## Snabbfakta

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och social sällskapshund från Frankrike. Den ska vara livlig och aktiv, men den korta skallen och det korta nospartiet medför risk för andningsproblem och sämre temperaturreglering. Den som överväger rasen behöver därför bedöma funktion och dokumenterad hälsa lika noggrant som temperament och utseende.

- **Rasgrupp och användning:** FCI grupp 9, sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar 27–35 cm, tikar 24–32 cm
- **Vikt:** hanar 9–14 kg, tikar 8–13 kg
- **Päls:** kort, slät och utan underull
- **Färger i rasstandarden:** fawn, tigrerad och skäck, med de teckningar som standarden beskriver
- **Idealtemperament:** social, livlig, lekfull och tillgiven
- **Viktig svensk hälsokontroll:** RFG-Scheme är obligatoriskt före avel inom SKK sedan den 1 januari 2025

Rasen är inget självklart val för den som söker en hund med låga vårdbehov. En fransk bulldogg ska kunna röra sig ledigt och andas fritt även under rörelse. Hörbar eller ansträngd andning är inte en charmig eller normal rasdetalj.

## Utseende och päls

Fransk bulldogg ska vara kompakt och muskulös utan att bli tung, orörlig eller överdriven. Kroppen är något längre än mankhöjden, huvudet är brett och de upprättstående så kallade fladdermusöronen är ett tydligt kännetecken. Helheten ska fungera i rörelse: öppna näsborrar, tillräcklig noslängd, fria steg och en kropp som inte hindrar hunden från att vara aktiv är viktigare än ett extremt utseende.

Rasstandarden anger olika mått för könen. Hanar ska vara 27–35 cm höga och väga 9–14 kg, medan tikar ska vara 24–32 cm och väga 8–13 kg. Siffrorna är inte en målvikt för varje individ. Lämpligt hull bedöms utifrån hundens byggnad, muskelmassa och fettlager; övervikt belastar andning, leder och rygg.

Pälsen är kort, slät, mjuk och glänsande och saknar underull. Fällningen hanteras normalt med enkel borstning efter behov. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron, tänder och hud. Ansiktsveck ska hållas rena och torra, men skötseln bör styras av hur huden faktiskt ser ut. Rodnad, lukt, vätska, klåda eller ömhet är skäl att söka rådgivning, inte att bara rengöra oftare.

Rasstandardens färger är fawn, tigrerad och skäck. Blått och merle ingår inte bland de godkända färgerna. En valp som marknadsförs med ”sällsynt färg” bör bedömas efter samma viktiga underlag som alla andra: registrering, andningsfunktion, föräldradjur och uppfödarens avelsarbete.

## Temperament och personlighet

Fransk bulldogg ska enligt rasstandarden vara social, livlig, lekfull och tillgiven. Många individer söker gärna kontakt och uppskattar att delta i familjens vardag. Rasen kan lära sig snabbt, men självständighet och envishet gör att tydliga rutiner och bra belöningar ofta fungerar bättre än upprepningar och hårda korrigeringar.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte varje hund. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, smärta, miljö och träning påverkar hur en individ beter sig. En hund som har svårt att andas eller är obekväm i hud, rygg eller leder kan också få sämre tålamod och återhämtning. Bedöm därför temperament tillsammans med fysisk funktion.

BPH visar hur en viss hund reagerade under en standardiserad beteendebeskrivning. Det är inget godkänd-eller-underkänd-test och ingen garanti för valpens framtida personlighet. Den äldre svenska BPH-analysen omfattade bara en liten andel av de svenskfödda hundarna. För en valpköpare är det därför mer värdefullt att möta tiken och fråga hur föräldrar och nära släktingar hanterar främmande människor, hundmöten, oväntade ljud, kroppshantering, aktivitet och vila.

Rasen kan fungera för en påläst förstagångsägare som är beredd på belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och möjliga veterinärbehov. Den passar sämre när valet främst bygger på liten storlek, ett visst utseende eller antagandet att en kortnosig hund automatiskt behöver mycket lite motion.

## Träning och motion

En fransk bulldogg behöver dagliga promenader, nosarbete, lek och vardagsträning, men det finns ingen motionsmängd i minuter som passar alla. Ålder, kondition, väder och framför allt hundens andning och återhämtning avgör vad som är lämpligt. Avkylning genom flåsning är mindre effektiv hos kortnosiga hundar, så samma aktivitet kan vara lätt en sval dag och olämplig i värme.

Planera hellre flera hanterbara aktiviteter än ett långt pass som måste fullföljas. Låt hunden nosa, gå i lugnt varierad terräng och använda huvudet genom sök och enkla problemlösningar. Bygg kondition gradvis och följ hunden under hela aktiviteten. Tempot ska sänkas eller passet avbrytas om andningen blir tydligt bullrig eller mödosam, näsborrarna dras ihop, hunden använder magen kraftigt för att andas, släpar efter eller inte återhämtar sig normalt. Uttalad andnöd, blåaktiga slemhinnor, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet kräver omedelbar veterinärkontakt.

Under varma dagar behöver promenader flyttas till svalare tider, tempot minskas och hunden ha tillgång till skugga, vatten och en sval viloplats. Lämna aldrig hunden i en varm bil eller annat instängt utrymme. En hund som återkommande får problem vid måttlig aktivitet eller värme behöver veterinärbedömning; lösningen är inte bara att undvika all motion.

Prioritera kontakt, lugn koppelgång, inkallning, att avbryta lek, att koppla av och att acceptera kontroll av mun, öron, hudveck, tassar och klor. Träna ensamhet i mycket små steg när hunden redan är trygg hemma. Belöningsbaserade metoder gör uppgiften tydlig och underlättar nödvändig hantering.

## Hälsa

Det viktigaste hälsoproblemet att förstå hos fransk bulldogg är BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom. Det uppstår när utrymmet i det förkortade nospartiet och svalget inte räcker till för mjukdelarna. Följden kan bli bullrig eller ansträngd andning, låg uthållighet, sömnstörningar och svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

RFG-Scheme är en veterinärundersökning som bedömer andningsfunktionen före och efter tre minuters rask rörelse och graderar resultatet från 0 till 3. Inom SKK gäller sedan den 1 januari 2025 ett hälsoprogram på nivå 2 för fransk bulldogg: hundar som används i avel ska ha ett resultat före parning. Ett officiellt resultat kan registreras från 24 månaders ålder och får inte vara äldre än två år vid parningen. Grad 0 rekommenderas; hundar med grad 2 eller 3 ska inte användas i avel enligt SKK:s regler. En hund som har opererats i luftvägarna kan inte testas inom programmet.

Ett RFG-resultat beskriver hundens status vid undersökningen och minskar inte behovet av egna observationer. Det är ingen livslång garanti och säger inte heller allt om andra hälsorisker. Inför valpköp bör du be om föräldrarnas registrerade namn, undersökningsdatum och faktiska RFG-grad. Se helst föräldradjuren både i vila och efter normal rörelse: andningen ska vara fri, återhämtningen rimlig och näsborrarna öppna. Acceptera inte ”testad” eller ”veterinärbesiktigad” som ersättning för det registrerade resultatet.

Andra belagda riskområden är allergi och hudbesvär, problem i rygg, skelett och leder inklusive patellaluxation samt skador på de framträdande ögonen. Det betyder inte att varje hund drabbas. Fråga om återkommande hudproblem, hälta, ryggsmärta och ögonskador hos föräldrar och nära släktingar. Rasklubben rekommenderar också valpköpare att fråga om patella, hjärta och de vuxna hundarnas andning; detta ska skiljas från det formella RFG-kravet.

Kontakta veterinär vid återkommande andningsljud, tydlig motions- eller värmeintolerans, sömnproblem på grund av andningen, hud som luktar eller gör ont, återkommande hälta, ryggsmärta eller ett rött, rinnande eller smärtande öga. Tidig bedömning är bättre än att vänta på att ett problem ska bli ”typiskt för rasen”.

## Historia och ursprung

Fransk bulldogg formades som ras i Paris under slutet av 1800-talet. Den första rasklubben bildades i Paris 1880, den första hunden registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898. Samma år erkände den franska kennelklubben rasen.

Rasen utvecklades som sällskapshund och fick den kompakta kroppen, det breda huvudet och de upprättstående fladdermusöron som fortfarande kännetecknar standarden. Fransk bulldogg visades i Sverige första gången 1913. Den historiska typen förklarar dagens utseende, men modern avel ska inte förstärka drag så långt att andning, ögon, rygg, svans eller rörelse påverkas negativt.

## Att leva med rasen

Fransk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek i sig inte avgör om vardagen fungerar. Det avgörande är att hunden får daglig aktivitet, kan vila ostört och har en trygg, sval miljö. I lägenhet behöver ljud i trapphus och utanför fönster tränas bort från början, och tillgången till hiss eller många trappor kan få praktisk betydelse om hunden får ont eller har svårt att andas.

Med barn gäller samma säkerhetsregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, klättra på den eller fortsätta när den försöker gå undan. Ordna en skyddad viloplats och lär både barn och hund lugna umgängesformer. Liten kropp och lekfullt temperament gör inte en individ automatiskt barnsäker.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och deras erfarenheter. Gör introduktioner gradvis, med möjlighet att skilja djuren åt och utan att tvinga fram närkontakt. Socialisering kan förbättra förutsättningarna men garanterar inte att alla kombinationer fungerar. Var särskilt uppmärksam på stress, resursförsvar och om den andra hundens lek blir för fysisk för en individ med nedsatt andningskapacitet.

Ensamhet behöver tränas stegvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan vara lugn, och använd gärna en kamera för att upptäcka oro eller skällande som inte märks när du kommer hem. Rasen ska inte väljas med planen att regelbundet lämnas ensam större delen av dagen.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på följande frågor:

- Kan vi välja fri andning och funktion före ett extremt utseende eller en ovanlig färg?
- Kan vi kontrollera föräldrarnas identitet, RFG-grad och undersökningsdatum i stället för att nöja oss med muntliga besked?
- Kan vi anpassa aktivitet efter värme och dagsform utan att göra hunden passiv?
- Har vi tid och ekonomi att hantera de veterinärbehov som kan följa med rasens kroppsform?

Om svaren är ja och uppfödaren kan visa öppna, kontrollerbara resultat kan fransk bulldogg vara en livlig och nära sällskapshund. Det viktigaste urvalet är inte det mest extrema huvudet eller den ovanligaste färgen, utan en hund som kan andas, röra sig, återhämta sig och leva ett aktivt vardagsliv.

Fransk bulldogg

The French Bulldog Club of England

Société Centrale Canine (France)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

The Kennel Club (United Kingdom)

Fransk bulldogg är en liten, muskulös sällskapshund med kort päls och fladdermusliknande öron. Den är tillgiven, människoorienterad och lekfull men ändå lugn inomhus, vilket gör den väl lämpad för lägenhetsliv. Den behöver måttlig, noggrant anpassad motion, regelbunden skötsel av hud, öron och klor samt uppmärksamhet på andning och vikt.

Ombra Nera

## Snabbfakta

American staffordshire terrier, ofta kallad amstaff, är en amerikansk terrier i FCI:s grupp 3. Det är en kompakt och mycket stark hund som främst hålls som sällskapshund. Rasen passar bäst hos en ägare som tycker om aktiv träning och tar ansvar för en kraftfull hund i vardagen.

- Önskvärd mankhöjd är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar.
- Rasstandarden anger ingen idealvikt i kilo. SKK:s ungefärliga riktmärke är 28–33 kg för hanar och 19–25 kg för tikar, men hull och proportioner är viktigare än en enskild siffra.
- Pälsen är kort, tät, hård och blank och kräver i regel enkel skötsel.
- Rasidealet är en alert, modig och intresserad hund. SKK beskriver också amstaffen som social, aktiv och samarbetsvillig, men skillnaderna mellan individer kan vara stora.
- Den som tänker resa med hunden behöver planera i förväg: amstaff omfattas av rasförbud i både Norge och Danmark.

American staffordshire terrier är en egen, erkänd ras med en egen standard. Det går därför inte att avgöra rasen enbart genom att titta på en bred skalle, kort päls och muskulös kropp. För en valpköpare säger en registrerad stamtavla och uppgifter om föräldradjuren mer än antaganden utifrån utseendet.

## Utseende och päls

Amstaffen ska vara stark för sin storlek, muskulös och kompakt men ändå rörlig och smidig. Kroppen ska ge ett välbalanserat intryck, inte vara så tung eller överdriven att rörelserna påverkas. Den önskvärda mankhöjden är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar. Standarden kräver att höjd och vikt står i proportion till varandra men anger inget viktintervall. SKK:s viktuppgifter är därför ett grovt vardagsriktmärke, inte en idealvikt som varje hund ska nå.

Pälsen ligger tätt mot kroppen och är kort, hård och blank. En genomgång med mjuk borste eller gummiborste räcker ofta för löst hår, och hunden kan badas när den faktiskt behöver det. Vänj valpen lugnt vid att tassar, klor, öron, mun och hela huden undersöks. Det gör både vardaglig skötsel och framtida veterinärbesök enklare.

Standarden tillåter enfärgat, flerfärgat och fläckigt. Helvitt, mer än 80 procent vitt, svart med tanteckning samt leverfärg är däremot färger som inte uppmuntras. Färg säger inget säkert om temperament eller hälsa. Hudrodnad, klåda, återkommande slickande på tassarna eller förändringar i öronen bör bedömas efter symtom, inte efter pälsfärg.

## Temperament och personlighet

En amstaff ska vara alert, nyfiken och modig, men rasbeskrivningar visar ett ideal och genomsnitt – inte hur varje hund blir. SKK:s BPH-material visar relativt hög socialitet och energi på gruppnivå, samtidigt som variationen mellan individer är stor. Uppväxt, erfarenheter och träning spelar roll, men även nära släktingars beteende är relevant när du väljer valp.

Be uppfödaren att förklara föräldrarnas BPH-resultat och, när det finns, mentalindex med konkreta vardagsexempel. Fråga hur de reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag, hantering och hundmöten. Träffa helst tiken och andra nära släktingar. Ett ord som ”social” säger betydligt mindre än en beskrivning av hur hunden återhämtar sig efter något oväntat.

Rasen är fysiskt kraftfull och kan vara påstridig. Det gör lugna, kontrollerade möten viktigare än att hunden måste hälsa på alla. Varken rasnamnet eller könet kan avgöra om en amstaff fungerar med en viss hund, katt eller ett smådjur. Bedöm i stället individens tidigare erfarenheter, intresse för att jaga eller leka och förmåga att avbryta och koppla av.

Vid introduktion till katt bör katten ha egna säkra platser och kunna lämna situationen. Använd grind eller annan avskiljning, håll de första mötena korta och lugna och förhindra jakt från början. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är väl känt – och acceptera att vissa kombinationer aldrig blir säkra.

Amstaff kan leva i en barnfamilj, men en vuxen ska alltid ansvara för samspelet. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila ostört, och hunden ska ha en egen fredad plats. På grund av styrkan bör barn inte själva hantera hunden i situationer där ett plötsligt ryck eller hundmöte kan bli svårt att kontrollera.

## Träning och motion

Amstaffen behöver fysisk aktivitet och mental sysselsättning varje dag, men ett fast timtal passar inte alla. En ung hund, en frisk vuxen och en hund med smärta eller ledproblem behöver olika upplägg. Bedöm nivån efter ålder, hälsa, återhämtning och hur hunden fungerar hemma efter aktiviteten. Målet är en vältränad hund som kan växla mellan aktivitet och vila, inte att trötta ut den till varje pris.

Promenader kan kombineras med nosarbete, spår, lydnad och korta problemlösningsuppgifter. SKK lyfter bland annat nosework, spår och lydnad som lämpliga aktiviteter. Öka längd och belastning stegvis och håll hunden i ett sunt hull. Om hunden plötsligt rör sig annorlunda, tvekar inför att hoppa in i bilen eller återhämtar sig sämre bör en veterinär bedöma orsaken. Försök inte lösa det med mer träning.

Vardagsträningen bör börja tidigt och bygga på belöningar, tydliga rutiner och små steg. För en stark amstaff är följande färdigheter särskilt värdefulla:

- att gå i löst koppel och kunna vända bort från ett hundmöte;
- en väl inlärd inkallning och en signal för att lämna något;
- lugna hälsningar utan hopp eller drag;
- att kunna vänta och koppla av lugnt bakom en grind eller annan avskiljning;
- trygg hantering av tassar, klor, öron, mun och kropp.

Träning med smärta, rädsla eller hårda korrigeringar riskerar att skada både tillit och inlärning. Belöna det beteende du vill se, gör övningen lättare när hunden misslyckas och ta hjälp av en kunnig instruktör tidigt om styrkan eller reaktionerna blir svåra att hantera.

## Hälsa

För amstaff är höftleder, armbågar, hud och korsband viktiga områden att fråga om. SKK nämner höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi, korsbandsproblem samt hudbesvär som klåda, utslag, röda tassar och allergi. Det betyder inte att varje hund drabbas. Be om konkreta uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare kullar i stället för att nöja dig med att de sägs vara ”friska linjer”.

För svenskregistrerad avel ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning, och för amstaff krävs dessutom officiell ED-status. En registrerad status betyder bara att resultatet finns – inte automatiskt att leden är utan anmärkning. Kontrollera därför de faktiska graderna. Rasklubbens avelsstrategi rekommenderar också att den planerade kullens preliminära HD- och ED-index ligger över 100; det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med registreringsreglerna.

NCL-A är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan och kan ge problem med balans och koordination, ofta först vid tre till fem års ålder. Nedärvningen är autosomalt recessiv med ofullständig penetrans. DNA-resultat registreras som normal, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte detsamma som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be att få se registrerade resultat och förstå hur kombinationen är planerad.

När du bedömer en kull bör du därför kontrollera:

- föräldrarnas exakta HD- och ED-resultat samt kullens preliminära index;
- NCL-A-status och hur resultatet påverkar parningen;
- BPH och mentalindex där det finns, kompletterat med vardagsbeteende hos nära släktingar;
- hudproblem, korsbandsskador och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

American staffordshire terrier utvecklades i USA ur de bull-and-terrier-hundar som följde med immigranter under 1800-talet. Den amerikanska rasklubben beskriver sådana hundar i landet redan omkring 1870. Historiken rymmer en bakgrund i hundkamper, men den moderna rasens officiella standard och avelsarbete ska bedömas utifrån dagens krav på funktion, hälsa och temperament.

År 1936 tog American Kennel Club in hundarna i sin stambok under namnet Staffordshire Terrier. Namnet ändrades till American Staffordshire Terrier från den 1 januari 1972 för att skilja rasen från den då erkända Staffordshire Bull Terrier. Den första amstaffen registrerades hos SKK 1991.

Datumen förklarar varför namnen har ändrats, men de gör inte alla hundar med liknande utseende till samma ras. För dagens valpköpare är en kontrollerbar stamtavla, dokumenterade hälsodata och kännedom om nära släktingar mer värdefulla än lösa etiketter om ”pitbulltyp”.

## Att leva med rasen

Amstaff kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet, återhämtning och trygga rutiner. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen fungerar. I flerbostadshus behöver du kunna hantera hunden säkert i trapphus, hiss och trånga passager, förebygga störande ljud och ordna rastning utan att varje tur präglas av svåra hundmöten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg vuxen hund bör efter träning bara vara ensam några timmar åt gången. Jordbruksverkets regel om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte en rekommenderad ensamhetstid. Planera därför för valptid, arbetsdagar och reservhjälp innan hunden flyttar in.

Tänk också igenom fysisk kontroll. Sele eller halsband ska sitta säkert, kopplet ska ge ett stabilt grepp och den som rastar hunden måste kunna hålla den om något oväntat händer. Detta är inte ett argument för hårda metoder; det är en praktisk följd av rasens styrka. God framförhållning, avstånd och inlärda alternativ förebygger fler problem än sena korrigeringar.

Resor kräver särskild kontroll. American staffordshire terrier och korsningar med rasen är förbjudna i Norge, vilket omfattar införsel. Danmark förbjuder också rasen och korsningar vid vistelse. Där finns ett begränsat undantag för direkt genomresa med bil utan onödiga uppehåll, men det är inte samma sak som att få semestra i landet. Tåg omfattas inte av undantaget. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuell information hos norska Mattilsynet och danska Fødevarestyrelsen innan du bokar en resa eller väljer färdväg.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar strukturerad träning, kan ordna daglig aktivitet och har marginal för en hund som är både social och fysiskt krävande. Om hushållet saknar tid för ensamhetsträning, säkra introduktioner, koppelträning och noggrann uppföljning av hälsa är en mindre kraftfull eller mindre krävande ras ofta ett bättre val.

American staffordshire terrier

The Kennel Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

American staffordshire terrier: muskulös, medelstor och människoorienterad hund med kort, lättskött päls i många olika färger. Kärleksfull, energisk och mycket lättlärd med konsekvent, positiv träning. Behöver daglig motion, mental stimulans, socialisering och ansvarsfull hantering.

Dogue de bordeaux

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Dogue de bordeaux är en massiv fransk mastiff med ett stort, rynkigt huvud och kort, fawnfärgad päls. Den är lugn, djupt fäst och knyter ofta starkast an till en person. Det är en tystlåten men beskyddande familjehund som behöver måttlig motion, ständig mänsklig närhet – och ägare som står ut med rikligt dregel och högt snarkande.

American Staffordshire Terrier & Dogue De Bordeaux uppfödning.

Swestaff’s Origins Kennel

## Snabbfakta

Flatcoated retriever är en brittisk, erkänd apporterande fågelhund i FCI:s grupp 8. Rasen är avlad för att söka efter och hämta fällt vilt på land och i vatten, så samarbete, apporteringslust och förmåga att arbeta i varierad terräng är centrala egenskaper – även hos hundar som främst lever som sällskap.

- Önskvärd mankhöjd är 58–61 cm för hanar och 56–58 cm för tikar.
- Önskvärd vikt i god kondition är 27–36 kg för hanar och 25–32 kg för tikar. Måtten beskriver standardens ideal, inte vad varje vuxen hund kommer att väga eller mäta.
- Godkända färger är svart och leverbrun.
- Rasidealet är en positiv, vänlig, vaken och lyhörd hund. Energi, intensitet och förmåga att komma till ro varierar mellan individer och familjer.
- Flatcoated retriever behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete varje dag. Enbart långa promenader ersätter inte meningsfulla uppgifter.
- Tumörsjukdomar är ett viktigt hälsoproblem i rasen. Inget enskilt test kan visa att en valp eller avelslinje är fri från framtida cancerrisk.

## Utseende och päls

Flatcoated retriever ska vara stark utan att bli tung och spänstig utan att se tunn ut. Den funktionella balansen är viktigare än mycket benstomme, mycket päls eller hög kroppsvikt. Rörelserna ska vara fria, flytande och regelbundna framifrån och bakifrån.

Huvudet är långt och välformat, med flat, måttligt bred skalle och ett obetydligt stop. Käkarna ska vara tillräckligt långa och kraftiga för apporteringsarbetet. Kroppen har djup, ganska bred bröstkorg och ett kort, kraftigt ländparti. Svansen bärs glatt men inte högt över rygglinjen.

Pälsen är tät, av fin till medelgrov struktur och så rak som möjligt. Ben och svans har tydliga fanor när hunden är färdigutvecklad. Endast svart och leverbrun ingår i standarden; gult förekommer men är inte en godkänd utställningsfärg.

Pälsvården bör följa hundens faktiska päls och vardag, inte ett fast kalenderintervall. Kamma igenom pälsen ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och i fanorna. Efter bad eller arbete i vatten och tät terräng behöver hunden torkas och gås igenom för tovor, hudirritation, frön, små sår och skadade trampdynor. Öronen ska hållas torra och kontrolleras vid lukt, rodnad eller klåda. Trimning kan hålla tassar och fanor funktionella, men pälsen ska inte formas till en tung eller överdriven silhuett.

## Temperament och personlighet

Flatcoated retriever ska vara förtroendeingivande, positiv, vänlig, vaken och lyhörd, men rasstandarden är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ. En valpköpare bör därför bedöma föräldrar, vuxna släktingar och hur uppfödaren följer upp hundarnas vardagsbeteende, inte nöja sig med att rasen beskrivs som glad.

I SKK:s BPH-analys av 209 svenskfödda hundar uppfattades rasen överlag som trygg, energisk, nyfiken, lekfull och social. Samma analys betonar variationen inom rasen och lyfter att hög nyfikenhet och snabb reaktion också kan hänga ihop med svårigheter att koppla av. Underlaget är dessutom en beskrivning av deltagande hundar, inte ett facit för en valp. Titta därför efter både arbetslust och återhämtning: kan de vuxna hundarna hälsa utan att tappa all självkontroll, hanteras lugnt och vila när inget händer?

Rasen är ofta social, men barn-, hund- och kattvänlighet ska aldrig antas på rasnamnet. En stark och entusiastisk hund kan välta ett litet barn även utan ont uppsåt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Introduktion till hundar och katter bör ske stegvis. Tidigare erfarenhet, intresse för att jaga och förmåga att avbryta på signal väger tyngre än en allmän beskrivning av rasen.

## Träning och motion

Flatcoated retriever behöver dagligen använda både kropp och huvud, men det finns ingen seriös universell minut- eller timkvot. Rätt nivå beror på ålder, hälsa, kondition, aktivitetens intensitet och hur hunden återhämtar sig. En bra dag innehåller en blandning av rörelse, nosarbete, apportering, samarbete och ostörd vila.

Apportering och sök ger ofta mer än att bara öka promenadlängden. Dummies, enkla markeringsövningar, närsök, spår, jaktträning eller Funktionsbeskrivning Retriever kan ge utlopp för egenskaper som rasen är avlad för. Jaktprov och praktisk jakt passar den som vill utveckla arbetet vidare, men varje ägare kan bygga vardagsuppgifter där hunden får söka, bära, lämna av och vänta på signal.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar en snabb och samarbetsinriktad retriever. Prioritera tidigt:

- följsamhet och koppelgående innan hunden blir fullstark;
- inkallning och stopp även när något rör sig eller luktar spännande;
- lugna hälsningar med fyra tassar i marken;
- att bära och lämna föremål utan konflikt;
- stadga, passivitet och förmåga att växla ned efter aktivitet;
- frivillig hantering av tassar, öron, mun och päls.

Vattenarbete kan vara ett bra utlopp, men vattenintresse är inte samma sak som simkunnighet. Börja grunt, visa en säker väg upp, undvik strömt eller mycket kallt vatten och lämna aldrig hunden utan uppsikt. Växande hundar behöver varierad, gradvis uppbyggd belastning; upprepade tvära stopp, höga hopp och ensidig bollkastning är inte en genväg till god kondition.

## Hälsa

Tumörsjukdomar är den viktigaste rasspecifika hälsosak som en valpköpare behöver förstå. SKK och rasklubben beskriver en överrepresentation av flera tumörformer, och flatcoated retriever är dokumenterat predisponerad för bland annat histiocytärt sarkom. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men risken kan inte avfärdas med ett gentest, ett normalt veterinärintyg eller friska unga föräldrar.

Be om ålder och dödsorsak för föräldrar, mor- och farföräldrar, hel- och halvsyskon samt tidigare kullar. Fråga vilka diagnoser som faktiskt är veterinärbekräftade och hur uppfödaren använder information om äldre släktingar. Hos den egna hunden bör en ny eller växande knöl, ihållande hälta, oförklarlig viktnedgång eller tydlig förändring i aptit och ork bedömas av veterinär. Sådana tecken har många möjliga orsaker och ska inte självdiagnostiseras som cancer.

För svenskregistrerad avkomma kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning. Känd status betyder att ett resultat finns – inte automatiskt att höften är graderad A eller B. Kontrollera därför själva graden och resultaten hos nära släktingar. ED-röntgen är en viktig kontroll som rasklubben vill se hos fler hundar, men den är inte ett separat krav för att registrera valpar enligt 2026 års regler.

Ögonlysning är inte heller ett formellt SKK-krav för rasen. Flatcoated Retrieverklubbens aktuella rekommendation är att avelsdjur har ett ögonintyg som är högst två år gammalt vid parning. Klubben rekommenderar också gonioskopi när det är möjligt och att känd grad av pektinatligamentdysplasi, PLD, inte dubbleras i en kombination. Be att få se datum, diagnoser och hela resultatet – ordet ”ögontestad” räcker inte.

Renal dysplasi, RD, förekommer i få men allvarliga fall. Det finns inget validerat DNA-test för RD hos flatcoated retriever, så ett kommersiellt testresultat ska inte användas som bevis för att en hund eller kombination är fri. Här är känd diagnos hos nära släktingar och uppfödarens öppenhet mer relevant.

## Historia och ursprung

Flatcoated retriever utvecklades i Storbritannien som en apporterande fågelhund för arbete efter skott. Uppgiften var att söka efter och hämta fällt fågel- och småvilt på land och i vatten, vilket förklarar rasens kombination av nosarbete, samarbetsvilja, bärande och uthållig rörelse.

FCI erkände rasen definitivt 1954 och placerar den bland retrieverraserna med arbetsprov. Flatcoated retriever kom till Sverige på 1960-talet. Exakta berättelser om vilka hundtyper som korsades i varje steg av utvecklingen varierar mellan historiska skildringar; det säkra och praktiskt viktiga är att dagens ras fortfarande ska ha funktion som apportör, inte bara ett retrieverlikt utseende.

## Att leva med rasen

Flatcoated retriever passar bäst hos någon som vill leva med en aktiv arbetande retriever och som också tänker träna lugn. Den kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte automatiskt lätt: storlek, snabbhet och intensiva hälsningar kräver planering, och behovet av samarbete består hela livet.

Lägenhet kan fungera om det är enkelt att komma ut, om hunden får meningsfull aktivitet och om ljud, hälsningar i trapphus och vila tränas. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamt arbete. Ensamhet måste byggas gradvis från korta, trygga stunder; en liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Om arbetsdagen regelbundet innebär lång frånvaro behövs en fungerande plan för sällskap och rastning redan före köpet.

Inför valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de i aktivitet, hantering och vila?
- Vilken officiell HD-grad har varje förälder, och finns ED-resultat samt ledhistorik hos nära släktingar?
- När gjordes senaste ögonlysningen, vad visade hela intyget och finns gonioskopiresultat?
- Hur gamla blev nära släktingar, vad dog de av och vilka tumördiagnoser eller RD-fall är kända?
- Hur följer uppfödaren tidigare kullars hälsa, mentalitet och arbetsförmåga över tid?

Rätt hem får en arbetsvillig, social och mångsidig hund. Fel matchning uppstår ofta när det vänliga rasidealet tolkas som att hunden klarar barn, andra djur, långa ensamma dagar och ett liv utan riktiga uppgifter av sig själv.

Flatcoated retriever

The Flatcoated Retriever Society of Great Britain

The Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

The Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Flatcoated retriever är en medelstor till stor, atletisk apporterande fågelhund med slät, svart eller leverfärgad päls och ett vänligt, valpliknande sätt. De är energiska, människoorienterade och mycket lättlärda, och behöver gott om motion, positiv träning, nära familjeliv och uppmärksam skötsel av hälsan.

Emrons

## Snabbfakta

- American hairless terrier är en liten till medelstor amerikansk terrier som främst hålls som sällskapshund.
- Rasen finns i två varianter: hårlös och korthårig. Båda tillhör samma ras.
- Idealmankhöjden är 30,5–40,5 cm för både hanar och tikar. Rasstandarden anger ingen bestämd vikt.
- Den ska vara energisk, alert, nyfiken och lättlärd. Aktivitetsnivån kan ändå skilja mycket mellan individer.
- Jaktinstinkten från rat terrier finns kvar, särskilt mot små djur, även om den hårlösa huden begränsar användningen i tät terräng.
- Rasen är erkänd av de nordiska kennelklubbarna men inte av FCI.

American hairless terrier passar bäst hos den som vill ha en aktiv sällskapshund och kan kombinera vardagsträning med skydd för den hårlösa huden. Avsaknad av päls gör inte hunden allergifri och tar inte bort terrierns jaktlust.

## Utseende och päls

American hairless terrier ska vara smidig, muskulös och något längre än hög, med ett förhållande på ungefär 10:9. Benstommen ska vara medelkraftig och rörelserna fria och jämna med en stark, plan rygg. Det är en atletisk terrier, inte en ömtålig miniatyrhund.

Idealmankhöjden är 30,5–40,5 cm för båda könen. Rasstandarden anger inget viktintervall, så proportioner, muskulatur och hull säger mer än en inofficiell siffra. Be gärna uppfödaren visa hur föräldradjuren ser ut och rör sig som vuxna.

Både den hårlösa och den korthåriga varianten är godkända. En hårlös valp föds med en mjuk födelsepäls som gradvis försvinner. Vid ungefär 8–10 veckors ålder ska kroppen vara hårlös, bortsett från morrhår och eventuellt mycket fint fjun. Den korthåriga varianten behåller en kort, slät, tät och glansig päls. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle och albinism.

Hårlösheten nedärvs recessivt och är kopplad till en variant i genen SGK3. En korthårig hund kan därför bära anlaget utan att själv vara hårlös. Den här genetiska formen är inte förknippad med samma påverkan på tänder och fruktsamhet som den dominanta hårlösheten hos vissa andra nakenhundar. Det betyder däremot inte att varje hund måste ha ett komplett bett: standarden accepterar sax- eller tångbett och bestraffar inte saknade premolarer.

Hudvården ska anpassas efter hundens hud och vädret, inte följa en fast rutin. Den hårlösa hunden kan behöva ett väl sittande täcke i kyla och skydd mot stark sol. Kontrollera huden efter skav, rivsår eller rodnad efter lek och promenader. Torr hud kan ibland behöva mjukgörande vård, men återkommande utslag, klåda eller inflammerade partier bör bedömas av veterinär. Den korthåriga varianten behöver främst vanlig borstning, kloklippning samt kontroll av öron och tänder.

## Temperament och personlighet

American hairless terrier ska vara energisk, alert, nyfiken och lättlärd. En trygg individ brukar vilja delta i familjens vardag och uppskattar både kontakt och uppgifter. Rasen har samtidigt en tydlig terrierbakgrund: den kan reagera snabbt på rörelse, bevaka vad som händer utanför hemmet och fatta egna beslut när något intressant dyker upp.

Tidiga positiva erfarenheter av människor, hundar, underlag, ljud och olika miljöer är viktiga. Socialisering betyder inte att hunden måste hälsa på alla. Målet är att den ska kunna ta vardagen med ro och söka stöd hos sin förare. För få svenska hundar har gjort BPH för att resultatet ska beskriva hela rasen, så titta i stället på hur föräldradjuren faktiskt beter sig.

Aktivitetsnivån varierar. Rasklubbens material beskriver allt från ganska måttliga hundar till intensiva individer som behöver mycket motion och sysselsättning. Fråga därför hur föräldrar och tidigare avkommor fungerar på vanliga dagar: kan de koppla av efter aktivitet, hur reagerar de på besök och ljud, och hur starkt jagar de smådjur?

Jaktinstinkten är en central vardagsfråga. Rasens förfäder jagade råttor och andra skadedjur, och en american hairless terrier kan uppfatta möss, hamstrar, marsvin och andra små sällskapsdjur som byte. Räkna inte med att samboendet fungerar bara för att hunden växer upp i hemmet. Håll djuren säkert åtskilda när en vuxen inte kan övervaka dem.

## Träning och motion

American hairless terrier behöver daglig rörelse, mental aktivering och träning i att komma till ro. Ett visst antal minuter passar inte alla individer. En bättre måttstock är om hunden kan röra sig avspänt, använda nosen, lösa uppgifter och sedan vila hemma utan att bli rastlös eller övertrött.

Variera promenader med nosarbete, korta inlärningspass, lek och kroppskontroll. Rasen kan passa för exempelvis nose work, rallylydnad, agility och trickträning när belastningen anpassas till hundens ålder och fysik. Anpassa också aktiviteten efter den bara huden: tät vegetation kan riva, medan kyla eller stark sol kan kräva kortare pass, en annan tid på dagen eller skyddande kläder.

Träna med tydliga signaler, korta repetitioner och belöningar som hunden verkligen uppskattar. Nyfikenheten och lättlärdheten gör att många snabbt ser mönster, även oönskade sådana. Belöna därför lugn vid dörren, frivillig kontakt ute och förmågan att lämna sådant hunden vill jaga. Hårda korrigeringar riskerar att skapa konflikt eller osäkerhet och lär inte hunden vilket beteende som lönar sig.

Inkallning och stopp kring smådjur bör få hög prioritet, men träning tar inte bort jaktinstinkten. Använd koppel eller långlina där vilt kan dyka upp tills beteendet är väl prövat i den aktuella miljön. Om hunden skäller vid ljud eller besök, arbeta både förebyggande och praktiskt: minska möjligheten att stå vakt i fönster, lär in en lugn plats och belöna att hunden kan avbryta.

## Hälsa

Det finns inte tillräckligt många registrerade hundar i Sverige för att beskriva rasens hälsa med stor säkerhet. Därför är det missvisande att kalla american hairless terrier generellt frisk eller att presentera en lång lista med diagnoser som om varje punkt vore vanlig. En valpköpare får bättre beslutsunderlag genom att granska föräldradjurens resultat, släktingarnas sjukdomshistoria och uppföljningen av tidigare kullar.

Rasens svenska avelsstrategi rekommenderar att föräldradjurens DNA-status för prcd-PRA och primär linsluxation, PLL, är känd före parning. En PLL-bärare bör ögonlysas nära parningen. Hundar med symtom på eller operation för patellaluxation bör inte gå i avel, och uppfödaren ska förvissa sig om att valparna hör före leverans. Bestående allergi, hudproblem och autoimmun sjukdom hos avkomman ska också vägas in i fortsatt avel.

Detta är rasklubbens rekommendationer, inte ett bindande hälsoprogram för rasen. I SKK:s registreringsregler för 2026 är den särskilda regeln för american hairless terrier att hårlaget registreras; där finns inget rasspecifikt krav på prcd-PRA, PLL, patella eller hörseltest. Regler kan ändras, så den som planerar avel behöver alltid kontrollera den aktuella versionen.

Som valpköpare kan du be att få se DNA-svaren och kontrollera vilken hund de gäller. Ett resultat för en genvariant är inte ett allmänt friskintyg. Fråga också hur patella har bedömts, hur valparnas hörsel kontrolleras och vilka hud-, allergi-, ögon- eller immunrelaterade problem som finns bland nära släktingar. Eftersom rasen byggdes från få hundar är släktskapet i kombinationen och öppen uppföljning också viktiga frågor.

En hårlös hund är inte allergifri. Hundallergen finns framför allt i hud och saliv, och mängden varierar mellan individer, även inom samma ras och kull. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart efter päls. Diskutera riskerna med vården och tillbringa tid med den aktuella hunden vid flera tillfällen innan ett beslut; en kort träff med en annan hund av rasen ger ingen garanti.

## Historia och ursprung

American hairless terrier utvecklades ur den amerikanska rat terriern, en gårds- och jakthund som användes mot råttor och annat småvilt. Hösten 1972 föddes en hårlös tik i en kull med rat terrier. Hon fick namnet Josephine hos familjen Scott och blev rasens stammoder. År 1981 fick hon en kull med två hårlösa och två korthåriga valpar, vilket gav grunden till den fortsatta rasutvecklingen.

Under 1980- och 1990-talen byggdes populationen upp från få hundar och med nära släktskapsparningar för att befästa hårlösheten. Det förklarar varför genetisk variation fortfarande är en viktig del av avelsarbetet. Den korthåriga varianten är inte en oönskad biprodukt utan en erkänd del av rasen och kan bidra i en bredare avelsbas.

United Kennel Club registrerade rasen som en hårlös variant av rat terrier 1999 och som egen ras 2004. American Kennel Club gav den fullt erkännande 2016. Den första dokumenterade importen till Sverige kom 2005 och fick sin första kull året därpå. SKK:s erkännande gäller från 2017. Rasen får delta på utställningar och i hundsporter i Norden men är fortfarande inte erkänd av FCI.

## Att leva med rasen

American hairless terrier kan bo i lägenhet om den får tillräckligt med aktivitet ute, hjälp att varva ned och träning kring ljud i trapphus och utanför fönster. Bostadens storlek avgör mindre än vardagens innehåll. Ett lyhört hem kräver dock att ägaren arbetar tidigt med alertskall och kan ordna ostörd vila.

Med barn är vuxennärvaro och respekt för hundens gränser viktigare än en rasetikett. Barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans, och hunden behöver en trygg viloplats där den får vara ifred. Den bara huden gör också hårdhänt lek, naglar och ovarsamma lyft extra olämpliga.

Samboende med en katt kan fungera för vissa individer, men jaktlusten kräver lugna och kontrollerade introduktioner. Katten ska ha egna reträttvägar och resurser, hunden ska hindras från att jaga och mötena ska övervakas tills relationen är väl känd. Små gnagare och andra byteslika djur behöver alltid hållas säkert åtskilda.

Ensamhet är en färdighet, inte en medfödd rasegenskap. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn och öka först när den kan slappna av. Ihållande oro, skall eller försök att ta sig ut betyder att träningen gått för fort. Planera för hundpassning om vardagen kräver längre frånvaro än individen klarar.

I nordiskt klimat behöver den hårlösa hundens utrustning fungera, inte bara se bra ut. Kontrollera att täcken värmer utan att skava i armhålor eller över bröstet, och anpassa utevistelsen efter vind, nederbörd, temperatur och hundens rörelser. Vid stark sol behövs skugga och ibland hudskydd. Den här extra omsorgen är en central del av rasvalet, tillsammans med terrierns behov av aktivitet, träning och säker hantering kring smådjur.

American hairless terrier

American Hairless Terrier Club of the United Kingdom

Svenska Terrierklubben (Swedish Terrier Club)

Dansk Terrier Klub (Danish Terrier Club)

Norwegian Terrier Club

Liten, livlig terrier som finns både naken och korthårig, vanligtvis 25–46 cm hög och 5–12 kg tung. Mycket människoorienterad, trivs bäst inomhus och fäller lite, vilket ofta passar allergikänsliga ägare. Behöver måttlig daglig motion, mental stimulans, skydd för huden samt konsekvent, positiv träning.

Desliver

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Lisselbos

Änglahöjdens

## Snabbfakta

Bostonterrier är en liten amerikansk sällskapshund som ska vara vänlig, livfull och intelligent. Den är ofta social och arbetsvillig, men rasens korta nos gör andning och temperaturreglering till viktiga saker att kontrollera vid både valpköp och vardagsmotion.

- **Ursprung och användning:** USA; sällskapshund i FCI-grupp 9.
- **Storlek:** Rasstandarden delar in hundarna i tre viktklasser: under 6,8 kg, 6,8–9 kg och 9–11,3 kg. Den anger ingen officiell mankhöjd.
- **Päls:** Kort, slät och lättskött.
- **Aktivitet:** En pigg hund som behöver fysisk och mental aktivering varje dag, men mängden måste anpassas efter individens andning, ålder, kondition och väder.
- **Viktigt före köp:** Be att få se föräldrarnas resultat för andning, ögon, patella och DNA-status för tidig juvenil katarakt.

## Utseende och päls

Bostonterriern ska vara kompakt, välbalanserad och rörlig utan att någon kroppsdel blir överdriven. Huvudet är kort, men nospartiet får enligt rasstandarden inte vara längre än en tredjedel av skallens längd. Näsborrarna ska vara öppna, ögonen får inte vara överdrivet framträdande och den korta svansen ska vara medfödd.

Godkända färger är tigrerad, seal eller svart med vita tecken. De vita tecknen är en viktig del av rasens uttryck, men färg och symmetri säger inget om hundens hälsa. Funktion är viktigare: hunden ska kunna andas obehindrat, röra sig fritt och sluta ögonlocken ordentligt.

Den korta, tätt liggande pälsen kräver normalt lite arbete. Borsta och bada vid behov, och kontrollera regelbundet klor, tänder, öron och ögon.

## Temperament och personlighet

Bostonterriern ska vara vänlig, livfull och intelligent, och många individer söker gärna kontakt med människor och vill vara med i vardagen. Det är ändå ingen garanti för att varje hund är trygg med barn, främmande hundar eller nya miljöer.

Arv, tidiga erfarenheter, hälsa och träning påverkar hur en enskild hund blir. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren fungerar i vardagen: hur de återhämtar sig efter något oväntat, möter människor, hanterar andra hundar och kopplar av hemma. Träffa om möjligt tiken och se hur hon beter sig i en vanlig situation, inte bara när valparna är uppspelta.

Rasen kan vara både lekfull och fokuserad. Belöningsbaserad träning med tydliga pauser brukar passa bättre än hårda korrigeringar eller långa, upprepade pass. Lär tidigt in lugn, hantering av ögon och tassar, inkallning och att kunna vänta utan att stressa upp sig.

## Träning och motion

En bostonterrier behöver röra sig och använda huvudet varje dag, men det finns inget säkert minutantal som passar alla. Variera promenader med nosarbete, korta träningspass, lek och lugn återhämtning. En frisk hund med god andningsfunktion kan uppskatta flera hundsporter, medan en hund som låter eller arbetar hårt med andningen behöver veterinärbedömning och anpassad aktivitet.

Bedöm motionen efter hur hunden andas och återhämtar sig, inte efter hur gärna den fortsätter. Avbryt och låt hunden komma till en sval plats om andningen blir tydligt bullrig eller ansträngd, om den tappar tempo, får svårt att återhämta sig eller verkar ovanligt varm. Blåaktiga slemhinnor, svaghet, kollaps eller uttalad andnöd kräver akut veterinärvård.

Kortnosiga hundar är extra känsliga för värme eftersom de har svårare att kyla sig genom att hässja. Motionera därför under svalare delar av dagen, erbjud vatten och undvik hård aktivitet i varmt eller fuktigt väder. Övervikt ökar belastningen på luftvägar och leder, så följ hundens hull snarare än enbart siffran på vågen.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna hos bostonterrier gäller andning, ögon, patella och tidig juvenil katarakt. Be om faktiska undersökningsresultat för båda föräldradjuren; ett piggt intryck eller tyst andning under ett kort möte ersätter inte dokumentation.

BOAS är ett samlingsnamn för andningsbesvär som kan uppstå när en kort nos och mjukdelarna i nos och svalg begränsar luftflödet. Snarkning är därför inte automatiskt ett harmlöst rasdrag. Var uppmärksam på andningsljud i vila, ansträngd inandning, dålig uthållighet, lång återhämtning, sömnstörning, värmekänslighet eller svimning.

RFG Scheme är en standardiserad veterinärundersökning av andningen. Hunden bedöms före och efter tre minuters rörelse i raskt tempo och får grad 0–3. Grad 0 betyder att hunden för närvarande är kliniskt opåverkad; grad 2–3 innebär kliniska besvär. Resultat från hundar som är minst 24 månader registreras centralt, medan yngre hundars resultat anges som preliminära.

Sedan maj 2026 kan RFG-resultat för bostonterrier registreras centralt hos SKK, men undersökningen är i dagsläget inte ett krav före avel för rasen. Det ska inte blandas ihop med SKK:s generella avelsrekommendation, som i första hand anger grad 0, eller med rasklubbens villkor för valphänvisning.

Ögonen är relativt stora och exponerade. Om hunden plötsligt kisar, håller ett öga stängt, gnider med tassen eller får ett rött, rinnande eller grumligt öga ska veterinär kontaktas snabbt; ögonsmärta betraktas som akut. Tidig juvenil katarakt är en recessivt nedärvd sjukdom som drabbar båda ögonen och kan leda till blindhet tidigt i livet. DNA-test kan visa om hunden är fri från anlaget, bär på ett sjukdomsanlag eller har fått anlaget från båda föräldrarna. En parning mellan två bärare kan ge genetiskt drabbade valpar och ska därför undvikas.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt läge, förekommer också i rasen. Svenska Bostonterrierklubben begär uppgifter om senaste ögonlysning, patellaresultat och DNA-test eller intyg på att hunden är fri från anlaget för juvenil katarakt genom härstamning när en kull ska få valphänvisning. Det är värdefull köparinformation, men ska inte beskrivas som bindande registreringskrav för alla kullar.

## Historia och ursprung

Bostonterriern utvecklades i och omkring Boston i Massachusetts under senare delen av 1800-talet. Målinriktad avel tog form ungefär mellan 1870 och 1890, men de tidiga korsningarna är inte fullständigt dokumenterade. Rasen kan därför beskrivas som framavlad ur dåtidens bulldogg- och terriertyper, men det går inte att säkert ange en exakt blandning.

American Kennel Club erkände rasen 1893. Med tiden utvecklades den från tyngre föregångare till den mindre, eleganta sällskapshund som dagens rasstandard beskriver. I dag är bostonterriern en internationellt erkänd ras med USA som ursprungsland.

## Att leva med rasen

Bostonterrier kan fungera i lägenhet såväl som i hus, men bostadens storlek avgör inte om vardagen blir bra. Hunden behöver daglig fysisk och mental aktivering, möjlighet att vila ostört och träning i att vara lugn när inget händer. Skällande och ljudkänslighet varierar mellan individer; fråga hur föräldradjuren fungerar i hemmiljö om tyst boende är viktigt.

Ensamhet måste läras in gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och även vuxna hundar skiljer sig mycket åt i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, lugna separationer och öka bara när hunden kan koppla av. För hundar som hålls i Sverige anger Jordbruksverket att de ska aktiveras fysiskt och mentalt varje dag och bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare.

Med barn är vuxennärvaro och en fredad viloplats viktigare än rasens rykte som familjehund. Barn ska inte lyfta hunden, dra i öron eller närma sig när den äter eller sover. Kontakt med katter och andra hundar bör introduceras lugnt och kontrollerat. Tidigare erfarenheter och individens beteende väger tyngre än rasnamnet.

Inför köp, be uppfödaren visa:

- båda föräldrarnas RFG-resultat och hur gamla de var vid undersökningen;
- senaste ögonlysning och patellaresultat;
- registrerad DNA-status för tidig juvenil katarakt och hur parningen är planerad utifrån den;
- hur nära släktingar fungerar vad gäller andning, ögon, knän och vardagstemperament;
- hur valparna vänjs vid hantering, vila, olika underlag, människor och vanliga ljud.

Det ger ett bättre beslutsunderlag än löften om att rasen alltid är lätt, tyst eller problemfri.

Bostonterrier

Bostonterrier är en liten, robust och människoorienterad sällskapshund med kvadratiskt format och kort, frackfärgad päls. Den är gladlynt, kärleksfull och anpassningsbar, och trivs både med lek och lugna stunder tillsammans med familjen. Pälsvården är enkel, men den korta nosen och de framträdande ögonen kräver extra hälsokontroll.

## Snabbfakta

Rottweiler är en medelstor till stor och kraftfull tysk brukshund för den som vill träna aktivt, kan hantera hundens styrka och har tid för både fysisk och mental aktivering. Den kan knyta nära band till familjen, men rasens vaktinstinkt och arbetslust gör att valet av uppfödare, tidig träning och vardagskontroll betyder mycket.

- **Ursprung:** Tyskland. Rasen är erkänd av FCI och har använts som vakt-, boskaps-, drag-, polis- och tjänstehund.
- **Storlek:** hanar är 61–68 cm och tikar 56–63 cm i mankhöjd. Som grov vägledning väger en vuxen hane omkring 50 kg och en tik omkring 42 kg, men höjd, kön och kroppsbyggnad påverkar vikten.
- **Päls:** kort, tät dubbelpäls som borstas och badas efter behov.
- **Aktivitet:** behöver daglig rörelse, nosarbete eller annan mental uppgift samt fortlöpande vardagsträning.
- **Viktigt före köp:** kontrollera föräldradjurens mentalbeskrivningar, höft- och armbågsresultat samt DNA-resultat för POANV, som tidigare kallades JLPP.

Rottweiler är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas, men bör planera för valpkurs, fortsatt lydnadsträning och stöd från en uppfödare eller brukshundklubb som känner rasen.

## Utseende och päls

Rottweiler är en medelstor till stor hund med kompakt, muskulös kropp. Den ska se stark ut utan att vara klumpig; kroppsbyggnaden ska också ge intryck av rörlighet och uthållighet. Huvudet är brett, öronen trekantiga och hängande, och den svarta pälsen har tydligt avgränsade rödbruna tecken.

Pälsen består av grova täckhår över en tät underull. Den är lättskött, men hunden fäller och behöver då borstas oftare. Det finns inget meningsfullt badschema som passar alla rottweiler: bada när hunden är smutsig och borsta efter behov, särskilt under fällningsperioder. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tänder så att förändringar upptäcks tidigt.

Vikten ska bedömas tillsammans med kroppsformen, inte bara mot en siffra. En hund i lagom hull har en synlig midja, och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. För en tung hund är regelbunden hullbedömning särskilt värdefull.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, godmodig, modig och arbetsvillig hund som är stabil och uppmärksam på sin omgivning. Det beskriver målet för aveln, inte hur varje enskild rottweiler kommer att bete sig. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, träning och den aktuella situationen påverkar individen.

Rottweilerns vaktinstinkt betyder inte att rasen är aggressiv per definition. Däremot kan kombinationen av vaksamhet, integritet, jaktintresse, lust att gripa och kampa i lek samt stor fysisk styrka bli svår att hantera om hunden är rädd, lättstressad eller dåligt tränad. Därför är det viktigare att undersöka föräldradjurens faktiska beteende än att nöja sig med allmänna omdömen som ”snäll” eller ”trygg”.

Be att få se föräldrarnas MH-resultat och fråga uppfödaren hur hundarna reagerade på social kontakt, överraskningar, ljud, lek och kvarstående rädsla. MH beskriver reaktioner i standardiserade situationer; ett genomfört MH är inte i sig ett kvalitetsbetyg. Titta även på nära släktingar och träffa helst minst tiken i en vanlig miljö.

En rottweiler kan fungera väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen garanti för barnvänlighet. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. En vuxen bör ansvara för promenaderna eftersom en ung eller uppvarvad rottweiler kan vara för stark för ett barn att hålla.

## Träning och motion

Rottweiler behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men ett fast antal motionstimmar blir missvisande. Behovet varierar med ålder, hälsa, kondition och aktivitet. Planera en vardag med promenader, lugn återhämtning, nosarbete och korta träningspass, och justera mängden efter hur hunden faktiskt fungerar.

Spår, sök, lydnad, rallylydnad och genomtänkt friluftsliv ger både samarbete och uppgifter att lösa. Rasen kan också uppskatta drag eller andra fysiskt krävande aktiviteter när hunden är färdigvuxen, frisk och successivt tränad för arbetet. En stor träningsmängd ersätter inte förmågan att koppla av; träna därför även passivitet och lugna rutiner.

Börja tidigt med hantering, koppelgående, inkallning, lugna hälsningar och att på signal vända bort från människor, djur eller föremål. Belöna det beteende du vill se och gör reglerna lätta att förstå. Undvik metoder som bygger på rädsla, tvång eller smärta; de hör inte hemma i modern hundträning och är ingen genväg till kontroll över en stark hund.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar och nya miljöer utan att behöva gå fram eller reagera kraftigt. En bra kurs ger ägaren hjälp att läsa hundens signaler och träna med lagom svårighet. Fortsätt träningen genom unghundsperioden, när kroppsstyrkan ofta utvecklas snabbare än självkontrollen.

## Hälsa

De viktigaste dokumenterade hälsokontrollerna för rottweiler gäller höfter, armbågar och POANV/JLPP. Rasen har hälsoprogram för höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, och den ärftliga neurologiska sjukdomen POANV, tidigare kallad JLPP. Ögonsjukdomar förekommer också, och många uppfödare låter ögonlysa sina hundar.

Be uppfödaren visa officiella resultat och kontrollera dem själv i SKK:s tjänster. För HD och ED är det relevant att se både föräldrarnas egna röntgenresultat och kombinationens preliminära kullindex. Svenska Rottweilerklubben uppmuntrar ett preliminärt kullindex på minst 101 för både HD och ED i sina utökade rekommendationer. Ett index väger in mer information än en enda hunds resultat, men det kan inte lova att en valp blir fri från ledproblem.

POANV/JLPP nedärvs recessivt. En anlagsbärare är normalt inte sjuk men kan föra anlaget vidare. Det viktiga är därför inte att automatiskt välja bort varje bärare, utan att DNA-statusen är officiellt verifierad och att kombinationen inte kan ge sjuka valpar. Be uppfödaren förklara båda föräldrarnas resultat och hur de har använts i parningen.

Fråga också om ögonundersökningar och hälsan hos äldre nära släktingar. Breda listor över allt som någon gång har diagnosticerats hos en rottweiler säger mindre än dokumenterade resultat och återkommande problem i den aktuella släkten. Många rottweiler blir omkring 8–10 år, men livslängden varierar och går inte att förutsäga för en enskild hund.

Håll hunden i lagom hull, bygg kondition stegvis och sök veterinär vid hälta, tydlig smärta, andningsförändringar eller neurologiska symtom. Förebyggande arbete ersätter inte veterinärbedömning när hunden visar tecken på sjukdom.

## Historia och ursprung

Rottweiler utvecklades i och kring den tyska staden Rottweil som en användbar vakt- och boskapshund. Namnet Rottweiler Metzgerhund syftar på stadens slaktare, som valde hundar efter arbetsförmåga och använde dem för att driva och vakta boskap, skydda egendom och även dra last.

I den officiella rashistoriken kopplas äldre hundar av samma typ till romartidens boskapshundar. Rasens senare utveckling är knuten till Rottweil och hundarnas praktiska arbete där. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar prövades rottweilern, och rasen godkändes som polishund 1910.

Arbetsbakgrunden märks fortfarande. Rottweiler används i dag som bruks-, tjänste- och sällskapshund, och egenskaper som uthållighet, bevakning och vilja att samarbeta behöver få ett genomtänkt utlopp även hos en hund som främst lever som familjemedlem.

## Att leva med rasen

En rottweiler kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräckligt med utevistelse, träning och vila. Trädgård är praktiskt men ersätter inte promenader eller gemensamma aktiviteter. Tänk igenom avstånd till rastningsområden, trappor, lyhördhet och om alla vuxna i hemmet kan hålla och hantera hunden säkert.

Ensamhet behöver tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en trygg och ensamhetstränad vuxen hund ofta kan vara själv några timmar. Individens signaler avgör takten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ och introduktion. Ordna en säker plats för katten, använd grind eller koppel i början och belöna lugnt beteende. Gå tillbaka ett steg om något djur blir rädd eller hunden låser blicken och går upp i varv. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän du har sett att samspelet är tryggt över tid. Samma försiktighet behövs vid hundmöten; tidig socialisering garanterar inte att en vuxen hund uppskattar alla andra hundar.

Ägaren ansvarar för att hunden inte stör eller skrämmer människor eller andra djur på allmän plats. För en rottweiler innebär det att koppelgående, inkallning och förmåga att avstå från störningar måste fungera innan situationen blir svår. Det är hundens faktiska beteende, miljön och ägarens möjlighet att ingripa som avgör hur mycket kontroll situationen kräver.

### Kontrollpunkter före köp

- Träffa föräldradjur och fråga om beteende i vardagen, inte bara på träning eller utställning.
- Läs MH-resultaten och fråga om rädsla, socialitet, lek och avreaktion hos föräldrar och nära släktingar.
- Kontrollera officiella HD- och ED-resultat samt preliminärt kullindex för kombinationen.
- Kontrollera båda föräldrarnas officiella POANV/JLPP-status och fråga om ögonundersökningar.
- Beskriv din vardag ärligt för uppfödaren och fråga vilket stöd du får under valp- och unghundstiden.

Rottweiler passar bäst när hundens arbetslust ses som en del av vardagen, inte som något som löses med en lång promenad ibland. Den som uppskattar regelbunden träning, tydliga rutiner och ett stort ansvar kan få en nära och mångsidig hund; den som främst söker en lättsam sällskapshund bör välja en mindre krävande ras.

Rottweiler

Svenska Rottweilerklubben (Swedish Rottweiler Club)

Norwegian Kennel Club

Deutscher Rottweiler-Klub (German Rottweiler Club)

Rottweiler är en kraftig, medelstor brukshund med kort svart päls och roströda tecken. Den är lugn, lojal och familjeinriktad, men ofta reserverad mot främlingar. För att trivas behöver den vänlig men konsekvent träning, daglig mental och fysisk aktivering samt ansvarsfulla ägare.

Yanx’s

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Kenneln är medlem i SKK och följer SKK’s regler. Innan leveransen av valparna är de registrerade hos SKK. De är avmaskade, chipmärkta, veterinärbesiktigade och vaccinerade. Veterinärbesiktning görs innan leverans och är max 7 dagar. Valparna levereras inte före 8 veckors ålder. De har också en 3 års dolda fel-försäkring
Jag Iris har hand om uppfödarutbildning i Skaraborgs kennelklubb, sitter även med i styrelsen.

Sallygårdens

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Norwegian Kennel Club (NKK)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Crazy Wix

Pudelpointer

Deutsch Kurzhaar Verband (German Shorthair Pointer Association)

Pudelpointer Club of North America

Pudelpointer är en medelstor till stor, atletisk jakthund, framavlad ur pudel och pointer för mångsidigt arbete både på land och i vatten. Den är människoorienterad, energisk och intelligent, utmärker sig som stående fågelhund, fäller lite men kräver regelbunden pälsvård, och trivs bäst med aktiva ägare som engagerar sig i hundens vardag.

Chejl`s Legacy

## Snabbfakta

Cane corso är en FCI-erkänd ras från Italien. Den tillhör grupp 2 och är en molosser av mastifftyp, inte en korsning eller ett samlingsnamn för stora vakthundar.

- **Storlek:** hanar 64–68 cm och 45–50 kg; tikar 60–64 cm och 40–45 kg. Vikten ska stå i proportion till hundens storlek.
- **Funktion:** en mångsidig arbetshund med dokumenterad bakgrund som väktare av egendom, familj och boskap.
- **Mentalitet:** vaksam, rörlig och lättlärd enligt rasstandarden. Rasen kan vara reserverad mot främmande, men rädsla och omotiverad aggression hör inte till idealet.
- **Aktivering:** behöver fysisk rörelse, mental sysselsättning och fortsatt träning varje dag. Det finns inget seriöst minutschema som passar alla individer.
- **Päls:** kort, glansig och tät med någon underull; borstas och badas vid behov.
- **Ägare:** SKK bedömer att rasen normalt inte är lämplig som förstagångshund. Storlek, styrka och vaktbeteende kräver en erfaren ägare.
- **Inför valpköp i Sverige:** kontrollera föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat, genomförd BPH när föräldern är bosatt i Sverige samt hur uppfödaren har bedömt DSRA-status och mentalitet i kombinationen.

## Utseende och päls

Cane corso ska vara kraftfull utan att bli tung och överdriven. Rasstandarden beskriver en robust hund med viss elegans, torr muskulatur och en kropp som är ungefär 11 procent längre än den är hög. Den ska röra sig med långa, effektiva steg.

Huvudet är stort och typiskt för en molosser, men ett extremt kort nosparti är inte rastypiskt. Nospartiet ska vara ungefär hälften så långt som skallen, kraftigt, djupt och kvadratiskt. Vida näsborrar, sunda ögonkanter och obesvärad andning är viktigare än ett överdrivet ”massivt” uttryck. Nordiska kennelunionens BSI pekar särskilt ut för kort nos, knipta näsborrar, lösa ögonkanter, otillräckligt vinklat bakställ och ineffektiva rörelser.

Öronen ska enligt den aktuella standarden vara trekantiga, hängande och okuperade. Svansen ska vara naturlig, tjock vid roten och aldrig bäras upprätt eller ringlad. Kupering är alltså inte ett rastypiskt krav.

Pälsen ska vara kort, glansig och mycket tät med någon underull. Standarden anger svart; flera nyanser av grått, som också benämns blått; ljust eller mörkt fawn; hjortrött; mörkt vetefärgat samt svart eller grå brindle. Hos fawn- och brindlefärgade hundar får den svarta eller grå masken inte nå över ögonen. En liten vit fläck på bringan, tåspetsarna eller nosryggen accepteras. Merle finns inte bland standardens tillåtna färger.

Pälsvården är enkel men behöver ändå skötas. Borsta när hunden fäller eller när lösa hår behöver tas bort, bada när den är smutsig och kontrollera samtidigt hud, öron, klor och tänder. Ett fast bad- eller borstschema säger mindre än hundens faktiska behov.

## Temperament och personlighet

Cane corso är en vakthund, men vaktinstinkt är inte samma sak som att hunden ska vara aggressiv. Rasens dokumenterade uppgift är att bevaka egendom, familj och boskap. I vardagen kan det visa sig som uppmärksamhet på besökare, ljud och förändringar i miljön samt en avvaktande hållning till människor den inte känner.

Det finns stor variation i både arbetsegenskaper och vardagsbeteende. En trygg hund kan vara ointresserad av att hälsa utan att vara rädd. Den ska samtidigt kunna släppa sin misstänksamhet, vara neutral i vanliga situationer och acceptera nödvändig hantering. Överdriven misstänksamhet, svår rädsla eller aggression ska aldrig ursäktas som ”typiskt för rasen”.

Det här är normalt ett dåligt val för en oerfaren hundägare. Erfarenhet betyder att kunna läsa stressignaler, träna en mycket stark hund utan maktkamp, planera besök och hundmöten samt söka hjälp tidigt. Den vuxna hunden behöver kunna gå i koppel, vänta vid dörren, avbryta på signal och låta sig undersökas.

Cane corso kan leva i en barnfamilj, men rasnamnet garanterar inte att en viss hund passar med barn. En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden behöver en viloplats där den lämnas ifred. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund vars kraft de inte kan hantera.

Samma individuella bedömning gäller andra hundar och katter. Vid introduktion till katt behövs långsam tillvänjning, separata trygga platser och möjlighet att avbryta. En hund som starkt jagar smådjur är inte automatiskt en säker kattkompis.

## Träning och motion

Cane corso behöver ett aktivt liv, men kvalitet och kontroll är viktigare än ett fast antal motionsminuter. Varje dag bör innehålla promenader och annan fysisk rörelse, mental aktivering samt tillfällen att varva ner. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, underlag och hur hunden återhämtar sig; en växande unghund ska inte följa en färdig vuxen hunds träningsupplägg.

Spår, sök, nosework och lydnad ger hunden möjlighet att samarbeta och använda nosen. En trädgård ger rörelsefrihet men ersätter inte promenader, miljöträning eller gemensam aktivitet. Hunden behöver också kunna komma till ro inomhus.

Belöningsbaserad träning är rätt utgångspunkt även för en stor vakthund. Hårda korrigeringar, skrämsel och dominanstänkande kan öka konflikt och obehag; tydlighet skapas med väl inlärda signaler, konsekventa rutiner och genomtänkt miljö. Prioritera tidigt:

- följsam koppelgång och säker inkallning
- stopp- och släppsignal
- lugn väntan vid dörr, grind och bil
- en bestämd viloplats när gäster kommer
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och kropp
- förmåga att passera människor och hundar neutralt

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den kan uppleva människor, djur, trafik, underlag och nya miljöer utan att behöva försvara sig eller tränga sig fram. Korta, kontrollerade erfarenheter där hunden känner sig trygg är mer värdefulla än många påtvingade möten.

## Hälsa

Ledhälsa är den tydligaste hälsoprioriteringen för cane corso i Sverige. Den aktuella avelsstrategin lyfter särskilt HD, ED och andra ledskador. Ögon och ögonlock är ett annat prioriterat område, framför allt cherry eye, entropion och ektropion. BSI betonar dessutom bakbensvinklar, noslängd, öppna näsborrar, täta ögonkanter, rörelser och trygg hantering.

För valpköparen är det viktigt att skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens rekommendationer. Enligt 2026 års regler gäller för cane corso:

- Föräldradjur ska ha officiell HD-status före parning. Hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel.
- Föräldradjur ska ha officiell ED-status före parning. ED-grad 2 eller 3, kliniska symtom eller operation på grund av ED utesluter avel.
- Föräldradjur som är bosatta i Sverige ska ha genomfört BPH före parning. För hundar mentalbeskrivna före 1 januari 2019 kan känd mental status från MH ersätta BPH.

Rasklubben rekommenderar dessutom att föräldrarnas genomsnittliga HD-index och ED-index vid parningen är över 100. Det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med de bindande registreringsreglerna.

DSRA, Dental Skeletal Retinal Anomaly, är en allvarlig recessivt nedärvd sjukdom som kan påverka bland annat tänder, skelett och syn. En valp blir sjuk när den ärver anlaget från båda föräldrarna; en hund med en kopia är bärare. SKK beslutade 2026 att registrera DSRA-testresultat centralt. Det betyder inte att varje avelshund automatiskt måste testas. Be uppfödaren visa hur föräldrarnas status har bedömts och varför kombinationen inte kan ge sjuka valpar.

Titta också på hundarna, inte bara på intygen. Föräldradjur bör kunna röra sig effektivt, andas tyst och obehindrat, ha sunda ögon och klara hantering utan stark rädsla. Fråga om allvarliga diagnoser hos nära släktingar. Ett normalt testresultat garanterar inte att valpen förblir frisk.

## Historia och ursprung

Cane corso är en italiensk ras vars officiella standard för den tillbaka främst till gamla romerska molosserhundar. Efter att typen tidigare funnits över större delar av Italien bevarades den under senare århundraden framför allt i och kring Apulien i södra Italien. Standarden kopplar namnet till latinets *cohors*, i betydelsen försvarare och väktare av gården.

Rasen arbetade som gårds- och vakthund, drev boskap och användes även vid jakt på högvilt. Det förklarar kombinationen av styrka, rörlighet, uthållighet och självständig uppmärksamhet bättre än berättelser om att rasen enbart skulle vara en krigshund.

FCI erkände cane corso provisoriskt 1996 och definitivt 2007. I dag anges den som en italiensk molosser av mastifftyp i grupp 2 och som en ras med arbetsprov. Det historiska arbetet är fortfarande relevant när man bedömer om rasen passar det egna livet.

## Att leva med rasen

Att leva med en cane corso kräver framför allt planering för en stor hund som själv uppmärksammar sin omgivning. Boendeformen är inte hela svaret. En lägenhet kan fungera för en individ som får sina behov tillgodosedda och kan koppla av, men trånga entréer, hissar, täta hundmöten och många besökare ställer höga krav på träning och praktisk kontroll. En stor tomt löser inte de kraven på egen hand.

Besök ska kunna hanteras innan hunden öppnar dörren åt familjen. Ordna en viloplats bakom grind eller i ett eget rum, lär in en lugn rutin och låt inte hunden öva på att rusa fram eller fatta beslut om gäster. I hem med barn eller andra djur behövs separata ytor och vuxna som kan genomföra reglerna varje dag, inte bara när problem redan har uppstått.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder, öka först när hunden kan vila och anpassa träningen om den visar oro eller obehag. Det finns ingen säker rasregel för hur många timmar en cane corso klarar; vardagen måste ordnas efter den enskilda hundens ålder, trygghet och behov av rastning och social kontakt.

Inför köp bör du träffa flera vuxna cane corso, gärna även utanför deras hem. Be om föräldrarnas registreringsnummer och kontrollera HD, ED och BPH i officiella register. Fråga om DSRA-status, mentalitet, allvarliga diagnoser i släkten, valparnas miljöträning och stödet efter leverans. Se om de vuxna hundarna kan andas, röra sig och hanteras utan besvär.

Rätt hem erbjuder tydliga rutiner, belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och lugn återhämtning. Om du vill ha en hund som utan förberedelse välkomnar varje människa och hund, eller om du saknar möjlighet att styra möten och besök, är cane corso sannolikt fel val. För en erfaren ägare som uppskattar rasens arbetsförmåga och tar ansvar för dess styrka kan den däremot bli en nära och samarbetsvillig vardagspartner.

Cane corso

Società Amatori Cane Corso (Italy)

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Cane corso är en stor, atletisk italiensk mastiff med kort, lättskött päls och starka vaktinstinkter. Den är djupt lojal och känslig och behöver en erfaren, konsekvent förare, noggrann socialisering samt rejlig daglig motion och träning för att hålla sig i balans.

Red Boss

Liljekonvaljens

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Fastidious

## Snabbfakta

Dvärgpinschern är en liten, aktiv och självsäker sällskapshund som behöver betydligt mer vardagsträning än storleken antyder.

- Rasen kommer från Tyskland och är en egen ras – inte en förminskad dobermann.
- En vuxen dvärgpinscher ska enligt rasstandarden vara 25–30 cm hög och väga 4–6 kg.
- Pälsen är kort, slät och lättskött. Godkända färger i den svenska rasstandarden är rött i olika nyanser samt svart med röda eller rostbruna tantecken.
- Dvärgpinschern är livlig, lättlärd och uppmärksam. Vaktintresset kan märkas som skall på ljud och besökare.
- Dagliga promenader behöver kombineras med nosarbete, lek, problemlösning eller annan mental aktivering.
- I det svenska avelsarbetet ligger fokus på patella, ögon och tandstatus.
- Rasen kan fungera i lägenhet och familj, men bara om aktivitet, ljudträning, ensamhet och varsam hantering får plats i vardagen.

## Utseende och päls

Dvärgpinschern är kompakt och elegant, men ska varken se skör eller dvärgpräglad ut. Kroppen ska vara så kvadratisk som möjligt, med ungefär samma höjd som längd, och den korta pälsen gör konturerna tydliga. Både hanar och tikar har samma standardmått: 25–30 cm i mankhöjd och 4–6 kg i vikt.

Rasen har mörka, ovala ögon och antingen ståndöron eller framåtvikta, V-formade öron. Svansen är naturlig. I Sverige är svanskupering förbjuden.

Rasstandarden beskriver ett harmoniskt, fritt och marktäckande trav med fast rygg. Det höga, överdrivet lyftande frambenssteg som ibland kallas hackney är alltså inte ett svenskt rasideal; det anges tvärtom som ett fel i standarden.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glänsande. Den kräver normalt bara en mjuk borste eller pälshandske då och då och bad när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, hud, öron och tänder så att små förändringar upptäcks tidigt.

I den svenska och internationella FCI-standarden finns två färgvarianter:

- enfärgat hjortrött, rödbrunt eller mörkrödbrunt
- lacksvart med tydligt avgränsade röda eller rostbruna tantecken

Brunt, blått och andra så kallade specialfärger ingår inte i den svenska FCI-standarden. Det är därför klokt att kontrollera vilken standard en uppfödare hänvisar till om en valp marknadsförs med en ovanlig färg.

Dvärgpinschern är både liten och kortpälsad och kan behöva hjälp att hålla värmen i svenskt vinterväder. Anpassa promenadens längd efter hunden, håll den i rörelse och använd ett väl sittande täcke vid kyla om den blir spänd, lyfter tassarna, skakar eller söker värme. Alla hundar behöver alltså inte täcke vid samma temperatur.

## Temperament och personlighet

Dvärgpinschern är typiskt livlig, temperamentsfull, självsäker och uppmärksam. Den vill ofta vara nära familjen, lär sig snabbt och märker små förändringar i omgivningen. Samma egenskaper kan göra rasen rolig att träna och krävande att leva med: en hund som snabbt upptäcker rätt belöning upptäcker också snabbt vilka ljud, dörrar och rörelser som brukar få människor att reagera.

Vaktintresset bör tas på allvar utan att förstärkas. En dvärgpinscher kan varna när någon kommer, men målet i ett hem med grannar bör vara att hunden kan registrera ljudet och sedan återgå till vila. Träna därför tidigt på dörrsignal, besök och ljud i trapphus. Belöna lugn innan skallet har hunnit bli en lång kedja.

Svenska beteendebeskrivningar ger en mer nyanserad bild än etiketter som ”tuff” eller ”envis”. I resultaten från BPH, Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, syns bland annat nyfikenhet, engagemang för mat och intresse för den egna leksaken. Många av de beskrivna hundarna var mindre intresserade av att hälsa på eller leka med främmande personer än med människor de kände. Resultaten gäller dock de hundar som deltog, inte varje dvärgpinscher. När du väljer valp är föräldrarnas och nära släktingars faktiska vardagsbeteende viktigare än en allmän rasbeskrivning.

Rädsla, aggressivitet eller ständig stress ska inte avfärdas som typisk ”stor hund i liten kropp”. En trygg dvärgpinscher får gärna ha integritet och vara avvaktande, men ska kunna återhämta sig och fungera i sin vardag.

## Träning och motion

Dvärgpinschern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men ett visst antal minuter passar inte alla. Ålder, hälsa, tempo, underlag och vad hunden får göra spelar större roll än en siffra. En lugn nospromenad, några korta träningspass och lek kan ge mer än en lika lång, stressig runda utan möjlighet att undersöka omgivningen.

En bra vardag innehåller en blandning av:

- promenader där hunden får nosa och röra sig i varierad miljö
- korta pass med kontakt, följsamhet, inkallning och koppelträning
- sökövningar, problemlösning eller tricks
- lek med tydlig start och avslutning
- ostörd återhämtning och träning på att kunna varva ner

Träna vänligt och konsekvent. Korta pass, tydliga uppgifter och belöningar som hunden verkligen uppskattar brukar fungera bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Bygg inkallningen stegvis i långlina och träna i svårare miljö först när hunden lyckas i en lugnare. Använd koppel där trafik, öppna dörrar eller avsaknad av staket gör ett snabbt misstag farligt.

Vänj valpen tidigt vid kloklippning, mun- och tandkontroll, sele, täcke och att bli lyft på ett säkert sätt. Lägg också in passivitet. En hund som bara får mer fart när den blir uppvarvad lär sig inte automatiskt att koppla av.

## Hälsa

Dvärgpinschern beskrivs som en förhållandevis frisk ras, men svenska valpköpare bör särskilt kontrollera patella, ögon och tänder. Det är de områden som den svenska rasklubbens avelsstrategi från 2025 prioriterar.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge och kan ge hälta eller smärta. Rasklubben rekommenderar att avelsdjur är officiellt patellaundersökta utan anmärkning efter tolv månaders ålder. Be att få se resultatet för båda föräldrarna och kontrollera att det är registrerat, inte bara muntligt uppgivet.

För ögon rekommenderas ögonlysning före avel. Vid första undersökningen ska hunden vara minst ett år, och vid parningen bör resultatet helst inte vara äldre än tre år. En anmärkning behöver bedömas enligt veterinärens avelsrekommendation; ”undersökt” betyder därför inte automatiskt samma sak som ”utan fynd”.

Tandhälsa är ett tydligt förbättringsområde. I rasklubbens hälsoenkät med 298 anonyma svar uppgav 33 procent problem med tandsten och 14 procent tandlossning. Svaren bygger på ägarnas egna uppgifter och visar därför inte hur vanligt problemen är i hela rasen. De visar ändå varför tandvård inte bör behandlas som en detalj. Borsta tänderna, helst dagligen, och vänj valpen gradvis vid hanteringen. Under tandbytet omkring fem till sex månaders ålder bör du kontrollera att mjölktänder inte sitter kvar och påverkar det permanenta bettet.

Fråga även uppfödaren om hälsa och livslängd i nära släkt, hur tandstatusen ser ut och om föräldrarna har genomfört BPH eller MH, Mentalbeskrivning hund. Ingen undersökning garanterar en problemfri hund, men dokumenterade resultat gör risken lättare att bedöma.

## Historia och ursprung

Dvärgpinschern är en tysk pinscherras med bakgrund som råttjägare och vakthund, inte en nedavlad dobermann. Likheten i silhuett och svart-röd teckning har skapat missförståndet, men rasstandarden beskriver dvärgpinschern som en förminskad avbild av pinschern.

Små släthåriga pinschertyper har gamla rötter i Tyskland. Den mer organiserade utvecklingen av rasen som vi känner den i dag tog fart under 1870-talet, och den tyska pinscherklubben bildades 1895. Dvärgpinschern förekom redan i stort antal kring sekelskiftet 1900; den tyska stamboken från 1925 innehöll omkring 1 300 registrerade individer.

Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1905. I dag är rasen främst sällskapshund, men historien märks fortfarande i vaksamheten, snabbheten och intresset för att undersöka små rörelser i omgivningen.

## Att leva med rasen

Dvärgpinschern kan leva bra i både lägenhet och hus, men ett litet format gör inte vardagen självgående. I lägenhet blir ljudträning, planerad aktivering och förmågan att vila särskilt viktiga. En trädgård kan underlätta rastning, men ersätter inte promenader, miljöträning eller kontakt med ägaren.

Ensamhet är en träningsfråga och varierar mellan individer. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och öka tiden när den kan vara lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men arbete utanför hemmet en hel dag kräver en annan lösning. Backa träningen om hunden skäller, ylar, vandrar eller visar annan oro.

Med barn kan rasen bli en fin familjehund när en vuxen leder samspelet. Dvärgpinschern är liten nog att skadas om den tappas, trampas på eller lyfts fel. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Barnets ålder är mindre avgörande än familjens förmåga att respektera hundens signaler.

Möten med andra hundar ska vara lugna och kontrollerade. Samlevnad med katt beror på individerna och hur introduktionen görs. Med gnagare, fåglar och andra mycket små djur behövs särskild försiktighet eftersom rasens bakgrund som råttjägare fortfarande är relevant; lämna dem inte tillsammans utan säker avskiljning.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än annonsen. Be om registrerade resultat för patella och ögon, fråga om tandstatus och BPH eller MH, och träffa gärna mamman och andra vuxna släktingar. Be uppfödaren beskriva hur hundarna reagerar på besök, ljud och hantering och hur lätt de kommer till ro igen. Den bästa matchningen är inte den valp som verkar modigast i fem minuter, utan den som har goda förutsättningar att trivas i det liv du faktiskt kan erbjuda.

Dvärgpinscher

Dvärgpinscher är en liten, kvadratiskt byggd och muskulös sällskapshund av dvärghundstyp med kort, slät, lättskött päls som fäller lite och ett högt, livligt steg. Den är energisk, djärv och uppmärksam – en tillgiven men självständig följeslagare och en effektiv liten vakthund som trivs bäst med aktiva ägare som engagerar sig i den.

Rock N'Bark

## Snabbfakta

Mops är en liten, kompakt sällskapshund som gärna lever nära sina människor. Rasen passar bäst hos den som vill ha en social vardagshund och är beredd att regelbundet kontrollera andning, ögon, hudveck, tänder och vikt.

- **Ursprung:** Kina; Storbritannien ansvarar för rasstandarden
- **Rasgrupp:** FCI grupp 9, sällskapshundar
- **FCI-nummer:** 253
- **Idealvikt enligt rasstandarden:** 6,3–8,1 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen höjd
- **Standardfärger:** silver, aprikos, fawn och svart
- **Päls:** kort, fin, slät och mjuk
- **Typisk roll:** sällskapshund

Idealvikten beskriver hur rasen ska vara byggd; den är inte en personlig målvikt för varje hund. En mops ska vara muskulös och kraftig för sin storlek utan att vara överviktig. Bedöm därför vikten tillsammans med hundens kroppsbyggnad, kön och hull.

## Utseende och päls

Mopsen ska vara tydligt kvadratisk, kompakt och kraftfullt byggd, men ändå kunna röra sig effektivt. Den högt ansatta, ringlade svansen och den mörka masken hos de ljusare färgerna är karakteristiska drag. Rasstandarden anger en idealvikt men ingen mankhöjd. Uppgifter om ett officiellt höjdintervall bör därför inte styra valet av hund.

Ett rastypiskt huvud ska också fungera väl. Näsborrarna ska vara öppna, nosrynkan får inte täcka eller störa nos eller ögon och ögonen ska inte vara utstående. Titta på hunden både i vila och när den har rört sig: fri andning, klara ögon och stadiga rörelser är viktigare än extra kort nos eller mycket rynkor.

Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borstning tar bort lösa hår och ger samtidigt en chans att upptäcka förändringar i huden. Hur mycket en mops fäller varierar, och kort päls betyder inte att rasen är allergivänlig.

Anpassa skötseln av hudvecken efter hur just hundens hud ser ut, inte efter ett schema som antas passa alla. Huden ska vara torr och fri från rodnad och sår. Ömhet, vätska eller tydlig lukt är skäl att kontakta veterinär i stället för att prova olika produkter på egen hand. Kontrollera även klor, öron och mun regelbundet och vänj hunden vid hantering i små steg.

## Temperament och personlighet

Mopsen beskrivs i rasstandarden som charmfull, värdig och intelligent, med jämnt temperament och en glad, livlig läggning. Den är avlad som sällskapshund och vill ofta vara nära och med i vardagen. Det passar den som vill dela mycket tid med sin hund, men innebär inte att varje mops är likadan.

Det finns ännu för få genomförda BPH för att dra säkra, detaljerade slutsatser om beteendet i den svenska rasen som helhet. Uppväxt, erfarenheter och hälsa påverkar bland annat trygghet, aktivitetsnivå, ljudlighet och bemötande av främmande människor. Träffa därför gärna valpens mamma och, om möjligt, andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som återhämtar sig efter nya intryck och kan vara sociala utan att bli överdrivet uppjagade.

En mops kan leva bra med barn, hundar eller katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Möten med andra djur bör ske lugnt och stegvis, med möjlighet till avstånd. En vuxen omplaceringshunds tidigare erfarenheter är ofta mer vägledande än generella påståenden om rasen.

Obehag påverkar också beteendet. En hund som plötsligt undviker beröring, blir orolig, tappar lusten att röra sig eller ändrar humör bör få sin hälsa bedömd, inte bara mer träning.

## Träning och motion

Mopsen behöver daglig rörelse och mental stimulans, men inget minutantal passar alla. Ålder, kondition, hull, temperatur och framför allt andningsförmåga avgör hur belastande en aktivitet blir. Flera lugna promenader, nosarbete och enkel vardagsträning kan varieras efter individen.

Belöningsbaserad träning passar bra för kontakt, inkallning, koppelgående och hantering. Håll uppgifterna tydliga och lägg in pauser innan hunden blir trött eller frustrerad. Mat kan vara en praktisk belöning, men räkna in träningsgodiset i hundens totala fodermängd så att träningen inte leder till viktuppgång.

Titta på hur hunden fungerar i stället för att jämföra promenadsträckor. En mops ska kunna röra sig utan kraftiga andningsljud eller tydlig ansträngning och återhämta sig utan att behöva kämpa länge för att få luft. Avbryt och låt hunden komma till en sval, lugn plats om andningen blir påtagligt tyngre, rörelserna tappar kraft eller hunden inte vill fortsätta. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller svimning är akuta varningssignaler.

Varmt och fuktigt väder kan göra temperaturregleringen svårare för kortnosiga hundar. Flytta då aktivitet till svalare delar av dygnet, välj lugnare tempo och avstå från hård belastning. Det finns ingen säker temperaturgräns som gäller alla mopsar. Låt hundens andning, återhämtning och beteende avgöra.

En valp ska få utforska och utveckla sin koordination utan långa, pressade pass. En vuxen mops med god andning och kondition kan ofta göra mer än korta kvarterspromenader, men öka belastningen gradvis. En hund som gång på gång begränsas av andningen behöver bedömas av veterinär. Det ska inte förklaras bort som normalt för en kortnosig hund.

## Hälsa

Det viktigaste att följa hos en mops är andningen. BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, innebär att trånga övre luftvägar försvårar andningen. Tecken kan vara ansträngd eller ljudlig andning, dålig återhämtning, känslighet för värme och motion eller störd sömn. Uppstötningar kan förekomma tillsammans med luftvägsproblem. Kraftig andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps kräver omedelbar veterinärvård.

I Sverige omfattas mops av SKK:s hälsoprogram för RFG-Scheme. För att en kull ska kunna registreras måste båda föräldrarna ha ett giltigt officiellt RFG-resultat före parningen. Den officiella undersökningen görs tidigast vid 24 månaders ålder och intyget får inte vara äldre än 24 månader vid parningen. Hundar med BOAS grad 2 eller 3, eller kraftigt knipna näsborrar, får inte användas i avel.

Grad 0 betyder att hunden vid undersökningen är kliniskt opåverkad och fri från BOAS-relaterade andningsbesvär. Grad 1 betyder att hunden är kliniskt opåverkad men har lindriga tecken som inte påverkar prestationen under belastningen. Resultatet beskriver hunden vid undersökningstillfället och är ingen livslång garanti. När du väljer valp bör du därför be att få se båda föräldrarnas resultat, undersökningsdatum och bedömning av näsborrarna. Valpen är för ung för ett eget officiellt resultat.

Ögonen är en annan viktig kontrollpunkt. Utstående ögon blir mer exponerade för skador, och felväxande hår, inåtrullade ögonlock eller torra ögon kan irritera hornhinnan. Knipande, ökat tårflöde, rodnad, grumlighet, missfärgning eller att hunden gnuggar ögat ska bedömas snabbt av veterinär. Ett hornhinnesår kan vara mycket smärtsamt även när skadan är svår att se utan särskild färgning.

Hudveck, mun och hull behöver följas hela livet. Torka hudvecken när de har blivit fuktiga och sök hjälp vid inflammation. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera tänder och tandkött regelbundet. Be också veterinären visa hur du bedömer hull; övervikt kan belasta både andning och rörelseförmåga.

MopsOrden rekommenderar att båda föräldradjuren har känd status för patellaluxation och för NME/PDE, en inflammatorisk hjärnsjukdom som förekommer hos mops. Detta är rasklubbens rekommendationer och ska inte blandas ihop med det bindande RFG-kravet för registrering. DNA-testet för NME visar genetisk sårbarhet, inte om hunden har eller säkert kommer att få sjukdomen. Be därför uppfödaren förklara både testresultat och hur kombinationen har valts, utan att tolka ett markörtest som en friskförklaring.

I en stor brittisk studie publicerad 2024 var medianlivslängden för mops 11,6 år. Studien beskriver de brittiska hundar som ingick och förutsäger inte livslängden för en enskild svensk hund. Andning, hull, ögon, tänder, övrig hälsa och tillgång till vård påverkar hundens livskvalitet genom åren.

## Historia och ursprung

Mopsens officiella ursprungsland är Kina, medan Storbritannien är rasens hemland och ansvarar för standarden. Den tidiga historien är inte fullständigt dokumenterad. Berättelser om kinesiska hovhundar, nederländska handelsskepp och kungligheter bör därför ses som traditioner kring rasen, inte som helt belagd historia.

Det finns säkrare hållpunkter längre fram. Mops nämns i en svensk akademisk avhandling från 1753. Rasen visades på hundutställning i Storbritannien 1861, och den engelska rasklubben bildades 1883. Under utvecklingen i Storbritannien fick mopsen mycket av den form som dagens rasstandard beskriver.

Rasens historia förklarar dess roll som sällskapshund, men äldre ideal ska inte användas för att försvara överdrifter. Den moderna standarden kräver bland annat öppna näsborrar, ögon som inte är utstående och effektiv rörelse. En rastypisk mops ska alltså också fungera väl i vardagen.

## Att leva med rasen

Mopsen kan fungera i lägenhet såväl som i hus. Bostadens storlek säger mindre än hur hundens dagar ser ut. Det viktiga är regelbundna rastningar, aktivitet på hundens nivå, sval viloplats och möjlighet att vara nära familjen utan att alltid stå i centrum. I ett lyhört boende behöver man dessutom tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och utanför dörren.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, öka tiden i små steg och gå tillbaka om den blir orolig. Hur länge en vuxen mops kan vara lugn ensam varierar med individ, vana, ålder och hälsa. En valp behöver tätare tillsyn och rastning än en vuxen hund.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att:

- se föräldradjur i rörelse och lyssna på deras andning före och efter aktivitet
- kontrollera båda föräldrarnas aktuella officiella RFG-resultat och datum
- fråga om ögon, hud, tänder, patella och NME/PDE i släkten
- se att näsborrarna är öppna och att nosrynkan inte stör ögon eller nos
- välja en uppfödare som kan beskriva både styrkor och svagheter i kombinationen
- planera för veterinärvård och uppföljning av andning, ögon, mun, hud och hull

Mops passar bäst för den som uppskattar en social, kompakt sällskapshund och låter hundens andning och ork styra vardagen. Den är ett mindre bra val för den som vill kunna motionera hårt oavsett väder eller inte vill lägga tid på hälsokontroller och förebyggande skötsel.

Mops

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Association of Veterinarians for Animal Rights (AVAR) - Germany

Liten, kompakt sällskapshund med rynkigt ansikte, ringlad svans och uttrycksfulla ögon, väger vanligtvis 6–8 kg och passar bra i lägenhet och stadsmiljö. Kärleksfull, människoorienterad och lekfull, behöver måttlig, skonsam motion, nära kontakt med familjen, noggrann viktkontroll och extra omsorg i varmt väder på grund av sin korta nos.

QiMiS

## Snabbfakta

Russkaya Tsvetnaya bolonka är en liten, livlig sällskapshund som brukar vilja vara nära sina människor. Den kan passa både en förstagångsägare och en familj som uppskattar vardagsträning, men den är inte ett bekymmersfritt val bara för att den är liten. Pälsen kräver regelbunden skötsel, ensamhet behöver tränas stegvis och den enskilda hundens temperament bör väga tyngre än allmänna rasbeskrivningar.

- Rasen är nationellt erkänd av de nordiska kennelklubbarna och placeras i grupp 9, men den är inte erkänd av FCI.
- Önskvärd mankhöjd är högst 26 cm och idealvikten är 3–4 kg.
- Pälsen är lång, tät och lockig eller vågig. Den fäller ofta ganska lite, men det gör inte rasen allergifri.
- Rasidealet är en tillgiven, livlig och glad hund. Det svenska underlaget om beteende är dock för litet för säkra löften om varje individ.
- Den som köper valp bör kontrollera dokumenterade resultat för knäskålar, ögon och prcd-PRA och samtidigt fråga hur föräldradjuren fungerar i vardagen.

## Utseende och päls

Russkaya Tsvetnaya bolonka ska vara liten och kompakt, med en kropp som är något längre än mankhöjden. Enligt standarden får kroppslängden vara högst 15 procent större än höjden. Det rikliga håret gör att hunden kan se rundare ut än den är, så hull och kroppsbyggnad behöver bedömas med händerna och inte enbart med ögonen.

Pälsen ska vara lång, tät och måttligt tjock med stora lockar eller vågor. Underull kan finnas i måttlig mängd men kan också saknas. Alla färger är tillåtna utom enfärgat vitt, fläckigt eller partifärgat och merle. Ett mycket litet, knappt synligt vitt tecken får förekomma på hakan, strupen, förbröstet eller tårna. Större vita fält hör alltså inte till rasens godkända färgteckning.

Pälsen behöver kammas igenom regelbundet ända ned mot huden. Långt och mjukt hår tovar lättast där det ligger i friktion, till exempel i armhålor, ljumskar, bakom öronen och under sele eller halsband. Hur ofta hela pälsen måste gås igenom beror på hundens pälskvalitet, längd och vardag, men kontrollera utsatta områden ofta och reda ut små tovor innan de blir täta. Vänj valpen vid kam, tasshantering och korta pauser på ett halkfritt underlag från början.

Den officiella utställningsstandarden tillåter inte klippning eller trimning av pälsen, bortsett från att håret på tassarna får jämnas till. Håret på huvudet får samlas upp om det faller framför ögonen. Detta beskriver hur rasen ska presenteras enligt standarden. I vardagen behöver pälsen ändå skötas så att hunden slipper besvär från huden, ögonen och tassarna.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en tillgiven, livlig, glad och social sällskapshund. Många söker därför en bolonka som gärna deltar i familjens vardag och är lätt att ta med. Det är en rimlig målbild, men inte en garanti för att varje hund automatiskt är trygg med främmande, tyst i lägenhet eller enkel i alla möten.

Det finns ännu för lite svensk information om rasens beteende. Den aktuella rasspecifika avelsstrategin byggde bland annat på 20 genomförda BPH och 139 svar i en hälso- och beteendeenkät. Det räcker inte för säkra slutsatser om hela rasen. I enkäten uppgav 18,7 procent att de inte var nöjda med hundens beteende. Det lilla underlaget med frivilliga svar visar inte hur vanligt detta är i rasen. Däremot visar det varför en vänlig rasbeskrivning inte kan ersätta en bedömning av den planerade kullens föräldrar.

Be uppfödaren beskriva hur föräldradjuren reagerar på besökare, oväntade ljud, hantering, hundmöten och att varva ned efter aktivitet. Om det finns BPH-resultat kan de ge ytterligare observationer, men läs hela beskrivningen i stället för att leta efter ett enda godkänt värde. Skällande och intresse för att jaga kan skilja mellan individer och miljöer; det finns inte tillräckligt stöd för att lova en viss nivå för rasen.

## Träning och motion

Russkaya Tsvetnaya bolonka behöver daglig rörelse, mental aktivitet och vila, men det finns inget välgrundat rasfacit i antal minuter. En bra vardag kan innehålla promenader i olika miljöer, nosarbete, lek och korta träningspass. Anpassa längd och svårighet efter ålder, kondition och hur hunden återhämtar sig. En hund som har svårt att komma till ro kan behöva mindre uppvarvning och mer återhämtning, medan en hund som tappar fokus och hittar egna aktiviteter kan behöva mer genomtänkt stimulans.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till individens motivation. Börja tidigt med sådant som gör vardagen enkel: kontakt, inkallning, att vänta vid dörren, gå lugnt i koppel, koppla av på en bestämd plats och acceptera päls- och tasshantering. Rasta valpen ofta efter sömn, mat och lek, beröm när den gör ifrån sig ute och bestraffa inte olyckor inomhus. Belöna lugn innan hunden hinner skälla upp sig vid ljud eller besök; försök samtidigt minska sådant i miljön som håller beteendet igång.

Den lilla kroppen är ingen anledning att bära hunden genom alla situationer. Låt den röra sig, undersöka miljön och lära sig lösa hanterbara uppgifter på egna ben. Undvik däremot belastning som inte är anpassad till en ung eller otränad hund. Rasen beskrivs som träningsbar och kan uppskatta exempelvis nosework, rallylydnad eller andra aktiviteter där hund och förare samarbetar.

## Hälsa

Det går inte att ge en säker bild av rasens vanligaste hälsoproblem i Sverige. När den nuvarande avelsstrategin togs fram fanns det få hundar i landet, hälsoenkäten hade 139 svar och försäkringsstatistik för rasen saknades. Det finns därför inte stöd för att peka ut en lång rad sjukdomar som vanligare i just rasen. Som valpköpare får du bättre beslutsunderlag genom att granska dokumenterade undersökningar hos föräldrar och nära släktingar.

Rasklubben rekommenderar känd patellastatus före avel. Patellaresultatet visar om knäskålen ligger stabilt eller kan förskjutas vid veterinärens undersökning. Målet är parning mellan hundar utan anmärkning; en hund med grad 1 bör enligt rekommendationen bara paras med en hund utan anmärkning, medan grad 2 eller högre inte bör användas i avel.

För ögonen rekommenderas en ögonlysning utan anmärkning som inte är äldre än ett år vid parning. Klubben rekommenderar också DNA-resultat för prcd-PRA: en anlagsbärare ska paras med en genetiskt fri hund, inte med en annan bärare. Ett DNA-test för prcd-PRA svarar bara på den testade genvarianten. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonförändringar och ersätter därför inte ögonlysningen.

Detta är rasklubbens avelsrekommendationer. I SKK:s registreringsregler för 2026 finns inget särskilt rasvillkor som gör just dessa resultat till krav för att en kull ska kunna registreras. Skillnaden är viktig: en registrerad valp kan komma från en parning som inte följer alla klubbens rekommendationer. Be att få se originalresultat eller kontrollera dem i SKK:s hunddata och fråga hur uppfödaren har vägt in släktingars hälsa.

## Historia och ursprung

Rasen utvecklades som sällskapshund i dåvarande Sovjetunionen. Den nuvarande standarden anger att avelsarbetet började 1951 med små hundar av okänt ursprung. Det är en försiktigare och mer tillförlitlig beskrivning än detaljerade berättelser om bestämda raser som påstås ligga bakom men inte kan beläggas säkert.

Den första rasstandarden fastställdes 1966. Intresset och antalet hundar ökade under 1970- och 1980-talen, och en nationell rasklubb bildades 1999. Standarden reviderades 2010 och 2019. De första hundarna kom till Sverige 2006 och de första svenska kullarna föddes 2007. Sedan 2013 har rasen varit nationellt erkänd och fått delta på utställningar inom de nordiska kennelorganisationerna, trots att den fortfarande saknar FCI-erkännande.

## Att leva med rasen

Russkaya Tsvetnaya bolonka kan leva bra i lägenhet om den får rastning, aktivitet, vila och träning i att förbli lugn vid ljud i trapphuset och utanför dörren. Bostadens storlek avgör mindre än hur vardagen fungerar. Den som vill ha en liten hund för ett stillasittande liv bör alltså tänka om: rasens format minskar utrymmesbehovet, inte behovet av sällskap, rörelse och inlärning.

Ensamhet ska tränas i mycket små, lugna steg. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Börja när hunden är trygg och rastad, gå undan kort och kom tillbaka innan den blir orolig. Öka först när den kan vila. Planera för hjälp om arbetsdagen kräver längre frånvaro än den enskilda hunden klarar utan stress.

Med barn krävs vuxen tillsyn. En så liten hund behöver en ostörd viloplats och ska inte lyftas, bäras eller följas efter av små barn. Lär barnet att kalla på hunden i stället för att gripa tag i den, och låt hunden gå undan. Det skyddar både hunden och barnet och säger mer om en trygg vardag än etiketten ”barnvänlig”.

Samliv med katt eller annan hund beror på individerna och introduktionen. Ge katten höga flyktvägar och ett hundfritt område, hindra jakt, håll hunden kopplad i de första kontrollerade mötena och belöna lugn. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet har varit stabilt över tid. Smådjur ska alltid skyddas med säker avskiljning.

Rasen kan fälla mindre än många andra hundar, men den är inte allergivänlig. De ämnen som orsakar hundallergi kommer bland annat från saliv och hud, och mängden varierar även mellan individer inom samma ras. Låg fällning visar inte att hunden producerar mindre allergen. Den som har hundallergi bör därför prata med vården och inte lita på ett löfte om en särskild ras.

Inför köp är de viktigaste kontrollpunkterna konkreta: träffa om möjligt tiken och se hur hon återhämtar sig efter vardagliga händelser, be om patella-, ögon- och prcd-PRA-resultat, diskutera pälsens verkliga skötsel och planera för ensamhet, barn eller andra djur i just ditt hem. Då prövar du om individen och uppfödningen passar din vardag, i stället för att förlita dig på den lilla storleken eller en idealiserad rasbeskrivning.

Russkaya Tsvetnaya bolonka

Svenska Kennelklubben (SKK)

Deutscher Verband der Gebrauchshundsportvereine (DVG)

Liten, robust rysk sällskapshund med lång, vågig, fällsvag päls i många olika färger. Kärleksfull, människoorienterad och känslig, den trivs med nära sällskap och måttlig daglig motion. Intelligent och anpassningsbar till lägenhetsliv, men kräver regelbunden pälsvård och tycker illa om att lämnas ensam länge.

Barvatorp’s

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Rådrevets

## Snabbfakta

Dalmatinern är en medelstor, atletisk och social hund som passar bäst hos den som vill dela en aktiv vardag med sin hund. Den kan vara en trevlig familjehund, men det är ingen ras man bör välja enbart för utseendet. En dalmatiner behöver genomtänkt motion, träning, återhämtning och mycket kontakt med sina människor.

- **Ursprung och rasgrupp:** Kroatien; FCI-grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Storlek:** Rasstandarden anger 56–62 cm för hanar och 54–60 cm för tikar. Som ett grovt riktmärke anger Svenska Kennelklubben cirka 27–32 kg för hanar och 24–29 kg för tikar.
- **Päls:** Kort, hård och tät, med svart eller leverbrun teckning på vit botten.
- **Aktivitetsnivå:** Uthållig och rörelseglad. Den behöver röra på sig, få använda nosen och tänka samt få hjälp att komma till ro.
- **Viktigt inför köp:** Be att få se valpens BAER-resultat för båda öronen, föräldrarnas hörselresultat och tydlig information om hundarnas HUA- eller LUA-status. Fråga också efter HD-, ED- och BPH-resultat när sådana finns.

Dalmatinern kan fungera för en engagerad förstagångsägare som är beredd att lära sig rasens särskilda hälsofrågor och arbeta konsekvent med vardagen. Den är ett sämre val för den som söker en hund som nöjer sig med korta promenader, ofta ska lämnas ensam eller förväntas bli pålitligt lös utan systematisk träning.

## Utseende och päls

Dalmatinern ska vara stark och välbalanserad utan att se tung ut. Kroppen är något längre än hög, med ungefär proportionen 10:9 mellan kroppslängd och mankhöjd. Den korta, glänsande pälsen ligger tätt mot kroppen och framhäver den atletiska formen.

Grundfärgen är rent vit. Prickarna ska vara svarta eller leverbruna, tydligt avgränsade och jämnt fördelade. De är normalt omkring två till tre centimeter på kroppen och mindre på huvud och ben. Valpar föds vita; prickarna blir synliga efter hand.

Pälsen behöver ingen avancerad klippning. Borsta efter behov för att fånga upp lösa hår och kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Bada när hunden är smutsig snarare än efter ett fast schema. Kort päls betyder inte automatiskt lite hår i hemmet: hur tydligt fällningen märks varierar mellan individer, årstider och hushåll.

Den korta pälsen ger begränsat skydd vid stillastående, väta och sträng kyla. Anpassa därför promenadens tempo och längd efter vädret och hundens signaler. Ett täcke kan vara motiverat när det är kallt, särskilt om hunden blir spänd, söker värme eller ogärna rör sig framåt. Torka tassar och päls efter våta eller saltade vinterpromenader.

## Temperament och personlighet

En välfungerande dalmatiner är vänlig, livlig, lojal och träningsbar. Rasstandarden beskriver också en viss självständighet. I vardagen innebär det ofta en hund som gärna deltar i familjens aktiviteter men som behöver tydliga vanor och en god anledning att samarbeta. Rädsla, nervositet eller aggressivitet hör inte till standardens ideal, men rasbeskrivningen är aldrig en garanti för hur en enskild hund blir.

Påståenden om jaktlust behöver nyanseras. Den internationella rasstandarden nämner en utpräglad drivande instinkt, medan Svenska Kennelklubbens korta rasguide beskriver jaktintresset som lågt. Skillnaden är ett gott skäl att bedöma individen i stället för att utgå från en etikett. Fråga hur föräldrarna fungerar kring vilt och läs deras BPH-resultat om de är beskrivna. Träna inkallning med långlina där det behövs och släpp inte hunden på osäkra platser förrän beteendet är väl prövat.

Många dalmatiner vill vara nära sin familj och är känsliga för stämningar och otydliga förväntningar. Korta, begripliga träningspass med belöningar och tydliga pauser fungerar ofta bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Träna lugn på en bestämd viloplats lika målmedvetet som följsamhet, inkallning och hantering.

Med barn och andra djur avgör individ, erfarenheter och vardagsrutiner mer än rasnamnet. En stor, snabb unghund kan välta ett litet barn utan att mena illa. Små barn och hund ska därför alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en fredad plats där den får vila ostörd.

## Träning och motion

Dalmatinern behöver regelbunden och varierad aktivitet, men det finns inget exakt antal minuter som passar alla. En bra vardag växlar mellan promenader, nosarbete, korta träningsuppgifter, fri rörelse där det är säkert och ostörd vila. Ålder, hälsa, kondition och dagsform ska styra mängden.

Rasen har historiskt följt vagnar och hästar och många vuxna dalmatiner uppskattar uthållighetsarbete. Det betyder inte att en valp ska motioneras som en färdigtränad hund. Låt den unga hunden utforska i egen takt, bygg kroppskontroll och vardagsfärdigheter och undvik att jaga kilometer. Löpning vid cykel eller annan ensidig konditionsträning bör vänta tills hunden är fysiskt mogen. Börja då kort och lugnt, öka gradvis och avbryt vid hälta, stelhet, ovilja eller onormal trötthet.

Prioritera färdigheter som gör ett aktivt liv säkert:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen
- inkallning som först tränas med lina och kontrollerade störningar
- lugn väntan, passivitet och förmåga att varva ned efter aktivitet
- frivillig hantering av öron, tassar och mun
- stopp- och riktningssignaler innan hunden följer med vid cykel eller häst

Mer fart är inte alltid lösningen på en orolig unghund. Om hunden blir alltmer uppskruvad, sover dåligt eller har svårt att koncentrera sig kan den behöva enklare uppgifter och mer återhämtning, inte ännu ett hårt pass.

## Hälsa

Två frågor är särskilt viktiga för en dalmatinerköpare: medfödd hörselnedsättning och rasens urinsyrahantering. Begär faktiska testresultat och lär dig vad de betyder; nöj dig inte med formuleringen att en kull är ”hälsotestad”.

### Hörsel och BAER

BAER är ett veterinärt hörseltest där varje öra undersöks separat. Resultatet visar om hunden hör på båda öronen, hör på ett öra eller är döv på båda. Be att få se valpens eget protokoll och föräldrarnas resultat.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin redovisas inskickade BAER-resultat från 2018–2023. I just det testmaterialet var cirka 86 procent hörande på båda öronen, drygt 11 procent på ett öra och drygt 2 procent döva på båda. Siffrorna beskriver rapporterade, testade hundar och är inte en exakt prognos för varje ny kull.

En hund som hör på ett öra betraktas som kliniskt hörande och kan fungera väl i vardagen, men sämre riktningshörsel kan kräva extra omsorg nära trafik och andra riskmiljöer. Svenska Dalmatiner-Sällskapet rekommenderar BAER-testade föräldrar, att en unilateralt hörande hund endast paras med en bilateralt hörande hund och att en döv hund inte används i avel.

### HUA, LUA och uratsten

HUA och LUA beskriver olika varianter av genen SLC2A9, som påverkar transporten av urinsyra. HUA-dalmatiner utsöndrar mer urinsyra i urinen och har därför en ökad benägenhet att bilda uratkristaller och uratsten. Ökad risk är inte samma sak som att hunden säkert blir sjuk. Kristaller i ett prov är inte heller i sig bevis för att en sten finns.

LUA-dalmatiner har en genvariant som ger normal urinsyrahantering. Varianten fördes in genom ett dokumenterat korsningsprojekt i USA på 1970-talet och finns nu hos registrerade dalmatiner, även i Sverige. LUA skyddar inte mot alla andra urinvägsproblem.

Fråga uppfödaren om valpens och föräldrarnas dokumenterade HUA/LUA-status och om urinsten förekommit i släkten. En HUA-hund bör ha god tillgång till vatten och möjlighet att kissa regelbundet. Foder och eventuell behandling ska anpassas med veterinär om hunden får besvär; en stel matlista passar inte varje individ. Upprepade försök att kissa, smärta, blod i urinen eller utebliven urin kräver snabb veterinärbedömning.

### Resultat, rekommendationer och regler

Svenska Dalmatiner-Sällskapet rekommenderar bland annat BPH, BAER-test av föräldradjur och genomtänkta kombinationer utifrån HD- och ED-resultat. Det är avelsrekommendationer. I Svenska Kennelklubbens registreringsregler för 2026 finns inga särskilda krav för dalmatiner på BAER, HD, ED, BPH eller HUA/LUA; rasens särskilda registreringsregel gäller färgbeteckning. En seriös köpare kan ändå begära resultaten, kontrollera datum och identitet och diskutera vad de betyder för just kombinationen.

## Historia och ursprung

Dalmatinerns officiella ursprungsland är Kroatien, och namnet knyts till den historiska regionen Dalmatien. Den tidiga historien ska beskrivas med viss försiktighet, men rasstandarden hänvisar till målningar och kyrkokrönikor från 1600- och tidigt 1700-tal. Namnet Dalmatian dog användes i en beskrivning från 1771, och 1790 avbildades och beskrevs hunden som Dalmatian or Coach Dog.

I England blev dalmatinern känd som vagns- och stallhund från mitten av 1700-talet till början av 1900-talet. Hundarna följde ekipage och förknippades därför med hästar, uthållighet och rörelse över längre sträckor. Den första inofficiella standarden skrevs 1882 och blev officiell 1890.

Vagnshistorien förklarar en del av rasens aktivitetsprofil, men den säger inte hur mycket en viss hund ska motioneras eller om den fungerar med hästar. Låt häst och hund mötas under kontroll och lär hunden var den ska hålla sig innan de rör sig tillsammans.

## Att leva med rasen

Att leva väl med en dalmatiner handlar mer om vardagsstruktur än om bostadens storlek. Lägenhet kan fungera om hunden får tillräcklig aktivitet, regelbundna rastningar och ro inomhus. Lyhördhet för ljud och skall behöver hanteras tidigt, särskilt där grannar bor nära. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller gemensam tid.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja senare med mycket korta, lugna stunder och öka först när hunden verkligen kan vila. En vuxen, ensamhetstränad hund kan normalt vara ensam några timmar, men förmågan varierar. Planera inte vardagen utifrån ett påstått rasspecifikt maxtal.

Ska dalmatinern bo med katt bör katten först få en hundfri zon och möjlighet att komma upp eller undan. Börja med doftbyte och korta möten med hunden kopplad, belöna lugn och avbryt jaktförsök. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet varit stabilt under längre tid. Samma försiktighet behövs kring smådjur.

Inför valpköp är det klokt att kontrollera:

- valpens BAER-protokoll för höger och vänster öra
- föräldrarnas BAER-resultat och valpens dokumenterade HUA/LUA-status
- föräldrarnas HD-, ED- och BPH-resultat, när de finns, samt uppfödarens tolkning av kombinationen
- hur föräldradjuren fungerar med människor, hundar, vilt, ljud och vila i vanlig vardag
- hur uppfödaren socialiserar valparna och vilket stöd du får efter köpet

Dalmatinern passar den som uppskattar en nära, uttrycksfull och uthållig hund och som vill lägga tid på både aktivitet och lugn. Välj uppfödare och individ utifrån dokumenterade resultat och verkligt vardagsbeteende, inte enbart prickar eller allmänna raslöften.

Dalmatiner

Dalmatiner Klub Deutschland e.V. (Germany)

Dalmatinern är en medelstor, atletisk hund med kort vit päls och tydliga svarta eller leverbruna fläckar. Ursprungligen använd som vagns- och vakthund är den energisk, intelligent och behöver betydligt mer motion än genomsnittet. Den är lojal och människoorienterad, kan ha svårt för att vara ensam och är benägen att drabbas av dövhet och urinsten.

Lacillas

Magyar agar

Urgammal ungersk vinthund avlad för uthållighetsjakt, med en slank, robust och atletisk kropp samt kort, lättskött päls i många färger. Lugn, mild och något reserverad i hemmet men behöver rejält med motion varje dag. Stark jaktlust kräver säkra inhägnader och genomtänkt hantering.

Chininas

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet