Petit basset griffon vendéen

The Kennel Club (UK)

Société Centrale Canine (France)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Petit basset griffon vendéen: liten, robust fransk drivande hund med sträv, rufsig päls samt buskiga ögonbryn och skägg. Glad, social och komisk men samtidigt självständig, skällig och viljestark. Behöver mycket motion, tålmodig positiv träning och säkra stängsel på grund av stark jaktlust.

Inkdot's

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

## Snabbfakta

- Borderterrier är en liten brittisk jakthund som utvecklades för att följa ryttare och foxhounds och arbeta i rävgryt.
- Rasstandarden anger ingen mankhöjd. Vikten är 5,9–7,1 kg för hanar och 5,1–6,4 kg för tikar.
- Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men har också terrierns självständighet, uthållighet och jaktlust.
- Den sträva dubbelpälsen handtrimmas när den mogna täckpälsen släpper, vanligen minst två gånger om året.
- Borderterrier behöver daglig fysisk och mental aktivering. Inkallning och lugn kring vilt är viktiga delar av vardagsträningen.
- I Sverige finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram, men rasklubben rekommenderar att avelsdjur har känd status för SLEM.
- Rasen kan fungera i både lägenhet och hus om den får rätt aktivitet, kan koppla av och inte stör omgivningen med skall.

## Utseende och päls

Borderterriern är liten men byggd för arbete, inte för att vara nätt eller ömtålig. Kroppen ska vara djup, smal och ganska lång, med en bröstkorg som går att omspänna med händerna. Den formen hjälpte hunden att ta sig fram i gryt, samtidigt som den skulle orka följa jakten ovan jord. Huvudet brukar beskrivas som utterlikt, med kort nosparti, små framåtvikta öron och ett vaket uttryck.

Rasstandarden anger medvetet ingen mankhöjd. För den som jämför valpar är därför vikt, proportioner, hull och funktion mer användbara än ett påstått exakt höjdspann. Standardvikten är 5,9–7,1 kg för en vuxen hane och 5,1–6,4 kg för en vuxen tik. En borderterrier ska kännas smidig och muskulös utan att bröstkorgen blir bred eller hunden bär onödig vikt.

Pälsen består av en hård, tät täckpäls och en tätt liggande underull. Godkända färger är röd, vetefärgad, grizzle and tan samt blue and tan. När täckpälsen är mogen lossnar den relativt lätt och plockas då bort för hand. De flesta behöver en grundlig handtrimning minst två gånger per år, men pälsens mognad — inte kalendern — avgör rätt tidpunkt. Mellan trimningarna räcker regelbunden kamning och kontroll av hud, öron, klor och tänder långt.

Pälsvården bygger på att den mogna, sträva täckpälsen plockas bort för hand. Maskinklippning är därför inte samma behandling som handtrimning. Be en trimmare med erfarenhet av strävhåriga terrier visa hur en mogen päls känns. Borderterrier fäller hår, och rasen är inte allergifri.

## Temperament och personlighet

En typisk borderterrier förenar socialt intresse med stor handlingskraft. Rasen behövde samarbeta med människor och hundar ovan jord men fatta egna beslut i ett gryt. Det märks i dag som nyfikenhet, envishet och snabb problemlösning. Hunden kan vara mycket följsam när uppgiften känns meningsfull och lika snabbt välja ett doftspår om träningen inte lönar sig.

En svensk BPH-sammanställning beskriver de testade hundarna som förhållandevis sociala, nyfikna och trygga, med låg framträdande rädsla och aggressivitet. Resultatet ska läsas som en tendens i just det undersökta urvalet: bara omkring tre procent av den aktuella svenskfödda populationen ingick, och variationen mellan individer var tydlig. Titta därför på föräldrar, nära släktingar och uppfödarens vardagsbeskrivning, inte bara på ett rasomdöme.

Med barn kan en stabil borderterrier bli en engagerad kamrat, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Detsamma gäller möten med andra hundar: många fungerar socialt, men kön, erfarenheter och individ spelar roll.

Jaktlusten är den viktigaste osäkerheten kring andra djur. En hund som vuxit upp med en katt kan lära sig att leva lugnt med just den katten, men det säger inte säkert hur den reagerar på en springande katt utomhus. Kaniner, gnagare och andra smådjur bör hållas fysiskt åtskilda. Tidiga, kontrollerade introduktioner kan förbättra förutsättningarna men tar inte bort en medfödd jaktrespons.

## Träning och motion

Borderterrier behöver använda både kropp och huvud varje dag, men ett exakt minutmål säger mindre än hur hunden fungerar efter aktiviteten. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, tid att nosa, korta träningspass och en tydlig övergång till vila. Spår, nosework, sökövningar, agility och lydnad kan passa rasens arbetslust. Höj belastningen stegvis för valpar och otränade hundar.

Träna med belöningar och dela upp färdigheter i små steg. Hårda korrigeringar kan skapa konflikt utan att göra ett spännande viltspår mindre lockande. Mat, lek, rörelse och chansen att få nosa kan alla fungera som belöning. Korta pass med tydligt mål brukar ge bättre resultat än långa upprepningar.

Inkallning bör tränas tidigt, men planera också för de dagar då träningen inte räcker. Börja i lätt miljö, belöna snabbt och bygg störningar gradvis. En väl anpassad sele och långlina ger rörelsefrihet utan att hunden kan fullfölja en jakt. Släpp bara hunden där lagar, miljö och den enskilda hundens förmåga gör det säkert. Ett stabilt stopp, frivillig kontakt och förmågan att vända bort från en retning är minst lika användbara som själva inkallningssignalen.

En borderterrier behöver också lära sig att inte alltid vara i gång. Om hunden efter aktivitet fortfarande har svårt att sova, vaktar fönster, skäller eller söker nya projekt kan den behöva mer återhämtning och tydligare lugna rutiner, inte automatiskt längre motion. Om den däremot tappar muskelkondition, blir rastlös eller börjar skapa egna jakt- och grävprojekt behöver vardagens innehåll ses över.

## Hälsa

Det finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram för borderterrier i SKK. I 2026 års registreringsregler finns heller inga särskilda krav på resultat från höft-, knä-, ögon- eller hjärtundersökningar för rasen. Det betyder inte att hälsa är oviktig. Valpköparen behöver fråga om relevanta problem i familjen och skilja bindande regler från frivilliga undersökningar och rasklubbens avelsråd.

SLEM, ibland kallat shaking puppy syndrome, är en allvarlig neurologisk störning där valpar får okontrollerade skakningar och koordinationsproblem när de försöker stå och gå. Rasklubben rekommenderar känd SLEM-status hos avelsdjur genom DNA-test eller verifierad härstamning. Avelsråden utgår från recessiv nedärvning: en frisk bärare kan paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund utan att valpar blir sjuka, samtidigt som genetisk variation bevaras. Laboratoriet bakom det tillgängliga testet anger dock att den bakomliggande varianten ännu inte har publicerats vetenskapligt. Be därför uppfödaren visa resultat och förklara kombinationen, inte bara säga att hundarna är “testade”.

CECS, numera ofta beskrivet som paroxysmal dyskinesi eller PGSD, är ett annat tillstånd. Drabbade hundar kan få episoder med onormala rörelser, muskelryckningar och fall, ofta med bibehållet medvetande. En studie fann ingen enskild genetisk region som förklarade tillståndet, och det finns inget motsvarande enkelt DNA-test. Episoder kan likna andra neurologiska problem. Filma händelsen om det går säkert och låt veterinär utreda den; ändra inte behandling eller kost efter en diagnos du själv ställt på nätet.

I rasklubbens långsiktiga hälsoarbete följs även återkommande krampliknande episoder, hud- och magproblem samt mun- och tandhälsa. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar har mått över tid, inte bara vilka intyg som fanns när parningen gjordes. En seriös genomgång omfattar SLEM-status och föräldrakombination, eventuella episoder, långvarig klåda eller magbesvär, tandförluster och annan återkommande sjuklighet.

## Historia och ursprung

Borderterriern formades i Border District på gränsen mellan England och Skottland. Där behövdes en terrier som orkade följa hästar och foxhounds över ojämn mark men samtidigt var smal nog att gå ner i gryt när räven sökte skydd. Rasens storlek, vädertåliga päls, uthållighet och självständiga arbetssätt hänger ihop med den uppgiften.

Lokala terriertyper hade flera namn innan Border Terrier blev den gemensamma beteckningen. Den brittiska kennelklubben erkände rasen 1920. De första dokumenterade importerna till Sverige kom under 1930-talet. Importer och avelsarbete från 1960-talet lade sedan grunden för en mer varaktig svensk population.

Rasen används fortfarande i jakt, bland annat som grythund, stötande eller kortdrivande hund och vid eftersök. Många lever samtidigt som aktiva sällskapshundar. Arbetsbakgrunden är därför inte bara historia: den förklarar varför dagens borderterrier gärna följer spår, undersöker håligheter och fortsätter en uppgift även när ägaren har andra planer.

## Att leva med rasen

Borderterrier passar bäst hos den som uppskattar en liten hund med mycket initiativ och kan kombinera aktivitet med tydliga säkerhetsrutiner. Lägenhet eller hus är mindre avgörande än tillgången till rastning, mental sysselsättning och vila. I flerbostadshus behöver du tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och rörelse utanför fönster. I hus behöver staketet tåla både grävning och ett plötsligt intresse för vilt.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Valpar kan inte lämnas som vuxna hundar, och en vuxens trygghet varierar med individ och situation. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam. Bedöm i stället om hunden faktiskt kan vila utan oro, skall eller destruktivt beteende och ordna hjälp innan den gränsen passeras.

Inför ett hem med katt ska katten ha hundfria zoner och flyktvägar. Håll hunden kopplad i början, belöna lugn och förhindra varje jaktförsök. Med barn behövs vuxennärvaro och enkla regler: stör inte hunden när den äter eller vilar, och låt hunden gå undan. Sådana rutiner är viktigare än generella påståenden om att rasen “alltid” är bra med barn eller djur.

Fråga uppfödaren om följande innan du bestämmer dig:

- Vilken SLEM-status har föräldrarna, och varför är just kombinationen säker?
- Finns CECS/PGSD-liknande episoder, återkommande hud- eller magbesvär eller tandproblem hos nära släktingar?
- Hur fungerar föräldrarna med vila, främmande människor, hundar, ljud och vilt?
- Finns BPH, jaktliga meriter eller andra beskrivningar som går att läsa i sitt sammanhang?
- Vilken hjälp får du med handtrimning, inkallning och vardagsfrågor efter köpet?

För en förstagångsägare kan borderterrier vara ett bra val om jaktlust, pälsvård och konsekvent träning känns lockande snarare än besvärliga. Den som främst söker en hund som kan gå lös överallt, automatiskt lämnar smådjur i fred eller nöjer sig med samma korta runda varje dag bör välja efter andra egenskaper.

Borderterrier

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Deutscher Terrier Club (Germany)

French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Liten, kraftig terrier som ursprungligen avlades vid gränsen mellan England och Skottland för rävjakt. Tillgiven och starkt knuten till familjen, men självständig med stark jaktinstinkt. Behöver 1–2 timmars motion dagligen, säker inhägnad och vänlig, konsekvent träning. Den sträva, vädertåliga pälsen behöver borstning och ibland trimmas för hand.

Liten kennel som föder upp i liten och familjär skala

Team Hunting Hill

## Snabbfakta

- Tibetansk spaniel är en liten, erkänd sällskapshund i FCI grupp 9 – inte en arbetande jaktspaniel trots namnet.
- Rasstandarden anger cirka 25 cm i mankhöjd och cirka 4–7 kg. Det är riktvärden, inte en garanti för varje vuxen hund.
- Rasen beskrivs som gladlynt, alert, intelligent och trogen, men också självständig och ibland avståndstagande mot främlingar.
- Den medellånga dubbelpälsen har silkeslent täckhår och fin, tät underull. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna.
- En tibetansk spaniel behöver daglig rörelse, mental aktivitet och närhet, men mängden måste anpassas till individen.
- Ögonhälsan är den tydligaste svenska avelsfrågan. Ögonlysning och DNA-status för PRA3 ger olika information och ska inte blandas ihop.

## Utseende och päls

Tibetansk spaniel är liten men ska se balanserad och rörlig ut, utan överdrifter. Kroppen är något längre än mankhöjden, ryggen är plan och rörelserna ska vara fria, aktiva och parallella. Rasstandardens cirka 25 cm och cirka 4–7 kg är ungefärliga riktmärken. Om vuxenstorleken spelar stor roll bör du även titta på båda föräldrarna och vuxna nära släktingar.

Huvudet är litet i förhållande till kroppen och nospartiet ska vara medellångt, trubbigt och utan rynkor. Ett svagt underbett är rastypiskt, men tänder och tunga ska inte synas när munnen är stängd. Ögonen ska vara mörkbruna, ovala, klara och framåtriktade. Bedöm därför hela hunden – klara ögon, stängd mun, obehindrad rörelse och ett proportionerligt huvud – i stället för att välja den som ser mest extrem ut.

Pälsen består av ett medellångt, ganska åtliggande täckhår och fin, tät underull. Öron, frambenens baksidor, svans och lår har längre behäng. Hanar brukar ha mer uttalad man än tikar, men hunden ska inte vara överpälsad. Alla färger och blandningar av färger är tillåtna; färgen säger däremot inget om temperament eller hälsa.

En grundlig genomgång med borste och kam varje vecka är ett rimligt riktmärke. Under fällningen behöver pälsen kontrolleras oftare. För kammen ända ned till huden och ägna extra uppmärksamhet åt området bakom öronen, armhålorna och behänget där friktion lätt skapar tovor. Tvätta när hunden faktiskt är smutsig och låt pälsens skick, inte en badkalender, styra. Vänj också valpen lugnt vid kloklippning, munvård och annan hantering; tandborstning är en viktig vardagsrutin genom hela livet.

## Temperament och personlighet

Tibetansk spaniel passar den som uppskattar en uppmärksam sällskapshund med egna åsikter. Rasidealet är gladlynt, självsäkert, intelligent, alert och troget. Självständigheten kan vara charmig, men den betyder också att hunden inte alltid arbetar bara för att du ber om det. Rasen kan passa en förstagångsägare, men är inte automatiskt enkel: tålamod, belöningsbaserad träning och respekt för hundens signaler är viktigare än tidigare hundvana i sig.

Att rasen får vara avståndstagande mot främlingar är inte ett stöd för rädsla eller aggressivitet. En stabil hund ska kunna observera på avstånd och sedan återgå till lugn utan att tvingas hälsa. När du träffar en uppfödare, se hur tiken och andra vuxna släktingar reagerar på en ny person, beröring, ljud och vardaglig upphetsning. De ska kunna ta stöd och återhämta sig.

Vaksamhet kan innebära skall när något förändras utanför dörren eller fönstret. Hur mycket en enskild hund skäller påverkas även av miljö, vana och träning. Fråga därför inte bara om rasen är ”skällig”, utan hur föräldrarna beter sig när besökare kommer och hur snabbt de blir lugna igen. I ett lyhört boende behöver du från början belöna tyst observation, lära in en tydlig paus från skällandet och begränsa utsiktsplatser som håller hunden i ständig beredskap.

BPH kan ge användbar information om en enskild hunds reaktioner, men är en beskrivning och inte ett godkänt-eller-underkänt prov. Om föräldrar eller vuxna släktingar har genomfört BPH kan du läsa resultaten tillsammans med uppfödaren. Använd dem som ett komplement till det du själv ser, inte som en garanti för valpens framtida personlighet.

## Träning och motion

Tibetansk spaniel behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men behovet kan inte räknas i ett fast antal minuter. Rasen kan följa med på längre utflykter och samtidigt koppla av hemma. En bra vardag växlar mellan promenader, nosarbete, lek, samarbetsövningar och ostörd återhämtning. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, underlag, väder och hur snabbt hunden återfår normal rörelse och energi efter aktiviteten.

Belöningsbaserad, stegvis träning passar rasens självständiga sätt. Gör uppgiften begriplig och lönsam i stället för att höja rösten eller ta till fysiska korrigeringar. Variera miljö och belöning, och sluta medan hunden fortfarande är engagerad. Korta pass kan vara praktiska, men klockan är mindre viktig än koncentration och kvalitet.

Prioritera färdigheter som gör vardagen säker och lugn:

- kontakt och följsamhet nära trafik och andra störningar
- inkallning som först tränas med lina eller i inhägnat område
- en signal för att lämna dörren eller fönstret och komma till ro
- frivillig hantering av päls, tassar, mun och ögon
- lugna besök och förmåga att vila trots ljud i trapphus eller utanför hemmet
- ensamhetsträning i små steg, utan att hunden lämnas längre än den klarar lugnt

Hundsport kan vara rolig om individen tycker om den, men är inget krav och säger inte i sig att vardagsbehoven är uppfyllda. Det viktiga är en hund som rör sig obehindrat, är nyfiken under aktivitet och kan varva ned efteråt.

## Hälsa

Ögonhälsan är den mest konkreta dokumentkontrollen när du köper en svenskfödd tibetansk spaniel. För att en kull ska kunna registreras i SKK ska båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat som var högst ett år gammalt vid parningen. Be att få se registreringsnummer, undersökningsdatum och själva resultaten för båda föräldrarna – inte bara beskedet att de är ”testade”.

PRA är ett samlingsnamn för ärftliga näthinnesjukdomar som kan leda till blindhet. PRA3 är en av de genetiska varianter som förekommer i rasen, men DNA-testet för PRA3 täcker inte alla orsaker till klinisk PRA. Ögonlysning och DNA-test svarar alltså på olika frågor:

- ögonlysning visar ögonens kliniska status vid undersökningen och kan upptäcka PRA och andra förändringar
- PRA3-testet visar om hunden är fri, bärare eller genetiskt drabbad av just PRA3-varianten
- en bärare är inte sjuk i PRA3 men kan föra varianten vidare och bör endast kombineras med en fri hund
- ett fritt PRA3-resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från all ögonsjukdom

PRA3-resultat kan registreras centralt, men DNA-testet är inte samma formella krav som den aktuella ögonlysningen. Om uppfödaren säger att en hund är hereditärt fri, kontrollera att uppgiften verkligen finns registrerad. SKK registrerar sådan frihet genom härstamning i högst tre generationer.

Rasklubben uppmärksammar även renal dysplasi, felväxande ögonhår, inåtrullade ögonlock och patellaluxation i avelsarbetet. Det betyder inte att varje tibetansk spaniel drabbas eller att alla undersökningarna är obligatoriska för registrering. Fråga i stället om faktiska diagnoser och undersökningsresultat hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Vid ett valpköp är en kort, verifierbar familjehistorik mer användbar än ett svepande påstående om att linjen är ”helt frisk”.

## Historia och ursprung

Tibetansk spaniel har asiatiskt ursprung, men den tidiga historien är inte en obruten, fullt dokumenterad stamtavla. Små hundar fanns länge i Tibet och Kina, och rastraditionen förknippar dem med palats och kloster som sällskap och vaksamma larmhundar. Exakt var typen först uppstod och hur den spreds mellan områdena går däremot inte att fastställa säkert.

Den moderna rasen utvecklades i Storbritannien, där den dokumenterades i slutet av 1800-talet. År 1934 fick de tibetanska raserna egna standarder genom den brittiska Tibetan Breeds Association. Efter andra världskriget byggdes den brittiska populationen upp från ett litet antal hundar. Storbritannien har därför standardansvaret även om Tibet anges som ursprungsland.

Den första tibetanska spanieln importerades till Sverige 1955 och den första svenska registreringen följde året därpå. De årtalen är bättre belagda än berättelser om exakt hur klosterhundar gavs bort eller arbetade på murar. Sådana berättelser kan förklara rasens rykte som vaksam sällskapshund, men bör läsas som tradition snarare än verifierad historia.

## Att leva med rasen

Tibetansk spaniel kan fungera i både lägenhet och hus när vardagen ger rörelse, mental aktivitet, vila och social kontakt. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten att rasta hunden ofta och hantera ljud. I lägenhet bör du särskilt bedöma föräldrarnas skall, husets lyhördhet och om du kan träna lugn vid dörr, fönster och trapphus.

Med barn behövs samma grundregler som för andra små hundar: en vuxen ska vara närvarande, barnet ska inte lyfta eller bära hunden och hunden ska ha en fredad viloplats. En trygg individ kan bli en fin familjehund, men rasnamnet ersätter aldrig tillsyn eller respekt för kroppsspråk.

Samliv med hund eller katt avgörs av individerna och introduktionen. Be om föräldrarnas och valpens faktiska erfarenhet av andra djur. Vid en kattintroduktion börjar du med åtskilda utrymmen och doft, går vidare med barriär och koppel och ser till att katten alltid har en fri flyktväg. Låt djuren gå fram i sin egen takt och lämna dem inte tillsammans utan tillsyn förrän deras beteende är förutsägbart – och även då ska båda ha egna platser.

Ensamhet är en tränad färdighet, inte en fast rasegenskap. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hund måste vänjas gradvis från mycket korta, lugna frånvarostunder. Öka först när hunden kan vila utan ihållande skall, vandring eller stress. Om vardagen kräver heldagar på egen hand är rasen, liksom andra sällskapshundar, ett dåligt val utan ordnad daglösning.

Inför köp bör du kunna få raka svar på följande:

- varför just denna kombination gjordes och hur föräldrarna fungerar i vardagen
- föräldrarnas registreringsnummer samt datum och resultat från ögonlysning
- PRA3-status för båda föräldrarna och vad kombinationen innebär för valparna
- kända fall av ögonproblem, renal dysplasi och patellaluxation bland nära släktingar
- vuxenstorlek, skall, främlingsreaktion och återhämtning hos föräldrar och äldre avkommor

Rasen passar bäst när du vill leva med en liten, aktiv sällskapshund som gärna är nära men inte alltid vill lyda på beställning. Om du kan erbjuda vänlig träning, tydliga vardagsramar och plats för en självständig personlighet får du en följeslagare som kan växla mellan utflykt, uppmärksam omvärldsbevakning och lugn vila hemma.

Tibetansk spaniel

The Tibetan Spaniel Association (UK)

The United Kingdom Kennel Club

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Liten men robust tibetansk sällskapshund på cirka 4–7 kg, med silkig dubbelpäls, kragliknande man och plymformad svans. Vaken och uppmärksam men inte skällig när den är vältränad, kattlikt självständig, djupt fäst vid sin familj, bra med hänsynsfulla barn och anpassningsbar till både stad och landsbygd med måttlig motion och pälsvård.

Bergrabben's Kennel

## Snabbfakta

Irish softcoated wheaten terrier är en medelstor, aktiv terrier från Irland. Rasen utvecklades som en mångsidig gårdshund och hålls i dag främst som sällskapshund. Den brukar beskrivas som livlig, tillgiven, intelligent och påhittig, men också som självständig. Det är därför en hund för den som vill lägga tid på träning, motion och pälsvård.

- **Rasgrupp:** Grupp 3, terrier
- **Ursprung:** Irland
- **Tidigare användning:** Gårdsarbete, skadedjursbekämpning och jakt
- **Storlek:** Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 46–48 cm höga och väga cirka 18–20,5 kg; tikar ska vara något mindre
- **Päls:** Enkel, mjuk och silkig, i nyanser av vetefärg
- **Aktivitetsnivå:** Aktiv; behöver daglig fysisk och mental sysselsättning
- **Pälsvård:** Omfattande och regelbunden

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar en social hund med tydlig terrierkaraktär och kan erbjuda vardagsträning, varierad aktivitet och noggrann pälsvård. Den är ett sämre val om du söker en hund som nöjer sig med korta promenader, kräver mycket lite skötsel eller är okomplicerad att träna i alla lägen.

## Utseende och päls

Irish softcoated wheaten terrier är kompakt och välbyggd utan att vara tung. Kroppen är ungefär lika lång som hunden är hög, och helheten ska ge intryck av både styrka och smidighet. Små framåtvikta öron, mörka ögon, skägg och päls över pannan ger rasen dess typiska uttryck.

Den vuxna pälsen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska bestå av ett pälslager; bara på öronen får underull förekomma. Strukturen ska kännas mjuk och silkig snarare än sträv eller ullig. Färgen varierar från ljust vete till en varmare gyllene, rödaktig ton. Pälsen kan vara vågig eller löst lockig.

En wheatenvalp behöver inte se ut som den vuxna hunden. Valppälsen kan vara rödaktig, gråaktig eller ha mörk mask och mörka hårspetsar. Både färg och struktur förändras i flera steg, och den färdiga vuxenpälsen kommer oftast först mellan 18 månaders och två och ett halvt års ålder. Det går därför inte att avgöra exakt hur vuxenpälsen blir enbart genom att titta på valpens färg eller mjukhet.

Pälsen lämnar ofta mindre löst hår i hemmet än raser med tydlig säsongsfällning, men den sköter inte sig själv. Lösa hår kan stanna kvar i pälsen och bidra till tovor. För många vuxna hundar är en noggrann genomkamning varje vecka en rimlig utgångspunkt, medan pälsbytet kan kräva kamning flera gånger i veckan. Rasklubbens och SKK:s skötselråd anger också regelbundna bad och klippning flera gånger om året. Hur ofta det behövs beror på pälsens struktur och längd samt på vad hunden gör i vardagen.

Rasen ska inte beskrivas som allergifri. Hundallergen finns bland annat i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har hundallergi bör därför utreda sin allergi och träffa den aktuella hunden flera gånger innan ett köp övervägs.

## Temperament och personlighet

En typisk irish softcoated wheaten terrier är livlig, social med sin familj och snabb att engagera sig i det som händer. Rasstandarden beskriver den som sportig, tillgiven, lojal och intelligent. Samtidigt finns en självständig terriersida som kan märkas när något i omgivningen känns mer intressant än ägarens plan.

Temperamentet varierar mellan individer och linjer. Bland de hundar som deltagit i svenska mentalbeskrivningar visar de flesta låga nivåer av aggressiva reaktioner, men resultaten visar också en tydlig variation inom rasen. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, andra hundar, plötsliga ljud, hantering och återhämtning efter överraskningar. Om föräldradjuren har genomfört BPH eller MH kan resultatet ge mer konkret information än allmänna påståenden om rasen.

Rasen kan leva bra med barn när hund och barn lär sig respektera varandras gränser. Små barn och hundar ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Hur en individ fungerar med andra hundar eller andra djurslag varierar. Tidig, lugn introduktion och genomtänkt vardagshantering är viktigare än att utgå från att alla individer fungerar likadant.

## Träning och motion

Irish softcoated wheaten terrier behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Det finns ingen fast mängd motion som passar alla individer. En unghund, en vältränad vuxen och en äldre hund behöver olika belastning, och motionen bör anpassas efter kondition, hälsa och återhämtning.

Rasen passar för exempelvis nosework, spår, rallylydnad, agility och vanlig vardagsträning. Variation är ofta mer givande än att enbart förlänga promenaden. Sökövningar, följsamhet, kroppskontroll och korta problemlösningspass kan ge en bättre balans mellan aktivitet och vila.

Börja tidigt med inkallning, koppelgående, hantering och förmågan att koppla av. SKK lyfter att rasen kan vara nyfiken och ge sig ut på egna utflykter, så en trädgård behöver vara säkert inhägnad. Träna inkallning systematiskt, men använd koppel eller långlina på platser där en misslyckad inkallning kan bli farlig.

Belöningsbaserad träning passar en intelligent och självständig hund väl: belöna det beteende du vill se, gör uppgiften tydlig och öka svårigheten stegvis. Hårda korrigeringar behövs inte och kan göra hunden stressad samt försämra samarbetet. Korta, engagerande pass med tydliga pauser brukar vara lättare att lyckas med än långa repetitioner.

## Hälsa

Många irish softcoated wheaten terrier lever ett aktivt liv långt upp i åren, men rasen har hälsorisker som en valpköpare bör känna till. Svenska rasunderlag lyfter framför allt njur- och mag-tarmproblem samt vissa hud- och öronbesvär. Att en risk finns i rasen betyder inte att varje hund drabbas.

Två viktiga begrepp är PLN och PLE. **PLN**, protein-losing nephropathy, innebär att protein förloras genom njurarna. **PLE**, protein-losing enteropathy, är ett samlingsbegrepp för proteinförlust genom tarmen. Tillstånden kan vara allvarliga och kan utvecklas först i vuxen ålder. För PLN finns ett DNA-test för riskvarianter, men resultatet är inte en enkel diagnos: hundar med riskvarianter behöver inte bli sjuka, och även andra faktorer påverkar. För PLE finns inget motsvarande genetiskt test.

Återkommande diarré eller kräkningar, oförklarlig viktnedgång, svullnad, ökad törst eller ökad urinering ska bedömas av veterinär. Sådana symtom kan ha många orsaker och bevisar inte PLE eller PLN, men de bör inte avfärdas hos en hund med känd rasrisk.

Rasklubbens svenska avelsrekommendationer omfattar bland annat känd höftledsstatus och känd DNA-status för mikroftalmi. Tillståndet kallas microphthalmia i dokumenten och innebär att ögat inte har utvecklats normalt. Klubben har också särskilda rekommendationer om nära släktingar till hundar som drabbats av renal dysplasi, PLE eller PLN. I SKK:s registreringsregler för 2026 finns däremot inget särskilt krav på officiell höftledsstatus för att registrera valpar av rasen. En SKK-registrerad valp är alltså inte automatiskt resultatet av alla undersökningar som rasklubben rekommenderar.

Be uppfödaren visa:

- föräldrarnas officiella höftledsresultat
- DNA-resultat för mikroftalmi
- PLN-resultat, om testet har gjorts, samt en nyanserad förklaring av vad resultatet betyder
- känd förekomst av PLE, PLN eller renal dysplasi bland nära släktingar
- hur föräldrar och äldre släktingar har mått över tid

## Historia och ursprung

Irish softcoated wheaten terrier kommer från Irland och hör till landets fyra terrierraser. Den exakta tidiga historien är inte fullt dokumenterad. Det finns skriftliga hänvisningar till mjukpälsade hundar från omkring 200 år tillbaka, men påståenden om en mer exakt eller äldre härstamning bör ses som osäkra.

Småbrukare använde dessa terrier till flera uppgifter på gården, bland annat för att hålla efter skadedjur och hjälpa till i gårdsarbetet. Hundarna användes också vid jakt på grävling och utter. Den irländska kennelklubben erkände rasen 1937, och FCI erkände den definitivt 1957.

Rasen kom till Sverige 1965, och den första svenska kullen föddes 1967. Här har den främst blivit en sällskaps- och aktivitetshund, även om arbetslusten fortfarande märks i exempelvis spår, nosework, lydnad och agility.

## Att leva med rasen

Att leva med en irish softcoated wheaten terrier innebär en aktiv och social vardag. Den kan bo i lägenhet eller hus så länge den får motion, mental aktivering, regelbunden rastning och tillräcklig vila. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur hundens dagar faktiskt ser ut.

Räkna med tid för pälsvård varje vecka och mer arbete under perioder då unghundspälsen förändras. Be uppfödaren visa kamning, bad och klippning praktiskt. Kontrollera särskilt skägg, ben, armhålor, ljumskar och området bakom öronen, där fukt och friktion lätt kan skapa tovor.

Ensamhet måste tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. En vuxen, väl ensamhetstränad hund kan vanligen vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket och en liten valp ska inte lämnas ensam. Planera därför för stor närvaro under valptiden och för en vardag där hunden får vara en del av familjens liv.

Rasen passar dig som vill ha en glad, företagsam terrier och tycker att träning och pälsvård är en del av hundägandet. Den passar sämre om lågt skötselbehov, långvarig ensamhet eller en hund som alltid sätter samarbetsviljan före sin egen nyfikenhet är avgörande krav. Välj uppfödare efter dokumenterad hälsa, stabil mentalitet och öppen information om släkten – inte enbart efter valpens färg eller ett löfte om att rasen är lättskött eller allergivänlig.

Irish softcoated wheaten terrier

Irish Soft Coated Wheaten Terrier Club of Great Britain

Norsk Terrier Klub (Norway)

Irish softcoated wheaten terrier är en medelstor, atletisk irländsk gårdsterrier som blivit en familjehund, känd för sin silkeslena, lätt fällande vetefärgade päls, sitt glada och människokära sätt, sina stora pälsvårdsbehov, sitt livliga men träningsbara temperament och sin i allmänhet goda hälsa med vissa rasspecifika risker.

Stellatrix

## Snabbfakta

Flatcoated retriever är en brittisk, erkänd apporterande fågelhund i FCI:s grupp 8. Rasen är avlad för att söka efter och hämta fällt vilt på land och i vatten, så samarbete, apporteringslust och förmåga att arbeta i varierad terräng är centrala egenskaper – även hos hundar som främst lever som sällskap.

- Önskvärd mankhöjd är 58–61 cm för hanar och 56–58 cm för tikar.
- Önskvärd vikt i god kondition är 27–36 kg för hanar och 25–32 kg för tikar. Måtten beskriver standardens ideal, inte vad varje vuxen hund kommer att väga eller mäta.
- Godkända färger är svart och leverbrun.
- Rasidealet är en positiv, vänlig, vaken och lyhörd hund. Energi, intensitet och förmåga att komma till ro varierar mellan individer och familjer.
- Flatcoated retriever behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete varje dag. Enbart långa promenader ersätter inte meningsfulla uppgifter.
- Tumörsjukdomar är ett viktigt hälsoproblem i rasen. Inget enskilt test kan visa att en valp eller avelslinje är fri från framtida cancerrisk.

## Utseende och päls

Flatcoated retriever ska vara stark utan att bli tung och spänstig utan att se tunn ut. Den funktionella balansen är viktigare än mycket benstomme, mycket päls eller hög kroppsvikt. Rörelserna ska vara fria, flytande och regelbundna framifrån och bakifrån.

Huvudet är långt och välformat, med flat, måttligt bred skalle och ett obetydligt stop. Käkarna ska vara tillräckligt långa och kraftiga för apporteringsarbetet. Kroppen har djup, ganska bred bröstkorg och ett kort, kraftigt ländparti. Svansen bärs glatt men inte högt över rygglinjen.

Pälsen är tät, av fin till medelgrov struktur och så rak som möjligt. Ben och svans har tydliga fanor när hunden är färdigutvecklad. Endast svart och leverbrun ingår i standarden; gult förekommer men är inte en godkänd utställningsfärg.

Pälsvården bör följa hundens faktiska päls och vardag, inte ett fast kalenderintervall. Kamma igenom pälsen ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och i fanorna. Efter bad eller arbete i vatten och tät terräng behöver hunden torkas och gås igenom för tovor, hudirritation, frön, små sår och skadade trampdynor. Öronen ska hållas torra och kontrolleras vid lukt, rodnad eller klåda. Trimning kan hålla tassar och fanor funktionella, men pälsen ska inte formas till en tung eller överdriven silhuett.

## Temperament och personlighet

Flatcoated retriever ska vara förtroendeingivande, positiv, vänlig, vaken och lyhörd, men rasstandarden är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ. En valpköpare bör därför bedöma föräldrar, vuxna släktingar och hur uppfödaren följer upp hundarnas vardagsbeteende, inte nöja sig med att rasen beskrivs som glad.

I SKK:s BPH-analys av 209 svenskfödda hundar uppfattades rasen överlag som trygg, energisk, nyfiken, lekfull och social. Samma analys betonar variationen inom rasen och lyfter att hög nyfikenhet och snabb reaktion också kan hänga ihop med svårigheter att koppla av. Underlaget är dessutom en beskrivning av deltagande hundar, inte ett facit för en valp. Titta därför efter både arbetslust och återhämtning: kan de vuxna hundarna hälsa utan att tappa all självkontroll, hanteras lugnt och vila när inget händer?

Rasen är ofta social, men barn-, hund- och kattvänlighet ska aldrig antas på rasnamnet. En stark och entusiastisk hund kan välta ett litet barn även utan ont uppsåt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Introduktion till hundar och katter bör ske stegvis. Tidigare erfarenhet, intresse för att jaga och förmåga att avbryta på signal väger tyngre än en allmän beskrivning av rasen.

## Träning och motion

Flatcoated retriever behöver dagligen använda både kropp och huvud, men det finns ingen seriös universell minut- eller timkvot. Rätt nivå beror på ålder, hälsa, kondition, aktivitetens intensitet och hur hunden återhämtar sig. En bra dag innehåller en blandning av rörelse, nosarbete, apportering, samarbete och ostörd vila.

Apportering och sök ger ofta mer än att bara öka promenadlängden. Dummies, enkla markeringsövningar, närsök, spår, jaktträning eller Funktionsbeskrivning Retriever kan ge utlopp för egenskaper som rasen är avlad för. Jaktprov och praktisk jakt passar den som vill utveckla arbetet vidare, men varje ägare kan bygga vardagsuppgifter där hunden får söka, bära, lämna av och vänta på signal.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar en snabb och samarbetsinriktad retriever. Prioritera tidigt:

- följsamhet och koppelgående innan hunden blir fullstark;
- inkallning och stopp även när något rör sig eller luktar spännande;
- lugna hälsningar med fyra tassar i marken;
- att bära och lämna föremål utan konflikt;
- stadga, passivitet och förmåga att växla ned efter aktivitet;
- frivillig hantering av tassar, öron, mun och päls.

Vattenarbete kan vara ett bra utlopp, men vattenintresse är inte samma sak som simkunnighet. Börja grunt, visa en säker väg upp, undvik strömt eller mycket kallt vatten och lämna aldrig hunden utan uppsikt. Växande hundar behöver varierad, gradvis uppbyggd belastning; upprepade tvära stopp, höga hopp och ensidig bollkastning är inte en genväg till god kondition.

## Hälsa

Tumörsjukdomar är den viktigaste rasspecifika hälsosak som en valpköpare behöver förstå. SKK och rasklubben beskriver en överrepresentation av flera tumörformer, och flatcoated retriever är dokumenterat predisponerad för bland annat histiocytärt sarkom. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men risken kan inte avfärdas med ett gentest, ett normalt veterinärintyg eller friska unga föräldrar.

Be om ålder och dödsorsak för föräldrar, mor- och farföräldrar, hel- och halvsyskon samt tidigare kullar. Fråga vilka diagnoser som faktiskt är veterinärbekräftade och hur uppfödaren använder information om äldre släktingar. Hos den egna hunden bör en ny eller växande knöl, ihållande hälta, oförklarlig viktnedgång eller tydlig förändring i aptit och ork bedömas av veterinär. Sådana tecken har många möjliga orsaker och ska inte självdiagnostiseras som cancer.

För svenskregistrerad avkomma kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning. Känd status betyder att ett resultat finns – inte automatiskt att höften är graderad A eller B. Kontrollera därför själva graden och resultaten hos nära släktingar. ED-röntgen är en viktig kontroll som rasklubben vill se hos fler hundar, men den är inte ett separat krav för att registrera valpar enligt 2026 års regler.

Ögonlysning är inte heller ett formellt SKK-krav för rasen. Flatcoated Retrieverklubbens aktuella rekommendation är att avelsdjur har ett ögonintyg som är högst två år gammalt vid parning. Klubben rekommenderar också gonioskopi när det är möjligt och att känd grad av pektinatligamentdysplasi, PLD, inte dubbleras i en kombination. Be att få se datum, diagnoser och hela resultatet – ordet ”ögontestad” räcker inte.

Renal dysplasi, RD, förekommer i få men allvarliga fall. Det finns inget validerat DNA-test för RD hos flatcoated retriever, så ett kommersiellt testresultat ska inte användas som bevis för att en hund eller kombination är fri. Här är känd diagnos hos nära släktingar och uppfödarens öppenhet mer relevant.

## Historia och ursprung

Flatcoated retriever utvecklades i Storbritannien som en apporterande fågelhund för arbete efter skott. Uppgiften var att söka efter och hämta fällt fågel- och småvilt på land och i vatten, vilket förklarar rasens kombination av nosarbete, samarbetsvilja, bärande och uthållig rörelse.

FCI erkände rasen definitivt 1954 och placerar den bland retrieverraserna med arbetsprov. Flatcoated retriever kom till Sverige på 1960-talet. Exakta berättelser om vilka hundtyper som korsades i varje steg av utvecklingen varierar mellan historiska skildringar; det säkra och praktiskt viktiga är att dagens ras fortfarande ska ha funktion som apportör, inte bara ett retrieverlikt utseende.

## Att leva med rasen

Flatcoated retriever passar bäst hos någon som vill leva med en aktiv arbetande retriever och som också tänker träna lugn. Den kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte automatiskt lätt: storlek, snabbhet och intensiva hälsningar kräver planering, och behovet av samarbete består hela livet.

Lägenhet kan fungera om det är enkelt att komma ut, om hunden får meningsfull aktivitet och om ljud, hälsningar i trapphus och vila tränas. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamt arbete. Ensamhet måste byggas gradvis från korta, trygga stunder; en liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Om arbetsdagen regelbundet innebär lång frånvaro behövs en fungerande plan för sällskap och rastning redan före köpet.

Inför valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de i aktivitet, hantering och vila?
- Vilken officiell HD-grad har varje förälder, och finns ED-resultat samt ledhistorik hos nära släktingar?
- När gjordes senaste ögonlysningen, vad visade hela intyget och finns gonioskopiresultat?
- Hur gamla blev nära släktingar, vad dog de av och vilka tumördiagnoser eller RD-fall är kända?
- Hur följer uppfödaren tidigare kullars hälsa, mentalitet och arbetsförmåga över tid?

Rätt hem får en arbetsvillig, social och mångsidig hund. Fel matchning uppstår ofta när det vänliga rasidealet tolkas som att hunden klarar barn, andra djur, långa ensamma dagar och ett liv utan riktiga uppgifter av sig själv.

Flatcoated retriever

The Flatcoated Retriever Society of Great Britain

The Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

The Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

The Kennel Club (United Kingdom)

Flatcoated retriever är en medelstor till stor, atletisk apporterande fågelhund med slät, svart eller leverfärgad päls och ett vänligt, valpliknande sätt. De är energiska, människoorienterade och mycket lättlärda, och behöver gott om motion, positiv träning, nära familjeliv och uppmärksam skötsel av hälsan.

Vi är en liten kennel som föder upp flatcoated retriever. Vårt mål är att få fram fantastiska hundar som blir familjemedlemmar samtidigt som de fungerar i träning, tävling o jakt. Självklart ska de ha ett bra o korrekt utseende o vara hållbara, sunda hundar!

Quick n'Cute

## Snabbfakta

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och social sällskapshund från Frankrike. Den ska vara livlig och aktiv, men den korta skallen och det korta nospartiet medför risk för andningsproblem och sämre temperaturreglering. Den som överväger rasen behöver därför bedöma funktion och dokumenterad hälsa lika noggrant som temperament och utseende.

- **Rasgrupp och användning:** FCI grupp 9, sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar 27–35 cm, tikar 24–32 cm
- **Vikt:** hanar 9–14 kg, tikar 8–13 kg
- **Päls:** kort, slät och utan underull
- **Färger i rasstandarden:** fawn, tigrerad och skäck, med de teckningar som standarden beskriver
- **Idealtemperament:** social, livlig, lekfull och tillgiven
- **Viktig svensk hälsokontroll:** RFG-Scheme är obligatoriskt före avel inom SKK sedan den 1 januari 2025

Rasen är inget självklart val för den som söker en hund med låga vårdbehov. En fransk bulldogg ska kunna röra sig ledigt och andas fritt även under rörelse. Hörbar eller ansträngd andning är inte en charmig eller normal rasdetalj.

## Utseende och päls

Fransk bulldogg ska vara kompakt och muskulös utan att bli tung, orörlig eller överdriven. Kroppen är något längre än mankhöjden, huvudet är brett och de upprättstående så kallade fladdermusöronen är ett tydligt kännetecken. Helheten ska fungera i rörelse: öppna näsborrar, tillräcklig noslängd, fria steg och en kropp som inte hindrar hunden från att vara aktiv är viktigare än ett extremt utseende.

Rasstandarden anger olika mått för könen. Hanar ska vara 27–35 cm höga och väga 9–14 kg, medan tikar ska vara 24–32 cm och väga 8–13 kg. Siffrorna är inte en målvikt för varje individ. Lämpligt hull bedöms utifrån hundens byggnad, muskelmassa och fettlager; övervikt belastar andning, leder och rygg.

Pälsen är kort, slät, mjuk och glänsande och saknar underull. Fällningen hanteras normalt med enkel borstning efter behov. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron, tänder och hud. Ansiktsveck ska hållas rena och torra, men skötseln bör styras av hur huden faktiskt ser ut. Rodnad, lukt, vätska, klåda eller ömhet är skäl att söka rådgivning, inte att bara rengöra oftare.

Rasstandardens färger är fawn, tigrerad och skäck. Blått och merle ingår inte bland de godkända färgerna. En valp som marknadsförs med ”sällsynt färg” bör bedömas efter samma viktiga underlag som alla andra: registrering, andningsfunktion, föräldradjur och uppfödarens avelsarbete.

## Temperament och personlighet

Fransk bulldogg ska enligt rasstandarden vara social, livlig, lekfull och tillgiven. Många individer söker gärna kontakt och uppskattar att delta i familjens vardag. Rasen kan lära sig snabbt, men självständighet och envishet gör att tydliga rutiner och bra belöningar ofta fungerar bättre än upprepningar och hårda korrigeringar.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte varje hund. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, smärta, miljö och träning påverkar hur en individ beter sig. En hund som har svårt att andas eller är obekväm i hud, rygg eller leder kan också få sämre tålamod och återhämtning. Bedöm därför temperament tillsammans med fysisk funktion.

BPH visar hur en viss hund reagerade under en standardiserad beteendebeskrivning. Det är inget godkänd-eller-underkänd-test och ingen garanti för valpens framtida personlighet. Den äldre svenska BPH-analysen omfattade bara en liten andel av de svenskfödda hundarna. För en valpköpare är det därför mer värdefullt att möta tiken och fråga hur föräldrar och nära släktingar hanterar främmande människor, hundmöten, oväntade ljud, kroppshantering, aktivitet och vila.

Rasen kan fungera för en påläst förstagångsägare som är beredd på belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och möjliga veterinärbehov. Den passar sämre när valet främst bygger på liten storlek, ett visst utseende eller antagandet att en kortnosig hund automatiskt behöver mycket lite motion.

## Träning och motion

En fransk bulldogg behöver dagliga promenader, nosarbete, lek och vardagsträning, men det finns ingen motionsmängd i minuter som passar alla. Ålder, kondition, väder och framför allt hundens andning och återhämtning avgör vad som är lämpligt. Avkylning genom flåsning är mindre effektiv hos kortnosiga hundar, så samma aktivitet kan vara lätt en sval dag och olämplig i värme.

Planera hellre flera hanterbara aktiviteter än ett långt pass som måste fullföljas. Låt hunden nosa, gå i lugnt varierad terräng och använda huvudet genom sök och enkla problemlösningar. Bygg kondition gradvis och följ hunden under hela aktiviteten. Tempot ska sänkas eller passet avbrytas om andningen blir tydligt bullrig eller mödosam, näsborrarna dras ihop, hunden använder magen kraftigt för att andas, släpar efter eller inte återhämtar sig normalt. Uttalad andnöd, blåaktiga slemhinnor, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet kräver omedelbar veterinärkontakt.

Under varma dagar behöver promenader flyttas till svalare tider, tempot minskas och hunden ha tillgång till skugga, vatten och en sval viloplats. Lämna aldrig hunden i en varm bil eller annat instängt utrymme. En hund som återkommande får problem vid måttlig aktivitet eller värme behöver veterinärbedömning; lösningen är inte bara att undvika all motion.

Prioritera kontakt, lugn koppelgång, inkallning, att avbryta lek, att koppla av och att acceptera kontroll av mun, öron, hudveck, tassar och klor. Träna ensamhet i mycket små steg när hunden redan är trygg hemma. Belöningsbaserade metoder gör uppgiften tydlig och underlättar nödvändig hantering.

## Hälsa

Det viktigaste hälsoproblemet att förstå hos fransk bulldogg är BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom. Det uppstår när utrymmet i det förkortade nospartiet och svalget inte räcker till för mjukdelarna. Följden kan bli bullrig eller ansträngd andning, låg uthållighet, sömnstörningar och svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

RFG-Scheme är en veterinärundersökning som bedömer andningsfunktionen före och efter tre minuters rask rörelse och graderar resultatet från 0 till 3. Inom SKK gäller sedan den 1 januari 2025 ett hälsoprogram på nivå 2 för fransk bulldogg: hundar som används i avel ska ha ett resultat före parning. Ett officiellt resultat kan registreras från 24 månaders ålder och får inte vara äldre än två år vid parningen. Grad 0 rekommenderas; hundar med grad 2 eller 3 ska inte användas i avel enligt SKK:s regler. En hund som har opererats i luftvägarna kan inte testas inom programmet.

Ett RFG-resultat beskriver hundens status vid undersökningen och minskar inte behovet av egna observationer. Det är ingen livslång garanti och säger inte heller allt om andra hälsorisker. Inför valpköp bör du be om föräldrarnas registrerade namn, undersökningsdatum och faktiska RFG-grad. Se helst föräldradjuren både i vila och efter normal rörelse: andningen ska vara fri, återhämtningen rimlig och näsborrarna öppna. Acceptera inte ”testad” eller ”veterinärbesiktigad” som ersättning för det registrerade resultatet.

Andra belagda riskområden är allergi och hudbesvär, problem i rygg, skelett och leder inklusive patellaluxation samt skador på de framträdande ögonen. Det betyder inte att varje hund drabbas. Fråga om återkommande hudproblem, hälta, ryggsmärta och ögonskador hos föräldrar och nära släktingar. Rasklubben rekommenderar också valpköpare att fråga om patella, hjärta och de vuxna hundarnas andning; detta ska skiljas från det formella RFG-kravet.

Kontakta veterinär vid återkommande andningsljud, tydlig motions- eller värmeintolerans, sömnproblem på grund av andningen, hud som luktar eller gör ont, återkommande hälta, ryggsmärta eller ett rött, rinnande eller smärtande öga. Tidig bedömning är bättre än att vänta på att ett problem ska bli ”typiskt för rasen”.

## Historia och ursprung

Fransk bulldogg formades som ras i Paris under slutet av 1800-talet. Den första rasklubben bildades i Paris 1880, den första hunden registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898. Samma år erkände den franska kennelklubben rasen.

Rasen utvecklades som sällskapshund och fick den kompakta kroppen, det breda huvudet och de upprättstående fladdermusöron som fortfarande kännetecknar standarden. Fransk bulldogg visades i Sverige första gången 1913. Den historiska typen förklarar dagens utseende, men modern avel ska inte förstärka drag så långt att andning, ögon, rygg, svans eller rörelse påverkas negativt.

## Att leva med rasen

Fransk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek i sig inte avgör om vardagen fungerar. Det avgörande är att hunden får daglig aktivitet, kan vila ostört och har en trygg, sval miljö. I lägenhet behöver ljud i trapphus och utanför fönster tränas bort från början, och tillgången till hiss eller många trappor kan få praktisk betydelse om hunden får ont eller har svårt att andas.

Med barn gäller samma säkerhetsregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, klättra på den eller fortsätta när den försöker gå undan. Ordna en skyddad viloplats och lär både barn och hund lugna umgängesformer. Liten kropp och lekfullt temperament gör inte en individ automatiskt barnsäker.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och deras erfarenheter. Gör introduktioner gradvis, med möjlighet att skilja djuren åt och utan att tvinga fram närkontakt. Socialisering kan förbättra förutsättningarna men garanterar inte att alla kombinationer fungerar. Var särskilt uppmärksam på stress, resursförsvar och om den andra hundens lek blir för fysisk för en individ med nedsatt andningskapacitet.

Ensamhet behöver tränas stegvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan vara lugn, och använd gärna en kamera för att upptäcka oro eller skällande som inte märks när du kommer hem. Rasen ska inte väljas med planen att regelbundet lämnas ensam större delen av dagen.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på följande frågor:

- Kan vi välja fri andning och funktion före ett extremt utseende eller en ovanlig färg?
- Kan vi kontrollera föräldrarnas identitet, RFG-grad och undersökningsdatum i stället för att nöja oss med muntliga besked?
- Kan vi anpassa aktivitet efter värme och dagsform utan att göra hunden passiv?
- Har vi tid och ekonomi att hantera de veterinärbehov som kan följa med rasens kroppsform?

Om svaren är ja och uppfödaren kan visa öppna, kontrollerbara resultat kan fransk bulldogg vara en livlig och nära sällskapshund. Det viktigaste urvalet är inte det mest extrema huvudet eller den ovanligaste färgen, utan en hund som kan andas, röra sig, återhämta sig och leva ett aktivt vardagsliv.

Fransk bulldogg

The French Bulldog Club of England

Fransk bulldogg är en liten, muskulös sällskapshund med kort päls och fladdermusliknande öron. Den är tillgiven, människoorienterad och lekfull men ändå lugn inomhus, vilket gör den väl lämpad för lägenhetsliv. Den behöver måttlig, noggrant anpassad motion, regelbunden skötsel av hud, öron och klor samt uppmärksamhet på andning och vikt.

Gaso’s kennel

## Snabbfakta

Schnauzer är en mellanstor, aktiv och vaksam hund från Tyskland. Här syftar namnet på den mellanstora rasen schnauzer, som på engelska heter Standard Schnauzer. Det är alltså inte ett samlingsnamn för dvärgschnauzer, schnauzer och riesenschnauzer; de är tre skilda raser med egna standarder och delvis olika hälsofrågor.

- FCI placerar schnauzern i grupp 2 och anger Tyskland som ursprungsland.
- Både hanar och tikar ska enligt standarden vara 45–50 cm höga och väga 14–20 kg.
- Kroppen är kraftig, kompakt och ungefär kvadratisk.
- De godkända färgerna är rent svart med svart underull samt peppar och salt.
- Pälsen är dubbel, tät och sträv och behöver kammas och trimmas regelbundet.
- Rasidealet förenar livligt temperament med eftertänksamt lugn, lekfullhet, trofasthet och vaksamhet.

Schnauzern passar bäst hos den som vill träna och göra saker tillsammans med sin hund, men också kan lära den att varva ner. En förstagångsägare kan lyckas väl om vardagen rymmer belöningsbaserad träning, pälsvård och tydliga rutiner. Rasnamnet ger däremot ingen garanti för hur lätt en viss hund blir. Föräldrarnas beteende och hur vuxna släktingar fungerar i vardagen säger mer.

## Utseende och päls

Schnauzern är tydligt mellanstor: 45–50 cm och 14–20 kg gäller för båda könen. Den ska vara mer kompakt än smäcker, med mankhöjd och kroppslängd som ungefär motsvarar varandra. Det långsträckta huvudet, skägget och de buskiga ögonbrynen ger rasen dess typiska uttryck.

Pälsen består av tät underull och ett hårt, åtliggande täckhår. Täckhåret ska vara strävt, inte mjukt, vågigt eller silkesaktigt. Svart schnauzer ska vara rent svart även i underullen. Peppar och salt kan gå från mörkt järngrått till silvergrått, men ska ha en harmonisk mörk mask. Tydligt ljusa tecken på huvud, bröst eller ben är inte önskvärda i standarden.

Pälsvård är en fast del av vardagen. Som praktiskt riktmärke anger SKK trimning ungefär fyra gånger om året och genomkamning minst varje vecka. Vid trimning plockas gammalt täckhår bort så att den sträva strukturen kan behållas. Den som i stället klipper pälsen behöver fortfarande reda ut skägg, ögonbryn, mage och benhår och hålla huden fri från tovor. Be uppfödaren visa hur hundarna i just den linjen sköts; praktisk handledning är mer värd än ett generellt schema.

En välskött, trimmad schnauzer lämnar ofta lite löst hår, men rasen är inte allergifri. Hundallergen finns bland annat i hudceller, saliv, urin och ämnen från talgkörtlarna. Lite fällning säger därför inte hur en allergisk person kommer att reagera. Ta hjälp av vården före hundköpet i stället för att lita på påståenden som bygger enbart på rasen.

## Temperament och personlighet

Schnauzern ska vara livlig, godmodig, lekfull och vaksam, men samtidigt kunna visa lugn. Den är ofta uppmärksam på människor, ljud och rörelse omkring hemmet. Det historiska arbetet som gårds- och vakthund märks därför lättare hos vissa individer än hos andra.

SKK:s aktuella 200-analys av BPH är särskilt användbar eftersom den visar variationen bakom rasbeskrivningen. Underlaget omfattar 284 beskrivna schnauzrar, men bara omkring 12 procent av de svenskfödda hundarna födda 2010–2023 deltog. Resultaten beskriver alltså de deltagande hundarna, inte varje schnauzer. I gruppen finns både hundar som inte hälsar på en främmande person och hundar som hälsar intensivt. Även lekintresset varierar mycket. Få visade hotfullhet mot en främmande person, medan spridningen blev större när en förklädd person närmade sig på ett avvikande sätt.

För en valpköpare är slutsatsen praktisk: fråga inte bara om föräldrarna är "trevliga". Be att få se hur de tar emot besök, accepterar hantering, återhämtar sig efter en överraskning och går från aktivitet till vila. Läs gärna deras BPH- eller MH-resultat, men kom ihåg att BPH är en beskrivning, inte ett prov med godkänt eller underkänt.

Rasstandarden säger att schnauzern ska vara vaksam utan att vara skällig. Det är ett avelsmål, inte ett löfte om tystnad. I ett lyhört hem är det klokt att redan från början belöna lugn vid dörr, trapphus och fönster och lära hunden vad den ska göra efter att den har uppmärksammat ett ljud.

## Träning och motion

Schnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men behovet kan inte räknas fram med en fast minutformel. En bra vardag växlar mellan promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, vardagslydnad, lek och återhämtning. Bedöm resultatet: hunden ska kunna arbeta med lust, behålla kontakten och sedan komma till ro, inte bara bli allt mer uppskruvad.

Träningen bör vara positiv, belöningsbaserad och stegvis. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig och anpassa belöningen efter individen; mat, lek och möjligheten att nosa kan ha olika värde. Korta pass kan vara praktiska när en ung hund tappar fokus, men det finns ingen universell tidsgräns. Öka svårighetsgraden först när hunden lyckas i den enklare situationen.

Bakgrunden som råttfångare gör det rimligt att ta reaktioner på rörelse och jaktlust på allvar. Den säger däremot inte att alla schnauzrar jagar lika mycket eller får en viss "poäng" i inkallning. Träna inkallning med gradvis starkare störningar och använd långlina eller inhägnat område tills du vet hur just din hund reagerar på vilt, katter, cyklar och löpare. En säkerhetslösning är inte ett träningsmisslyckande.

Nosarbete, spår, rallylydnad och annan samarbetsinriktad träning kan passa bra, men välj aktivitet efter hundens kropp, motivation och förmåga att återhämta sig. Målet är en hållbar vardag, inte att fylla ett schema med så många aktiviteter som möjligt.

## Hälsa

Schnauzern beskrivs som en i stort sett sund ras, men en valpköpare bör framför allt granska höftleder, nära släktingars diagnoser och uppfödarens öppenhet. Den nuvarande svenska avelsstrategin följer också mag- och tarmbesvär, juver- och hudtumörer samt kloskador.

Höftledsdysplasi, HD, har en komplicerad bakgrund där både arv och miljö spelar in. A och B betyder normala höftleder, C lindrig dysplasi, D måttlig och E höggradig dysplasi. En röntgenbild visar ledens utseende, inte automatiskt om hunden har ont. Även två hundar med A eller B kan få avkomma med HD, särskilt om andra nära släktingar har sämre höfter.

SKK:s registreringsregler för 2026 har inget särskilt krav på känd HD-status för schnauzer. Det ska inte blandas ihop med att rasens avelsstrategi följer HD-utvecklingen och vill öka antalet röntgade hundar. Be därför om föräldrarnas officiella resultat och titta även på syskon och tidigare avkommor. Då får du ett bredare underlag för bedömningen utan att kalla en rekommendation för ett registreringskrav.

Hälsoenkäterna bakom delar av avelsstrategin hade 121 respektive 303 svar. De visar vilka frågor klubben behöver följa, men inte hur vanliga problemen är i hela rasen. Be uppfödaren redogöra för diagnostiserade mag- och tarmproblem, juver- eller hudtumörer och återkommande kloskador hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. Det är mer relevant än en lång lista med ögon-, hjärt- eller DNA-test som hämtats från dvärg- eller riesenschnauzer.

Uppgifter om mentalitet hör också till helhetsbilden. Ett BPH-resultat kan ge en fingervisning om föräldern, men ska läsas tillsammans med vardagsbeteende, släktingar och uppfödarens mål.

## Historia och ursprung

Schnauzern utvecklades i södra Tyskland som en robust gårds- och stallhund. Den trivdes kring hästar, vaktade omgivningen och var en snabb råttfångare. Det gav hundtypen det folkliga namnet "Rattler". När pinscher-schnauzerklubben bildades 1895 fördes rasen in som strävhårig pinscher.

Rasens avelsstrategi anger att ordet "schnauzer" förekommer i litteratur från 1842 och sannolikt syftar på den karakteristiska mustaschen. Namnen har sedan skiftat. I svensk stambok kallades rasen tysk strävhårig pinscher 1913, schnauzer från 1928 och mellanschnauzer från 1942. År 2003 återgick det svenska rasnamnet till schnauzer.

Detta är det som är säkert dokumenterat. Det finns fler berättelser om rasens förflutna, men de är inte lika väl belagda och behövs inte för att förstå dagens schnauzer.

## Att leva med rasen

Schnauzern kan leva i både hus och lägenhet om den får daglig aktivitet, vila och hjälp att hantera omgivningen. I lägenhet är ljudmiljön viktigare än antalet kvadratmeter: lägg märke till hur hunden reagerar på port, hiss och grannar och träna ett lugnt alternativ till fortsatt skällande. Säker och enkel tillgång till promenader gör vardagen betydligt lättare.

Med barn behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. En robust kropp betyder inte att hunden ska behöva tåla klängande, störd sömn eller hårdhänt lek.

Ensamhet tränas gradvis när hunden är trygg. En liten valp kan inte lämnas ensam, medan en vuxen, tränad individ kan klara några timmar. Öka tiden utifrån hundens beteende och backa om den visar oro eller inte kommer till ro. Rasnamnet kan inte ge en säker tidsgräns.

Samma försiktighet gäller andra djur. Råttfångarbakgrunden gör att små, snabba djur kan vara svåra för vissa individer. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och katten alltid ha reträttvägar. Hur snabbt djuren kan få mer frihet avgörs av hur lugna de är tillsammans, inte av hur länge de har bott under samma tak.

Före köp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- att råd om storlek, hälsa och vardag gäller schnauzer och inte en annan schnauzerras;
- föräldrarnas registreringsnummer, officiella HD-resultat och hälsa hos nära släktingar;
- BPH- eller MH-beskrivningar tillsammans med föräldrarnas vardagsbeteende;
- hur uppfödaren arbetar med socialitet, vaksamhet, återhämtning och samarbete;
- vilken typ av pälsvård valpen är van vid och vem som kan visa hur den ska göras;
- hur magbesvär, tumörer och kloproblem har följts upp i tidigare kullar.

En bra match är ett hem som uppskattar en observant och arbetsvillig hund, har tid för pälsvården och kan kombinera aktivitet med lugn. Den som söker en hund som garanterat är tyst, allergisäker eller okomplicerad bör välja utifrån mer än schnauzerns karakteristiska skägg.

Schnauzer

The Schnauzer Club of Great Britain

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Swedish Schnauzer Club)

Pinscher Schnauzer Klub (Germany)

Medelstor, robust gårdshund med sträv, lättskött päls som fäller lite, i peppar‑och‑salt eller svart. Intelligent, vaksam och beskyddande men ändå tillgiven och lekfull. Behöver daglig motion, mental aktivering, tidig socialisering och regelbunden pälsvård; överlag en frisk och långlivad ras.

Ankiris

Sörgårdsvallen

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Forever Black

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Jägarkojans

## Snabbfakta

Welsh springer spaniel är en egen brittisk hundras, inte en rödvit variant av engelsk springer spaniel. Den är framtagen som stötande och apporterande jakthund och passar bäst hos någon som vill kombinera ett nära familjeliv med regelbunden träning och friluftsliv.

- Rasen är medelstor och kompakt; mankhöjden är ungefär 48 cm för hanar och 46 cm för tikar.
- Rasstandarden tillåter bara djupt rött och vitt. Pälsen ska vara rak eller slät, silkeslen och tät, med måttliga behäng.
- En typisk welsh springer spaniel är vänlig, glad, arbetsvillig och aktiv. Temperamentet varierar dock mellan individer.
- Rasen behöver mer än promenader runt kvarteret: nosarbete, samarbete och möjlighet att röra sig i varierad terräng är viktiga delar av vardagen.
- I Sverige måste båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning för att valparna ska kunna registreras i SKK. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter.
- Barn, andra hundar och katter kan fungera bra, men rasnamnet är ingen garanti. Individ, uppväxt, introduktion och vuxnas tillsyn avgör mycket.

Det här är framför allt en ras för den som tycker om att göra saker tillsammans med sin hund. En welsh behöver också lära sig att vila, vänta och klara kortare stunder på egen hand; hög aktivitet utan avkoppling skapar inte en balanserad vardag.

## Utseende och päls

Welsh springer spaniel är en stark, symmetrisk och rörlig spaniel byggd för uthålligt arbete. Kroppen är kompakt utan att vara tung, och rörelserna ska vara kraftfulla och markvinnande. Hanar är omkring 48 cm i mankhöjd och tikar omkring 46 cm, men helhetsintryck och funktion är viktigare än att en enskild hund träffar måttet på centimetern.

Färgen skiljer rasen tydligt från andra spanielraser: endast djupt rött och vitt är standardenligt. Pälsen ska ligga rak eller slät mot kroppen, kännas silkeslen och vara tät. Framben, bakben, öron och svans har behäng, men mängden ska vara måttlig. Mycket riklig, lockig eller lättovad päls är inte den funktionella pälstyp som standarden beskriver.

Pälsvården är hanterbar hemma, men den behöver bli en vana. Kontrollera särskilt:

- öron och behäng efter skogsturer, bad och arbete i högt gräs
- armhålor, ljumskar och bakom öronen, där tovor lätt kan börja
- tassar och hår mellan trampdynorna, särskilt under blöta eller snörika perioder
- hud och öron om hunden börjar klia sig, skaka på huvudet eller lukta annorlunda

Borsta när pälsen börjar samla löst hår eller bilda tovor och reda ut skräp innan det hinner fastna. Torka öron och päls efter bad, men rengör inte en frisk hörselgång på rutin utan behov. SKK anger tre till fyra trimningar per år som ett grovt riktmärke, medan rasklubbens råd betonar att behovet är individuellt. Låt därför pälsens tillväxt, tassarnas grepp och luftningen kring öronen styra tidpunkten. Bad behövs när hunden är smutsig, inte efter ett fast kalenderintervall.

## Temperament och personlighet

Welsh springer spaniel ska vara vänlig, gladlynt och mycket aktiv utan att vara aggressiv eller nervös. Som arbetande spaniel förväntas den vilja samarbeta, hålla kontakt och växla mellan aktivitet och lugn. Det gör rasen rolig att träna, men inte automatiskt enkel i varje hem.

Många welshar är nära sina människor och vill delta i vardagen. Vissa möter främlingar öppet, andra behöver tid innan de tar kontakt. Överdriven rädsla, ständig stress eller oförmåga att koppla av bör inte förklaras bort som typiskt för rasen. Rasklubbens avelsstrategi framhåller samtidigt att underlaget från beteendebeskrivningar är begränsat, så säkra påståenden om hela rasens mentalitet vore missvisande.

När du träffar en uppfödare är det därför klokt att titta bortom orden ”vänlig familjehund”. Be att få möta tiken i en vardaglig miljö och fråga hur föräldrar, syskon och tidigare avkommor reagerar på nya platser, människor, ljud, vila och ensamhet. En hund som snabbt kan återhämta sig efter något oväntat och komma till ro visar mer användbar vardagsinformation än enbart meriter eller ett glatt första möte.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar. En vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En ung, ivrig welsh kan hälsa kroppsligt och bära saker i munnen även om avsikten är vänlig. Barn ska inte störa hunden när den äter, sover eller vill gå undan.

## Träning och motion

En welsh springer spaniel behöver daglig fysisk aktivitet, nosarbete och samarbete, men det finns inget auktoritativt timtal som passar alla individer. En bra plan ger hunden tillräckligt att göra utan att den blir uppskruvad, öm eller har svårt att återhämta sig.

Rasens ursprung förklarar träningsbehoven. En spaniel söker av marken framför föraren, stöter vilt så att ett skottillfälle uppstår och apporterar därefter. I vardagen märks samma egenskaper som intresse för dofter, rörelse och föremål. Prioritera därför:

- inkallning och frivillig kontakt, först i enkla miljöer och sedan med större störningar
- långlina där hunden inte ännu kan vara lös säkert
- stadga: att kunna vänta när något rör sig eller när andra hundar arbetar
- att lämna och bära föremål utan konflikt
- en tydlig signal för paus och en lugn plats där hunden kan varva ner

Variera promenader med sökövningar, viltspår, apportering eller annan uppgift där nos och samarbete används. Agility, rallylydnad och lydnad kan också passa individen. Det viktiga är inte att samla aktiviteter, utan att hitta en blandning där hunden kan arbeta koncentrerat och sedan vila.

Valpar och unghundar behöver korta pass, fri rörelse på lämpligt underlag och gradvis ökande belastning. Undvik att jaga trötthet med långa, ensidiga sträckor eller många hopp. För en vuxen hund bör mängden anpassas efter kondition, hälsa, temperatur och vad den gjort dagen före. Tecken som stelhet, ovanligt lång återhämtning, rastlöshet efter aktivitet eller sämre sömn visar att upplägget behöver justeras.

## Hälsa

Welsh springer spaniel betraktas som en förhållandevis frisk ras, men en valpköpare bör särskilt kontrollera höfter och ögon samt fråga om hud- och öronbesvär i nära släkten. Hälsotester minskar osäkerheten; de garanterar inte att en enskild hund förblir frisk.

Rasen omfattas av SKK:s hälsoprogram nivå 2 för höftledsdysplasi. Det innebär att båda föräldrarna måste ha ett officiellt HD-resultat före parning för att avkomman ska kunna registreras. Be att få se de faktiska resultaten och fråga även om syskon och tidigare avkommor. ”HD-röntgad” beskriver bara att undersökningen är gjord, inte vilket resultat hunden fick.

Ögonfrågan behöver hållas isär från HD-regeln. Den svenska registreringsregeln för rasen kräver inte ett ögonresultat, men Welsh Springer Spanielklubben uppmuntrar gonioskopi av avelsdjur. Undersökningen bedömer ögats kammarvinkel och används i arbetet mot glaukom, en allvarlig ögonsjukdom som rasklubben följer särskilt. Fråga om aktuell ögonundersökning och gonioskopi, vilka fynd som finns i nära släkten och hur uppfödaren har vägt resultaten i parningen.

Rasklubbens hälsoenkät pekar också ut öron, klåda, hud och ögon som områden att bevaka. Det betyder inte att varje welsh får problem. Kontrollera hunden efter bad och turer i blöt eller tät terräng, och sök veterinär vid återkommande klåda, rodnad, dålig lukt, huvudskakningar, smärta eller synförändringar.

## Historia och ursprung

Welsh springer spaniel utvecklades ur rödvita spanielhundar i Wales och erkändes som en egen ras i Storbritannien 1902. Skriftliga uppgifter om rödvita spaniels i Wales går tillbaka till 1300-talet, men äldre ursprungsberättelser bör inte göras mer exakta än källorna tillåter.

Hundarna användes framför allt till jakt. Namnet ”springer” syftar på uppgiften att stöta vilt ur skydd, inte på att rasen skulle vara en variant av engelsk springer spaniel. Den moderna rasens funktion omfattar både sök, stöt och apportering, med nära samarbete mellan hund och förare.

Rasen kom till Sverige 1963, och den första svenska kullen föddes 1965. Welsh Springer Spanielklubben bildades 1980. I dag används rasen både till jakt och viltspår samt som aktiv sällskaps- och sporthund, men jaktfunktionen är fortfarande nyckeln till att förstå dess behov och beteende.

## Att leva med rasen

Welsh springer spaniel kan bo i hus eller lägenhet om vardagen ger tillräcklig aktivitet, återhämtning och tillgång till bra promenadmiljöer. En stor tomt ersätter inte gemensam träning, och en lägenhet är inte ett problem i sig. Däremot behöver du planera för våt päls, grus, frön och leriga tassar efter ett aktivt uteliv.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder när hunden är trygg och har kommit till ro. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt bara några timmar per dag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsintervall, inte ett mål för hur länge hunden bör vara ensam. Ordna hjälp om arbetsdagar eller resor gör frånvaron längre än hunden klarar lugnt.

Rasen kan leva med andra hundar, men välj sällskap och introduktion efter individerna. Med katt och smådjur krävs större försiktighet eftersom en stötande jakthund kan reagera på snabb rörelse. Tidig tillvänjning kan hjälpa, men lämna inte säkerheten åt en förmodad ”snäll ras”. Använd grindar, separata viloplatser och övervakade möten tills du vet hur djuren fungerar tillsammans.

Inför ett valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka HD-resultat har båda föräldrarna och deras nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonundersökta och gonioskopierade, och vilka fynd finns i släkten?
- Hur fungerar de med nya miljöer, människor, vila och kortare ensamhet?
- Vilken jaktlust, följsamhet och förmåga att koppla av har tidigare avkommor visat?
- Vilken pälsvård och aktivitet får hundarna i uppfödarens egen vardag?

Welsh springer spaniel passar bäst när du vill ha en aktiv samarbetspartner snarare än en hund som nöjer sig med att följa med passivt. Kan du erbjuda nosarbete, tydlig träning, lugn återhämtning och mycket gemensam tid får rasens arbetslust en konstruktiv plats i familjelivet.

Welsh springer spaniel

The Welsh Springer Spaniel Club of UK

Medelstor, atletisk rödvit spaniel från Wales, avlad som pålitlig jakthund. Kärleksfull, människoorienterad och knyter ofta starkt band till en person. Behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Känslig, överlag frisk, med en vädertålig päls som trivs i lera och vatten.

Ta Wei's

## Snabbfakta

Storpudeln är den största av pudelns fyra officiella storlekar och en aktiv sällskapshund med stort behov av både samarbete och pälsvård. Namnet **kungspudel** används ibland i vardagligt tal, men det är inte en egen ras eller storleksvariant. I Sverige heter varianten officiellt **Pudel, stor**.

- **Rastyp:** erkänd pudelvariant i FCI grupp 9, sällskapshundar
- **Mankhöjd:** över 45 till och med 60 cm; rasstandarden medger 2 cm tolerans uppåt
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt
- **Päls:** riklig, krusig ullpäls eller päls som bildar snören
- **Karaktärsideal:** alert, aktiv, följsam och lätt att träna
- **Vardagsbehov:** daglig fysisk aktivitet, mental stimulans, vila och återkommande pälsarbete
- **Svenskt hälsoprogram:** officiell HD-status krävs för föräldradjur före parning

Storpudel kan passa en engagerad förstagångsägare, men rasen är inte lättskött bara för att den är samarbetsvillig. Den blivande ägaren behöver vilja träna vardagsfärdigheter, ge hunden meningsfull aktivitet och sköta pälsen även när vädret är blött och kalendern är full.

## Utseende och päls

Storpudeln ska vara harmonisk och atletisk, med en kropp som är något längre än mankhöjden – inte helt kvadratisk. Den officiella höjden är över 45 till och med 60 cm, med en tolerans på 2 cm uppåt. Toleransen innebär inte att 62 cm är den normala målhöjden. Eftersom rasstandarden inte anger någon vikt bör en vuxen hund bedömas efter proportioner och kroppskondition, inte mot ett påstått officiellt kilotal.

Pälsen förekommer enligt standarden i två strukturer. Ullpudeln har tät, fin, ullig och krusig päls, medan snörpudeln har päls som formas till långa, tydliga snören. Sällskapshundar hålls ofta i en praktisk, kortare frisyr, men en kort frisyr tar inte bort behovet av bad, genomgång av pälsen och klippning.

Pudelns godkända färger är bredare än många äldre rasbeskrivningar anger. Förutom enfärgat svart, vitt, brunt, grått och aprikosrött godkänner den nuvarande standarden flera bestämda flerfärgade mönster, bland annat vitt kombinerat med svart, grått, brunt eller aprikosrött, tanteckning, trefärg och brindle. De flerfärgade alternativen infördes i den internationella standard som började gälla i Sverige 2024. En äldre uppgift om att pudel alltid måste vara enfärgad är därför inaktuell.

Pälsen växer kontinuerligt och kräver en plan. Hur ofta den behöver redas ut, badas och klippas beror på pälslängd, frisyr, aktivitet och hur lätt pälsen tovar sig. Kontrollera ända ned mot huden i stället för att bara borsta ytan. Vänj valpen lugnt vid kam, klippmaskin, fön, tasshantering och att stå stilla; det underlättar framtida skötsel.

Storpudel brukar beskrivas som en ras som fäller lite, men låg fällning är inte samma sak som allergifrihet. Hundallergen finns bland annat i hud och saliv, och reaktionen kan skilja mellan enskilda hundar – även inom samma kull. Den som har allergi bör därför inte köpa storpudel enbart utifrån rasnamnet eller ett löfte om ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

Storpudeln ska enligt rasstandarden vara alert, aktiv, trogen och lätt att lära och träna. I vardagen märks det ofta som en hund som snabbt uppfattar mönster, söker kontakt och gärna deltar i det familjen gör. Samma uppmärksamhet gör också att hunden lär sig oönskade rutiner snabbt om regler, belöningar och förväntningar är otydliga.

Att rasen är lättlärd betyder inte att varje storpudel har samma temperament, och en intelligenslista förklarar inte hur en hund fungerar i vardagen. Resultat från BPH-beskrivna pudlar kan visa gemensamma drag, men de beskriver hundarna som deltagit – inte varje storpudel. Social trygghet, aktivitetsnivå, ljudkänslighet, jaktintresse och förmåga att koppla av kan variera med arv, tidiga erfarenheter och träning.

Träffa därför om möjligt valpens mamma och gärna vuxna släktingar. Titta mindre på om hundarna kan ett trick och mer på hur de återhämtar sig efter en överraskning, hälsar utan att fastna i stress och kan varva ned när inget händer. Fråga uppfödaren vilka egenskaper som faktiskt återkommer i familjen och hur den planerade kombinationen är tänkt att fungera i ett vanligt hem.

En storpudel kan vara ett bra val för en förstagångsägare som uppskattar träning och accepterar pälsarbetet. Den passar sämre för den som främst söker en självgående hund eller vill ha en stor hund med minimalt behov av vardaglig kontakt och aktivering.

## Träning och motion

Storpudeln behöver fysisk rörelse och mental aktivitet varje dag, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, vana, väder, underlag och återhämtning avgör hur ett bra upplägg ser ut. En balanserad vardag innehåller både promenader och tillfällen att nosa, undersöka, samarbeta och vila ostört.

Rasen brukar uppskatta träning där den får förstå en uppgift: följsamhet, inkallning, apportering, nosarbete, kroppskontroll eller andra hundsporter. Korta, tydliga pass kan blandas med färdigheter i verkliga miljöer. Målet är inte att hålla hunden upptagen hela tiden, utan att bygga en hund som kan växla mellan aktivitet och lugn.

För en valp är kvalitet och gradvis tillvänjning viktigare än en mekanisk minutregel. Låt valpen röra sig i egen takt på varierade men säkra underlag, ge pauser och öka belastningen stegvis. Anpassa nästa pass efter hur valpen rör sig, håller fokus och kommer till ro efteråt.

Pudelns historia som vattenapporterande hund förklarar varför vatten och apportering ofta nämns i rasbeskrivningar. Det garanterar däremot inte att varje storpudel vill simma. Introducera vatten utan tvång, välj säkra platser och lär hunden att gå i och ur på signal.

## Hälsa

Det viktigaste verifierbara hälsokravet för svensk storpudelavel är HD-status: båda föräldradjuren ska ha ett officiellt höftledsresultat före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt SKK:s regler. Ett besked om att föräldrarna är ”hälsotestade” räcker alltså inte – be att få se vilka undersökningar som är gjorda och kontrollera resultaten.

HD graderas från A till E. A och B räknas som normala höfter, och storpudelns svenska program tillåter även grad C i avel. Svenska Pudelklubbens strategi är att hundar med D eller E inte ska användas. Resultatet för en enskild hund är ändå bara en del av bilden, eftersom både arv och miljö påverkar höftledsutvecklingen.

Storpudel har också HD-index. Indexet väger samman hundens eget resultat med information från släktingar; värdet 100 motsvarar rasens genomsnittliga skattade avelsvärde vid den aktuella beräkningen. Svenska Pudelklubben rekommenderar att en planerad kombinations beräknade kullindex är minst 97. Det är en avelsrekommendation och ska läsas tillsammans med föräldrarnas grader, släktresultat, hälsa i övrigt och genetisk variation – inte som ett fristående kvalitetsbetyg på valpen.

Det är lätt att blanda ihop hälsoreglerna för pudelns fyra storlekar. Det formella svenska DNA-kravet för prcd-PRA gäller toy-, dvärg- och mellanpudel, inte storpudel. Svenska Pudelklubben uppmuntrar däremot DNA-test för ögonsjukdomen rcd4 hos alla storlekar och rekommenderar ögonlysning. Ett DNA-resultat gäller bara den specifika genvariant som testet avser och ersätter varken en ögonundersökning eller en bred bedömning av hundens hälsa.

Inför köp är följande frågor mer användbara än en lång generell sjukdomslista:

- Vilka officiella HD-resultat har båda föräldrarna, och vad är kombinationens beräknade HD-index?
- Finns HD-resultat från vuxna syskon och andra nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonlysta, och vilka DNA-test är gjorda? Be om testets exakta namn och resultat.
- Vilka återkommande diagnoser, rörelseproblem eller andra hälsobesvär känner uppfödaren till i familjen?
- Hur gamla är de äldre släktingarna, och hur har deras funktion och hälsa utvecklats?

## Historia och ursprung

Pudelns dokumenterade bakgrund finns i Europa, och Frankrike anges som rasens hemland i den internationella standarden. Standarden beskriver ett ursprung nära rasen barbet och en tidig användning vid jakt på sjöfågel. Även rasnamnets historia knyts till vatten och änder.

Den stora pudelvarianten låg närmast det ursprungliga arbetet i vatten innan pudeln utvecklades vidare som sällskaps- och utställningshund i flera storlekar. Svenska Pudelklubbens rashistorik förklarar den klassiska lejonklippningen som en funktionell klippning: päls lämnades på utsatta delar medan andra partier rakades för att underlätta rörelse i vatten. Dagens frisyrer har främst praktiska och utställningsmässiga syften, men kopplingen gör den särpräglade silhuetten lättare att förstå.

Pudelliknande hundar finns avbildade i europeisk konst sedan 1400-talet. Rasens moderna standardisering är betydligt senare, och dagens storpudel bedöms som sällskapshund – inte som om varje individ vore en färdig vattenapportör.

## Att leva med rasen

Att leva med storpudel fungerar bäst när familjen planerar för tre saker samtidigt: nära samarbete, daglig aktivitet och pälsvård som aldrig riktigt tar paus. En hund som får använda både kropp och huvud men också tränas i att vila blir oftast enklare att ha med i vardagen än en hund som enbart får mer och mer intensiv motion.

Storpudel kan bo i lägenhet om ägaren ordnar bra rastning, aktivitet och lugn inomhus. En trädgård kan vara praktisk men ersätter inte promenader, miljöträning eller tid tillsammans. Skall och oro ska inte avfärdas som en given rasegenskap; undersök i stället situation, förstärkning, stress, understimulans och hundens möjlighet att komma till ro.

Ensamhet behöver tränas gradvis, från korta stunder där hunden fortfarande är trygg. Hur snabbt träningen kan ökas är individuellt. Planera redan före köp för valptid, arbetsdagar och hjälp vid behov, i stället för att utgå från att en lättlärd hund automatiskt klarar en viss tid ensam.

Rasen kan fungera väl med barn, andra hundar och katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en fredad viloplats. Möten med katt eller annan hund bör ske lugnt och kontrollerat, med möjlighet till avstånd. Valpens tidigare erfarenheter, de vuxna djurens beteende och ägarens introduktion betyder mer än ett generellt ja eller nej i en rastabell.

Be slutligen uppfödaren visa en vanlig pälsvårdsstund och förklara vilken frisyr hundarna hålls i hemma. Kombinera den praktiska demonstrationen med verifierbara HD-resultat, tydlig information om ögon och DNA-test samt en ärlig beskrivning av vuxna släktingars temperament. Då blir valet av storpudel grundat i den hund du faktiskt kan få – inte i löften som ingen ras kan garantera.

Pudel, stor

The Poodle Club of the United Kingdom

Swedish Kennel Club

Pudel, stor är en atletisk, lågfällande apporterande vattenhund med en tät, lockig päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och känslig, trivs utmärkt med träning, hundsporter och familjeliv, och mår som bäst med nära sällskap, daglig motion och mental stimulans.

Småskalig uppfödning av grå pudel, stor. Arbetsvilliga sällskapshundar. Mitt eget intresse är tävling i olika former. Målet med kenneln är friska sunda hundar.
Instagram: kennelkarrakras
Facebook: kennel kärråkras

Kärråkras

## Snabbfakta

Keeshond är samma rasvariant som wolfspitz i FCI:s standard och den största av de tyska spetsarna. Ursprungslandet är Tyskland, men namnet och kulturhistorien är starkt förknippade med Nederländerna.

- **Rastyp:** medelstor vakt- och sällskapshund i FCI grupp 5
- **Mankhöjd:** 49 cm med en tillåten variation på 6 cm åt vardera hållet
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen bestämd vikt i kilogram; vikten ska motsvara hundens storlek
- **Päls:** gråschatterad dubbelpäls med riklig underull, manliknande krage och tydliga mörka ansiktsmarkeringar
- **Typiska drag enligt rasstandarden:** uppmärksam, livlig, läraktig, tillgiven sin ägare och ofta reserverad mot främlingar
- **Jaktlust:** rasstandarden beskriver brist på jaktlust, men den enskilda hundens inkallning och intresse för vilt måste ändå tränas och bedömas
- **Viktigt inför köp:** be om tydliga hälsodokument, framför allt vilket PHPT-test som har gjorts, av vilket laboratorium och med vilket resultat

Keeshond passar bäst hos den som accepterar regelbunden pälsvård och vill träna både lugn och vardagslydnad. En vänlig rasbeskrivning gör inte varje individ tyst, ensamhetstålig eller säker med alla barn och djur.

## Utseende och päls

Keeshond är en kvadratiskt byggd spetshund med kilformat huvud, små upprättstående öron och en yvig svans som bärs rullad över ryggen. Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd ska vara ungefär ett till ett, vilket ger den kompakta silhuetten.

Den gråschatterade färgen består av silvergrå päls med svarta hårspetsar. Nosparti och öron är mörka, medan man, skuldror och byxor har ljusare partier. Ett särskilt kännetecken är de så kallade glasögonen: mörka linjer och skuggningar från ögonvrån mot örat.

Dubbelpälsen har långa, raka och styva täckhår över en kort, tjock och bomullslik underull. Pälsen är kortare på huvud, öron, benens framsidor och tassar. Rasstandarden kräver riklig päls men säger också att den inte ska se formklippt ut.

Pälsvården behöver nå hela vägen ned till huden. Arbeta i små lager med borste och kam, särskilt bakom öronen, i armhålorna, vid byxorna och under selen. Att kammen glider igenom är en bättre kontroll än ett bestämt veckoschema. Under kraftig fällning behövs tätare genomgångar. Vänj valpen tidigt vid pälsvård och annan hantering.

Pälsen ska inte klippas för att skapa en ny silhuett. Om medicinsk behandling kräver rakning ska veterinärens råd styra. Kontrollera huden när du kammar; sår, lukt eller en plötslig pälsförändring är skäl att kontakta veterinär.

Den täta pälsen kräver extra planering i varmt väder. Lägg motionen på svalare tider, erbjud vatten och skugga och korta aktiviteten innan hunden blir pressad. Kraftig flämtning, slöhet, dregling eller svaghet kan vara tecken på överhettning och ska tas på allvar.

## Temperament och personlighet

Keeshond beskrivs i rasstandarden som uppmärksam, livlig, mycket tillgiven sin ägare och lätt att lära, med naturlig reservation mot främlingar och liten jaktlust. Det är en beskrivning av rasens önskade temperament, inte ett löfte om hur varje individ reagerar.

Rasens beredskap att uppmärksamma sådant som händer runt hemmet kan märkas som skall vid dörren, i trapphuset eller när människor passerar. För den som bor lyhört är ljudnivån därför en viktigare fråga än bostadens golvyta. Lär tidigt hunden att lämna dörren och bli lugn efter några skall, och ge den en tydlig plats där den kan koppla av utan att bevaka allt.

En något avvaktande keeshond ska kunna undersöka en ny situation och återhämta sig utan att pressas in i kontakt. Låt valpen möta människor, miljöer och ljud i hanterbara doser och belöna frivillig nyfikenhet. Rädsla eller aggressivitet ska inte förklaras bort som typiskt för rasen.

Inför valpköp bör du träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar. Titta på hur de reagerar när någon kommer, hur snabbt de går ned i varv och hur de hanteras. Fråga om föräldrar eller släktingar har gjort BPH eller MH och läs de faktiska resultaten när sådana finns. Det säger mer än etiketter som ”social” eller ”familjevänlig”.

## Träning och motion

Keeshond behöver fysisk aktivitet och mental stimulans varje dag, men det finns inget auktoritativt minutkrav som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, väder och förmågan att varva ned ska styra längd och intensitet.

En bra vardag kombinerar promenader med nosarbete, korta träningspass och problemlösning. Rasen kan uppskatta exempelvis vardagslydnad, rallylydnad, nose work eller trickträning. Variation är bättre än att bara öka tempot. En unghund som aldrig tränar vila kan bli mer uppvarvad, inte mer nöjd.

Träna med belöningar och dela upp färdigheterna i små steg. Fyra områden är särskilt praktiska:

1. **Larm och tystnad:** bekräfta att hunden har hört något och belöna sedan att den lämnar dörren och blir lugn.
2. **Inkallning:** bygg upp den i koppel eller långlina med gradvis svårare störningar. Låg jaktlust i standarden är inte en garanti för säker löslydnad.
3. **Pälshantering:** belöna korta stunder med kam, tasskontroll och undersökning innan pälsen blir svårskött.
4. **Ensamhet:** börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka efter hur just den individen reagerar.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Prioritera korta rörelsestunder, sömn, miljöträning och samarbetslek och öka belastningen gradvis. Vid värme är lugna promenader under svalare delar av dagen säkrare än ett fast motionsprogram.

## Hälsa

Den viktigaste rasspecifika hälsofrågan att förstå hos keeshond är primär hyperparatyreoidism, PHPT, men den måste beskrivas med rätt nedärvning och rätt test. PHPT påverkar kroppens kalciumomsättning när en eller flera bisköldkörtlar börjar arbeta självständigt och för mycket bisköldkörtelhormon leder till förhöjt kalcium i blodet.

En studie från 2025 fann att samtliga 18 keeshondar med väl styrkt PHPT-diagnos var heterozygota för en variant i genen SIRT6. Forskarna bedömde varianten som sannolikt sjukdomsorsakande och bekräftade ett autosomalt dominant nedärvningsmönster. Det ska alltså inte hanteras som en recessiv egenskap där två ”bärare” bara behöver undvika att paras med varandra.

Alla PHPT-tester analyserar inte samma genetiska förändring. Det nyare testet från den brittiska forskningsgruppen bygger på SIRT6-varianten. Cornell University erbjuder samtidigt ett annat test som letar efter en infogad DNA-sekvens på 194 baspar på kromosom 20. Cornell anger att analysen är tekniskt validerad men att den inte kunde valideras kliniskt eftersom diagnostiserade fall saknades. Resultatet ska därför tolkas försiktigt. Ett besked om att en hund är ”PHPT-testad” är alltså för vagt. Be att få se laboratorierapporten med hundens identitet, provdatum, laboratorium, analyserad variant eller insertion och själva resultatet.

SKK:s aktuella rassida nämner också höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi och hudproblem, men beskriver dem som inte särskilt vanliga. I SKK:s registreringsregler för 2026 är keeshond inte markerad som en ras där officiell HD-status är ett särskilt krav för att registrera avkomman. Fråga ändå vilka undersökningar som gjorts på föräldrar och nära släktingar. Utländska rekommendationer, exempelvis brittiska råd om höfter, armbågar, ögon och PHPT, ska inte presenteras som svenska registreringskrav.

Välj inte valp utifrån en enda DNA-rad. Be också om information om föräldrarnas ålder, allmänna hälsa, hud, rörelser och sjukdomar hos nära släktingar. Kontrollera att dokumenten hör till rätt hund i stället för att nöja dig med ord som ”testad” eller ”frisk linje”.

## Historia och ursprung

Keeshond har Tyskland som officiellt ursprungsland och ingår i den tyska spetsen; wolfspitz och keeshond är två namn på samma FCI-variant. Det förklarar varför en ras med stark nederländsk identitet ändå har Tyskland angivet i den moderna rasstandarden.

I Nederländerna användes dessa grå spetsar som uppmärksamma vakthundar på pråmar. Under 1700-talet blev hundtypen förknippad med den nederländska patriotrörelsen. En av rörelsens ledare, Cornelius ”Kees” de Gyselaer, ägde en sådan hund, och kopplingen till ”Kees hund” brukar anges som bakgrund till namnet keeshond.

Rasen introducerades i Storbritannien som ”Dutch Barge Dog” i början av 1900-talet och en brittisk rasklubb bildades 1925. Till Sverige kom den första importen från England på 1950-talet. Den nederländska historien ska inte förväxlas med FCI:s officiella ursprungsland.

## Att leva med rasen

Keeshond kan fungera i många hem när familjen möter behovet av närhet, pälsvård, aktivitet och träning kring skall och vila. Trädgård är ingen genväg till en nöjd hund, och lägenhet är inget automatiskt hinder. Vardagen och hur mycket hundens larm hörs hos grannarna avgör.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, hunden ska ha en ostörd viloplats och de vuxna bär huvudansvaret. Lär barn att inte klättra på hunden, störa den när den äter eller sover eller dra i den rikliga pälsen. Bedöm den enskilda hundens trygghet och återhämtning i stället för att välja ras enbart efter etiketten familjehund.

Låg jaktlust innebär inte att varje keeshond fungerar direkt med katt eller smådjur. Ta reda på hundens tidigare erfarenheter och reaktion på rörelse. Vid introduktion bör katten ha höga och avskilda flyktvägar, hunden hållas under kontroll och mötena ske kort, lugnt och stegvis. Samma princip gäller nya hundrelationer: välj kontrollerade möten och läs individernas signaler.

Keeshondens sociala läggning gör ensamhetsträning viktig, men det finns ingen bestämd ensamtid som alla individer klarar tryggt. Vissa hundar kan så småningom vara lugna ett par timmar medan andra reagerar redan efter minuter. Träna gradvis och använd gärna kamera för att se om hunden går till vila eller visar stress genom att vandra, flämta, skälla eller försöka ta sig ut. Planera dagpassning om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar tryggt. Regeln om att en vuxen hund bör rastas minst var sjätte timme dagtid är en rastningsregel, inte ett mål för hur länge den ska lämnas ensam.

Inför köp är det klokt att be uppfödaren visa:

- original eller verifierbara kopior av PHPT-rapporten och andra utförda hälsoundersökningar
- hur tiken och andra vuxna hundar reagerar på besök, hantering och vila
- hur pälsen kammas ned till huden och vilka redskap som behövs
- hur valparna har vant sig vid ljud, underlag, människor, kort hantering och återhämtning
- registreringsuppgifter och eventuella BPH-, MH- eller ledresultat för föräldrar och nära släktingar

För en förstagångsägare kan keeshond vara ett rimligt val om tid finns för belöningsbaserad träning och omfattande pälsvård. Den som behöver en mycket tyst hund, lång ensamtid eller ett hårfritt hem bör välja med stor eftertanke.

Keeshond

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Norwegian Kennel Club

Keeshond är en medelstor, kraftig spetshund med tjock, varggrå dubbelpäls och sina karakteristiska “glasögon” runt ögonen. Den är en hängiven familjehund som är kärleksfull, uppmärksam och pratig men sällan aggressiv. Intelligent och livlig tränar den bra med mjuka metoder och behöver regelbunden borstning och daglig social kontakt.

Vistakulles

## Snabbfakta

Dvärgpudel är en liten, aktiv storleksvariant av pudel med stor träningslust och ett tydligt pälsvårdsbehov. Det är en sällskapshund som brukar uppskatta att lära sig saker och delta i vardagen, men den passar bäst när ägaren också vill lägga tid på aktivitet, lugnträning och regelbunden pälsvård.

- **Ras och grupp:** en av pudelns fyra storleksvarianter, placerad i grupp 9 för sällskapshundar
- **Officiellt hemland:** Frankrike
- **Mankhöjd:** över 28 till och med 35 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt; sunt hull är viktigare än ett generellt kilogramtal
- **Päls:** riklig ullpäls eller snörpäls som behöver skötas och klippas
- **Aktivitetsnivå:** daglig fysisk rörelse och mental aktivering behövs, men mängden ska anpassas till individ, ålder och hälsa
- **Svenskt hälsoprogram:** föräldradjur måste ha ett registrerat prcd-PRA-resultat eller vara registrerade som ärftligt fria före parning

Dvärgpudel ligger mellan toy- och mellanpudel i storlek. I Sverige kan den slutliga storleksvarianten fastställas genom officiell mätning först när hunden är minst 15 månader. En ung hund nära en storleksgräns kan därför vara registrerad utifrån föräldrarnas storlek innan den har mätts in slutligt.

## Utseende och päls

Dvärgpudeln ska se ut som en mindre, välproportionerlig pudel utan dvärglika drag. Kroppen ska enligt standarden vara något längre än mankhöjden, inte helt kvadratisk, och helheten ska vara harmonisk med lätta, fria rörelser. Hunden ska ge ett elegant intryck utan att vara överdrivet tunn eller klen.

Pälsen förekommer i två strukturer. Ullpälsen är fin, tät, krusig och spänstig med jämna lockar. Snörpälsen är också fin och tät men formas till karakteristiska snören. De flesta familjehundar hålls i en kortare klippning, men kort päls betyder inte att skötseln försvinner.

Pälslängd, frisyr, väder och individ avgör hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas. Kontrollera särskilt där pälsen lätt tovar, exempelvis bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. Kammen ska kunna nå ned genom pälsen utan att fastna. Om tovor återkommer trots skötsel är en kortare frisyr eller hjälp av hundfrisör ett bättre val än ett fast tidsschema som inte fungerar för hunden.

Vänj valpen stegvis vid att stå på ett halkfritt underlag, bli kammad, få tassar och ansikte hanterade och höra en klippmaskin eller hårfön. Belöna lugn och gör momenten begripliga. Det ger bättre förutsättningar för säker pälsvård under resten av livet.

Sedan den 1 augusti 2024 omfattar pudelstandarden och de svenska registreringsreglerna 16 färgvarianter. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns godkända flerfärgade varianter, bland annat vitt kombinerat med annan färg, svart eller brunt med tanteckning, trefärgat och brindle. Merle ingår inte bland standardfärgerna, och i Sverige registreras inte avkomma efter en pudelförälder som bär anlag för merle.

Pudel fäller inte på samma sätt som många andra hundar, och lösa hår kan stanna kvar i den krusiga pälsen tills de borstas ur. Det gör inte dvärgpudeln allergifri. Hundallergen kommer framför allt från hud och saliv, och reaktionen kan skilja mer mellan individer än mellan raser. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart utifrån pälstyp.

## Temperament och personlighet

Dvärgpudeln ska vara alert, aktiv, följsam och lätt att lära. En välfungerande individ är ofta snabb att uppfatta mönster och uppskattar samarbete, men rasbeskrivningen är ett ideal och ingen garanti för hur varje hund reagerar på ljud, främmande människor, hundmöten eller nya miljöer.

Svenska Pudelklubbens avelsstrategi redovisar BPH-resultat för 630 mindre pudlar. Gruppen omfattar mellan-, dvärg- och toypudel och består till största del av mellanpudlar. Resultaten beskriver bland annat ganska energiska hundar, ofta med positiv attityd och få hot- eller aggressionsreaktioner i de aktuella testsituationerna. Samma underlag betonar både variationen inom rasen och att antalet beskrivna hundar är litet i förhållande till populationen. Resultaten kan alltså säga något om gruppen men förutsäger inte hur en enskild dvärgpudel blir.

Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. Be om konkreta exempel på återhämtning efter överraskningar, hantering, besökare, ljud, hundmöten och förmåga att koppla av. Sådana svar säger mer om matchningen än allmänna ord som social, smart eller lättsam.

## Träning och motion

Dvärgpudeln behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men inget enda minutantal passar alla individer. En bra vardag kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, lek eller fysisk aktivitet samt uppgifter som hunden kan förstå och lösa. Belastningen behöver ändras med ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden återhämtar sig.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig, höj svårigheten i små steg och träna samma färdighet i flera miljöer. Inkallning, följsamhet, lugn hantering, att kunna vänta och att kunna passera människor och hundar är viktigare i vardagen än många trick.

Variation är ofta mer värdefull än att bara förlänga promenaden. Nosarbete, sökövningar, apportering, balans- och kroppskontroll, rallylydnad eller andra färdigheter kan ge meningsfull aktivering. Samtidigt behöver hunden kunna vila utan att bli underhållen hela tiden. Om den har svårt att komma till ro bör man se över hela dygnet: sömn, miljö, förutsägbarhet, motion och träningsnivå. Mer aktivitet är inte alltid rätt svar.

Valpar ska inte motioneras som färdigvuxna hundar. Prioritera korta upptäcktsstunder, trygg miljöträning, lek på lämpligt underlag och mycket återhämtning. För en vuxen hund är rätt nivå den som ger god kondition och en fungerande vardag utan återkommande stelhet, hälta, stress eller långvarig utmattning.

## Hälsa

Det viktigaste rasspecifika hälsokravet att kontrollera vid valpköp är föräldrarnas resultat för prcd-PRA. För toy-, dvärg- och mellanpudel kräver de svenska registreringsreglerna att båda föräldradjuren före parning har ett officiellt DNA-resultat eller är registrerade som ärftligt fria.

Prcd-PRA är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi som bryter ned näthinnans synceller. Mörkerseendet påverkas först och en drabbad hund kan med tiden bli blind. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare är inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra. En bärare får bara användas tillsammans med en hund som är DNA-testad fri eller ärftligt fri, och en affekterad hund får inte användas i avel.

Ett fritt prcd-PRA-resultat är inte en allmän garanti för friska ögon. Testet gäller bara prcd-varianten och utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även ögonlysning av avelsdjur och uppmuntrar DNA-test för PRA-varianten rcd4.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt normala läge, är en annan relevant avelsfråga för mindre pudlar. Svenska Pudelklubben rekommenderar officiell patellaundersökning för dvärgpudel, men detta är inte samma bindande registreringskrav som prcd-PRA. Klubben rekommenderar att hund med patellagrad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har resultat 0/0.

Be uppfödaren visa registrerade resultat i stället för att nöja dig med att föräldrarna är ”testade”. Kontrollera prcd-PRA-status, fråga efter officiellt patella- och ögonlysningsresultat samt efter kända problem hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. DNA-test, veterinärundersökningar och en öppen familjehistorik kompletterar varandra; inget enskilt prov kan lova att en valp aldrig blir sjuk.

## Historia och ursprung

Pudel är en gammal europeisk hundtyp som finns avbildad på målningar från 1400-talet, medan Frankrike är rasens officiella hemland. Rasens namn och tidiga användning är nära förknippade med vatten: pudel användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel, och det var framför allt de större hundarna som arbetade som vattenapportörer.

De mindre pudlarna utvecklades främst för sällskap. Under 1800-talet började en dvärgvariant formas från små exemplar av de större varianterna. I Sverige delades de mindre pudlarna i början av 1930-talet upp i liten pudel och dvärgpudel; den förstnämnda storleken fick senare namnet mellanpudel. Dagens dvärgpudel delar därför rasens arbetsbakgrund och lättlärdhet, men ska inte beskrivas som om varje individ automatiskt är en vatten- eller apporteringshund.

De fyra moderna storleksvarianterna har samma grundläggande rastyp. Skillnaderna i storlek påverkar vardagen, men gör inte dvärgpudeln till en separat korsning eller en miniatyr med avvikande kroppsbyggnad.

## Att leva med rasen

Dvärgpudel kan fungera i många slags hem, även i lägenhet, om hunden får daglig rörelse, mental aktivering, pälsvård, social kontakt och träning i att vara lugn. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen faktiskt ser ut. En liten hund som saknar återhämtning, promenader eller trygg ensamhetsträning får inte sina behov uppfyllda bara för att den tar liten plats.

Ensamhet ska läras in gradvis. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vara lugn. Ta hänsyn till ålder och till tecken på oro; det går inte att lova att en viss dvärgpudel klarar ett bestämt antal timmar ensam. Planera hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagen är längre än hundens tränade förmåga.

Rasen kan leva bra med barn, hundar och katter, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion—inte av rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Introducera andra djur stegvis med avstånd, barriär eller koppel vid behov, separata resurser och möjlighet att avbryta. Tvinga inte fram kontakt.

Den bästa matchningen är ett hem som tycker om en läraktig och deltagande liten hund men också accepterar det praktiska arbetet. Räkna med återkommande klippning, noggrann pälsgenomgång, vardagsträning och aktivitet året runt. Välj en annan ras om du vill ha minimalt pälsarbete eller en hund som förväntas anpassa sig utan planerad träning och sällskap.

Pudel, dvärg

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Pudel, dvärg är en liten, atletisk och nästintill fällfri hund med tät, lockig päls och en kvadratisk, välbalanserad kroppsbyggnad. Den är mycket intelligent, känslig och människoorienterad, trivs med träning, daglig motion och nära sällskap och lever ofta ett långt, aktivt liv vid god omvårdnad.

## Snabbfakta

Pudel, mellan – ofta kallad mellanpudel – är den mellanstora av pudelns fyra erkända storleksvarianter. Den är en uppmärksam och träningsvillig sällskapshund med stort behov av pälsvård.

- **Storlek:** Mankhöjden ska vara över 35 och högst 45 centimeter. Rasstandarden anger ingen officiell vikt, så bedöm en vuxen hund efter kroppsbyggnad och hull i stället för ett generellt kilospann.
- **Storleksvariant:** En pudel som ännu inte är slutmätt kan byta storleksvariant efter officiell mätning. I Sverige kan slutmätning göras från 15 månaders ålder.
- **Temperament:** Rasidealet är en positiv, social och lättlärd hund, men social trygghet, aktivitetsnivå och ljudreaktioner varierar mellan individer och släktlinjer.
- **Aktivering:** Mellanpudeln behöver rörelse och mental sysselsättning varje dag. Någon fast minutkvot passar inte alla.
- **Päls:** Pälsen kan vara lockig eller snörad och släpper ofta lite löst hår, men den kräver genomtänkt kamning, bad, torkning och klippning.
- **Hälsokontroll i avel:** Föräldradjur ska ha ett giltigt officiellt resultat för prcd-PRA, genom DNA-test eller godkänd status som hereditärt fri, före parning.

## Utseende och päls

Mellanpudeln är harmoniskt byggd och kroppen är något längre än mankhöjden. Den ska ge ett vaket och aktivt intryck utan att se tung eller lågställd ut. Mankhöjden skiljer varianten från dvärg- och storpudel.

Pälsen är tät och kan vara lockig eller bilda snören. Den fortsätter att växa och behöver klippas, men hur ofta beror på pälslängd, frisyr, vardag och hur lätt den tovar sig. En kort vardagsfrisyr minskar ofta arbetet, men tar inte bort behovet av skötsel.

Kamma ända in till huden och var särskilt uppmärksam bakom öronen, under sele eller halsband, i armhålor och kring ben. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera samtidigt hud, öron och klor. Vänj valpen vid att stå still och bli berörd under korta, lugna pass med belöning. Det förenklar både hemmaskötsel och besök hos hundfrisör.

Undvik ett stelt schema för bad och klippning. Utgå från om kammen går igenom hela pälsen, huden hålls torr och ren och hunden kan röra sig obehindrat. Efter bad eller simning behöver den täta pälsen torkas ordentligt. Låt en veterinär bedöma rodnad, dålig lukt eller återkommande besvär i hud eller öron i stället för att rutinmässigt plocka hår eller använda starka produkter.

Sedan den nya rasstandarden infördes 2024 registrerar SKK 16 färgvarianter, både enfärgade och flerfärgade. Det betyder inte att merle är en godkänd avelsfärg. Enligt de svenska registreringsreglerna kan avkomma efter en merlebärande förälder inte registreras, och avelsspärrar följer av en sådan kombination.

Mellanpudeln släpper ofta mycket lite hår i hemmet, eftersom lösa hårstrån kan stanna i lockarna tills pälsen kammas. Det är ändå missvisande att kalla rasen fällfri eller allergivänlig. Ingen hundras är allergenfri, och en person med allergi kan reagera olika på olika hundar. Den som är allergisk behöver därför utreda sin egen reaktion innan ett köp, inte förlita sig på rasnamnet.

## Temperament och personlighet

Mellanpudeln ska enligt rasidealet vara vänlig, social, livlig och lätt att träna. Många söker rasen just för kombinationen av samarbetsvilja och praktisk mellanstorlek. Idealet är dock inte en garanti för att varje hund är trygg med barn, främmande människor, hundar eller nya miljöer.

Beteende- och personlighetsbeskrivning hund (BPH) ger bättre underlag än påståenden om att rasen alltid är enkel. I Svenska Pudelklubbens sammanställning för mellanpudel från februari 2026 hade 565 hundar startat. BPH är inget prov med godkänt eller underkänt och berättar inte allt om individen. Det visar däremot reaktioner på kontakt, lek, överraskningar, ljud och en person som närmar sig på ett ovanligt sätt.

Be uppfödaren sätta resultaten i sammanhang. Hur beter sig föräldrar och nära släktingar i vardagen? Söker de kontakt utan att bli påträngande? Kan de koppla av, hantera plötsliga ljud och återhämta sig efter något oväntat? Finns flera beskrivna släktingar, eller bygger omdömet på en enda hund? Sådana frågor säger mer än etiketter som ”smart”, ”barnvänlig” eller ”perfekt för nybörjare”.

En mellanpudel kan vara snabb på att uppmärksamma rörelse och ljud, men skällighet varierar. Titta på föräldradjurens ljudreaktioner och träna hunden på att gå från fönstret eller dörren och lägga sig på en lugn plats. Aktivitet och hjälp att varva ned ger bättre förutsättningar i ett lyhört boende.

## Träning och motion

Mellanpudeln behöver använda både kropp och huvud varje dag, men behovet kan inte sammanfattas med ett visst antal promenadminuter. Ålder, hälsa, kondition, miljö och individens förmåga att komma till ro avgör en rimlig nivå. En bra vardag innehåller promenader med möjlighet att nosa, träning i korta pass och någon uppgift där hunden får tänka eller söka.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta och gör inlärningen tydlig utan att skapa rädsla. Börja med kontakt, inkallning, följsamhet, hantering och vila på en bestämd plats. Öka svårigheten stegvis och välj det hunden uppskattar som belöning: mat, lek, kontakt eller att få fortsätta undersöka något.

Nose work, spår, apportering, tricks, lydnad, rallylydnad och agility är möjliga aktiviteter, inte krav. Variera fysisk rörelse, problemlösning och återhämtning. En valp behöver kortare och enklare pass, medan en vuxen frisk hund gradvis kan byggas upp för längre utflykter eller mer krävande sport.

Bedöm balansen i vardagen, inte bara mängden aktivitet. Om hunden kan koncentrera sig, återhämta sig och vila efteråt är belastningen ofta bättre avvägd än om den ständigt blir uppskruvad. Rastlöshet kan betyda att hunden behöver en uppgift, men också hjälp att sänka tempot. Ge därför lugn, sömn och passivitetsträning lika medvetet utrymme som nya trick.

## Hälsa

Det formella hälsokravet för mellanpudel i svensk avel gäller prcd-PRA, en ärftlig form av progressiv retinal atrofi. Före parning ska båda föräldradjuren ha officiell status genom DNA-test eller en giltig registrering som hereditärt fri. En anlagsbärare får bara paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri. En genetiskt sjuk hund får inte användas i avel.

Ett prcd-PRA-resultat gäller bara denna genetiska variant. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonproblem. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även återkommande ögonlysning av avelsdjur. Klubben vill dessutom att fler mellanpudlar höftledsröntgas och rekommenderar att en hund med HD grad C används sparsamt och endast med en HD-fri partner. Detta är rekommendationer, inte det bindande prcd-PRA-kravet.

Be att få se daterade, officiella resultat och kontrollera hundarnas identitet, inte bara höra att en kull är ”hälsotestad”. Fråga om sjukdomar, rörelseproblem, ögonbesvär och mentalitet hos föräldrar, helsyskon, tidigare avkommor och äldre släktingar. Ett fritt test sammanfattar inte hela familjens hälsa.

Inför valpköpet kan du be uppfödaren förklara:

- vilken prcd-PRA-status båda föräldrarna har och varför kombinationen följer reglerna
- när föräldrarna senast ögonlystes och vilka höftresultat som finns
- vilka andra officiella resultat, exempelvis BPH, som finns för hundarna och deras nära släktingar
- vilka hälsoproblem som faktiskt har förekommit i familjen, även när det saknas ett DNA-test

Eftersom rasstandarden inte anger någon idealvikt bör den vuxna hundens hull bedömas med både händer och blick. Revbenen ska kunna kännas och midjan synas i relation till kroppsbyggnaden. Snabb viktförändring, hälta, synförändring eller återkommande hud- och öronbesvär är skäl att rådgöra med veterinär.

## Historia och ursprung

FCI anger Frankrike som pudelns ursprungsland. Rasnamnet *caniche* kopplas i standardens historik till det franska ordet för en andhona, och pudeln användes vid jakt på sjöfågel. Standarden beskriver också rasen som en avkomling till barbet, en äldre fransk vattenhund. Det är den dokumenterade kärnan; teorier om en exakt utvecklingsväg genom Europa bör behandlas försiktigt.

Pudeln utvecklades med tiden i fyra storlekar som delar samma grundtyp. I Sverige delades pudlarna 1932 i en stor och en liten variant. Den mindre varianten fick namnet mellanpudel 1952, innan dvärg- och senare toypudel etablerades som ytterligare storlekar. Mellanpudeln är alltså inte en korsning eller en modern blandras, utan en erkänd storleksvariant inom pudelrasen.

Vattenarvet syns fortfarande i rasens historia och kan inspirera till apportering och simning för hundar som tycker om det. Det innebär inte att varje mellanpudel automatiskt gillar vatten eller måste tränas för jakt. Dagens ras hör till sällskapshundarna, och individens intresse ska styra aktiviteten.

## Att leva med rasen

Att leva med en mellanpudel innebär en kombination av nära sällskap, daglig aktivering och ett återkommande pälsarbete som inte går att välja bort. Den kan fungera i både lägenhet och hus, men bostadens storlek avgör mindre än hundens förmåga att koppla av, hantera ljud och få sina behov mötta utanför hemmet.

I en barnfamilj behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn ska lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, och hunden behöver en egen plats där den får vara ifred. Välj individ och uppfödare efter dokumenterad trygghet, inte efter antagandet att mellanstorleken automatiskt gör hunden tålig eller barnsäker.

Ensamhet måste tränas i små steg när hunden är trygg. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden är lugn. Planera inte för att en valp eller otränad vuxen genast ska klara en hel arbetsdag ensam. Arbetstider, rastning och hjälp vid behov måste vara lösta innan hunden flyttar in.

Samma individuella syn gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör katten ha en säker reträttplats, hunden hindras från att jaga och mötena hållas korta och kontrollerade. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän båda är avslappnade och samspelet har varit stabilt över tid. Samlevnad med andra hundar eller smådjur beror på erfarenhet, jakt- och leklust samt hur introduktionen genomförs, inte bara på ras.

Inför köp behöver du väga in tre återkommande resurser: tid för träning och sällskap, en plan för pälsvården och kostnaden för klippning eller egen utrustning. Besök vuxna släktingar om det går, be att få se hur de varvar ned och hanteras, och kontrollera de officiella hälsoresultaten. Då väljer du utifrån den verkliga hundfamiljen och din vardag, inte utifrån en idealiserad bild av mellanpudeln.

Pudel, mellan

The Poodle Club of UK

Norwegian Kennel Club (NKK)

Svenska Pudelklubben (Swedish Poodle Club)

Verein für Deutsche Spitze e.V.

Pudel, mellan är en medelstor, atletisk hund med en lockig päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och lättlärd, livlig utomhus men lugn inomhus. Kärleksfull, människoorienterad och mångsidig trivs den utmärkt i familjeliv och är framstående inom många hundsporter.

Lambergsfrua’s

Weimaraner

The Kennel Club

Dansk Kennel Klub

Stor, atletisk tysk jakthund med slät silvergrå päls och bärnstensfärgade ögon. Energisk, intelligent och mycket människoorienterad ”velcro dog” som behöver 1,5–2 timmar daglig motion plus träning. Mångsidig inom hundsporter; utan stimulans kan den bli skällig, destruktiv eller benägen att rymma.

Miniatyrbullterrier

Kompakt, muskulös terrier med äggformat huvud och trekantiga ögon. Djärv, clownaktig och tillgiven, med stark vilja som kräver konsekvent, positiv träning och tidig socialisering. Lågvårdad, kort päls, men behöver daglig motion, mental stimulans och uppmärksam hälsovård.

Classic Dream’s

## Snabbfakta

Alpenländische dachsbracke är en liten men kraftig österrikisk jakthund för eftersök och drivande jakt. Den är en erkänd ras i FCI:s grupp 6, inte en korsning mellan tax och stövare. Rasen har formats genom urval bland centraleuropeiska jakthundar.

- **Användning:** eftersök på skadat klövvilt samt drivande jakt, framför allt efter hare och räv enligt rasstandarden. I Sverige används rasen även som kortdrivande hund på flera viltslag.
- **Mankhöjd:** 34–42 cm. Idealhöjden är 37–38 cm för hanar och 36–37 cm för tikar.
- **Vikt:** FCI:s rasstandard anger ingen vikt. Bedöm därför vuxenstorlek, hull och arbetsförmåga tillsammans med uppfödaren i stället för att utgå från en vikt som inte finns i standarden.
- **Päls:** kort, mycket tät dubbelpäls med kraftiga täckhår och tjock underull.
- **Temperament:** rasidealet är oförskräckt, lugnt och arbetsvilligt, med ett klokt och vänligt uttryck.
- **Viktig hälsokontroll:** båda föräldradjuren ska ha officiell NCL8-status före parning för att avkomman ska kunna registreras i SKK.
- **Passar bäst för:** en jägare som verkligen behöver en eftersökshund och/eller kortdrivande hund och vill lägga tid på jaktlig utbildning.

Alpenländische dachsbracke bör inte väljas främst som sällskapshund. Rasklubbens avelsstrategi beskriver den som en ren jakthund. Promenader och nosarbete ersätter inte ändamålsenligt jaktarbete.

## Utseende och päls

Alpenländische dachsbracke ska vara lågställd och långsträckt, men samtidigt robust, stark och rörlig. Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd ska vara ungefär 2:3. Bröstkorgen är djup, benstommen kraftig och muskulaturen fast. Hunden ska kunna arbeta i krävande terräng; korta ben får därför inte innebära en extrem eller tung kroppsform. Rörelsen ska vara marktäckande och inte trippande.

Pälsen består av ett mycket tätt, kraftigt täckhår och tät underull som ligger nära hela kroppen. De två godkända färgvarianterna är mörkt hjortröd, med eller utan lätt inslag av svarta hår, samt svart med tydligt avgränsade rödbruna tecken på bland annat huvud, bröst, ben, tassar och svansens undersida. En vit stjärna på bröstet är tillåten. Vitt på tårna eller större vita tecken ingår däremot inte i standardens beskrivning.

Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borsta när hunden fäller och bada vid behov. Efter jakt bör hud, tassar, klor, öron och ögon kontrolleras för sår, gräsfrön, fästingar och annat från terrängen.

Rasstandarden anger ingen idealvikt. Följ i stället hundens hull och muskelkondition. En tydlig midja ska synas ovanifrån och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. En arbetande hund behöver vara välmusklad utan att bli tung; både övervikt och för lågt hull försämrar uthållighet och rörelse.

## Temperament och personlighet

Alpenländische dachsbracke ska vara modig, lugn och arbetsvillig, men den starka jaktlusten och självständigheten märks även i vardagen. Rasen är framtagen för att lösa uppgifter på spår, fatta egna beslut och arbeta på avstånd från föraren. Det kan ge en trygg och fokuserad jakthund i rätt händer. Otydliga rutiner kan däremot skapa vardagsproblem, och ett viltspår kan väga tyngre än förarens inkallning.

SKK beskriver rasen som en vänlig familjemedlem som kan vara något reserverad mot främmande personer. Det är ett rasideal och beskriver inte varje individ. Rasklubbens senaste avelsstrategi redovisade bara 43 BPH-startade hundar och eftersträvar ett betydligt större underlag. Materialet räcker därför inte för säkra löften om hur rasen möter människor, reagerar i skrämmande situationer eller visar skärpa.

En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. Lär barn att inte störa hunden när den äter, sover eller har något den värderar. Rasen kan leva med andra hundar, men individ, social erfarenhet och hur mat, viloplatser och värdefulla saker hanteras väger tyngre än rasnamnet.

Katt och smådjur kräver försiktighet eftersom jaktlusten är central. Fråga hur föräldrarna fungerar med andra djur. Introducera med fysisk avgränsning, koppel och säkra reträttplatser för katten. Inte ens en lugn introduktion garanterar att en vuxen jakthund blir säker med smådjur.

## Träning och motion

Alpenländische dachsbracke behöver jaktlig utbildning, vardagskontakt och fysisk kondition – inte ett generellt antal motionsminuter. Belastningen beror på ålder, hälsa, säsong och terräng. Spårnoggrannhet, sök, återgång och förmåga att växla mellan arbete och vila är viktigare än antalet kilometer.

Börja tidigt med kontakt, namnrespons, inkallning och lugn hantering. Belöna frivilliga återkomster och öka störningen stegvis. Långlina gör det möjligt att öva utan att hunden belönar sig själv genom att följa vilt. Hårda korrigeringar och metoder som bygger på rädsla kan skada både förtroende och arbetsro.

Spårträning kan introduceras tidigt i enkla former. Målet är ett lugnt, säkert och noggrant arbete. En kortdrivare kräver planerad injagning och en förare som kan läsa skall, sök och återgång. Ta hjälp av uppfödare, rasklubb eller erfaren jaktinstruktör.

Löshet måste bedömas utifrån jaktlust, inkallning, plats och lag. Mellan den 1 mars och den 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa där det finns vilt; i praktiken betyder det oftast koppel. Även övrig tid krävs kontroll så att hunden inte stör eller förföljer vilt. GPS ersätter inte träning eller omdöme.

Bygg upp en unghunds kondition gradvis och varva arbete med återhämtning. En vuxen jakthund behöver både uthållighet och styrka, medan en växande hund inte ska följa ett färdigt vuxenprogram. Efter varje pass bör rörelser, tassar och allmäntillstånd avgöra vad hunden klarar nästa gång.

## Hälsa

Det viktigaste att kontrollera på papper för alpenländische dachsbracke är föräldrarnas officiella NCL8-status. NCL8 är en ärftlig, fortskridande neurologisk sjukdom kopplad till CLN8-genen. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en fri hund saknar den aktuella genvarianten och en bärare har en kopia men blir inte själv sjuk av NCL8. En hund med två kopior räknas som genetiskt affekterad och kan förväntas utveckla sjukdomen.

Sedan den 1 januari 2025 har rasen hälsoprogram nivå 2 i SKK. Före parning måste föräldrarna vara officiellt DNA-testade vid ett godkänt laboratorium eller registrerade som hereditärt fria, alltså fria genom dokumenterade föräldrar. Två bärare får inte paras. En bärare får endast paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be om resultatet i Hunddata eller Avelsdata; ”DNA-testad” säger inte om hunden är fri, bärare eller genetiskt affekterad.

SKK uppger att höftledsdysplasi, HD, förekommer. Avelsstrategin beskriver samtidigt få röntgade hundar, utländska avelsdjur utan resultat och inga noterade kliniska HD-problem i materialet. HD kan alltså varken avfärdas eller beskrivas som ett omfattande kliniskt problem. Fråga om föräldrarnas och vuxna nära släktingars resultat, funktion och symtom.

Rasklubben bevakar short ulna, ett förkortat armbågsben, och andra felställningar framför allt i frambenen. Det betyder inte att varje hund har ett ortopediskt problem. Titta på föräldrarnas benställning, tassar och rörelser och fråga om vuxna släktingar. Sår och andra jaktrelaterade skador ska bedömas efter behov.

Den svenska populationen är liten och beroende av internationellt avelsutbyte. Be därför uppfödaren förklara släktskap, tidigare kombinationer, hälsa hos äldre släktingar och hur utländska uppgifter har kontrollerats.

## Historia och ursprung

Alpenländische dachsbracke utvecklades i de centraleuropeiska bergstrakterna som en funktionell jakt- och eftersökshund. Rasklubbens historik anger att rasen selekterades ur de så kallade Seguriska stövarna och inte skapades genom inkorsning av tax eller andra raser. Den låga kroppen och ordet ”dachs” i namnet beskriver alltså inte en belagd taxkorsning.

FCI:s historiska sammanfattning nämner att kronprins Rudolf av Habsburg tog med sådana hundar på jaktresor 1881 och 1885. År 1932 erkändes hundtypen i Österrike som den tredje viltspårshundrasen. Namnet ändrades till alpenländische dachsbracke 1975, då FCI också fastställde Österrike som hemland. År 1991 placerades rasen i den nuvarande sektionen för sök- och spårhundar inom grupp 6.

De första dokumenterade importerna till Sverige kom 1998 och 1999. Den svenska användningen har därefter byggts kring eftersök, kortdrivande jakt och jaktprov. Rasens utveckling förklaras av praktisk arbetsförmåga: lugnt spårarbete, jaktlust, hörbart skall och kontakt med föraren.

## Att leva med rasen

Alpenländische dachsbracke passar bäst där jakt är en verklig del av året och någon vill utbilda och föra hunden. En stor tomt eller långa promenader räcker inte. Före köp bör du veta vilken jaktform hunden ska användas till och vem som ansvarar för utbildning, kondition och säkerhet.

Rasen kan koppla av med familjen när arbete, vardagsregler och återhämtning fungerar. Planera för smuts efter terräng, ett kraftigt skall och säker förvaring av vilt, foder och utrustning. En lägenhet kan fungera för en individ som får rätt jaktarbete och är lugn inomhus, men grannar och skall måste vägas in. Bostaden gör inte rasen lämplig som ren sällskapshund.

Ensamhet är ingen fast rasegenskap. Börja när valpen är trygg, lämna den mycket kort och öka bara när den kan varva ned. Backa träningen och ta hjälp om hunden blir orolig, ylar, skäller eller försöker ta sig ut.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella NCL8-resultat och hur den planerade kombinationen följer reglerna,
- jaktliga meriter och hur föräldrarna arbetar, återgår och samarbetar i praktiken,
- HD-resultat där sådana finns samt hälsa och rörelser hos vuxna nära släktingar,
- benställning, tassar och eventuella rapporterade problem med frambenen i familjen,
- släktskapet i kombinationen och hur importer eller utländska avelsdjur har följts upp,
- föräldrarnas vardagsbeteende med människor, hundar och de djur som finns i ditt hem.

Rätt matchning är viktigare än att bli förtjust i hundens kompakta utseende. För en jägare som behöver dess särskilda kombination av spårnoggrannhet, mod och kortdrivande arbete kan alpenländische dachsbracke vara ett genomtänkt val. För den som främst söker en liten, lättsam familjehund finns det mer lämpliga raser.

Alpenländische dachsbracke

VDH - Verein für Deutsches Hundewesen (German Kennel Club)

Kompakt och robust österrikisk drivande hund med lång kropp, korta kraftiga ben och en tät, vädertålig röd päls. Lugn och tillgiven i hemmet men med stark jaktinstinkt; den behöver gott om motion, nosarbete och konsekvent, positiv träning för att trivas.

Novimaclean

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Välkommen till Skåneretrievers! Vi är en kennel i Lund, Skåne, som har funnits sedan 2006. Vår kärlek till Golden Retrievers driver oss att föda upp friska, glada och välbalanserade hundar. Vi fokuserar på kvalitet och omsorg i varje avelssteg och säkerställer att våra hundar har utmärkta hälsokontroller och en stark genetisk bakgrund. Vår kennel är inte bara en plats för avel, utan ett hem där våra hundar får kärlek och uppmärksamhet. Välkommen att besöka oss och upptäcka Skåneretrievers.

Skåneretrievers

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Välkommen till kennel Credence's
Jag som driver denna kennel heter Mikaela Karlberg och har levt med hundar hela mitt liv. Min familj består utav min man och våra 2 barn samt hundarna och 3 katter. Hund är min stora pension i livet! Till vardags är hundarna helt vanliga familjehundar. Jag och mina hundar tävlar i Agility, Rallylydnad, Lydnad och förhoppningsvis bruks. För mig är det viktigt att hunden funkar lika väl borta som hemma. Hundarna är en del utav våran familj.

Credence's

Renrasiga storpudelvalpar till den kräsne
I år blev vi välsignade med totalt 12st bedårande valpar. 8 st tikar samt 4 st hanar i svart och vit färg. Föräldrar med toppstam.  Otroligt stabilt psyke och oklanderlig exteriör. Morfar internationell champion. 
Registrerade i SKK,  avmaskade och kommer att vara besiktad och chipmärkt vid leverans. Säljes med dolda fel försäkring i Folksam. Leveransklara 19/6. Säljs enbart till kärleksfulla hem

Chetnyi Valls Kantian

Jag som står bakom Arrowtails heter Frida Rendert. 2015 fick jag hem min första aussie och har sedan dess varit frälst på rasen och ivrigt deltagit i rasklubbens arbete; jag har gått i rasparaden och stått i rasmonter, bidragit med foton till aussietidningen, åkt på föreläsningar i rasklubbens regi.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet