## Snabbfakta

Siberian husky är en medelstor, erkänd slädhundsras för arbete i spann: lätt last, måttlig fart och långa sträckor. Det är en vänlig och social hundtyp, men få individer passar för ett liv enbart som sällskapshund. Rasen passar bäst hos den som verkligen vill ge hunden drag- eller uthållighetsarbete och kan hantera stark jaktlust, stort rörelsebehov och svårigheter med ensamhet.

- **Användning:** nordisk slädhund i FCI grupp 5.
- **Ursprung:** hundtypen utvecklades i nordöstra Sibirien; rasens officiella ursprungsland är USA.
- **Storlek:** hanar 53,5–60 cm och 20,5–28 kg; tikar 50,5–56 cm och 15,5–23 kg.
- **Typiskt temperament:** vänlig, mjuk, alert och utåtriktad enligt rasstandarden.
- **Viktigast i vardagen:** meningsfullt arbete, trygg kontroll utomhus, flockgemenskap och tidig vardagsträning.

En stor tomt ersätter inte arbete och promenader, och många promenader ersätter inte automatiskt rasens behov av att få använda kroppen tillsammans med en förare eller ett spann. Den avgörande frågan är därför inte bara hur aktiv du är, utan om du vill leva med en slädhund och ordna en vardag som passar dess ursprungliga uppgift.

## Utseende och päls

Siberian husky ska se ut som en uthållig arbetshund, inte som en tung frakthund eller en skör sprinter. Kroppen är måttligt kompakt, något längre än hög och byggd för lätta, jämna rörelser. Rätt hull och välutvecklad muskulatur är viktigare för funktionen än ett kraftigt eller extra lurvigt intryck.

Ögonen är mandelformade och får vara bruna, blå, olikfärgade eller flerfärgade. Blå ögon är alltså tillåtna, men ögonfärgen säger inget om hundens arbetsförmåga, temperament eller lämplighet för ett visst hem.

Pälsen är en medellång dubbelpäls med mjuk, tät underull och raka täckhår. Underullen kan saknas under fällning utan att det är onormalt. Pälsfärgerna svart, grå, viltfärgad (agouti), sobel, röd och vit är tillåtna, som enfärgat eller i flera nyanser och teckningar. Merle och brindle är däremot inte godkända mönster i rasstandarden.

Borsta efter hundens faktiska behov och arbeta varsamt igenom lös underull när den fäller. Det behövs inget fast schema som passar alla hundar eller årstider. Rasstandarden tillåter putsning mellan tårna och runt tassarna men inte annan kosmetisk trimning. Klippning av medicinska skäl är förstås en veterinärfråga, inte pälsstyling.

## Temperament och personlighet

En rastypisk siberian husky är vänlig, mjuk, uppmärksam och utåtriktad, men också självständig och starkt präglad av livet i flock. Den ska inte vara överdrivet misstänksam mot främlingar, vaktande eller aggressiv mot andra hundar. Det är en beskrivning av rasidealet, inte en garanti för varje individ.

Flockinstinkten har gjort rasen skicklig på att arbeta nära andra hundar. Den betyder inte att varje husky automatiskt fungerar med alla hundar i hemmet. Lekstil, hantering av mat och andra resurser, kön, ålder, tidigare erfarenheter och en lugn introduktion spelar fortfarande roll.

Jaktlusten är en av de viktigaste egenskaperna att förstå före köp. Många hundar av rasen är svåra att ha lösa, även när inkallningen har tränats väl. En långlina eller ett säkert inhägnat område ger frihet utan att inkallningen behöver bära hela säkerheten. Med katt beror utfallet på individ, uppväxt och kattens beteende, men samboende får aldrig tas för givet. Smådjur och fåglar behöver en fysisk avskiljning som inte bygger på att hunden väljer att avstå från jakt.

Rasstandardens vänliga temperament gör heller inte hunden automatiskt säker med barn. Barn och hund behöver lära sig varandras signaler, en vuxen ska vara närvarande med små barn och hunden ska ha en ostörd viloplats.

## Träning och motion

Siberian husky behöver mycket rörelse, träning och stimulans, men ett universellt antal timmar per dag ger en falsk bild. Behovet påverkas av ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och hur krävande arbetet är. Det är viktigare att hunden får arbeta på ett sätt som passar rasen, återhämta sig och vara lugn hemma än att en viss tid har gått.

Drag i spann, skidåkning med hund och genomtänkt barmarksarbete ligger nära rasens funktion. Belastning och distans måste byggas upp gradvis, och nybörjaren har mycket att vinna på att lära sig sele, linor, kommandon, omkörningar och hur väder och underlag bedöms genom en erfaren polarhundsklubb. Rasklubbens dragprov, bland annat DP20+, används för att bedöma hundens funktion, mentalitet och förmåga som polarhund i arbete.

Vardagen behöver också lugna promenader, nosarbete, samarbete och återhämtning. Prioritera tidigt:

- följsamhet i koppel och lugn vid selning;
- stopp, riktning och förmåga att vänta före start;
- säkra rutiner vid dörrar, bil, grindar och hundgård;
- inkallning som tränad färdighet, utan att den blir enda skyddet mot jakt;
- passivitet, hantering och att kunna varva ner efter arbete.

Träningen bör vara positiv, tydlig och välplanerad. Hårdare metoder löser inte självständighet och kan skada samarbetet. I varmt väder ska belastningen sänkas eller flyttas till svalare tider. Tjock päls och motion ökar risken för överhettning; avbryt om hunden får kraftig flämtning, blir svag, okoordinerad eller ovanligt trött. Låt hundens signaler och förhållandena styra, inte ett enda temperaturtal.

## Hälsa

Siberian husky beskrivs i den svenska avelsstrategin som en generellt frisk ras, men underlaget har en viktig begränsning: relativt få hundar har undersökts för höfter, armbågar och ögon. Att majoriteten av de undersökta hundarna varit friska bevisar därför inte att varje linje är fri från ärftliga problem.

I SKK:s aktuella registreringsregler är siberian husky inte en av raserna med ett särskilt krav på höftledsstatus. Det är alltså fel att beskriva HD-röntgen eller ögonlysning som ett allmänt svenskt registreringskrav för rasen. Resultat kan ändå vara värdefulla. Be uppfödaren visa vilka undersökningar som faktiskt är gjorda, varför de valts och hur resultaten ser ut hos föräldrar, syskon och äldre släktingar.

Det finns också DNA-test för tre dokumenterade varianter: SHPN1, SPS1 och HUU. SHPN1 är en fortskridande neurologisk sjukdom som påverkar rörelseförmågan. Den bedöms nedärvas recessivt, men alla hundar med två kopior av varianten får inte tydliga symtom. Den svenska rasklubben har särskilt uppmärksammat kända SHPN1-bärare i svenska stamtavlor. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund; det viktiga är att parningen planeras med kunskap om båda föräldrarnas status. SPS1 gäller en form av skakningar hos valpar, medan HUU innebär förhöjd urinsyra med risk för uratsten. Att test finns betyder inte att alla tre är obligatoriska för varje svensk kull. Fråga vilka test som är relevanta i just släkten och be att få se ursprungliga laboratoriesvar.

Titta också på hur hundarna faktiskt håller för arbete. Fråga hur äldre släktingar har klarat träning, om återkommande hälta, tassproblem, neurologiska symtom eller urinsten förekommit och vid vilken ålder problem i så fall började. Håll hunden slank, bygg kondition stegvis och utred förändrade rörelser i stället för att träna igenom dem.

## Historia och ursprung

Siberian husky utvecklades som slädhund i nordöstra Sibirien, medan USA är rasens officiella ursprungsland i FCI-standarden. Den ursprungliga uppgiften var att dra lätt last i måttlig fart över långa avstånd, en funktion som fortfarande förklarar rasens storlek, rörelser, flockarbete och uthållighet.

De sibiriska hundarna väckte uppmärksamhet i Alaska när ett spann deltog i All Alaska Sweepstakes 1909 och blev trea. Året därpå kom spann med dessa hundar på första, andra och fjärde plats. Leonhard Seppala vann tävlingen tre år i rad 1915–1917 och blev senare en av förarna i serumtransporten till Nome 1925, där hundspann förde difteriserum genom Alaska.

American Kennel Club erkände siberian husky 1930. FCI gav rasen definitivt erkännande 1966. De här årtalen är dokumenterade. Däremot finns inget säkert stöd för populära berättelser om att alla moderna hundars temperament kommer av att deras förfäder sov i familjernas tält.

## Att leva med rasen

Siberian husky fungerar bäst i ett hem där slädhundslivet är en del av planen, inte en aktivitet man kanske provar senare. Rasen kan fungera som första hund, men då krävs ovanligt god förberedelse, stöd från erfarna förare och en vardag som redan har plats för arbete, säker transport, kontroll och återhämtning.

Lägenhet kan fungera. Boytan är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och kan komma till ro. I ett lyhört hus behöver du dessutom ha en plan om hunden låter när den blir uppvarvad eller lämnad. Säkerheten börjar redan i trapphus, hiss och port: använd koppel och rutiner som hindrar hunden från att ta sig ut i trafik eller efter vilt.

Ensamhet ska tränas i mycket små steg när hunden är trygg, och tiden ökas bara så länge den kan vara lugn. Rasen har stark flockinstinkt och vissa individer har svårt även efter genomtänkt träning. Planera därför på förhand för hundvakt, hunddagis eller en vardag där hunden kan följa med. En annan hund kan ge sällskap men är ingen garanti mot ensamhetsproblem.

Vid val av uppfödare är det bättre att kontrollera hundarna än att välja efter etiketten “arbetslinje” eller “utställningslinje”. Be att få se föräldrarna i vardag och arbete. Fråga vilka sträckor och underlag de tränas på, hur de återhämtar sig, hur de fungerar i spann och hur de hanteras vid vila, transport och möten med människor eller hundar. Kontrollera registrerade dragmeriter och hälsouppgifter i SKK Hunddata och Avelsdata.

Rasklubbens valpförmedling kräver medlemskap och att båda föräldrarna är SKK-registrerade; en plats på listan är därför inte i sig ett bevis på arbetsförmåga eller genomförda hälsotester. Uppfödaren bör kunna förklara varför kombinationen valts och visa konkreta uppgifter om funktion, mentalitet, hälsa och äldre släktingar. Det säger mer om valpens förutsättningar än pälsfärg, ögonfärg eller en linjeetikett.

Siberian husky

Siberian Husky Club of Great Britain

The Norwegian Siberian Husky Club

Swedish Kennel Club

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA)

Siberian husky är en medelstor, atletisk slädhund med tjock dubbel päls och ofta iögonfallande, flerfärgade ögon. Den är vänlig och energisk och behöver mycket motion, säkra inhägnader och konsekvent, positiv träning. Rasen är i allmänhet frisk och långlivad, men kan vara benägen för ögonproblem och kraftig fällning.

Emzyhusky’s

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Golden Buzzers

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

The Kennel Club (UK)

Norwegian Kennel Club

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Vi föder upp Labradorer av den lättare smidigare typen. Har så gjort i snart 40 år. Friska trevliga Labradorer som nu nått 8:e generation i rakt nedstigande tikled. Vilket innebär att friska labradorer i 8 generationer ökar chansen till friska labradorer i framtiden.

Rosebird

## Snabbfakta

- English toy terrier är en liten brittisk sällskapshund med tydlig terrierkaraktär.
- Rasstandarden anger **idealmankhöjd 25–30 cm** och **idealvikt 2,7–3,6 kg**. Måtten beskriver idealet, inte alla friska vuxna hundar.
- Pälsen är kort, tät, slät och blank. Färgen är svart med klart avgränsade tantecken.
- Rasen är aktiv, alert och ofta snabb att larma med skall, men öppenhet mot människor, skällbenägenhet och stresstålighet varierar mellan individer och linjer.
- Den tunna pälsen ger lite skydd i kyla. Ett välsittande täcke kan behövas under kalla svenska dagar.
- Små gnagare kan väcka jaktintresset. Barn och större hundar behöver umgås med hunden under lugn uppsikt för att minska skaderisken.
- Prioritera dokumenterad hälsa, mentalitet och släktskap framför en lång lista med ospecificerade gentester.

## Utseende och päls

English toy terrier ska vara elegant, kompakt och välbalanserad, med fina linjer utan att se klen ut. Huvud och ben ska stå i proportion till kroppen, och rörelserna ska vara fria, jämna och precisa. De tunna, högt ansatta öronen har en karakteristisk form som påminner om en ljuslåga och ska vara helt upprättstående från nio månaders ålder.

Rasstandardens 25–30 cm och 2,7–3,6 kg är uttryckligen idealmått. De är varken ett generellt normalspann eller det enda måttet på om en hund är sund. Titta också på hull, balans, rörelser och hur hunden fungerar i vardagen. En hund som ligger utanför idealvikten är inte automatiskt över- eller underviktig.

Den enda godkända färgen är svart med tantecken på bestämda delar av huvud, bröst, ben och undersida. Gränsen mellan svart och tan ska vara tydlig. Pälsen ska vara kort, tät, slät och blank. Den kräver vanligen lite arbete: torka av smuts och använd en mjuk borste eller trasa när det behövs. Kontrollera samtidigt hud, tassar, klor, öron, ögon och mun.

Den korta pälsen saknar ett rejält värmande lager. Anpassa därför utevistelsen efter väder, aktivitet och individ. Ett täcke kan vara klokt i kyla, men hunden behöver fortfarande rörelse och daglig utevistelse. Skölj och torka tassarna efter vägsalt, och börja tidigt med lugn kloklippning och tandborstning.

## Temperament och personlighet

English toy terrier är normalt en alert och aktiv sällskapshund, men rasbeskrivningar får inte ersätta en bedömning av den enskilda hunden. Standarden kräver ett vaket temperament utan obefogad nervositet. Svenska rasdokument beskriver många hundar som nyfikna, tillgivna och gärna delaktiga, men de redovisar också stor variation i ägarnas erfarenheter.

Rasen kan vara avvaktande mot främlingar och vissa individer larmar snabbt när någon kommer till dörren. Det betyder inte att varje English toy terrier är reserverad eller skällig. En valpköpare bör träffa tiken och, när det går, hanen eller andra vuxna släktingar. Se hur de reagerar på nya människor, ljud och varsam hantering, och hur snabbt de återhämtar sig efter något oväntat.

Det svenska BPH-underlaget ger ingen säker rasprofil. I rasens avelsstrategi från 2022 ingick bara 21 startade BPH, och endast 11 svenskfödda hundar låg bakom det redovisade rasmedelvärdet. Resultatet pekade på osäkerhet och lägre trygghet i möten med främmande människor i den lilla gruppen, men urvalet är för litet för att beskriva alla hundar. Fråga därför om mentalitet i flera generationer och välj bort uppenbart skygga, nervösa eller lättstressade föräldradjur.

Historiken som råttfångare märks hos vissa hundar som intresse för små, snabba djur. Möss, hamstrar och marsvin ska därför hållas säkert åtskilda. Samliv med katt eller annan hund beror på individ, tidigare erfarenhet och introduktion; rasnamnet ger ingen garanti. Lek med betydligt större hundar behöver vara kontrollerad eftersom en liten, finlemmad hund kan skadas även när båda hundarna är vänliga.

## Träning och motion

English toy terrier behöver fysisk rörelse och mental aktivering varje dag, men ett fast antal minuter passar inte alla. Ålder, hälsa, väder, tempo och vad hunden faktiskt gör är viktigare än ett generellt timtal. Variera rastningar och promenader med nosarbete, lek, enkla sökövningar, trick och lugna pauser. En vuxen hund kan ofta följa med på mer än storleken antyder, medan en valp ska få kortare aktiviteter, fri rörelse och gott om vila.

Belöningsbaserad, stegvis träning passar rasens snabba och uppmärksamma sätt. Håll passen korta och tydliga. Träna särskilt på kontakt, inkallning, koppelgående och att kunna avbryta jakt på rörelse. Använd inhägnat område eller lina tills inkallningen fungerar även när omgivningen lockar.

För att förebygga dörrskall kan hunden lära sig att gå till sin plats en bit från hallen. Belöna när den går dit och varvar ner, och låt besökare vänta med kontakt tills hunden är lugn. Målet är inte total tystnad, utan att ge hunden ett tydligt alternativ till att fortsätta larma.

Vänj valpen tidigt och varsamt vid att människor tittar på tänder och öron, känner på ben och tassar och lyfter den säkert. Träningen ska vara frivillig, positiv och uppdelad i små steg. Det underlättar vardagsskötsel, veterinärbesök och den hantering på bord som förekommer på utställning.

## Hälsa

För English toy terrier är det viktigt att skilja mellan hälsokontroller som rekommenderas, tester som bara är relevanta för vissa stamtavlor och bindande registreringskrav. Svenska avelsstrategin rekommenderar ögonlysning samt kontroll av patella och hjärta. SKK:s registreringsregler för 2026 anger däremot ingen rasspecifik obligatorisk hälsokontroll för English toy terrier. Att en kontroll inte är obligatorisk betyder inte att den saknar värde.

Det svenska underlaget om hälsa är litet. Avelsstrategin redovisar bland annat hjärtblåsljud i en begränsad enkät och ett fåtal undersökta hundar för ögon och patella. Siffrorna motiverar frågor och kontroller, men räcker inte för säkra påståenden om hur vanligt ett tillstånd är i hela rasen. Be därför att få se daterade resultat för föräldradjuren och fråga om diagnoser hos syskon, föräldrar och tidigare avkommor.

Tre DNA-test nämns i den svenska avelsstrategin för avelsdjur med amerikanska eller kanadensiska hundar i stamtavlan: juvenil dilaterad kardiomyopati (JDCM), xantinuri och von Willebrands sjukdom typ 1. Den aktuella brittiska hälsostandarden rekommenderar JDCM, xantinuri typ 2 och ögonundersökning för rasen, men listar inte vWD1. Det är ett bra skäl att först kontrollera stamtavlan och den nationella rekommendationen i stället för att beställa ett brett testpaket utan tydligt syfte.

JDCM är en allvarlig hjärtsjukdom som kan visa sig tidigt i livet. Xantinuri typ 2 kan ge xantinkristaller i urinvägarna och skada njurarna. Båda beskrivs som autosomalt recessiva: en hund med en förändrad genkopia är bärare utan att själv förväntas bli sjuk, medan två förändrade kopior innebär sjukdomsrisk. En bärare behöver därför inte automatiskt uteslutas ur avel; parningen måste planeras så att avkomman inte får två förändrade kopior, samtidigt som genetisk variation bevaras.

Inför valpköp, be om tydliga svar på följande:

- Vilka ögon-, patella- och hjärtkontroller har gjorts, när gjordes de och vad blev resultatet?
- Finns amerikanska eller kanadensiska hundar i stamtavlan, och vilka DNA-test är därför relevanta?
- Hur ser mentalitet och hälsa ut hos nära släktingar, inte bara hos föräldradjuren?
- Hur arbetar uppfödaren för att undvika nära släktskapsparningar och överanvändning av enstaka avelshundar?

## Historia och ursprung

English toy terrier är en brittisk dvärghund med rötter i Black and Tan Terrier. Under 1800-talets urbanisering användes små terrier mot råttor, och det förekom även blodiga råttävlingar på pubar. Den delen av historien förklarar rasens terrierkaraktär men ska inte romantiseras.

I Storbritannien hade rasen flera namn, bland annat Miniature Black and Tan Terrier och Black and Tan Toy Terrier. Engelska Kennelklubben ändrade namnet till English Toy Terrier (Black and Tan) år 1960. Den första dokumenterade importen till Sverige kom från USA 1958.

Toy manchester terrier från Nordamerika har senare använts för att bredda den lilla genbasen och kan finnas i svenska och nordiska stamtavlor. Det gör inte de två rasstandarderna identiska. Den svenska avelsstrategin pekar bland annat på skillnader i huvudform och överlinje. För en valpköpare är stamtavlan viktig både för att förstå hundens bakgrund och för att avgöra vilka DNA-test som kan vara relevanta.

## Att leva med rasen

English toy terrier kan fungera bra i lägenhet om den får komma ut, använda kroppen och hjärnan och lära sig att koppla av trots ljud i huset. Bostadens storlek ersätter inte promenader, och en trädgård ersätter inte heller daglig aktivitet. Träna lugn vid dörr, hiss och trapphus tidigt om hemmet är lyhört.

Ensamhet behöver läras in gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en vuxen hunds förmåga varierar. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka långsamt och backa om den visar oro. Planera hjälp under arbetsdagar i stället för att utgå från att en liten hund klarar sig själv länge.

Rasen kan leva med barn, men en vuxen ska alltid vara närvarande med små barn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och barn ska inte lyfta, bära eller jaga den. Samma försiktighet gäller vild lek med större hundar. English toy terrier är finlemmad men ingen prydnadssak: den behöver trygg fysisk aktivitet samtidigt som familjen förebygger fall, klämolyckor och hårdhänt hantering.

Rasen passar bäst hos den som uppskattar en liten men aktiv hund, kan ge dagligt sällskap och träning och är beredd att bedöma individen framför schabloner. Ett bra beslut bygger på möten med vuxna släktingar, verifierade hälsouppgifter och en vardagsplan som fungerar även när vädret är kallt eller hunden inte kan följa med.

English toy terrier

English Toy Terrier Club (UK)

Verein für Deutsche Spitze e.V. (Germany)

Liten, elegant svart‑tan toyterrier med fin men atletisk kroppsbyggnad och lättskött, kort päls. Lojal och mycket människoorienterad, knyter ofta starkast band till en person. Livlig, intelligent och känslig, behöver daglig motion, mental stimulans och skydd mot extrema temperaturer.

Jag bor i Strömstad och föder upp English toy terrier. Har även haft 2 kullar med mopsar.

Black and fawn

## Snabbfakta

Nederlandse schapendoes är en lättbyggd nederländsk vallhund som kombinerar arbetslust, snabbhet och självständighet med stark tillgivenhet till människor den känner. Den passar bäst hos någon som vill träna och vara aktiv tillsammans med hunden och som har tid för en lång päls, särskilt under unghundens pälsbyten.

- **Rasgrupp:** Grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Ursprung:** Nederländerna
- **Ursprunglig uppgift:** Vallning av får
- **Mankhöjd:** Hanar 43–50 cm, tikar 40–47 cm
- **Vikt:** Rasstandarden anger inget fast kilogramspann
- **Päls:** Lång, tät dubbelpäls med fin, torr och lätt vågig struktur
- **Aktivitetsnivå:** Energisk vallhund som behöver både rörelse och uppgifter

Rasen kallas ofta bara schapendoes. Bakom den rufsiga pälsen finns en smidig arbetstyp som ska kunna galoppera, hoppa och vända snabbt.

## Utseende och päls

Nederlandse schapendoes ska vara lätt byggd och något längre än hög. Rörelserna ska vara fria och fjädrande. Den rikliga pälsen gör att hunden ser större ut än kroppen faktiskt är.

Hanar ska vara 43–50 cm och tikar 40–47 cm. Standarden anger ingen idealvikt; höjd, konstruktion, muskelmassa och hull ger bättre vägledning än ett generellt kilogramspann.

Svansen är lång och rikligt bepälsad, men ska inte alltid bäras på samma sätt. I vila hänger den ned. I trav kan den bäras ganska högt och svänga lätt från sida till sida, i galopp sträcks den ut och vid hopp fungerar den som roder. En uppmärksam hund får lyfta svansen högt, men den ska inte bäras stelt över ryggen.

Pälsen har tät underull och långa täckhår, minst 7 cm över bakdelen. Hårstråna ska vara fina, torra, lätt vågiga och stå ut i tofsar. Tydligt lockig, krusig eller silkig päls stämmer inte med standarden. Hårtofsen på huvudet, mustaschen och skägget ger det karakteristiska uttrycket.

Alla färger är tillåtna, men standarden föredrar blågrått till svart.

Pälsvården förändras när hunden växer. Valppälsen kan vara relativt enkel, medan övergången till vuxenpäls ofta ger en mjukare blandpäls som lättare filtar ihop sig. Den vuxna pälsen utvecklas gradvis och kan dröja till ungefär två–tre års ålder. Under övergången behöver vissa hundar kammas betydligt oftare än en färdigpälsad vuxen.

En grundlig genomgång ungefär en gång i veckan är en rimlig startpunkt, men pälsens skick ska styra. Dela pälsen i mindre partier och kontrollera med kam ända ned till huden, särskilt bakom öronen, i skägget och kragen, under frambenen, på magen och runt bakdelen. Om kammen inte går igenom utan motstånd behöver pälsen redas ut.

Pälsen kan hålla kvar grus, kvistar, frön, lera och snö. Underull lossnar också periodvis, även om hår inte alltid hamnar på golvet på samma sätt som hos en korthårig hund. Det gör inte rasen allergifri. Hundallergi orsakas främst av allergener från hud och saliv, och ingen hundras kan lovas vara säker för en allergiker.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver schapendoes som uppmärksam, modig, intelligent, vaksam, glad, livlig och vänlig. Mot bekanta människor ska den vara tillgiven och trogen. Vallhundsbakgrunden märks ofta i att hunden snabbt registrerar rörelse och förändringar.

Detta är ett rasideal, inte en garanti för varje individ. I den svenska rasspecifika avelsstrategin (RAS), som bygger på äldre mentalbeskrivningar till och med 2015, uppmärksammades flykt- och rädslereaktioner vid ljud och överraskningar samt låg vilja hos vissa hundar att undersöka det som skrämt dem. Underlaget är begränsat och historiskt, men gör trygghet och återhämtning till viktiga frågor. Be uppfödaren ge konkreta exempel på hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, hantering och nya miljöer och be att få se BPH- eller MH-resultat när sådana finns.

Vaksamheten kan innebära att hunden talar om när någon kommer eller något förändras utanför hemmet. Träna därför tidigt på att ett kort larm följs av lugn. Skärma av en fönsterplats om den utlöser skällande, belöna tystnad och lär hunden att gå till en bestämd plats när det ringer på dörren.

Schapendoes kan fungera fint med barn när hunden är trygg och samspelet leds av en vuxen. Barn ska inte dra i pälsen, störa hunden när den vilar eller använda den som lekkamrat utan tillsyn. Lekfullhet och snabba rörelser kan också leda till krockar eller vallningslikt cirklande. Med hundar, katter och smådjur beror samspelet på individ, erfarenhet och introduktion; vallhundsbakgrund är ingen garanti för problemfritt samliv.

## Träning och motion

Nederlandse schapendoes behöver rörelse och mental aktivering varje dag, men inget fast timantal passar alla. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, kondition och förmågan att varva ned. Varva promenader, nosande och koncentrationsuppgifter med ostörd vila.

Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, lydnad, freestyle, nosework, spår, eftersök och vallning. Man behöver inte tävla, men hunden mår väl av uppgifter som förenar snabba beslut, kroppskontroll och samarbete. Fartfylld motion behöver balanseras med lugn och vila.

Självständigt arbete ingår i rasens ursprungliga funktion. I träningen kan det märkas som egna initiativ eller tappat intresse vid upprepning. Håll passen korta, variera belöningarna och öka svårigheten gradvis. Belöningsbaserad träning ger tydlig information utan rädsla eller smärta.

Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt trots rörelse, människor och andra hundar
- lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphus
- koppelgående och förmåga att passera utan att valla eller kasta sig in i lek
- trygg hantering av päls, öron, tassar, mun och hela kroppen
- kroppskontroll före höga hopp och krävande agility
- en tydlig signal för att avsluta aktivitet och vila

Valpar och unga hundar ska inte tränas som färdiga idrottshundar. Bygg balans och koordination med varierad rörelse och vänta med upprepad hög belastning tills kroppen är mogen.

## Hälsa

Be att få se aktuella ögon- och gPRA-resultat samt tillgänglig information om höfter, armbågar och mentalitet. Kontrollera hundarnas identitet och undersökningsdatum.

gPRA är en form av progressiv retinal atrofi som hos schapendoes är kopplad till en mutation i genen CCDC66. Sjukdomen bryter gradvis ned näthinnans ljuskänsliga celler och kan leda till nattblindhet, tilltagande synförlust och slutligen blindhet. Det finns ett direkt DNA-test för den rasspecifika mutationen.

DNA-testet visar om hunden är genetiskt fri, anlagsbärare eller har två kopior av sjukdomsvarianten:

- En genetiskt fri hund har inte den testade sjukdomsvarianten.
- En anlagsbärare har en kopia. Den ska inte likställas med en hund som har två sjukdomsanlag, men kan föra varianten vidare.
- En hund med två kopior löper risk att utveckla den testade formen av gPRA.

Nedärvningen är enkelt recessiv. En känd anlagsbärare ska därför bara paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund. Då kan valparna inte få två kopior av just den testade varianten, även om vissa kan bli bärare. Det avgörande är att kombinationen är säker och att resultaten går att verifiera.

DNA-testet och en klinisk ögonlysning svarar på olika frågor. DNA-testet gäller den kända CCDC66-varianten, medan ögonlysningen kan upptäcka synliga ögonförändringar vid undersökningstillfället. Ett fritt DNA-resultat utesluter därför inte alla möjliga ögonsjukdomar, och en ögonlysning utan anmärkning visar inte vilken genetisk status hunden har för gPRA.

Den publicerade svenska RAS, reviderad 2016, anger gPRA-test och ögonlysning för avelshundar och rekommenderar dessutom HD- och ED-undersökning. SKK:s registreringsregler för 2026 har däremot inget rasspecifikt krav på HD, ED, ögonlysning eller gPRA-test för att en schapendoeskull ska registreras. En SKK-registrerad valp har alltså inte automatiskt föräldrar med dessa resultat. SKK:s allmänna regel om enkelt recessiva allvarliga sjukdomar gäller ändå när ett DNA-resultat är känt: en bärare får bara kombineras med en fri hund, och en hund med dubbla sjukdomsanlag ska inte användas i avel.

Be uppfödaren visa:

- gPRA-resultat för båda föräldrarna eller en dokumenterad ärftlig frihet
- aktuella ögonlysningsresultat med fullständig bedömning
- officiella HD- och ED-resultat när hundarna är undersökta
- information om syn, leder, rörelseförmåga och rädsla hos äldre nära släktingar

## Historia och ursprung

Nederlandse schapendoes utvecklades som vallhund i Nederländerna och förekom vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet där det fanns hedmarker, herdar och fårhjordar. Hundarna behövde uthållighet, rörlighet, snabbhet och förmåga att fatta egna beslut på avstånd från föraren.

P. M. C. Toepoel räknas som rasens grundare. Under åren 1940–1945 samlades hundar av den nästan försvunna typen in för fortsatt avel. Den nederländska rasklubben bildades 1947, Raad van Beheer gav ett provisoriskt erkännande 1952 och 1954 skrevs en standard och en stambok öppnades.

Årtalet 1971 förekommer i standardens historiska sammanfattning som rasens slutliga erkännande. FCI:s egen rasförteckning anger däremot den 17 maj 1991 som datum för definitivt FCI-erkännande. Därför bör 1971 inte beskrivas som FCI:s definitiva erkännandedatum utan förklaring. Den officiella standard som gäller i dag fastställdes av FCI 1992 och publicerades 1999.

Rasstandarden placerar schapendoes bland långhåriga europeiska vallhundar som bearded collie, puli, polski owczarek nizinny, old english sheepdog, briard och bergamasco. Det är en historisk släktskapsbeskrivning, inte en sentida blandning.

## Att leva med rasen

En schapendoes kan bo i lägenhet eller hus om den får aktivitet, återhämtning och träning kring ljud. I ett lyhört hus behöver människor i trappan, hissdörrar och rörelser utanför fönstret bli vardag, inte skäl till långvarigt larm. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamma uppgifter.

Räkna med att pälsen tar in naturen. Efter en skogstur kan du behöva plocka bort kvistar och frön, reda fuktiga partier och kontrollera tassar och hud. Under unghundens pälsbyte kan tidsåtgången vara betydligt större än hos en färdigpälsad vuxen. Vänj valpen vid systematisk pälsvård på ett halkfritt underlag.

Rasen vill gärna vara nära sin familj, så ensamhet ska tränas i små steg när hunden är trygg och rastad. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vila. Ihållande skällande, vandrande, flämtande eller förstörande är tecken på att steget blivit för stort, inte på att hunden behöver ”vänja sig” genom längre frånvaro.

Nederlandse schapendoes passar dig som vill ha en snabb, glad och engagerad träningskamrat och uppskattar en hund med egna initiativ. Den passar sämre om du söker mycket lågt aktivitetsbehov, minimal pälsvård eller en hund som självklart är tyst och trygg överallt. Välj uppfödare efter verifierade gPRA- och ögonresultat, öppen information om leder och mentalitet och hur de vuxna hundarna fungerar i vardagen.

Nederlandse schapendoes

Dutch Schapendoes Club of the Netherlands

Société Centrale Canine (France)

Deutsche Kynologische Gesellschaft (Germany)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Nederlandse schapendoes är en medelstor, holländsk vallhund med rufsig päls, livlig och smidig med ett studsigt steg. Den är glad, människoorienterad och lekfull och passar bra i aktiva familjer. Hunden är intelligent men självständig och behöver positiv träning, regelbunden mental stimulans och frekvent pälsvård.

Uppfödarprofilen placerar Vargafjällets i Högsäter med Nederlandse schapendoes. Den egna webbplatsen beskriver Vargafjällets kennel som startad 2019 och med uppfödning av Schapendoes och Bichon Havanais. Hallands Kennelklubbs Nordic Dog Show-katalog 2025 visar dessutom en Vargafjällets-prefixpost under Nederlandse schapendoes med registreringsnummer SE46357/2023 och Högsäter.

Vargafjällets

## Snabbfakta

- Newfoundlandshunden är en kanadensisk jättehund som utvecklades för tungt dragarbete och arbete i vatten. I dag hålls den främst som sällskaps- och vattenhund.
- Rasidealet är en mild, vänlig och fridsam hund. Det beskriver vad uppfödningen ska sträva efter, inte hur varje individ automatiskt beter sig.
- En vuxen hane är i genomsnitt cirka 71 centimeter hög och väger omkring 68 kilo. För tikar är motsvarande genomsnitt cirka 66 centimeter och 54 kilo.
- Den medellånga dubbelpälsen är tät och vattenavstötande. Godkända färger är svart, brun samt vit och svart.
- Storleken gör tidig koppelträning, lugna hälsningar och trygg hantering nödvändiga.
- I Sverige finns ett officiellt vattenprov för rasen, men intresse för vatten och förmåga att simma säkert varierar mellan individer och kräver träning.
- Rasen passar bäst hos den som har plats, tid för pälsvård och en vardag som fungerar med en mycket stor hund.

## Utseende och päls

Newfoundlandshunden ska vara massiv, kraftfull och välmusklad utan att se tung och osmidig ut. Kroppen är något längre än den är hög, och rörelserna ska ge intryck av kraft utan ansträngning. Rasstandarden betonar att maximal storlek aldrig får gå före symmetri, sund konstruktion och korrekta rörelser.

Hanar är i genomsnitt omkring 71 centimeter i mankhöjd och 68 kilo, medan tikar i genomsnitt är omkring 66 centimeter och 54 kilo. Rätt vikt bedöms ändå efter individens kroppsbyggnad, hull och muskelmassa.

Huvudet är brett och uttrycket ska förmedla mildhet. Tassarna är stora och har simhud mellan tårna. Den kraftiga svansen hjälper hunden som roder när den simmar.

Pälsen består av medellångt, rakt eller lätt vågigt täckhår och mjuk, tät underull. Underullen är vanligtvis tätare på vintern men finns kvar på delar av kroppen året om. Färgerna är svart, brun samt vit och svart. Den vit-svarta färgen är en färgvariant inom rasen; landseer är samtidigt namnet på en separat FCI-erkänd ras och ska inte blandas ihop med färgbeteckningen.

Anpassa pälsvården efter pälsens skick i stället för ett fast veckoschema. Arbeta ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna, på benen, under halsen och kring bakdelen. Om kammen fastnar finns en tova kvar även om ytan ser slät ut. Under kraftig fällning behövs tätare genomgångar.

Efter bad eller simning ska pälsen sköljas vid behov och torka ända in till huden. Kontrollera samtidigt öron, tassar, hud och tovbenägna områden. Bada när hunden faktiskt behöver det; det finns inget allmängiltigt intervall. Rasstandarden uppmuntrar inte klippning som förändrar den naturliga pälsen.

Räkna med hår, vatten och ofta dregel i hemmet. Newfoundlandshunden är inte allergifri. De viktigaste allergenerna finns framför allt i hud och saliv, och nivåerna varierar mellan individer oavsett ras eller pälstyp.

## Temperament och personlighet

En rastypisk newfoundlandshund är mild, vänlig och fridsam, men orden “snäll jätte” är ett ideal, inte en säkerhetsgaranti. Be att få träffa valpens mamma och gärna andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som möter människor lugnt, återhämtar sig när något oväntat händer och kan hanteras utan stark stress.

Rasen brukar vilja vara nära sin familj och är ofta samarbetsvillig när uppgiften är tydlig och träningen vänlig. En unghund kan ändå vara stark, klumpig och långsam att mogna, så vardagsreglerna behöver börja tidigt.

Barn och newfoundlandshund kan fungera väl tillsammans, men rasens rykte som “barnvakt” ska inte tas bokstavligt. Hundar och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila i fred, och hunden behöver en egen plats dit ingen följer efter. Den vuxne måste också kunna hålla hunden på promenad och avbryta vild lek; en vänlig hund på över 50 kilo kan välta ett barn utan att mena något illa.

Samma försiktighet gäller hundar och katter. Gör de första mötena lugna, ge djuren egna resurser och se till att ett mindre djur kan komma undan. Individens erfarenheter och beteende väger tyngre än påståenden om att rasen automatiskt älskar alla djur.

Newfoundlandshunden är inte automatiskt en vakthund. Storleken kan avskräcka, men skärpa och misstänksamhet hör inte till rasidealet.

## Träning och motion

Träningen bör göra newfoundlandshunden lätt att styra innan den blir tung nog att vinna en fysisk dragkamp. Prioritera löst koppel, följsamhet vid dörrar, inkallning, lugna hälsningar och att hunden låter dig kontrollera tassar, öron, mun och päls. Träna även bilresor och veterinärbesök. Belöna rätt beteende och öka störningarna stegvis.

Det finns inget tillförlitligt minutantal som passar alla hundar. En vuxen newfoundlandshund behöver daglig rörelse och mental aktivering anpassad efter ålder, hull, kondition, temperatur och hälsa. Lugna promenader, nosarbete, vardagslydnad, drag- och vattenarbete kan passa. Hälta, tydlig stelhet eller försämring efter aktivitet är skäl att minska belastningen och vid behov kontakta veterinär.

För valpen är målet varierad, självvald rörelse och god kroppskontroll snarare än konditionsträning. Låt den utforska olika säkra underlag, träna balans i låg höjd och ta korta promenader i valpens tempo. Undvik upprepade höga hopp, långa påtvingade sträckor och motion bredvid cykel. Fasta regler som ett visst antal minuter per levnadsmånad tar inte hänsyn till individ, terräng eller intensitet.

Vattenarbete är en dokumenterad del av rasens funktion. Sveriges officiella vattenprov innehåller lydnad på land, vattenapportering och bogsering av figurant eller båt. Färdigheterna tränas; hunden är inte utbildad livräddare bara genom sin ras. Börja i lugnt, grunt vatten, tvinga aldrig i en osäker hund och kontrollera temperatur, ström, botten och uppgång. Föraren behöver kunna simma i moment där ekipaget arbetar tillsammans i vattnet.

Den tunga kroppen och täta pälsen begränsar aktivitet i värme. Välj svalare tider och avbryt om hunden återhämtar sig dåligt. Simning kan vara skonsam träning för en frisk hund, men kallt vatten, utmattning och svår uppgång är verkliga risker.

## Hälsa

Höfter, armbågar, hjärta och urinvägar är viktiga kontrollpunkter när du väljer newfoundlandshund. Hälsodata minskar osäkerheten men kan aldrig garantera att en valp förblir frisk. Be om registreringsnamn på båda föräldrarna och kontrollera resultaten själv, inte bara att “tester är gjorda”.

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, förekommer i rasen. Enligt SKK:s registreringsregler som gäller från 1 januari 2026 måste båda föräldrarna ha officiell HD-status och officiell ED-status före parning för att valparna ska kunna registreras hos SKK. Känd status betyder att resultatet finns registrerat; det är inte samma sak som att alla resultat är normala. För ED får hundar med grad 2 eller 3 inte användas i avel, och inte heller hundar som har symtom, klinisk ED-diagnos eller är opererade för ED, oavsett registrerad grad.

Rasens RAS-dokument från 2016 rekommenderar ett striktare urval än den grundläggande statuskontrollen: främst HD A eller B och ED 0, med angivna undantag. Skilj denna daterade avelsrekommendation från dagens bindande registreringskrav. Kontrollera både de faktiska resultaten och hur uppfödaren motiverar kombinationen. SKK:s Avelsdata visar även resultat för nära släktingar.

Svenska Newfoundlandshundklubben lyfter även subvalvulär aortastenos, SAS, en förträngning i hjärtats utflöde mot aorta. Blåsljud kan ge anledning till utredning, men lindriga fall kan vara svåra att fånga enbart med stetoskop; ultraljud ger säkrare bedömning. Fråga hur hjärtat har undersökts, vid vilken ålder och av vem. SAS-undersökning är inte ett bindande SKK-krav på samma sätt som rasens HD- och ED-status.

Newfoundlandshunden har också en rasspecifik, autosomalt recessiv form av cystinuri. Den kan ge förhöjd cystinhalt i urinen och ibland cystinstenar, men alla genetiskt affekterade hundar utvecklar inte sten. Ett DNA-test kan skilja genetiskt fria hundar, bärare och affekterade hundar åt. Be att få se resultatet och förstå hur kombinationen undviker sjuka valpar. En hund som försöker kissa upprepade gånger men bara får ut lite eller ingen urin behöver akut veterinärvård; risken för urinstopp är större hos hanhundar.

Magomvridning, GDV, är ett akut tillstånd som främst drabbar stora och gigantiska hundar. Orsaken är sannolikt multifaktoriell, så enkla mat- eller motionsregler kan inte lova skydd. Resultatlösa kräkförsök, kraftig salivering, oro och en svällande buk är varningstecken. Svaghet, kollaps eller andningspåverkan gör läget ännu mer akut. Åk omedelbart till veterinär vid misstanke och diskutera individuell risk samt förebyggande gastropexi innan en akut situation uppstår.

Håll hunden i sunt hull och sök hjälp vid hälta, återkommande stelhet, nedsatt ork, svimning eller smärta. Kontrollera päls och hud efter väta. Avstå inte från veterinärbesök för att ett problem sägs vara “vanligt för rasen”.

## Historia och ursprung

Newfoundlandshunden har sitt ursprung i Kanada och förknippas med arbete vid Newfoundlands kust. Den officiella rasstandarden beskriver en hund som användes till tungt dragarbete och arbete i vatten. Den uppger att rasens typ och arbetsegenskaper var etablerade omkring 1610, medan berättelsen om lokala hundar och stora svarta hundar som vikingar skulle ha fört dit återges som en tradition, inte som säkerställd härstamning.

Hundarna arbetade med människor där styrka, simförmåga och uthållighet hade praktisk betydelse. Den massiva kroppen, vattenavstötande pälsen, simhuden och svansen som roder passar den funktionen. Rasens historia ska ändå inte tolkas som att varje modern individ kan rädda människor utan utbildning.

I dag är newfoundlandshunden främst sällskapshund. Vattenarbetet lever kvar genom organiserad träning och officiella prov, och vissa ekipage ägnar sig även åt dragarbete.

## Att leva med rasen

En newfoundlandshund kräver mer logistisk planering än en medelstor hund. Får den plats utan att blockera passager, kan den ta sig in i bilen, finns en sval viloplats och kan en vuxen hantera den om den blir sjuk eller rädd? Hala golv behöver ofta mattor, och många trappor kan bli besvärliga för valp, skadad eller äldre hund.

Lägenhet är inte automatiskt fel. Hundar motioneras och aktiveras utomhus, men en jättestor hund kan göra en liten bostad opraktisk. Hiss, breda passager, nära rastningsmöjlighet, grannarnas ljudmiljö och möjligheten att hålla bostaden sval betyder mer än adressen. Ett hus med tomt ersätter inte promenader, träning eller sällskap.

Rasen vill ofta vara nära människor, men ensamhet ska bedömas individuellt. En vuxen hund som tränats gradvis kan vanligen vara själv några timmar; en liten valp kan inte lämnas så. Öka tiden först när hunden kan komma till ro och använd hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än vad individen klarar. Ihållande skall, vandrande, förstörda föremål eller stark oro är signaler om att upplägget behöver ändras.

Planera för återkommande pälsarbete, städning, stor bilplats och högre kostnader för mat, försäkring och veterinärvård. Sele eller halsband, transportlösning och liggplats måste fungera för individens storlek.

Newfoundlandshunden kan passa en förstagångsägare som tar hjälp tidigt och verkligen kan hantera storleken, men den är inte ett enkelt val enbart för att temperamentet beskrivs som milt. En lämplig ägare tycker om nära samarbete, accepterar hår och dregel, tränar konsekvent utan hårdhet och kan anpassa aktivitet efter värme och hälsa. Om de villkoren känns rimliga kan rasen bli en lugn och engagerad familjemedlem; om utrymme, fysisk kontroll eller pälsvård redan känns tveksamt är en mindre hund ett klokare val.

Newfoundlandshund

Newfoundlandshunden är en mycket stor, vattenälskande brukshund med tät päls som fäller kraftigt och dreglar en del. Den är lugn, lojal och varsam med barn, och behöver nära kontakt med familjen, vänlig men konsekvent träning, måttlig motion, noggrann pälsvård, gott om utrymme och förebyggande hälsovård för leder, hjärta och risk för magomvridning.

King of bear's

## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

För Amagansett i Jokkmokk anger uppfödarprofilen Cocker spaniel. Den publika Instagramprofilen för Kennel Amagansett anger English Cocker Spaniel och Jokkmokk, Sweden. SKK Hunddata ger ett separat registerspår genom en Amagansett-prefixpost under Cocker Spaniel med registreringsnummer SE51330/2023 för den som jämför uppfödare.

Amagansett

## Snabbfakta

American staffordshire terrier, ofta kallad amstaff, är en amerikansk terrier i FCI:s grupp 3. Det är en kompakt och mycket stark hund som främst hålls som sällskapshund. Rasen passar bäst hos en ägare som tycker om aktiv träning och tar ansvar för en kraftfull hund i vardagen.

- Önskvärd mankhöjd är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar.
- Rasstandarden anger ingen idealvikt i kilo. SKK:s ungefärliga riktmärke är 28–33 kg för hanar och 19–25 kg för tikar, men hull och proportioner är viktigare än en enskild siffra.
- Pälsen är kort, tät, hård och blank och kräver i regel enkel skötsel.
- Rasidealet är en alert, modig och intresserad hund. SKK beskriver också amstaffen som social, aktiv och samarbetsvillig, men skillnaderna mellan individer kan vara stora.
- Den som tänker resa med hunden behöver planera i förväg: amstaff omfattas av rasförbud i både Norge och Danmark.

American staffordshire terrier är en egen, erkänd ras med en egen standard. Det går därför inte att avgöra rasen enbart genom att titta på en bred skalle, kort päls och muskulös kropp. För en valpköpare säger en registrerad stamtavla och uppgifter om föräldradjuren mer än antaganden utifrån utseendet.

## Utseende och päls

Amstaffen ska vara stark för sin storlek, muskulös och kompakt men ändå rörlig och smidig. Kroppen ska ge ett välbalanserat intryck, inte vara så tung eller överdriven att rörelserna påverkas. Den önskvärda mankhöjden är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar. Standarden kräver att höjd och vikt står i proportion till varandra men anger inget viktintervall. SKK:s viktuppgifter är därför ett grovt vardagsriktmärke, inte en idealvikt som varje hund ska nå.

Pälsen ligger tätt mot kroppen och är kort, hård och blank. En genomgång med mjuk borste eller gummiborste räcker ofta för löst hår, och hunden kan badas när den faktiskt behöver det. Vänj valpen lugnt vid att tassar, klor, öron, mun och hela huden undersöks. Det gör både vardaglig skötsel och framtida veterinärbesök enklare.

Standarden tillåter enfärgat, flerfärgat och fläckigt. Helvitt, mer än 80 procent vitt, svart med tanteckning samt leverfärg är däremot färger som inte uppmuntras. Färg säger inget säkert om temperament eller hälsa. Hudrodnad, klåda, återkommande slickande på tassarna eller förändringar i öronen bör bedömas efter symtom, inte efter pälsfärg.

## Temperament och personlighet

En amstaff ska vara alert, nyfiken och modig, men rasbeskrivningar visar ett ideal och genomsnitt – inte hur varje hund blir. SKK:s BPH-material visar relativt hög socialitet och energi på gruppnivå, samtidigt som variationen mellan individer är stor. Uppväxt, erfarenheter och träning spelar roll, men även nära släktingars beteende är relevant när du väljer valp.

Be uppfödaren att förklara föräldrarnas BPH-resultat och, när det finns, mentalindex med konkreta vardagsexempel. Fråga hur de reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag, hantering och hundmöten. Träffa helst tiken och andra nära släktingar. Ett ord som ”social” säger betydligt mindre än en beskrivning av hur hunden återhämtar sig efter något oväntat.

Rasen är fysiskt kraftfull och kan vara påstridig. Det gör lugna, kontrollerade möten viktigare än att hunden måste hälsa på alla. Varken rasnamnet eller könet kan avgöra om en amstaff fungerar med en viss hund, katt eller ett smådjur. Bedöm i stället individens tidigare erfarenheter, intresse för att jaga eller leka och förmåga att avbryta och koppla av.

Vid introduktion till katt bör katten ha egna säkra platser och kunna lämna situationen. Använd grind eller annan avskiljning, håll de första mötena korta och lugna och förhindra jakt från början. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är väl känt – och acceptera att vissa kombinationer aldrig blir säkra.

Amstaff kan leva i en barnfamilj, men en vuxen ska alltid ansvara för samspelet. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila ostört, och hunden ska ha en egen fredad plats. På grund av styrkan bör barn inte själva hantera hunden i situationer där ett plötsligt ryck eller hundmöte kan bli svårt att kontrollera.

## Träning och motion

Amstaffen behöver fysisk aktivitet och mental sysselsättning varje dag, men ett fast timtal passar inte alla. En ung hund, en frisk vuxen och en hund med smärta eller ledproblem behöver olika upplägg. Bedöm nivån efter ålder, hälsa, återhämtning och hur hunden fungerar hemma efter aktiviteten. Målet är en vältränad hund som kan växla mellan aktivitet och vila, inte att trötta ut den till varje pris.

Promenader kan kombineras med nosarbete, spår, lydnad och korta problemlösningsuppgifter. SKK lyfter bland annat nosework, spår och lydnad som lämpliga aktiviteter. Öka längd och belastning stegvis och håll hunden i ett sunt hull. Om hunden plötsligt rör sig annorlunda, tvekar inför att hoppa in i bilen eller återhämtar sig sämre bör en veterinär bedöma orsaken. Försök inte lösa det med mer träning.

Vardagsträningen bör börja tidigt och bygga på belöningar, tydliga rutiner och små steg. För en stark amstaff är följande färdigheter särskilt värdefulla:

- att gå i löst koppel och kunna vända bort från ett hundmöte;
- en väl inlärd inkallning och en signal för att lämna något;
- lugna hälsningar utan hopp eller drag;
- att kunna vänta och koppla av lugnt bakom en grind eller annan avskiljning;
- trygg hantering av tassar, klor, öron, mun och kropp.

Träning med smärta, rädsla eller hårda korrigeringar riskerar att skada både tillit och inlärning. Belöna det beteende du vill se, gör övningen lättare när hunden misslyckas och ta hjälp av en kunnig instruktör tidigt om styrkan eller reaktionerna blir svåra att hantera.

## Hälsa

För amstaff är höftleder, armbågar, hud och korsband viktiga områden att fråga om. SKK nämner höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi, korsbandsproblem samt hudbesvär som klåda, utslag, röda tassar och allergi. Det betyder inte att varje hund drabbas. Be om konkreta uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare kullar i stället för att nöja dig med att de sägs vara ”friska linjer”.

För svenskregistrerad avel ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning, och för amstaff krävs dessutom officiell ED-status. En registrerad status betyder bara att resultatet finns – inte automatiskt att leden är utan anmärkning. Kontrollera därför de faktiska graderna. Rasklubbens avelsstrategi rekommenderar också att den planerade kullens preliminära HD- och ED-index ligger över 100; det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med registreringsreglerna.

NCL-A är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan och kan ge problem med balans och koordination, ofta först vid tre till fem års ålder. Nedärvningen är autosomalt recessiv med ofullständig penetrans. DNA-resultat registreras som normal, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte detsamma som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be att få se registrerade resultat och förstå hur kombinationen är planerad.

När du bedömer en kull bör du därför kontrollera:

- föräldrarnas exakta HD- och ED-resultat samt kullens preliminära index;
- NCL-A-status och hur resultatet påverkar parningen;
- BPH och mentalindex där det finns, kompletterat med vardagsbeteende hos nära släktingar;
- hudproblem, korsbandsskador och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

American staffordshire terrier utvecklades i USA ur de bull-and-terrier-hundar som följde med immigranter under 1800-talet. Den amerikanska rasklubben beskriver sådana hundar i landet redan omkring 1870. Historiken rymmer en bakgrund i hundkamper, men den moderna rasens officiella standard och avelsarbete ska bedömas utifrån dagens krav på funktion, hälsa och temperament.

År 1936 tog American Kennel Club in hundarna i sin stambok under namnet Staffordshire Terrier. Namnet ändrades till American Staffordshire Terrier från den 1 januari 1972 för att skilja rasen från den då erkända Staffordshire Bull Terrier. Den första amstaffen registrerades hos SKK 1991.

Datumen förklarar varför namnen har ändrats, men de gör inte alla hundar med liknande utseende till samma ras. För dagens valpköpare är en kontrollerbar stamtavla, dokumenterade hälsodata och kännedom om nära släktingar mer värdefulla än lösa etiketter om ”pitbulltyp”.

## Att leva med rasen

Amstaff kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet, återhämtning och trygga rutiner. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen fungerar. I flerbostadshus behöver du kunna hantera hunden säkert i trapphus, hiss och trånga passager, förebygga störande ljud och ordna rastning utan att varje tur präglas av svåra hundmöten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg vuxen hund bör efter träning bara vara ensam några timmar åt gången. Jordbruksverkets regel om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte en rekommenderad ensamhetstid. Planera därför för valptid, arbetsdagar och reservhjälp innan hunden flyttar in.

Tänk också igenom fysisk kontroll. Sele eller halsband ska sitta säkert, kopplet ska ge ett stabilt grepp och den som rastar hunden måste kunna hålla den om något oväntat händer. Detta är inte ett argument för hårda metoder; det är en praktisk följd av rasens styrka. God framförhållning, avstånd och inlärda alternativ förebygger fler problem än sena korrigeringar.

Resor kräver särskild kontroll. American staffordshire terrier och korsningar med rasen är förbjudna i Norge, vilket omfattar införsel. Danmark förbjuder också rasen och korsningar vid vistelse. Där finns ett begränsat undantag för direkt genomresa med bil utan onödiga uppehåll, men det är inte samma sak som att få semestra i landet. Tåg omfattas inte av undantaget. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuell information hos norska Mattilsynet och danska Fødevarestyrelsen innan du bokar en resa eller väljer färdväg.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar strukturerad träning, kan ordna daglig aktivitet och har marginal för en hund som är både social och fysiskt krävande. Om hushållet saknar tid för ensamhetsträning, säkra introduktioner, koppelträning och noggrann uppföljning av hälsa är en mindre kraftfull eller mindre krävande ras ofta ett bättre val.

American staffordshire terrier

American staffordshire terrier: muskulös, medelstor och människoorienterad hund med kort, lättskött päls i många olika färger. Kärleksfull, energisk och mycket lättlärd med konsekvent, positiv träning. Behöver daglig motion, mental stimulans, socialisering och ansvarsfull hantering.

Weird stuff's

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Black Cruel's

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

För Eldtassens i Arlöv anger uppfödarprofilen Finsk lapphund. Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund listar Eldtassens i Arlöv i sin uppfödarlista. Norsk Lapphund Klubbs Vivestad-katalog 2023 ger också ett separat katalogspår under Finsk Lapphund med Eldtassens-prefixet, registreringsnummer SE40435/2022 och Arlöv, Sverige.

Eldtassens

Agazzis

Karlstorpets Cockrar i Nybro har Cocker spaniel i uppfödarprofilen. Den publika Facebooksidan beskriver Karlstorpets Cockrar som en kennel med uppfödning av Cocker spaniel i Nybro. Den egna webbplatsen är märkt Cockerkennel och samlar separata sidor om kenneln, hundarna, bilder och rasen, vilket ger ett tydligt källspår.

Karlstorpets Cockrar

Ylles

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

Tinyqueens

## Snabbfakta

- Berner sennenhund är en stor schweizisk gårdshund som ursprungligen användes för att vakta, dra och driva boskap. I dag är den främst sällskaps- och allroundhund.
- Hanar är 64–70 cm i mankhöjd, med 66–68 cm som ideal. Tikar är 58–66 cm, med 60–63 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen vikt.
- Rasen ska vara självsäker, uppmärksam, godmodig och tillgiven familjen samt vänlig mot främmande personer.
- En vuxen hund behöver ordentlig aktivitet varje dag. Valpar och unghundar ska däremot inte motioneras målmedvetet eller belastas hårt.
- Den långa dubbelpälsen behöver normalt gås igenom varje vecka och oftare under fällning.
- För svensk avel krävs officiella resultat för både höfter och armbågar före parning. SH-testet för histiocytärt sarkom är ett risktest, inte ett besked om att hunden är frisk eller sjuk.
- Tumörsjukdomar och låg levnadsålder är rasens allvarligaste hälsoproblem. Släktingars livslängd och dokumenterade dödsorsaker är därför viktiga vid valpköp.

## Utseende och päls

Berner sennenhund är stor och kraftig men ska samtidigt vara rörlig, harmonisk och välbalanserad. Kroppen är ungefär tio procent längre än mankhöjden och ska vara kompakt snarare än långsträckt. En tung siluett är inte samma sak som korrekt rastyp: hunden ska röra sig fritt och bära sin storlek utan övervikt.

Hanar ska vara 64–70 cm höga, helst 66–68 cm. Tikar ska vara 58–66 cm, helst 60–63 cm. Rasstandarden har inget viktmått. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull i stället för att försöka nå ett visst antal kilo.

Huvudet ska vara kraftigt men inte för tungt. Ögonen är mörkbruna och mandelformade, och öronen är medelstora och trekantiga. Den buskiga svansen når minst till hasen och bärs hängande i vila, men får komma upp i rygghöjd i rörelse.

Pälsen är lång och glänsande, rak eller svagt vågig. Grundfärgen är kolsvart med djupt roströda tecken på kinder, över ögon, på ben och i bringa. Vitt finns bland annat i en symmetrisk bläs samt på strupe och bröst. Vita tassar och vit svansspets är önskvärda, men teckningens symmetri säger inget om hundens hälsa.

Svenska Kennelklubbens rasguide rekommenderar borstning eller genomkamning en gång i veckan och dagligen under fällning. Anpassa efter individ och årstid. Arbeta ned till huden och kontrollera bakom öronen, i armhålorna och i behängen där tovor lätt gömmer sig. Känn samtidigt efter knölar, ömhet och hudförändringar.

Förlägg längre sommaraktivitet till svalare tider, erbjud skugga och vatten och låt hunden vila om den inte återhämtar sig normalt. Lämna aldrig hunden i en varm bil, inte heller i skugga eller med en ruta på glänt.

## Temperament och personlighet

En rastypisk berner sennenhund ska vara trygg, godmodig och följsam, inte rädd eller aggressiv. Standarden beskriver också en uppmärksam och vaksam hund som är tillgiven familjen och vänlig mot främmande personer. Det är en målbild för avel och mentalitet, inte en garanti för varje valp eller varje situation.

Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men en yvig unghund i den här storleken kan välta ett barn, dra omkull en vuxen eller tränga en besökare utan aggressiv avsikt. Träna därför tidigt på fyra tassar i golvet, lugna hälsningar, koppelgående och att lägga sig på en bestämd plats.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Ge den lugna erfarenheter av människor, hundar, trafik, underlag, hantering och olika miljöer, med möjlighet att iaktta på avstånd. Återkommande rädsla ska tas på allvar, inte förklaras bort som att rasen är ”mjuk”.

Berner sennenhund kan fungera väl med barn och andra djur, men individ och introduktion avgör. Barn ska inte klättra på hunden eller störa dess sömn. Hunden behöver en ostörd viloplats, och en vuxen ska alltid vara med när små barn och hund umgås.

## Träning och motion

En vuxen berner sennenhund behöver ordentlig motion och meningsfull aktivitet varje dag, men inget fast minutantal. Anpassa efter ålder, hull, hälsa, kondition, underlag och temperatur. Promenader med tid att nosa, vardagslydnad, sökövningar och lek ger en bättre vardag än att bara försöka trötta ut hunden.

För valpar och unghundar skiljer Svenska Kennelklubben mellan naturlig rörelse och målmedveten motion. Låt hunden röra sig i egen takt och vila vid behov. Planerade löppass, upprepade hopp och tungt dragarbete får vänta tills den är fysiskt mogen. Utgå inte från en enkel femminutersregel; anpassa i stället aktiviteten efter hundens rörelser, trötthet och återhämtning.

Korta, tydliga och belöningsbaserade träningspass passar bra. Prioritera sådant som blir svårt att lära in först när hunden är fullstor:

- att följa ett lätt koppel och vända med föraren
- att hälsa utan att hoppa eller luta hela sin tyngd mot någon
- inkallning och kontakt trots störningar
- att vänta vid dörrar och gå lugnt in och ut ur bilen
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

Rasens bakgrund kan tas till vara genom nosarbete, lydnad, rallylydnad, klövjning eller rasklubbens drag- och arbetsprov. Drag med last kräver rätt utrustning, gradvis uppbyggnad och en fysiskt mogen, frisk hund.

## Hälsa

Hälsa och livslängd måste väga tungt vid val av berner sennenhund. Den aktuella svenska avelsstrategin beskriver tumörsjukdomar som rasens största hälsoproblem och visar att den låga levnadsåldern består. Ingen kan ändå lova en enskild hund ett visst antal år.

I de svenska dödsfallsdata från försäkringsbolag för 2016–2021 som avelsstrategin redovisar var medianåldern 5,5 år. I en schweizisk studie av klubbregistrerade hundar födda 2001–2002 var medianöverlevnaden 8,4 år. Population, tidsperiod och metod skiljer sig, så talen är inte samma slags prognos. De visar varför hälsa och livslängd i nära släkt är viktigare än ett generellt spann.

Tumörer stod för mer än hälften av dödsfallen i både en schweizisk och en nederländsk studie. Histiocytärt sarkom är den tumörform som rasens hälsoarbete särskilt riktas mot. SH-testet delar in hundar i lägre, genomsnittlig eller högre genetisk risk jämfört med rasen. Det är inte ett diagnostiskt test: en hund med lägre risk kan bli sjuk och en hund med högre risk kan förbli frisk.

HSIMS bedömer en tänkt kombination utifrån SH-resultat. Verktyget ska vägas samman med livslängd, övrig hälsa, släktskap och funktion. Ensidigt urval för lägsta risk minskar den genetiska variationen. SH-test rekommenderas i avelsstrategin men krävs inte för SKK-registrering. Svenska Sennenhundklubbens valpförmedling kräver däremot sedan 2025 att båda föräldrarna är testade.

Båda föräldrarna måste ha officiell HD- och ED-status före parning för att avkomman ska kunna SKK-registreras. HD D eller E och ED grad 2 eller 3 får inte användas. Avelsstrategin rekommenderar dessutom ED-fria föräldrar och att deras genomsnittliga HD- och ED-index överstiger 100. Index 100 motsvarar rasens genomsnitt och väger in släktingar; index och röntgade kullsyskon säger därför mer än ett enskilt resultat.

Renal dysplasi, RD, är en allvarlig störning i njurarnas utveckling som främst drabbar unga hundar. Bekräftade fall registreras centralt och säker diagnos kräver undersökning av njurvävnad. Familjär nefropati är en annan dokumenterad njursjukdom som oftare drabbar unga vuxna. Det finns inget enkelt DNA-test som kan visa att en kombination är fri från dessa sjukdomsanlag.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat och kombinationens aktuella index
- hur många kullsyskon och tidigare avkommor som har röntgats och deras resultat
- SH-resultat och hur HSIMS samt genetisk variation har vägts in
- njursjukdomar, tumördiagnoser, livslängd och verifierade dödsorsaker hos föräldrar, syskon och äldre släktingar

## Historia och ursprung

Berner sennenhund har sitt dokumenterade ursprung som gårdshund i alpområdet kring Bern i Schweiz. Den vaktade gårdar, drog last och hjälpte till med boskap. Hundarna kallades Dürrbächler efter värdshuset Dürrbach vid Riggisberg, där den långhåriga, trefärgade typen var vanlig.

Dürrbächler visades på hundutställningar 1902, 1904 och 1907. I november 1907 bildade uppfödare kring Burgdorf Schweizerischen Dürrbach-Klub för att renavla hundarna och definiera rasens kännetecken. Namnet berner sennenhund etablerades senare i anslutning till de andra schweiziska sennenhundarna.

Påståendet att rasen härstammar från romerska mastiffer återkommer ofta, men det ingår inte i den säkert dokumenterade historiken. Den användbara kärnan är den lokala gårdshunden kring Bern, arbetet med vakt, drag och boskap samt den organiserade rasbildningen i början av 1900-talet.

## Att leva med rasen

Berner sennenhund kräver plats i vardagen, inte bara på golvet. Lägenhet kan fungera, men kontrollera trappor, hiss, hala golv, närhet till rastning och hur en sjuk hund ska transporteras. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader och samarbete.

Planera för en stor bädd, en bil och en sele som rymmer hunden, foder, försäkring och utrymme att torka en blöt päls. Ordna halksäkra ytor där det behövs. Det är bättre att lösa sådant medan hunden är ung än när den har ont.

Ensamhet måste tränas individuellt. Börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka först när den kan lägga sig och komma till ro. Ihållande pip, vandrande, flämtande eller krafsande visar att steget blev för stort. Rasens tillgivenhet är inte ett bevis på separationsproblem, men den är heller ingen garanti för att hunden klarar en hel arbetsdag ensam.

Introducera hund och katt stegvis. Börja åtskilda, låt dem vänja sig vid varandras doft, ge katten en hundfri plats och hindra hunden från att jaga. Korta möten bakom grind eller med hunden i koppel kan sedan förlängas när båda är avslappnade. Samma lugna princip gäller möten med andra hundar; storleken gör tidig koppelkontroll extra viktig.

En bra uppfödare kan tala om både styrkor och problem i släkten och visar dokumentation, inte bara testnamn. Välj en kombination där hälsa, mentalitet, funktion och genetisk variation har bedömts tillsammans. Öppenhet om sjuka och avlidna släktingar är minst lika värdefull som fina föräldraresultat.

Berner sennenhund

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Deutscher Club für Berner Sennenhunde e.V. (Germany)

Stor schweizisk gårdshund med kraftig, välbalanserad kropp och tjock trefärgad päls. Kärleksfull, människoorienterad och oftast mild mot barn. Behöver måttlig daglig motion, svalt klimat, regelbunden pälsvård och vänlig, konsekvent träning. Hälsokontroller är avgörande på grund av ledproblem och cancer.

Snöälvens i Oviken är kopplad till Berner sennenhund i uppfödarprofilen och har ett separat katalogspår. Östergötlands Kennelklubbs Nordic Dog Show-katalog från 2023 dokumenterar en Snöälvens-prefixpost under Berner sennenhund med registreringsnummer SE52350/2022 och Oviken i uppfödaruppgiften, vilket ger stabilt stöd för prefix, ras och ort.

Snöälvens

Telge's Bling Bling

## Snabbfakta

- Borderterrier är en liten brittisk jakthund som utvecklades för att följa ryttare och foxhounds och arbeta i rävgryt.
- Rasstandarden anger ingen mankhöjd. Vikten är 5,9–7,1 kg för hanar och 5,1–6,4 kg för tikar.
- Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men har också terrierns självständighet, uthållighet och jaktlust.
- Den sträva dubbelpälsen handtrimmas när den mogna täckpälsen släpper, vanligen minst två gånger om året.
- Borderterrier behöver daglig fysisk och mental aktivering. Inkallning och lugn kring vilt är viktiga delar av vardagsträningen.
- I Sverige finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram, men rasklubben rekommenderar att avelsdjur har känd status för SLEM.
- Rasen kan fungera i både lägenhet och hus om den får rätt aktivitet, kan koppla av och inte stör omgivningen med skall.

## Utseende och päls

Borderterriern är liten men byggd för arbete, inte för att vara nätt eller ömtålig. Kroppen ska vara djup, smal och ganska lång, med en bröstkorg som går att omspänna med händerna. Den formen hjälpte hunden att ta sig fram i gryt, samtidigt som den skulle orka följa jakten ovan jord. Huvudet brukar beskrivas som utterlikt, med kort nosparti, små framåtvikta öron och ett vaket uttryck.

Rasstandarden anger medvetet ingen mankhöjd. För den som jämför valpar är därför vikt, proportioner, hull och funktion mer användbara än ett påstått exakt höjdspann. Standardvikten är 5,9–7,1 kg för en vuxen hane och 5,1–6,4 kg för en vuxen tik. En borderterrier ska kännas smidig och muskulös utan att bröstkorgen blir bred eller hunden bär onödig vikt.

Pälsen består av en hård, tät täckpäls och en tätt liggande underull. Godkända färger är röd, vetefärgad, grizzle and tan samt blue and tan. När täckpälsen är mogen lossnar den relativt lätt och plockas då bort för hand. De flesta behöver en grundlig handtrimning minst två gånger per år, men pälsens mognad — inte kalendern — avgör rätt tidpunkt. Mellan trimningarna räcker regelbunden kamning och kontroll av hud, öron, klor och tänder långt.

Pälsvården bygger på att den mogna, sträva täckpälsen plockas bort för hand. Maskinklippning är därför inte samma behandling som handtrimning. Be en trimmare med erfarenhet av strävhåriga terrier visa hur en mogen päls känns. Borderterrier fäller hår, och rasen är inte allergifri.

## Temperament och personlighet

En typisk borderterrier förenar socialt intresse med stor handlingskraft. Rasen behövde samarbeta med människor och hundar ovan jord men fatta egna beslut i ett gryt. Det märks i dag som nyfikenhet, envishet och snabb problemlösning. Hunden kan vara mycket följsam när uppgiften känns meningsfull och lika snabbt välja ett doftspår om träningen inte lönar sig.

En svensk BPH-sammanställning beskriver de testade hundarna som förhållandevis sociala, nyfikna och trygga, med låg framträdande rädsla och aggressivitet. Resultatet ska läsas som en tendens i just det undersökta urvalet: bara omkring tre procent av den aktuella svenskfödda populationen ingick, och variationen mellan individer var tydlig. Titta därför på föräldrar, nära släktingar och uppfödarens vardagsbeskrivning, inte bara på ett rasomdöme.

Med barn kan en stabil borderterrier bli en engagerad kamrat, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Detsamma gäller möten med andra hundar: många fungerar socialt, men kön, erfarenheter och individ spelar roll.

Jaktlusten är den viktigaste osäkerheten kring andra djur. En hund som vuxit upp med en katt kan lära sig att leva lugnt med just den katten, men det säger inte säkert hur den reagerar på en springande katt utomhus. Kaniner, gnagare och andra smådjur bör hållas fysiskt åtskilda. Tidiga, kontrollerade introduktioner kan förbättra förutsättningarna men tar inte bort en medfödd jaktrespons.

## Träning och motion

Borderterrier behöver använda både kropp och huvud varje dag, men ett exakt minutmål säger mindre än hur hunden fungerar efter aktiviteten. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, tid att nosa, korta träningspass och en tydlig övergång till vila. Spår, nosework, sökövningar, agility och lydnad kan passa rasens arbetslust. Höj belastningen stegvis för valpar och otränade hundar.

Träna med belöningar och dela upp färdigheter i små steg. Hårda korrigeringar kan skapa konflikt utan att göra ett spännande viltspår mindre lockande. Mat, lek, rörelse och chansen att få nosa kan alla fungera som belöning. Korta pass med tydligt mål brukar ge bättre resultat än långa upprepningar.

Inkallning bör tränas tidigt, men planera också för de dagar då träningen inte räcker. Börja i lätt miljö, belöna snabbt och bygg störningar gradvis. En väl anpassad sele och långlina ger rörelsefrihet utan att hunden kan fullfölja en jakt. Släpp bara hunden där lagar, miljö och den enskilda hundens förmåga gör det säkert. Ett stabilt stopp, frivillig kontakt och förmågan att vända bort från en retning är minst lika användbara som själva inkallningssignalen.

En borderterrier behöver också lära sig att inte alltid vara i gång. Om hunden efter aktivitet fortfarande har svårt att sova, vaktar fönster, skäller eller söker nya projekt kan den behöva mer återhämtning och tydligare lugna rutiner, inte automatiskt längre motion. Om den däremot tappar muskelkondition, blir rastlös eller börjar skapa egna jakt- och grävprojekt behöver vardagens innehåll ses över.

## Hälsa

Det finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram för borderterrier i SKK. I 2026 års registreringsregler finns heller inga särskilda krav på resultat från höft-, knä-, ögon- eller hjärtundersökningar för rasen. Det betyder inte att hälsa är oviktig. Valpköparen behöver fråga om relevanta problem i familjen och skilja bindande regler från frivilliga undersökningar och rasklubbens avelsråd.

SLEM, ibland kallat shaking puppy syndrome, är en allvarlig neurologisk störning där valpar får okontrollerade skakningar och koordinationsproblem när de försöker stå och gå. Rasklubben rekommenderar känd SLEM-status hos avelsdjur genom DNA-test eller verifierad härstamning. Avelsråden utgår från recessiv nedärvning: en frisk bärare kan paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund utan att valpar blir sjuka, samtidigt som genetisk variation bevaras. Laboratoriet bakom det tillgängliga testet anger dock att den bakomliggande varianten ännu inte har publicerats vetenskapligt. Be därför uppfödaren visa resultat och förklara kombinationen, inte bara säga att hundarna är “testade”.

CECS, numera ofta beskrivet som paroxysmal dyskinesi eller PGSD, är ett annat tillstånd. Drabbade hundar kan få episoder med onormala rörelser, muskelryckningar och fall, ofta med bibehållet medvetande. En studie fann ingen enskild genetisk region som förklarade tillståndet, och det finns inget motsvarande enkelt DNA-test. Episoder kan likna andra neurologiska problem. Filma händelsen om det går säkert och låt veterinär utreda den; ändra inte behandling eller kost efter en diagnos du själv ställt på nätet.

I rasklubbens långsiktiga hälsoarbete följs även återkommande krampliknande episoder, hud- och magproblem samt mun- och tandhälsa. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar har mått över tid, inte bara vilka intyg som fanns när parningen gjordes. En seriös genomgång omfattar SLEM-status och föräldrakombination, eventuella episoder, långvarig klåda eller magbesvär, tandförluster och annan återkommande sjuklighet.

## Historia och ursprung

Borderterriern formades i Border District på gränsen mellan England och Skottland. Där behövdes en terrier som orkade följa hästar och foxhounds över ojämn mark men samtidigt var smal nog att gå ner i gryt när räven sökte skydd. Rasens storlek, vädertåliga päls, uthållighet och självständiga arbetssätt hänger ihop med den uppgiften.

Lokala terriertyper hade flera namn innan Border Terrier blev den gemensamma beteckningen. Den brittiska kennelklubben erkände rasen 1920. De första dokumenterade importerna till Sverige kom under 1930-talet. Importer och avelsarbete från 1960-talet lade sedan grunden för en mer varaktig svensk population.

Rasen används fortfarande i jakt, bland annat som grythund, stötande eller kortdrivande hund och vid eftersök. Många lever samtidigt som aktiva sällskapshundar. Arbetsbakgrunden är därför inte bara historia: den förklarar varför dagens borderterrier gärna följer spår, undersöker håligheter och fortsätter en uppgift även när ägaren har andra planer.

## Att leva med rasen

Borderterrier passar bäst hos den som uppskattar en liten hund med mycket initiativ och kan kombinera aktivitet med tydliga säkerhetsrutiner. Lägenhet eller hus är mindre avgörande än tillgången till rastning, mental sysselsättning och vila. I flerbostadshus behöver du tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och rörelse utanför fönster. I hus behöver staketet tåla både grävning och ett plötsligt intresse för vilt.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Valpar kan inte lämnas som vuxna hundar, och en vuxens trygghet varierar med individ och situation. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam. Bedöm i stället om hunden faktiskt kan vila utan oro, skall eller destruktivt beteende och ordna hjälp innan den gränsen passeras.

Inför ett hem med katt ska katten ha hundfria zoner och flyktvägar. Håll hunden kopplad i början, belöna lugn och förhindra varje jaktförsök. Med barn behövs vuxennärvaro och enkla regler: stör inte hunden när den äter eller vilar, och låt hunden gå undan. Sådana rutiner är viktigare än generella påståenden om att rasen “alltid” är bra med barn eller djur.

Fråga uppfödaren om följande innan du bestämmer dig:

- Vilken SLEM-status har föräldrarna, och varför är just kombinationen säker?
- Finns CECS/PGSD-liknande episoder, återkommande hud- eller magbesvär eller tandproblem hos nära släktingar?
- Hur fungerar föräldrarna med vila, främmande människor, hundar, ljud och vilt?
- Finns BPH, jaktliga meriter eller andra beskrivningar som går att läsa i sitt sammanhang?
- Vilken hjälp får du med handtrimning, inkallning och vardagsfrågor efter köpet?

För en förstagångsägare kan borderterrier vara ett bra val om jaktlust, pälsvård och konsekvent träning känns lockande snarare än besvärliga. Den som främst söker en hund som kan gå lös överallt, automatiskt lämnar smådjur i fred eller nöjer sig med samma korta runda varje dag bör välja efter andra egenskaper.

Borderterrier

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Deutscher Terrier Club (Germany)

French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Liten, kraftig terrier som ursprungligen avlades vid gränsen mellan England och Skottland för rävjakt. Tillgiven och starkt knuten till familjen, men självständig med stark jaktinstinkt. Behöver 1–2 timmars motion dagligen, säker inhägnad och vänlig, konsekvent träning. Den sträva, vädertåliga pälsen behöver borstning och ibland trimmas för hand.

Datjnos

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Sönnarebys

## Snabbfakta

Flatcoated retriever är en brittisk, erkänd apporterande fågelhund i FCI:s grupp 8. Rasen är avlad för att söka efter och hämta fällt vilt på land och i vatten, så samarbete, apporteringslust och förmåga att arbeta i varierad terräng är centrala egenskaper – även hos hundar som främst lever som sällskap.

- Önskvärd mankhöjd är 58–61 cm för hanar och 56–58 cm för tikar.
- Önskvärd vikt i god kondition är 27–36 kg för hanar och 25–32 kg för tikar. Måtten beskriver standardens ideal, inte vad varje vuxen hund kommer att väga eller mäta.
- Godkända färger är svart och leverbrun.
- Rasidealet är en positiv, vänlig, vaken och lyhörd hund. Energi, intensitet och förmåga att komma till ro varierar mellan individer och familjer.
- Flatcoated retriever behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete varje dag. Enbart långa promenader ersätter inte meningsfulla uppgifter.
- Tumörsjukdomar är ett viktigt hälsoproblem i rasen. Inget enskilt test kan visa att en valp eller avelslinje är fri från framtida cancerrisk.

## Utseende och päls

Flatcoated retriever ska vara stark utan att bli tung och spänstig utan att se tunn ut. Den funktionella balansen är viktigare än mycket benstomme, mycket päls eller hög kroppsvikt. Rörelserna ska vara fria, flytande och regelbundna framifrån och bakifrån.

Huvudet är långt och välformat, med flat, måttligt bred skalle och ett obetydligt stop. Käkarna ska vara tillräckligt långa och kraftiga för apporteringsarbetet. Kroppen har djup, ganska bred bröstkorg och ett kort, kraftigt ländparti. Svansen bärs glatt men inte högt över rygglinjen.

Pälsen är tät, av fin till medelgrov struktur och så rak som möjligt. Ben och svans har tydliga fanor när hunden är färdigutvecklad. Endast svart och leverbrun ingår i standarden; gult förekommer men är inte en godkänd utställningsfärg.

Pälsvården bör följa hundens faktiska päls och vardag, inte ett fast kalenderintervall. Kamma igenom pälsen ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och i fanorna. Efter bad eller arbete i vatten och tät terräng behöver hunden torkas och gås igenom för tovor, hudirritation, frön, små sår och skadade trampdynor. Öronen ska hållas torra och kontrolleras vid lukt, rodnad eller klåda. Trimning kan hålla tassar och fanor funktionella, men pälsen ska inte formas till en tung eller överdriven silhuett.

## Temperament och personlighet

Flatcoated retriever ska vara förtroendeingivande, positiv, vänlig, vaken och lyhörd, men rasstandarden är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ. En valpköpare bör därför bedöma föräldrar, vuxna släktingar och hur uppfödaren följer upp hundarnas vardagsbeteende, inte nöja sig med att rasen beskrivs som glad.

I SKK:s BPH-analys av 209 svenskfödda hundar uppfattades rasen överlag som trygg, energisk, nyfiken, lekfull och social. Samma analys betonar variationen inom rasen och lyfter att hög nyfikenhet och snabb reaktion också kan hänga ihop med svårigheter att koppla av. Underlaget är dessutom en beskrivning av deltagande hundar, inte ett facit för en valp. Titta därför efter både arbetslust och återhämtning: kan de vuxna hundarna hälsa utan att tappa all självkontroll, hanteras lugnt och vila när inget händer?

Rasen är ofta social, men barn-, hund- och kattvänlighet ska aldrig antas på rasnamnet. En stark och entusiastisk hund kan välta ett litet barn även utan ont uppsåt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Introduktion till hundar och katter bör ske stegvis. Tidigare erfarenhet, intresse för att jaga och förmåga att avbryta på signal väger tyngre än en allmän beskrivning av rasen.

## Träning och motion

Flatcoated retriever behöver dagligen använda både kropp och huvud, men det finns ingen seriös universell minut- eller timkvot. Rätt nivå beror på ålder, hälsa, kondition, aktivitetens intensitet och hur hunden återhämtar sig. En bra dag innehåller en blandning av rörelse, nosarbete, apportering, samarbete och ostörd vila.

Apportering och sök ger ofta mer än att bara öka promenadlängden. Dummies, enkla markeringsövningar, närsök, spår, jaktträning eller Funktionsbeskrivning Retriever kan ge utlopp för egenskaper som rasen är avlad för. Jaktprov och praktisk jakt passar den som vill utveckla arbetet vidare, men varje ägare kan bygga vardagsuppgifter där hunden får söka, bära, lämna av och vänta på signal.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar en snabb och samarbetsinriktad retriever. Prioritera tidigt:

- följsamhet och koppelgående innan hunden blir fullstark;
- inkallning och stopp även när något rör sig eller luktar spännande;
- lugna hälsningar med fyra tassar i marken;
- att bära och lämna föremål utan konflikt;
- stadga, passivitet och förmåga att växla ned efter aktivitet;
- frivillig hantering av tassar, öron, mun och päls.

Vattenarbete kan vara ett bra utlopp, men vattenintresse är inte samma sak som simkunnighet. Börja grunt, visa en säker väg upp, undvik strömt eller mycket kallt vatten och lämna aldrig hunden utan uppsikt. Växande hundar behöver varierad, gradvis uppbyggd belastning; upprepade tvära stopp, höga hopp och ensidig bollkastning är inte en genväg till god kondition.

## Hälsa

Tumörsjukdomar är den viktigaste rasspecifika hälsosak som en valpköpare behöver förstå. SKK och rasklubben beskriver en överrepresentation av flera tumörformer, och flatcoated retriever är dokumenterat predisponerad för bland annat histiocytärt sarkom. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men risken kan inte avfärdas med ett gentest, ett normalt veterinärintyg eller friska unga föräldrar.

Be om ålder och dödsorsak för föräldrar, mor- och farföräldrar, hel- och halvsyskon samt tidigare kullar. Fråga vilka diagnoser som faktiskt är veterinärbekräftade och hur uppfödaren använder information om äldre släktingar. Hos den egna hunden bör en ny eller växande knöl, ihållande hälta, oförklarlig viktnedgång eller tydlig förändring i aptit och ork bedömas av veterinär. Sådana tecken har många möjliga orsaker och ska inte självdiagnostiseras som cancer.

För svenskregistrerad avkomma kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning. Känd status betyder att ett resultat finns – inte automatiskt att höften är graderad A eller B. Kontrollera därför själva graden och resultaten hos nära släktingar. ED-röntgen är en viktig kontroll som rasklubben vill se hos fler hundar, men den är inte ett separat krav för att registrera valpar enligt 2026 års regler.

Ögonlysning är inte heller ett formellt SKK-krav för rasen. Flatcoated Retrieverklubbens aktuella rekommendation är att avelsdjur har ett ögonintyg som är högst två år gammalt vid parning. Klubben rekommenderar också gonioskopi när det är möjligt och att känd grad av pektinatligamentdysplasi, PLD, inte dubbleras i en kombination. Be att få se datum, diagnoser och hela resultatet – ordet ”ögontestad” räcker inte.

Renal dysplasi, RD, förekommer i få men allvarliga fall. Det finns inget validerat DNA-test för RD hos flatcoated retriever, så ett kommersiellt testresultat ska inte användas som bevis för att en hund eller kombination är fri. Här är känd diagnos hos nära släktingar och uppfödarens öppenhet mer relevant.

## Historia och ursprung

Flatcoated retriever utvecklades i Storbritannien som en apporterande fågelhund för arbete efter skott. Uppgiften var att söka efter och hämta fällt fågel- och småvilt på land och i vatten, vilket förklarar rasens kombination av nosarbete, samarbetsvilja, bärande och uthållig rörelse.

FCI erkände rasen definitivt 1954 och placerar den bland retrieverraserna med arbetsprov. Flatcoated retriever kom till Sverige på 1960-talet. Exakta berättelser om vilka hundtyper som korsades i varje steg av utvecklingen varierar mellan historiska skildringar; det säkra och praktiskt viktiga är att dagens ras fortfarande ska ha funktion som apportör, inte bara ett retrieverlikt utseende.

## Att leva med rasen

Flatcoated retriever passar bäst hos någon som vill leva med en aktiv arbetande retriever och som också tänker träna lugn. Den kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte automatiskt lätt: storlek, snabbhet och intensiva hälsningar kräver planering, och behovet av samarbete består hela livet.

Lägenhet kan fungera om det är enkelt att komma ut, om hunden får meningsfull aktivitet och om ljud, hälsningar i trapphus och vila tränas. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamt arbete. Ensamhet måste byggas gradvis från korta, trygga stunder; en liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Om arbetsdagen regelbundet innebär lång frånvaro behövs en fungerande plan för sällskap och rastning redan före köpet.

Inför valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de i aktivitet, hantering och vila?
- Vilken officiell HD-grad har varje förälder, och finns ED-resultat samt ledhistorik hos nära släktingar?
- När gjordes senaste ögonlysningen, vad visade hela intyget och finns gonioskopiresultat?
- Hur gamla blev nära släktingar, vad dog de av och vilka tumördiagnoser eller RD-fall är kända?
- Hur följer uppfödaren tidigare kullars hälsa, mentalitet och arbetsförmåga över tid?

Rätt hem får en arbetsvillig, social och mångsidig hund. Fel matchning uppstår ofta när det vänliga rasidealet tolkas som att hunden klarar barn, andra djur, långa ensamma dagar och ett liv utan riktiga uppgifter av sig själv.

Flatcoated retriever

The Flatcoated Retriever Society of Great Britain

The Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

The Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

The Kennel Club (United Kingdom)

Flatcoated retriever är en medelstor till stor, atletisk apporterande fågelhund med slät, svart eller leverfärgad päls och ett vänligt, valpliknande sätt. De är energiska, människoorienterade och mycket lättlärda, och behöver gott om motion, positiv träning, nära familjeliv och uppmärksam skötsel av hälsan.

Den som jämför Flatcoated retriever på Alnö hittar Dual Lanes med stöd från både egen webbplats och SKK Avelsdata. Webbplatsen presenterar Kennel Dual Lanes och har fasta avsnitt för flatcoated retrievers, tidigare valpkullar, fotoalbum och en Airedal. SKK Avelsdata visar en Dual Lanes-registrering under flatcoated retriever med registreringsnummer SE43903/2022.

Dual Lanes

## Snabbfakta

Welsh springer spaniel är en egen brittisk hundras, inte en rödvit variant av engelsk springer spaniel. Den är framtagen som stötande och apporterande jakthund och passar bäst hos någon som vill kombinera ett nära familjeliv med regelbunden träning och friluftsliv.

- Rasen är medelstor och kompakt; mankhöjden är ungefär 48 cm för hanar och 46 cm för tikar.
- Rasstandarden tillåter bara djupt rött och vitt. Pälsen ska vara rak eller slät, silkeslen och tät, med måttliga behäng.
- En typisk welsh springer spaniel är vänlig, glad, arbetsvillig och aktiv. Temperamentet varierar dock mellan individer.
- Rasen behöver mer än promenader runt kvarteret: nosarbete, samarbete och möjlighet att röra sig i varierad terräng är viktiga delar av vardagen.
- I Sverige måste båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning för att valparna ska kunna registreras i SKK. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter.
- Barn, andra hundar och katter kan fungera bra, men rasnamnet är ingen garanti. Individ, uppväxt, introduktion och vuxnas tillsyn avgör mycket.

Det här är framför allt en ras för den som tycker om att göra saker tillsammans med sin hund. En welsh behöver också lära sig att vila, vänta och klara kortare stunder på egen hand; hög aktivitet utan avkoppling skapar inte en balanserad vardag.

## Utseende och päls

Welsh springer spaniel är en stark, symmetrisk och rörlig spaniel byggd för uthålligt arbete. Kroppen är kompakt utan att vara tung, och rörelserna ska vara kraftfulla och markvinnande. Hanar är omkring 48 cm i mankhöjd och tikar omkring 46 cm, men helhetsintryck och funktion är viktigare än att en enskild hund träffar måttet på centimetern.

Färgen skiljer rasen tydligt från andra spanielraser: endast djupt rött och vitt är standardenligt. Pälsen ska ligga rak eller slät mot kroppen, kännas silkeslen och vara tät. Framben, bakben, öron och svans har behäng, men mängden ska vara måttlig. Mycket riklig, lockig eller lättovad päls är inte den funktionella pälstyp som standarden beskriver.

Pälsvården är hanterbar hemma, men den behöver bli en vana. Kontrollera särskilt:

- öron och behäng efter skogsturer, bad och arbete i högt gräs
- armhålor, ljumskar och bakom öronen, där tovor lätt kan börja
- tassar och hår mellan trampdynorna, särskilt under blöta eller snörika perioder
- hud och öron om hunden börjar klia sig, skaka på huvudet eller lukta annorlunda

Borsta när pälsen börjar samla löst hår eller bilda tovor och reda ut skräp innan det hinner fastna. Torka öron och päls efter bad, men rengör inte en frisk hörselgång på rutin utan behov. SKK anger tre till fyra trimningar per år som ett grovt riktmärke, medan rasklubbens råd betonar att behovet är individuellt. Låt därför pälsens tillväxt, tassarnas grepp och luftningen kring öronen styra tidpunkten. Bad behövs när hunden är smutsig, inte efter ett fast kalenderintervall.

## Temperament och personlighet

Welsh springer spaniel ska vara vänlig, gladlynt och mycket aktiv utan att vara aggressiv eller nervös. Som arbetande spaniel förväntas den vilja samarbeta, hålla kontakt och växla mellan aktivitet och lugn. Det gör rasen rolig att träna, men inte automatiskt enkel i varje hem.

Många welshar är nära sina människor och vill delta i vardagen. Vissa möter främlingar öppet, andra behöver tid innan de tar kontakt. Överdriven rädsla, ständig stress eller oförmåga att koppla av bör inte förklaras bort som typiskt för rasen. Rasklubbens avelsstrategi framhåller samtidigt att underlaget från beteendebeskrivningar är begränsat, så säkra påståenden om hela rasens mentalitet vore missvisande.

När du träffar en uppfödare är det därför klokt att titta bortom orden ”vänlig familjehund”. Be att få möta tiken i en vardaglig miljö och fråga hur föräldrar, syskon och tidigare avkommor reagerar på nya platser, människor, ljud, vila och ensamhet. En hund som snabbt kan återhämta sig efter något oväntat och komma till ro visar mer användbar vardagsinformation än enbart meriter eller ett glatt första möte.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar. En vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En ung, ivrig welsh kan hälsa kroppsligt och bära saker i munnen även om avsikten är vänlig. Barn ska inte störa hunden när den äter, sover eller vill gå undan.

## Träning och motion

En welsh springer spaniel behöver daglig fysisk aktivitet, nosarbete och samarbete, men det finns inget auktoritativt timtal som passar alla individer. En bra plan ger hunden tillräckligt att göra utan att den blir uppskruvad, öm eller har svårt att återhämta sig.

Rasens ursprung förklarar träningsbehoven. En spaniel söker av marken framför föraren, stöter vilt så att ett skottillfälle uppstår och apporterar därefter. I vardagen märks samma egenskaper som intresse för dofter, rörelse och föremål. Prioritera därför:

- inkallning och frivillig kontakt, först i enkla miljöer och sedan med större störningar
- långlina där hunden inte ännu kan vara lös säkert
- stadga: att kunna vänta när något rör sig eller när andra hundar arbetar
- att lämna och bära föremål utan konflikt
- en tydlig signal för paus och en lugn plats där hunden kan varva ner

Variera promenader med sökövningar, viltspår, apportering eller annan uppgift där nos och samarbete används. Agility, rallylydnad och lydnad kan också passa individen. Det viktiga är inte att samla aktiviteter, utan att hitta en blandning där hunden kan arbeta koncentrerat och sedan vila.

Valpar och unghundar behöver korta pass, fri rörelse på lämpligt underlag och gradvis ökande belastning. Undvik att jaga trötthet med långa, ensidiga sträckor eller många hopp. För en vuxen hund bör mängden anpassas efter kondition, hälsa, temperatur och vad den gjort dagen före. Tecken som stelhet, ovanligt lång återhämtning, rastlöshet efter aktivitet eller sämre sömn visar att upplägget behöver justeras.

## Hälsa

Welsh springer spaniel betraktas som en förhållandevis frisk ras, men en valpköpare bör särskilt kontrollera höfter och ögon samt fråga om hud- och öronbesvär i nära släkten. Hälsotester minskar osäkerheten; de garanterar inte att en enskild hund förblir frisk.

Rasen omfattas av SKK:s hälsoprogram nivå 2 för höftledsdysplasi. Det innebär att båda föräldrarna måste ha ett officiellt HD-resultat före parning för att avkomman ska kunna registreras. Be att få se de faktiska resultaten och fråga även om syskon och tidigare avkommor. ”HD-röntgad” beskriver bara att undersökningen är gjord, inte vilket resultat hunden fick.

Ögonfrågan behöver hållas isär från HD-regeln. Den svenska registreringsregeln för rasen kräver inte ett ögonresultat, men Welsh Springer Spanielklubben uppmuntrar gonioskopi av avelsdjur. Undersökningen bedömer ögats kammarvinkel och används i arbetet mot glaukom, en allvarlig ögonsjukdom som rasklubben följer särskilt. Fråga om aktuell ögonundersökning och gonioskopi, vilka fynd som finns i nära släkten och hur uppfödaren har vägt resultaten i parningen.

Rasklubbens hälsoenkät pekar också ut öron, klåda, hud och ögon som områden att bevaka. Det betyder inte att varje welsh får problem. Kontrollera hunden efter bad och turer i blöt eller tät terräng, och sök veterinär vid återkommande klåda, rodnad, dålig lukt, huvudskakningar, smärta eller synförändringar.

## Historia och ursprung

Welsh springer spaniel utvecklades ur rödvita spanielhundar i Wales och erkändes som en egen ras i Storbritannien 1902. Skriftliga uppgifter om rödvita spaniels i Wales går tillbaka till 1300-talet, men äldre ursprungsberättelser bör inte göras mer exakta än källorna tillåter.

Hundarna användes framför allt till jakt. Namnet ”springer” syftar på uppgiften att stöta vilt ur skydd, inte på att rasen skulle vara en variant av engelsk springer spaniel. Den moderna rasens funktion omfattar både sök, stöt och apportering, med nära samarbete mellan hund och förare.

Rasen kom till Sverige 1963, och den första svenska kullen föddes 1965. Welsh Springer Spanielklubben bildades 1980. I dag används rasen både till jakt och viltspår samt som aktiv sällskaps- och sporthund, men jaktfunktionen är fortfarande nyckeln till att förstå dess behov och beteende.

## Att leva med rasen

Welsh springer spaniel kan bo i hus eller lägenhet om vardagen ger tillräcklig aktivitet, återhämtning och tillgång till bra promenadmiljöer. En stor tomt ersätter inte gemensam träning, och en lägenhet är inte ett problem i sig. Däremot behöver du planera för våt päls, grus, frön och leriga tassar efter ett aktivt uteliv.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder när hunden är trygg och har kommit till ro. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt bara några timmar per dag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsintervall, inte ett mål för hur länge hunden bör vara ensam. Ordna hjälp om arbetsdagar eller resor gör frånvaron längre än hunden klarar lugnt.

Rasen kan leva med andra hundar, men välj sällskap och introduktion efter individerna. Med katt och smådjur krävs större försiktighet eftersom en stötande jakthund kan reagera på snabb rörelse. Tidig tillvänjning kan hjälpa, men lämna inte säkerheten åt en förmodad ”snäll ras”. Använd grindar, separata viloplatser och övervakade möten tills du vet hur djuren fungerar tillsammans.

Inför ett valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka HD-resultat har båda föräldrarna och deras nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonundersökta och gonioskopierade, och vilka fynd finns i släkten?
- Hur fungerar de med nya miljöer, människor, vila och kortare ensamhet?
- Vilken jaktlust, följsamhet och förmåga att koppla av har tidigare avkommor visat?
- Vilken pälsvård och aktivitet får hundarna i uppfödarens egen vardag?

Welsh springer spaniel passar bäst när du vill ha en aktiv samarbetspartner snarare än en hund som nöjer sig med att följa med passivt. Kan du erbjuda nosarbete, tydlig träning, lugn återhämtning och mycket gemensam tid får rasens arbetslust en konstruktiv plats i familjelivet.

Welsh springer spaniel

The Welsh Springer Spaniel Club of UK

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Medelstor, atletisk rödvit spaniel från Wales, avlad som pålitlig jakthund. Kärleksfull, människoorienterad och knyter ofta starkt band till en person. Behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Känslig, överlag frisk, med en vädertålig päls som trivs i lera och vatten.

I Boden finns Red Candy's i uppfödarprofilen för Welsh springer spaniel. Den egna webbplatsens kennelpresentation beskriver Red Candy's som en mindre uppfödning i Norrbotten och en kennel i Boden. Där finns fasta avsnitt för kennelpresentation, hundar och blogg/nyheter, samt en hundsida som länkar vidare till Rasdata Welsh.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet