Bluetick coonhound

The American Kennel Club (AKC)

United Kennel Club (UKC)

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Bluetick coonhound är en medelstor till stor, atletisk dofthund med marmorerad blå päls, långa öron och ett melodiskt skall. Avlad för att kunna följa viltspår i miltal är den energisk, självständig och pratglad men samtidigt kärleksfull i hemmet, och behöver tålamod i träningen, gott om motion och regelbunden öronvård.

Gummarps Kennel är en uppfödare av rasen Bluetick coonhound med bas i Hörby i Sverige. Kennelns historia med bluetick coonhound går tillbaka till 2016.

Gummarps Kennel

## Snabbfakta

- Samojedhunden är en medelstor arktisk spetshund från norra Ryssland och Sibirien. Den är fortfarande byggd och präglad för ett aktivt liv med uthålligt arbete.
- Rasstandarden anger släd- och sällskapshund som användningsområde. Det här är därför inte bara en vit familjehund, utan en arbetande polarhund som behöver få använda kroppen.
- En vuxen hane väger ungefär 20–25 kg och en tik 16–20 kg. Idealmankhöjden är 57 cm för hanar och 53 cm för tikar, med tre centimeters tolerans åt båda håll.
- Pälsen är dubbel, riklig och fäller mycket. Regelbunden genomgång och extra arbete under fällningen hör till vardagen.
- Det rastypiska temperamentet är vänligt, öppet, alert och livligt. Samtidigt är rasen självständig, och jaktintresse, följsamhet och ljudnivå kan skilja mycket mellan individer och linjer.
- Samojedhunden passar bäst hos den som vill leva aktivt året runt och har tid för träning, pälsvård och en hund som är delaktig i vardagen.

## Utseende och päls

Samojedhunden ska vara en smidig och uthållig arktisk spetshund, atletisk snarare än tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen står upp och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller längs sidan när hunden är uppmärksam. Hanar ska enligt rasstandarden helst vara 57 cm höga och tikar 53 cm, i båda fallen med en tolerans på tre centimeter. Som grovt riktmärke väger en vuxen hane 20–25 kg och en tik 16–20 kg.

Det så kallade samojedleendet skapas av de mandelformade ögonen och de svagt uppdragna mungiporna. Det är en beskrivning av rasens uttryck, inte ett löfte om en viss personlighet och inte en dokumenterad mekanism mot dregel eller isbildning.

Pälsen består av kort, mjuk och tät underull samt längre, rakare och grövre täckhår. Hanar har ofta en tydligare krage, medan tikens päls ofta är något kortare och mjukare. Godkända färger är rent vit, gräddvit och vit med ett mindre inslag av kexfärgade markeringar.

Låt pälsens skick styra vården i stället för att följa ett fast veckoschema. Arbeta igenom den ända ner till huden och kontrollera särskilt områden där fukt och löst hår kan ligga kvar. Under fällning behövs tätare och grundligare genomgångar. Bada när hunden verkligen behöver det och torka hela pälsen ordentligt efteråt, så att fukt inte stannar nära huden. Pälsen ska normalt inte klippas eller rakas för att göra vardagsvården enklare; diskutera medicinskt motiverad klippning med veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk samojedhund är vänlig, socialt öppen, alert och livlig. Rasstandarden beskriver den som mycket social och olämplig som vakthund. Det betyder inte att varje hund hälsar likadant eller att rasnamnet garanterar trygghet i alla miljöer. Avel, tidiga erfarenheter, träning och individens egen läggning spelar stor roll.

I rasens svenska avelsmål ingår tillgänglighet, social öppenhet och ett smidigt umgänge med både människor och hundar. BPH-resultaten från 2015–2025 följer överlag den målbilden. De säger däremot inte hur en enskild valp kommer att utvecklas. Titta därför på föräldrarnas och nära släktingars vardagsbeteende, inte bara på en rasbeskrivning eller ett genomsnitt.

Självständigheten hör till rasens sätt att arbeta. Samojedhunden ska kunna ta initiativ, hålla fokus på en fysisk uppgift och arbeta utan att vara överdrivet bunden till föraren. I vardagen kan samma egenskaper märkas som envishet, egna idéer och att hunden inte alltid väljer att följa dig. Träningen blir lättare när hunden förstår uppgiften, får en tydlig belöning och slipper onödiga upprepningar.

Även jaktintresset måste bedömas individuellt. Rasstandarden beskriver jaktinstinkten som svagt utvecklad, medan SKK:s aktuella köpråd varnar för att stark jaktinstinkt fortfarande kan förekomma. Räkna därför inte med säker löshet bara för att hunden tillhör rasen.

## Träning och motion

Samojedhunden behöver regelbunden fysisk aktivitet och mår bäst när en del av den har ett tydligt syfte. Drag, vandring, klövjning och annan uthållighetsinriktad träning ligger nära rasens användningsområde. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger variation, men ersätter inte möjligheten att röra sig och arbeta fysiskt.

SKK anger minst en timmes daglig promenad plus fysisk träning tre till fyra gånger i veckan som en vanlig utgångspunkt för en vuxen hund. Se det som ett riktmärke, inte som en exakt dos. Ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och träningsintensitet avgör hur mycket som är lämpligt. Valpar och unghundar ska bygga muskler och belastning successivt i stället för att följa en vuxen hunds upplägg.

Det går att lära hunden två olika regler: att ta i och dra på signal i arbetsselen, och att gå utan att sträcka vardagskopplet. Använd utrustning avsedd för aktiviteten, lär in tydliga startsignaler och öka sträcka, fart och last gradvis. En officiell polarhundsmerit visar att hunden har utfört ett definierat arbete enligt provets villkor. Resultatet säger något viktigt om funktionen, men bevisar inte att hunden är fri från ledproblem, hjärtsjukdom eller vardagsrädslor.

I varmt väder behöver belastningen anpassas efter förhållandena och just den hundens reaktion. Förlägg hårdare pass till svalare tider, välj lämpligt underlag, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden inte återhämtar sig normalt. En universell temperaturgräns blir missvisande eftersom luftfuktighet, sol, fart, kondition och individ påverkar värmebelastningen.

Inkallning bör tränas tidigt men aldrig överskattas. Långlina eller inhägnat område ger hunden rörelseutrymme när miljön är för svår för säker löshet. Det är särskilt viktigt om individen visar jaktintresse eller gärna väljer egna vägar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos samojedhund. I rasens nya svenska avelsstrategi låg andelen C-, D- och E-resultat bland röntgade hundar födda 2019–2024 omkring 20–25 procent. Siffran gäller undersökta hundar och ska inte utan vidare räknas om till hela populationen, men höftresultaten är värda att granska vid valpköp.

För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parning. Samojedhunden omfattas också av HD-index: föräldrarnas genomsnittliga index rekommenderas vara över 100, och hundar med D eller E får inte användas i avel. Det är mer nyanserat än påståendet att bara A- och B-hundar kan ingå i en kombination. Kontrollera både föräldradjurens resultat, index vid parningen och utfallet hos syskon och tidigare avkommor i SKK Avelsdata.

Rasklubben rekommenderar även ögonlysning från 18 månaders ålder och att resultatet är utan anmärkning eller endast visar något som inte klassas som ärftligt. RAS visar samtidigt att en liten andel av hundarna ögonlystes 2021–2024. Be därför om det faktiska registrerade resultatet i stället för ett allmänt besked om att linjen har bra ögon.

Diabetes mellitus förtjänar också uppmärksamhet. En stor svensk försäkringsstudie och senare norsk forskning placerade båda samojedhund bland raserna med högst risk. Studierna beskriver risk på rasnivå och kan inte avgöra om en viss valp kommer att bli sjuk. Fråga om diagnoser i nära släkt och ta förändringar i hundens hälsa på allvar tillsammans med veterinär.

## Historia och ursprung

Samojedhunden kommer från norra Ryssland och Sibirien och har fått sitt namn efter de samojediska folken. Hundarna användes på olika håll till jakt, drag och senare även renvallning. De levde nära människorna och användes enligt rasstandarden också som värmekälla i kåtorna. Dagens ras har släd- och sällskapshund som officiellt användningsområde.

De få hundar som fördes från Sibirien till Västeuropa, tillsammans med hundar som följde forskningsexpeditioner, blev grunden för den västerländska populationen. Den första samojedhunden registrerades i SKK 1893. En svensk-norsk standard för nordisk spets publicerades 1908, och den första engelska rasstandarden för samojedhund skrevs 1909.

Historien förklarar varför dagens avel inte bara handlar om vit päls och ett vänligt uttryck. Svenska Polarhundklubben arbetar för att bevara rasens polara egenskaper och praktiska bruk som draghund. Den som väljer rasen behöver därför vara intresserad av dess funktion, inte enbart dess utseende.

## Att leva med rasen

Samojedhunden kan bo i lägenhet om den får rätt liv utanför bostaden. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten till daglig aktivitet, återhämtning och regelbunden utevistelse. I ett lyhört hus behöver du dessutom ta reda på hur valpens nära släktingar låter i vardagen och arbeta tidigt med lugn, eftersom en ljudlig individ snabbt påverkar grannarna.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, lugna stunder när valpen är trygg i hemmet och öka först när den kan koppla av. Vissa hundar lär sig snabbt, andra behöver betydligt mer tid. Planera inte valpköpet utifrån att just din samojedhund automatiskt kommer att klara en hel arbetsdag ensam.

Med barn gäller samma säkerhetsprinciper som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasens sociala ideal är positivt, men ingen rasetikett ersätter övervakning och respektfull hantering. Samma försiktighet gäller katter och andra djur. Fråga hur föräldrarna fungerar, gör introduktioner kontrollerat och utgå från den enskilda hundens jaktintresse och tidigare erfarenheter.

Pälsen märks i vardagen. Du behöver acceptera lösa hår, avsätta tid för genomgång och kunna torka en blöt päls ordentligt. Samojedhunden är inte allergifri: hundallergen finns framför allt i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har allergi bör därför inte fatta beslut utifrån påståenden om vit päls, liten lukt eller låg fällning.

Kontrollera uppgifterna bakom uppfödarens allmänna kvalitetsord. Slå upp föräldrarnas HD-status och aktuella index, ögonresultat, BPH och eventuella arbetsmeriter. Fråga hur nära släktingar har fungerat i drag, vid hundmöten, hemma, ensamma och i varmt väder. Be uppfödaren visa hur en vuxen päls sköts. En arbetsmerit visar provad funktion, BPH visar observerade reaktioner och hälsoregistren visar kända resultat. Tillsammans ger de ett bättre beslutsunderlag, men ingen enskild uppgift garanterar hur valpen blir.

Samojedhund

Fédération Cynologique Internationale

Svenska Polarhundklubben (Swedish Polar Dog Club)

Deutscher Club für Nordische Hunde e.V.

Société Centrale Canine (France)

Mellanstor, kraftig arktisk spets som av Samojedfolket avlades för att valla renar, dra slädar och dela tält med familjen. Känd för sitt ”Samojed-leende” och sin täta, nästan luktfria dubbelpäls. Social, energisk, ljudlig och intelligent; behöver nära sällskap, konsekvent men mjuk träning och gott om motion.

Polartassen är en uppfödare av rasen Samojedhund med bas i Los i Sverige. Uppfödningen inleddes 2003. Hundarna lever en aktiv vardag med slädkörning, skidåkning, barmarksträning och vandringar i skog och fjäll.

Polartassen

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Vi är en liten kennel. Vi har två korthåriga normalstora, 2 långhåriga dvärgar och en långhårig kanin.

Risgårdens

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Mazima's Kennel är en uppfödare av rasen Australian shepherd med bas i Sorunda i Sverige. Verksamheten startade 2008.

Mazima's Kennel

Skotsk hjorthund

The Deerhound Club (UK)

Svenska Vinthundklubben (Sweden)

Norwegian Kennel Club

Skotsk hjorthund är en högrest, elegant skotsk vinthund med sträv, lättskött päls. Den är lugn och mild men samtidigt atletisk och behöver därför gott om daglig motion och en tryggt inhägnad yta. Tillgiven, känslig och stillsam inomhus passar den ägare som uppskattar en stor, lojal och harmonisk sällskapshund.

Poormans är en uppfödare av rasen Skotsk hjorthund med bas i Tingsryd i Sverige. Uppfödningen av skotsk hjorthund inleddes 2022.

Poormans

## Snabbfakta

Tysk spets – mittelspitz är den mellanstora varianten av tysk spets. Det är en livlig, vaksam och lättlärd sällskapshund med tydlig familjekänsla och en naturlig benägenhet att uppmärksamma det som händer runt hemmet. Den passar bäst hos någon som uppskattar en alert hund och är beredd att träna lugn och hantera skällande från början.

- **Rasgrupp:** Grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprung:** Tyskland
- **Variant:** En av fem varianter av tysk spets
- **Mankhöjd:** 35 cm med 5 cm avvikelse åt båda håll, alltså 30–40 cm
- **Vikt:** Rasstandarden anger inget bestämt kilogramspann; vikten ska motsvara hundens storlek
- **Päls:** Dubbelpäls med lång, rak täckpäls och kort, tät underull
- **Vardag:** Aktiv och läraktig, med låg jaktlust enligt rasstandarden men tydlig vaksamhet

Mittelspitz är större än kleinspitz och mindre än grosspitz. Det är en egen storleksvariant och ska inte bedömas efter pomeranianens mått eller utseende. För en blivande ägare är ljudnivå, pälsvård och förmågan att ge hunden meningsfull aktivitet viktigare än bostadens storlek.

## Utseende och päls

Tysk spets – mittelspitz ska vara kompakt och kvadratisk: kroppslängden ska motsvara mankhöjden. Huvudet smalnar av mot nosen och ger ett rävliknande intryck. Ögonen ska vara mörka och mandelformade, öronen små, trekantiga och upprättstående. Den yviga svansen bärs högt över ryggen.

Den officiella höjden är 35 cm plus eller minus 5 cm. Det ger ett spann på 30–40 cm, inte 32–36 cm eller andra snävare mått som ibland anges. Standarden har ingen fast idealvikt i kilo. En vuxen hund ska i stället ha en vikt och ett hull som passar höjd, kroppsbyggnad och muskelmassa.

I Sverige är parning tillåten mellan mittelspitz och de närliggande varianterna grosspitz eller kleinspitz. Vid en sådan parning registreras avkomman som den största förälderns variant. Den slutliga storleksregistreringen görs efter officiell mätning när hunden är äldre än 15 månader. Fråga därför hur stora föräldrarna och vuxna nära släktingar faktiskt är.

Pälsen består av två tydliga lager. Täckhåren är långa, raka och ska stå ut från kroppen. Underullen är kort, tjock och tät. Runt hals och skuldror bildar pälsen en krage, och bakbenen har rikliga byxor. Pälsen ska inte vara vågig, lockig eller raggig och får inte se formklippt ut.

Godkända färger är svart, brun, vit, orange och gråschatterad samt flera färger som standarden samlar under ”andra färger”: orange-sobel, crème, crème-sobel, svart med tanteckning, svart och silver, brun med tanteckning och fläckig. En fläckig hund ska ha vit grundfärg och fläckar i en färg som standarden tillåter. Färger som inte beskrivs i standarden är diskvalificerande på utställning.

En genomkamning från huden och ut ungefär en gång i veckan är en praktisk utgångspunkt. När underullen lossnar kan hunden behöva kammas oftare. Pälsen fäller alltså, även om håravfallet ofta märks mest under tydliga fällningsperioder. Börja med hantering tidigt och kontrollera särskilt bakom öronen, i kragen, på benen och under svansen.

Standarden tillåter ett vårdat intryck men inte en formklippt silhuett. Be uppfödaren visa vilka redskap och vilken teknik som fungerar för just den aktuella pälsen innan du överväger en större klippning.

## Temperament och personlighet

En rastypisk mittelspitz är uppmärksam, livlig, tillgiven sin ägare och mycket läraktig. Rasstandarden beskriver också en naturlig misstro mot främmande människor och låg jaktlust. I vardagen märks vaksamheten ofta genom att hunden snabbt reagerar på personer, djur eller ljud utanför hemmet.

Det betyder inte att varje mittelspitz är likadan. SKK:s BPH-analys visar stor variation bland de beskrivna tyska spetsarna. Mittelspitzgruppen var i genomsnitt relativt trygg och visade sällan arga reaktioner i sociala möten, men det fanns hundar som knappt hälsade på främmande och andra som hälsade intensivt. Några beskrivningar avbröts på grund av rädsla. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”, utan hur de reagerar på besökare, plötsliga ljud, hantering och nya miljöer samt hur snabbt de återhämtar sig.

Skällandet är en central vardagsfråga. En mittelspitz som varnar när något händer visar en typisk egenskap för rasen, men ett larm behöver inte fortsätta länge. Belöna lugn, lär in en bestämd plats vid dörren och minska möjligheten att stå och bevaka varje rörelse utanför fönstret. Välj inte rasen om du behöver en hund som nästan aldrig ger ljud ifrån sig.

Rasen kan leva bra med barn när samspelet är lugnt och respektfullt. Små barn och hundar ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Den relativt låga jaktlusten kan underlätta samliv med andra djur, men den garanterar inte att alla individer fungerar med katter eller smådjur. Introducera stegvis och ordna säkra, separata platser.

## Träning och motion

Mittelspitz behöver daglig rörelse och mental aktivering, men inget fast timantal passar alla. En ung hund, en tränad vuxen och en senior behöver olika belastning. Anpassa promenader och aktiviteter efter ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden kommer till ro efteråt.

Rasen kan uppskatta nosework, spår, rallylydnad, agility, freestyle, lydnad och trickträning. En bra vardag behöver inte bygga på tävling, men hunden mår väl av uppgifter där den får nosa, tänka och samarbeta. Variera aktivitet med lugna promenader och planerad vila i stället för att försöka trötta ut hunden med ständig fart.

Prioritera tidigt:

- lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphus
- inkallning och följsamhet trots att rasen vanligen har relativt låg jaktlust
- koppelgående och kontakt i miljöer med människor och hundar
- hantering av tassar, päls, mun och öron
- förmågan att lägga sig och vila när inget ska hända

Belöningsbaserad träning ger hunden tydlig information utan rädsla eller smärta. Fånga och belöna de lugna stunderna, gör rätt beteende lätt att välja och öka störningarna stegvis. Om hunden redan har börjat skälla ska du först skapa avstånd eller skärma av det som utlöser reaktionen; därefter kan du träna ett alternativt beteende.

## Hälsa

Tysk spets – mittelspitz beskrivs som en i grunden frisk och robust ras, men patellaluxation och ärftliga ögonförändringar är två områden som den svenska rasklubben följer. En valpköpare bör be om faktiska undersökningsresultat i stället för att nöja sig med att föräldrarna uppges vara ”hälsotestade”.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge. En del hundar visar inga tydliga symtom, medan andra kan halta eller tillfälligt hoppa över steg med ett bakben. Den svenska rasklubben rekommenderar att båda föräldradjuren har normala knäleder. Be att få se det officiella patellaresultatet för varje förälder och kontrollera hundens identitet i resultatet.

Klubben rekommenderar också ögonlysning utan anmärkning inför avel. En officiell ögonlysning utförs av en veterinär med särskild kompetens och resultatet registreras centralt hos SKK. Undersökningen kan visa kliniska ögonförändringar vid undersökningstillfället, men ett normalt resultat är inte ett löfte om att hunden aldrig får ögonproblem. Fråga även om ögonsjukdomar har förekommit hos äldre nära släktingar.

SKK:s registreringsregler för 2026 har inget särskilt krav på patellaundersökning eller ögonlysning för att registrera en mittelspitzkull. Rasklubbens rekommendationer är alltså mer omfattande än de bindande rasspecifika registreringskraven. En SKK-registrerad valp har därför inte automatiskt två föräldrar med de resultat klubben rekommenderar.

Be uppfödaren visa:

- officiellt patellaresultat för båda föräldrarna
- ögonlysningsresultat med datum och fullständig bedömning
- information om knän, ögon, hud och päls hos vuxna nära släktingar
- BPH-resultat, om föräldrar eller nära släktingar har genomfört beskrivningen

## Historia och ursprung

Tysk spets – mittelspitz är en tysk variant inom FCI-rasen tysk spets. FCI erkände tysk spets definitivt 1957, och den aktuella standarden delar rasen i wolfspitz, grosspitz, mittelspitz, kleinspitz och zwergspitz.

Rasstandarden återger en äldre teori om att tyska spetsar härstammar från stenålderns torvhundar och senare boplatskulturers spetsar. Standarden formulerar det som att rasen ”sägs härstamma” därifrån. Det bör därför läsas som en traditionell bakgrundsbeskrivning, inte som en obruten och fullständigt dokumenterad stamtavla från stenåldern.

Den tyska rasklubben beskriver den mellanstora spetsen som den storlek som länge förekom hos hantverkare, småbrukare och körkarlar, där hunden användes som vaksam gårds- och hemhund. Mittelspitz fick en egen plats i den tyska spetsstandarden 1969. I dag hålls den främst som sällskaps- och aktivitetshund, men vaksamheten finns kvar.

## Att leva med rasen

En mittelspitz kan bo i lägenhet eller hus om den får daglig aktivitet, vila och träning i att förhålla sig lugnt till ljud. I ett lyhört flerfamiljshus är det viktigt att redan före köpet fundera på hur hunden ska hindras från att bevaka trapphus, fönster och ytterdörr hela dagen. En stor trädgård löser inte skällandet och ersätter inte gemensamma promenader eller uppgifter.

Ensamhet måste tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. En vuxen, väl ensamhetstränad hund kan vanligen vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket och en liten valp ska inte lämnas ensam. En hund som blir stressad, skäller ihållande eller inte kan vila behöver kortare steg och mer sällskap.

Räkna med veckovis pälsvård och tätare kamning när underullen fälls. Hanteringsträningen bör omfatta hela hunden, inte bara ryggen. Kontrollera hud, knän, tassar, klor, öron och tänder samtidigt så att förändringar upptäcks tidigt.

Rasen passar dig som vill ha en alert hund som står familjen nära och tycker om att träna, och som accepterar att vaksamheten kräver aktiv vägledning. Den passar sämre om tystnad, mycket lågt aktivitetsbehov eller minimal pälsvård är avgörande. Välj uppfödare efter dokumenterade knä- och ögonresultat, stabila vuxna släktingar och öppen information om skällande och rädslor – inte enbart efter färg eller fluffig valppäls.

Tysk spets – mittelspitz

German Spitz Club of Great Britain

Federation Cynologique Internationale (FCI)

VDH - Verband für das Deutsche Hundewesen (German Kennel Club)

Mellanstor tysk spets med kvadratisk, kompakt kropp, tät dubbelpäls och yvig svans buren över ryggen. Vaksam och skällig som vakthund men samtidigt tillgiven och människoorienterad, med behov av sällskap, träning, mental stimulans och regelbunden pälsvård. I allmänhet robust, långlivad och aktiv.

Starpinsch är en uppfödare av rasen Tysk spets – mittelspitz med bas i Möklinta i Sverige. Kennelnamnet har en historia som sträcker sig tillbaka till 2011. Uppfödning av mittelspitz registrerades 2022.

Starpinsch

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

Lomenos

## Snabbfakta

Cane corso är en FCI-erkänd ras från Italien. Den tillhör grupp 2 och är en molosser av mastifftyp, inte en korsning eller ett samlingsnamn för stora vakthundar.

- **Storlek:** hanar 64–68 cm och 45–50 kg; tikar 60–64 cm och 40–45 kg. Vikten ska stå i proportion till hundens storlek.
- **Funktion:** en mångsidig arbetshund med dokumenterad bakgrund som väktare av egendom, familj och boskap.
- **Mentalitet:** vaksam, rörlig och lättlärd enligt rasstandarden. Rasen kan vara reserverad mot främmande, men rädsla och omotiverad aggression hör inte till idealet.
- **Aktivering:** behöver fysisk rörelse, mental sysselsättning och fortsatt träning varje dag. Det finns inget seriöst minutschema som passar alla individer.
- **Päls:** kort, glansig och tät med någon underull; borstas och badas vid behov.
- **Ägare:** SKK bedömer att rasen normalt inte är lämplig som förstagångshund. Storlek, styrka och vaktbeteende kräver en erfaren ägare.
- **Inför valpköp i Sverige:** kontrollera föräldrarnas officiella HD- och ED-resultat, genomförd BPH när föräldern är bosatt i Sverige samt hur uppfödaren har bedömt DSRA-status och mentalitet i kombinationen.

## Utseende och päls

Cane corso ska vara kraftfull utan att bli tung och överdriven. Rasstandarden beskriver en robust hund med viss elegans, torr muskulatur och en kropp som är ungefär 11 procent längre än den är hög. Den ska röra sig med långa, effektiva steg.

Huvudet är stort och typiskt för en molosser, men ett extremt kort nosparti är inte rastypiskt. Nospartiet ska vara ungefär hälften så långt som skallen, kraftigt, djupt och kvadratiskt. Vida näsborrar, sunda ögonkanter och obesvärad andning är viktigare än ett överdrivet ”massivt” uttryck. Nordiska kennelunionens BSI pekar särskilt ut för kort nos, knipta näsborrar, lösa ögonkanter, otillräckligt vinklat bakställ och ineffektiva rörelser.

Öronen ska enligt den aktuella standarden vara trekantiga, hängande och okuperade. Svansen ska vara naturlig, tjock vid roten och aldrig bäras upprätt eller ringlad. Kupering är alltså inte ett rastypiskt krav.

Pälsen ska vara kort, glansig och mycket tät med någon underull. Standarden anger svart; flera nyanser av grått, som också benämns blått; ljust eller mörkt fawn; hjortrött; mörkt vetefärgat samt svart eller grå brindle. Hos fawn- och brindlefärgade hundar får den svarta eller grå masken inte nå över ögonen. En liten vit fläck på bringan, tåspetsarna eller nosryggen accepteras. Merle finns inte bland standardens tillåtna färger.

Pälsvården är enkel men behöver ändå skötas. Borsta när hunden fäller eller när lösa hår behöver tas bort, bada när den är smutsig och kontrollera samtidigt hud, öron, klor och tänder. Ett fast bad- eller borstschema säger mindre än hundens faktiska behov.

## Temperament och personlighet

Cane corso är en vakthund, men vaktinstinkt är inte samma sak som att hunden ska vara aggressiv. Rasens dokumenterade uppgift är att bevaka egendom, familj och boskap. I vardagen kan det visa sig som uppmärksamhet på besökare, ljud och förändringar i miljön samt en avvaktande hållning till människor den inte känner.

Det finns stor variation i både arbetsegenskaper och vardagsbeteende. En trygg hund kan vara ointresserad av att hälsa utan att vara rädd. Den ska samtidigt kunna släppa sin misstänksamhet, vara neutral i vanliga situationer och acceptera nödvändig hantering. Överdriven misstänksamhet, svår rädsla eller aggression ska aldrig ursäktas som ”typiskt för rasen”.

Det här är normalt ett dåligt val för en oerfaren hundägare. Erfarenhet betyder att kunna läsa stressignaler, träna en mycket stark hund utan maktkamp, planera besök och hundmöten samt söka hjälp tidigt. Den vuxna hunden behöver kunna gå i koppel, vänta vid dörren, avbryta på signal och låta sig undersökas.

Cane corso kan leva i en barnfamilj, men rasnamnet garanterar inte att en viss hund passar med barn. En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden behöver en viloplats där den lämnas ifred. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund vars kraft de inte kan hantera.

Samma individuella bedömning gäller andra hundar och katter. Vid introduktion till katt behövs långsam tillvänjning, separata trygga platser och möjlighet att avbryta. En hund som starkt jagar smådjur är inte automatiskt en säker kattkompis.

## Träning och motion

Cane corso behöver ett aktivt liv, men kvalitet och kontroll är viktigare än ett fast antal motionsminuter. Varje dag bör innehålla promenader och annan fysisk rörelse, mental aktivering samt tillfällen att varva ner. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, underlag och hur hunden återhämtar sig; en växande unghund ska inte följa en färdig vuxen hunds träningsupplägg.

Spår, sök, nosework och lydnad ger hunden möjlighet att samarbeta och använda nosen. En trädgård ger rörelsefrihet men ersätter inte promenader, miljöträning eller gemensam aktivitet. Hunden behöver också kunna komma till ro inomhus.

Belöningsbaserad träning är rätt utgångspunkt även för en stor vakthund. Hårda korrigeringar, skrämsel och dominanstänkande kan öka konflikt och obehag; tydlighet skapas med väl inlärda signaler, konsekventa rutiner och genomtänkt miljö. Prioritera tidigt:

- följsam koppelgång och säker inkallning
- stopp- och släppsignal
- lugn väntan vid dörr, grind och bil
- en bestämd viloplats när gäster kommer
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och kropp
- förmåga att passera människor och hundar neutralt

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den kan uppleva människor, djur, trafik, underlag och nya miljöer utan att behöva försvara sig eller tränga sig fram. Korta, kontrollerade erfarenheter där hunden känner sig trygg är mer värdefulla än många påtvingade möten.

## Hälsa

Ledhälsa är den tydligaste hälsoprioriteringen för cane corso i Sverige. Den aktuella avelsstrategin lyfter särskilt HD, ED och andra ledskador. Ögon och ögonlock är ett annat prioriterat område, framför allt cherry eye, entropion och ektropion. BSI betonar dessutom bakbensvinklar, noslängd, öppna näsborrar, täta ögonkanter, rörelser och trygg hantering.

För valpköparen är det viktigt att skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens rekommendationer. Enligt 2026 års regler gäller för cane corso:

- Föräldradjur ska ha officiell HD-status före parning. Hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel.
- Föräldradjur ska ha officiell ED-status före parning. ED-grad 2 eller 3, kliniska symtom eller operation på grund av ED utesluter avel.
- Föräldradjur som är bosatta i Sverige ska ha genomfört BPH före parning. För hundar mentalbeskrivna före 1 januari 2019 kan känd mental status från MH ersätta BPH.

Rasklubben rekommenderar dessutom att föräldrarnas genomsnittliga HD-index och ED-index vid parningen är över 100. Det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med de bindande registreringsreglerna.

DSRA, Dental Skeletal Retinal Anomaly, är en allvarlig recessivt nedärvd sjukdom som kan påverka bland annat tänder, skelett och syn. En valp blir sjuk när den ärver anlaget från båda föräldrarna; en hund med en kopia är bärare. SKK beslutade 2026 att registrera DSRA-testresultat centralt. Det betyder inte att varje avelshund automatiskt måste testas. Be uppfödaren visa hur föräldrarnas status har bedömts och varför kombinationen inte kan ge sjuka valpar.

Titta också på hundarna, inte bara på intygen. Föräldradjur bör kunna röra sig effektivt, andas tyst och obehindrat, ha sunda ögon och klara hantering utan stark rädsla. Fråga om allvarliga diagnoser hos nära släktingar. Ett normalt testresultat garanterar inte att valpen förblir frisk.

## Historia och ursprung

Cane corso är en italiensk ras vars officiella standard för den tillbaka främst till gamla romerska molosserhundar. Efter att typen tidigare funnits över större delar av Italien bevarades den under senare århundraden framför allt i och kring Apulien i södra Italien. Standarden kopplar namnet till latinets *cohors*, i betydelsen försvarare och väktare av gården.

Rasen arbetade som gårds- och vakthund, drev boskap och användes även vid jakt på högvilt. Det förklarar kombinationen av styrka, rörlighet, uthållighet och självständig uppmärksamhet bättre än berättelser om att rasen enbart skulle vara en krigshund.

FCI erkände cane corso provisoriskt 1996 och definitivt 2007. I dag anges den som en italiensk molosser av mastifftyp i grupp 2 och som en ras med arbetsprov. Det historiska arbetet är fortfarande relevant när man bedömer om rasen passar det egna livet.

## Att leva med rasen

Att leva med en cane corso kräver framför allt planering för en stor hund som själv uppmärksammar sin omgivning. Boendeformen är inte hela svaret. En lägenhet kan fungera för en individ som får sina behov tillgodosedda och kan koppla av, men trånga entréer, hissar, täta hundmöten och många besökare ställer höga krav på träning och praktisk kontroll. En stor tomt löser inte de kraven på egen hand.

Besök ska kunna hanteras innan hunden öppnar dörren åt familjen. Ordna en viloplats bakom grind eller i ett eget rum, lär in en lugn rutin och låt inte hunden öva på att rusa fram eller fatta beslut om gäster. I hem med barn eller andra djur behövs separata ytor och vuxna som kan genomföra reglerna varje dag, inte bara när problem redan har uppstått.

Ensamhet ska tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder, öka först när hunden kan vila och anpassa träningen om den visar oro eller obehag. Det finns ingen säker rasregel för hur många timmar en cane corso klarar; vardagen måste ordnas efter den enskilda hundens ålder, trygghet och behov av rastning och social kontakt.

Inför köp bör du träffa flera vuxna cane corso, gärna även utanför deras hem. Be om föräldrarnas registreringsnummer och kontrollera HD, ED och BPH i officiella register. Fråga om DSRA-status, mentalitet, allvarliga diagnoser i släkten, valparnas miljöträning och stödet efter leverans. Se om de vuxna hundarna kan andas, röra sig och hanteras utan besvär.

Rätt hem erbjuder tydliga rutiner, belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och lugn återhämtning. Om du vill ha en hund som utan förberedelse välkomnar varje människa och hund, eller om du saknar möjlighet att styra möten och besök, är cane corso sannolikt fel val. För en erfaren ägare som uppskattar rasens arbetsförmåga och tar ansvar för dess styrka kan den däremot bli en nära och samarbetsvillig vardagspartner.

Cane corso

Società Amatori Cane Corso (Italy)

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Cane corso är en stor, atletisk italiensk mastiff med kort, lättskött päls och starka vaktinstinkter. Den är djupt lojal och känslig och behöver en erfaren, konsekvent förare, noggrann socialisering samt rejlig daglig motion och träning för att hålla sig i balans.

Miniatyrbullterrier

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Kompakt, muskulös terrier med äggformat huvud och trekantiga ögon. Djärv, clownaktig och tillgiven, med stark vilja som kräver konsekvent, positiv träning och tidig socialisering. Lågvårdad, kort päls, men behöver daglig motion, mental stimulans och uppmärksam hälsovård.

Niccmarkz är en uppfödare av raserna Cane corso och Miniatyrbullterrier med bas i Mörarp i Sverige. Den första kullen cane corso föddes 2011. Miniatyrbullterrier tillkom i verksamheten 2017.

Niccmarkz

## Snabbfakta

Jämthunden är en stor svensk jaktspets, främst avlad för att söka upp älg och hålla kvar viltet med ståndskall. Det är en uthållig, modig och självständig arbetande hund – inte en ras som i första hand är utvecklad för ett liv enbart som sällskapshund.

- **Ursprung:** Sverige
- **Rasgrupp:** Spetsar och raser av urhundstyp
- **Användning:** Ställande jakthund, framför allt vid älgjakt
- **Mankhöjd:** 57–65 cm för hanar och 52–60 cm för tikar
- **Päls:** Tät dubbelpäls i mörkare eller ljusare grå nyanser
- **Typiska drag:** Stor jaktlust, uthållighet, mod, självständighet och vilja att samarbeta
- **Passar bäst hos:** En jägare eller ett aktivt hem som kan ge hunden ett verkligt utlopp för dess jaktliga egenskaper

En jämthund kan vara lugn och tillgiven hemma när dess behov är tillgodosedda, men vardagsmotion ersätter inte alltid det arbete rasen har avlats för. Den viktigaste frågan inför ett köp är därför inte bara om du tycker om att vara ute, utan om du kan erbjuda en meningsfull uppgift som passar en självständig och mycket uthållig jakthund.

## Utseende och päls

Jämthunden är en stor, stark och rörlig spetshund med rektangulär kroppsform. Kroppen ska vara något längre än mankhöjden utan att se tung eller långsträckt ut. Hanar är 57–65 cm höga, med 61 cm som ideal, medan tikar är 52–60 cm, med 56 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen bestämd vikt, så hundens hull och proportioner är mer användbara än ett generellt viktspann.

Huvudet är långsträckt med upprättstående öron och ett uppmärksamt uttryck. Svansen är högt ansatt och bärs löst ringlad i en låg båge mot låret, inte hårt knuten över ryggen.

Pälsen består av relativt åtliggande täckhår och en kort, mjuk och ljus underull. Färgen är mörkare eller ljusare grå. Ljusgrå eller gräddfärgade partier finns bland annat på nosen, kinderna, strupen, bröstet, magen, benen och svansens undersida.

Pälsvården är vanligtvis okomplicerad. Bada hunden när den faktiskt behöver det och borsta igenom pälsen ordentligt under fällningsperioder. Efter arbete i skog och mark är det klokt att kontrollera tassar, klor, hud och päls efter sår, skräp och fästingar. Hur ofta det behövs beror på årstid och hur hunden används, inte på ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

Jämthunden ska vara modig och energisk men samtidigt lugn och stabil. I jakten arbetar den självständigt på avstånd, söker vilt och behöver fatta egna beslut. Samtidigt ska den hålla kontakt med föraren och kunna samarbeta. Kombinationen förklarar varför rasen ofta lär sig snabbt men inte alltid följer instruktioner mekaniskt.

Träningen fungerar bäst när den är tydlig, konsekvent och bygger på belöningar. Hårda metoder riskerar att skada tilliten utan att skapa bättre samarbete. Belöna kontakt, inkallning och lugna val från början, och träna samma färdigheter i de miljöer där de verkligen ska fungera.

Skallet är ett arbetsredskap. Jämthunden har avlats för att markera vilt med ett ihållande ståndskall, och anlaget kan märkas även i vardagen. Det betyder inte att varje individ skäller mycket inomhus, men den som bor lyhört behöver ta ljudfrågan på allvar och träna lugn kring dörrar, besök och rörelse utanför hemmet.

Individer och avelslinjer skiljer sig åt. Be därför uppfödaren beskriva hur föräldrarna fungerar både under jakt, i vila, bland människor och i nya miljöer. Jaktresultat säger mycket om arbetsegenskaperna, men inte allt om hundens vardagsbeteende.

## Träning och motion

Jämthunden behöver mer än vanliga koppelpromenader: den behöver kondition, nosarbete, samarbete och uppgifter som tar vara på jaktlusten. Det finns ingen officiell dygnskvot i timmar eller kilometer som passar alla. Rätt nivå beror på hundens ålder, kondition, hälsa, säsong och hur krävande arbetet är.

För en vuxen hund innebär ett bra upplägg regelbunden fysisk träning tillsammans med sök-, spår- och kontaktarbete. Jakt och jaktträning är rasens mest naturliga användning. Under perioder utan jakt behövs planerad konditionsträning och mentala uppgifter, men även vila och återhämtning. En hund som har arbetat länge i terräng kan behöva en lugnare dag efteråt även om den fortfarande verkar arbetsvillig.

Inkallning är viktig men tar inte bort jaktlusten. Träna den stegvis med långlina och väl valda störningar, och släpp inte hunden där ett långt sök kan innebära fara för vilt, trafik eller hund. GPS är ett säkerhetsstöd vid jakt, inte en ersättning för grundträning och omdöme.

Valpen ska få utforska, leka, bygga kroppskontroll och lära sig att följa sin förare i korta, positiva pass. Öka sträcka och belastning gradvis utifrån individens utveckling. Rasklubbens avelsstrategi varnar för hård jaktträning innan hunden är fullt utvecklad. Försök därför inte få fram tidiga resultat genom långa, ensidiga eller tvingande pass. En veterinär eller fysioterapeut kan hjälpa till med en plan om den växande hundens rörelser eller leder ger anledning till oro.

## Hälsa

Jämthunden betraktas överlag som en frisk och funktionell ras, men höftledsdysplasi och epilepsi förekommer. Rasens avelsstrategi uppmärksammar också diabetes och ögonsjukdomen PRA. En genomtänkt valpkontroll handlar därför både om registrerade undersökningsresultat och om sjukdomshistoriken i nära släkt.

För jämthundskullar som ska registreras i SKK måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parningen. Rasen har HD-index, och SKK rekommenderar att föräldrarnas genomsnittliga index är över 100. Hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel inom rasens indexprogram.

Rasens RAS-rekommendationer går längre: föräldrarna bör ha höfter A eller B, armbågar utan anmärkning, en ögonlysning som inte är äldre än tolv månader samt jaktprovsmerit på löshundsprov för älg. Det är viktigt att skilja dessa rekommendationer från de särskilda registreringsvillkoren. ED-resultat, ögonresultat och jaktmeriter är ändå relevanta kvalitetsuppgifter när du jämför kullar.

Fråga uppfödaren om:

- föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- epilepsi, diabetes och PRA hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- jaktprovsresultat och hur hundarna arbetar i praktiken
- hur tidigare avkommor har utvecklats fysiskt och mentalt

Epilepsi och diabetes kan inte bedömas genom ett enda enkelt friskintyg. Därför är öppen information om släkten särskilt värdefull. Dåligt mörkerseende, återkommande kramper, ovanligt stor törst eller tydligt ökad urinering ska bedömas av veterinär, men sådana symtom kan ha flera orsaker och ska inte självdiagnostiseras.

## Historia och ursprung

Jämthunden är en svensk ras från det nordliga barrskogsbältets tradition av stora jaktspetsar. Den erkändes som egen ras 1946. Innan dess bedömdes den större jämthundstypen och den mindre gråhunden länge inom samma ras, vilket är en viktig förklaring till att jämthunden fick en egen standard relativt sent.

Äldre källor beskriver stora vargliknande jakthundar i Jämtland och närliggande områden, men det går inte att bevisa en obruten linje från forntida hundar till dagens registrerade ras. Det säkra är att den moderna jämthunden har formats genom målmedveten avel för arbete i nordisk skog.

Älgjakten har varit rasens dominerande användningsområde. Hundens uppgift är att söka självständigt, få älgen att stanna och sedan markera platsen med ståndskall så att föraren kan närma sig. Jämthund har även använts vid jakt på bland annat björn och vildsvin, men dess identitet och avelsmål är starkast knutna till arbetet som ställande älghund.

## Att leva med rasen

Att leva med en jämthund fungerar bäst när hundens arbete, återhämtning och vardag planeras som en helhet. En stor tomt är praktisk men ersätter varken träning eller meningsfull aktivitet. Lägenhet är inte omöjligt, men ställer höga krav på tillgång till lämpliga marker, säker förvaring av utrustning, ljudträning och en vardag där hunden får komma ut ofta.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men det är ingen automatisk egenskap. En vuxen ska alltid övervaka samspelet mellan hund och små barn, ansvara för motionen och ge hunden en ostörd viloplats. En stark, ivrig unghund kan oavsiktligt välta ett litet barn även när den är vänlig.

Stark jaktlust påverkar livet med andra djur. En jämthund som vänjs lugnt och kontrollerat vid en katt kan lära sig att leva med den, men det garanterar inte samma beteende mot okända katter utomhus. Smådjur behöver hållas säkert åtskilda på ett sätt som inte bygger på lydnad. Möten med andra hundar påverkas av individ, erfarenhet och introduktion; påståenden om att ett visst kön alltid fungerar eller aldrig fungerar är för enkla.

Ensamhet behöver tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. Vuxna hundar skiljer sig mycket åt i hur lätt de kan koppla av ensamma, och en valp kan inte lämnas som en färdigtränad vuxen. Planera för tillsyn, rastning och sällskap i vardagen i stället för att utgå från att mycket motion automatiskt gör hunden nöjd med långa ensamma perioder.

Välj uppfödare och kull utifrån det liv du faktiskt kan erbjuda. Be att få se dokumenterade hälsoresultat, fråga om sjukdomar i släkten och ta reda på hur föräldrarna jagar och fungerar hemma. För den som vill ha en uthållig jaktkamrat och tycker om ett nära samarbete med en självständig hund kan jämthunden vara ett mycket träffsäkert val. För den som främst söker en lättsam sällskapshund finns det raser med betydligt bättre grundförutsättningar.

Jämthund

Fédération Cynologique Internationale (FCI) - Member Countries

Jämthunden är en stor, vargliknande skandinavisk spets som avlats för älgjakt i karga nordiska skogar. Den har en tjock grå dubbelpäls, ringlad svans och ett lugnt, troget temperament. Den är intelligent och självständig och kräver erfaren hundförare, rejlig daglig motion och regelbunden mental stimulans.

Beardbass kennel är en uppfödare av rasen Jämthund med bas i Enånger i Sverige. Kennelns historia med jämthund går tillbaka till 2008. Hundar från uppfödningen har deltagit i jaktprov och utställningar.

Beardbass kennel

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Schäfer både för sport och utställning
Korthår och långhår

Thunder Dust´s Kennel

Krille's Kennel är en uppfödare av rasen Tysk Schäferhund med bas i Vingåker i Sverige.

Krille's Kennel

## Snabbfakta

- Tibetansk terrier är trots namnet ingen terrier till funktion. FCI placerar rasen bland sällskapshundar, men bakgrunden omfattar både herdearbete och varnande vaktuppgifter i Tibet.
- Hanar ska vara 36–41 cm i mankhöjd och tikar något mindre. FCI-standarden anger ingen officiell vikt, så föräldrarnas och andra vuxna släktingars faktiska storlek ger bättre vägledning än ett löfte om ett visst antal kilo.
- Rasen ska vara robust, medelstor, långhårig och i stort sett kvadratisk. De stora tassarna är runda och flata, och rörelserna ska vara smidiga med god räckvidd och kraft.
- Pälsen är dubbel och kan ha många färger. Chokladbrunt, leverfärg och merle är däremot inte tillåtna enligt standarden.
- Rasidealet är livligt, vänligt, alert och intelligent. Hunden kan hålla tillbaka sin tillgivenhet mot främmande, men överdriven skygghet är inte ett önskat rasdrag.
- Tibetansk terrier passar bäst hos den som vill ha en nära sällskapshund, kan lägga tid på pälsvård och träning och är beredd att kontrollera hälsodokument i stället för att nöja sig med att föräldrarna är ”testade”.

## Utseende och päls

Tibetansk terrier ska vara stark och kompakt utan att bli tung. Kroppslängden från skulderled till svansrot ska motsvara mankhöjden. Huvudet är rikligt behårat och ögonen är stora, mörkbruna och brett placerade. Svansen är väl behårad, sitter ganska högt och bärs i en båge över ryggen; en knyck nära svanstippen är tillåten.

Det långa håret i ansiktet får falla framåt, men ska inte täcka ögonen eller hindra hundens syn. Det är en viktig kontroll i vardagen. Om hunden går in i saker, tvekar vid trappor eller inte kan läsa andra hundars signaler ska man inte avfärda det som rasens typiska lugg. Dela på eller sätt upp pälsen så att hunden ser, och låt veterinär bedöma nytillkomna synproblem.

Underullen är fin och ullig. Täckhåret ska vara rikligt, fint och långt, men varken silkeslent eller ulligt. Det får vara rakt eller vågigt, inte lockigt. Tillåtna färger omfattar bland annat vitt, guld, crème, grått, rökfärgat, svart, flerfärgat och trefärgat. Påståendet att alla färger är godkända stämmer alltså inte: choklad, lever och merle är undantagna.

Pälsvården behöver vara grundlig, men samma kalender passar inte varje hund. Unghundens pälsbyte, full pälslängd, fukt, smuts och aktivitet påverkar hur snabbt tovor bildas. Arbeta igenom pälsen från huden med fingrar och kam, särskilt bakom öronen, i armhålorna, ljumskarna, skägget, tassarna och där sele eller halsband ligger an. Kammen ska kunna löpa igenom utan att huden dras. Bada när pälsen är smutsig eller svår att reda ut och torka ända ned till huden. Vänj valpen stegvis vid borstning, föning, tasshantering och att stå eller ligga stilla.

## Temperament och personlighet

Tibetansk terrier ska vara livlig, vänlig, utåtriktad, alert, intelligent och modig utan att vara skarp eller stridslysten. Standarden säger samtidigt att rasen kan vara återhållsam med sin tillgivenhet mot främmande. Det betyder inte att rädsla, hotfullhet eller oförmåga att återhämta sig efter en överraskning ska förklaras bort som ”typisk reservation”.

Skillnaderna mellan individer kan vara stora. Äldre svenska MH-data gav ett användbart historiskt rasgenomsnitt, och en enkät bakom RAS 2018 beskrev både överdriven reservation och problem med ensamhet hos vissa hundar. Materialet gäller äldre årskullar och kan inte förutsäga en valp i dag.

Träffa därför tiken och gärna flera vuxna släktingar. Se hur de reagerar när en främmande person kommer in, när någon tar i tassar och päls och när något oväntat händer. En lämplig vuxen hund behöver inte söka kontakt med alla, men ska kunna hantera situationen utan att fastna i rädsla, skall eller försvar. Fråga också hur helsyskon och tidigare avkommor fungerar hemma, på resa och vid veterinärbesök.

## Träning och motion

Tibetansk terrier behöver rörelse, nosarbete, inlärning och återhämtning varje dag, men inget bestämt antal timmar gäller för alla. En vuxen hund kan trivas med promenader i varierad terräng, sök, spår, rallylydnad, agility på lämplig nivå eller annan träning där den får tänka och samarbeta. Anpassa mängden efter ålder, hälsa, kondition och hur väl hunden kommer ned i varv efteråt.

Prioritera färdigheter som gör vardagen enkel:

- följsamt koppelgående och säker inkallning, först i kontrollerade miljöer
- att kunna passera människor och hundar utan att varje möte blir en hälsning eller larmsituation
- en tydlig viloplats och förmåga att koppla av efter aktivitet
- frivillig hantering av päls, tassar, mun, ögon och öron
- att vänta vid dörrar, bilen och innan den får hälsa
- korta stunder av ensamhet som byggs upp utan oro

Belöningsbaserad träning ger tydliga svar utan onödiga konflikter. Rasen kan lära sig snabbt men behöver inte uppskatta långa, upprepade pass. Variera belöningen mellan mat, lek, nosande, avstånd och tillgång till en aktivitet. Om hunden blir allt mer ljudlig, rastlös eller har svårt att sova efter träningen kan enklare uppgifter, färre intryck och längre pauser vara mer hjälpsamt än ännu ett pass.

Valpar och unghundar ska få röra sig fritt och varierat på säkra underlag, men ska inte belastas med långa löprundor eller många upprepade hopp. Hälta, stelhet eller ovilja att röra sig behöver bedömas av veterinär.

## Hälsa

De bindande svenska registreringsreglerna och rasklubbens rekommendationer är inte samma sak. I SKK:s regler för 2026 finns registreringsförbud för avkomma efter en förälder som har PRA eller linsluxation. Rasens avsnitt kräver däremot inte en bestämd DNA-panel eller ett visst HD-resultat. En valpköpare behöver därför kontrollera både minimireglerna och det frivilliga hälsoarbetet.

Tibetanska Terriersällskapet anger att båda föräldrarna ska vara höftledsröntgade och helst ha HD A eller B. Om en hund med HD C används bör kullens beräknade HD-index vara minst 100. Rasen har svenskt HD-index, så be att få se varje förälders resultat och det beräknade kullindexet, inte bara beskedet att höfterna är röntgade.

Klubbens riktlinje är också att båda föräldrarna ska vara ögonlysta högst ett år före parning utan tecken på PRA eller linsluxation, med ett särskilt undantag för vissa äldre, upprepade ögonlysta och DNA-testade hundar. Be om datum, fullständigt utlåtande och tidigare resultat. PRA är ett samlingsnamn, och DNA-testen för PRA3 och rcd4 förklarar enligt klubben bara en del av rasens PRA-fall. Ett fritt resultat för en variant utesluter därför inte all PRA eller andra ögonsjukdomar.

Det finns DNA-test för bland annat primär linsluxation, PLL, och den sent debuterande neurologiska sjukdomen NCL. För dessa recessiva varianter är en bärare inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare ska inte kombineras eftersom valpar då kan få två sjukdomsanlag. Kontrollera exakt sjukdom, variant, laboratorium och resultat för båda föräldrarna. Formuleringen ”DNA-testad” utan dokument säger för lite.

Renal dysplasi, tidigare kallad PNP, finns också i rasens hälsohistoria. RAS anger uttryckligen att det tidigare RD-DNA-testet inte är tillförlitligt och inte bör användas. Ett sådant resultat ska alltså inte presenteras som ett friskintyg. Fråga i stället om diagnostiserad njursjukdom hos föräldrar, syskon, tidigare avkommor och äldre släktingar.

En stor brittisk studie publicerad 2024 uppskattade medianlivslängden för tibetansk terrier till 13,8 år i den studerade gruppen. Resultatet beskriver brittiska hundar och är varken en prognos för en svensk valp eller en garanti för den enskilda hunden.

## Historia och ursprung

Tibetansk terrier kommer från Tibet, medan Storbritannien ansvarar för rasstandarden. Trots namnet är den inte en terrier. FCI beskriver en hund med bakgrund som herdehund och varnande vakthund för handelsresande, men klassificerar dagens ras som sällskapshund i grupp 9.

Den moderna europeiska historien är bättre dokumenterad än många berättelser om heliga lyckobringare. Den brittiska läkaren Agnes Greig mötte rasen i Indien 1922 och förde hundar till England under 1920-talet. Tibetansk terrier och lhasa apso registrerades länge tillsammans under namnet Lhasa Terrier, tills den brittiska kennelklubben skilde dem åt 1934.

År 1958 importerades två hundar från England till Sverige av Carin Slättne. Tibetanska Terriersällskapet grundades 1972. Där är historiken tydlig. Berättelser om att hundarna aldrig såldes, alltid gavs som lyckogåvor eller utförde särskilda räddningsuppgifter hör däremot till traditionen och är inte lika väl belagda.

## Att leva med rasen

Tibetansk terrier kan fungera i både lägenhet och hus om den får aktivitet, lugn och regelbunden pälsvård. Bostadens storlek avgör mindre än möjligheten att hantera trånga möten, ljud i trapphus, blöt päls och en hund som gärna uppmärksammar förändringar. Träna en viloplats och belöna hunden när den hör ljud utanför utan att fortsätta skälla.

Med barn krävs aktiv vuxennärvaro. Barn ska inte störa hunden när den äter, sover eller går undan, och päls eller svans får aldrig bli handtag i lek. En hund som vill lämna situationen ska ha en skyddad plats bakom grind eller i ett annat rum.

Samlevnad med andra hundar, katter och mindre djur bedöms individuellt. Introducera hundar lugnt, gärna på neutral plats. Ge katten egna höga platser och hundfria zoner och förhindra jakt från början. Tidig vana kan hjälpa, men ersätter inte tillsyn eller en bedömning av den enskilda hundens beteende.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan äta, vila och återgå till lugn. Ihållande skall, vandring, förstörande eller att hunden inte tar mat visar att steget är för svårt; det är inte ett bevis på trots.

En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas om pälsarbetet, vardagsträningen och kontrollen av hälsodokument känns rimliga. Träffa vuxna släktingar, kontrollera HD-resultat och kullindex, läs ögonutlåtanden och be om DNA-resultat för varje namngiven variant. Välj uppfödare efter öppenhet om hela familjen – inte efter färg, frisyr eller en allmän försäkran om att linjen är frisk.

Tibetansk terrier

Verein für Deutsche Spitze (Germany)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Medelstor, robust tibetansk ras med lång skyddande päls och snölika tassar, som en gång var munkarnas följeslagare. Lugn och mild inomhus, livlig och atletisk utomhus. En klok och självständig problemlösare som behöver vänlig, konsekvent träning, regelbunden pälsvård och nära gemenskap med familjen.

Janing's är en uppfödare av rasen Tibetansk terrier med bas i Forshaga i Sverige. Uppfödningen av tibetansk terrier har en historik som sträcker sig tillbaka till omkring år 2000. Hundar från uppfödningen har deltagit i utställning och rallylydnad.

Janing's

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Mascars är en uppfödare av rasen Dvärgschnauzer med bas i Nykvarn i Sverige. Uppfödningen har haft dvärgschnauzer i färgen svart och silver sedan 1980.

Mascars

## Snabbfakta

Mops är en liten, kompakt sällskapshund som gärna lever nära sina människor. Rasen passar bäst hos den som vill ha en social vardagshund och är beredd att regelbundet kontrollera andning, ögon, hudveck, tänder och vikt.

- **Ursprung:** Kina; Storbritannien ansvarar för rasstandarden
- **Rasgrupp:** FCI grupp 9, sällskapshundar
- **FCI-nummer:** 253
- **Idealvikt enligt rasstandarden:** 6,3–8,1 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen höjd
- **Standardfärger:** silver, aprikos, fawn och svart
- **Päls:** kort, fin, slät och mjuk
- **Typisk roll:** sällskapshund

Idealvikten beskriver hur rasen ska vara byggd; den är inte en personlig målvikt för varje hund. En mops ska vara muskulös och kraftig för sin storlek utan att vara överviktig. Bedöm därför vikten tillsammans med hundens kroppsbyggnad, kön och hull.

## Utseende och päls

Mopsen ska vara tydligt kvadratisk, kompakt och kraftfullt byggd, men ändå kunna röra sig effektivt. Den högt ansatta, ringlade svansen och den mörka masken hos de ljusare färgerna är karakteristiska drag. Rasstandarden anger en idealvikt men ingen mankhöjd. Uppgifter om ett officiellt höjdintervall bör därför inte styra valet av hund.

Ett rastypiskt huvud ska också fungera väl. Näsborrarna ska vara öppna, nosrynkan får inte täcka eller störa nos eller ögon och ögonen ska inte vara utstående. Titta på hunden både i vila och när den har rört sig: fri andning, klara ögon och stadiga rörelser är viktigare än extra kort nos eller mycket rynkor.

Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borstning tar bort lösa hår och ger samtidigt en chans att upptäcka förändringar i huden. Hur mycket en mops fäller varierar, och kort päls betyder inte att rasen är allergivänlig.

Anpassa skötseln av hudvecken efter hur just hundens hud ser ut, inte efter ett schema som antas passa alla. Huden ska vara torr och fri från rodnad och sår. Ömhet, vätska eller tydlig lukt är skäl att kontakta veterinär i stället för att prova olika produkter på egen hand. Kontrollera även klor, öron och mun regelbundet och vänj hunden vid hantering i små steg.

## Temperament och personlighet

Mopsen beskrivs i rasstandarden som charmfull, värdig och intelligent, med jämnt temperament och en glad, livlig läggning. Den är avlad som sällskapshund och vill ofta vara nära och med i vardagen. Det passar den som vill dela mycket tid med sin hund, men innebär inte att varje mops är likadan.

Det finns ännu för få genomförda BPH för att dra säkra, detaljerade slutsatser om beteendet i den svenska rasen som helhet. Uppväxt, erfarenheter och hälsa påverkar bland annat trygghet, aktivitetsnivå, ljudlighet och bemötande av främmande människor. Träffa därför gärna valpens mamma och, om möjligt, andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som återhämtar sig efter nya intryck och kan vara sociala utan att bli överdrivet uppjagade.

En mops kan leva bra med barn, hundar eller katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Möten med andra djur bör ske lugnt och stegvis, med möjlighet till avstånd. En vuxen omplaceringshunds tidigare erfarenheter är ofta mer vägledande än generella påståenden om rasen.

Obehag påverkar också beteendet. En hund som plötsligt undviker beröring, blir orolig, tappar lusten att röra sig eller ändrar humör bör få sin hälsa bedömd, inte bara mer träning.

## Träning och motion

Mopsen behöver daglig rörelse och mental stimulans, men inget minutantal passar alla. Ålder, kondition, hull, temperatur och framför allt andningsförmåga avgör hur belastande en aktivitet blir. Flera lugna promenader, nosarbete och enkel vardagsträning kan varieras efter individen.

Belöningsbaserad träning passar bra för kontakt, inkallning, koppelgående och hantering. Håll uppgifterna tydliga och lägg in pauser innan hunden blir trött eller frustrerad. Mat kan vara en praktisk belöning, men räkna in träningsgodiset i hundens totala fodermängd så att träningen inte leder till viktuppgång.

Titta på hur hunden fungerar i stället för att jämföra promenadsträckor. En mops ska kunna röra sig utan kraftiga andningsljud eller tydlig ansträngning och återhämta sig utan att behöva kämpa länge för att få luft. Avbryt och låt hunden komma till en sval, lugn plats om andningen blir påtagligt tyngre, rörelserna tappar kraft eller hunden inte vill fortsätta. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller svimning är akuta varningssignaler.

Varmt och fuktigt väder kan göra temperaturregleringen svårare för kortnosiga hundar. Flytta då aktivitet till svalare delar av dygnet, välj lugnare tempo och avstå från hård belastning. Det finns ingen säker temperaturgräns som gäller alla mopsar. Låt hundens andning, återhämtning och beteende avgöra.

En valp ska få utforska och utveckla sin koordination utan långa, pressade pass. En vuxen mops med god andning och kondition kan ofta göra mer än korta kvarterspromenader, men öka belastningen gradvis. En hund som gång på gång begränsas av andningen behöver bedömas av veterinär. Det ska inte förklaras bort som normalt för en kortnosig hund.

## Hälsa

Det viktigaste att följa hos en mops är andningen. BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, innebär att trånga övre luftvägar försvårar andningen. Tecken kan vara ansträngd eller ljudlig andning, dålig återhämtning, känslighet för värme och motion eller störd sömn. Uppstötningar kan förekomma tillsammans med luftvägsproblem. Kraftig andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps kräver omedelbar veterinärvård.

I Sverige omfattas mops av SKK:s hälsoprogram för RFG-Scheme. För att en kull ska kunna registreras måste båda föräldrarna ha ett giltigt officiellt RFG-resultat före parningen. Den officiella undersökningen görs tidigast vid 24 månaders ålder och intyget får inte vara äldre än 24 månader vid parningen. Hundar med BOAS grad 2 eller 3, eller kraftigt knipna näsborrar, får inte användas i avel.

Grad 0 betyder att hunden vid undersökningen är kliniskt opåverkad och fri från BOAS-relaterade andningsbesvär. Grad 1 betyder att hunden är kliniskt opåverkad men har lindriga tecken som inte påverkar prestationen under belastningen. Resultatet beskriver hunden vid undersökningstillfället och är ingen livslång garanti. När du väljer valp bör du därför be att få se båda föräldrarnas resultat, undersökningsdatum och bedömning av näsborrarna. Valpen är för ung för ett eget officiellt resultat.

Ögonen är en annan viktig kontrollpunkt. Utstående ögon blir mer exponerade för skador, och felväxande hår, inåtrullade ögonlock eller torra ögon kan irritera hornhinnan. Knipande, ökat tårflöde, rodnad, grumlighet, missfärgning eller att hunden gnuggar ögat ska bedömas snabbt av veterinär. Ett hornhinnesår kan vara mycket smärtsamt även när skadan är svår att se utan särskild färgning.

Hudveck, mun och hull behöver följas hela livet. Torka hudvecken när de har blivit fuktiga och sök hjälp vid inflammation. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera tänder och tandkött regelbundet. Be också veterinären visa hur du bedömer hull; övervikt kan belasta både andning och rörelseförmåga.

MopsOrden rekommenderar att båda föräldradjuren har känd status för patellaluxation och för NME/PDE, en inflammatorisk hjärnsjukdom som förekommer hos mops. Detta är rasklubbens rekommendationer och ska inte blandas ihop med det bindande RFG-kravet för registrering. DNA-testet för NME visar genetisk sårbarhet, inte om hunden har eller säkert kommer att få sjukdomen. Be därför uppfödaren förklara både testresultat och hur kombinationen har valts, utan att tolka ett markörtest som en friskförklaring.

I en stor brittisk studie publicerad 2024 var medianlivslängden för mops 11,6 år. Studien beskriver de brittiska hundar som ingick och förutsäger inte livslängden för en enskild svensk hund. Andning, hull, ögon, tänder, övrig hälsa och tillgång till vård påverkar hundens livskvalitet genom åren.

## Historia och ursprung

Mopsens officiella ursprungsland är Kina, medan Storbritannien är rasens hemland och ansvarar för standarden. Den tidiga historien är inte fullständigt dokumenterad. Berättelser om kinesiska hovhundar, nederländska handelsskepp och kungligheter bör därför ses som traditioner kring rasen, inte som helt belagd historia.

Det finns säkrare hållpunkter längre fram. Mops nämns i en svensk akademisk avhandling från 1753. Rasen visades på hundutställning i Storbritannien 1861, och den engelska rasklubben bildades 1883. Under utvecklingen i Storbritannien fick mopsen mycket av den form som dagens rasstandard beskriver.

Rasens historia förklarar dess roll som sällskapshund, men äldre ideal ska inte användas för att försvara överdrifter. Den moderna standarden kräver bland annat öppna näsborrar, ögon som inte är utstående och effektiv rörelse. En rastypisk mops ska alltså också fungera väl i vardagen.

## Att leva med rasen

Mopsen kan fungera i lägenhet såväl som i hus. Bostadens storlek säger mindre än hur hundens dagar ser ut. Det viktiga är regelbundna rastningar, aktivitet på hundens nivå, sval viloplats och möjlighet att vara nära familjen utan att alltid stå i centrum. I ett lyhört boende behöver man dessutom tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och utanför dörren.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, öka tiden i små steg och gå tillbaka om den blir orolig. Hur länge en vuxen mops kan vara lugn ensam varierar med individ, vana, ålder och hälsa. En valp behöver tätare tillsyn och rastning än en vuxen hund.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att:

- se föräldradjur i rörelse och lyssna på deras andning före och efter aktivitet
- kontrollera båda föräldrarnas aktuella officiella RFG-resultat och datum
- fråga om ögon, hud, tänder, patella och NME/PDE i släkten
- se att näsborrarna är öppna och att nosrynkan inte stör ögon eller nos
- välja en uppfödare som kan beskriva både styrkor och svagheter i kombinationen
- planera för veterinärvård och uppföljning av andning, ögon, mun, hud och hull

Mops passar bäst för den som uppskattar en social, kompakt sällskapshund och låter hundens andning och ork styra vardagen. Den är ett mindre bra val för den som vill kunna motionera hårt oavsett väder eller inte vill lägga tid på hälsokontroller och förebyggande skötsel.

Mops

Association of Veterinarians for Animal Rights (AVAR) - Germany

Liten, kompakt sällskapshund med rynkigt ansikte, ringlad svans och uttrycksfulla ögon, väger vanligtvis 6–8 kg och passar bra i lägenhet och stadsmiljö. Kärleksfull, människoorienterad och lekfull, behöver måttlig, skonsam motion, nära kontakt med familjen, noggrann viktkontroll och extra omsorg i varmt väder på grund av sin korta nos.

Nammours är en uppfödare av rasen Mops med bas i Södertälje i Sverige. Kenneln registrerade mops under sitt kennelnamn första gången 2021 och senast 2023.

Nammours

## Snabbfakta

- Bedlingtonterrier är en brittisk terrier med tydlig jaktinstinkt bakom det mjuka, lammlika utseendet.
- Rasen är omkring 41 cm hög och väger normalt 8–10 kg; tikar får vara något lägre och hanar något högre.
- Den är ofta livlig ute och lugn hemma, men behöver både daglig rörelse och uppgifter för huvudet.
- Pälsen fäller mycket lite, men ska kammas regelbundet och klippas ungefär var 6–8 vecka.
- Låg fällning gör inte rasen allergifri.
- Koppartoxikos är den viktigaste rasspecifika hälsofrågan att kontrollera inför ett valpköp.
- Rasen kan bo både i lägenhet och hus om den får tillräcklig aktivitet, trygg ensamhetsträning och säkra promenader.

## Utseende och päls

Bedlingtonterriern är en smidig, muskulös hund med en siluett som skiljer sig från de flesta andra terrier. Kroppen är något längre än hög, länden är naturligt välvd och buklinjen tydligt uppdragen. Huvudet är päron- eller kilformat, utan markerat stop, och den ljusa silkeshättan på hjässan förstärker det karakteristiska lammutseendet. Under den eleganta ytan finns en hund byggd för fart: rasstandarden beskriver att den ska kunna galoppera snabbt.

Mankhöjden är omkring 41 cm och vikten 8–10 kg. En mindre avvikelse nedåt för tikar och uppåt för hanar är tillåten. Färgerna är blå, leverbrun eller sandfärgad, med eller utan tanteckning. Pälsen ska vara tjock, stå ut från huden och ha en tydlig tendens att tvinna sig, särskilt på huvud och ansikte. Den får inte kännas sträv.

Pälsen lämnar mycket lite hår efter sig, men är inte lättskött. Som praktiskt riktmärke bör den borstas och kammas minst en gång i veckan och klippas ungefär var 6–8 vecka. Tovor kan kräva tätare genomgång, särskilt efter skogsturer och på ställen där pälsen utsätts för friktion. Den typiska rasfrisyren kräver kunskap; fråga därför uppfödaren om vardagsklippning och om en hundfrisör som kan bedlingtonterrier.

Öronen behöver följas noga eftersom tät hårväxt och trånga hörselgångar har uppmärksammats inom rasen. Kontrollera regelbundet om hunden får rodnad, dålig lukt, klåda eller återkommande besvär och kontakta veterinär vid symtom. Klippning och god överblick hjälper dig att upptäcka problem, men ersätter inte en veterinärbedömning.

Att bedlingtonterriern fäller lite betyder inte att den är allergivänlig. Hundallergen kommer bland annat från hud och saliv, och mängden varierar mellan individer. Den som har hundallergi behöver därför bedöma den aktuella hunden och sin egen reaktion i stället för att lita på rasens pälstyp.

## Temperament och personlighet

Bedlingtonterriern kombinerar ett vänligt och tillgivet sätt med en terriers mod och jaktintresse. Rasidealet är en livlig, alert och intelligent sällskapshund som är mild i vila men handlingskraftig när något händer. Det är en användbar beskrivning av rasens spännvidd: samma hund kan ligga stilla i soffan och kort därefter vilja springa i full fart efter något som rör sig.

Många individer uppskattar nära kontakt med familjen och kan koppla av väl inomhus när deras behov är tillgodosedda. Mot främlingar kan vissa vara lite avvaktande. Skygghet och nervositet hör däremot inte till rasidealet. Valpens erfarenheter, föräldrarnas temperament och ägarens vardag påverkar hur den vuxna hunden utvecklas, så träffa om möjligt både tiken och andra släktingar till valpen.

Svenska beteendebeskrivningar och ägarenkäter ger en nyanserad bild av umgänget med andra hundar. En mindre grupp BPH-beskrivna hundar visade överlag låg aggression, medan en ägarenkät också tog upp individer som hade svårt vid hundmöten, särskilt vissa hanhundar. Slutsatsen är inte att rasen är aggressiv eller problemfri, utan att individen och introduktionen spelar stor roll. Välj lugna hundmöten, belöna kontakt med föraren och låt inte trånga eller stökiga situationer prägla socialiseringen.

Den starka jaktinstinkten är dokumenterad i rasstandarden och bör tas på allvar. En bedlingtonterrier kan reagera snabbt på vilt, katt eller andra små djur. Vissa individer kan leva väl med en katt som de känner, men det går inte att lova utifrån rasnamnet. Planera alltid för säker hantering och separera hunden från smådjur när du inte kan övervaka samspelet.

## Träning och motion

Bedlingtonterriern behöver daglig motion, men en fast minutangivelse passar dåligt för alla individer. En bra vardag innehåller promenader, möjlighet att sträcka ut säkert och någon uppgift som kräver koncentration. Ålder, hälsa, kondition och vad hunden gjorde dagen före avgör hur mycket som är lagom. En nöjd hund ska kunna återhämta sig hemma, inte bara bli mer uppvarvad av allt längre rundor.

Rasen kan passa för agility, spår, viltspår, rallylydnad eller vanlig vardagsträning. Aktiviteten är mindre viktig än att hunden får använda både kropp och huvud tillsammans med sin ägare. Sökövningar, balans, korta lydnadspass och kontrollerad lek ger variation utan att varje dag måste bli ett stort träningsprojekt.

Träna med belöningar, tydliga kriterier och korta pass. Bedlingtonterriern är intelligent och kan lära snabbt, men terrierns självständighet gör upprepningar utan mening mindre lockande. Belöna de beteenden du vill se i vardagen: frivillig kontakt, lugn vid dörren, följsamhet i koppel och förmåga att avbryta jakt på en leksak. Hårda korrigeringar riskerar att försämra samarbetet och behövs inte för att sätta tydliga gränser.

Inkallning bör tränas tidigt, men stark jaktinstinkt kan överrösta även en väl inlärd signal. Använd långlina där omgivningen inte är säker och låt hunden springa lös först på platser där ett misslyckande inte får allvarliga följder. Målet är inte att bevisa att hunden alltid lyder, utan att bygga många lyckade repetitioner och samtidigt behålla säkerheten med lina eller inhägnad.

## Hälsa

Koppartoxikos är den viktigaste kända rasspecifika sjukdomen hos bedlingtonterrier. Vid den COMMD1-relaterade formen kan en ärftlig förändring göra att koppar ansamlas i levern. Arvsgången är autosomalt recessiv, vilket innebär att hunden behöver ärva den aktuella genvarianten från båda föräldrarna för att vara genetiskt affekterad.

Ett COMMD1-test kan ge resultatet fri, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte sjuk av den testade varianten men kan föra den vidare. En genetiskt affekterad hund har två kopior och riskerar att utveckla sjukdom under livet. Resultatet fri gäller den deletion som testet undersöker; det utesluter inte varje annan tänkbar orsak till leversjukdom eller koppartoxikos.

Skandinaviska Bedlingtonklubben kräver att föräldradjuren är DNA-testade via SLU för att en kull ska få klubbens valphänvisning. Klubben har också ögonlysning som villkor för valphänvisning. Detta är inte samma sak som ett särskilt registreringskrav från Svenska Kennelklubben: i SKK:s registreringsregler för 2026 finns ingen bedlingtonspecifik DNA- eller ögonsärregel. Skillnaden är viktig när du bedömer vad uppfödaren faktiskt har gjort.

Be därför att få se dokument, inte bara höra att hundarna är ”testade”:

- båda föräldradjurens identifierbara COMMD1-resultat och en förklaring av kombinationen,
- aktuella ögonlysningsresultat och hur eventuella fynd har vägts in,
- information om återkommande lever-, ögon-, hud- eller öronbesvär i nära släkt,
- uppfödarens plan för att följa valparnas hälsa efter leverans.

Hud och öron är frågor som den svenska rasklubben följer. Äldre enkäter har rapporterat klåda, öroninflammationer, riklig hårväxt i öronen och trånga hörselgångar, men en enkät visar inte risken för varje valp. Se uppgifterna som skäl att fråga och vara observant, inte som en diagnos. Återkommande klåda, huvudskakningar, rodnad eller rinnande ögon ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Bedlingtonterriern utvecklades i Northumberland i norra England och förknippas särskilt med gruvstaden Bedlington. Den kallades tidigare Rothburyterrier. De tidiga hundarna skulle vara snabba, starka och mångsidiga, och användes bland annat till jakt på kanin och annan småvilts- och skadedjursjakt.

En sammanslutning för rasen bildades 1877, efter att rasstandarden börjat ta form under 1800-talets senare del. Vägen från lokal arbetsterrier till dagens mer eleganta utställnings- och sällskapshund är dokumenterad, men alla uppgifter om exakt vilka andra raser som ingick i utvecklingen är inte lika säkra. Det är därför bättre att se jaktbakgrunden och den arbetande terrierkaraktären som det stabila arvet än att bygga historien på en viss omdiskuterad korsning.

Bedlingtonterriern kom till Sverige i början av 1900-talet. I dag används den här främst som sällskaps- och utställningshund, samtidigt som fart, mod och förmåga till hundsport fortfarande påminner om ursprunget.

## Att leva med rasen

Bedlingtonterrier kan fungera i lägenhet såväl som i hus. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen ser ut: hunden behöver komma ut, få använda huvudet och kunna springa på en säker plats. En trädgård ersätter inte promenader, och ett staket behöver vara pålitligt om vilt eller katter rör sig utanför.

Med barn gäller samma grundregler som för andra hundar. En vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en egen viloplats där den får vara ifred. Bedlingtonterrierns vänliga rasideal är ingen garanti mot missförstånd, och barn ska inte klättra på, störa eller försöka lyfta hunden.

Ensamhet behöver läras in gradvis efter att valpen blivit trygg i sitt nya hem. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i hur lätt de kopplar av utan sällskap. Bygg träningen i korta steg och planera vardagen efter den individ du har, inte efter en generell tidsmall.

Räkna med löpande arbete och kostnader för pälsvård. Den som inte vill lära sig vardagsklippning behöver hitta en hundfrisör med erfarenhet av rasen och boka besök ungefär var 6–8 vecka. Gör också veckovis kamning, öronkontroll och lugn hanteringsträning till en rutin redan från valptiden.

Rasen passar bäst för den som tycker om en nära sällskapshund men samtidigt respekterar terrierns jaktintresse och självständighet. Före köp bör du träffa vuxna hundar, granska COMMD1- och ögonresultat, fråga hur pälsen sköts och ha en konkret plan för motion, ensamhet och eventuella smådjur i hemmet. Då blir det lättare att avgöra om det mjuka yttre och den handlingskraftiga insidan passar samma vardag.

Bedlingtonterrier

Association Canine Allemande (VDH - German Kennel Club)

Bedlingtonterrier är en liten, fårlik men ändå atletisk terrier med slank, välvd kropp och en karakteristisk, lockig päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den avlades ursprungligen för jakt, är snabb, nyfiken, känslig och en hängiven familjehund med stark jaktinstinkt som mår bra av vänlig träning och daglig motion.

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Bobbans är en uppfödare av raserna Bedlingtonterrier och Finsk lapphund med bas i Sölvesborg i Sverige.

Bobbans

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Vi bor i Våxtorps kommun med hela hallandsåsen som vårt strövområde.
Håller på mycket med utställning ,apportering och spår.
Vi följer svenska kennelklubben och labradorklubbens riktlinjer

Nordanskira

## Snabbfakta

Irländsk setter är en medelstor, energisk stående fågelhund från Irland med stark jaktlust och ett rasideal som betonar tillgivenhet. På Get a Pet heter rasen **Irländsk setter**. I Svenska Kennelklubbens rasstandard heter den **irländsk röd setter**; det är den enfärgat röda rasen och inte irländsk röd och vit setter, som är en egen ras.

- **Rasgrupp:** Grupp 7, stående fågelhundar
- **Ursprung:** Irland
- **Ursprunglig uppgift:** Att söka efter hönsfågel, fatta stånd, resa fågeln på order och apportera efter skott
- **Mankhöjd:** 58–67 cm för hanar och 55–62 cm för tikar
- **Vikt:** Inte angiven i rasstandarden
- **Aktivitetsnivå:** Hög; rasen behöver dagligen både fysisk aktivitet och uppgifter som engagerar nos och samarbetsförmåga
- **Passar bäst för:** Ett aktivt hem som vill träna regelbundet och kan hantera jaktlust, inkallning och mycket rörelsebehov

Det här är alltså inte främst en sällskapshund med ett visst motionsschema. Rasen är utvecklad för arbete över stora ytor, och den bakgrunden märks i fart, uthållighet, självständighet och intresse för fågelvittring.

## Utseende och päls

Irländsk setter ska vara atletisk, balanserad och byggd för snabb, uthållig rörelse – inte tung eller överdrivet pälsrik. Hanar ska enligt standarden vara 58–67 cm i mankhöjd och tikar 55–62 cm. Standarden anger däremot ingen vikt, så hullet måste bedömas på den enskilda hunden.

Färgen är varmt kastanjeröd utan svart. Mindre vita tecken kan vara tillåtna enligt standarden, men en irländsk setter ska inte förväxlas med den separat erkända irländska röda och vita settern.

Pälsen är kort och fin på huvudet, benens framsidor och öronspetsarna. På övriga kroppen är den måttligt lång och ska ligga så plant och fritt från lockar och vågor som möjligt. Längre silkig behåring finns bland annat på öron och ben. Pälsen ska framhäva en funktionell hund, inte dölja kroppens linjer eller hindra rörelsen.

Pälsvården bör styras av hundens faktiska behov, inte av ett fast veckoschema. Gå igenom behängen, pälsen kring öron och hals samt håret vid tassarna efter turer i terräng. Red ut begynnande tovor innan de drar ihop sig och ta bort frön, kvistar och smuts. Rasen är ingen traditionell trimras, men päls som sticker ut eller lätt tovar sig vid öron, hals och tassar kan ansas försiktigt. Överdriven formklippning hör inte till rasens funktionella uttryck.

## Temperament och personlighet

Irländsk setter är i rasidealet intensiv, intelligent, energisk, tillgiven och lojal, men den är inte automatiskt enkel bara för att den är vänlig. Den starka jaktlusten och förmågan att arbeta på avstånd gör att en ung eller otränad hund kan vara snabb, lättdistraherad och svår att nå när omgivningen blir mer intressant än föraren.

När rasens behov blir tillgodosedda kan den vara lugn och behaglig inomhus och mycket intensiv ute. Det är en användbar beskrivning av rasens två lägen, men ingen garanti för varje individ. Arv, uppväxt, återhämtning, träning och vardagsmiljö påverkar hur hunden fungerar hemma.

En irländsk setter kan passa en engagerad förstagångsägare, men inte den som söker en hund som nöjer sig med vanliga koppelpromenader och lite helgaktivitet. Ägaren behöver uppskatta träning även när resultatet kommer stegvis och kunna förebygga att jaktlusten blir ett säkerhetsproblem.

Etiketter som ”jaktlinje” och ”utställningslinje” räcker inte för att förutsäga vardagen. Fråga i stället hur föräldrarna och vuxna nära släktingar fungerar i hemmet, hur de arbetar ute, hur lätt de går ned i varv och vilka jaktliga eller andra arbetsmeriter som faktiskt finns. Variation kan finnas både mellan och inom kullar.

## Träning och motion

Irländsk setter behöver omfattande daglig aktivitet, men det finns inget enda antal timmar som passar alla vuxna hundar. Ålder, hälsa, kondition, individ och aktivitetens innehåll avgör belastningen. En långsam promenad och ett sökarbete i terräng kan ta lika lång tid men ställa helt olika krav på hunden.

Rasens ursprungliga sätt att arbeta förklarar vad som ofta motiverar den: hunden söker snabbt och systematiskt efter fågel, fattar stånd när den lokaliserat viltet, reser på förarens order och apporterar efter skott. En sällskapshund behöver inte användas i praktisk jakt, men vardagen bör ge utlopp för samma grundegenskaper genom exempelvis rörelse i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering och uppgifter som kräver kontakt med föraren.

Bygg inkallningen tidigt i en lugn miljö och öka störningarna gradvis. Med rasens jaktlust är en väl inhägnad plats eller långlina ett säkrare mellanled än att chansa på löshet. Långlina bör fästas i sele och användas långt från trafik. Frihet kommer först när hunden kan avbryta och återvända även när vittring, fåglar eller rörelse konkurrerar om uppmärksamheten.

För en valp är korta promenader, lek, miljöträning och enkla samarbetsövningar bättre byggstenar än vuxenhundens arbetsmängd. Öka belastningen gradvis och ge plats för sömn och återhämtning. Den ofta upprepade ”femminutersregeln” – fem minuters motion per levnadsmånad – har inget vetenskapligt stöd som universell modell och bör inte ersätta en bedömning av valpens storlek, utveckling och reaktion på aktiviteten.

## Hälsa

För irländsk setter är det viktigt att skilja på sjukdomar som kan förekomma, formella svenska avelskrav och testresultat som registreras och visas centralt. En lång diagnoslista säger mindre för en valpköpare än dokumenterade resultat för föräldrarna och en öppen redovisning av hälsan hos nära släktingar.

- **HD:** Föräldradjur ska ha officiell höftledsstatus före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt SKK:s regler. Rasen har också HD-index. SKK rekommenderar att föräldrakombinationens genomsnittliga index är över 100 vid parningen, och den rasspecifika regeln anger att hundar med grad D eller E inte ska användas i avel.
- **CLAD:** Canine leukocyte adhesion deficiency är en allvarlig defekt i de vita blodkropparna och nedärvs autosomalt recessivt. Det tidigare kravet på DNA-test eller fri status genom härstamning för kullregistrering togs bort 2014, men resultat kan fortfarande registreras centralt. Rasklubben rekommenderar fortsatt test av utländska och importerade avelsdjur med okänd status.
- **rcd4-PRA:** Detta är en specifik, recessivt nedärvd form av näthinnesjukdomen PRA. Sedan ett beslut 2025 registrerar och publicerar SKK DNA-resultat för irländsk setter i Hunddata och Avelsdata. Testet visar status för just rcd4-mutationen; det utesluter inte andra former av PRA.

Be uppfödaren visa föräldrarnas registrerade HD-resultat och förklara kombinationens HD-index. Be också om dokumenterad CLAD- och rcd4-status och hur resultaten har vägts in i parningen. Kontrollera uppgifterna i SKK:s Hunddata eller Avelsdata i stället för att nöja dig med muntliga besked. Fråga dessutom om återkommande sjukdomar, rörelseproblem, ögonproblem och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Det ger en mer relevant bild än att anta att varje individ får allt som någon gång har rapporterats i rasen.

## Historia och ursprung

Irländsk röd setter utvecklades på Irland som en arbetande jakthund, och den moderna rasens historia är nära knuten till fågeljakt. Enligt rasstandarden härstammar den från irländsk röd och vit setter i kombination med en okänd enfärgat röd hund. En igenkännbar typ fanns i Irland under 1700-talet.

Irish Red Setter Club grundades 1882 och publicerade en rasstandard 1886. Det bidrog till att tydliggöra den enfärgat röda rasens identitet och egenskaper. Till Sverige kom de första importerade hundarna under 1890-talet, och Svenska Irländsk Setterklubben grundades 1910.

Rasstandardens kärna är en funktionell hund med fart, styrka, uthållighet och ett vänligt uttryck. Historien är därför inte bara bakgrund: den förklarar varför jaktlust, rörelsebehov och arbete tillsammans med förare fortfarande är centrala i dagens vardag.

## Att leva med rasen

Irländsk setter passar bäst i ett aktivt hem som kan erbjuda daglig rörelse, träning och återhämtning – oavsett om bostaden är hus eller lägenhet. En trädgård ersätter inte aktivitet, och en lägenhet är inte automatiskt olämplig. I lägenhet blir snabb tillgång till bra rastningsområden, vardagslogistik, ljudnivå och hundens förmåga att komma till ro extra viktiga.

Rasen kan bli en varm och nära familjemedlem, men ”barnvänlig” ska inte tolkas som riskfri. En stor, snabb och lekfull hund kan välta ett litet barn utan avsikt. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. De vuxna måste bära ansvaret för promenader, motion och träning.

Samliv med andra hundar eller katter avgörs av individerna och hur introduktionen sköts. Tidig vana är ingen garanti, särskilt inte med en hund som är avlad för att reagera på fågelvittring och rörelse. Vid introduktion till katt bör djuren först ha separata trygga zoner, katten ska ha fria flyktvägar och de första mötena ske lugnt med barriär eller koppel. Lämna dem inte utan uppsikt förrän samspelet är väl känt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och även vuxna individer skiljer sig mycket i hur lätt de lär sig. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan koppla av. Ett hem där hunden regelbundet ska vara ensam en hel arbetsdag utan hjälp är en dålig match.

Före köp bör du kunna svara ja på tre frågor: Har vardagen plats för meningsfull aktivitet även under mörka, regniga arbetsdagar? Kan du träna inkallning och hantera hunden säkert innan den är pålitlig lös? Kan uppfödaren visa hälsodata och beskriva föräldrarna som individer, inte bara med en linjeetikett? Om något av svaren är nej är det klokt att välja en mindre krävande ras eller vänta.

Irländsk setter

The Irish Setter Club of Germany

The Irish Setter Breeders Club (UK)

Elegant irländsk jakthund med mahognyröd, behårad päls som kräver regelbunden pälsvård. Medelstor till stor, atletisk och mycket energisk; den trivs med daglig, krävande motion och mental stimulans. Kärleksfull, människoorienterad och lekfull, den passar bra i familjer men behöver konsekvent, positiv träning.

Kennel Rusty Reds är en uppfödare av rasen Irländsk setter med bas i Molkom i Sverige.

Kennel Rusty Reds

## Snabbfakta

American bully är en modern amerikansk hund framtagen främst för sällskap. United Kennel Club, UKC, erkände rasen 2013, men Svenska Kennelklubben erkänner den inte och en American bully kan därför inte registreras hos SKK. Kontrollera därför vilket register en uppfödare hänvisar till och vilka dokument som faktiskt hör till hunden.

Pocket, Standard, Classic och XL är inte fyra separata raser. De är storleks- eller typbeteckningar som används av register med delvis olika regler. UKC grupperar dem som Pocket, Standard/Classic och XL och definierar dem främst med mankhöjd och kroppsbyggnad, inte med en bestämd vikt. Classic har samma höjd som Standard men lättare benstomme och mindre kroppsmassa. En etikett som ”XL” säger därför mindre än föräldrarnas mankhöjd, byggnad och dokumenterade vuxenstorlek.

Rasstandardens ideal är en trygg, vänlig och livfull sällskapshund i en kraftfull kropp. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Hundens funktion, mentalitet och hanterbarhet är viktigare än extremt huvud, bredast möjliga bröst eller hög kroppsvikt.

## Utseende och päls

American bully ska vara kompakt och mycket muskulös men ändå aktiv, smidig och välkoordinerad. Enligt UKC är ungefärlig mankhöjd för Pocket 36 till under 43 centimeter för hanar och 33 till under 41 centimeter för tikar. Standard ligger omkring 43–51 centimeter för hanar och 41–48 centimeter för tikar. XL ligger över 51 upp till cirka 58 centimeter för hanar och över 48 upp till cirka 56 centimeter för tikar. Classic mäter som Standard men är lättare byggd. Andra register, till exempel American Bully Kennel Club, delar in varianterna och gränserna något annorlunda. Ta därför reda på vilket register storleksbeteckningen kommer från.

UKC anger inget viktspann som avgör vilken storlek hunden tillhör. Två hundar med samma mankhöjd kan väga olika beroende på benstomme, muskelmassa och hull. Titta på båda föräldrarna och gärna vuxna släktingar i stället för att lita på en utlovad slutvikt.

Kroppsbyggnaden ska fungera i rörelse. Hunden ska kunna gå och trava utan att benen korsar varandra, bröstet hindrar frambenen eller massan gör stegen tunga. UKC betraktar en nos som är så kort att den stör normal andning, ett så brett bröst att det stör rörelsen och kraftigt böjda framben som allvarliga exteriöra fel. När du bedömer hunden bör fri rörelse, öppna näsborrar och obehindrad andning väga tyngre än ett överdrivet utseende.

Pälsen är kort, slät och tätliggande. Borstning vid behov tar bort lösa hår. Kontrollera även hudveck, tassar, klor, öron och tänder; bada när hunden är smutsig i stället för efter ett fast schema.

Även färgreglerna beror på vilket register som används. UKC accepterar många färger men diskvalificerar merle; andra register kan ha andra regler. UKC:s amerikanska standard tillåter både naturliga och kuperade öron, men öronkupering är förbjuden i Sverige om den inte behövs av medicinska skäl. Naturliga öron är därför det normala svenska valet.

## Temperament och personlighet

American bully ska enligt UKC:s ideal vara självsäker, mild och vänlig mot människor, och aggressivitet mot människor beskrivs som otypisk. Orden beskriver hur registret vill att rasen ska vara. De kan inte ersätta en bedömning av den enskilda hunden, dess föräldrar, uppväxt och erfarenheter.

Möt valpens mamma i hemmiljö och observera hur hon reagerar på besök, hantering och vardagsljud. Fråga hur båda föräldrarna fungerar efter att de blivit överraskade: kan de varva ner och söka stöd, eller ligger stress och rädsla kvar? En vuxen hund ska gå att avleda och hantera utan att ägaren behöver förlita sig på fysisk styrka.

En American bully kan leva bra i en barnfamilj, men rasnamnet ger ingen garanti. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats dit barnen inte följer efter. En vuxen bör hålla i kopplet om hunden är starkare än barnet. Bedöm också hur hunden reagerar när någon närmar sig mat, leksaker eller sovplats och ta hjälp tidigt om beteendet skapar oro.

Samma individfokus gäller andra djur. Tidigare erfarenhet, jaktintresse, upphetsningsnivå och sociala färdigheter varierar. Introducera hundar på neutral plats med gott om avstånd och lösa koppel. Mellan hund och katt behövs barriärer, flyktvägar och korta kontrollerade möten. Lämna dem inte tillsammans utan tillsyn förrän deras beteende har varit stabilt över tid.

## Träning och motion

American bully behöver daglig fysisk aktivitet, mental stimulans och träning i att vara lugn. Det finns inget välgrundat antal motionstimmar som passar alla. Ålder, storleksvariant, hull, leder, andning, väder och individens återhämtning avgör hur promenader och annan belastning bör doseras.

Prioritera vardagsfärdigheter som gör en stark hund lätt att leva med: följsamhet i koppel, inkallning, kontakt trots störningar, att vänta vid dörrar, lämna föremål, bli undersökt och koppla av på en bestämd plats. Använd belöningsbaserad träning med tydliga kriterier och undvik fysiskt eller psykiskt tvång.

Variera lugna promenader med nosarbete, problemlösning och korta träningspass. Bygg upp mer aktiv träning stegvis. Avsluta och låt hunden återhämta sig om gången blir tung, andningen fortsätter vara ansträngd efter paus eller hunden söker skugga och inte kan komma till ro.

Värme kräver extra eftertanke hos en tung eller kortnosad individ. Lägg aktivitet till svalare tider, ta med vatten och anpassa intensiteten efter hur hunden andas. Bullrig andning i vila, tydlig värmekänslighet eller kollaps är inte normala rasdrag att träna igenom utan anledning att låta en veterinär bedöma hunden.

## Hälsa

American bully saknar ett svenskt SKK-program som kan användas som färdig inköpslista. Köparen behöver därför granska varje avelsdjurs resultat och fråga hur uppfödaren har valt tester utifrån hundarnas kropp, släkt och tidigare avkommor. Formuleringen ”hälsotestad” räcker inte. Be om dokument som visar hundens identitet, undersökningsdatum, metod, resultat och utfärdande organisation, och kontrollera att uppgifterna gäller rätt hund.

Be särskilt om faktiska höft- och armbågsresultat när sådana finns. British Veterinary Association publicerade 2024 statistik med 101 höftresultat och 88 armbågsresultat för American Bully. Det visar att det finns officiellt avlästa resultat att granska. Siffrorna beskriver dock en begränsad grupp undersökta hundar i ett brittiskt system; de visar inte hur vanligt ett problem är i hela populationen och utgör inte ett svenskt SKK-krav. Bedöm föräldrarnas resultat inom rätt avläsningssystem och fråga om samma problem återkommer i nära släkt.

Bedöm också funktion, inte bara dokument. En avelshund bör kunna andas tyst och obehindrat i vila och efter måttlig aktivitet, ha öppna näsborrar, reglera kroppstemperaturen och röra sig utan hälta eller mekaniska hinder. Mycket kort nos, oproportionerligt huvud, överdriven massa, extrem bröstbredd och benställning som stör gången är varningssignaler. Normalisera inte snarkande eller ansträngd vakenandning som ”typiskt för rasen”.

Fråga om veterinärutredningar, rörelse- och andningsbesvär samt tidiga dödsfall hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. Familjehistoriken och individens undersökningsfynd bör styra vilka ytterligare kontroller som behövs. Svenska avelsregler kräver att föräldradjur är i god fysisk och mental hälsa och att en kombination inte väntas öka risken för lidande eller ärftlig funktionsnedsättning.

## Historia och ursprung

American bully utvecklades i USA ur amerikanska bull- och terrierhundar. UKC beskriver rasen som en vidareutveckling av American Pit Bull Terrier med mindre inflytande från American Bulldog, English Bulldog och Olde English Bulldogge. Målet blev en egen, kraftigare sällskapshund snarare än en kopia av någon enskild föräldratyp. UKC erkände American Bully den 15 juli 2013.

Historien förklarar varför ord som ”pitbull”, ”bully” och ”bullterrier” ibland blandas ihop i vardagligt språk, men de är inte utbytbara rasnamn. Fråga vilket register och vilken standard som ligger bakom en stamtavla eller storleksetikett. UKC, ABKC och andra register kan ha olika indelningar, färgregler och dokumentkrav.

I Sverige är skillnaden särskilt viktig: American bully är inte en SKK-erkänd ras och kan inte registreras hos SKK. Ett bevis från ett annat register är därför inte ett SKK-bevis och bevisar inte i sig god hälsa eller mentalitet. Kontrollera utfärdare och hundens identitet.

## Att leva med rasen

American bully passar bäst hos en ägare som kan hantera en stark hund lugnt, träna regelbundet och välja funktion före extremt utseende. Lägenhet är inte automatiskt ett hinder, men golvyta, trappor eller hiss, väg till rastplats, grannljud och möjligheten att gå ut ofta behöver fungera för hundens storlek. En mycket stor individ kan bli opraktisk i trånga utrymmen även om den är lugn inomhus.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vila utan stress. En valp kan inte lämnas ensam under samma förutsättningar som en vuxen hund. Planera vardagen efter individens beteende och behov av rastning i stället för att utgå från att rasen klarar ett visst antal timmar.

Inför köp bör du träffa valpen med mamman där hundarna bor, kontrollera moderns identitet i Jordbruksverkets centrala hundregister och be att få se original eller verifierbara kopior av hälsoresultat. En svenskfödd valp ska vara minst åtta veckor vid leverans och ha ett veterinärintyg som då är högst sju dagar gammalt. Chipnummer, köpehandlingar och övriga dokument ska höra ihop. Kuperade öron på en hund som uppges vara svenskfödd är en tydlig anledning att stanna upp och kontrollera ursprung och införsel.

Sverige har inget förbud mot enskilda hundraser, men ägaren ansvarar alltid för tillsyn och för att hunden inte orsakar skada eller allvarlig olägenhet. Vid resa, flytt eller transit måste reglerna kontrolleras på nytt. Andra länder kan ha särskilda regler för bullhundar, och vissa juridiska definitioner bygger på hundens fysiska typ och höjd snarare än namnet i ett register.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än etiketten American bully. Välj en hund som andas fritt, rör sig obehindrat, återhämtar sig väl, har hanterbara föräldrar och kan kopplas till tydliga hälso- och ursprungsdokument. Det säger mer om den framtida vardagen än färg, huvudstorlek eller en utlovad viktklass.

American bully

American bully är en kompakt, muskulös sällskapshund från USA, framavlad ur pitbull-liknande raser med fokus på ett stabilt och vänligt temperament. Den finns i flera storlekar, har ett kraftigt huvud, kort lättskött päls och trivs med nära kontakt med familjen, träning och socialisering.

Hos oss finner ni underbara American Bullys i Standard storlek. 
Vi finns i Norrtälje (Rimbo). Vi har 2 vuxna tikar och en hane. 
Våra hundar kommer med stamtavla från ABKC och EBKC.

Pawline Bully

## Snabbfakta

Storpudeln är den största av pudelns fyra officiella storlekar och en aktiv sällskapshund med stort behov av både samarbete och pälsvård. Namnet **kungspudel** används ibland i vardagligt tal, men det är inte en egen ras eller storleksvariant. I Sverige heter varianten officiellt **Pudel, stor**.

- **Rastyp:** erkänd pudelvariant i FCI grupp 9, sällskapshundar
- **Mankhöjd:** över 45 till och med 60 cm; rasstandarden medger 2 cm tolerans uppåt
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt
- **Päls:** riklig, krusig ullpäls eller päls som bildar snören
- **Karaktärsideal:** alert, aktiv, följsam och lätt att träna
- **Vardagsbehov:** daglig fysisk aktivitet, mental stimulans, vila och återkommande pälsarbete
- **Svenskt hälsoprogram:** officiell HD-status krävs för föräldradjur före parning

Storpudel kan passa en engagerad förstagångsägare, men rasen är inte lättskött bara för att den är samarbetsvillig. Den blivande ägaren behöver vilja träna vardagsfärdigheter, ge hunden meningsfull aktivitet och sköta pälsen även när vädret är blött och kalendern är full.

## Utseende och päls

Storpudeln ska vara harmonisk och atletisk, med en kropp som är något längre än mankhöjden – inte helt kvadratisk. Den officiella höjden är över 45 till och med 60 cm, med en tolerans på 2 cm uppåt. Toleransen innebär inte att 62 cm är den normala målhöjden. Eftersom rasstandarden inte anger någon vikt bör en vuxen hund bedömas efter proportioner och kroppskondition, inte mot ett påstått officiellt kilotal.

Pälsen förekommer enligt standarden i två strukturer. Ullpudeln har tät, fin, ullig och krusig päls, medan snörpudeln har päls som formas till långa, tydliga snören. Sällskapshundar hålls ofta i en praktisk, kortare frisyr, men en kort frisyr tar inte bort behovet av bad, genomgång av pälsen och klippning.

Pudelns godkända färger är bredare än många äldre rasbeskrivningar anger. Förutom enfärgat svart, vitt, brunt, grått och aprikosrött godkänner den nuvarande standarden flera bestämda flerfärgade mönster, bland annat vitt kombinerat med svart, grått, brunt eller aprikosrött, tanteckning, trefärg och brindle. De flerfärgade alternativen infördes i den internationella standard som började gälla i Sverige 2024. En äldre uppgift om att pudel alltid måste vara enfärgad är därför inaktuell.

Pälsen växer kontinuerligt och kräver en plan. Hur ofta den behöver redas ut, badas och klippas beror på pälslängd, frisyr, aktivitet och hur lätt pälsen tovar sig. Kontrollera ända ned mot huden i stället för att bara borsta ytan. Vänj valpen lugnt vid kam, klippmaskin, fön, tasshantering och att stå stilla; det underlättar framtida skötsel.

Storpudel brukar beskrivas som en ras som fäller lite, men låg fällning är inte samma sak som allergifrihet. Hundallergen finns bland annat i hud och saliv, och reaktionen kan skilja mellan enskilda hundar – även inom samma kull. Den som har allergi bör därför inte köpa storpudel enbart utifrån rasnamnet eller ett löfte om ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

Storpudeln ska enligt rasstandarden vara alert, aktiv, trogen och lätt att lära och träna. I vardagen märks det ofta som en hund som snabbt uppfattar mönster, söker kontakt och gärna deltar i det familjen gör. Samma uppmärksamhet gör också att hunden lär sig oönskade rutiner snabbt om regler, belöningar och förväntningar är otydliga.

Att rasen är lättlärd betyder inte att varje storpudel har samma temperament, och en intelligenslista förklarar inte hur en hund fungerar i vardagen. Resultat från BPH-beskrivna pudlar kan visa gemensamma drag, men de beskriver hundarna som deltagit – inte varje storpudel. Social trygghet, aktivitetsnivå, ljudkänslighet, jaktintresse och förmåga att koppla av kan variera med arv, tidiga erfarenheter och träning.

Träffa därför om möjligt valpens mamma och gärna vuxna släktingar. Titta mindre på om hundarna kan ett trick och mer på hur de återhämtar sig efter en överraskning, hälsar utan att fastna i stress och kan varva ned när inget händer. Fråga uppfödaren vilka egenskaper som faktiskt återkommer i familjen och hur den planerade kombinationen är tänkt att fungera i ett vanligt hem.

En storpudel kan vara ett bra val för en förstagångsägare som uppskattar träning och accepterar pälsarbetet. Den passar sämre för den som främst söker en självgående hund eller vill ha en stor hund med minimalt behov av vardaglig kontakt och aktivering.

## Träning och motion

Storpudeln behöver fysisk rörelse och mental aktivitet varje dag, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, vana, väder, underlag och återhämtning avgör hur ett bra upplägg ser ut. En balanserad vardag innehåller både promenader och tillfällen att nosa, undersöka, samarbeta och vila ostört.

Rasen brukar uppskatta träning där den får förstå en uppgift: följsamhet, inkallning, apportering, nosarbete, kroppskontroll eller andra hundsporter. Korta, tydliga pass kan blandas med färdigheter i verkliga miljöer. Målet är inte att hålla hunden upptagen hela tiden, utan att bygga en hund som kan växla mellan aktivitet och lugn.

För en valp är kvalitet och gradvis tillvänjning viktigare än en mekanisk minutregel. Låt valpen röra sig i egen takt på varierade men säkra underlag, ge pauser och öka belastningen stegvis. Anpassa nästa pass efter hur valpen rör sig, håller fokus och kommer till ro efteråt.

Pudelns historia som vattenapporterande hund förklarar varför vatten och apportering ofta nämns i rasbeskrivningar. Det garanterar däremot inte att varje storpudel vill simma. Introducera vatten utan tvång, välj säkra platser och lär hunden att gå i och ur på signal.

## Hälsa

Det viktigaste verifierbara hälsokravet för svensk storpudelavel är HD-status: båda föräldradjuren ska ha ett officiellt höftledsresultat före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt SKK:s regler. Ett besked om att föräldrarna är ”hälsotestade” räcker alltså inte – be att få se vilka undersökningar som är gjorda och kontrollera resultaten.

HD graderas från A till E. A och B räknas som normala höfter, och storpudelns svenska program tillåter även grad C i avel. Svenska Pudelklubbens strategi är att hundar med D eller E inte ska användas. Resultatet för en enskild hund är ändå bara en del av bilden, eftersom både arv och miljö påverkar höftledsutvecklingen.

Storpudel har också HD-index. Indexet väger samman hundens eget resultat med information från släktingar; värdet 100 motsvarar rasens genomsnittliga skattade avelsvärde vid den aktuella beräkningen. Svenska Pudelklubben rekommenderar att en planerad kombinations beräknade kullindex är minst 97. Det är en avelsrekommendation och ska läsas tillsammans med föräldrarnas grader, släktresultat, hälsa i övrigt och genetisk variation – inte som ett fristående kvalitetsbetyg på valpen.

Det är lätt att blanda ihop hälsoreglerna för pudelns fyra storlekar. Det formella svenska DNA-kravet för prcd-PRA gäller toy-, dvärg- och mellanpudel, inte storpudel. Svenska Pudelklubben uppmuntrar däremot DNA-test för ögonsjukdomen rcd4 hos alla storlekar och rekommenderar ögonlysning. Ett DNA-resultat gäller bara den specifika genvariant som testet avser och ersätter varken en ögonundersökning eller en bred bedömning av hundens hälsa.

Inför köp är följande frågor mer användbara än en lång generell sjukdomslista:

- Vilka officiella HD-resultat har båda föräldrarna, och vad är kombinationens beräknade HD-index?
- Finns HD-resultat från vuxna syskon och andra nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonlysta, och vilka DNA-test är gjorda? Be om testets exakta namn och resultat.
- Vilka återkommande diagnoser, rörelseproblem eller andra hälsobesvär känner uppfödaren till i familjen?
- Hur gamla är de äldre släktingarna, och hur har deras funktion och hälsa utvecklats?

## Historia och ursprung

Pudelns dokumenterade bakgrund finns i Europa, och Frankrike anges som rasens hemland i den internationella standarden. Standarden beskriver ett ursprung nära rasen barbet och en tidig användning vid jakt på sjöfågel. Även rasnamnets historia knyts till vatten och änder.

Den stora pudelvarianten låg närmast det ursprungliga arbetet i vatten innan pudeln utvecklades vidare som sällskaps- och utställningshund i flera storlekar. Svenska Pudelklubbens rashistorik förklarar den klassiska lejonklippningen som en funktionell klippning: päls lämnades på utsatta delar medan andra partier rakades för att underlätta rörelse i vatten. Dagens frisyrer har främst praktiska och utställningsmässiga syften, men kopplingen gör den särpräglade silhuetten lättare att förstå.

Pudelliknande hundar finns avbildade i europeisk konst sedan 1400-talet. Rasens moderna standardisering är betydligt senare, och dagens storpudel bedöms som sällskapshund – inte som om varje individ vore en färdig vattenapportör.

## Att leva med rasen

Att leva med storpudel fungerar bäst när familjen planerar för tre saker samtidigt: nära samarbete, daglig aktivitet och pälsvård som aldrig riktigt tar paus. En hund som får använda både kropp och huvud men också tränas i att vila blir oftast enklare att ha med i vardagen än en hund som enbart får mer och mer intensiv motion.

Storpudel kan bo i lägenhet om ägaren ordnar bra rastning, aktivitet och lugn inomhus. En trädgård kan vara praktisk men ersätter inte promenader, miljöträning eller tid tillsammans. Skall och oro ska inte avfärdas som en given rasegenskap; undersök i stället situation, förstärkning, stress, understimulans och hundens möjlighet att komma till ro.

Ensamhet behöver tränas gradvis, från korta stunder där hunden fortfarande är trygg. Hur snabbt träningen kan ökas är individuellt. Planera redan före köp för valptid, arbetsdagar och hjälp vid behov, i stället för att utgå från att en lättlärd hund automatiskt klarar en viss tid ensam.

Rasen kan fungera väl med barn, andra hundar och katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en fredad viloplats. Möten med katt eller annan hund bör ske lugnt och kontrollerat, med möjlighet till avstånd. Valpens tidigare erfarenheter, de vuxna djurens beteende och ägarens introduktion betyder mer än ett generellt ja eller nej i en rastabell.

Be slutligen uppfödaren visa en vanlig pälsvårdsstund och förklara vilken frisyr hundarna hålls i hemma. Kombinera den praktiska demonstrationen med verifierbara HD-resultat, tydlig information om ögon och DNA-test samt en ärlig beskrivning av vuxna släktingars temperament. Då blir valet av storpudel grundat i den hund du faktiskt kan få – inte i löften som ingen ras kan garantera.

Pudel, stor

The Poodle Club of the United Kingdom

Swedish Kennel Club

The Kennel Club (United Kingdom)

Pudel, stor är en atletisk, lågfällande apporterande vattenhund med en tät, lockig päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och känslig, trivs utmärkt med träning, hundsporter och familjeliv, och mår som bäst med nära sällskap, daglig motion och mental stimulans.

Lavendelgården är en uppfödare av rasen Pudel, stor med bas i Eslöv i Sverige. Verksamhetens historia med rasen under kennelnamnet går tillbaka till 2019.

Lavendelgården

Vorsteh

German Shorthaired Pointer Club of Germany (Deutsch-Kurzhaar-Verband)

Norwegian German Shorthaired Pointer Club (Norsk Vorstehhundklubb)

Svenska Vorstehklubben (Swedish Pointing Dog Club)

Vorsteh är en medelstor till stor, atletisk stående fågelhund med kort, fällande päls och iögonfallande levervita teckningar. Den är energisk, människoorienterad och intelligent, och behöver mycket daglig motion, positiv träning och nära kontakt med familjen för att hålla sig lugn och nöjd.

Lommens kennel är en uppfödare av rasen Vorsteh med bas i Luleå i Sverige. Verksamhetens historik med vorsteh går tillbaka till år 2000. Uppfödningen har genom åren omfattat hundar som deltagit i jaktprov, utställningar och apporteringstävlingar.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet