än kroppen egentligen har.

Rasen har dubbelpäls. Täckhåren ska vara långa, raka och utstående, medan underullen är kort, tät och mjuk. Pälsen bildar en tydlig krage runt halsen, byxor på bakbenen och en buskig svans. Standarden beskriver en naturlig päls som inte ska se formklippt ut. Godkända färger omfattar bland annat vit, svart, brun, orange och gråschatterad samt flera andra definierade färger och kombinationer.

En ordentlig genomgång ungefär varannan vecka är en bra utgångspunkt enligt SKK, men under fällning behöver många hundar borstas oftare. Arbeta igenom pälsen ända ner mot huden i stället för att bara jämna till ytan. Öka skötseln så snart små tovor börjar bildas. Frekvensen ska följa hundens päls, årstid och vardag; ett fast schema passar inte varje individ.

Pälsens kvalitet är viktigare än maximal volym. En korrekt dubbelpäls innehåller både täckhår och underull. Mycket underull i kombination med brist på täckhår är ett uppmärksammat problem inom rasen och kan göra pälsen svårskött. När du träffar en uppfödare är det därför relevant att se vuxna hundar, inte bara valpens mjuka valppäls.

## Temperament och personlighet

Pomeranian är ofta uppmärksam, livlig och starkt fäst vid sina människor. Rasstandarden beskriver en glad, tillgiven och lättlärd hund utan utpräglad jaktlust, men det är ett avelsideal och ingen garanti för hur varje individ fungerar med främmande människor, barn eller andra djur.

Spetsens vaksamhet gör att den snabbt kan reagera på ljud, rörelse utanför fönstret eller någon som kommer till dörren. Skallet har en bakgrund i rasens larmande funktion. Målet behöver därför inte vara en hund som aldrig säger ifrån, utan en hund som kan avbryta, söka stöd hos sin förare och komma till ro igen. Begränsa möjligheten att öva långa skallserier, belöna pauser och träna en lugn rutin i situationer som brukar utlösa skall.

Socialisering är värdefull men lovar inte ett visst temperament. Låt valpen möta människor, miljöer och stabila hundar i en takt där den fortfarande kan tänka, ta kontakt och återhämta sig. Mer exponering är inte alltid bättre om hunden blir pressad.

BPH kan visa hur en beskriven hund reagerade i standardiserade moment, men resultatet är inte ett godkänt- eller underkäntprov och förutsäger inte allt. Underlaget för Pomeranian är dessutom begränsat. Väg ihop BPH om det finns, föräldrarnas vardagsbeteende och vad uppfödaren kan berätta om vuxna släktingar.

## Träning och motion

Pomeranian behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla hundar. En bra vardag blandar promenader i hundens tempo med nosarbete, samarbete, lek och ostörd vila. Bedöm upplägget efter hundens hull, rörelser, koncentration och förmåga att varva ner, inte bara efter hur långt den har gått.

Rasen kan uppskatta nosework, rallylydnad och agility när uppgifterna och miljön anpassas till hundens storlek och erfarenhet. Även följsamhet, inkallning, trick och sök efter mat eller föremål ger meningsfull aktivering. Låt hundens engagemang styra passens längd i stället för ett fast fem- eller tiominutersschema.

Belöningsbaserad träning hjälper hunden att förstå vad som lönar sig utan att göra den mer osäker. Prioritera tidigt:

- lugn hantering av tassar, mun och päls
- kontakt och inkallning även när något rör sig eller låter
- att kunna gå undan och vila
- en inlärd paus efter att hunden har uppmärksammat ett ljud
- trygghet på olika underlag och i vardagens transporter

Den lilla kroppen kräver säkerhet, inte passivitet. Lyft hunden när situationen faktiskt innebär risk, men ge den också möjlighet att gå, nosa och lösa enkla uppgifter själv. Förebygg fall från möbler eller famnar och avbryt hård lek med betydligt större hundar innan storleksskillnaden blir ett problem.

## Hälsa

Inför ett svenskt valpköp är föräldrarnas registrerade patellastatus, uppgifter om tänder och bett samt information om pälsproblem i vuxna släktingar särskilt användbara. Identifierade hundar, registrerade resultat och öppna svar säger mer än en lång lista över möjliga sjukdomar.

Patellaluxation förekommer hos Pomeranian och andra små hundraser. I Sverige är patellaundersökning inte ett obligatoriskt hälsoprogram för rasen, men Pomeranianklubben rekommenderar att avelsdjur undersöks. Klubbens rekommendation är att hundar med grad 2 eller 3 inte används i avel och att grad 1 endast kombineras med grad 0. Det är en avelsrekommendation, inte en garanti för valpens framtida hälsa.

Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera resultaten i SKK Hunddata eller Avelsdata. Kontrollera hundens identitet, undersökningsdatum och status för båda föräldrarna. Formuleringen “föräldrarna är testade” räcker inte om identitet och resultat inte går att följa.

Håravfall beskrivs ibland som “black skin disease”, BSD eller alopeci X. Rasens aktuella avelsstrategi betonar att BSD varken är en sjukdom i sig eller ett vetenskapligt diagnosnamn, utan ett vardagligt samlingsnamn för flera tillstånd som kan ge pälsförlust. Oförklarligt håravfall behöver därför bedömas veterinärt. Fråga hur pälsen har utvecklats hos föräldrar och äldre släktingar, men kräv inte säkra ärftlighetslöften när orsaksbilden är oklar.

Tänder, käkar och bett är också viktiga inom rasen. Vänj valpen vid att munnen undersöks och börja med tandborstning tidigt; helst bör tänderna borstas dagligen. Sök hjälp om hunden får ont, har svårt att äta eller om bettet verkar skada mjukdelar i munnen.

## Historia och ursprung

Pomeranian har sitt ursprung i Tyskland och hör till familjen tysk spets. Namnet Zwergspitz betyder dvärgspets, medan Pomeranian är det internationellt välkända namnet på samma officiella storleksvariant.

Rasens moderna typ utvecklades vidare i England. Där bildades Pomeranian Club 1891 och en tidig rasstandard togs fram. Den dokumenterade historien är därför bäst sammanfattad som tysk spetsbakgrund med viktig engelsk vidareutveckling, inte som en säker obruten berättelse om en särskild förhistorisk hundtyp.

Den tidigare larmande funktionen hjälper till att förklara dagens vaksamhet och skallbenägenhet. I dag hålls Pomeranian främst som sällskapshund, men den har kvar spetsens uppmärksamhet och uppskattar ofta uppgifter där den får samarbeta och använda nosen.

## Att leva med rasen

Pomeranian kan fungera med barn, andra djur och i lägenhet, men bara när de vuxna anpassar miljön till en mycket liten, alert hund. Varken rasnamnet eller tidig socialisering gör samspelet automatiskt säkert.

Små barn och hund ska alltid ha en vuxen nära. Barnet bör sitta ner vid kel, låta hunden gå undan och aldrig bära den utan hjälp. Hunden behöver en fredad viloplats. Pomeranian är inte en leksak, och ett fall ur famnen eller från en hög möbel kan få stora följder även om rasen i grunden är livlig och tålig.

Med andra hundar är kontrollerade möten viktigare än många möten. Välj lugna individer, träna lugn kontakt på avstånd och avbryt ojämn fysisk lek. Introduktion till katt bör ske stegvis, gärna först genom doft och barriär. Katten ska ha en egen flyktväg, och jakt får inte bli ett inövat beteende. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

Lägenhetsboende fungerar när hunden får aktivitet utomhus och kan koppla av inomhus. Den avgörande frågan är ofta ljud, inte bostadens storlek. I ett lyhört hus behöver ägaren förebygga vakt vid fönster och dörr, träna lugna rutiner och ta grannars situation på allvar.

Pomeranian beskrivs ofta som starkt knuten till sin människa och bör tränas gradvis på att vara ensam. En valp kan inte lämnas ensam från början. Starta med mycket korta stunder i en trygg miljö och öka bara när hunden förblir lugn. Om den börjar skälla ihållande, vandra, klösa eller inte kan komma till ro har träningen blivit för svår och behöver förenklas.

Inför valpköp, kontrollera mer än färg och utlovad vuxenvikt:

- träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar
- fråga hur de fungerar med ljud, främmande människor, hantering och vila
- verifiera båda föräldrarnas patellaresultat och identitet
- fråga om tänder, bett och bestående pälsförlust i släkten
- be uppfödaren förklara kombinationens mål och hur tidigare avkommor har utvecklats
- avstå från säljargument som gör “teacup” eller “mini” till en hälsogaranti

En bra match är en Pomeranian vars förväntade temperament och skötselbehov passar din vardag, och en uppfödare som visar dokumentation, känner sina vuxna hundar och kan tala lika öppet om variation och risker som om rasens charm.

Pomeranian

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Deutscher Spitz Club (Germany)

Liten, rävliknande spets med fluffig dubbelpäls i många färger. Med en vikt på 2–3,5 kg är Pomeranians livliga, alerta och väldigt människoorienterade sällskapshundar som också är bra vakthundar. De behöver regelbunden pälsvård, mjuk och positiv träning, dagliga promenader, hjärngympa, tandvård och skydd för sina små leder.

Irene Andersson

Ulvaskogens

## Snabbfakta

Basset Bleu de Gascogne är i första hand en drivande jakthund, inte en sällskapshund med lite jakt i bakgrunden. Rasen passar bäst hos någon som vill ge den regelbundet nosarbete och helst jaktlig användning, och som kan hantera en stark spårinstinkt och ett drevskall som hörs långt.

- **Ursprung och status:** Frankrike; FCI-ras nummer 35 i grupp 6, med arbetsprov.
- **Arbete:** långsamt drev på framför allt hare och kanin. Rasen kan arbeta ensam eller i pack i hemlandet, men används som ensamjagande hund i Sverige eftersom packjakt är förbjuden här.
- **Storlek:** 34–38 cm i mankhöjd för både hanar och tikar. FCI-standarden anger ingen vikt.
- **Temperament enligt standarden:** aktiv, vig, livlig, tillgiven och glad, med mycket gott luktsinne och ett välklingande drevskall.
- **Päls:** kort, tät och något grov; svartvita små prickar ger det blåskimrande intrycket, med svarta fläckar och tantecken.
- **Viktigaste ägarfrågan:** vill du leva med och aktivera en självständig jakthund även de dagar då ingen jakt är planerad?

## Utseende och päls

Basset Bleu de Gascogne ska vara lågbent och kraftig utan att bli tung eller klumpig. Rasstandarden anger förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd till ungefär 5:8 och bröstkorgens djup till ungefär två tredjedelar av mankhöjden. Ryggen ska vara lång men väl understödd, bröstkorgen rymlig och rörelserna balanserade och förhållandevis lätta.

Mankhöjden 34–38 cm gäller båda könen. Det finns däremot inget officiellt viktspann i FCI-standarden. Bedöm därför inte en vuxen hund enbart mot ett kilogramtal; titta på hull, proportioner, muskulatur och om hunden rör sig obehindrat. Den svenska avelsstrategin pekar ut för stor mankhöjd som ett kvarstående problem efter äldre inkorsning av större bleu-raser.

Frambenen ska vara starka. En lätt vridning tolereras, men kraftig vridning är ett diskvalificerande fel. Titta framifrån när hunden står och rör sig: tassarna ska bära kroppen stabilt, armbågarna ska ligga nära och steget ska inte se smärtsamt eller ansträngt ut. En lång, mjuk rygglinje, knuckling eller tydligt instabila framben stämmer inte med den funktionella standarden.

De tunna öronen är fästa lågt, rullar inåt och ska nå förbi nosspetsen. Svansen bärs som en sabel och ska i vila precis nå marken. Pälsen är helt svartvitprickig så att helheten ser skifferblå ut, med större eller mindre svarta fläckar. Ofta finns två svarta huvudfläckar, en vit bläs och en liten oval svart fläck mitt på huvudet. Tantecken finns bland annat över ögonen, på kinderna, benen och under svansen.

Den korta pälsen är lättskött och badas vid behov. Kontrollera däremot öron, tassar och hud efter jakt och arbete i vegetation. Friska öron behöver normalt inte rutinrengöras; för tät rengöring kan irritera. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär och följa ett individuellt rengöringsråd.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en glad och tillgiven hund som är livlig ute och kan samarbeta med andra hundar. Packbakgrunden och den svenska rasbeskrivningen talar för social förmåga med hundar, men det är inte en garanti för varje individ eller varje möte. Titta på hur föräldrar och nära släktingar hämtar sig efter överraskningar, tar kontakt och fungerar bland andra hundar.

Det går ännu inte att beskriva rasens mentalitet säkert utifrån svenska BPH-resultat. När 2024 års avelsstrategi skrevs hade bara en Basset Bleu de Gascogne genomfört BPH med skott, medan SKK gör en detaljerad rasanalys först vid 200 beskrivna hundar. Ett så litet underlag räcker inte för att säga att rasen alltid är lugn, okomplicerad, barnsäker eller lämplig för nybörjare.

Det stabila draget är jaktfunktionen: mycket gott luktsinne, stark vilja att följa spår och en röst som bär långt. En doft kan konkurrera ut förarens signaler. Det kräver säkerhetsrutiner och genomtänkt träning, inte en etikett som ”envis”. En blivande ägare behöver också vara bekväm med att drevskallet kan komma fram vid jakt, upphetsning eller doftarbete.

Med barn gäller samma grundregel som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasen kan fungera med familjens andra hundar, men matchning och introduktion spelar roll. Kattliv kan inte lovas för en hund med stark jaktlust. Förhindra jagande från början, ge katten hundfria reträttplatser och låt kontakten utvecklas i små, kontrollerade steg.

## Träning och motion

Basset Bleu de Gascogne behöver använda både kropp och nos, men det finns ingen fast minutregel för rasen. Utgå från jakt eller spårarbete, varierade promenader, återhämtning, hull och hur hunden rör sig dagen efter. En vuxen hund som bara får korta kvartersrundor får inte utlopp för det arbete rasen är skapad för.

Belöningsbaserad träning gör det lättare att konkurrera med dofter. Träna kontakt, följsamhet, stopp och inkallning i enkla miljöer först och höj störningen gradvis. En väl inlärd signal minskar risken men tar inte bort jaktlusten. Använd därför koppel eller långlina där ett upptaget spår kan föra hunden mot trafik, vilt eller mark där den inte får jaga. Drevprov och viltspårprov kan ge konkreta sätt att bedöma och utveckla rasens arbetsförmåga.

För valpen är fem minuter per levnadsmånad ingen vetenskaplig gräns. Varierad rörelse behövs för motorik och muskulatur, samtidigt som tempot, underlaget och dagsformen måste styra. Öka belastningen gradvis, pausa när valpen tappar fart och undvik att driva den genom trötthet eller låta den upprepa hårda hopp och tvära kast. Små valpar kan lära sig trappor under lugn tillsyn; trappan ska inte bli en plats för okontrollerade rusningar.

## Hälsa

Det svenska beståndet är för litet för säkra slutsatser om hur vanliga olika sjukdomar är. Rasens avelsstrategi från 2024 säger både att få rasrelaterade problem är kända och att några få försäkringsärenden kan påverka statistiken kraftigt. Därför ska en lista över enstaka diagnoser inte läsas som rasens sjukdomsprevalens.

I försäkringsunderlaget för 2019–2023 förekom bland annat cherry eye, ospecificerad hälta, diskdegeneration, ledsmärta och akut yttre öroninflammation. Vissa bolag angav inget antal och flera diagnoser förekom bara en eller två gånger. Uppgifterna motiverar frågor om ögon, rörelser, rygg och öron i den egna släkten, men de bevisar inte att varje Basset Bleu de Gascogne har hög risk.

Rasen har inget centralt hälsoprogram hos SKK och är inte markerad med krav på känd HD-status eller ögonlysning i registreringsreglerna som gäller från 1 januari 2026. Det betyder inte att allt är tillåtet. SKK:s generella regler säger att en hund med HD grad E inte får användas i avel, att grad D bara får paras med A eller B och att en hund med symtom på HD inte får gå i avel oavsett grad.

Be om originalresultat när uppfödaren hänvisar till frivilliga undersökningar och fråga vilka hälsoproblem som finns hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor. Bedöm också funktion: klar andning, friska ögon och öron, stabila framben, väl understödd rygg och ett lätt steg väger tyngre än en försäkran om att rasen ”brukar vara frisk”. Håll hunden i lämpligt hull och sök veterinär vid smärta, hälta, förändrat rörelsemönster eller återkommande öron- och ögonbesvär.

Den lilla populationen gör genetisk bredd särskilt viktig. Svenska Bassetklubbens nuvarande rekommendationer är bland annat att inte upprepa kombinationer, att sikta på högst 3 procents beräknad inavelsgrad per parning och att en enskild hund inte ska få fler avkommor än 25 procent av ett normalårs registreringar. Det är avelsmål, inte hälsogarantier eller särskilda registreringskrav.

## Historia och ursprung

Basset Bleu de Gascogne är en fransk drivande hund från Gascogne söder om Bordeaux. FCI beskriver rasen som återfödd i slutet av 1800-talet genom jägare i västra Frankrike. Den svenska avelsstrategin anger 1893 som första kända omnämnande i fransk litteratur.

På 1960-talet var rasen nära att försvinna. Ett återuppbyggnadsarbete började 1968 och använde Petit Bleu de Gascogne och Grand Bleu de Gascogne. Det bidrog till att rädda rasen men förde också med sig för hög mankhöjd hos vissa hundar, vilket fortfarande bevakas i avelsarbetet. FCI erkände rasen definitivt 1963, och den nu gällande officiella standarden publicerades 2023.

Rasen utvecklades för långsamt drev och används framför allt på hare och kanin. I Frankrike kan den arbeta ensam eller i pack; i Sverige arbetar den ensam. De första två individerna kom till Sverige från Nederländerna 1997. Den dokumenterade historien räcker väl för att förklara rasens typ och arbete utan påståenden om en obruten, uråldrig blodslinje.

## Att leva med rasen

Basset Bleu de Gascogne passar bäst i ett hem där jakt- och spårdriften ses som själva rasens kärna. Om planen främst är en lugn soffhund, en hund som kan gå lös överallt eller en hund som sällan hörs finns det bättre rasval. Om du däremot vill arbeta med nosen, kan erbjuda säkra marker och uppskattar en aktiv drivande hund passar ni troligen bättre ihop.

Lägenhet är inte automatiskt fel, men lyhördheten och vägen till bra promenad- och spårmarker avgör om det fungerar. Skallet behöver tränas och hanteras med hänsyn till grannar. En trädgård ersätter inte arbete, och en inhägnad måste vara säker eftersom ett spår kan bli viktigare än tomtgränsen.

Rasen ska inte beskrivas som medfött separationsbenägen. Ensamhetsförmåga varierar mellan individer och måste tränas gradvis. Börja med mycket korta frånvarostunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den kan varva ned och backa om den visar ihållande oro. Planera vardagen efter den faktiska hunden i stället för efter ett påstått timtal.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa:

- hur föräldrar och nära släktingar arbetar, använder rösten och fungerar efter jakt;
- kända veterinärdiagnoser och originalresultat från eventuella frivilliga undersökningar;
- stamtavla, beräknad inavelsgrad och hur kombinationen bidrar till genetisk bredd;
- föräldrarnas mankhöjd, frambensställning, ryggstabilitet och rörelser;
- hur valparna vänjs vid hantering, olika miljöer, människor och hundar.

Det ger bättre beslutsunderlag än generella löften om barn, katter, hälsa eller enkel träning. För just Basset Bleu de Gascogne är en ärlig bild av jaktfunktionen, den lilla populationen och den enskilda familjens vardag viktigare än en lång lista med rasetiketter.

Basset Bleu de Gascogne

Swedish Kennel Club

Fransk drivande hund med blåfläckig päls, lång och låg kropp och ett djupt, klangfullt skall. Lugn, tillgiven och mild i hemmet; energisk, målmedveten och starkt doftstyrd utomhus. Oftast social med andra hundar och familjer. Behöver regelbunden motion, vänlig träning, öronvård och en väl inhägnad tomt.

Vi föder upp Basset Bleu de Gascogne med fokus på hälsa, mentalitet och rasens typiska egenskaper. Våra hundar växer upp i hemmiljö där socialisering och trygghet är i centrum. Vi strävar efter att bevara rasens vänliga temperament och utmärkta jaktegenskaper. Hos oss hittar du en trogen jaktkamrat och familjevän. Välkommen att följa vår kennel på Facebook Kennel Blue Sisterhood

Blue sisterhood

Vi som driver kenneln heter Eva-lena och Mikael. Vi startade vår uppfödning 2005 med schäfer och har under senare år övergått helt till Dvärgschnauzer. Tränar och tävlar våra hundar framför allt i bruks, lydnad, rallylydnad, agility och utställning. Vår dotter Lina har sedan många år tävlat i juniorhandling och är till stor hjälp när vi ställer våra hundar. 
Vårt mål med aveln är att få fram sunda, trevliga och rastypiska hundar.

Bonderhaus

Skotsk terrier

Scottish Terrier Club of Great Britain

Skotsk terrier är en liten, kraftig och lågbent hund som ursprungligen avlades i Skottland för att jaga skadedjur. Med sitt långa huvud, upprätta öron och sträva dubbelpäls är den lätt att känna igen. Rasen är lojal, självständig och reserverad mot främlingar. Skotsk terrier behöver regelbunden pälsvård, måttlig motion och tålig, positiv träning.

En exklusiv uppfödning med högt meriterade hundar.
Vårat mål är att föda upp sunda, vackra hundar med utmärkta temperament.

Piccola Strega

Lindås Nabben

Gonczy polski

Polish Kennel Club (Polski Związek Kynologiczny)

Society of Canine Studies (Germany)

Medelstor, atletisk polsk drivande hund med rektangulär kroppsbyggnad, tät lättskött päls och typisk black‑and‑tan‑färg. Fokusserad och ljudlig under jakt men lugn, mild och kärleksfull i hemmet. Behöver daglig motion, nosarbete och konsekvent, positiv träning; överlag frisk och robust.

Södra Kochons

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Isländsk Fårhund

The Icelandic Sheepdog International Cooperation

The Icelandic Sheepdog Association of America

Isländsk Fårhund är Islands enda inhemska spetsliknande vallhund – medelstor till liten, robust och smidig, med krökt svans och tjock dubbelpäls i olika färger. Den är gladlynt, social och ljudlig, trivs med daglig motion, nära gemenskap med familjen, mjuk träning och regelbunden pälsvård.

Mina hundar och deras valpar växer upp i hemma miljö. De använder dom mesta utrymmen vi har och får vara ute på tomten. Vi vänjer de med olika saker, mat och utrymmen, de för utmanas i egen takt. 
Vi tycker hundar skall vara hundar inte en prydnad.  Mer info får man om man kontaktar oss.

Team Marmic Dreams

## Snabbfakta

- West highland white terrier, ofta kallad westie, är en liten men kraftig terrier från de skotska högländerna.
- Rasen är omkring 28 centimeter i mankhöjd och ska förena styrka, rörlighet och stort självförtroende i ett litet format.
- Den vita dubbelpälsen ska trimmas, inte klippas. Räkna med professionell trimning ungefär fem till sex gånger om året och genomkamning varje vecka.
- En westie är vanligen vaken, glad, modig och vänlig, men terrierns självständighet och jaktbakgrund märks ofta i vardagen.
- Hud och klåda är rasens viktigaste dokumenterade hälsoområde. Fråga därför om hud- och öronhälsan i släkten i stället för att nöja dig med ett generellt testpaket.
- Många westies blir 12–15 år, men livslängden varierar med individ, hälsa och livsvillkor.

## Utseende och päls

West highland white terrier är liten, kompakt och betydligt stadigare än den vita, välfriserade silhuetten kan antyda. Rasstandarden beskriver en kraftigt byggd hund med djup bröstkorg, plan rygg, muskulösa ben och fria rörelser. Mankhöjden är ungefär 28 centimeter. Mörka ögon, små upprättstående öron och en rak, högt buren svans ger det karakteristiskt vakna uttrycket.

Pälsen består av två tydliga lager. Täckhåret ska vara rakt, strävt och omkring fem centimeter långt, medan underullen ska vara kort, mjuk och tät. Färgen är vit. Denna struktur är inte bara en frisyrfråga: en korrekt underhållen sträv päls stöter ifrån sig mycket smuts och släpper förhållandevis lite hår i hemmet.

För att behålla strävheten ska en westie trimmas genom att utvuxet täckhår plockas bort. SKK avråder från klippning, som förändrar pälskvaliteten. En kunnig trimmare behövs normalt fem till sex gånger per år. Mellan besöken bör pälsen kammas igenom ordentligt en gång i veckan, särskilt där tovor lätt bildas under magen, i armhålorna och ljumskarna. Kontrollera samtidigt hud, öron, tänder, tassar och klor. En välskött sträv päls behöver inte täta bad; när bad behövs ska ett milt hundschampo sköljas ur noggrant.

Lite löst hår betyder inte att rasen är allergisäker. Hundallergen finns bland annat i hudceller, talg, saliv och urin, och mängden kan skilja mycket mellan två hundar av samma ras. Den som har hundallergi bör därför inte välja westie utifrån påståenden om en ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

En typisk westie är vaken, frimodig, vänlig och full av självtillit. Det är en sällskaplig liten hund, men inte en hund som självklart väntar på instruktioner i varje situation. Bakgrunden som arbetande terrier har premierat initiativ, uthållighet och mod. I ett modernt hem kan det märkas som stark nyfikenhet, skall när något hörs eller ett snabbt intresse för sådant som rör sig.

West highland white terrier kan fungera fint i en familj med barn när de vuxna tar ansvar för samspelet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Att hunden är robust betyder inte att den ska tåla att bli buren, fasthållen eller störd när den äter och sover.

Hur en westie fungerar med andra hundar och katter beror mer på individ, erfarenhet och introduktion än på en enkel rasregel. Välj lugna möten, ge djuren gott om utrymme och avbryt innan leken blir för intensiv. Smådjur kräver större försiktighet. Rasen utvecklades för att gå efter mindre bytesdjur, så en bur eller tidigare vänskap är ingen garanti när jaktbeteendet väl väcks.

Se rasbeskrivningen som ett ideal, inte som ett löfte om varje valp. Fråga uppfödaren hur föräldrarna reagerar på besökare, hundmöten, hantering, nya miljöer och vila inomhus. Det ger mer användbar information än etiketter som ”envis”, ”barnkär” eller ”lättsam”.

## Träning och motion

West highland white terrier behöver fysisk rörelse, nosarbete och samarbete varje dag, men det finns ingen fast tidskvot som passar alla. En frisk vuxen hund kan få en bra vardag genom varierade promenader, tid att undersöka dofter, sökövningar, lek och korta träningsstunder. Anpassa mängden efter ålder, kondition, hälsa och väder. En lagom aktiverad hund håller god kroppskondition, rör sig utan stelhet och kan komma till ro hemma.

Belöningsbaserad träning passar både vardagsfärdigheter och utmaningar som skällande eller svag inkallning. Gör det lätt att välja rätt: skapa avstånd till en störning, belöna kontakt och lär in ett konkret alternativ som att gå till sin plats eller vända tillbaka till dig. Hårda korrigeringar löser inte orsaken till beteendet och kan försämra både välfärd och samarbete.

Inkallning bör tränas stegvis från enkla miljöer till svårare. Använd långlina där vilt, trafik eller andra starka störningar gör ett misslyckande farligt. Målet är inte att bevisa att hunden kan gå lös, utan att ge den frihet utan att chansa med säkerheten. Nossök, vardagslydnad, rallylydnad och anpassad agility kan ge terriern tydliga uppgifter utan att kräva långa, monotona pass.

Valpar ska inte belastas som vuxna hundar. Bygg ut promenader, underlag och nya miljöer gradvis och ge gott om återhämtning.

## Hälsa

Hud och klåda är det tydligaste dokumenterade hälsoområdet hos west highland white terrier. I WestieAlliansens frivilliga hälsoenkät 2019 rapporterades hudproblem hos 92 av 535 hundar, ungefär 17 procent. Enkäten var inte statistiskt standardiserad och siffran ska därför inte behandlas som en exakt prevalens för hela rasen. Den visar däremot varför återkommande klåda, rodnad, tasslickande och öronbesvär ska tas på allvar.

Sök veterinärhjälp när klådan återkommer eller inte går över. Parasiter, infektion, allergi och andra orsaker kan ge liknande symtom och kräver olika åtgärder. I samma enkät hade 59 av 535 hundar öronproblem mer än en gång per år, och hud- och öronbesvär förekom ibland tillsammans. Att byta foder, schamponera ofta eller ge tillskott på måfå kan fördröja rätt diagnos.

CMO, kraniomandibulär osteopati, och Legg–Perthes är dokumenterade men rapporterades sällan i enkäten: två respektive fem hundar. CMO kan ge en valp plötslig smärta och svullnad i käken. Det finns ett DNA-test som kan hjälpa i avelsplaneringen, men rasklubbens RAS betonar att testet visar en risknivå, inte ett säkert frisk- eller sjukbesked.

SKK har inte beslutat om något hälsoprogram för rasen. Det finns alltså inget officiellt raskrav på ett generellt paket med exempelvis knä-, höft- och ögonundersökningar. Be i stället uppfödaren beskriva hud, klåda, återkommande öron- och magproblem hos båda föräldrarna, deras syskon och tidigare avkommor. Fråga hur äldre släktingar mår och om kullar följs upp vid ungefär ett och tre års ålder. Om CMO finns i släkten bör uppfödaren kunna förklara hur den informationen och eventuella testresultat har påverkat valet av föräldrar.

En seriös uppfödare skiljer öppet mellan SKK-regler, rasklubbens rekommendationer och egna frivilliga kontroller. Be att få se registrerade uppgifter och veterinärintyg där sådana finns, men värdera också konkreta svar om nära släktingar. Att rasen saknar ett centralt program betyder inte att den saknar ärftliga risker.

## Historia och ursprung

West highland white terrier kommer från de västra skotska högländerna och formades som en liten, rörlig arbetsterrier. Strävhåriga terrier användes för att gå i gryt efter bland annat räv och grävling och för att bekämpa råttor och andra mindre djur. Arbetet krävde mod, snabbhet, starka käkar och förmåga att fatta egna beslut i svår terräng.

De vita hundarna var lättare att skilja från villebrådet mot den skotska heden. Under 1860-talet började överste Malcolm of Poltalloch prioritera vita terrier, och den utvecklingen blev viktig för den moderna rasen. Namnet West Highland White Terrier etablerades 1905. Parningar med cairnterrier var fortfarande tillåtna fram till 1924, vilket visar hur nära de skotska terriertyperna stod varandra under rasbildningen.

I dag hålls rasen främst som sällskapshund, men det historiska arbetssättet syns fortfarande i intresset för dofter, håligheter, rörelse och egna initiativ. Det är också därför lydnad, agility och andra aktiviteter ofta passar bättre än en vardag som enbart består av korta rastningar.

## Att leva med rasen

West highland white terrier kan bo i lägenhet eller hus, men bostadens storlek avgör mindre än vardagens innehåll. I flerfamiljshus behöver ägaren träna på ljud och rörelser vid dörrar, trapphus och fönster. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, nya dofter och gemensam träning.

Ensamhet ska läras in gradvis, med så korta stunder att hunden förblir trygg. Backa i träningen om hunden visar oro eller obehag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är en riktlinje för utevistelse och toalettbehov, inte ett löfte om att varje westie mår bra av sex timmars ensamhet. Valpar, äldre hundar och individer med oro behöver tätare tillsyn och rastning.

För en förstagångsägare kan rasen vara ett bra val om man vill träna, är beredd att använda koppel eller långlina och accepterar den löpande pälsvården. Den passar sämre för den som söker en hund som alltid går lös, sällan hörs och klarar heldagar ensam. Räkna också in regelbunden trimning i både kalender och budget innan du bestämmer dig.

Innan du väljer rasen bör du kunna svara ja på fyra frågor:

- Finns det tid för daglig aktivitet, träning och ostörd vila?
- Finns en trygg plan för ensamhet och rastning under arbetsdagar?
- Kan hunden hållas kopplad eller i långlina där jaktintresset gör det nödvändigt?
- Finns både tid och budget för återkommande professionell trimning?

Om svaret är ja och du uppskattar en liten hund med mycket initiativ kan westien bli en rolig och nära följeslagare under många år.

West highland white terrier

West Highland White Terrier Club of England

VCA Animal Hospitals

Die Terrierhunde (Germany)

Svenska Terrierklubben (Sweden)

West highland white terrier är en liten, robust skotsk terrier med en sträv, vit päls som fäller måttligt. Självsäker, pratig och självständig men ändå tillgiven, passar den både i stad och på landsbygd. Kräver dagliga promenader, mental stimulans, regelbunden pälsvård och konsekvent, belöningsbaserad träning.

of Stonegarth

## Snabbfakta

Labradoodle är en korsning mellan labrador retriever och pudel, inte en hundras med en gemensam standard i Svenska Kennelklubben. Namnet säger därför ganska lite om den enskilda hunden: storlek, päls, fällning, temperament och hälsorisker kan variera även inom samma kull.

- Be alltid om den exakta pudelvarianten i föräldraledet. Toy-, dvärg-, mellan- och storpudel har mycket olika mankhöjd.
- F1, F1b och liknande beteckningar beskriver härkomst. De garanterar inte en viss storlek, päls, allergitålighet eller personlighet.
- En labradoodle kan få apporteringsintresse och snabb inlärning, men egenskaperna kombineras inte likadant hos alla.
- Pälsen kan vara rakare, vågig eller lockig och kan både fälla och tova. Ingen labradoodle kan garanteras vara allergivänlig.
- Korsningen passar bäst hos den som vill träna, aktivera och sköta päls regelbundet och som kan anpassa vardagen efter den faktiska hunden.
- Hälsoundersökningar ska bedömas för varje förälder utifrån labradorens och den aktuella pudelvariantens egna risker och rekommendationer.

Australian Labradoodle skiljer sig från en förstakorsning mellan labrador och pudel. Det är en separat typ som har utvecklats genom flera generationer och har andra raser i bakgrunden. Fråga vad uppfödaren menar med namnet och vilket register eller avelsprogram hundarna tillhör.

## Utseende och päls

Det finns ingen enda officiell storlek eller kroppsform för labradoodle. Labradorstandarden anger en ideal mankhöjd på 56–57 centimeter för hanar och 54–56 centimeter för tikar. Pudeln sträcker sig från toy över 24 till och med 28 centimeter, via dvärg och mellan, till storpudel över 45 till och med 60 centimeter med två centimeters tolerans uppåt. En storleksetikett som ”mini”, ”medium” eller ”standard” räcker inte för att säga hur stor hunden blir.

Uppskatta storleken genom att väga samman:

- vilken pudelvariant som faktiskt finns i härkomsten
- båda föräldrarnas uppmätta höjd och vikt
- storleken hos vuxna hel- och halvsyskon samt tidigare kullar
- hundens kön och kroppsbyggnad

Föräldrarna säger mer än generationsnamnet. Labradoren har enligt standarden en kort, tät päls med vattenavvisande underull, medan pudeln har en krusig päls som fortsätter att växa. Pälsens längd, lockighet, täthet och fällning kan därför skilja sig mellan kullsyskon och förändras när valppälsen byts mot vuxenpäls.

Låg synlig fällning är inte samma sak som låg allergirisk. Hundallergen kommer framför allt från hud, saliv och urin, inte bara från hårstrån. Inga hundar är allergenfria, och en person kan reagera olika på olika individer. Den som redan har pälsdjursallergi bör därför inte köpa valp utifrån ord som ”hypoallergen” eller ”allergivänlig”.

Pälsvården ska styras av den päls hunden faktiskt får. För en längre eller lockigare päls behöver en kam kunna föras ända ner till huden utan att fastna. Kontrollera särskilt bakom öronen, under sele och halsband, i armhålor, ljumskar och på ben. Blöt päls behöver torka och redas ut. Hur ofta kamning och klippning behövs beror på pälsens längd, struktur och vardag; en kunnig hundfrisör kan hjälpa till med en realistisk rutin. Vänj hunden gradvis och positivt vid hanteringen.

## Temperament och personlighet

En labradoodle kan vara social, samarbetsvillig och livlig, men korsningen ger ingen färdig ”bästa av två raser”-personlighet. Labradorens och pudelns rasideal beskriver vänliga, aktiva och träningsbara hundar, men arv, föräldrarnas beteende, tidiga erfarenheter, hälsa och träning påverkar den enskilda hunden.

En brittisk ägarenkät publicerad 2026 jämförde beteenden hos 583 labradoodlar med labradorer och pudlar. Resultatet var blandat: labradoodlarna hade bättre resultat än pudlarna på sex av tolv beteendeskalor men sämre än labradorerna på fem. Studien gällde hundar upp till fem år och kan inte förutsäga en valps personlighet. Den fann inte heller direkt stöd för att labradoodlar generellt är särskilt lämpade för barnfamiljer.

Träffa om möjligt tiken och andra vuxna nära släktingar. Titta på hur de tar kontakt, återhämtar sig efter något oväntat, hanteras och kommer till ro. Fråga hur vuxna hundar från tidigare kullar fungerar i vardagen, inte bara vad de har för färg eller päls.

Barn och labradoodle kan fungera bra tillsammans, men en vuxen ska alltid vara närvarande med små barn. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte klättra på, krama fast eller störa den när den äter eller sover. En ung, stark och entusiastisk hund kan välta ett barn utan att vara aggressiv, så lugna hälsningar och fyra tassar i golvet är viktiga vardagsfärdigheter.

Samma försiktighet gäller andra djur. Socialt intresse är inte detsamma som god hundparksvana, och en labradoodle är inte automatiskt trygg med katter. Utgå från individens erfarenhet och benägenhet att jaga efter. Introducera djur stegvis, ge dem egna trygga platser och övervaka samspelet.

## Träning och motion

En labradoodle behöver dagligen både fysisk rörelse och uppgifter som kräver nos, hjärna och samarbete, men inget bestämt antal minuter passar alla. Ålder, storlek, hälsa, intensitet och återhämtning avgör belastningen. En bra vardag växlar mellan promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, apportering, problemlösning, träning och ostörd vila.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar korsningens ofta snabba inlärning. Prioritera färdigheter som gör vardagen säker och lugn:

- kontakt och följsamhet i koppel
- inkallning och att kunna avstå från störningar
- att lämna och släppa föremål utan konflikt
- lugna hälsningar på människor och hundar
- att kunna vänta och koppla av även när något händer
- trygg hantering av päls, öron, mun och tassar

Apportering, personsök, viltspår, nosework och rallylydnad kan ge utlopp för föräldrarasernas arbetslust. Alla individer tycker dock inte om samma aktivitet eller vatten.

För valpar ska belastning, svårighet och längd öka gradvis. Stelhet, ovilja eller svår återhämtning visar att upplägget behöver ändras. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, självkontroll och förmåga att vila.

## Hälsa

Det finns inget stöd för att en labradoodle automatiskt är friskare eller sjukare än båda föräldraraserna. En brittisk studie från 2024 omfattade 9 402 unga hundar och 342 jämförelser mellan tre pudelkorsningar och deras föräldraraser. I 86,6 procent av jämförelserna sågs ingen statistiskt säkerställd skillnad. Bland 583 labradoodlar skilde sig de flesta av de 57 undersökta tillstånden inte från pudel eller labrador. Studien byggde på ägarrapporter om hundar upp till fem år och ersätter inte långsiktig avelsuppföljning.

Hälsokontrollen måste i stället börja med varje förälder. För en labrador i renrasig SKK-avel krävs officiell höftledsstatus, medan Labrador Retrieverklubben dessutom rekommenderar höfter och armbågar utan anmärkning samt en aktuell ögonundersökning. Storpudel har ett svenskt hälsoprogram för höftleder; för toy-, dvärg- och mellanpudel gäller i stället ett program för prcd-PRA-resultat. Reglerna gäller de renrasiga föräldrarna, inte ett obligatoriskt ”labradoodlepaket”, men visar varför den exakta pudelvarianten måste vara känd.

Be att få se underlagen, inte bara formuleringen ”hälsotestade föräldrar”. Kontrollera:

- att dokumentet gäller rätt hund och kan kopplas till identitet eller registreringsnummer
- undersökningens datum, metod, utfärdare och faktiska resultat
- höft-, armbågs- och ögonresultat som är relevanta för respektive förälder
- vilka DNA-test som gjorts och vilken enskild sjukdom varje test avser
- sjukdomar, rörelseproblem och temperament hos syskon, tidigare avkommor och äldre nära släktingar

Ett fritt DNA-resultat för en mutation säger inget om andra sjukdomar. En korsning kan få riskanlag från båda sidor även när den genetiska variationen är större.

I 2024 års studie hade labradoodle högre odds för yttre öroninflammation än labrador, men det betyder inte att varje individ drabbas. Sök veterinär vid huvudskakningar, klåda, smärta, rodnad, svullnad eller illaluktande sekret. Återkommande problem behöver utredas; rengör inte ett irriterat öra utan veterinärs råd.

## Historia och ursprung

Den bäst dokumenterade moderna starten för namnet labradoodle är en kull som föddes 1989 inom dåvarande Royal Guide Dogs Association of Australia, nu Guide Dogs Victoria. Avelsansvarige Wally Conron parade labradortiken Brandy med storpudeln Harley för en synskadad klient vars make hade allergi. Av tre valpar var det en, Sultan, som bedömdes passa klienten och senare arbetade som ledarhund.

Namnet labradoodle användes för att skapa intresse när det var svårare att hitta hem åt hundarna om de bara beskrevs som blandraser. Det gjorde korsningen känd, men skapade ingen gemensam rasstandard. Vissa uppfödare har fortsatt med labrador–pudelkorsningar, medan andra har fört aveln vidare i flera generationer inom egna register.

Australian Labradoodle har därför en annan bakgrund än en vanlig labrador–pudelkorsning. Genetisk forskning på dessa hundar visar bidrag från fler raser än labrador och pudel och att pudelarvet dominerar. En valpköpare bör be om en begriplig stamtavla eller härkomstredovisning och inte anta att alla hundar som säljs under liknande namn har samma bakgrund.

## Att leva med rasen

Labradoodle passar bäst i ett hem som har tid för träning, aktivitet, återhämtning och regelbunden pälsvård och som accepterar att den vuxna hunden kanske inte motsvarar en marknadsförd storleks- eller pälsetikett. Det är sällan ett bra val för den som främst söker en fällfri, självgående eller garanterat enkel familjehund.

Lägenhet kan fungera om hunden får sina behov tillgodosedda utomhus, kan komma till ro inne och inte stör grannar. En trädgård ersätter inte promenader eller träning. Ensamhet behöver tränas i små steg när hunden är trygg och avslappnad. Vissa vuxna hundar klarar några timmar, andra blir oroliga betydligt tidigare; utebliven vila betyder att svårigheten behöver minskas.

Gör ett konkret förköpstest innan du bestämmer dig:

- Be om exakt härkomst, pudelvariant och betydelsen av uppfödarens generations- och storleksetiketter.
- Jämför föräldrarnas och vuxna släktingars verkliga storlek, päls, beteende och förmåga att komma till ro.
- Läs originalen till hälsoresultaten och fråga varför just dessa undersökningar valts för båda föräldrarna.
- Träffa valparna med tiken i deras uppväxtmiljö och se hur uppfödaren arbetar med hantering, återhämtning och vardagsljud.
- Säkerställ att hushållet har en plan för pälsvård, hundpassning, träning och gradvis ensamhet även under hundens första krävande år.

När svaren är konkreta och dokumenten går att kontrollera blir det lättare att bedöma just den planerade kullen. För labradoodle är den individuella hunden, föräldrarna och uppfödarens avelsarbete mer informativa än själva namnet.

Labradoodle

UK Labradoodle Association

Labradoodle Club of Great Britain

Labradoodle är en medelstor till stor, atletisk korsning mellan Labrador Retriever och Pudel, känd för sitt vänliga, människoorienterade temperament och sin höga träningsbarhet. Pälsen kan variera från lockig och låtthårande till sträv och fällande, och kräver regelbunden pälsvård. Passar bäst i aktiva hem som kan erbjuda daglig motion och mental stimulans.

Jag har varit hunduppfödare sedan 2004. Det började med Lagotto Romagnolo som jag födde upp i 16 år och sedan blev det Australian Labradoodle. 2019 importerade jag mina 3 första Labradoodlar från Raisdoodles i England. Jag har även köpt in ett par fina hundar från Hööks i Skåne.
Självklart är jag medlem i WALA, följer deras hälsokrav och registrerar mina kullar i organisationen.

Milestone

## Snabbfakta

Siberian husky är en medelstor, erkänd slädhundsras för arbete i spann: lätt last, måttlig fart och långa sträckor. Det är en vänlig och social hundtyp, men få individer passar för ett liv enbart som sällskapshund. Rasen passar bäst hos den som verkligen vill ge hunden drag- eller uthållighetsarbete och kan hantera stark jaktlust, stort rörelsebehov och svårigheter med ensamhet.

- **Användning:** nordisk slädhund i FCI grupp 5.
- **Ursprung:** hundtypen utvecklades i nordöstra Sibirien; rasens officiella ursprungsland är USA.
- **Storlek:** hanar 53,5–60 cm och 20,5–28 kg; tikar 50,5–56 cm och 15,5–23 kg.
- **Typiskt temperament:** vänlig, mjuk, alert och utåtriktad enligt rasstandarden.
- **Viktigast i vardagen:** meningsfullt arbete, trygg kontroll utomhus, flockgemenskap och tidig vardagsträning.

En stor tomt ersätter inte arbete och promenader, och många promenader ersätter inte automatiskt rasens behov av att få använda kroppen tillsammans med en förare eller ett spann. Den avgörande frågan är därför inte bara hur aktiv du är, utan om du vill leva med en slädhund och ordna en vardag som passar dess ursprungliga uppgift.

## Utseende och päls

Siberian husky ska se ut som en uthållig arbetshund, inte som en tung frakthund eller en skör sprinter. Kroppen är måttligt kompakt, något längre än hög och byggd för lätta, jämna rörelser. Rätt hull och välutvecklad muskulatur är viktigare för funktionen än ett kraftigt eller extra lurvigt intryck.

Ögonen är mandelformade och får vara bruna, blå, olikfärgade eller flerfärgade. Blå ögon är alltså tillåtna, men ögonfärgen säger inget om hundens arbetsförmåga, temperament eller lämplighet för ett visst hem.

Pälsen är en medellång dubbelpäls med mjuk, tät underull och raka täckhår. Underullen kan saknas under fällning utan att det är onormalt. Pälsfärgerna svart, grå, viltfärgad (agouti), sobel, röd och vit är tillåtna, som enfärgat eller i flera nyanser och teckningar. Merle och brindle är däremot inte godkända mönster i rasstandarden.

Borsta efter hundens faktiska behov och arbeta varsamt igenom lös underull när den fäller. Det behövs inget fast schema som passar alla hundar eller årstider. Rasstandarden tillåter putsning mellan tårna och runt tassarna men inte annan kosmetisk trimning. Klippning av medicinska skäl är förstås en veterinärfråga, inte pälsstyling.

## Temperament och personlighet

En rastypisk siberian husky är vänlig, mjuk, uppmärksam och utåtriktad, men också självständig och starkt präglad av livet i flock. Den ska inte vara överdrivet misstänksam mot främlingar, vaktande eller aggressiv mot andra hundar. Det är en beskrivning av rasidealet, inte en garanti för varje individ.

Flockinstinkten har gjort rasen skicklig på att arbeta nära andra hundar. Den betyder inte att varje husky automatiskt fungerar med alla hundar i hemmet. Lekstil, hantering av mat och andra resurser, kön, ålder, tidigare erfarenheter och en lugn introduktion spelar fortfarande roll.

Jaktlusten är en av de viktigaste egenskaperna att förstå före köp. Många hundar av rasen är svåra att ha lösa, även när inkallningen har tränats väl. En långlina eller ett säkert inhägnat område ger frihet utan att inkallningen behöver bära hela säkerheten. Med katt beror utfallet på individ, uppväxt och kattens beteende, men samboende får aldrig tas för givet. Smådjur och fåglar behöver en fysisk avskiljning som inte bygger på att hunden väljer att avstå från jakt.

Rasstandardens vänliga temperament gör heller inte hunden automatiskt säker med barn. Barn och hund behöver lära sig varandras signaler, en vuxen ska vara närvarande med små barn och hunden ska ha en ostörd viloplats.

## Träning och motion

Siberian husky behöver mycket rörelse, träning och stimulans, men ett universellt antal timmar per dag ger en falsk bild. Behovet påverkas av ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och hur krävande arbetet är. Det är viktigare att hunden får arbeta på ett sätt som passar rasen, återhämta sig och vara lugn hemma än att en viss tid har gått.

Drag i spann, skidåkning med hund och genomtänkt barmarksarbete ligger nära rasens funktion. Belastning och distans måste byggas upp gradvis, och nybörjaren har mycket att vinna på att lära sig sele, linor, kommandon, omkörningar och hur väder och underlag bedöms genom en erfaren polarhundsklubb. Rasklubbens dragprov, bland annat DP20+, används för att bedöma hundens funktion, mentalitet och förmåga som polarhund i arbete.

Vardagen behöver också lugna promenader, nosarbete, samarbete och återhämtning. Prioritera tidigt:

- följsamhet i koppel och lugn vid selning;
- stopp, riktning och förmåga att vänta före start;
- säkra rutiner vid dörrar, bil, grindar och hundgård;
- inkallning som tränad färdighet, utan att den blir enda skyddet mot jakt;
- passivitet, hantering och att kunna varva ner efter arbete.

Träningen bör vara positiv, tydlig och välplanerad. Hårdare metoder löser inte självständighet och kan skada samarbetet. I varmt väder ska belastningen sänkas eller flyttas till svalare tider. Tjock päls och motion ökar risken för överhettning; avbryt om hunden får kraftig flämtning, blir svag, okoordinerad eller ovanligt trött. Låt hundens signaler och förhållandena styra, inte ett enda temperaturtal.

## Hälsa

Siberian husky beskrivs i den svenska avelsstrategin som en generellt frisk ras, men underlaget har en viktig begränsning: relativt få hundar har undersökts för höfter, armbågar och ögon. Att majoriteten av de undersökta hundarna varit friska bevisar därför inte att varje linje är fri från ärftliga problem.

I SKK:s aktuella registreringsregler är siberian husky inte en av raserna med ett särskilt krav på höftledsstatus. Det är alltså fel att beskriva HD-röntgen eller ögonlysning som ett allmänt svenskt registreringskrav för rasen. Resultat kan ändå vara värdefulla. Be uppfödaren visa vilka undersökningar som faktiskt är gjorda, varför de valts och hur resultaten ser ut hos föräldrar, syskon och äldre släktingar.

Det finns också DNA-test för tre dokumenterade varianter: SHPN1, SPS1 och HUU. SHPN1 är en fortskridande neurologisk sjukdom som påverkar rörelseförmågan. Den bedöms nedärvas recessivt, men alla hundar med två kopior av varianten får inte tydliga symtom. Den svenska rasklubben har särskilt uppmärksammat kända SHPN1-bärare i svenska stamtavlor. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund; det viktiga är att parningen planeras med kunskap om båda föräldrarnas status. SPS1 gäller en form av skakningar hos valpar, medan HUU innebär förhöjd urinsyra med risk för uratsten. Att test finns betyder inte att alla tre är obligatoriska för varje svensk kull. Fråga vilka test som är relevanta i just släkten och be att få se ursprungliga laboratoriesvar.

Titta också på hur hundarna faktiskt håller för arbete. Fråga hur äldre släktingar har klarat träning, om återkommande hälta, tassproblem, neurologiska symtom eller urinsten förekommit och vid vilken ålder problem i så fall började. Håll hunden slank, bygg kondition stegvis och utred förändrade rörelser i stället för att träna igenom dem.

## Historia och ursprung

Siberian husky utvecklades som slädhund i nordöstra Sibirien, medan USA är rasens officiella ursprungsland i FCI-standarden. Den ursprungliga uppgiften var att dra lätt last i måttlig fart över långa avstånd, en funktion som fortfarande förklarar rasens storlek, rörelser, flockarbete och uthållighet.

De sibiriska hundarna väckte uppmärksamhet i Alaska när ett spann deltog i All Alaska Sweepstakes 1909 och blev trea. Året därpå kom spann med dessa hundar på första, andra och fjärde plats. Leonhard Seppala vann tävlingen tre år i rad 1915–1917 och blev senare en av förarna i serumtransporten till Nome 1925, där hundspann förde difteriserum genom Alaska.

American Kennel Club erkände siberian husky 1930. FCI gav rasen definitivt erkännande 1966. De här årtalen är dokumenterade. Däremot finns inget säkert stöd för populära berättelser om att alla moderna hundars temperament kommer av att deras förfäder sov i familjernas tält.

## Att leva med rasen

Siberian husky fungerar bäst i ett hem där slädhundslivet är en del av planen, inte en aktivitet man kanske provar senare. Rasen kan fungera som första hund, men då krävs ovanligt god förberedelse, stöd från erfarna förare och en vardag som redan har plats för arbete, säker transport, kontroll och återhämtning.

Lägenhet kan fungera. Boytan är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och kan komma till ro. I ett lyhört hus behöver du dessutom ha en plan om hunden låter när den blir uppvarvad eller lämnad. Säkerheten börjar redan i trapphus, hiss och port: använd koppel och rutiner som hindrar hunden från att ta sig ut i trafik eller efter vilt.

Ensamhet ska tränas i mycket små steg när hunden är trygg, och tiden ökas bara så länge den kan vara lugn. Rasen har stark flockinstinkt och vissa individer har svårt även efter genomtänkt träning. Planera därför på förhand för hundvakt, hunddagis eller en vardag där hunden kan följa med. En annan hund kan ge sällskap men är ingen garanti mot ensamhetsproblem.

Vid val av uppfödare är det bättre att kontrollera hundarna än att välja efter etiketten “arbetslinje” eller “utställningslinje”. Be att få se föräldrarna i vardag och arbete. Fråga vilka sträckor och underlag de tränas på, hur de återhämtar sig, hur de fungerar i spann och hur de hanteras vid vila, transport och möten med människor eller hundar. Kontrollera registrerade dragmeriter och hälsouppgifter i SKK Hunddata och Avelsdata.

Rasklubbens valpförmedling kräver medlemskap och att båda föräldrarna är SKK-registrerade; en plats på listan är därför inte i sig ett bevis på arbetsförmåga eller genomförda hälsotester. Uppfödaren bör kunna förklara varför kombinationen valts och visa konkreta uppgifter om funktion, mentalitet, hälsa och äldre släktingar. Det säger mer om valpens förutsättningar än pälsfärg, ögonfärg eller en linjeetikett.

Siberian husky

Siberian Husky Club of Great Britain

The Norwegian Siberian Husky Club

Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA)

Siberian husky är en medelstor, atletisk slädhund med tjock dubbel päls och ofta iögonfallande, flerfärgade ögon. Den är vänlig och energisk och behöver mycket motion, säkra inhägnader och konsekvent, positiv träning. Rasen är i allmänhet frisk och långlivad, men kan vara benägen för ögonproblem och kraftig fällning.

## Snabbfakta

- Belgisk vallhund – malinois är den korthåriga varianten av belgisk vallhund. Inom FCI och SKK är malinois, groenendael, tervueren och laekenois fyra varianter av samma ras, främst åtskilda genom päls och färg.
- Malinois är en medelstor, kvadratisk och atletisk brukshund. Ideal mankhöjd är 62 cm för hanar och 58 cm för tikar; rasstandarden tillåter 2 cm under och 4 cm över idealet.
- Rasen är vaksam, snabb i både tanke och handling och avlad för samarbete och arbete. Lättlärd betyder därför inte lätt att leva med: träningen måste också bygga lugn, impulskontroll och återhämtning.
- En malinois passar bäst hos den som vill träna regelbundet och kan ge hunden både fysisk aktivitet och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Enbart långa promenader är sällan ett fullständigt upplägg.
- Familjehund, sporthund och tjänstehund är inte motsatser, men valet av uppfödare och kull är avgörande. Titta på föräldrarnas beteende i vardagen, mentalbeskrivning, arbetsmeriter, hälsa och tidigare avkommor – inte bara på rasnamnet.

## Utseende och päls

Malinois ska vara medelstor, kvadratisk och kraftfull utan att bli tung. Kroppslängden ska alltså ungefär motsvara mankhöjden, inte ge ett tydligt långsträckt intryck. Huvudet är torrt och välmejslat, öronen små, trekantiga och upprättstående och rörelserna ska vara lätta och livliga.

Rasstandardens idealhöjd är 62 cm för hanar och 58 cm för tikar, med en tolerans på minus 2 respektive plus 4 cm. En ungefärlig vikt är 25–30 kg för hanar och 20–25 kg för tikar. Siffrorna beskriver en vuxen hund i normal kondition; proportioner, muskler och hull säger mer än en enskild siffra på vågen.

Malinois är korthårig. Pälsen är mycket kort på huvud, öronens utsidor och benens nedre delar, något fylligare kring hals, lår och svans och har tät underull. Färgen ska vara röd fawn med svarta hårtoppar och en tydlig svart mask. Lite vitt tolereras på förbröst och tår, men stora vita fält hör inte till standarden.

Pälsen kräver ingen avancerad salongsvård. Borsta igenom den när hår lossnar och bada när hunden faktiskt är smutsig. Under fällning behöver du borsta oftare. Efter arbete i skog, högt gräs eller vatten är det klokt att samtidigt kontrollera hud, tassar, klor och öron. Den korta pälsen gör kontrollen enkel, men den ersätter inte regelbunden genomgång av hundens kropp.

## Temperament och personlighet

En typisk malinois är vaksam, aktiv och mycket beredd att agera. Rasidealet är samtidigt en självsäker hund utan rädsla eller oprovocerad aggressivitet. Hög intensitet och dålig nervkontroll är inte samma sak, och en hund som ständigt är stressad är inte mer rastypisk för att den är snabb.

Variationen mellan individer är betydande. SKK uppmanar köpare att räkna med skillnader både mellan rasvarianterna och mellan enskilda hundar. En etikett som ”bruks-, tjänste- eller utställningslinje” räcker därför inte som beslutsunderlag. Be att få se hur föräldrarna hälsar på människor, återhämtar sig efter en överraskning, hanteras, passerar andra hundar och kommer till ro när inget händer. Läs hela Mentalbeskrivning Hund (MH) och fråga hur syskon och tidigare avkommor fungerar i vardagen.

Med barn kan en välmatchad och välhanterad malinois fungera bra, men hundens fart och snabba reaktioner kräver vuxen närvaro. Barn och hund ska ha var sin ostörda viloplats, och vilda lekar bör avbrytas innan hunden börjar jaga rörelse eller går upp för mycket i varv. Små barn ska aldrig bära ansvaret för träning eller promenader. Samma försiktighet gäller möten med katter, smådjur och främmande hundar: hur väl det fungerar beror på individ, tidigare erfarenheter och träning. Låt djuren vänja sig stegvis och se till att de kan skiljas åt.

## Träning och motion

Malinois behöver fysisk och mental aktivitet varje dag, men det finns inget trovärdigt timtal som passar alla hundar. Ålder, hälsa, kondition, arbetsuppgift och förmåga att återhämta sig ska styra. Ett bra upplägg kan varva promenader och kondition med spår, sök, lydnad, bruksarbete eller annan målinriktad träning. Målet är inte att göra hunden så trött som möjligt, utan att ge den användbara färdigheter och en hållbar vardag.

Prioritera tidigt kontakt, inkallning, koppelgående, hantering, stopp- och släppsignal samt förmågan att vänta och vila. Träningen bör vara belöningsbaserad, individanpassad och stegras i takt med hundens utveckling. Korta tydliga pass med pauser ger ofta bättre kvalitet än att upprepa tills hunden tappar precision eller blir uppjagad.

Valpar och unghundar ska inte motioneras som färdigvuxna tjänstehundar. Bygg styrka, miljötrygghet och kroppskontroll gradvis och undvik att låta ensidig bolljakt, hopp eller långa löppass bli hela aktivitetsplanen. Följ hundens rörelser och återhämtning. Stelhet, hälta, försämrad koncentration eller en hund som inte kan komma till ro efter aktivitet är skäl att sänka belastningen och vid behov rådgöra med veterinär eller kunnig instruktör.

Som förstagångsägare kan man lyckas, men inlärningskurvan är brant. En realistisk plan innehåller tillgång till brukshundklubb eller erfaren tränare, hjälp från uppfödaren och en konkret idé om vad hunden ska få arbeta med även under mörka vardagskvällar och perioder när tävling eller tjänst inte är aktuell.

## Hälsa

Belgisk vallhund beskrivs som i huvudsak frisk och sund, men höfter, armbågar, epilepsiliknande anfall och ryggproblem förtjänar särskild uppmärksamhet. Det viktigaste inför ett valpköp är att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens strängare avelsråd och att granska familjen, inte bara föräldradjurens enskilda resultat.

För svenskregistrerad avel kräver de aktuella SKK-reglerna officiell höftleds- och armbågsledsstatus samt känd mental status för de föräldradjur som reglerna gäller för. För hundar födda från 2016 innebär känd mental status en fullständig MH med alla 33 positioner ifyllda; en Beteende- och personlighetsbeskrivning hund (BPH) ersätter inte detta krav för belgisk vallhund. RAS rekommenderar dessutom A- eller B-höfter, fria armbågar och värdesiffra 1 eller 2 på MH:s skottmoment. Be att få se originalresultaten och kontrollera även syskon och tidigare avkommor.

Uppgifter om epilepsi måste tolkas försiktigt. En äldre RAS-enkät fångade upp kramper eller epilepsiliknande anfall hos en mindre andel malinois, men ägarnas uppgifter är inte samma sak som veterinärdiagnoser och siffrorna visar inte hur vanligt problemet är i rasen i dag. Forskning visar en ärftlig komponent för epilepsi hos belgisk vallhund, med starkast publicerat underlag för groenendael och tervueren. Fråga därför uttryckligen om anfall hos föräldrar, syskon, halvsyskon och tidigare avkommor i stället för att nöja dig med ett brett DNA-testpaket.

RAS-enkäten innehöll också uppgifter om ryggbesvär hos malinois, men även detta var ägarnas svar från ett äldre urval och visar inte hur vanligt problemet är i dag. Fråga om spondylos, lumbosakrala besvär, återkommande hältor och arbetsrelaterade skador i släkten. För en aktiv hund är en ärlig familjehistorik, officiella ledresultat och en plan för successiv fysisk uppbyggnad mer användbara än en lång lista över möjliga diagnoser.

## Historia och ursprung

Malinois har sitt ursprung i Belgien och växte fram ur de lokala vallhundar som användes i slutet av 1800-talet. Belgiska vallhundsklubben bildades i Bryssel 1891. Samma år samlade veterinärprofessorn Adolphe Reul 117 hundar för att beskriva och välja ut en mer enhetlig typ, och 1892 fanns en första detaljerad rasstandard.

De första belgiska vallhundarna fördes in i den belgiska stamboken 1901, och omkring 1910 ansågs typ och temperament ha stabiliserats. I dagens FCI-standard är belgisk vallhund en ras med fyra varianter: korthåriga malinois, långhåriga groenendael och tervueren samt strävhåriga laekenois. Malinois har fått sitt namn från Malines, det franska namnet på staden Mechelen, där den korthåriga typen utvecklades.

Arbetet förändrades när behovet av traditionell vallning minskade. Egenskaperna som krävdes kring djur och gård – uppmärksamhet, rörlighet, uthållighet och nära samarbete – fick i stället användning inom bruksprov, sök, bevakning och tjänst. Den bakgrunden förklarar rasens kapacitet, men säger inte att varje individ automatiskt passar för varje uppgift.

## Att leva med rasen

Att leva med en malinois fungerar bäst när aktivitet, återhämtning och vardagsregler är planerade innan hunden flyttar in. En stor tomt ersätter inte samarbete, och en lägenhet är inte automatiskt fel. Det avgörande är om hunden kan få daglig fysisk och mental aktivering, tränas att vara lugn inomhus och hanteras säkert i trapphus, kollektivtrafik och hundmöten.

Ensamhet ska tränas gradvis. En vuxen hund som är trygg med att vara själv klarar normalt några timmar, medan en liten valp inte kan lämnas ensam. Jordbruksverket anger dessutom att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare när de är unga eller gamla. Det är en tillsynsgräns, inte ett mål för hur länge en malinois bör lämnas; hundens faktiska reaktion avgör om du måste gå långsammare fram.

Inför ett valpköp bör du kunna svara ja på följande:

- Jag har ett konkret träningsmål och tid för både aktivitet och vila varje dag.
- Jag har träffat föräldradjuren eller fått trovärdig information om deras vardag, MH, arbetsförmåga och återhämtning.
- Jag har kontrollerat officiell HD-, ED- och mentalstatus samt frågat om epilepsiliknande anfall, ryggproblem och mentalitet i den närmaste familjen.
- Jag har en plan för barn, besökare och andra djur som bygger på uppsikt, avskärmning och stegvis träning.
- Jag har tillgång till kunnig hjälp om hundens intensitet, rädsla, jaktbeteende eller stress blir svår att hantera.

För rätt förare är malinois en ovanligt mångsidig träningskamrat. Det hållbara valet är dock inte den valp som verkar mest explosiv, utan den individ vars egenskaper, familjehistorik och avelsmål stämmer med det liv du faktiskt kan erbjuda.

Belgisk vallhund – malinois

Deutscher Club für Belgische Schäferhunde e.V. (Germany)

Belgisk vallhund – malinois: medelstor till stor, slank och mycket atletisk vallhund med kort fawnfärgad päls och svart mask. Extremt intelligent, intensiv, lojal och mycket människoorienterad. Behöver tydlig struktur, daglig mental stimulans och mycket motion; trivs bäst hos erfarna och mycket aktiva ägare.

Hunduppfödning i liten skala.
Hundar för drag, utställning,  tävling & tjänst.

Fjorgyn'z

## Snabbfakta

- Samojedhunden är en medelstor arktisk spetshund från norra Ryssland och Sibirien. Den är fortfarande byggd och präglad för ett aktivt liv med uthålligt arbete.
- Rasstandarden anger släd- och sällskapshund som användningsområde. Det här är därför inte bara en vit familjehund, utan en arbetande polarhund som behöver få använda kroppen.
- En vuxen hane väger ungefär 20–25 kg och en tik 16–20 kg. Idealmankhöjden är 57 cm för hanar och 53 cm för tikar, med tre centimeters tolerans åt båda håll.
- Pälsen är dubbel, riklig och fäller mycket. Regelbunden genomgång och extra arbete under fällningen hör till vardagen.
- Det rastypiska temperamentet är vänligt, öppet, alert och livligt. Samtidigt är rasen självständig, och jaktintresse, följsamhet och ljudnivå kan skilja mycket mellan individer och linjer.
- Samojedhunden passar bäst hos den som vill leva aktivt året runt och har tid för träning, pälsvård och en hund som är delaktig i vardagen.

## Utseende och päls

Samojedhunden ska vara en smidig och uthållig arktisk spetshund, atletisk snarare än tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen står upp och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller längs sidan när hunden är uppmärksam. Hanar ska enligt rasstandarden helst vara 57 cm höga och tikar 53 cm, i båda fallen med en tolerans på tre centimeter. Som grovt riktmärke väger en vuxen hane 20–25 kg och en tik 16–20 kg.

Det så kallade samojedleendet skapas av de mandelformade ögonen och de svagt uppdragna mungiporna. Det är en beskrivning av rasens uttryck, inte ett löfte om en viss personlighet och inte en dokumenterad mekanism mot dregel eller isbildning.

Pälsen består av kort, mjuk och tät underull samt längre, rakare och grövre täckhår. Hanar har ofta en tydligare krage, medan tikens päls ofta är något kortare och mjukare. Godkända färger är rent vit, gräddvit och vit med ett mindre inslag av kexfärgade markeringar.

Låt pälsens skick styra vården i stället för att följa ett fast veckoschema. Arbeta igenom den ända ner till huden och kontrollera särskilt områden där fukt och löst hår kan ligga kvar. Under fällning behövs tätare och grundligare genomgångar. Bada när hunden verkligen behöver det och torka hela pälsen ordentligt efteråt, så att fukt inte stannar nära huden. Pälsen ska normalt inte klippas eller rakas för att göra vardagsvården enklare; diskutera medicinskt motiverad klippning med veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk samojedhund är vänlig, socialt öppen, alert och livlig. Rasstandarden beskriver den som mycket social och olämplig som vakthund. Det betyder inte att varje hund hälsar likadant eller att rasnamnet garanterar trygghet i alla miljöer. Avel, tidiga erfarenheter, träning och individens egen läggning spelar stor roll.

I rasens svenska avelsmål ingår tillgänglighet, social öppenhet och ett smidigt umgänge med både människor och hundar. BPH-resultaten från 2015–2025 följer överlag den målbilden. De säger däremot inte hur en enskild valp kommer att utvecklas. Titta därför på föräldrarnas och nära släktingars vardagsbeteende, inte bara på en rasbeskrivning eller ett genomsnitt.

Självständigheten hör till rasens sätt att arbeta. Samojedhunden ska kunna ta initiativ, hålla fokus på en fysisk uppgift och arbeta utan att vara överdrivet bunden till föraren. I vardagen kan samma egenskaper märkas som envishet, egna idéer och att hunden inte alltid väljer att följa dig. Träningen blir lättare när hunden förstår uppgiften, får en tydlig belöning och slipper onödiga upprepningar.

Även jaktintresset måste bedömas individuellt. Rasstandarden beskriver jaktinstinkten som svagt utvecklad, medan SKK:s aktuella köpråd varnar för att stark jaktinstinkt fortfarande kan förekomma. Räkna därför inte med säker löshet bara för att hunden tillhör rasen.

## Träning och motion

Samojedhunden behöver regelbunden fysisk aktivitet och mår bäst när en del av den har ett tydligt syfte. Drag, vandring, klövjning och annan uthållighetsinriktad träning ligger nära rasens användningsområde. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger variation, men ersätter inte möjligheten att röra sig och arbeta fysiskt.

SKK anger minst en timmes daglig promenad plus fysisk träning tre till fyra gånger i veckan som en vanlig utgångspunkt för en vuxen hund. Se det som ett riktmärke, inte som en exakt dos. Ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och träningsintensitet avgör hur mycket som är lämpligt. Valpar och unghundar ska bygga muskler och belastning successivt i stället för att följa en vuxen hunds upplägg.

Det går att lära hunden två olika regler: att ta i och dra på signal i arbetsselen, och att gå utan att sträcka vardagskopplet. Använd utrustning avsedd för aktiviteten, lär in tydliga startsignaler och öka sträcka, fart och last gradvis. En officiell polarhundsmerit visar att hunden har utfört ett definierat arbete enligt provets villkor. Resultatet säger något viktigt om funktionen, men bevisar inte att hunden är fri från ledproblem, hjärtsjukdom eller vardagsrädslor.

I varmt väder behöver belastningen anpassas efter förhållandena och just den hundens reaktion. Förlägg hårdare pass till svalare tider, välj lämpligt underlag, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden inte återhämtar sig normalt. En universell temperaturgräns blir missvisande eftersom luftfuktighet, sol, fart, kondition och individ påverkar värmebelastningen.

Inkallning bör tränas tidigt men aldrig överskattas. Långlina eller inhägnat område ger hunden rörelseutrymme när miljön är för svår för säker löshet. Det är särskilt viktigt om individen visar jaktintresse eller gärna väljer egna vägar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos samojedhund. I rasens nya svenska avelsstrategi låg andelen C-, D- och E-resultat bland röntgade hundar födda 2019–2024 omkring 20–25 procent. Siffran gäller undersökta hundar och ska inte utan vidare räknas om till hela populationen, men höftresultaten är värda att granska vid valpköp.

För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parning. Samojedhunden omfattas också av HD-index: föräldrarnas genomsnittliga index rekommenderas vara över 100, och hundar med D eller E får inte användas i avel. Det är mer nyanserat än påståendet att bara A- och B-hundar kan ingå i en kombination. Kontrollera både föräldradjurens resultat, index vid parningen och utfallet hos syskon och tidigare avkommor i SKK Avelsdata.

Rasklubben rekommenderar även ögonlysning från 18 månaders ålder och att resultatet är utan anmärkning eller endast visar något som inte klassas som ärftligt. RAS visar samtidigt att en liten andel av hundarna ögonlystes 2021–2024. Be därför om det faktiska registrerade resultatet i stället för ett allmänt besked om att linjen har bra ögon.

Diabetes mellitus förtjänar också uppmärksamhet. En stor svensk försäkringsstudie och senare norsk forskning placerade båda samojedhund bland raserna med högst risk. Studierna beskriver risk på rasnivå och kan inte avgöra om en viss valp kommer att bli sjuk. Fråga om diagnoser i nära släkt och ta förändringar i hundens hälsa på allvar tillsammans med veterinär.

## Historia och ursprung

Samojedhunden kommer från norra Ryssland och Sibirien och har fått sitt namn efter de samojediska folken. Hundarna användes på olika håll till jakt, drag och senare även renvallning. De levde nära människorna och användes enligt rasstandarden också som värmekälla i kåtorna. Dagens ras har släd- och sällskapshund som officiellt användningsområde.

De få hundar som fördes från Sibirien till Västeuropa, tillsammans med hundar som följde forskningsexpeditioner, blev grunden för den västerländska populationen. Den första samojedhunden registrerades i SKK 1893. En svensk-norsk standard för nordisk spets publicerades 1908, och den första engelska rasstandarden för samojedhund skrevs 1909.

Historien förklarar varför dagens avel inte bara handlar om vit päls och ett vänligt uttryck. Svenska Polarhundklubben arbetar för att bevara rasens polara egenskaper och praktiska bruk som draghund. Den som väljer rasen behöver därför vara intresserad av dess funktion, inte enbart dess utseende.

## Att leva med rasen

Samojedhunden kan bo i lägenhet om den får rätt liv utanför bostaden. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten till daglig aktivitet, återhämtning och regelbunden utevistelse. I ett lyhört hus behöver du dessutom ta reda på hur valpens nära släktingar låter i vardagen och arbeta tidigt med lugn, eftersom en ljudlig individ snabbt påverkar grannarna.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, lugna stunder när valpen är trygg i hemmet och öka först när den kan koppla av. Vissa hundar lär sig snabbt, andra behöver betydligt mer tid. Planera inte valpköpet utifrån att just din samojedhund automatiskt kommer att klara en hel arbetsdag ensam.

Med barn gäller samma säkerhetsprinciper som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasens sociala ideal är positivt, men ingen rasetikett ersätter övervakning och respektfull hantering. Samma försiktighet gäller katter och andra djur. Fråga hur föräldrarna fungerar, gör introduktioner kontrollerat och utgå från den enskilda hundens jaktintresse och tidigare erfarenheter.

Pälsen märks i vardagen. Du behöver acceptera lösa hår, avsätta tid för genomgång och kunna torka en blöt päls ordentligt. Samojedhunden är inte allergifri: hundallergen finns framför allt i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har allergi bör därför inte fatta beslut utifrån påståenden om vit päls, liten lukt eller låg fällning.

Kontrollera uppgifterna bakom uppfödarens allmänna kvalitetsord. Slå upp föräldrarnas HD-status och aktuella index, ögonresultat, BPH och eventuella arbetsmeriter. Fråga hur nära släktingar har fungerat i drag, vid hundmöten, hemma, ensamma och i varmt väder. Be uppfödaren visa hur en vuxen päls sköts. En arbetsmerit visar provad funktion, BPH visar observerade reaktioner och hälsoregistren visar kända resultat. Tillsammans ger de ett bättre beslutsunderlag, men ingen enskild uppgift garanterar hur valpen blir.

Samojedhund

Fédération Cynologique Internationale

Svenska Polarhundklubben (Swedish Polar Dog Club)

Deutscher Club für Nordische Hunde e.V.

Mellanstor, kraftig arktisk spets som av Samojedfolket avlades för att valla renar, dra slädar och dela tält med familjen. Känd för sitt ”Samojed-leende” och sin täta, nästan luktfria dubbelpäls. Social, energisk, ljudlig och intelligent; behöver nära sällskap, konsekvent men mjuk träning och gott om motion.

Plogens

Griffon belge

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Liten, robust sällskapshund från Bryssel med ett mänskligt “apa-ansikte” och stora ögon. Har en sträv, grov päls i svart eller svart med tanteckning. Djupt fäst vid sin familj, känslig och mycket människoorienterad; en livlig, intelligent och uppmärksam liten vakthund som trivs med mild träning, sällskap och regelbunden pälsvård.

## Snabbfakta

Griffon bruxellois är en liten belgisk sällskapshund med sträv röd päls, kort nos och ett vaket uttryck. Rasstandarden anger 3,5–6 kg men ingen mankhöjd; bedöm därför proportioner, rörelser och funktion i stället för en osäker centimetersiffra.

- **Ursprung och användning:** Belgien; sällskapshund i FCI grupp 9.
- **Vikt:** 3,5–6 kg enligt rasstandarden. Någon officiell mankhöjd anges inte.
- **Päls:** Sträv med underull, naturligt hård och svagt vågig. Färgen är röd eller rödaktig; lite svart på nospartiet är tillåtet.
- **Temperament:** Rasidealet är en balanserad, alert och uppmärksam hund som varken är skygg eller aggressiv. SKK beskriver rasen som aktiv, vänlig och lättlärd, men varje individ måste bedömas för sig.
- **Viktiga hälsokontroller:** Rasklubben rekommenderar undersökning av knäleder och ögon hos avelsdjur. RFG-resultat för andning registreras centralt från maj 2026, men undersökningen är för närvarande inte ett krav före avel.

Griffon bruxellois, griffon belge och petit brabançon är tre separata raser med gemensamt ursprung som enligt SKK får paras med varandra. Det gör inte den svarta strävhåriga griffonen eller den släthåriga petit brabançon till pälsvarianter av griffon bruxellois.

## Utseende och päls

Griffon bruxellois ska vara liten, robust och nästan kvadratisk, med god benstomme men lätta rörelser. Huvudet är stort i förhållande till kroppen, nosen mycket kort och bred och underkäken ligger framför överkäken. En tunga som ständigt syns när munnen är stängd hör inte till ett korrekt uttryck.

Pälsen skiljer rasen från de två nära släktingarna. Griffon bruxellois har sträv päls med underull. Den ska kännas naturligt hård, får vara svagt vågig men inte lockig och bildar skägg, mustasch och längre ögonbryn. Färgen är röd eller rödaktig; lite svart hår på nospartiet är tillåtet. En svart eller svart med tanteckning strävhårig hund är griffon belge, medan petit brabançon är släthårig och kan ha de färger som accepteras för de båda griffonerna.

Den sträva pälsen ska trimmas så att döda hår tas bort och strukturen bevaras. SKK anger två till fyra trimningar per år som vägledning, inte ett schema för varje hund. Pälsens mognad, döda hår och tovor avgör när det är dags. Kontrollera också skägg och ansikte efter mat, smuts och fukt.

Börja tidigt med korta, lugna skötselstunder på halkfritt underlag. Hunden behöver kunna bli kammad, få tassar och ansikte undersökta och stå still utan rädsla.

## Temperament och personlighet

En griffon bruxellois ska vara alert, uppmärksam och trygg, samtidigt som den fungerar som nära sällskapshund. Rasstandarden beskriver en balanserad och trogen hund som varken ska vara timid eller aggressiv. SKK lyfter också fram tillgivenhet, vänlighet, nyfikenhet, lättlärdhet och egen vilja.

Detta är ett rasideal, inte en garanti. Reaktioner på främmande människor, ljud, hantering och frustration påverkas av arv, erfarenheter och situation. Be att få träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar. Titta efter nyfikenhet utan ihållande upphetsning och förmåga att återhämta sig.

Uttryck som ”kardborrehund” eller ”enmanshund” säger för lite om individen. En social hund kan vilja vara nära och ändå vila på egen plats; en annan kan behöva mer stöd vid avstånd eller nya personer. Fråga hur föräldrar och tidigare avkommor fungerar i vardagen.

Skällande är en individ- och miljöfråga. En alert hund kan reagera på dörrar, röster och rörelse utanför fönstret, men rasen kan varken garanteras tyst eller högljudd. Belöna lugn efter ljud och kontrollera att hunden kan varva ned.

## Träning och motion

Griffon bruxellois behöver daglig rörelse, nosarbete och inlärning, men ett fast antal minuter passar inte alla. En bra vardag växlar mellan promenader, tid att undersöka dofter, korta träningspass, lek och ostörd vila. Anpassa mängden efter ålder, kondition, hull, väder och framför allt hur hunden andas och återhämtar sig.

Rasen är lättlärd men kan ha tydliga egna idéer. Mjuka, lustfyllda metoder som belönar rätt beteende ger en bättre grund än hårda korrigeringar. Träna särskilt på inkallning, följsamhet i koppel, att lämna föremål, lugn på en bestämd plats och att frivilligt medverka vid päls-, klo-, mun- och ögonkontroll. Håll passen så korta att hunden fortfarande är engagerad och öka svårigheten stegvis.

Promenadsträckan säger inte allt. Fodersök, ett enkelt doftspår eller en ny uppgift ger aktivitet utan hård fysisk belastning. Rasen är robust för sin storlek men ska enligt SKK inte utsättas för mer än en liten hund orkar. Valp, vuxen och äldre hund behöver olika upplägg.

Den korta nosen gör andningen till en del av varje aktivitetsbeslut. Välj svalare tid på varma dagar, håll hunden i gott hull och avbryt innan den blir kraftigt flåsig eller tappar sitt vanliga rörelsemönster. Markant andningsljud, långsam återhämtning eller ovilja att röra sig ska inte avfärdas som normalt för rasen.

## Hälsa

De viktigaste rasbundna hälsokontrollerna gäller knäleder, ögon och andningsfunktion. Det avgörande för en valpköpare är att skilja mellan en rekommendation, ett centralt registrerat resultat och ett bindande krav — och att kontrollera den enskilda hundens identitet, undersökningsdatum och resultat.

Rasklubben rekommenderar knäleds- och ögonundersökning av avelsdjur. I den rasspecifika avelsstrategin anges patellaundersökning före första parningen och ögonundersökning inom ett år före parning som riktlinjer. Det innebär inte att rasen har ett obligatoriskt hälsoprogram. Be uppfödaren visa resultaten för båda föräldrarna och fråga hur knän och ögon ser ut hos nära släktingar; ett enda intyg beskriver inte hela familjen.

Den korta skallen och nosen ökar risken för både andningsproblem och ögonskador. I Sverige omfattas griffon bruxellois från maj 2026 av central registrering av RFG-resultat. RFG är en standardiserad bedömning där veterinären bland annat kontrollerar hundens identitet, hull och näsborrar, lyssnar före belastning och bedömer andningen efter ett kort rörelsetest. För griffon bruxellois är RFG i dagsläget inte ett krav före avel. Ett resultat ger värdefull information om den undersökta hunden men ersätter inte observation av vardagsandning eller kunskap om släktingar.

En hund med väl fungerande övre luftvägar andas tyst. Tydligt snarkande eller snörvlande i vaket tillstånd, ansträngd inandning, lång återhämtning eller dålig värmetålighet motiverar veterinärbedömning. Symtom kan först synas under aktivitet. Blåaktig tunga eller blått tandkött, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet är akuta varningssignaler.

De stora ögonen och den korta huvudformen gör att ögonen behöver kontrolleras noga. Om hunden plötsligt kisar, håller ett öga stängt, gnuggar med tassen, blir röd eller börjar rinna från ögat ska veterinär kontaktas snabbt. Ögonsmärta betraktas som akut eftersom bland annat hornhinnesår kan förvärras fort.

Syringomyeli förekommer i rasen och kan orsaka svår smärta, men hur vanlig sjukdomen är i Sverige är inte känt. Oförklarlig smärta, upprepat intensivt kliande utan tydlig hudorsak eller förändrade rörelser bör utredas av veterinär. Publicerade procentsiffror från utvalda eller remitterade grupper ska inte tolkas som säker förekomst i hela den svenska rasen.

Inför köp bör du därför be om:

- patella- och ögonresultat för båda föräldrarna, med identitet och datum,
- eventuellt RFG-resultat och en förklaring av vad just den graden betyder,
- möjlighet att se föräldrar eller vuxna släktingar andas i vila och efter måttlig rörelse,
- ärliga uppgifter om ögonskador, andningsbesvär, smärttecken och neurologiska symtom i familjen.

## Historia och ursprung

Griffon bruxellois har sitt dokumenterade ursprung i en liten strävhårig hundtyp som kallades smousje och som länge fanns i området kring Bryssel. Under 1800-talet användes röd king charles spaniel och mops i utvecklingen av dagens rastyp.

Rasstandarden berättar försiktigt att de små alerta hundarna sades vakta vagnar och hålla stall fria från gnagare. Det är en historisk uppgift att återge med samma förbehåll, inte ett bevis för att varje modern griffon har ett bestämt vakt- eller jaktbeteende.

De första griffon bruxellois som skrevs in i den belgiska stamboken 1883 hette Topsy och Foxine. Kring sekelskiftet 1900 ökade rasernas popularitet, bland annat genom drottning Marie-Henriettes intresse, och export gjorde dem kända utanför Belgien.

Den gemensamma historien förklarar varför griffon bruxellois, griffon belge och petit brabançon ofta behandlas tillsammans. Dagens standard skiljer dem däremot tydligt genom hårlag och färg: griffon bruxellois är den strävhåriga röda rasen.

## Att leva med rasen

Griffon bruxellois kan fungera i både lägenhet och hus om den får daglig aktivitet, lugn vila och träning som passar individen. Det lilla formatet löser inte vardagen av sig självt. I ett lyhört flerfamiljshus blir förmågan att återhämta sig efter ljud viktig, och under varma perioder behöver hem och promenader ge möjlighet att hålla hunden sval.

Med barn är vuxennärvaro viktigare än ett generellt omdöme om rasen. En griffon är robust för sin storlek men fortfarande en liten hund som kan skadas av fall, klämning eller hårdhänt lyft. Lär barn att låta hunden komma själv, att inte störa vid mat eller sömn och att respektera en viloplats. Små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen.

Det finns ingen garanti för att en griffon trivs med varje hund eller katt. Ge katten avskilda flyktvägar, börja med doftutbyte och möten bakom grind, håll hunden under kontroll och belöna lugn. Avbryt jakt och backa om något djur blir spänt. Två hundar behöver egna mat- och viloplatser.

Ensamhet tränas gradvis, inte genom att direkt lämna hunden en hel arbetsdag. Börja när valpen eller den vuxna hunden känner sig trygg i hemmet, skapa mycket korta avstånd och öka först när hunden kan vara lugn. Hur långt man kommer varierar mellan individer. Pip, skall, vandrande, flås eller oförmåga att vila visar att träningen gått för fort och behöver förenklas.

När du väljer valp eller vuxen hund, kontrollera mer än färg och charmigt uttryck. Bekräfta att hunden verkligen är registrerad som griffon bruxellois, se hur vuxna släktingar andas och rör sig, be om patella-, ögon- och eventuella RFG-resultat och fråga hur familjen fungerar vid hantering, ljud och korta separationer. Den bästa matchningen bygger på dokumenterade hälsouppgifter och observerbart vardagsbeteende, inte på löften som sägs gälla alla hundar av rasen.

Griffon bruxellois

Deutscher Club für Griffon Bruxellois (Germany)

Griffon bruxellois är en liten men robust sällskapshund med ett nästan mänskligt, skäggigt ansikte och stora mörka ögon. Den knyter djupa band till sina människor och är som ett litet ”kardborreband” som vill vara nära hela tiden. Den trivs med vänlig, belöningsbaserad träning, måttlig daglig motion och finns med både sträv- och korthårig päls i djupt röd, svart eller svart med tanteckning.

Japanese chin

Japanese chin är en liten, fint byggd sällskapshund i dvärgformat med silkeslen, lättskött päls och ett uttrycksfullt, uppåtvänt ansikte. Kattlik och graciös knyter den ofta starkast band till en person, är lugn men lekfull inomhus, behöver måttlig motion och föredrar varsam hantering och ett stillsamt hem.

## Snabbfakta

Petit brabancon är en liten belgisk sällskapshund som brukar vara alert, tillgiven och gärna deltar i det som händer. Den tillhör FCI:s grupp 9 och är den korthåriga av de tre närbesläktade belgiska griffonraserna. De två andra är griffon belge och griffon bruxellois.

- **Ursprung:** Belgien
- **Användning:** sällskapshund
- **Vikt enligt rasstandarden:** 3,5–6 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen bestämd höjd
- **Päls:** kort, hård och glänsande; som längst 2 cm
- **Färger:** röd, svart, svart med tanteckning eller svart och röd melerad, med mörk mask
- **Typiska drag:** uppmärksam, aktiv, lättlärd, vänlig och nära sin ägare
- **Viktiga hälsoområden:** andning, ögon, knäleder och tecken på neurologisk smärta

De tre griffonraserna har samma bakgrund och kan enligt Svenska Kennelklubben paras med varandra. Petit brabancon skiljer sig framför allt genom sin släta päls, medan griffon belge och griffon bruxellois är strävhåriga. Raserna registreras var för sig.

Den officiella vikten är ett bättre riktmärke än höjduppgifter som cirkulerar på nätet. Rasstandarden anger 3,5–6 kg men inget intervall för mankhöjd. Två vuxna hundar kan alltså ha olika höjd och ändå ligga väl inom rastypen.

## Utseende och päls

Petit brabancon ska vara liten, kompakt och närmast kvadratisk, med god benstomme utan att rörelserna blir tunga. Kroppslängden ska ungefär motsvara mankhöjden. Det korta, breda huvudet, det tydliga underbettet och de stora mörka ögonen ger rasen dess karakteristiska uttryck.

Rastyp får inte förväxlas med överdrifter. Näsborrarna ska vara väl öppna, ögonen stora men aldrig utstående och underkäken bred. När munnen är stängd ska varken tunga eller tänder synas. När du bedömer en hund bör du prioritera fri andning, öppna näsborrar och oskadade ögon framför ett så platt ansikte som möjligt.

Pälsen är hård, blank och högst 2 cm lång. Den ska inte trimmas. Borsta och bada vid behov, exempelvis när lös päls eller smuts behöver tas bort.

Godkända färger är rött, svart, svart med tanteckning samt svart och röd melering. En mörk mask hör till helhetsintrycket; hos äldre hundar får masken vara grå eller gråsprängd.

Den korta pälsen gör skötseln enkel men gör inte rasen allergifri. Det finns inga allergifria hundraser, och allergennivåerna varierar mellan individer, även inom samma kull. Den som har hundallergi behöver därför bedöma reaktionen på den aktuella hunden och inte välja enbart efter pälslängd.

## Temperament och personlighet

Petit brabancon är i grunden en uppmärksam sällskapshund som gärna deltar i familjens vardag. Rasstandarden beskriver de belgiska griffonerna som intelligenta, balanserade och alerta, medan Svenska Kennelklubben lyfter fram att rasen är aktiv, lättlärd, tillgiven och vänlig.

Det betyder inte att varje individ reagerar likadant. Arv, tidig miljö, socialisering, träning och hälsa påverkar hur trygg, social och lättsam en hund blir. En vuxen hund bör kunna varva ned efter aktivitet och möta människor utan bestående rädsla eller aggressivitet. När du träffar en kull är det klokt att även se modern och fråga hur nära släktingar fungerar i vardagen.

Rasens uppmärksamhet kan vara en tillgång i kontaktträning, vardagslydnad och enkla nosövningar. Belöna lugna beteenden från början och ge hunden en ostörd viloplats så att den lär sig att koppla av.

Petit brabancon kan passa både en van hundägare och en påläst förstagångsägare, men liten storlek betyder inte att hunden sköter sig själv. Den behöver vänlig, konsekvent träning, daglig omsorg och en ägare som tar andning och ögon på allvar. Välj individ och uppfödare efter hur väl det passar din vardag, inte efter löften om att rasen alltid är enkel.

## Träning och motion

Petit brabancon behöver daglig rörelse, mental aktivering och tid att återhämta sig, men ingen viss promenadtid passar alla. En frisk individ kan uppskatta promenader, miljöträning, lek, vardagslydnad och nosarbete. Anpassa mängden efter ålder, kondition, temperatur och framför allt hur hunden andas och återhämtar sig.

Korta, tydliga träningspass fungerar ofta bra för en liten och lättlärd sällskapshund. Belöna det beteende du vill se, dela upp nya moment och öka svårigheten först när hunden är trygg. Vänj den också stegvis vid att du undersöker mun och ansikte; det underlättar tandborstning och ögonkontroll.

Den korta nosen gör att andningen måste styra hur hårt hunden arbetar. Sänk tempot eller avbryt om andningsljuden tydligt ökar, hunden kämpar för att få luft, inte återhämtar sig normalt eller verkar få svårt att reglera värmen. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller påtaglig andnöd är akuta varningssignaler som kräver veterinärvård.

Var särskilt försiktig vid varmt och fuktigt väder. Motionera under svalare tider, erbjud vatten och låt hunden vila innan den blir pressad. En hund som återkommande inte klarar vanlig promenad eller lek på grund av andningen behöver undersökas; det ska inte avfärdas som normalt för en kortnosig ras.

En valp ska inte följa samma motionsupplägg som en vuxen hund. Låt i stället kroppen utvecklas genom varierad rörelse i eget tempo, korta upptäcktsstunder och mycket vila. Öka längd och svårighet gradvis och låt hundens rörelser, andning och återhämtning styra.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna för petit brabancon gäller andning, ögon, knäleder och tecken på smärta från nervsystemet. Att ett problem förekommer i rasen betyder inte att varje hund är drabbad; den enskilda hundens undersökningsresultat och funktion är det viktiga.

Rasen är kortnosig, vilket kan öka risken för BOAS – andningsproblem som beror på trånga övre luftvägar. Svenska Kennelklubben har rasen med i sina särskilda anvisningar för huvudets form och andning. Tyst och fri andning i vila, väl öppna näsborrar och normal återhämtning efter rörelse är därför praktiska kontrollpunkter. Snarkliknande ljud när hunden är vaken, ökad andningsansträngning, dålig ork eller värmekänslighet bör inte betraktas som charmiga rasdrag.

RFG-Scheme är en veterinär undersökning som bedömer andningen före och efter ett tre minuter långt belastningsmoment. Veterinären granskar bland annat näsborrarnas form, lyssnar på hjärta och lungor och graderar tecken på BOAS från 0 till 3. Grad 0 betyder att hunden för närvarande är kliniskt opåverkad. Grad 1 innebär lindriga tecken utan påverkan på prestationen, medan grad 2 och 3 betyder måttlig respektive kraftig klinisk påverkan.

Sedan maj 2026 kan RFG-resultat för petit brabancon registreras centralt hos Svenska Kennelklubben. Ett officiellt resultat registreras från 24 månaders ålder; ett tidigare resultat markeras som preliminärt. För petit brabancon innebär central registrering i dagsläget inte att RFG-test är ett krav före avel. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuella uppgifter hos Svenska Kennelklubben. Som valpköpare kan du fråga om föräldradjuren är testade, vilken grad de fått och hur de fungerar vid vanlig aktivitet och värme.

Problem med knäskålar och vissa ögonsjukdomar förekommer. Rasens avelsstrategi rekommenderar att avelsdjur undersöks för patellaluxation före första parning och ögonlyses inom ett år före parning. Be att få se registrerade resultat i stället för att nöja dig med att hundarna sägs vara friska. Fråga också om hornhinneskador och andra ögonproblem i nära släkt, eftersom huvudformen kan göra ögonen mer utsatta.

Syringomyeli finns i rasen och kan orsaka svår smärta, men hur vanligt tillståndet är bland svenska hundar är inte känt. Frenetiskt kliande, avvikande rörelser eller oförklarlig smärta, exempelvis under promenad i koppel, kan vara skäl för en neurologisk veterinärbedömning. Sådana tecken kan ha flera orsaker och ska inte användas för att ställa diagnos hemma.

Kontakta veterinär snabbt om hunden plötsligt kisar, blinkar, gnider ett öga, får ett rinnande öga eller verkar ha ont. Vid andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps behövs akut hjälp. Tidig vård är särskilt viktig när ögonen är stora och nosen mycket kort.

## Historia och ursprung

Petit brabancon utvecklades i Belgien ur samma hundstam som griffon belge och griffon bruxellois. Rasstandarden för tillbaka de tre raserna till en liten strävhårig hundtyp kring Bryssel som kallades smousje och som användes kring stall, bland annat för att hålla efter gnagare och vakta vagnar.

Under 1800-talet formades dagens griffontyp genom korsningar med bland annat mops och röd king charles spaniel. Korsningarna bidrog till den släta svarta pälsen och befäste rastypen. De första griffonerna skrevs in i belgisk stambok 1883, och de små hundarna blev senare uppskattade som sällskapshundar även utanför Belgien.

Den släthåriga varianten fick namnet petit brabancon. I dag har de tre griffonerna separata FCI-nummer och skiljs främst åt genom päls och färg, men deras gemensamma ursprung märks både i rasstandarden och i svensk avel. Historien förklarar släktskapet; den säger däremot inget säkert om temperamentet eller hälsan hos en enskild hund.

## Att leva med rasen

Petit brabancon passar bäst hos någon som vill ha en liten, delaktig hund och som kan anpassa vardagen efter individens andning, aktivitetsnivå och behov av närhet. Den kan bo bra i lägenhet om den får regelbundna rastningar, lagom aktivering, lugn återhämtning och träning på ljud i trapphus och utanför dörren.

Med barn är vuxennärvaro avgörande. En så liten hund ska inte lyftas, jagas eller störas när den äter och vilar. Ge hunden en egen trygg plats och lär barnet att vänta tills hunden själv söker kontakt. Hur väl rasen fungerar med en annan hund eller katt beror på individerna, tidigare erfarenheter och hur introduktionen görs; rasnamnet är ingen garanti.

Ensamhet behöver tränas gradvis när valpen har blivit trygg i hemmet. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en vuxen hunds förmåga byggs i korta steg utan att den blir rädd. Planera hundvakt eller en annan lösning om arbetsdagen regelbundet är längre än hunden kan vara ensam utan oro.

Munvård är en viktig vardagsrutin. Vänj hunden stegvis vid tandborstning och be veterinären hjälpa dig bedöma lämplig frekvens. Tuggprodukter kan vara ett komplement men ersätter inte den mekaniska rengöringen.

Inför ett köp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Hur andas föräldradjuren i vila, under rörelse och i varmt väder?
- Finns registrerade RFG-resultat, och vilken grad har hundarna fått?
- När undersöktes knäleder och ögon senast, och vilka resultat registrerades?
- Finns återkommande hornhinneskador, oförklarlig smärta eller neurologiska symtom i nära släkt?
- Hur har valparna vant sig vid människor, vardagsljud, hantering och vila?
- Vilket stöd erbjuder uppfödaren om frågor uppstår efter köpet?

Rätt individ kan bli en mycket nära och träningsvillig följeslagare. Det avgörande är inte att hunden är liten eller korthårig, utan att dess andning är fri, ögonen sunda, temperamentet stabilt och vardagen utformad för en aktiv sällskapshund.

Petit brabancon

Petit brabancon: en liten men robust belgisk sällskapshund med slät, glänsande päls och stora, nästan mänskliga mörka ögon. Trogen, känslig och intelligent knyter den starka band till sina människor, passar bra i stadsmiljö, behöver daglig mental och fysisk stimulans och trivs bäst i hem där den sällan lämnas ensam.

Vi föder upp japanese chin och
Griffon Belge,  Griffon Bruxellois och Petit Brabancon

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet