## Snabbfakta

- Newfoundlandshunden är en kanadensisk jättehund som utvecklades för tungt dragarbete och arbete i vatten. I dag hålls den främst som sällskaps- och vattenhund.
- Rasidealet är en mild, vänlig och fridsam hund. Det beskriver vad uppfödningen ska sträva efter, inte hur varje individ automatiskt beter sig.
- En vuxen hane är i genomsnitt cirka 71 centimeter hög och väger omkring 68 kilo. För tikar är motsvarande genomsnitt cirka 66 centimeter och 54 kilo.
- Den medellånga dubbelpälsen är tät och vattenavstötande. Godkända färger är svart, brun samt vit och svart.
- Storleken gör tidig koppelträning, lugna hälsningar och trygg hantering nödvändiga.
- I Sverige finns ett officiellt vattenprov för rasen, men intresse för vatten och förmåga att simma säkert varierar mellan individer och kräver träning.
- Rasen passar bäst hos den som har plats, tid för pälsvård och en vardag som fungerar med en mycket stor hund.

## Utseende och päls

Newfoundlandshunden ska vara massiv, kraftfull och välmusklad utan att se tung och osmidig ut. Kroppen är något längre än den är hög, och rörelserna ska ge intryck av kraft utan ansträngning. Rasstandarden betonar att maximal storlek aldrig får gå före symmetri, sund konstruktion och korrekta rörelser.

Hanar är i genomsnitt omkring 71 centimeter i mankhöjd och 68 kilo, medan tikar i genomsnitt är omkring 66 centimeter och 54 kilo. Rätt vikt bedöms ändå efter individens kroppsbyggnad, hull och muskelmassa.

Huvudet är brett och uttrycket ska förmedla mildhet. Tassarna är stora och har simhud mellan tårna. Den kraftiga svansen hjälper hunden som roder när den simmar.

Pälsen består av medellångt, rakt eller lätt vågigt täckhår och mjuk, tät underull. Underullen är vanligtvis tätare på vintern men finns kvar på delar av kroppen året om. Färgerna är svart, brun samt vit och svart. Den vit-svarta färgen är en färgvariant inom rasen; landseer är samtidigt namnet på en separat FCI-erkänd ras och ska inte blandas ihop med färgbeteckningen.

Anpassa pälsvården efter pälsens skick i stället för ett fast veckoschema. Arbeta ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna, på benen, under halsen och kring bakdelen. Om kammen fastnar finns en tova kvar även om ytan ser slät ut. Under kraftig fällning behövs tätare genomgångar.

Efter bad eller simning ska pälsen sköljas vid behov och torka ända in till huden. Kontrollera samtidigt öron, tassar, hud och tovbenägna områden. Bada när hunden faktiskt behöver det; det finns inget allmängiltigt intervall. Rasstandarden uppmuntrar inte klippning som förändrar den naturliga pälsen.

Räkna med hår, vatten och ofta dregel i hemmet. Newfoundlandshunden är inte allergifri. De viktigaste allergenerna finns framför allt i hud och saliv, och nivåerna varierar mellan individer oavsett ras eller pälstyp.

## Temperament och personlighet

En rastypisk newfoundlandshund är mild, vänlig och fridsam, men orden “snäll jätte” är ett ideal, inte en säkerhetsgaranti. Be att få träffa valpens mamma och gärna andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som möter människor lugnt, återhämtar sig när något oväntat händer och kan hanteras utan stark stress.

Rasen brukar vilja vara nära sin familj och är ofta samarbetsvillig när uppgiften är tydlig och träningen vänlig. En unghund kan ändå vara stark, klumpig och långsam att mogna, så vardagsreglerna behöver börja tidigt.

Barn och newfoundlandshund kan fungera väl tillsammans, men rasens rykte som “barnvakt” ska inte tas bokstavligt. Hundar och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila i fred, och hunden behöver en egen plats dit ingen följer efter. Den vuxne måste också kunna hålla hunden på promenad och avbryta vild lek; en vänlig hund på över 50 kilo kan välta ett barn utan att mena något illa.

Samma försiktighet gäller hundar och katter. Gör de första mötena lugna, ge djuren egna resurser och se till att ett mindre djur kan komma undan. Individens erfarenheter och beteende väger tyngre än påståenden om att rasen automatiskt älskar alla djur.

Newfoundlandshunden är inte automatiskt en vakthund. Storleken kan avskräcka, men skärpa och misstänksamhet hör inte till rasidealet.

## Träning och motion

Träningen bör göra newfoundlandshunden lätt att styra innan den blir tung nog att vinna en fysisk dragkamp. Prioritera löst koppel, följsamhet vid dörrar, inkallning, lugna hälsningar och att hunden låter dig kontrollera tassar, öron, mun och päls. Träna även bilresor och veterinärbesök. Belöna rätt beteende och öka störningarna stegvis.

Det finns inget tillförlitligt minutantal som passar alla hundar. En vuxen newfoundlandshund behöver daglig rörelse och mental aktivering anpassad efter ålder, hull, kondition, temperatur och hälsa. Lugna promenader, nosarbete, vardagslydnad, drag- och vattenarbete kan passa. Hälta, tydlig stelhet eller försämring efter aktivitet är skäl att minska belastningen och vid behov kontakta veterinär.

För valpen är målet varierad, självvald rörelse och god kroppskontroll snarare än konditionsträning. Låt den utforska olika säkra underlag, träna balans i låg höjd och ta korta promenader i valpens tempo. Undvik upprepade höga hopp, långa påtvingade sträckor och motion bredvid cykel. Fasta regler som ett visst antal minuter per levnadsmånad tar inte hänsyn till individ, terräng eller intensitet.

Vattenarbete är en dokumenterad del av rasens funktion. Sveriges officiella vattenprov innehåller lydnad på land, vattenapportering och bogsering av figurant eller båt. Färdigheterna tränas; hunden är inte utbildad livräddare bara genom sin ras. Börja i lugnt, grunt vatten, tvinga aldrig i en osäker hund och kontrollera temperatur, ström, botten och uppgång. Föraren behöver kunna simma i moment där ekipaget arbetar tillsammans i vattnet.

Den tunga kroppen och täta pälsen begränsar aktivitet i värme. Välj svalare tider och avbryt om hunden återhämtar sig dåligt. Simning kan vara skonsam träning för en frisk hund, men kallt vatten, utmattning och svår uppgång är verkliga risker.

## Hälsa

Höfter, armbågar, hjärta och urinvägar är viktiga kontrollpunkter när du väljer newfoundlandshund. Hälsodata minskar osäkerheten men kan aldrig garantera att en valp förblir frisk. Be om registreringsnamn på båda föräldrarna och kontrollera resultaten själv, inte bara att “tester är gjorda”.

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, förekommer i rasen. Enligt SKK:s registreringsregler som gäller från 1 januari 2026 måste båda föräldrarna ha officiell HD-status och officiell ED-status före parning för att valparna ska kunna registreras hos SKK. Känd status betyder att resultatet finns registrerat; det är inte samma sak som att alla resultat är normala. För ED får hundar med grad 2 eller 3 inte användas i avel, och inte heller hundar som har symtom, klinisk ED-diagnos eller är opererade för ED, oavsett registrerad grad.

Rasens RAS-dokument från 2016 rekommenderar ett striktare urval än den grundläggande statuskontrollen: främst HD A eller B och ED 0, med angivna undantag. Skilj denna daterade avelsrekommendation från dagens bindande registreringskrav. Kontrollera både de faktiska resultaten och hur uppfödaren motiverar kombinationen. SKK:s Avelsdata visar även resultat för nära släktingar.

Svenska Newfoundlandshundklubben lyfter även subvalvulär aortastenos, SAS, en förträngning i hjärtats utflöde mot aorta. Blåsljud kan ge anledning till utredning, men lindriga fall kan vara svåra att fånga enbart med stetoskop; ultraljud ger säkrare bedömning. Fråga hur hjärtat har undersökts, vid vilken ålder och av vem. SAS-undersökning är inte ett bindande SKK-krav på samma sätt som rasens HD- och ED-status.

Newfoundlandshunden har också en rasspecifik, autosomalt recessiv form av cystinuri. Den kan ge förhöjd cystinhalt i urinen och ibland cystinstenar, men alla genetiskt affekterade hundar utvecklar inte sten. Ett DNA-test kan skilja genetiskt fria hundar, bärare och affekterade hundar åt. Be att få se resultatet och förstå hur kombinationen undviker sjuka valpar. En hund som försöker kissa upprepade gånger men bara får ut lite eller ingen urin behöver akut veterinärvård; risken för urinstopp är större hos hanhundar.

Magomvridning, GDV, är ett akut tillstånd som främst drabbar stora och gigantiska hundar. Orsaken är sannolikt multifaktoriell, så enkla mat- eller motionsregler kan inte lova skydd. Resultatlösa kräkförsök, kraftig salivering, oro och en svällande buk är varningstecken. Svaghet, kollaps eller andningspåverkan gör läget ännu mer akut. Åk omedelbart till veterinär vid misstanke och diskutera individuell risk samt förebyggande gastropexi innan en akut situation uppstår.

Håll hunden i sunt hull och sök hjälp vid hälta, återkommande stelhet, nedsatt ork, svimning eller smärta. Kontrollera päls och hud efter väta. Avstå inte från veterinärbesök för att ett problem sägs vara “vanligt för rasen”.

## Historia och ursprung

Newfoundlandshunden har sitt ursprung i Kanada och förknippas med arbete vid Newfoundlands kust. Den officiella rasstandarden beskriver en hund som användes till tungt dragarbete och arbete i vatten. Den uppger att rasens typ och arbetsegenskaper var etablerade omkring 1610, medan berättelsen om lokala hundar och stora svarta hundar som vikingar skulle ha fört dit återges som en tradition, inte som säkerställd härstamning.

Hundarna arbetade med människor där styrka, simförmåga och uthållighet hade praktisk betydelse. Den massiva kroppen, vattenavstötande pälsen, simhuden och svansen som roder passar den funktionen. Rasens historia ska ändå inte tolkas som att varje modern individ kan rädda människor utan utbildning.

I dag är newfoundlandshunden främst sällskapshund. Vattenarbetet lever kvar genom organiserad träning och officiella prov, och vissa ekipage ägnar sig även åt dragarbete.

## Att leva med rasen

En newfoundlandshund kräver mer logistisk planering än en medelstor hund. Får den plats utan att blockera passager, kan den ta sig in i bilen, finns en sval viloplats och kan en vuxen hantera den om den blir sjuk eller rädd? Hala golv behöver ofta mattor, och många trappor kan bli besvärliga för valp, skadad eller äldre hund.

Lägenhet är inte automatiskt fel. Hundar motioneras och aktiveras utomhus, men en jättestor hund kan göra en liten bostad opraktisk. Hiss, breda passager, nära rastningsmöjlighet, grannarnas ljudmiljö och möjligheten att hålla bostaden sval betyder mer än adressen. Ett hus med tomt ersätter inte promenader, träning eller sällskap.

Rasen vill ofta vara nära människor, men ensamhet ska bedömas individuellt. En vuxen hund som tränats gradvis kan vanligen vara själv några timmar; en liten valp kan inte lämnas så. Öka tiden först när hunden kan komma till ro och använd hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än vad individen klarar. Ihållande skall, vandrande, förstörda föremål eller stark oro är signaler om att upplägget behöver ändras.

Planera för återkommande pälsarbete, städning, stor bilplats och högre kostnader för mat, försäkring och veterinärvård. Sele eller halsband, transportlösning och liggplats måste fungera för individens storlek.

Newfoundlandshunden kan passa en förstagångsägare som tar hjälp tidigt och verkligen kan hantera storleken, men den är inte ett enkelt val enbart för att temperamentet beskrivs som milt. En lämplig ägare tycker om nära samarbete, accepterar hår och dregel, tränar konsekvent utan hårdhet och kan anpassa aktivitet efter värme och hälsa. Om de villkoren känns rimliga kan rasen bli en lugn och engagerad familjemedlem; om utrymme, fysisk kontroll eller pälsvård redan känns tveksamt är en mindre hund ett klokare val.

Newfoundlandshund

The Kennel Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norwegian Kennel Club

Newfoundlandshunden är en mycket stor, vattenälskande brukshund med tät päls som fäller kraftigt och dreglar en del. Den är lugn, lojal och varsam med barn, och behöver nära kontakt med familjen, vänlig men konsekvent träning, måttlig motion, noggrann pälsvård, gott om utrymme och förebyggande hälsovård för leder, hjärta och risk för magomvridning.

King of bear's

## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

Amagansett

## Snabbfakta

American staffordshire terrier, ofta kallad amstaff, är en amerikansk terrier i FCI:s grupp 3. Det är en kompakt och mycket stark hund som främst hålls som sällskapshund. Rasen passar bäst hos en ägare som tycker om aktiv träning och tar ansvar för en kraftfull hund i vardagen.

- Önskvärd mankhöjd är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar.
- Rasstandarden anger ingen idealvikt i kilo. SKK:s ungefärliga riktmärke är 28–33 kg för hanar och 19–25 kg för tikar, men hull och proportioner är viktigare än en enskild siffra.
- Pälsen är kort, tät, hård och blank och kräver i regel enkel skötsel.
- Rasidealet är en alert, modig och intresserad hund. SKK beskriver också amstaffen som social, aktiv och samarbetsvillig, men skillnaderna mellan individer kan vara stora.
- Den som tänker resa med hunden behöver planera i förväg: amstaff omfattas av rasförbud i både Norge och Danmark.

American staffordshire terrier är en egen, erkänd ras med en egen standard. Det går därför inte att avgöra rasen enbart genom att titta på en bred skalle, kort päls och muskulös kropp. För en valpköpare säger en registrerad stamtavla och uppgifter om föräldradjuren mer än antaganden utifrån utseendet.

## Utseende och päls

Amstaffen ska vara stark för sin storlek, muskulös och kompakt men ändå rörlig och smidig. Kroppen ska ge ett välbalanserat intryck, inte vara så tung eller överdriven att rörelserna påverkas. Den önskvärda mankhöjden är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar. Standarden kräver att höjd och vikt står i proportion till varandra men anger inget viktintervall. SKK:s viktuppgifter är därför ett grovt vardagsriktmärke, inte en idealvikt som varje hund ska nå.

Pälsen ligger tätt mot kroppen och är kort, hård och blank. En genomgång med mjuk borste eller gummiborste räcker ofta för löst hår, och hunden kan badas när den faktiskt behöver det. Vänj valpen lugnt vid att tassar, klor, öron, mun och hela huden undersöks. Det gör både vardaglig skötsel och framtida veterinärbesök enklare.

Standarden tillåter enfärgat, flerfärgat och fläckigt. Helvitt, mer än 80 procent vitt, svart med tanteckning samt leverfärg är däremot färger som inte uppmuntras. Färg säger inget säkert om temperament eller hälsa. Hudrodnad, klåda, återkommande slickande på tassarna eller förändringar i öronen bör bedömas efter symtom, inte efter pälsfärg.

## Temperament och personlighet

En amstaff ska vara alert, nyfiken och modig, men rasbeskrivningar visar ett ideal och genomsnitt – inte hur varje hund blir. SKK:s BPH-material visar relativt hög socialitet och energi på gruppnivå, samtidigt som variationen mellan individer är stor. Uppväxt, erfarenheter och träning spelar roll, men även nära släktingars beteende är relevant när du väljer valp.

Be uppfödaren att förklara föräldrarnas BPH-resultat och, när det finns, mentalindex med konkreta vardagsexempel. Fråga hur de reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag, hantering och hundmöten. Träffa helst tiken och andra nära släktingar. Ett ord som ”social” säger betydligt mindre än en beskrivning av hur hunden återhämtar sig efter något oväntat.

Rasen är fysiskt kraftfull och kan vara påstridig. Det gör lugna, kontrollerade möten viktigare än att hunden måste hälsa på alla. Varken rasnamnet eller könet kan avgöra om en amstaff fungerar med en viss hund, katt eller ett smådjur. Bedöm i stället individens tidigare erfarenheter, intresse för att jaga eller leka och förmåga att avbryta och koppla av.

Vid introduktion till katt bör katten ha egna säkra platser och kunna lämna situationen. Använd grind eller annan avskiljning, håll de första mötena korta och lugna och förhindra jakt från början. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är väl känt – och acceptera att vissa kombinationer aldrig blir säkra.

Amstaff kan leva i en barnfamilj, men en vuxen ska alltid ansvara för samspelet. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila ostört, och hunden ska ha en egen fredad plats. På grund av styrkan bör barn inte själva hantera hunden i situationer där ett plötsligt ryck eller hundmöte kan bli svårt att kontrollera.

## Träning och motion

Amstaffen behöver fysisk aktivitet och mental sysselsättning varje dag, men ett fast timtal passar inte alla. En ung hund, en frisk vuxen och en hund med smärta eller ledproblem behöver olika upplägg. Bedöm nivån efter ålder, hälsa, återhämtning och hur hunden fungerar hemma efter aktiviteten. Målet är en vältränad hund som kan växla mellan aktivitet och vila, inte att trötta ut den till varje pris.

Promenader kan kombineras med nosarbete, spår, lydnad och korta problemlösningsuppgifter. SKK lyfter bland annat nosework, spår och lydnad som lämpliga aktiviteter. Öka längd och belastning stegvis och håll hunden i ett sunt hull. Om hunden plötsligt rör sig annorlunda, tvekar inför att hoppa in i bilen eller återhämtar sig sämre bör en veterinär bedöma orsaken. Försök inte lösa det med mer träning.

Vardagsträningen bör börja tidigt och bygga på belöningar, tydliga rutiner och små steg. För en stark amstaff är följande färdigheter särskilt värdefulla:

- att gå i löst koppel och kunna vända bort från ett hundmöte;
- en väl inlärd inkallning och en signal för att lämna något;
- lugna hälsningar utan hopp eller drag;
- att kunna vänta och koppla av lugnt bakom en grind eller annan avskiljning;
- trygg hantering av tassar, klor, öron, mun och kropp.

Träning med smärta, rädsla eller hårda korrigeringar riskerar att skada både tillit och inlärning. Belöna det beteende du vill se, gör övningen lättare när hunden misslyckas och ta hjälp av en kunnig instruktör tidigt om styrkan eller reaktionerna blir svåra att hantera.

## Hälsa

För amstaff är höftleder, armbågar, hud och korsband viktiga områden att fråga om. SKK nämner höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi, korsbandsproblem samt hudbesvär som klåda, utslag, röda tassar och allergi. Det betyder inte att varje hund drabbas. Be om konkreta uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare kullar i stället för att nöja dig med att de sägs vara ”friska linjer”.

För svenskregistrerad avel ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning, och för amstaff krävs dessutom officiell ED-status. En registrerad status betyder bara att resultatet finns – inte automatiskt att leden är utan anmärkning. Kontrollera därför de faktiska graderna. Rasklubbens avelsstrategi rekommenderar också att den planerade kullens preliminära HD- och ED-index ligger över 100; det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med registreringsreglerna.

NCL-A är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan och kan ge problem med balans och koordination, ofta först vid tre till fem års ålder. Nedärvningen är autosomalt recessiv med ofullständig penetrans. DNA-resultat registreras som normal, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte detsamma som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be att få se registrerade resultat och förstå hur kombinationen är planerad.

När du bedömer en kull bör du därför kontrollera:

- föräldrarnas exakta HD- och ED-resultat samt kullens preliminära index;
- NCL-A-status och hur resultatet påverkar parningen;
- BPH och mentalindex där det finns, kompletterat med vardagsbeteende hos nära släktingar;
- hudproblem, korsbandsskador och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

American staffordshire terrier utvecklades i USA ur de bull-and-terrier-hundar som följde med immigranter under 1800-talet. Den amerikanska rasklubben beskriver sådana hundar i landet redan omkring 1870. Historiken rymmer en bakgrund i hundkamper, men den moderna rasens officiella standard och avelsarbete ska bedömas utifrån dagens krav på funktion, hälsa och temperament.

År 1936 tog American Kennel Club in hundarna i sin stambok under namnet Staffordshire Terrier. Namnet ändrades till American Staffordshire Terrier från den 1 januari 1972 för att skilja rasen från den då erkända Staffordshire Bull Terrier. Den första amstaffen registrerades hos SKK 1991.

Datumen förklarar varför namnen har ändrats, men de gör inte alla hundar med liknande utseende till samma ras. För dagens valpköpare är en kontrollerbar stamtavla, dokumenterade hälsodata och kännedom om nära släktingar mer värdefulla än lösa etiketter om ”pitbulltyp”.

## Att leva med rasen

Amstaff kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet, återhämtning och trygga rutiner. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen fungerar. I flerbostadshus behöver du kunna hantera hunden säkert i trapphus, hiss och trånga passager, förebygga störande ljud och ordna rastning utan att varje tur präglas av svåra hundmöten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg vuxen hund bör efter träning bara vara ensam några timmar åt gången. Jordbruksverkets regel om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte en rekommenderad ensamhetstid. Planera därför för valptid, arbetsdagar och reservhjälp innan hunden flyttar in.

Tänk också igenom fysisk kontroll. Sele eller halsband ska sitta säkert, kopplet ska ge ett stabilt grepp och den som rastar hunden måste kunna hålla den om något oväntat händer. Detta är inte ett argument för hårda metoder; det är en praktisk följd av rasens styrka. God framförhållning, avstånd och inlärda alternativ förebygger fler problem än sena korrigeringar.

Resor kräver särskild kontroll. American staffordshire terrier och korsningar med rasen är förbjudna i Norge, vilket omfattar införsel. Danmark förbjuder också rasen och korsningar vid vistelse. Där finns ett begränsat undantag för direkt genomresa med bil utan onödiga uppehåll, men det är inte samma sak som att få semestra i landet. Tåg omfattas inte av undantaget. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuell information hos norska Mattilsynet och danska Fødevarestyrelsen innan du bokar en resa eller väljer färdväg.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar strukturerad träning, kan ordna daglig aktivitet och har marginal för en hund som är både social och fysiskt krävande. Om hushållet saknar tid för ensamhetsträning, säkra introduktioner, koppelträning och noggrann uppföljning av hälsa är en mindre kraftfull eller mindre krävande ras ofta ett bättre val.

American staffordshire terrier

American staffordshire terrier: muskulös, medelstor och människoorienterad hund med kort, lättskött päls i många olika färger. Kärleksfull, energisk och mycket lättlärd med konsekvent, positiv träning. Behöver daglig motion, mental stimulans, socialisering och ansvarsfull hantering.

Weird stuff's

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Black Cruel's

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Eldtassens

Agazzis

Karlstorpets Cockrar

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Ylles

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

Tinyqueens

## Snabbfakta

- Berner sennenhund är en stor schweizisk gårdshund som ursprungligen användes för att vakta, dra och driva boskap. I dag är den främst sällskaps- och allroundhund.
- Hanar är 64–70 cm i mankhöjd, med 66–68 cm som ideal. Tikar är 58–66 cm, med 60–63 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasen ska vara självsäker, uppmärksam, godmodig och tillgiven familjen samt vänlig mot främmande personer.
- En vuxen hund behöver ordentlig aktivitet varje dag. Valpar och unghundar ska däremot inte motioneras målmedvetet eller belastas hårt.
- Den långa dubbelpälsen behöver normalt gås igenom varje vecka och oftare under fällning.
- För svensk avel krävs officiella resultat för både höfter och armbågar före parning. SH-testet för histiocytärt sarkom är ett risktest, inte ett besked om att hunden är frisk eller sjuk.
- Tumörsjukdomar och låg levnadsålder är rasens allvarligaste hälsoproblem. Släktingars livslängd och dokumenterade dödsorsaker är därför viktiga vid valpköp.

## Utseende och päls

Berner sennenhund är stor och kraftig men ska samtidigt vara rörlig, harmonisk och välbalanserad. Kroppen är ungefär tio procent längre än mankhöjden och ska vara kompakt snarare än långsträckt. En tung siluett är inte samma sak som korrekt rastyp: hunden ska röra sig fritt och bära sin storlek utan övervikt.

Hanar ska vara 64–70 cm höga, helst 66–68 cm. Tikar ska vara 58–66 cm, helst 60–63 cm. Rasstandarden har inget viktmått. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull i stället för att försöka nå ett visst antal kilo.

Huvudet ska vara kraftigt men inte för tungt. Ögonen är mörkbruna och mandelformade, och öronen är medelstora och trekantiga. Den buskiga svansen når minst till hasen och bärs hängande i vila, men får komma upp i rygghöjd i rörelse.

Pälsen är lång och glänsande, rak eller svagt vågig. Grundfärgen är kolsvart med djupt roströda tecken på kinder, över ögon, på ben och i bringa. Vitt finns bland annat i en symmetrisk bläs samt på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärda, men teckningens symmetri säger inget om hundens hälsa.

Svenska Kennelklubbens rasguide rekommenderar borstning eller genomkamning en gång i veckan och dagligen under fällning. Anpassa efter individ och årstid. Arbeta ned till huden och kontrollera bakom öronen, i armhålorna och i behängen där tovor lätt gömmer sig. Känn samtidigt efter knölar, ömhet och hudförändringar.

Förlägg längre sommaraktivitet till svalare tider, erbjud skugga och vatten och låt hunden vila om den inte återhämtar sig normalt. Lämna aldrig hunden i en varm bil, inte heller i skugga eller med en ruta på glänt.

## Temperament och personlighet

En rastypisk berner sennenhund ska vara trygg, godmodig och följsam, inte rädd eller aggressiv. Standarden beskriver också en uppmärksam och vaksam hund som är tillgiven familjen och vänlig mot främmande personer. Det är en målbild för avel och mentalitet, inte en garanti för varje valp eller varje situation.

Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men en yvig unghund i den här storleken kan välta ett barn, dra omkull en vuxen eller tränga en besökare utan aggressiv avsikt. Träna därför tidigt på fyra tassar i golvet, lugna hälsningar, koppelgående och att lägga sig på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Ge den lugna erfarenheter av människor, hundar, trafik, underlag, hantering och olika miljöer, med möjlighet att iaktta på avstånd. Återkommande rädsla ska tas på allvar, inte förklaras bort som att rasen är ”mjuk”.

Berner sennenhund kan fungera väl med barn och andra djur, men individ och introduktion avgör. Barn ska inte klättra på hunden eller störa dess sömn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och en vuxen ska alltid vara med när små barn och hund umgås.

## Träning och motion

En vuxen berner sennenhund behöver ordentlig motion och meningsfull aktivitet varje dag, men inget fast minutantal. Anpassa efter ålder, hull, hälsa, kondition, underlag och temperatur. Promenader med tid att nosa, vardagslydnad, sökövningar och lek ger en bättre vardag än att bara försöka trötta ut hunden.

För valpar och unghundar skiljer Svenska Kennelklubben mellan naturlig rörelse och målmedveten motion. Låt hunden röra sig i egen takt och vila vid behov. Planerade löppass, upprepade hopp och tungt dragarbete får vänta tills den är fysiskt mogen. Utgå inte från en enkel femminutersregel; anpassa i stället aktiviteten efter hundens rörelser, trötthet och återhämtning.

Korta, tydliga och belöningsbaserade träningspass passar bra. Prioritera sådant som blir svårt att lära in först när hunden är fullstor:

- att följa ett lätt koppel och vända med föraren
- att hälsa utan att hoppa eller luta hela sin tyngd mot någon
- inkallning och kontakt trots störningar
- att vänta vid dörrar och gå lugnt in och ut ur bilen
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

Rasens bakgrund kan tas till vara genom nosarbete, lydnad, rallylydnad, klövjning eller rasklubbens drag- och arbetsprov. Drag med last kräver rätt utrustning, gradvis uppbyggnad och en fysiskt mogen, frisk hund.

## Hälsa

Hälsa och livslängd måste väga tungt vid val av berner sennenhund. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver tumörsjukdomar som rasens största hälsoproblem och visar att den låga levnadsåldern består. Ingen kan ändå lova en enskild hund ett visst antal år.

I de svenska dödsfallsdata från försäkringsbolag för 2016–2021 som avelsstrategin redovisar var medianåldern 5,5 år. I en schweizisk studie av klubbregistrerade hundar födda 2001–2002 var medianöverlevnaden 8,4 år. Population, tidsperiod och metod skiljer sig, så talen är inte samma slags prognos. De visar varför hälsa och livslängd i nära släkt är viktigare än ett generellt spann.

Tumörer stod för mer än hälften av dödsfallen i både en schweizisk och en nederländsk studie. Histiocytärt sarkom är den tumörform som rasens hälsoarbete särskilt riktas mot. SH-testet delar in hundar i lägre, genomsnittlig eller högre genetisk risk jämfört med rasen. Det är inte ett diagnostiskt test: en hund med lägre risk kan bli sjuk och en hund med högre risk kan förbli frisk.

HSIMS bedömer en tänkt kombination utifrån SH-resultat. Verktyget ska vägas samman med livslängd, övrig hälsa, släktskap och funktion. Ensidigt urval för lägsta risk minskar den genetiska variationen. SH-test rekommenderas i avelsstrategin men krävs inte för SKK-registrering. Svenska Sennenhundklubbens valpförmedling kräver däremot sedan 2025 att båda föräldrarna är testade.

Båda föräldrarna måste ha officiell HD- och ED-status före parning för att avkomman ska kunna SKK-registreras. HD D eller E och ED grad 2 eller 3 får inte användas. Avelsstrategin rekommenderar dessutom ED-fria föräldrar och att deras genomsnittliga HD- och ED-index överstiger 100. Index 100 motsvarar rasens genomsnitt och väger in släktingar; index och röntgade kullsyskon säger därför mer än ett enskilt resultat.

Renal dysplasi, RD, är en allvarlig störning i njurarnas utveckling som främst drabbar unga hundar. Bekräftade fall registreras centralt och säker diagnos kräver undersökning av njurvävnad. Familjär nefropati är en annan dokumenterad njursjukdom som oftare drabbar unga vuxna. Det finns inget enkelt DNA-test som kan visa att en kombination är fri från dessa sjukdomsanlag.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat och kombinationens aktuella index
- hur många kullsyskon och tidigare avkommor som har röntgats och deras resultat
- SH-resultat och hur HSIMS samt genetisk variation har vägts in
- njursjukdomar, tumördiagnoser, livslängd och verifierade dödsorsaker hos föräldrar, syskon och äldre släktingar

## Historia och ursprung

Berner sennenhund har sitt dokumenterade ursprung som gårdshund i alpområdet kring Bern i Schweiz. Den vaktade gårdar, drog last och hjälpte till med boskap. Hundarna kallades Dürrbächler efter värdshuset Dürrbach vid Riggisberg, där den långhåriga, trefärgade typen var vanlig.

Dürrbächler visades på hundutställningar 1902, 1904 och 1907. I november 1907 bildade uppfödare kring Burgdorf Schweizerischen Dürrbach-Klub för att renavla hundarna och definiera rasens kännetecken. Namnet berner sennenhund etablerades senare i anslutning till de andra schweiziska sennenhundarna.

Påståendet att rasen härstammar från romerska mastiffer återkommer ofta, men det ingår inte i den säkert dokumenterade historiken. Den användbara kärnan är den lokala gårdshunden kring Bern, arbetet med vakt, drag och boskap samt den organiserade rasbildningen i början av 1900-talet.

## Att leva med rasen

Berner sennenhund kräver plats i vardagen, inte bara på golvet. Lägenhet kan fungera, men kontrollera trappor, hiss, hala golv, närhet till rastning och hur en sjuk hund ska transporteras. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och samarbete.

Planera för en stor bädd, en bil och en sele som rymmer hunden, foder, försäkring och utrymme att torka en blöt päls. Ordna halksäkra ytor där det behövs. Det är bättre att lösa sådant medan hunden är ung än när den har ont.

Ensamhet måste tränas individuellt. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka först när den kan lägga sig och komma till ro. Ihållande pip, vandrande, flämtande eller krafsande visar att steget blev för stort. Rasens tillgivenhet är inte ett bevis på separationsproblem, men den är heller ingen garanti för att hunden klarar en hel arbetsdag ensam.

Introducera hund och katt stegvis. Börja åtskilda, låt dem vänja sig vid varandras doft, ge katten en hundfri plats och hindra hunden från att jaga. Korta möten bakom grind eller med hunden i koppel kan sedan förlängas när båda är avslappnade. Samma lugna princip gäller möten med andra hundar; storleken gör tidig koppelkontroll extra viktig.

En bra uppfödare kan tala om både styrkor och problem i släkten och visar dokumentation, inte bara testnamn. Välj en kombination där hälsa, mentalitet, funktion och genetisk variation har bedömts tillsammans. Öppenhet om sjuka och avlidna släktingar är minst lika värdefull som fina föräldraresultat.

Berner sennenhund

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Deutscher Club für Berner Sennenhunde e.V. (Germany)

Société Centrale Canine (France)

Stor schweizisk gårdshund med kraftig, välbalanserad kropp och tjock trefärgad päls. Kärleksfull, människoorienterad och oftast mild mot barn. Behöver måttlig daglig motion, svalt klimat, regelbunden pälsvård och vänlig, konsekvent träning. Hälsokontroller är avgörande på grund av ledproblem och cancer.

Snöälvens

Telge's Bling Bling

## Snabbfakta

- Borderterrier är en liten brittisk jakthund som utvecklades för att följa ryttare och foxhounds och arbeta i rävgryt.
- Rasstandarden anger ingen mankhöjd. Vikten är 5,9–7,1 kg för hanar och 5,1–6,4 kg för tikar.
- Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men har också terrierns självständighet, uthållighet och jaktlust.
- Den sträva dubbelpälsen handtrimmas när den mogna täckpälsen släpper, vanligen minst två gånger om året.
- Borderterrier behöver daglig fysisk och mental aktivering. Inkallning och lugn kring vilt är viktiga delar av vardagsträningen.
- I Sverige finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram, men rasklubben rekommenderar att avelsdjur har känd status för SLEM.
- Rasen kan fungera i både lägenhet och hus om den får rätt aktivitet, kan koppla av och inte stör omgivningen med skall.

## Utseende och päls

Borderterriern är liten men byggd för arbete, inte för att vara nätt eller ömtålig. Kroppen ska vara djup, smal och ganska lång, med en bröstkorg som går att omspänna med händerna. Den formen hjälpte hunden att ta sig fram i gryt, samtidigt som den skulle orka följa jakten ovan jord. Huvudet brukar beskrivas som utterlikt, med kort nosparti, små framåtvikta öron och ett vaket uttryck.

Rasstandarden anger medvetet ingen mankhöjd. För den som jämför valpar är därför vikt, proportioner, hull och funktion mer användbara än ett påstått exakt höjdspann. Standardvikten är 5,9–7,1 kg för en vuxen hane och 5,1–6,4 kg för en vuxen tik. En borderterrier ska kännas smidig och muskulös utan att bröstkorgen blir bred eller hunden bär onödig vikt.

Pälsen består av en hård, tät täckpäls och en tätt liggande underull. Godkända färger är röd, vetefärgad, grizzle and tan samt blue and tan. När täckpälsen är mogen lossnar den relativt lätt och plockas då bort för hand. De flesta behöver en grundlig handtrimning minst två gånger per år, men pälsens mognad — inte kalendern — avgör rätt tidpunkt. Mellan trimningarna räcker regelbunden kamning och kontroll av hud, öron, klor och tänder långt.

Pälsvården bygger på att den mogna, sträva täckpälsen plockas bort för hand. Maskinklippning är därför inte samma behandling som handtrimning. Be en trimmare med erfarenhet av strävhåriga terrier visa hur en mogen päls känns. Borderterrier fäller hår, och rasen är inte allergifri.

## Temperament och personlighet

En typisk borderterrier förenar socialt intresse med stor handlingskraft. Rasen behövde samarbeta med människor och hundar ovan jord men fatta egna beslut i ett gryt. Det märks i dag som nyfikenhet, envishet och snabb problemlösning. Hunden kan vara mycket följsam när uppgiften känns meningsfull och lika snabbt välja ett doftspår om träningen inte lönar sig.

En svensk BPH-sammanställning beskriver de testade hundarna som förhållandevis sociala, nyfikna och trygga, med låg framträdande rädsla och aggressivitet. Resultatet ska läsas som en tendens i just det undersökta urvalet: bara omkring tre procent av den aktuella svenskfödda populationen ingick, och variationen mellan individer var tydlig. Titta därför på föräldrar, nära släktingar och uppfödarens vardagsbeskrivning, inte bara på ett rasomdöme.

Med barn kan en stabil borderterrier bli en engagerad kamrat, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Detsamma gäller möten med andra hundar: många fungerar socialt, men kön, erfarenheter och individ spelar roll.

Jaktlusten är den viktigaste osäkerheten kring andra djur. En hund som vuxit upp med en katt kan lära sig att leva lugnt med just den katten, men det säger inte säkert hur den reagerar på en springande katt utomhus. Kaniner, gnagare och andra smådjur bör hållas fysiskt åtskilda. Tidiga, kontrollerade introduktioner kan förbättra förutsättningarna men tar inte bort en medfödd jaktrespons.

## Träning och motion

Borderterrier behöver använda både kropp och huvud varje dag, men ett exakt minutmål säger mindre än hur hunden fungerar efter aktiviteten. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, tid att nosa, korta träningspass och en tydlig övergång till vila. Spår, nosework, sökövningar, agility och lydnad kan passa rasens arbetslust. Höj belastningen stegvis för valpar och otränade hundar.

Träna med belöningar och dela upp färdigheter i små steg. Hårda korrigeringar kan skapa konflikt utan att göra ett spännande viltspår mindre lockande. Mat, lek, rörelse och chansen att få nosa kan alla fungera som belöning. Korta pass med tydligt mål brukar ge bättre resultat än långa upprepningar.

Inkallning bör tränas tidigt, men planera också för de dagar då träningen inte räcker. Börja i lätt miljö, belöna snabbt och bygg störningar gradvis. En väl anpassad sele och långlina ger rörelsefrihet utan att hunden kan fullfölja en jakt. Släpp bara hunden där lagar, miljö och den enskilda hundens förmåga gör det säkert. Ett stabilt stopp, frivillig kontakt och förmågan att vända bort från en retning är minst lika användbara som själva inkallningssignalen.

En borderterrier behöver också lära sig att inte alltid vara i gång. Om hunden efter aktivitet fortfarande har svårt att sova, vaktar fönster, skäller eller söker nya projekt kan den behöva mer återhämtning och tydligare lugna rutiner, inte automatiskt längre motion. Om den däremot tappar muskelkondition, blir rastlös eller börjar skapa egna jakt- och grävprojekt behöver vardagens innehåll ses över.

## Hälsa

Det finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram för borderterrier i SKK. I 2026 års registreringsregler finns heller inga särskilda krav på resultat från höft-, knä-, ögon- eller hjärtundersökningar för rasen. Det betyder inte att hälsa är oviktig. Valpköparen behöver fråga om relevanta problem i familjen och skilja bindande regler från frivilliga undersökningar och rasklubbens avelsråd.

SLEM, ibland kallat shaking puppy syndrome, är en allvarlig neurologisk störning där valpar får okontrollerade skakningar och koordinationsproblem när de försöker stå och gå. Rasklubben rekommenderar känd SLEM-status hos avelsdjur genom DNA-test eller verifierad härstamning. Avelsråden utgår från recessiv nedärvning: en frisk bärare kan paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund utan att valpar blir sjuka, samtidigt som genetisk variation bevaras. Laboratoriet bakom det tillgängliga testet anger dock att den bakomliggande varianten ännu inte har publicerats vetenskapligt. Be därför uppfödaren visa resultat och förklara kombinationen, inte bara säga att hundarna är “testade”.

CECS, numera ofta beskrivet som paroxysmal dyskinesi eller PGSD, är ett annat tillstånd. Drabbade hundar kan få episoder med onormala rörelser, muskelryckningar och fall, ofta med bibehållet medvetande. En studie fann ingen enskild genetisk region som förklarade tillståndet, och det finns inget motsvarande enkelt DNA-test. Episoder kan likna andra neurologiska problem. Filma händelsen om det går säkert och låt veterinär utreda den; ändra inte behandling eller kost efter en diagnos du själv ställt på nätet.

I rasklubbens långsiktiga hälsoarbete följs även återkommande krampliknande episoder, hud- och magproblem samt mun- och tandhälsa. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar har mått över tid, inte bara vilka intyg som fanns när parningen gjordes. En seriös genomgång omfattar SLEM-status och föräldrakombination, eventuella episoder, långvarig klåda eller magbesvär, tandförluster och annan återkommande sjuklighet.

## Historia och ursprung

Borderterriern formades i Border District på gränsen mellan England och Skottland. Där behövdes en terrier som orkade följa hästar och foxhounds över ojämn mark men samtidigt var smal nog att gå ner i gryt när räven sökte skydd. Rasens storlek, vädertåliga päls, uthållighet och självständiga arbetssätt hänger ihop med den uppgiften.

Lokala terriertyper hade flera namn innan Border Terrier blev den gemensamma beteckningen. Den brittiska kennelklubben erkände rasen 1920. De första dokumenterade importerna till Sverige kom under 1930-talet. Importer och avelsarbete från 1960-talet lade sedan grunden för en mer varaktig svensk population.

Rasen används fortfarande i jakt, bland annat som grythund, stötande eller kortdrivande hund och vid eftersök. Många lever samtidigt som aktiva sällskapshundar. Arbetsbakgrunden är därför inte bara historia: den förklarar varför dagens borderterrier gärna följer spår, undersöker håligheter och fortsätter en uppgift även när ägaren har andra planer.

## Att leva med rasen

Borderterrier passar bäst hos den som uppskattar en liten hund med mycket initiativ och kan kombinera aktivitet med tydliga säkerhetsrutiner. Lägenhet eller hus är mindre avgörande än tillgången till rastning, mental sysselsättning och vila. I flerbostadshus behöver du tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och rörelse utanför fönster. I hus behöver staketet tåla både grävning och ett plötsligt intresse för vilt.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Valpar kan inte lämnas som vuxna hundar, och en vuxens trygghet varierar med individ och situation. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam. Bedöm i stället om hunden faktiskt kan vila utan oro, skall eller destruktivt beteende och ordna hjälp innan den gränsen passeras.

Inför ett hem med katt ska katten ha hundfria zoner och flyktvägar. Håll hunden kopplad i början, belöna lugn och förhindra varje jaktförsök. Med barn behövs vuxennärvaro och enkla regler: stör inte hunden när den äter eller vilar, och låt hunden gå undan. Sådana rutiner är viktigare än generella påståenden om att rasen “alltid” är bra med barn eller djur.

Fråga uppfödaren om följande innan du bestämmer dig:

- Vilken SLEM-status har föräldrarna, och varför är just kombinationen säker?
- Finns CECS/PGSD-liknande episoder, återkommande hud- eller magbesvär eller tandproblem hos nära släktingar?
- Hur fungerar föräldrarna med vila, främmande människor, hundar, ljud och vilt?
- Finns BPH, jaktliga meriter eller andra beskrivningar som går att läsa i sitt sammanhang?
- Vilken hjälp får du med handtrimning, inkallning och vardagsfrågor efter köpet?

För en förstagångsägare kan borderterrier vara ett bra val om jaktlust, pälsvård och konsekvent träning känns lockande snarare än besvärliga. Den som främst söker en hund som kan gå lös överallt, automatiskt lämnar smådjur i fred eller nöjer sig med samma korta runda varje dag bör välja efter andra egenskaper.

Borderterrier

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Deutscher Terrier Club (Germany)

French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Liten, kraftig terrier som ursprungligen avlades vid gränsen mellan England och Skottland för rävjakt. Tillgiven och starkt knuten till familjen, men självständig med stark jaktinstinkt. Behöver 1–2 timmars motion dagligen, säker inhägnad och vänlig, konsekvent träning. Den sträva, vädertåliga pälsen behöver borstning och ibland trimmas för hand.

Datjnos

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Sönnarebys

## Snabbfakta

Flatcoated retriever är en brittisk, erkänd apporterande fågelhund i FCI:s grupp 8. Rasen är avlad för att söka efter och hämta fällt vilt på land och i vatten, så samarbete, apporteringslust och förmåga att arbeta i varierad terräng är centrala egenskaper – även hos hundar som främst lever som sällskap.

- Önskvärd mankhöjd är 58–61 cm för hanar och 56–58 cm för tikar.
- Önskvärd vikt i god kondition är 27–36 kg för hanar och 25–32 kg för tikar. Måtten beskriver standardens ideal, inte vad varje vuxen hund kommer att väga eller mäta.
- Godkända färger är svart och leverbrun.
- Rasidealet är en positiv, vänlig, vaken och lyhörd hund. Energi, intensitet och förmåga att komma till ro varierar mellan individer och familjer.
- Flatcoated retriever behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete varje dag. Enbart långa promenader ersätter inte meningsfulla uppgifter.
- Tumörsjukdomar är ett viktigt hälsoproblem i rasen. Inget enskilt test kan visa att en valp eller avelslinje är fri från framtida cancerrisk.

## Utseende och päls

Flatcoated retriever ska vara stark utan att bli tung och spänstig utan att se tunn ut. Den funktionella balansen är viktigare än mycket benstomme, mycket päls eller hög kroppsvikt. Rörelserna ska vara fria, flytande och regelbundna framifrån och bakifrån.

Huvudet är långt och välformat, med flat, måttligt bred skalle och ett obetydligt stop. Käkarna ska vara tillräckligt långa och kraftiga för apporteringsarbetet. Kroppen har djup, ganska bred bröstkorg och ett kort, kraftigt ländparti. Svansen bärs glatt men inte högt över rygglinjen.

Pälsen är tät, av fin till medelgrov struktur och så rak som möjligt. Ben och svans har tydliga fanor när hunden är färdigutvecklad. Endast svart och leverbrun ingår i standarden; gult förekommer men är inte en godkänd utställningsfärg.

Pälsvården bör följa hundens faktiska päls och vardag, inte ett fast kalenderintervall. Kamma igenom pälsen ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och i fanorna. Efter bad eller arbete i vatten och tät terräng behöver hunden torkas och gås igenom för tovor, hudirritation, frön, små sår och skadade trampdynor. Öronen ska hållas torra och kontrolleras vid lukt, rodnad eller klåda. Trimning kan hålla tassar och fanor funktionella, men pälsen ska inte formas till en tung eller överdriven silhuett.

## Temperament och personlighet

Flatcoated retriever ska vara förtroendeingivande, positiv, vänlig, vaken och lyhörd, men rasstandarden är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ. En valpköpare bör därför bedöma föräldrar, vuxna släktingar och hur uppfödaren följer upp hundarnas vardagsbeteende, inte nöja sig med att rasen beskrivs som glad.

I SKK:s BPH-analys av 209 svenskfödda hundar uppfattades rasen överlag som trygg, energisk, nyfiken, lekfull och social. Samma analys betonar variationen inom rasen och lyfter att hög nyfikenhet och snabb reaktion också kan hänga ihop med svårigheter att koppla av. Underlaget är dessutom en beskrivning av deltagande hundar, inte ett facit för en valp. Titta därför efter både arbetslust och återhämtning: kan de vuxna hundarna hälsa utan att tappa all självkontroll, hanteras lugnt och vila när inget händer?

Rasen är ofta social, men barn-, hund- och kattvänlighet ska aldrig antas på rasnamnet. En stark och entusiastisk hund kan välta ett litet barn även utan ont uppsåt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Introduktion till hundar och katter bör ske stegvis. Tidigare erfarenhet, intresse för att jaga och förmåga att avbryta på signal väger tyngre än en allmän beskrivning av rasen.

## Träning och motion

Flatcoated retriever behöver dagligen använda både kropp och huvud, men det finns ingen seriös universell minut- eller timkvot. Rätt nivå beror på ålder, hälsa, kondition, aktivitetens intensitet och hur hunden återhämtar sig. En bra dag innehåller en blandning av rörelse, nosarbete, apportering, samarbete och ostörd vila.

Apportering och sök ger ofta mer än att bara öka promenadlängden. Dummies, enkla markeringsövningar, närsök, spår, jaktträning eller Funktionsbeskrivning Retriever kan ge utlopp för egenskaper som rasen är avlad för. Jaktprov och praktisk jakt passar den som vill utveckla arbetet vidare, men varje ägare kan bygga vardagsuppgifter där hunden får söka, bära, lämna av och vänta på signal.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar en snabb och samarbetsinriktad retriever. Prioritera tidigt:

- följsamhet och koppelgående innan hunden blir fullstark;
- inkallning och stopp även när något rör sig eller luktar spännande;
- lugna hälsningar med fyra tassar i marken;
- att bära och lämna föremål utan konflikt;
- stadga, passivitet och förmåga att växla ned efter aktivitet;
- frivillig hantering av tassar, öron, mun och päls.

Vattenarbete kan vara ett bra utlopp, men vattenintresse är inte samma sak som simkunnighet. Börja grunt, visa en säker väg upp, undvik strömt eller mycket kallt vatten och lämna aldrig hunden utan uppsikt. Växande hundar behöver varierad, gradvis uppbyggd belastning; upprepade tvära stopp, höga hopp och ensidig bollkastning är inte en genväg till god kondition.

## Hälsa

Tumörsjukdomar är den viktigaste rasspecifika hälsosak som en valpköpare behöver förstå. SKK och rasklubben beskriver en överrepresentation av flera tumörformer, och flatcoated retriever är dokumenterat predisponerad för bland annat histiocytärt sarkom. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men risken kan inte avfärdas med ett gentest, ett normalt veterinärintyg eller friska unga föräldrar.

Be om ålder och dödsorsak för föräldrar, mor- och farföräldrar, hel- och halvsyskon samt tidigare kullar. Fråga vilka diagnoser som faktiskt är veterinärbekräftade och hur uppfödaren använder information om äldre släktingar. Hos den egna hunden bör en ny eller växande knöl, ihållande hälta, oförklarlig viktnedgång eller tydlig förändring i aptit och ork bedömas av veterinär. Sådana tecken har många möjliga orsaker och ska inte självdiagnostiseras som cancer.

För svenskregistrerad avkomma kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning. Känd status betyder att ett resultat finns – inte automatiskt att höften är graderad A eller B. Kontrollera därför själva graden och resultaten hos nära släktingar. ED-röntgen är en viktig kontroll som rasklubben vill se hos fler hundar, men den är inte ett separat krav för att registrera valpar enligt 2026 års regler.

Ögonlysning är inte heller ett formellt SKK-krav för rasen. Flatcoated Retrieverklubbens aktuella rekommendation är att avelsdjur har ett ögonintyg som är högst två år gammalt vid parning. Klubben rekommenderar också gonioskopi när det är möjligt och att känd grad av pektinatligamentdysplasi, PLD, inte dubbleras i en kombination. Be att få se datum, diagnoser och hela resultatet – ordet ”ögontestad” räcker inte.

Renal dysplasi, RD, förekommer i få men allvarliga fall. Det finns inget validerat DNA-test för RD hos flatcoated retriever, så ett kommersiellt testresultat ska inte användas som bevis för att en hund eller kombination är fri. Här är känd diagnos hos nära släktingar och uppfödarens öppenhet mer relevant.

## Historia och ursprung

Flatcoated retriever utvecklades i Storbritannien som en apporterande fågelhund för arbete efter skott. Uppgiften var att söka efter och hämta fällt fågel- och småvilt på land och i vatten, vilket förklarar rasens kombination av nosarbete, samarbetsvilja, bärande och uthållig rörelse.

FCI erkände rasen definitivt 1954 och placerar den bland retrieverraserna med arbetsprov. Flatcoated retriever kom till Sverige på 1960-talet. Exakta berättelser om vilka hundtyper som korsades i varje steg av utvecklingen varierar mellan historiska skildringar; det säkra och praktiskt viktiga är att dagens ras fortfarande ska ha funktion som apportör, inte bara ett retrieverlikt utseende.

## Att leva med rasen

Flatcoated retriever passar bäst hos någon som vill leva med en aktiv arbetande retriever och som också tänker träna lugn. Den kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte automatiskt lätt: storlek, snabbhet och intensiva hälsningar kräver planering, och behovet av samarbete består hela livet.

Lägenhet kan fungera om det är enkelt att komma ut, om hunden får meningsfull aktivitet och om ljud, hälsningar i trapphus och vila tränas. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamt arbete. Ensamhet måste byggas gradvis från korta, trygga stunder; en liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Om arbetsdagen regelbundet innebär lång frånvaro behövs en fungerande plan för sällskap och rastning redan före köpet.

Inför valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de i aktivitet, hantering och vila?
- Vilken officiell HD-grad har varje förälder, och finns ED-resultat samt ledhistorik hos nära släktingar?
- När gjordes senaste ögonlysningen, vad visade hela intyget och finns gonioskopiresultat?
- Hur gamla blev nära släktingar, vad dog de av och vilka tumördiagnoser eller RD-fall är kända?
- Hur följer uppfödaren tidigare kullars hälsa, mentalitet och arbetsförmåga över tid?

Rätt hem får en arbetsvillig, social och mångsidig hund. Fel matchning uppstår ofta när det vänliga rasidealet tolkas som att hunden klarar barn, andra djur, långa ensamma dagar och ett liv utan riktiga uppgifter av sig själv.

Flatcoated retriever

The Flatcoated Retriever Society of Great Britain

The Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

The Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

The Kennel Club (United Kingdom)

Flatcoated retriever är en medelstor till stor, atletisk apporterande fågelhund med slät, svart eller leverfärgad päls och ett vänligt, valpliknande sätt. De är energiska, människoorienterade och mycket lättlärda, och behöver gott om motion, positiv träning, nära familjeliv och uppmärksam skötsel av hälsan.

Dual Lanes

## Snabbfakta

Welsh springer spaniel är en egen brittisk hundras, inte en rödvit variant av engelsk springer spaniel. Den är framtagen som stötande och apporterande jakthund och passar bäst hos någon som vill kombinera ett nära familjeliv med regelbunden träning och friluftsliv.

- Rasen är medelstor och kompakt; mankhöjden är ungefär 48 cm för hanar och 46 cm för tikar.
- Rasstandarden tillåter bara djupt rött och vitt. Pälsen ska vara rak eller slät, silkeslen och tät, med måttliga behäng.
- En typisk welsh springer spaniel är vänlig, glad, arbetsvillig och aktiv. Temperamentet varierar dock mellan individer.
- Rasen behöver mer än promenader runt kvarteret: nosarbete, samarbete och möjlighet att röra sig i varierad terräng är viktiga delar av vardagen.
- I Sverige måste båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning för att valparna ska kunna registreras i SKK. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter.
- Barn, andra hundar och katter kan fungera bra, men rasnamnet är ingen garanti. Individ, uppväxt, introduktion och vuxnas tillsyn avgör mycket.

Det här är framför allt en ras för den som tycker om att göra saker tillsammans med sin hund. En welsh behöver också lära sig att vila, vänta och klara kortare stunder på egen hand; hög aktivitet utan avkoppling skapar inte en balanserad vardag.

## Utseende och päls

Welsh springer spaniel är en stark, symmetrisk och rörlig spaniel byggd för uthålligt arbete. Kroppen är kompakt utan att vara tung, och rörelserna ska vara kraftfulla och markvinnande. Hanar är omkring 48 cm i mankhöjd och tikar omkring 46 cm, men helhetsintryck och funktion är viktigare än att en enskild hund träffar måttet på centimetern.

Färgen skiljer rasen tydligt från andra spanielraser: endast djupt rött och vitt är standardenligt. Pälsen ska ligga rak eller slät mot kroppen, kännas silkeslen och vara tät. Framben, bakben, öron och svans har behäng, men mängden ska vara måttlig. Mycket riklig, lockig eller lättovad päls är inte den funktionella pälstyp som standarden beskriver.

Pälsvården är hanterbar hemma, men den behöver bli en vana. Kontrollera särskilt:

- öron och behäng efter skogsturer, bad och arbete i högt gräs
- armhålor, ljumskar och bakom öronen, där tovor lätt kan börja
- tassar och hår mellan trampdynorna, särskilt under blöta eller snörika perioder
- hud och öron om hunden börjar klia sig, skaka på huvudet eller lukta annorlunda

Borsta när pälsen börjar samla löst hår eller bilda tovor och reda ut skräp innan det hinner fastna. Torka öron och päls efter bad, men rengör inte en frisk hörselgång på rutin utan behov. SKK anger tre till fyra trimningar per år som ett grovt riktmärke, medan rasklubbens råd betonar att behovet är individuellt. Låt därför pälsens tillväxt, tassarnas grepp och luftningen kring öronen styra tidpunkten. Bad behövs när hunden är smutsig, inte efter ett fast kalenderintervall.

## Temperament och personlighet

Welsh springer spaniel ska vara vänlig, gladlynt och mycket aktiv utan att vara aggressiv eller nervös. Som arbetande spaniel förväntas den vilja samarbeta, hålla kontakt och växla mellan aktivitet och lugn. Det gör rasen rolig att träna, men inte automatiskt enkel i varje hem.

Många welshar är nära sina människor och vill delta i vardagen. Vissa möter främlingar öppet, andra behöver tid innan de tar kontakt. Överdriven rädsla, ständig stress eller oförmåga att koppla av bör inte förklaras bort som typiskt för rasen. Rasklubbens avelsstrategi framhåller samtidigt att underlaget från beteendebeskrivningar är begränsat, så säkra påståenden om hela rasens mentalitet vore missvisande.

När du träffar en uppfödare är det därför klokt att titta bortom orden ”vänlig familjehund”. Be att få möta tiken i en vardaglig miljö och fråga hur föräldrar, syskon och tidigare avkommor reagerar på nya platser, människor, ljud, vila och ensamhet. En hund som snabbt kan återhämta sig efter något oväntat och komma till ro visar mer användbar vardagsinformation än enbart meriter eller ett glatt första möte.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar. En vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En ung, ivrig welsh kan hälsa kroppsligt och bära saker i munnen även om avsikten är vänlig. Barn ska inte störa hunden när den äter, sover eller vill gå undan.

## Träning och motion

En welsh springer spaniel behöver daglig fysisk aktivitet, nosarbete och samarbete, men det finns inget auktoritativt timtal som passar alla individer. En bra plan ger hunden tillräckligt att göra utan att den blir uppskruvad, öm eller har svårt att återhämta sig.

Rasens ursprung förklarar träningsbehoven. En spaniel söker av marken framför föraren, stöter vilt så att ett skottillfälle uppstår och apporterar därefter. I vardagen märks samma egenskaper som intresse för dofter, rörelse och föremål. Prioritera därför:

- inkallning och frivillig kontakt, först i enkla miljöer och sedan med större störningar
- långlina där hunden inte ännu kan vara lös säkert
- stadga: att kunna vänta när något rör sig eller när andra hundar arbetar
- att lämna och bära föremål utan konflikt
- en tydlig signal för paus och en lugn plats där hunden kan varva ner

Variera promenader med sökövningar, viltspår, apportering eller annan uppgift där nos och samarbete används. Agility, rallylydnad och lydnad kan också passa individen. Det viktiga är inte att samla aktiviteter, utan att hitta en blandning där hunden kan arbeta koncentrerat och sedan vila.

Valpar och unghundar behöver korta pass, fri rörelse på lämpligt underlag och gradvis ökande belastning. Undvik att jaga trötthet med långa, ensidiga sträckor eller många hopp. För en vuxen hund bör mängden anpassas efter kondition, hälsa, temperatur och vad den gjort dagen före. Tecken som stelhet, ovanligt lång återhämtning, rastlöshet efter aktivitet eller sämre sömn visar att upplägget behöver justeras.

## Hälsa

Welsh springer spaniel betraktas som en förhållandevis frisk ras, men en valpköpare bör särskilt kontrollera höfter och ögon samt fråga om hud- och öronbesvär i nära släkten. Hälsotester minskar osäkerheten; de garanterar inte att en enskild hund förblir frisk.

Rasen omfattas av SKK:s hälsoprogram nivå 2 för höftledsdysplasi. Det innebär att båda föräldrarna måste ha ett officiellt HD-resultat före parning för att avkomman ska kunna registreras. Be att få se de faktiska resultaten och fråga även om syskon och tidigare avkommor. ”HD-röntgad” beskriver bara att undersökningen är gjord, inte vilket resultat hunden fick.

Ögonfrågan behöver hållas isär från HD-regeln. Den svenska registreringsregeln för rasen kräver inte ett ögonresultat, men Welsh Springer Spanielklubben uppmuntrar gonioskopi av avelsdjur. Undersökningen bedömer ögats kammarvinkel och används i arbetet mot glaukom, en allvarlig ögonsjukdom som rasklubben följer särskilt. Fråga om aktuell ögonundersökning och gonioskopi, vilka fynd som finns i nära släkten och hur uppfödaren har vägt resultaten i parningen.

Rasklubbens hälsoenkät pekar också ut öron, klåda, hud och ögon som områden att bevaka. Det betyder inte att varje welsh får problem. Kontrollera hunden efter bad och turer i blöt eller tät terräng, och sök veterinär vid återkommande klåda, rodnad, dålig lukt, huvudskakningar, smärta eller synförändringar.

## Historia och ursprung

Welsh springer spaniel utvecklades ur rödvita spanielhundar i Wales och erkändes som en egen ras i Storbritannien 1902. Skriftliga uppgifter om rödvita spaniels i Wales går tillbaka till 1300-talet, men äldre ursprungsberättelser bör inte göras mer exakta än källorna tillåter.

Hundarna användes framför allt till jakt. Namnet ”springer” syftar på uppgiften att stöta vilt ur skydd, inte på att rasen skulle vara en variant av engelsk springer spaniel. Den moderna rasens funktion omfattar både sök, stöt och apportering, med nära samarbete mellan hund och förare.

Rasen kom till Sverige 1963, och den första svenska kullen föddes 1965. Welsh Springer Spanielklubben bildades 1980. I dag används rasen både till jakt och viltspår samt som aktiv sällskaps- och sporthund, men jaktfunktionen är fortfarande nyckeln till att förstå dess behov och beteende.

## Att leva med rasen

Welsh springer spaniel kan bo i hus eller lägenhet om vardagen ger tillräcklig aktivitet, återhämtning och tillgång till bra promenadmiljöer. En stor tomt ersätter inte gemensam träning, och en lägenhet är inte ett problem i sig. Däremot behöver du planera för våt päls, grus, frön och leriga tassar efter ett aktivt uteliv.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder när hunden är trygg och har kommit till ro. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt bara några timmar per dag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsintervall, inte ett mål för hur länge hunden bör vara ensam. Ordna hjälp om arbetsdagar eller resor gör frånvaron längre än hunden klarar lugnt.

Rasen kan leva med andra hundar, men välj sällskap och introduktion efter individerna. Med katt och smådjur krävs större försiktighet eftersom en stötande jakthund kan reagera på snabb rörelse. Tidig tillvänjning kan hjälpa, men lämna inte säkerheten åt en förmodad ”snäll ras”. Använd grindar, separata viloplatser och övervakade möten tills du vet hur djuren fungerar tillsammans.

Inför ett valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka HD-resultat har båda föräldrarna och deras nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonundersökta och gonioskopierade, och vilka fynd finns i släkten?
- Hur fungerar de med nya miljöer, människor, vila och kortare ensamhet?
- Vilken jaktlust, följsamhet och förmåga att koppla av har tidigare avkommor visat?
- Vilken pälsvård och aktivitet får hundarna i uppfödarens egen vardag?

Welsh springer spaniel passar bäst när du vill ha en aktiv samarbetspartner snarare än en hund som nöjer sig med att följa med passivt. Kan du erbjuda nosarbete, tydlig träning, lugn återhämtning och mycket gemensam tid får rasens arbetslust en konstruktiv plats i familjelivet.

Welsh springer spaniel

The Welsh Springer Spaniel Club of UK

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Medelstor, atletisk rödvit spaniel från Wales, avlad som pålitlig jakthund. Kärleksfull, människoorienterad och knyter ofta starkt band till en person. Behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Känslig, överlag frisk, med en vädertålig päls som trivs i lera och vatten.

Red Candy's

## Snabbfakta

Xoloitzcuintle är en mexikansk hund av urhundstyp som finns i tre storlekar och i både hårlös och pälsad variant. De två hårlagen tillhör samma ras och ska ha samma grundläggande kroppsbyggnad och temperament. Skillnaderna ligger främst i pälsen och tanduppsättningen.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Rasgrupp:** Grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Liten:** 25–35 cm i mankhöjd
- **Mellan:** 36–45 cm i mankhöjd
- **Stor:** 46–60 cm i mankhöjd; vid utställningsbedömning medger rasstandarden upp till 62 cm för särskilt goda exemplar
- **Hårlag:** hårlös eller helt täckt av kort päls
- **Användning:** främst sällskapshund; mellan och stor har även bakgrund som vakthundar
- **Typiska drag:** lugn, alert, intelligent och ibland reserverad mot främlingar

I Sverige registreras en valp först som den storleksvariant som motsvarar det största föräldradjuret. Den definitiva storleken fastställs genom mätning på utställning efter 15 månaders ålder. Det är därför klokt att fråga uppfödaren hur stora nära släktingar har blivit, inte bara vilken storlek som står i valpens första registrering.

## Utseende och päls

Xoloitzcuintle ska vara slank, stark och harmonisk utan att kännas vare sig späd eller tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, ungefär i proportionen 10:9. De långa benen, den rymliga bröstkorgen och den smala svansen ger rasen en ren, atletisk siluett. Öronen är stora och bärs upprätt när hunden är uppmärksam. Svansen hänger med en lätt böj i vila och kan bäras i en båge under rörelse, men ska inte ligga hårt rullad över ryggen.

Den hårlösa varianten saknar all eller nästan all päls på kroppen. En liten mängd korta, sträva hår kan finnas på huvudet och i nacken samt på tassarna och svanstippen. Huden ska vara slät och mjuk. Den känns ofta varmare än huden på en pälsad hund eftersom värmen avges direkt, men kroppstemperaturen är densamma som hos andra hundar.

Den pälsade varianten har kort, tät och slät päls över hela kroppen, normalt utan underull. Pälsen kan vara glesare på magen och insidan av bakbenen. Den kräver i regel enkel pälsvård, men hud, öron, klor och tänder behöver förstås kontrolleras även på en pälsad hund.

Mörka, enhetliga färger föredras i rasstandarden, men färgskalan omfattar bland annat svart, olika grå toner, rödaktigt, leverfärgat, brons och gyllengult. Fläckar förekommer också. Utseendet kan alltså variera betydligt mellan individer och mellan den hårlösa och den pälsade varianten.

Tänderna är en viktig skillnad mellan hårlagen. Många hårlösa hundar saknar vissa tänder eller har roterade tänder, eftersom anlaget för hårlöshet är nära kopplat till tandutvecklingen. Det är en känd egenskap hos varianten och behöver inte bero på dålig skötsel. Den pälsade varianten ska däremot ha en komplett och normalt utvecklad tanduppsättning. Båda behöver regelbunden kontroll av mun och tänder utifrån sin egen tandstatus.

## Temperament och personlighet

Xoloitzcuintle beskrivs som lugn, glad, uppmärksam och intelligent, men ofta med tydlig integritet. Den kan vara mycket fäst vid sina närmaste utan att automatiskt söka kontakt med alla den möter. Reservation mot främlingar är förenlig med rasens ideal; extrem rädsla eller aggressivitet är det inte.

Skillnaden är viktig i vardagen. En trygg, reserverad hund kan avvakta och sedan acceptera en gäst utan att vilja hälsa. En hund som stelnar, flyr i panik eller hotar behöver mer avstånd och en genomtänkt träningsplan. Tvinga inte fram kontakt för att göra hunden “social”. Låt den i stället observera på tryggt avstånd och belöna lugna val.

Mellan- och storvarianten har traditionellt använts som vakthundar. Det kan märkas som uppmärksamhet på ljud, rörelser och besökare. Rasen ska dock inte vara omotiverat skällig eller söka konflikt. Hur mycket en enskild hund signalerar påverkas av både arv, miljö och vad beteendet får för följder hemma.

Inom rasen finns stor individuell variation i öppenhet, aktivitetsnivå och självständighet. Träffa därför gärna valpens föräldrar eller andra vuxna släktingar. Lägg märke till hur de återhämtar sig efter en överraskning, accepterar hantering och beter sig när en okänd person kommer in. Det säger mer än en allmän etikett som “lugn familjehund”.

## Träning och motion

Xoloitzcuintle behöver daglig fysisk aktivitet och uppgifter som engagerar nos och hjärna, men det finns ingen trovärdig minutkvot som passar alla tre storlekar och alla individer. En bra vardag växlar mellan promenader, fri rörelse på säkra platser, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa belastningen efter ålder, storlek, hälsa, väder och hundens förmåga att varva ned.

Rasen kan uppskatta exempelvis lydnad, agility, balansövningar, spår och söklekar. Det viktiga är inte att fylla varje dag med hög intensitet, utan att låta hunden använda kroppen och fatta lagom svåra beslut. En hund som får röra sig mycket men aldrig övar lugn kan fortfarande ha svårt att koppla av.

Träningen fungerar bäst när den är belöningsbaserad, tydlig och uppdelad i hanterbara steg. Självständighet och reservation kan göra hårda korrigeringar särskilt kostsamma för tilliten. Belöna det beteende du vill se och höj svårigheten först när hunden är trygg. Träna tidigt på inkallning, följsamhet, att lämna föremål och att kunna pausa på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna vistas lugnt bland olika människor, hundar, ljud och underlag. Ge den möjlighet att titta, välja avstånd och återhämta sig. Vänj den också gradvis vid hantering av hud, tassar, öron och mun. Det gör vardaglig skötsel och veterinärbesök mindre belastande senare.

## Hälsa

Hud och tänder är de mest rasunika hälsofrågorna hos Xoloitzcuintle, men de ser olika ut hos hårlös och pälsad variant. Den hårlösa hundens tanduppsättning kan vara ofullständig som en följd av hårlöshetsanlaget. Be uppfödaren visa hur valpens och föräldradjurens tänder ser ut, och be veterinären följa den enskilda hundens munhälsa. Att tandluckor är tillåtna i rasstandarden betyder inte att de tänder som finns kan lämnas utan skötsel.

Den nakna huden saknar pälsens naturliga skydd. Unga hundar kan få finnar eller pormaskar under en period, och huden varierar från individ till individ. Däremot ska ihållande klåda, smärta, sår, vätskning, dålig lukt eller återkommande inflammation inte avfärdas som “normalt för rasen”. Då behöver hunden undersökas av veterinär. Undvik starka rengöringsmedel och fasta bad- eller smörjrutiner som inte är anpassade till just hundens hud.

Äldre svenska rasdokument beskriver hudbesvär av varierande grad och enstaka fynd av höftleds-, armbågs- och knäledsproblem. Underlaget bygger till stor del på hundar och undersökningar från 2000-talets första årtionde och visar inte hur vanligt något är i dag. Det är därför mer användbart att granska aktuella uppgifter för föräldrar och nära släktingar än att utgå från en generell sjukdomslista.

Fråga uppfödaren:

- vilka hud-, tand- och andra hälsoproblem som förekommit i linjen
- vilka veterinärundersökningar föräldradjuren har gjort och varför just de valdes
- om nära släktingar haft problem med rörelseapparat, allergiliknande symtom, hörsel eller återkommande hudinflammation
- hur uppfödaren följer upp valparnas hälsa som vuxna

En seriös uppfödare kan förklara både styrkor och osäkerheter i sin avel, i stället för att enbart beskriva rasen som frisk.

## Historia och ursprung

Xoloitzcuintle har ett mycket gammalt ursprung i Mexiko och en tydlig plats i landets förspanska kulturhistoria. Rasnamnet knyts till Xolotl och nahuatlordet för hund. Historiska och arkeologiska källor förknippar hunden med religiösa ceremonier och med föreställningen att den kunde vägleda de dödas själar till den sista vilan.

Varje gammal nakenhundsfigur eller skriftlig uppgift är däremot inte ett säkert bevis för dagens ras. Därför är det mer rättvisande att tala om ett gammalt mexikanskt hundursprung än att ge rasen en exakt ålder på flera tusen år. Påståenden om läkande krafter hör till historiska föreställningar, inte till veterinärmedicinska fakta.

Den moderna organiserade aveln byggdes upp av den mexikanska kennelorganisationen, som har använt Xoloitzcuintle i sin logotyp sedan 1940. Rasen kom till Sverige 1983 och registrerades då som mexikansk nakenhund. Sedan 2016 används ursprungsnamnet Xoloitzcuintle i Sverige.

Den pälsade varianten har ibland hamnat i skuggan av den hårlösa, men är en officiell del av rasen. I dagens svenska domarvägledning ska pälsade och hårlösa hundar värderas likvärdigt utifrån respektive hårlagskrav.

## Att leva med rasen

Xoloitzcuintle kan fungera i många slags hem om vardagen passar individens behov av närhet, aktivitet, trygg introduktion och skydd mot väder. Lägenhet är inte i sig ett hinder. Viktigare är att hunden får komma ut regelbundet, kan koppla av inomhus och tränas så att vaksamhet inte utvecklas till störande skall i ett lyhört hus.

Den hårlösa varianten behöver mer hjälp i stark sol, kyla, regn och vind än en hund med skyddande päls. Anpassa utevistelsen efter temperatur, sol, vind, hudfärg och individ. Skugga och kläder kan ge ett fysiskt skydd, medan hudprodukter bör väljas för just hunden, gärna i samråd med veterinär. Kläder ska sitta bekvämt och inte ge skav eller nya hudbesvär. Den pälsade varianten har ett bättre naturligt skydd men saknar normalt underull, så även den behöver bedömas efter väder och aktivitet.

Med barn gäller samma grundregel som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande, och hunden ska ha en fredad viloplats. Den lilla varianten behöver skyddas mot att tappas, bäras fel eller hamna i hårdhänt lek. En större individ kan i stället välta ett litet barn av misstag. Rasnamnet kan inte ersätta lugn introduktion och vuxen tillsyn.

Samliv med hundar, katter och smådjur beror på individens erfarenheter och beteende. En Xoloitzcuintle som har vuxit upp med katt kan fungera väl med den, men det säger inte säkert hur samma hund reagerar på en springande katt utomhus. Låt första möten ske kontrollerat, ge djuren egna resurser och avbryt innan spänningen stiger. Fråga uppfödaren hur just linjen brukar fungera med andra djur.

Ensamhet behöver tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn och öka först när den kan koppla av. Vissa individer lär sig snabbt, andra behöver lång tid och mer stöd. Planera vardagen så att hunden inte regelbundet lämnas längre än den klarar utan stress.

Hårlöshet gör inte rasen allergifri. Hundallergen finns bland annat i hud och saliv, och människor kan reagera olika även på hundar från samma kull. Den som har allergi bör därför utreda sin egen situation och träffa den aktuella hunden flera gånger inomhus före ett beslut.

Rasen passar bäst för den som uppskattar en intelligent hund med integritet och vill lägga tid på trygg socialisering, varierad aktivitet och individanpassad skötsel. Den som främst söker en “underhållsfri” hund på grund av den nakna huden riskerar att underskatta både hudvården och behovet av träning.

Xoloitzcuintle

Xoloitzcuintle är en urgammal mexikansk ras med koppling till aztekkulturen och förekommer hårlös eller korthårig i tre storlekar. Den är lugn, lojal och vaksam, knyter starka band till sin familj och är en mjuk följeslagare och uppmärksam vakthund som behöver hudvård, socialisering och måttlig motion.

Vi föder upp rasen xoloitzcuintle ,liten och mellan, i liten skala.
Xoloitzcuintle är en urhund som härstammar från Mexiko. 
De kan vara pälsade och nakna och finns i tre storlekar, liten, mellan och stor.
Xolon är en livlig, alert, intelligent och självständig ras som älskar sin familj och gärna följer med på olika upptåg. 
Det är en urhund och många individer har vakt i sig. De kan vara avvaktande mot främlingar Det är väldigt viktigt att rasen får mycket positiv social träning

Diamonds Of Joy

Grand basset griffon vendéen

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Verein für Deutsche Spitze e.V. (German Spitz Club)

Mellanstor, rustik fransk drivande hund med grov, vädertålig päls och långa öron. Glad, social och tillgiven, men självständig och med starkt utvecklat luktsinne, vilket kräver säker inhägnad, bra inkallning och gott om motion. Pälsen behöver borstas regelbundet, och öron samt vikt kräver löpande tillsyn.

Grand Awards

Incidents

## Snabbfakta

Schnauzer är en mellanstor, aktiv och vaksam hund från Tyskland. Här syftar namnet på den mellanstora rasen schnauzer, som på engelska heter Standard Schnauzer. Det är alltså inte ett samlingsnamn för dvärgschnauzer, schnauzer och riesenschnauzer; de är tre skilda raser med egna standarder och delvis olika hälsofrågor.

- FCI placerar schnauzern i grupp 2 och anger Tyskland som ursprungsland.
- Både hanar och tikar ska enligt standarden vara 45–50 cm höga och väga 14–20 kg.
- Kroppen är kraftig, kompakt och ungefär kvadratisk.
- De godkända färgerna är rent svart med svart underull samt peppar och salt.
- Pälsen är dubbel, tät och sträv och behöver kammas och trimmas regelbundet.
- Rasidealet förenar livligt temperament med eftertänksamt lugn, lekfullhet, trofasthet och vaksamhet.

Schnauzern passar bäst hos den som vill träna och göra saker tillsammans med sin hund, men också kan lära den att varva ner. En förstagångsägare kan lyckas väl om vardagen rymmer belöningsbaserad träning, pälsvård och tydliga rutiner. Rasnamnet ger däremot ingen garanti för hur lätt en viss hund blir. Föräldrarnas beteende och hur vuxna släktingar fungerar i vardagen säger mer.

## Utseende och päls

Schnauzern är tydligt mellanstor: 45–50 cm och 14–20 kg gäller för båda könen. Den ska vara mer kompakt än smäcker, med mankhöjd och kroppslängd som ungefär motsvarar varandra. Det långsträckta huvudet, skägget och de buskiga ögonbrynen ger rasen dess typiska uttryck.

Pälsen består av tät underull och ett hårt, åtliggande täckhår. Täckhåret ska vara strävt, inte mjukt, vågigt eller silkesaktigt. Svart schnauzer ska vara rent svart även i underullen. Peppar och salt kan gå från mörkt järngrått till silvergrått, men ska ha en harmonisk mörk mask. Tydligt ljusa tecken på huvud, bröst eller ben är inte önskvärda i standarden.

Pälsvård är en fast del av vardagen. Som praktiskt riktmärke anger SKK trimning ungefär fyra gånger om året och genomkamning minst varje vecka. Vid trimning plockas gammalt täckhår bort så att den sträva strukturen kan behållas. Den som i stället klipper pälsen behöver fortfarande reda ut skägg, ögonbryn, mage och benhår och hålla huden fri från tovor. Be uppfödaren visa hur hundarna i just den linjen sköts; praktisk handledning är mer värd än ett generellt schema.

En välskött, trimmad schnauzer lämnar ofta lite löst hår, men rasen är inte allergifri. Hundallergen finns bland annat i hudceller, saliv, urin och ämnen från talgkörtlarna. Lite fällning säger därför inte hur en allergisk person kommer att reagera. Ta hjälp av vården före hundköpet i stället för att lita på påståenden som bygger enbart på rasen.

## Temperament och personlighet

Schnauzern ska vara livlig, godmodig, lekfull och vaksam, men samtidigt kunna visa lugn. Den är ofta uppmärksam på människor, ljud och rörelse omkring hemmet. Det historiska arbetet som gårds- och vakthund märks därför lättare hos vissa individer än hos andra.

SKK:s aktuella 200-analys av BPH är särskilt användbar eftersom den visar variationen bakom rasbeskrivningen. Underlaget omfattar 284 beskrivna schnauzrar, men bara omkring 12 procent av de svenskfödda hundarna födda 2010–2023 deltog. Resultaten beskriver alltså de deltagande hundarna, inte varje schnauzer. I gruppen finns både hundar som inte hälsar på en främmande person och hundar som hälsar intensivt. Även lekintresset varierar mycket. Få visade hotfullhet mot en främmande person, medan spridningen blev större när en förklädd person närmade sig på ett avvikande sätt.

För en valpköpare är slutsatsen praktisk: fråga inte bara om föräldrarna är "trevliga". Be att få se hur de tar emot besök, accepterar hantering, återhämtar sig efter en överraskning och går från aktivitet till vila. Läs gärna deras BPH- eller MH-resultat, men kom ihåg att BPH är en beskrivning, inte ett prov med godkänt eller underkänt.

Rasstandarden säger att schnauzern ska vara vaksam utan att vara skällig. Det är ett avelsmål, inte ett löfte om tystnad. I ett lyhört hem är det klokt att redan från början belöna lugn vid dörr, trapphus och fönster och lära hunden vad den ska göra efter att den har uppmärksammat ett ljud.

## Träning och motion

Schnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men behovet kan inte räknas fram med en fast minutformel. En bra vardag växlar mellan promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, vardagslydnad, lek och återhämtning. Bedöm resultatet: hunden ska kunna arbeta med lust, behålla kontakten och sedan komma till ro, inte bara bli allt mer uppskruvad.

Träningen bör vara positiv, belöningsbaserad och stegvis. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig och anpassa belöningen efter individen; mat, lek och möjligheten att nosa kan ha olika värde. Korta pass kan vara praktiska när en ung hund tappar fokus, men det finns ingen universell tidsgräns. Öka svårighetsgraden först när hunden lyckas i den enklare situationen.

Bakgrunden som råttfångare gör det rimligt att ta reaktioner på rörelse och jaktlust på allvar. Den säger däremot inte att alla schnauzrar jagar lika mycket eller får en viss "poäng" i inkallning. Träna inkallning med gradvis starkare störningar och använd långlina eller inhägnat område tills du vet hur just din hund reagerar på vilt, katter, cyklar och löpare. En säkerhetslösning är inte ett träningsmisslyckande.

Nosarbete, spår, rallylydnad och annan samarbetsinriktad träning kan passa bra, men välj aktivitet efter hundens kropp, motivation och förmåga att återhämta sig. Målet är en hållbar vardag, inte att fylla ett schema med så många aktiviteter som möjligt.

## Hälsa

Schnauzern beskrivs som en i stort sett sund ras, men en valpköpare bör framför allt granska höftleder, nära släktingars diagnoser och uppfödarens öppenhet. Den nuvarande svenska avelsstrategin följer också mag- och tarmbesvär, juver- och hudtumörer samt kloskador.

Höftledsdysplasi, HD, har en komplicerad bakgrund där både arv och miljö spelar in. A och B betyder normala höftleder, C lindrig dysplasi, D måttlig och E höggradig dysplasi. En röntgenbild visar ledens utseende, inte automatiskt om hunden har ont. Även två hundar med A eller B kan få avkomma med HD, särskilt om andra nära släktingar har sämre höfter.

SKK:s registreringsregler för 2026 har inget särskilt krav på känd HD-status för schnauzer. Det ska inte blandas ihop med att rasens avelsstrategi följer HD-utvecklingen och vill öka antalet röntgade hundar. Be därför om föräldrarnas officiella resultat och titta även på syskon och tidigare avkommor. Då får du ett bredare underlag för bedömningen utan att kalla en rekommendation för ett registreringskrav.

Hälsoenkäterna bakom delar av avelsstrategin hade 121 respektive 303 svar. De visar vilka frågor klubben behöver följa, men inte hur vanliga problemen är i hela rasen. Be uppfödaren redogöra för diagnostiserade mag- och tarmproblem, juver- eller hudtumörer och återkommande kloskador hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. Det är mer relevant än en lång lista med ögon-, hjärt- eller DNA-test som hämtats från dvärg- eller riesenschnauzer.

Uppgifter om mentalitet hör också till helhetsbilden. Ett BPH-resultat kan ge en fingervisning om föräldern, men ska läsas tillsammans med vardagsbeteende, släktingar och uppfödarens mål.

## Historia och ursprung

Schnauzern utvecklades i södra Tyskland som en robust gårds- och stallhund. Den trivdes kring hästar, vaktade omgivningen och var en snabb råttfångare. Det gav hundtypen det folkliga namnet "Rattler". När pinscher-schnauzerklubben bildades 1895 fördes rasen in som strävhårig pinscher.

Rasens avelsstrategi anger att ordet "schnauzer" förekommer i litteratur från 1842 och sannolikt syftar på den karakteristiska mustaschen. Namnen har sedan skiftat. I svensk stambok kallades rasen tysk strävhårig pinscher 1913, schnauzer från 1928 och mellanschnauzer från 1942. År 2003 återgick det svenska rasnamnet till schnauzer.

Detta är det som är säkert dokumenterat. Det finns fler berättelser om rasens förflutna, men de är inte lika väl belagda och behövs inte för att förstå dagens schnauzer.

## Att leva med rasen

Schnauzern kan leva i både hus och lägenhet om den får daglig aktivitet, vila och hjälp att hantera omgivningen. I lägenhet är ljudmiljön viktigare än antalet kvadratmeter: lägg märke till hur hunden reagerar på port, hiss och grannar och träna ett lugnt alternativ till fortsatt skällande. Säker och enkel tillgång till promenader gör vardagen betydligt lättare.

Med barn behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. En robust kropp betyder inte att hunden ska behöva tåla klängande, störd sömn eller hårdhänt lek.

Ensamhet tränas gradvis när hunden är trygg. En liten valp kan inte lämnas ensam, medan en vuxen, tränad individ kan klara några timmar. Öka tiden utifrån hundens beteende och backa om den visar oro eller inte kommer till ro. Rasnamnet kan inte ge en säker tidsgräns.

Samma försiktighet gäller andra djur. Råttfångarbakgrunden gör att små, snabba djur kan vara svåra för vissa individer. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och katten alltid ha reträttvägar. Hur snabbt djuren kan få mer frihet avgörs av hur lugna de är tillsammans, inte av hur länge de har bott under samma tak.

Före köp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- att råd om storlek, hälsa och vardag gäller schnauzer och inte en annan schnauzerras;
- föräldrarnas registreringsnummer, officiella HD-resultat och hälsa hos nära släktingar;
- BPH- eller MH-beskrivningar tillsammans med föräldrarnas vardagsbeteende;
- hur uppfödaren arbetar med socialitet, vaksamhet, återhämtning och samarbete;
- vilken typ av pälsvård valpen är van vid och vem som kan visa hur den ska göras;
- hur magbesvär, tumörer och kloproblem har följts upp i tidigare kullar.

En bra match är ett hem som uppskattar en observant och arbetsvillig hund, har tid för pälsvården och kan kombinera aktivitet med lugn. Den som söker en hund som garanterat är tyst, allergisäker eller okomplicerad bör välja utifrån mer än schnauzerns karakteristiska skägg.

Schnauzer

The Schnauzer Club of Great Britain

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Swedish Schnauzer Club)

Pinscher Schnauzer Klub (Germany)

Medelstor, robust gårdshund med sträv, lättskött päls som fäller lite, i peppar‑och‑salt eller svart. Intelligent, vaksam och beskyddande men ändå tillgiven och lekfull. Behöver daglig motion, mental aktivering, tidig socialisering och regelbunden pälsvård; överlag en frisk och långlivad ras.

Schnauzer valpar
Moder, Yossi Alarm Beskyd, SE, DK och NO Uch, HD B/B, känd mentalstatus
Pappa, Cubits Raffe, SE Uch, HD A/A, känd mentalstatus
Födda 18/6
Leverans 13/8
Mail till carola_sabel@hotmail.com

Cubits kennel

## Snabbfakta

Jack russell terrier är en liten, erkänd terrierras med stor arbetslust och tydlig jaktbakgrund. Den passar bäst hos den som vill träna aktivt, kan hantera jaktintresse i vardagen och samtidigt lär hunden att komma till ro. Liten storlek betyder alltså inte små behov.

- **Ursprung:** England; rasen utvecklades vidare i Australien
- **Användning:** grythund och sällskapshund
- **Ideal mankhöjd:** 25–30 cm
- **Ungefärlig vikt enligt rasstandarden:** cirka 5 kg vid 25 cm och 6 kg vid 30 cm
- **Päls:** slät, raggig (broken) eller sträv; vitt ska dominera, med svarta och/eller rödgula tecken
- **Typiska drag i rasstandarden:** livlig, alert, aktiv, modig, vänlig och trygg i sig själv
- **Viktigt för ägaren:** jaktinstinkt, inkallning, vardagslugn och meningsfull aktivering behöver tas på allvar

Jack russell terrier och parson russell terrier är två olika raser. Parson är högre och mer kvadratiskt byggd, medan jack russell är lägre och något längre i kroppen. Det är därför bättre att kontrollera hundens registrerade ras än att gå efter utseendet eller använda namnen som synonymer.

## Utseende och päls

Jack russell terrier ska vara stark, smidig och rektangulär – kroppen är något längre än hunden är hög. Idealhöjden är 25–30 cm, och rasstandardens viktangivelse motsvarar ungefär ett kilo per fem centimeter mankhöjd. Det är en proportion i standarden, inte en bantningstabell: en enskild hunds lämpliga vikt bedöms också utifrån kroppsbyggnad, muskelmassa och hull.

Bröstkorgen ska vara djupare än den är bred och ha en omkrets på ungefär 40–43 cm bakom armbågarna. Den relativt smidiga bröstkorgen hänger ihop med rasens ursprungliga arbete under jord. Helheten ska vara funktionell och rörlig, inte tung eller överdriven.

Rasen har tre pälslag:

- **Slät päls** ligger tätt mot kroppen och kräver normalt enkel borstning för att få bort lösa hår och smuts.
- **Raggig (broken) päls** är ett mellanting, med längre sträva hår på delar av kroppen.
- **Sträv päls** har sträv ytterpäls och underull och behöver trimmas för hand när den är mogen.

Raggig och sträv päls bör trimmas, inte maskinklipas. När gamla hårstrån klipps av i stället för att plockas bort kan pälsens struktur och skydd mot väta och smuts försämras. Be en van trimmare visa hur just hundens päls ska skötas; behovet följer pälsens mognad och kvalitet, inte ett universellt veckoschema. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och tänder regelbundet.

## Temperament och personlighet

Jack russell terrier är i grunden en livlig, vaken och självsäker arbetsterrier som också ska vara vänlig. Rasen avlades för att fatta egna beslut nära vilt, och samma självständighet kan i ett hem märkas som initiativförmåga, envishet och snabb reaktion på rörelse eller ljud. Jaktintresset finns kvar även hos hundar som enbart hålls som sällskap.

Rasbeskrivningen är ett ideal, inte ett löfte om varje individ. Temperament påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa, miljö och träning. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”. Be att få möta minst tiken, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, hundmöten, plötsliga ljud, hantering och vila, och ta reda på vad uppfödaren avlar för – jakt, hundsport eller främst sällskap.

BPH kan ge strukturerad information om hur en enskild hund reagerade i en standardiserad beskrivning, men det är inget godkänd-eller-underkänd-test och garanterar inte valpens framtida beteende. Äldre svenska rasunderlag byggde dessutom på för få beskrivna jack russell terrier för säkra slutsatser om hela rasen. För en valpköpare är resultat för föräldrar och släktingar därför mer användbara än svepande påståenden om rasens genomsnitt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill lära sig, gå kurs och arbeta konsekvent med belöningsbaserad träning. Den är ett sämre val för den som främst söker en liten, okomplicerad hund som automatiskt kan gå lös eller nöjer sig med korta rastningar.

## Träning och motion

En jack russell behöver daglig rörelse, nosarbete, problemlösning och möjlighet att varva ner, men det finns inget korrekt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, miljö och aktivitetens intensitet avgör belastningen. En lugn skogspromenad med nosande, ett genomtänkt träningspass och återhämtning kan ge mer än lång, ensidig bollkastning.

Bygg vardagen kring flera sorters aktivitet: promenader i varierad terräng, sök eller spår, korta träningspass, kontrollerad lek och uppgifter där hunden får använda nos och kropp. Hundsporter som agility, nosework och viltspår kan passa många individer, men träningsmängden ska stegras gradvis. För valpar bör underlag, tempo, lek och vila anpassas efter individen; den ofta upprepade femminutersregeln har inget vetenskapligt stöd.

Prioritera dessa färdigheter tidigt:

- kontakt och följsamhet trots dofter och rörelse
- inkallning samt en separat stoppsignal
- att släppa föremål och avbryta aktivitet
- lugn koppelgång och neutrala hundpassager
- hantering av tassar, mun, öron och päls
- att gå till en bädd och koppla av
- ensamhet i mycket små, trygga steg

Jaktinstinkten gör att löshet aldrig bör bygga på hopp. Träna först i inhägnat område och använd långlina där det är säkert tills hunden kan vända bort från störningar och svara på signaler med hög tillförlitlighet. Även en vältränad hund kan behöva koppel nära vilt, trafik och andra risker. Belöningsbaserad träning med tydliga regler ger hunden information om vad den ska göra och hjälper till att bevara samarbete när aktivitetsnivån stiger.

## Hälsa

Svenska Kennelklubben anger att rasen inte har några kända rassjukdomar men att patellaluxation förekommer. Det betyder inte att varje hund drabbas eller att rasen saknar all annan sjukdom; det betyder att en seriös hälsogenomgång bör utgå från dokumenterade resultat och den aktuella familjen, inte från en lång osorterad diagnoslista.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin rekommenderas att hundar som används i avel undersöks för patella och ögonlyses. För ögon är rekommendationen undersökning före avel, därefter vart tredje år och en gång efter åtta års ålder. Det är avelsrekommendationer – formulera dem inte som om varje undersökning vore ett generellt registreringskrav eller en garanti för friska valpar.

Inför valpköp, be om föräldrarnas registrerade namn och nummer och kontrollera själv:

- vem som utfört undersökningen
- datumet för patella- och ögonundersökningen
- det faktiska resultatet, inte bara beskedet ”testad”
- om nära släktingar haft återkommande knä-, ögon- eller andra hälsoproblem
- föräldrarnas ålder och om äldre hundar i släkten följts upp

Ett normalt resultat minskar osäkerheten kring just det som undersökts men är ingen livslång garanti. Håll hunden i lämpligt hull, bygg kondition gradvis och kontakta veterinär vid exempelvis återkommande hälta, smärta, förändrad syn eller tydliga beteendeförändringar.

## Historia och ursprung

Jack russell terrier har sitt ursprung i 1800-talets England och förknippas med prästen John Russell. Han utvecklade foxterrier som kunde följa foxhounds och gå ner i gryt för att få räv och annat vilt att lämna sitt gömställe. Arbetsuppgiften krävde en liten, rörlig, modig och självständig hund.

Ur närbesläktade linjer växte två typer fram. Den högre och mer kvadratiska typen blev parson russell terrier; den lägre och något längre typen blev jack russell terrier. Rasen har alltså engelskt ursprung, men Australien anges som landet där den utvecklades vidare och där ett viktigt standardarbete gjordes. Svenska Kennelklubben godkände jack russell terrier 2001.

Historien förklarar flera egenskaper som fortfarande märks: den funktionella storleken, den rörliga kroppen, förmågan att fatta egna beslut och intresset för att söka och följa vilt. De egenskaperna kan bli en tillgång i träning och hundsport, men behöver styras i en modern vardag.

## Att leva med rasen

Att leva med en jack russell fungerar bäst när hemmet kombinerar aktivitet med tydliga rutiner för vila, säkerhet och självkontroll. Rasen kan bo i lägenhet; bostadens storlek är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och lär sig att inte reagera på varje ljud i trapphus eller utanför fönstret. Träna lugn och ljudneutralitet innan skall har hunnit bli en vana.

Med barn krävs samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet, och hunden ska ha en skyddad viloplats där den inte störs. Barn ska inte ta mat eller leksaker, bära hunden eller följa efter den när den går undan. Rasens snabbhet och intensitet gör lugna, korta möten bättre än vild lek utan pauser.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och bör byggas genom gradvisa, kontrollerade introduktioner. Tidig vana kan hjälpa men tar inte bort jaktinstinkten. Kaniner, gnagare och andra smådjur behöver hållas helt säkert åtskilda; välj inte rasen med antagandet att träning garanterar fredlig samvaro. Även i ett flerhundshem behövs separata viloplatser och möjlighet att hantera resurser utan konkurrens.

Ensamhet ska läras in stegvis när hunden redan känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta frånvarostunder och öka först när hunden kan vara lugn. En stängd bur får inte användas som vanlig viloplats eller för att stänga in hunden i hemmet i Sverige. Ordna i stället en bekväm bädd eller ett tillräckligt stort, säkert utrymme där hunden kan röra sig och själv välja viloplats.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på tre frågor: Kan vi ge hunden meningsfull aktivitet varje dag? Kan vi hantera jaktintresse med träning, koppel och säkra miljöer? Kan vi erbjuda ostörd återhämtning och konsekventa regler utan hårda metoder? Om svaret är ja kan jack russell terrier bli en mycket engagerad träningskamrat och sällskapshund – men den blir sällan en passiv liten hund vid sidan av livet.

Jack russell terrier

Jack russell terrier: liten, kompakt och energisk rävjakts-terrier med modig och intelligent läggning. Behöver 1–2 timmars motion dagligen plus mental stimulans. Övervägande vit med tre olika pälstyper, stark lust att gräva och jaga. Mycket tillgiven sin familj men krävande och olämplig för mycket stillsamma hem.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet