## Snabbfakta

Irländsk varghund är en mycket stor, strävhårig vinthund från Irland. Den förenar vinthundens snabbhet och jaktlust med ett oftast vänligt sätt, men storleken påverkar nästan varje vardagsbeslut – från bil och bostad till valpens uppväxt.

- **Rastyp:** Vinthund i FCI grupp 10, ursprungligen använd för jakt på varg och annat storvilt.
- **Storlek:** Standarden anger minst 79 cm och 54 kg för hanar samt minst 71 cm och 41 kg för tikar. För hanar är 81–86 cm önskvärd genomsnittlig mankhöjd; maxhöjd och maxvikt anges inte.
- **Kropp:** Kraftfull och muskulös, men inte lika massiv som en grand danois. Den ska ha mer massa än en skotsk hjorthund utan att förlora vinthundens linjer och rörlighet.
- **Temperament:** Vanligen vänlig, tillgiven och lugn i hemmet. Jaktlusten kan vara stark och varierar mellan individer.
- **Aktivitet:** Behöver daglig rörelse, mental stimulans och möjlighet att springa ut på en säker plats. Mängden anpassas efter ålder, kondition och återhämtning.
- **Päls:** Sträv och hård på kropp, ben och huvud, med tydliga ögonbryn och skägg. Den behöver kammas men ska inte klippas som en mjuk sällskapshundspäls.
- **Att tänka på:** Rasen har kortare förväntad livslängd än många mindre hundar. Hjärthälsa, tidig testning av valpar för portosystemisk shunt och sjukdomar i nära släktingar är viktiga frågor inför ett köp.

## Utseende och päls

Irländsk varghund ska vara stor och imponerande utan att bli tung och klumpig. Den har lång kropp, djup bröstkorg, välmusklade ben och en lång, lätt böjd svans. Rörelserna ska vara fria och aktiva. Jämfört med en grand danois är den mindre massiv; jämfört med en skotsk hjorthund ska den ha mer tyngd och kraft.

Storleksangivelserna misstolkas ofta. Standarden anger minimimått för båda könen och ett önskvärt genomsnitt på 81–86 cm för hanar, men inte ett officiellt maxmått. Tikens storlek och hundens slutliga vikt kan därför inte utläsas som ett snävt intervall. Proportioner, styrka och sunda rörelser är viktigare än att eftersträva största möjliga hund.

Pälsen ska vara sträv och hård, särskilt över ögonen och under käken. Godkända färger är grå, tigrerad, röd, svart, rent vit och fawn samt de färger som förekommer hos skotsk hjorthund. Kamma och borsta efter behov, reda ut tovor och avlägsna dött, risigt hår utan att strippa bort den skyddande täckpälsen. Kontrollera även skägg, öron, tassar, klor och hud. Badbehovet avgörs av smuts, hud och vardag – inte av en fast kalender.

## Temperament och personlighet

Irländsk varghund är oftast vänlig och människoorienterad, men rasbeskrivningen är ingen garanti för varje individ. Tidig miljöträning, föräldrarnas mentalitet och hundens egna erfarenheter påverkar hur trygg och social den blir. Storleken gör att även vänliga hälsningar, lek och ett plötsligt koppelryck kräver god kontroll.

Rasen är en vinthund med bakgrund som jakthund. En hund som är lugn inomhus kan växla snabbt när den ser ett rådjur, en hare eller en katt som springer. Släpp därför bara hunden där inkallningen fungerar och miljön är säker; ett milt temperament betyder inte svag jaktlust. Ett inhägnat område är ofta bäst för löpning i full fart.

Många lever väl med andra hundar. Samlevnad med katt och mindre djur är mer individuell: en valp kan lära sig hemmets regler utan att jaktreaktionen utomhus försvinner. Introducera djuren lugnt, med flyktvägar för katten och kontroll över hunden tills samspelet är förutsägbart.

Med barn kan en stabil vuxen hund vara mjuk och tålmodig, men barn och hund ska ändå ha aktiv vuxennärvaro. Den stora kroppen kan välta ett litet barn utan avsikt. Lär barnet att låta hunden äta och vila ostört och ge hunden en egen plats där den får vara ifred.

## Träning och motion

Irländsk varghund behöver konsekvent men vänlig träning som fungerar även när hunden väger mer än sin förare. Börja tidigt med följsamhet, koppelgång, inkallning, hantering och att lugnt kunna passera människor, hundar och vilt. Korta, tydliga pass och belöningar brukar passa bättre än hårda korrigeringar eller lång, monoton repetition.

Inkallning ska byggas gradvis från enkla miljöer till svårare störningar. Använd långlina när området inte är inhägnat och jaktlusten ännu inte är säkert hanterbar. Ingen träningsmetod kan lova att en vinthund alltid avbryter en jakt, så koppel och stängsel är också säkerhetsverktyg – inte ett misslyckande i träningen.

En vuxen hund mår bra av varierade promenader, nosarbete och tillfällen att röra sig friare på säker plats. Det finns ingen evidensbaserad minutregel som passar alla. Bedöm i stället hundens steg, andning, vilja och återhämtning under och efter aktivitet. Öka belastningen gradvis och anpassa den vid värme, sjukdom eller svag kondition.

Valpar växer snabbt och ska få leka och röra sig i egen takt. Undvik långa, repetitiva sträckor, höga hopp och hård konditionsträning innan kroppen har mognat. Vardagsrörelse, lek på bra underlag, pauser och nya miljöer bygger kropp och självförtroende. Be om råd som utgår från valpens tillväxt och hull, inte från en generell minutformel baserad på ålder.

## Hälsa

Hälsan kräver ett genomtänkt val av uppfödare och uppföljning genom livet. Irländsk varghund har kortare förväntad livslängd än många mindre raser. Svenska och internationella underlag lyfter särskilt hjärtsjukdom, cancer, lunginflammation och portosystemisk shunt. Enskilda hundar kan vara friska länge, men riskerna bör inte tonas ned.

Dilaterad kardiomyopati, DCM, och rytmrubbningen förmaksflimmer förekommer i rasen. Förmaksflimmer kan finnas innan ägaren ser tydliga symtom och kan föregå utveckling av hjärtmuskelsjukdom. Ultraljud visar hjärtats struktur och pumpfunktion, medan EKG bedömer rytmen; undersökningarna svarar alltså på olika frågor och kan behöva kombineras. Fråga när båda föräldradjuren senast undersöktes, med vilka metoder och vad som är känt om hjärtan i tidigare generationer. En normal undersökning minskar osäkerheten vid den tidpunkten men garanterar inte att hunden aldrig utvecklar sjukdom.

Portosystemisk shunt, PSS, innebär att blod leds förbi levern. För rasen finns en etablerad tidig kontroll med gallsyror, vanligen när valpen är omkring sex till åtta veckor och före leverans. Be att få se kullens provresultat och fråga hur ett avvikande värde har följts upp. Det ger ett tydligare besked än en allmän försäkran om att linjen är frisk.

Osteosarkom och annan cancer samt allvarlig lunginflammation hör till rasklubbens prioriterade hälsofrågor. Ihållande hälta, smärta eller svullnad behöver veterinärbedömas. Sök också vård snabbt vid tydligt påverkat allmäntillstånd eller luftvägsbesvär; hos rasen kan en lunginflammation få ett snabbt och allvarligt förlopp.

Den djupa bröstkorgen innebär även risk för magomvridning, GDV. Upprepade försök att kräkas utan att något kommer, snabbt uppsvälld eller öm buk, kraftig oro, bleka slemhinnor, svaghet eller kollaps är akuta varningssignaler. Åk direkt till veterinär – tillståndet kan inte behandlas hemma. Diskutera individuell risk och eventuell förebyggande gastropexi med veterinär; ingreppet minskar risken att magsäcken vrider sig men förhindrar inte all uppblåsthet.

När du bedömer en kull, skilj på krav för registrering och rasklubbens hälsorekommendationer. Att ett resultat inte krävs betyder inte att frågan är oviktig. Be om daterade undersökningsresultat, valpens PSS-prov och information om livslängd och dödsorsaker hos nära släktingar.

## Historia och ursprung

Irländsk varghund har rötter i Irlands stora jakthundar, men dagens ras är resultatet av en dokumenterad rekonstruktion under 1800-talet – inte en oförändrad linje från antiken. År 391 skrev en romersk konsul om irländska hundar som hade skickats till Rom. De användes för jakt på varg och annat storvilt.

När vargen försvann från Irland minskade behovet av dessa hundar, och typen var nära att dö ut mot slutet av 1600-talet. Under senare delen av 1800-talet samlade kapten George Augustus Graham de kvarvarande hundar som ansågs höra till typen och byggde upp rasen igen. I arbetet användes bland annat skotsk hjorthund och, vid enstaka tillfällen, borzoi och grand danois. Rasen visades i en egen klass 1879 och den irländska rasklubben bildades 1885.

Den moderna historien förklarar både släktskapet med andra stora vinthundar och varför sägner om urgamla varghundar inte bör läsas som en fullständig stamtavla för dagens hundar. Den första irländska varghunden kom till Sverige 1931, och Svenska Irländsk Varghund Klubben bildades 1976.

## Att leva med rasen

Att leva med en irländsk varghund är framför allt en fråga om plats, säkerhet och framförhållning. Rasen kan bo i lägenhet om den får rätt aktivitet och bostaden fungerar praktiskt, men en mycket stor hund behöver golvyta för att vända och vila, halksäkra ytor och en lätt väg ut. Många trappor utan hiss blir särskilt besvärliga för en valp under tillväxt eller en vuxen hund som är skadad och inte går att bära.

Prova bilen med en vuxen hund i åtanke: den ska kunna ligga säkert, komma in utan farliga hopp och kunna transporteras även om den blir sjuk. Kontrollera också att grindar och staket verkligen håller för en hög, snabb hund. En mjuk bädd som avlastar kroppen, mat- och vattenskålar som står stabilt och gott om plats kring matstunden gör vardagen enklare.

Ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. En lugn ras är inte automatiskt bekväm med långa dagar ensam, och en stor orolig hund kan skada både sig själv och hemmet. Planera hundvakt eller annan hjälp innan köp om arbetsdagen regelbundet är längre än hunden klarar.

Inför valet av uppfödare är följande frågor särskilt användbara:

- Kan du träffa mamman, och hur fungerar föräldradjuren med människor, hundar och vardagliga miljöer?
- När undersöktes båda föräldrarna senast med hjärtultraljud och EKG, och vilka resultat finns i nära släkt?
- Har hela valpkullen testats för PSS före leverans, och får du en kopia av resultatet?
- Vilken livslängd och vilka dödsorsaker finns hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor?
- Hur ska du lösa säker rastning, biltransport, försäkring och hjälp om hunden inte kan gå själv?

Rätt hem behöver inte vara störst, men det måste vara praktiskt förberett. Den som uppskattar en vänlig vinthund, kan hantera jaktlusten och har råd och utrymme för en mycket stor hund får en särpräglad följeslagare. Den som vill ha säker löshet överallt, en liten bil eller en hund som klarar långa ensamma dagar bör välja en annan ras.

Irländsk varghund

Irish Wolfhound Club of Great Britain

Irish Wolfhound Club of Northern Ireland

The Kennel Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

The Irish Wolfhound Club (Germany)

Irländsk varghund är en mycket stor och högväxt vinthund med kraftig men elegant kropp och en sträv, vädertålig päls. Den är lugn, vänlig och känslig, oftast stillsam inomhus men behöver regelbunden motion och gott om utrymme. Rasens hälsa innebär vissa påtagliga risker och en relativt kort livslängd, så både genomtänkt avel och noggrann skötsel är mycket viktiga.

Saga's Gentle Giants

## Snabbfakta

- Nova scotia duck tolling retriever, oftast kallad tollare, är en medelstor apporterande fågelhund från Kanada och den minsta retrieverrasen.
- Tollaren lockar sjöfågel genom att springa och leka synligt längs stranden. När fågeln har skjutits hämtar hunden den från land eller vatten.
- Rasen lär sig snabbt och har stor arbetslust. Den passar bäst hos den som vill träna regelbundet, inte bara promenera.
- En tollare kan vara en fin familjehund, men är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. Det viktiga är att du vill lära dig hundträning och kan skapa både aktivitet och lugn.
- Pälsen är en vattenavvisande dubbelpäls i röda eller orange nyanser. Vita tecken är vanliga men inget krav.
- Kontrollera föräldradjurens led-, ögon- och DNA-resultat samt hälsa och mentalitet hos nära släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Tollaren är en smidig, kompakt och muskulös hund som ska kunna arbeta uthålligt på både land och i kallt vatten. Idealhöjden är 48–51 centimeter för vuxna hanar och 45–48 centimeter för vuxna tikar. Som riktmärke väger hanar 20–23 kilo och tikar 17–20 kilo, men vikt och benstomme ska alltid stå i proportion till höjden.

Den rastypiska pälsen består av medellångt täckhår och en mjukare, tät underull. Den kan vara lätt vågig över ryggen men är annars rak. Färgen går från rött till orange, ofta med ljusare behäng. Vita tecken kan finnas på svanstipp, tassar och bröst eller som bläs. En hund utan vita tecken är lika rastypisk.

Pälsvården är förhållandevis enkel, men dubbelpälsen fäller och behöver kammas eller borstas regelbundet. Lägg extra omsorg på den tunna pälsen runt öronen och på behängen, där tovor lättare bildas. Pälsen runt tassarna kan klippas, särskilt när snö annars fastnar, medan den långa, yviga svansen ska lämnas otrimmad. Håll också klor och tänder i gott skick.

## Temperament och personlighet

Tollaren är vanligtvis lekfull, energisk och vill gärna samarbeta och apportera. I SKK:s sammanställning av BPH-resultat låg de beskrivna tollarna högt i lekfullhet och positiv energi. Socialitet och trygghet låg närmare genomsnittet, och variationen mellan individer var stor. Det är därför klokare att bedöma föräldradjur och nära släktingar än att förvänta sig ett visst temperament enbart utifrån rasnamnet.

Många tollare är uppmärksamma på sin förare och lär sig nya övningar snabbt. Samma snabbhet gör att de också snappar upp otydliga regler, stress och upprepade aktiviteter som trissar upp förväntan. Rasklubbens avelspolicy lyfter särskilt stresskänslighet, ljudkänslighet och pipighet. Vissa individer ger ifrån sig ett ljust, genomträngande ljud när de blir mycket förväntansfulla, medan andra är betydligt tystare.

Rasen kan vara vänlig men avvaktande mot främmande personer. Reserverad betyder inte rädd eller hotfull. En ung hund behöver lugna, positiva erfarenheter av människor, miljöer och hantering, utan att kontakten tvingas fram. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen: kan de hälsa utan att gå upp i varv, återhämta sig efter aktivitet och koppla av i en ny miljö?

## Träning och motion

En tollare behöver regelbundet få använda både kropp, nos och huvud. Behovet går inte att avgöra med en minutgräns som ska passa alla vuxna hundar. Bedöm i stället om hunden får en genomtänkt blandning av kondition, fria nospromenader, apportering eller sökarbete, vardagslydnad och återhämtning. Målet är en hund som är arbetsvillig när det är dags och kan vila efteråt.

Korta, tydliga och belöningsbaserade pass passar ofta rasens snabba inlärning. Jaktapportering, tollingjaktprov, spår, nose work, lydnad och agility kan ge bra utlopp, men hunden behöver inte tävla. Vanliga vardagsuppgifter som stadga, inkallning, följsamhet och att lämna föremål är minst lika viktiga.

Träna inte bara fart. Växla upphetsande moment med pauser, lugna förflyttningar och väntan på en bestämd plats. Avsluta medan hunden fortfarande kan tänka och belöna förmågan att gå ned i varv. Om hunden piper, tappar precision, jagar rörelse eller har svårt att vila efter passet kan intensiteten vara för hög, även om den fortfarande vill fortsätta.

Valpar ska bygga kropp och självförtroende gradvis. Korta upptäcktsfärder, lek på varierade underlag och enkel nos- och följsamhetsträning passar bättre än långa löprundor eller upprepade kast med tvära vändningar. Öka belastningen stegvis och var uppmärksam på om valpen blir trött under eller efter aktiviteten.

## Hälsa

Tollaren är i stort en funktionell ras, men valpköparen behöver granska ledhälsa, ögon, immunrelaterade sjukdomar och hur uppfödaren använder rasspecifika DNA-test. Ett långt testprotokoll är inte automatiskt bättre än en väl genomtänkt kombination; resultat, släkthistorik och den svenska rasklubbens aktuella rekommendationer måste bedömas tillsammans.

Be att få se registrerad HD-status för båda föräldrarna och kombinationens preliminära HD-index. Tollarklubben rekommenderar ett index på minst 100. Fråga även efter ED-resultat och en aktuell ögonlysning. För prcd-PRA och den neurologiska sjukdomen degenerativ encefalopati, DEN, rekommenderar klubben att minst ett föräldradjur är DNA-testat fritt eller ärftligt fritt.

CLAM är en nyare uppmärksammad, recessivt nedärvd hjärtsjukdom som kan orsaka tidig död. Rasklubben rekommenderar att minst en förälder är testad fri eller ärftligt fri. Det finns också test för bland annat juvenil Addisons sjukdom, JADD, och CLPS, som kan ge läpp- eller gomspalt och sammanvuxna tår. JADD har ofullständig penetrans, vilket betyder att ett DNA-resultat som visar genetisk risk inte är samma sak som en säker sjukdomsdiagnos. För recessiva anlag är poängen med testningen att undvika en kombination som kan ge sjuka valpar, inte att automatiskt ta alla friska anlagsbärare ur avel.

Tollarsjuka används som samlingsnamn för två immunrelaterade sjukdomsbilder. SRMA är en hjärnhinneinflammation som oftast drabbar unga hundar, vanligen vid 6–18 månaders ålder, med plötslig feber, nacksmärta och nedsatt allmäntillstånd. IMRD drabbar oftare hundar i två- till sexårsåldern och kan ge stelhet efter vila, växlande hälta och svårigheter att resa sig, gå i trappor eller hoppa. Sök veterinär snabbt vid sådana tecken och fråga uppfödaren om autoimmuna diagnoser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

Nova scotia duck tolling retriever utvecklades på Nova Scotia-halvön i Kanada i början av 1800-talet. Målet var en hund som både kunde locka sjöfågel närmare jägaren och apportera den skjutna fågeln. Rasens fullständiga namn beskriver alltså både platsen, arbetssättet och uppgiften.

Under tolling arbetar hunden längs strandkanten medan jägaren håller sig dold. Jägaren kastar små föremål som hunden snabbt hämtar, försvinner ur fåglarnas synfält och dyker upp igen. Rörelsen väcker ändernas nyfikenhet och får dem att simma närmare. Efter skottet går samma hund ut i vattnet och apporterar. Därför är lekfullhet, arbetslust, simförmåga och en säker apportering centrala rasegenskaper.

Vilka hundtyper som låg bakom den tidiga aveln beskrivs olika i källorna. Det dokumenterade är viktigare: tollaren formades som en kanadensisk arbetande apporterande fågelhund, inte som en liten variant av golden retriever.

## Att leva med rasen

Tollaren passar bäst i ett hem där träning och gemensamma aktiviteter ingår i vardagen, men där hunden också får ostörd sömn och hjälp att koppla av. Lägenhet eller hus är inte den avgörande frågan. Viktigare är om du kan ge hunden daglig fysisk och mental aktivitet, har tid för blöta promenader och pälsvård och kan hålla rutiner även under stressiga veckor.

Med barn behövs samma grundregler som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn och hunden ska ha en trygg viloplats där den lämnas ifred. En ung, energisk tollare kan bli yvig i lek. Katt och andra hundar kan fungera, men jaktintresse, lekstil och tidigare erfarenheter varierar. Gör introduktioner lugnt, använd avstånd och barriärer och låt inte valpen öva på att jaga.

Ensamhet ska läras in gradvis först när hunden känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka bara när hunden kan vila utan oro, skällande eller söndertuggade saker. Svensk djurskyddsvägledning anger dessutom att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare som valpar och äldre. En hel arbetsdag utan ordnad rastning och social kontakt är därför ingen bra vardagslösning.

Tollaren är rätt val om du vill utveckla ett långsiktigt samarbete, uppskattar en snabb och lekfull hund och är beredd att träna både arbetslust och avkoppling. Om du främst söker en okomplicerad sällskapshund som nöjer sig med vanliga promenader är en annan ras sannolikt ett bättre val.

Nova scotia duck tolling retriever

Swedish Kennel Club (SKK)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Collegium Veterinarium (Vetsuisse Faculty, University of Zurich)

Medelstor, atletisk retriever, den minsta i sin grupp, avlad i Nova Scotia för att locka till sig och apportera sjöfågel. Har en röd, rävliknande, vattenavstötande päls, hög intelligens och stor känslomässig sensitivitet. Behöver mycket daglig mental och fysisk aktivering och kan utmärka sig i många hundsporter.

Mari Kværnsveen

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Tobias Lie

## Snabbfakta

- Bichon frisé är en liten, franco-belgisk sällskapshund i FCI:s rasgrupp 9.
- Rasstandarden anger 25–29 centimeters mankhöjd och en vikt på cirka 5 kilo, i proportion till storleken. Hanhundar får vara 1 centimeter högre och tikar 2 centimeter lägre om helheten är balanserad.
- Den vuxna hunden ska vara vit och ha riklig päls med lösa spirallockar och mjuk, tät underull.
- Rasidealet är en glad, social och anpassningsbar hund som gärna håller sig nära sina människor. Temperamentet varierar ändå mellan individer.
- Pälsvården kräver både tid och teknik. Den som inte vill sköta bad, föning, kamning och klippning själv behöver planera för regelbundna frisörbesök.
- Bichon frisé är inte allergifri. Mängden allergen varierar mellan individer, även inom samma kull.

## Utseende och päls

Bichon frisé är liten men ska inte se späd ut. Kroppen är något längre än den är hög, och den vita, lockiga pälsen ger hunden dess rundade silhuett. De mörka ögonen och det svarta noslädret bildar tillsammans tre tydliga mörka punkter i ansiktet. Rasstandarden anger 25–29 centimeters mankhöjd och en vikt på ungefär 5 kilo, anpassad efter hundens storlek. Toleransen är upp till 30 centimeter för hanhundar och ned till 23 centimeter för tikar, förutsatt att proportionerna förblir harmoniska.

Pälsen består av ett lockigt täckhår och en mjuk, tät underull. En vuxen bichon frisé ska vara rent vit. Före tolv månaders ålder får en valp ha en svag beige eller champagnefärgad ton, men den får enligt standarden inte täcka mer än en tiondel av hunden. Det betyder att en ljus ton hos en ung valp inte automatiskt är ett tecken på fel färg.

Pälsvården är en av de viktigaste frågorna före ett köp. Lockarna behöver kardas och kammas ända in till huden; om kammen fastnar finns det en tova som måste redas ut varsamt. Att bara borsta ytan kan lämna ett tätt lager tovor närmast huden. Under valpens pälsbyte, ofta från ungefär fem till sju månaders ålder men ibland senare, kan en genomgång behövas varje dag.

Rasklubben använder bad ungefär varannan vecka och klippning omkring var sjätte vecka som praktiska riktmärken. Intervallet beror på pälskvalitet, längd, väder och hur väl pälsen hålls utkammad. Torka pälsen ordentligt efter bad utan att rikta för varm luft mot huden. Börja tidigt med korta, positiva stunder där valpen vänjer sig vid bord, borste, kam, tasshantering och fön. Be uppfödaren eller en hundfrisör visa tekniken innan tovorna blir ett problem.

Rasen beskrivs ofta som ett alternativ för allergiker eftersom den lämnar förhållandevis lite synligt hår omkring sig. Det är inte samma sak som att hunden är allergivänlig. Hundallergen finns bland annat i saliv och hud, och mängden varierar från hund till hund. Den som har allergi behöver därför utreda sin egen situation och träffa den aktuella hunden flera gånger; rasnamnet kan aldrig ge en garanti.

## Temperament och personlighet

Bichon frisé är i grunden en utpräglad sällskapshund: kontaktsökande, livlig och ofta lätt att ta med i vardagen. Rasstandarden beskriver en anpassningsbar hund som är social med människor och hundar, fäster sig starkt vid sina ägare och varken ska vara nervös eller skälla ofta. Det är ett avelsideal, inte ett löfte om hur varje individ beter sig.

Den svenska rasklubbens hälsoenkät ger en mer nyanserad bild. De flesta ägare beskrev sina hundar som trygga, glada och positiva, men det fanns också hundar som var reserverade mot okända eller försiktiga i hundmöten. Tidig och lugn miljöträning är därför viktig även för en ras som brukar kallas social. Låt valpen upptäcka nya människor, underlag, ljud och hundar i en takt där den fortfarande kan vara nyfiken och ta kontakt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och uppskattar den nära kontakten. Den lilla storleken gör däremot inte hundägandet lättskött. Pälsvården är omfattande, valpen behöver tät rastning och en vuxen hund behöver daglig aktivering, sällskap och successiv ensamhetsträning.

Bichon frisé behöver inte vara skällig. En hund kan ändå börja reagera på ljud i trapphuset, förbipasserande eller uppvarvade situationer. Belöna lugn, ordna en plats bort från fönster och dörr vid behov och träna på vardagsljud innan reaktionen blir en vana.

## Träning och motion

Bichon frisé behöver röra sig och använda huvudet varje dag, men det finns ingen enda minutkvot som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och dagens aktivitet avgör. För en frisk vuxen hund kan promenader med tid att nosa kombineras med lek och korta träningspass. Valpar behöver fler men kortare utevistelser, medan en äldre hund kan behöva lugnare tempo och tätare pauser.

Rasen är avlad för sällskap men kan göra betydligt mer än att vara knähund. Svenska ägare aktiverar bichon frisé i bland annat nosework, rallylydnad, lydnad och agility. Det viktiga är inte att tävla utan att ge hunden uppgifter den förstår: leta efter en gömd leksak, följa ett kort spår, lära ett trick eller öva följsamhet på promenaden. En bra vardagsnivå märks på att hunden håller god kondition, är nyfiken ute och kan koppla av hemma.

Träningen fungerar bäst när den är belöningsbaserad, stegvis och anpassad efter hunden. Korta pass gör det lättare att behålla koncentrationen. Lägg extra tid på inkallning, koppelgång, att kunna vänta och att vara stilla under pälsvård. Just hanteringsträningen är en central vardagsfärdighet för bichon frisé, inte en detalj som kan skjutas upp tills den första klippningen.

Det finns inte bra stöd för att bichon frisé som ras skulle vara ovanligt svår att få rumsren. Valpar skiljer sig åt. Ta ut valpen efter sömn, mat och lek, belöna när den gör ifrån sig ute och undvik bestraffning vid olyckor. Om en tidigare rumsren hund plötsligt börjar kissa inne bör orsaken utredas i stället för att beteendet avfärdas som envishet.

## Hälsa

Rasklubbens senaste svenska genomgång beskriver hälsoläget som gott till mycket gott, men få hundar har undersökts vissa år och en ägarenkät kan inte ersätta veterinärdiagnoser. Kontrollera därför föräldradjurens dokumenterade resultat i stället för att nöja dig med beskedet att rasen brukar vara frisk.

Patella, knäskålens läge, är en tydlig svensk kontrollpunkt. SKK registrerar inte avkomman om föräldradjuren saknar officiell patellastatus. Undersökningen ska vara gjord tidigast vid ett års ålder och resultatet finnas före parningen. Rasklubben rekommenderar som huvudregel grad 0, utan anmärkning, hos båda föräldrarna. Be uppfödaren visa resultaten i SKK:s Hunddata eller Avelsdata och fråga om knäproblem hos nära släktingar.

Ögonhälsan behöver också följas, men här är regelverket annorlunda. SKK:s tidigare krav på ögonlysning har tagits bort. Rasklubben rekommenderar fortfarande att avelsdjuren har ett ögonlysningsintyg som är högst tolv månader gammalt vid parningen och ger råd om hur vissa fynd får kombineras. Fråga därför både om aktuell ögonlysning och om ögondiagnoser i släkten, utan att kalla undersökningen ett nuvarande registreringskrav.

Rinnande ögon förekommer i den svenska hälsoenkäten, men orsaken framgår inte. På vit päls syns tårmissfärgning snabbt, ändå är det viktigare att bedöma ögat än färgen på håret. Nytillkommet eller ökat tårflöde, kisande, smärta, svullnad eller synförändring bör undersökas av veterinär. Återkommande klåda och allergibesvär nämns också i rasens hälsoarbete, men det statistiska underlaget räcker inte för säkra frekvensangivelser.

Tandvård är en viktig rutin för alla hundar. Daglig tandborstning är den bästa förebyggande åtgärden mot tandlossning och gör det lättare att upptäcka rodnad, dålig lukt eller skadade tänder tidigt. Vänj valpen stegvis vid att läpparna lyfts och tänderna berörs, på samma lugna sätt som vid pälsvård.

## Historia och ursprung

Bichon frisés dokumenterade moderna historia är franco-belgisk. FCI beskriver hur små hundar av typen fördes från Italien till Frankrike under renässansen. Namnet utvecklades från barbichon till bichon, och målningar från 1600- och 1700-talen visar liknande hundar tillsammans med kungligheter och andra framstående personer.

Under Napoleon III:s tid blev rasen åter populär och kallades då Ténériffe. Efter de båda världskrigen var populationen nära att försvinna, men franska och belgiska uppfödare byggde upp den igen. Den nuvarande franska benämningen, bichon à poil frisé, fastställdes 1978 när rasen erkändes som franco-belgisk. Rasen kom till Sverige 1976 och de första svenska kullarna föddes året därpå.

Det finns också färgstarka berättelser om sjömän, råttfångare och kringresande hundar, men de har svagare dokumentation. Rasens väl belagda bakgrund är framför allt historien om en europeisk sällskapshund.

## Att leva med rasen

Bichon frisé kan fungera i både lägenhet och hus, eftersom boendets storlek är mindre viktig än vardagens innehåll. Hunden behöver komma ut regelbundet, aktiveras varje dag och tränas att vara lugn när det hörs ljud utanför dörren. Jordbruksverkets allmänna råd är att vuxna hundar rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare.

Ensamhet måste läras in gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, gå undan mycket kort och öka först när den förblir lugn. En vuxen individ kan klara några timmar medan en annan behöver mer sällskap eller hundpassning. Ylande, förstörande, rastlöshet eller matvägran betyder att träningen behöver backas och ibland tas upp med en kunnig tränare eller veterinär.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden ska ha en egen viloplats där den lämnas ifred. Bichonens lilla kropp kräver varsam hantering; barn ska inte bära hunden eller störa den när den äter och sover. Om det redan finns hund eller katt i hemmet bör introduktionen ske lugnt med möjlighet till avstånd. Rasens sociala ideal gör inte en genomtänkt introduktion överflödig.

Rasen passar bäst för den som vill ha en nära sällskapshund och accepterar att pälsvården återkommer varje vecka. Inför valpköp bör du kunna se föräldradjurens patella- och ögonresultat, fråga hur de fungerar med ensamhet, ljud, människor och hundar samt få en praktisk genomgång av pälsvården. Då utgår valet från hunden och vardagen du faktiskt ska leva med, inte från löften om en lättskött liten hund.

Bichon frisé

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Deutscher Bichon Frisé Club e.V.

Liten, robust sällskapshund (23–30 cm, 5–8 kg) med en bomullsmjuk, vit, fällsvag päls som kräver regelbunden pälsvård. Glad, människokär och lättanpassad till både lägenhet och hus, den älskar lek och mys, behöver måttlig daglig motion och trivs bäst när den får vara en nära del av familjelivet.

Stavsnäs White

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Flatrunner

## Snabbfakta

Grand danois är en mycket stor tysk hundras som framför allt hålls som sällskapshund. Den förenar kraft med en elegant kroppsbyggnad och ska enligt rasstandarden vara vänlig, tillgiven och trygg. Storleken påverkar hela hundägandet: vardagslydnad, bil, bostad, veterinärbesök och kostnader kräver mer planering än med en mindre hund.

- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 2, schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar
- **Användning:** sällskaps-, vakt- och skyddshund enligt rasstandarden; i dag främst sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar minst 80 cm och helst högst 90 cm; tikar minst 72 cm och helst högst 84 cm
- **Päls:** mycket kort, tät, åtliggande och blank, utan underull
- **Mentalitet:** vänlig, kärleksfull och trogen; kan vara reserverad mot främmande människor
- **Viktigt för köparen:** fråga om HD-resultat, hjärtundersökningar i släkten och förekomst av magsäcksomvridning

Rasstandarden anger ingen bestämd vikt. Viktuppgifter i rasguider ska därför ses som ungefärliga och får inte ersätta en bedömning av hundens hull, proportioner och hälsa.

## Utseende och päls

Grand danois är hög, kraftfull och nästan kvadratisk i kroppen, men ska inte se tung eller klumpig ut. Hanar ska vara särskilt nära kvadratiska proportioner, medan tikar får vara något längre. Huvudet är långt och tydligt format, öronen är naturligt hängande och helheten ska ge ett balanserat intryck av styrka och elegans.

Den aktuella rasstandarden delar in färgerna i tre varianter: gul eller tigrerad; harlekin, merle eller svart; samt blå. Merle ingår alltså i den nuvarande standarden, något som äldre rasbeskrivningar inte alltid speglar. Det finns detaljerade krav för varje färg, men en valpköpare bör lägga större vikt vid hälsa, mentalitet och en hållbar kroppsbyggnad än vid en viss teckning.

Pälsen är lättskött men inte underhållsfri. En mjuk borste eller gummiborste tar bort lösa hår, särskilt under vår och höst när fällningen ofta märks mer. Bada när hunden faktiskt behöver det och kontrollera samtidigt hud, klor, tassar, tänder och hängande öron. Den korta pälsen saknar underull, så hunden kan behöva skydd i kallt, blåsigt eller vått väder. Anpassa efter individ, aktivitet och väder i stället för efter en fast temperaturgräns.

## Temperament och personlighet

En rastypisk grand danois ska vara vänlig, tillgiven, självsäker och lätt att vägleda. Den får vara avvaktande mot främlingar men ska inte vara aggressiv. Många söker rasen för dess nära kontakt med familjen, men etiketten ”snäll jätte” är ingen garanti för hur en enskild hund beter sig.

Storleken förstärker både goda och dåliga vanor. En hund som drar i kopplet, hoppar upp eller rusar mot en besökare blir svår att hantera även om avsikten är vänlig. Tidig träning i lugna hälsningar, koppelgående, inkallning, väntan och frivillig hantering är därför grundläggande säkerhet, inte bara vardagsfiness. Rasen ska vilja samarbeta och passar bäst med konsekvent, belöningsbaserad träning. Hårda metoder riskerar att skapa osäkerhet och kan inte ersätta genomtänkt träning.

Mentaliteten varierar mellan individer och släktlinjer. Träffa helst valpens mamma och andra nära släktingar, fråga hur de fungerar med främmande människor och i nya miljöer och be att få se resultat från officiella mentalbeskrivningar om sådana finns. Tidigare hundvana är en fördel, särskilt för den som inte har tränat en mycket stor hund förut.

## Träning och motion

Grand danois behöver daglig rörelse och mental aktivering, men mängden ska anpassas efter ålder, hälsa, kondition och hur hunden återhämtar sig. Det finns ingen väl underbyggd minutregel som passar alla vuxna hundar eller valpar. Regelbundna promenader, möjlighet att nosa och röra sig i varierad terräng samt korta träningspass ger en bättre grund än sporadiska hårda pass.

Valpen växer länge och ska varken överbelastas eller hållas passiv. Låt den bygga koordination och styrka genom fri, kontrollerad rörelse och successivt längre promenader. Begränsa upprepade hopp, tvära stopp, långa löp- eller cykelpass och vild lek på hala golv medan kroppen utvecklas. Hur snabbt belastningen kan ökas beror på individen; rådgör med veterinär eller fysioterapeut om valpen är halt, stel eller återhämtar sig dåligt.

En storvuxen valp behöver ett komplett foder avsett för tillväxt hos stora eller mycket stora raser. Målet är en jämn tillväxt och ett slankt, hälsosamt hull, inte att valpen ska växa så fort som möjligt. Ge inte extra kalcium eller andra mineraler ovanpå ett komplett foder utan veterinärens råd. Hos mycket stora raser kan skelettet fortsätta mogna till omkring 15–16 månaders ålder, men tiden varierar mellan individer.

Prioritera färdigheter som gör den vuxna hunden hanterbar: att stå still, gå på våg, acceptera kloklippning och undersökning, lämna föremål och kunna passera människor och hundar utan att kasta sig fram. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger mental stimulans utan att kroppen behöver utsättas för hög belastning.

## Hälsa

Grand danois har flera hälsorisker som en köpare behöver diskutera öppet med uppfödaren, framför allt magsäcksomvridning, dilaterad kardiomyopati och höftledsdysplasi. Rasen lever också i genomsnitt kortare än många mindre hundraser. Siffror för livslängd bygger dock på en viss grupp hundar och kan inte förutsäga hur länge en enskild hund lever.

**Magsäcksomvridning, GDV, är ett akut och livshotande tillstånd.** Åk omedelbart till veterinär om hunden upprepade gånger försöker kräkas utan att något kommer upp, blir orolig, dreglar, får en svullen buk, blir svag eller kollapsar. Vänta inte för att se om symtomen går över. Orsakerna är flera och inte helt klarlagda, så ingen utfodringsrutin kan lova att förebygga tillståndet. Fråga uppfödaren om drabbade nära släktingar och gör i förväg upp en plan för vilket djursjukhus som kan ta emot akut. Förebyggande gastropexi kan diskuteras med veterinär. Ingreppet minskar risken att magsäcken roterar men hindrar inte att den kan utvidgas.

**Dilaterad kardiomyopati, DCM, kan finnas innan hunden visar tydliga symtom.** Hjärteko, EKG eller långtids-EKG och ibland blodmarkörer kan ingå i en veterinär hjärtutredning. Ett normalt resultat beskriver läget vid undersökningen och är ingen livslång garanti. Fråga vilka hjärtundersökningar föräldrar och äldre släktingar har gjort, vid vilken ålder de gjordes och om plötsliga dödsfall eller DCM förekommer i familjen.

**De svenska HD-kraven måste skiljas från rasklubbens rekommendation.** För att valparna ska kunna registreras hos SKK måste båda föräldrarna ha ett officiellt HD-resultat före parning; grand danois röntgas tidigast vid 18 månaders ålder. SKK:s allmänna regler förbjuder avel med grad E och tillåter grad D endast tillsammans med A eller B. Hundar med kliniska besvär av HD ska inte användas i avel. Svenska Grand Danois Klubben rekommenderar dessutom att avelsdjuren är HD-fria. Be därför att få se de faktiska resultaten i stället för att nöja dig med formuleringen ”hälsotestad”.

SKK uppmärksammar också tonsillit i rasen. Vid bedömning granskas bland annat lösa ögonkanter, bristfälliga tassar, hur fram- och bakbenen är byggda, överdrivna rasdrag och mentalitet. En ansvarsfull uppfödare kan förklara både styrkor och problem i sin linje och hur äldre släktingar har mått.

## Historia och ursprung

Grand danois är en tysk ras trots det franskklingande namnet som används i Sverige och flera andra länder. I rasens hemland heter den Deutsche Dogge, medan det engelska namnet är Great Dane.

Den officiella rashistoriken beskriver föregångare som bullenbeisser samt jakt- och vildsvinshundar av en typ mellan den tunga mastiffen och den snabbare vinthunden. I Berlin samlades domare och uppfödare 1878 för att förena de olika benämningarna under namnet Deutsche Dogge. Den första rasstandarden fastställdes 1880 och den tyska rasklubben bildades 1888.

Organiserad avel i Sverige började 1908. Äldre berättelser för rasens historia mycket längre tillbaka, men påståenden om exempelvis keltiska stridshundar eller en obruten linje från antiken är betydligt svårare att belägga. De dokumenterade tyska milstolparna ger en säkrare bild av hur den moderna rasen formades.

## Att leva med rasen

Grand danois kan bo i lägenhet om den får rätt motion, vila och träning, men bostaden och vardagen måste fungera för en hund i jätteformat. Ett hus med stor tomt ersätter inte promenader och samvaro, och en liten bostad är inte automatiskt olämplig. Gå i stället igenom de praktiska frågorna före köp.

Finns det plats för en stor, stadig bädd där hunden kan ligga ostört? Är golven halksäkra? Ryms hunden säkert i bilen, och kan den gå in via ramp om den blir gammal eller skadad? Fungerar vardagen om hissen stannar och ni måste ta trapporna? Hur tar två vuxna en sjuk hund till veterinär om den inte kan gå själv? Svar på de frågorna säger mer än bostadens adress.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men hundens vänliga avsikt tar inte bort den fysiska risken. En ung eller uppspelt grand danois kan välta ett litet barn utan att mena det. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där barnen lämnar den i fred. En vuxen måste ansvara för promenader och hantering.

Samma försiktighet gäller andra djur. Det går inte att lova att en viss grand danois fungerar med katt eller andra hundar. Gör introduktioner gradvis, hindra jaktbeteenden och alltför hård lek och ge katten hundfria ytor och höga flyktvägar. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt och säkert.

En ensamhetstränad vuxen hund kan ofta vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket åt och en liten valp kan inte lämnas ensam. Börja när valpen är trygg hemma, öka tiden stegvis och planera hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än hunden klarar. När en mycket stor hund blir orolig märks det snabbt i hemmet, så ensamhet är något som ska tränas och följas upp – inte antas fungera på grund av rasen.

Grand danois

The Great Dane Club of Germany (Deutscher Doggen-Club 1888 e.V.)

The Great Dane Club of UK

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Grand danois är en enorm och elegant hund, en av de högsta raserna. Den användes tidigare för vildsvinsjakt och som vakthund på stora gods, men är numera en lojal och människoorienterad sällskapshund. Den är lugn inomhus och har måttligt motionsbehov, men kräver gott om utrymme, genomtänkt träning, noggrann hälsovård och nära dagligt umgänge.

vom Blu Beleza

Velinét

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Norwegian Kennel Club

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Anja Nørgaard Madsen

Sweetwater's

Peder Christensen

Janke Wijbenga

Rune Eichner Bech

Susanne Sommerlund

## Snabbfakta

- West highland white terrier, ofta kallad westie, är en liten men kraftig terrier från de skotska högländerna.
- Rasen är omkring 28 centimeter i mankhöjd och ska förena styrka, rörlighet och stort självförtroende i ett litet format.
- Den vita dubbelpälsen ska trimmas, inte klippas. Räkna med professionell trimning ungefär fem till sex gånger om året och genomkamning varje vecka.
- En westie är vanligen vaken, glad, modig och vänlig, men terrierns självständighet och jaktbakgrund märks ofta i vardagen.
- Hud och klåda är rasens viktigaste dokumenterade hälsoområde. Fråga därför om hud- och öronhälsan i släkten i stället för att nöja dig med ett generellt testpaket.
- Många westies blir 12–15 år, men livslängden varierar med individ, hälsa och livsvillkor.

## Utseende och päls

West highland white terrier är liten, kompakt och betydligt stadigare än den vita, välfriserade silhuetten kan antyda. Rasstandarden beskriver en kraftigt byggd hund med djup bröstkorg, plan rygg, muskulösa ben och fria rörelser. Mankhöjden är ungefär 28 centimeter. Mörka ögon, små upprättstående öron och en rak, högt buren svans ger det karakteristiskt vakna uttrycket.

Pälsen består av två tydliga lager. Täckhåret ska vara rakt, strävt och omkring fem centimeter långt, medan underullen ska vara kort, mjuk och tät. Färgen är vit. Denna struktur är inte bara en frisyrfråga: en korrekt underhållen sträv päls stöter ifrån sig mycket smuts och släpper förhållandevis lite hår i hemmet.

För att behålla strävheten ska en westie trimmas genom att utvuxet täckhår plockas bort. SKK avråder från klippning, som förändrar pälskvaliteten. En kunnig trimmare behövs normalt fem till sex gånger per år. Mellan besöken bör pälsen kammas igenom ordentligt en gång i veckan, särskilt där tovor lätt bildas under magen, i armhålorna och ljumskarna. Kontrollera samtidigt hud, öron, tänder, tassar och klor. En välskött sträv päls behöver inte täta bad; när bad behövs ska ett milt hundschampo sköljas ur noggrant.

Lite löst hår betyder inte att rasen är allergisäker. Hundallergen finns bland annat i hudceller, talg, saliv och urin, och mängden kan skilja mycket mellan två hundar av samma ras. Den som har hundallergi bör därför inte välja westie utifrån påståenden om en ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

En typisk westie är vaken, frimodig, vänlig och full av självtillit. Det är en sällskaplig liten hund, men inte en hund som självklart väntar på instruktioner i varje situation. Bakgrunden som arbetande terrier har premierat initiativ, uthållighet och mod. I ett modernt hem kan det märkas som stark nyfikenhet, skall när något hörs eller ett snabbt intresse för sådant som rör sig.

West highland white terrier kan fungera fint i en familj med barn när de vuxna tar ansvar för samspelet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Att hunden är robust betyder inte att den ska tåla att bli buren, fasthållen eller störd när den äter och sover.

Hur en westie fungerar med andra hundar och katter beror mer på individ, erfarenhet och introduktion än på en enkel rasregel. Välj lugna möten, ge djuren gott om utrymme och avbryt innan leken blir för intensiv. Smådjur kräver större försiktighet. Rasen utvecklades för att gå efter mindre bytesdjur, så en bur eller tidigare vänskap är ingen garanti när jaktbeteendet väl väcks.

Se rasbeskrivningen som ett ideal, inte som ett löfte om varje valp. Fråga uppfödaren hur föräldrarna reagerar på besökare, hundmöten, hantering, nya miljöer och vila inomhus. Det ger mer användbar information än etiketter som ”envis”, ”barnkär” eller ”lättsam”.

## Träning och motion

West highland white terrier behöver fysisk rörelse, nosarbete och samarbete varje dag, men det finns ingen fast tidskvot som passar alla. En frisk vuxen hund kan få en bra vardag genom varierade promenader, tid att undersöka dofter, sökövningar, lek och korta träningsstunder. Anpassa mängden efter ålder, kondition, hälsa och väder. En lagom aktiverad hund håller god kroppskondition, rör sig utan stelhet och kan komma till ro hemma.

Belöningsbaserad träning passar både vardagsfärdigheter och utmaningar som skällande eller svag inkallning. Gör det lätt att välja rätt: skapa avstånd till en störning, belöna kontakt och lär in ett konkret alternativ som att gå till sin plats eller vända tillbaka till dig. Hårda korrigeringar löser inte orsaken till beteendet och kan försämra både välfärd och samarbete.

Inkallning bör tränas stegvis från enkla miljöer till svårare. Använd långlina där vilt, trafik eller andra starka störningar gör ett misslyckande farligt. Målet är inte att bevisa att hunden kan gå lös, utan att ge den frihet utan att chansa med säkerheten. Nossök, vardagslydnad, rallylydnad och anpassad agility kan ge terriern tydliga uppgifter utan att kräva långa, monotona pass.

Valpar ska inte belastas som vuxna hundar. Bygg ut promenader, underlag och nya miljöer gradvis och ge gott om återhämtning.

## Hälsa

Hud och klåda är det tydligaste dokumenterade hälsoområdet hos west highland white terrier. I WestieAlliansens frivilliga hälsoenkät 2019 rapporterades hudproblem hos 92 av 535 hundar, ungefär 17 procent. Enkäten var inte statistiskt standardiserad och siffran ska därför inte behandlas som en exakt prevalens för hela rasen. Den visar däremot varför återkommande klåda, rodnad, tasslickande och öronbesvär ska tas på allvar.

Sök veterinärhjälp när klådan återkommer eller inte går över. Parasiter, infektion, allergi och andra orsaker kan ge liknande symtom och kräver olika åtgärder. I samma enkät hade 59 av 535 hundar öronproblem mer än en gång per år, och hud- och öronbesvär förekom ibland tillsammans. Att byta foder, schamponera ofta eller ge tillskott på måfå kan fördröja rätt diagnos.

CMO, kraniomandibulär osteopati, och Legg–Perthes är dokumenterade men rapporterades sällan i enkäten: två respektive fem hundar. CMO kan ge en valp plötslig smärta och svullnad i käken. Det finns ett DNA-test som kan hjälpa i avelsplaneringen, men rasklubbens RAS betonar att testet visar en risknivå, inte ett säkert frisk- eller sjukbesked.

SKK har inte beslutat om något hälsoprogram för rasen. Det finns alltså inget officiellt raskrav på ett generellt paket med exempelvis knä-, höft- och ögonundersökningar. Be i stället uppfödaren beskriva hud, klåda, återkommande öron- och magproblem hos båda föräldrarna, deras syskon och tidigare avkommor. Fråga hur äldre släktingar mår och om kullar följs upp vid ungefär ett och tre års ålder. Om CMO finns i släkten bör uppfödaren kunna förklara hur den informationen och eventuella testresultat har påverkat valet av föräldrar.

En seriös uppfödare skiljer öppet mellan SKK-regler, rasklubbens rekommendationer och egna frivilliga kontroller. Be att få se registrerade uppgifter och veterinärintyg där sådana finns, men värdera också konkreta svar om nära släktingar. Att rasen saknar ett centralt program betyder inte att den saknar ärftliga risker.

## Historia och ursprung

West highland white terrier kommer från de västra skotska högländerna och formades som en liten, rörlig arbetsterrier. Strävhåriga terrier användes för att gå i gryt efter bland annat räv och grävling och för att bekämpa råttor och andra mindre djur. Arbetet krävde mod, snabbhet, starka käkar och förmåga att fatta egna beslut i svår terräng.

De vita hundarna var lättare att skilja från villebrådet mot den skotska heden. Under 1860-talet började överste Malcolm of Poltalloch prioritera vita terrier, och den utvecklingen blev viktig för den moderna rasen. Namnet West Highland White Terrier etablerades 1905. Parningar med cairnterrier var fortfarande tillåtna fram till 1924, vilket visar hur nära de skotska terriertyperna stod varandra under rasbildningen.

I dag hålls rasen främst som sällskapshund, men det historiska arbetssättet syns fortfarande i intresset för dofter, håligheter, rörelse och egna initiativ. Det är också därför lydnad, agility och andra aktiviteter ofta passar bättre än en vardag som enbart består av korta rastningar.

## Att leva med rasen

West highland white terrier kan bo i lägenhet eller hus, men bostadens storlek avgör mindre än vardagens innehåll. I flerfamiljshus behöver ägaren träna på ljud och rörelser vid dörrar, trapphus och fönster. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, nya dofter och gemensam träning.

Ensamhet ska läras in gradvis, med så korta stunder att hunden förblir trygg. Backa i träningen om hunden visar oro eller obehag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är en riktlinje för utevistelse och toalettbehov, inte ett löfte om att varje westie mår bra av sex timmars ensamhet. Valpar, äldre hundar och individer med oro behöver tätare tillsyn och rastning.

För en förstagångsägare kan rasen vara ett bra val om man vill träna, är beredd att använda koppel eller långlina och accepterar den löpande pälsvården. Den passar sämre för den som söker en hund som alltid går lös, sällan hörs och klarar heldagar ensam. Räkna också in regelbunden trimning i både kalender och budget innan du bestämmer dig.

Innan du väljer rasen bör du kunna svara ja på fyra frågor:

- Finns det tid för daglig aktivitet, träning och ostörd vila?
- Finns en trygg plan för ensamhet och rastning under arbetsdagar?
- Kan hunden hållas kopplad eller i långlina där jaktintresset gör det nödvändigt?
- Finns både tid och budget för återkommande professionell trimning?

Om svaret är ja och du uppskattar en liten hund med mycket initiativ kan westien bli en rolig och nära följeslagare under många år.

West highland white terrier

West Highland White Terrier Club of England

VCA Animal Hospitals

Die Terrierhunde (Germany)

Svenska Terrierklubben (Sweden)

West highland white terrier är en liten, robust skotsk terrier med en sträv, vit päls som fäller måttligt. Självsäker, pratig och självständig men ändå tillgiven, passar den både i stad och på landsbygd. Kräver dagliga promenader, mental stimulans, regelbunden pälsvård och konsekvent, belöningsbaserad träning.

Snedronningen's

Ashhill Gundogs

## Snabbfakta

Dvärgpudel är en liten, aktiv storleksvariant av pudel med stor träningslust och ett tydligt pälsvårdsbehov. Det är en sällskapshund som brukar uppskatta att lära sig saker och delta i vardagen, men den passar bäst när ägaren också vill lägga tid på aktivitet, lugnträning och regelbunden pälsvård.

- **Ras och grupp:** en av pudelns fyra storleksvarianter, placerad i grupp 9 för sällskapshundar
- **Officiellt hemland:** Frankrike
- **Mankhöjd:** över 28 till och med 35 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt; sunt hull är viktigare än ett generellt kilogramtal
- **Päls:** riklig ullpäls eller snörpäls som behöver skötas och klippas
- **Aktivitetsnivå:** daglig fysisk rörelse och mental aktivering behövs, men mängden ska anpassas till individ, ålder och hälsa
- **Svenskt hälsoprogram:** föräldradjur måste ha ett registrerat prcd-PRA-resultat eller vara registrerade som ärftligt fria före parning

Dvärgpudel ligger mellan toy- och mellanpudel i storlek. I Sverige kan den slutliga storleksvarianten fastställas genom officiell mätning först när hunden är minst 15 månader. En ung hund nära en storleksgräns kan därför vara registrerad utifrån föräldrarnas storlek innan den har mätts in slutligt.

## Utseende och päls

Dvärgpudeln ska se ut som en mindre, välproportionerlig pudel utan dvärglika drag. Kroppen ska enligt standarden vara något längre än mankhöjden, inte helt kvadratisk, och helheten ska vara harmonisk med lätta, fria rörelser. Hunden ska ge ett elegant intryck utan att vara överdrivet tunn eller klen.

Pälsen förekommer i två strukturer. Ullpälsen är fin, tät, krusig och spänstig med jämna lockar. Snörpälsen är också fin och tät men formas till karakteristiska snören. De flesta familjehundar hålls i en kortare klippning, men kort päls betyder inte att skötseln försvinner.

Pälslängd, frisyr, väder och individ avgör hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas. Kontrollera särskilt där pälsen lätt tovar, exempelvis bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. Kammen ska kunna nå ned genom pälsen utan att fastna. Om tovor återkommer trots skötsel är en kortare frisyr eller hjälp av hundfrisör ett bättre val än ett fast tidsschema som inte fungerar för hunden.

Vänj valpen stegvis vid att stå på ett halkfritt underlag, bli kammad, få tassar och ansikte hanterade och höra en klippmaskin eller hårfön. Belöna lugn och gör momenten begripliga. Det ger bättre förutsättningar för säker pälsvård under resten av livet.

Sedan den 1 augusti 2024 omfattar pudelstandarden och de svenska registreringsreglerna 16 färgvarianter. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns godkända flerfärgade varianter, bland annat vitt kombinerat med annan färg, svart eller brunt med tanteckning, trefärgat och brindle. Merle ingår inte bland standardfärgerna, och i Sverige registreras inte avkomma efter en pudelförälder som bär anlag för merle.

Pudel fäller inte på samma sätt som många andra hundar, och lösa hår kan stanna kvar i den krusiga pälsen tills de borstas ur. Det gör inte dvärgpudeln allergifri. Hundallergen kommer framför allt från hud och saliv, och reaktionen kan skilja mer mellan individer än mellan raser. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart utifrån pälstyp.

## Temperament och personlighet

Dvärgpudeln ska vara alert, aktiv, följsam och lätt att lära. En välfungerande individ är ofta snabb att uppfatta mönster och uppskattar samarbete, men rasbeskrivningen är ett ideal och ingen garanti för hur varje hund reagerar på ljud, främmande människor, hundmöten eller nya miljöer.

Svenska Pudelklubbens avelsstrategi redovisar BPH-resultat för 630 mindre pudlar. Gruppen omfattar mellan-, dvärg- och toypudel och består till största del av mellanpudlar. Resultaten beskriver bland annat ganska energiska hundar, ofta med positiv attityd och få hot- eller aggressionsreaktioner i de aktuella testsituationerna. Samma underlag betonar både variationen inom rasen och att antalet beskrivna hundar är litet i förhållande till populationen. Resultaten kan alltså säga något om gruppen men förutsäger inte hur en enskild dvärgpudel blir.

Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. Be om konkreta exempel på återhämtning efter överraskningar, hantering, besökare, ljud, hundmöten och förmåga att koppla av. Sådana svar säger mer om matchningen än allmänna ord som social, smart eller lättsam.

## Träning och motion

Dvärgpudeln behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men inget enda minutantal passar alla individer. En bra vardag kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, lek eller fysisk aktivitet samt uppgifter som hunden kan förstå och lösa. Belastningen behöver ändras med ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden återhämtar sig.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig, höj svårigheten i små steg och träna samma färdighet i flera miljöer. Inkallning, följsamhet, lugn hantering, att kunna vänta och att kunna passera människor och hundar är viktigare i vardagen än många trick.

Variation är ofta mer värdefull än att bara förlänga promenaden. Nosarbete, sökövningar, apportering, balans- och kroppskontroll, rallylydnad eller andra färdigheter kan ge meningsfull aktivering. Samtidigt behöver hunden kunna vila utan att bli underhållen hela tiden. Om den har svårt att komma till ro bör man se över hela dygnet: sömn, miljö, förutsägbarhet, motion och träningsnivå. Mer aktivitet är inte alltid rätt svar.

Valpar ska inte motioneras som färdigvuxna hundar. Prioritera korta upptäcktsstunder, trygg miljöträning, lek på lämpligt underlag och mycket återhämtning. För en vuxen hund är rätt nivå den som ger god kondition och en fungerande vardag utan återkommande stelhet, hälta, stress eller långvarig utmattning.

## Hälsa

Det viktigaste rasspecifika hälsokravet att kontrollera vid valpköp är föräldrarnas resultat för prcd-PRA. För toy-, dvärg- och mellanpudel kräver de svenska registreringsreglerna att båda föräldradjuren före parning har ett officiellt DNA-resultat eller är registrerade som ärftligt fria.

Prcd-PRA är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi som bryter ned näthinnans synceller. Mörkerseendet påverkas först och en drabbad hund kan med tiden bli blind. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare är inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra. En bärare får bara användas tillsammans med en hund som är DNA-testad fri eller ärftligt fri, och en affekterad hund får inte användas i avel.

Ett fritt prcd-PRA-resultat är inte en allmän garanti för friska ögon. Testet gäller bara prcd-varianten och utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även ögonlysning av avelsdjur och uppmuntrar DNA-test för PRA-varianten rcd4.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt normala läge, är en annan relevant avelsfråga för mindre pudlar. Svenska Pudelklubben rekommenderar officiell patellaundersökning för dvärgpudel, men detta är inte samma bindande registreringskrav som prcd-PRA. Klubben rekommenderar att hund med patellagrad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har resultat 0/0.

Be uppfödaren visa registrerade resultat i stället för att nöja dig med att föräldrarna är ”testade”. Kontrollera prcd-PRA-status, fråga efter officiellt patella- och ögonlysningsresultat samt efter kända problem hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. DNA-test, veterinärundersökningar och en öppen familjehistorik kompletterar varandra; inget enskilt prov kan lova att en valp aldrig blir sjuk.

## Historia och ursprung

Pudel är en gammal europeisk hundtyp som finns avbildad på målningar från 1400-talet, medan Frankrike är rasens officiella hemland. Rasens namn och tidiga användning är nära förknippade med vatten: pudel användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel, och det var framför allt de större hundarna som arbetade som vattenapportörer.

De mindre pudlarna utvecklades främst för sällskap. Under 1800-talet började en dvärgvariant formas från små exemplar av de större varianterna. I Sverige delades de mindre pudlarna i början av 1930-talet upp i liten pudel och dvärgpudel; den förstnämnda storleken fick senare namnet mellanpudel. Dagens dvärgpudel delar därför rasens arbetsbakgrund och lättlärdhet, men ska inte beskrivas som om varje individ automatiskt är en vatten- eller apporteringshund.

De fyra moderna storleksvarianterna har samma grundläggande rastyp. Skillnaderna i storlek påverkar vardagen, men gör inte dvärgpudeln till en separat korsning eller en miniatyr med avvikande kroppsbyggnad.

## Att leva med rasen

Dvärgpudel kan fungera i många slags hem, även i lägenhet, om hunden får daglig rörelse, mental aktivering, pälsvård, social kontakt och träning i att vara lugn. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen faktiskt ser ut. En liten hund som saknar återhämtning, promenader eller trygg ensamhetsträning får inte sina behov uppfyllda bara för att den tar liten plats.

Ensamhet ska läras in gradvis. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vara lugn. Ta hänsyn till ålder och till tecken på oro; det går inte att lova att en viss dvärgpudel klarar ett bestämt antal timmar ensam. Planera hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagen är längre än hundens tränade förmåga.

Rasen kan leva bra med barn, hundar och katter, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion—inte av rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Introducera andra djur stegvis med avstånd, barriär eller koppel vid behov, separata resurser och möjlighet att avbryta. Tvinga inte fram kontakt.

Den bästa matchningen är ett hem som tycker om en läraktig och deltagande liten hund men också accepterar det praktiska arbetet. Räkna med återkommande klippning, noggrann pälsgenomgång, vardagsträning och aktivitet året runt. Välj en annan ras om du vill ha minimalt pälsarbete eller en hund som förväntas anpassa sig utan planerad träning och sällskap.

Pudel, dvärg

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Pudel, dvärg är en liten, atletisk och nästintill fällfri hund med tät, lockig päls och en kvadratisk, välbalanserad kroppsbyggnad. Den är mycket intelligent, känslig och människoorienterad, trivs med träning, daglig motion och nära sällskap och lever ofta ett långt, aktivt liv vid god omvårdnad.

Tove Hestsveen Bosmen

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Freja Aaes Olsen

## Snabbfakta

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och social sällskapshund från Frankrike. Den ska vara livlig och aktiv, men den korta skallen och det korta nospartiet medför risk för andningsproblem och sämre temperaturreglering. Den som överväger rasen behöver därför bedöma funktion och dokumenterad hälsa lika noggrant som temperament och utseende.

- **Rasgrupp och användning:** FCI grupp 9, sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar 27–35 cm, tikar 24–32 cm
- **Vikt:** hanar 9–14 kg, tikar 8–13 kg
- **Päls:** kort, slät och utan underull
- **Färger i rasstandarden:** fawn, tigrerad och skäck, med de teckningar som standarden beskriver
- **Idealtemperament:** social, livlig, lekfull och tillgiven
- **Viktig svensk hälsokontroll:** RFG-Scheme är obligatoriskt före avel inom SKK sedan den 1 januari 2025

Rasen är inget självklart val för den som söker en hund med låga vårdbehov. En fransk bulldogg ska kunna röra sig ledigt och andas fritt även under rörelse. Hörbar eller ansträngd andning är inte en charmig eller normal rasdetalj.

## Utseende och päls

Fransk bulldogg ska vara kompakt och muskulös utan att bli tung, orörlig eller överdriven. Kroppen är något längre än mankhöjden, huvudet är brett och de upprättstående så kallade fladdermusöronen är ett tydligt kännetecken. Helheten ska fungera i rörelse: öppna näsborrar, tillräcklig noslängd, fria steg och en kropp som inte hindrar hunden från att vara aktiv är viktigare än ett extremt utseende.

Rasstandarden anger olika mått för könen. Hanar ska vara 27–35 cm höga och väga 9–14 kg, medan tikar ska vara 24–32 cm och väga 8–13 kg. Siffrorna är inte en målvikt för varje individ. Lämpligt hull bedöms utifrån hundens byggnad, muskelmassa och fettlager; övervikt belastar andning, leder och rygg.

Pälsen är kort, slät, mjuk och glänsande och saknar underull. Fällningen hanteras normalt med enkel borstning efter behov. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron, tänder och hud. Ansiktsveck ska hållas rena och torra, men skötseln bör styras av hur huden faktiskt ser ut. Rodnad, lukt, vätska, klåda eller ömhet är skäl att söka rådgivning, inte att bara rengöra oftare.

Rasstandardens färger är fawn, tigrerad och skäck. Blått och merle ingår inte bland de godkända färgerna. En valp som marknadsförs med ”sällsynt färg” bör bedömas efter samma viktiga underlag som alla andra: registrering, andningsfunktion, föräldradjur och uppfödarens avelsarbete.

## Temperament och personlighet

Fransk bulldogg ska enligt rasstandarden vara social, livlig, lekfull och tillgiven. Många individer söker gärna kontakt och uppskattar att delta i familjens vardag. Rasen kan lära sig snabbt, men självständighet och envishet gör att tydliga rutiner och bra belöningar ofta fungerar bättre än upprepningar och hårda korrigeringar.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte varje hund. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, smärta, miljö och träning påverkar hur en individ beter sig. En hund som har svårt att andas eller är obekväm i hud, rygg eller leder kan också få sämre tålamod och återhämtning. Bedöm därför temperament tillsammans med fysisk funktion.

BPH visar hur en viss hund reagerade under en standardiserad beteendebeskrivning. Det är inget godkänd-eller-underkänd-test och ingen garanti för valpens framtida personlighet. Den äldre svenska BPH-analysen omfattade bara en liten andel av de svenskfödda hundarna. För en valpköpare är det därför mer värdefullt att möta tiken och fråga hur föräldrar och nära släktingar hanterar främmande människor, hundmöten, oväntade ljud, kroppshantering, aktivitet och vila.

Rasen kan fungera för en påläst förstagångsägare som är beredd på belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och möjliga veterinärbehov. Den passar sämre när valet främst bygger på liten storlek, ett visst utseende eller antagandet att en kortnosig hund automatiskt behöver mycket lite motion.

## Träning och motion

En fransk bulldogg behöver dagliga promenader, nosarbete, lek och vardagsträning, men det finns ingen motionsmängd i minuter som passar alla. Ålder, kondition, väder och framför allt hundens andning och återhämtning avgör vad som är lämpligt. Avkylning genom flåsning är mindre effektiv hos kortnosiga hundar, så samma aktivitet kan vara lätt en sval dag och olämplig i värme.

Planera hellre flera hanterbara aktiviteter än ett långt pass som måste fullföljas. Låt hunden nosa, gå i lugnt varierad terräng och använda huvudet genom sök och enkla problemlösningar. Bygg kondition gradvis och följ hunden under hela aktiviteten. Tempot ska sänkas eller passet avbrytas om andningen blir tydligt bullrig eller mödosam, näsborrarna dras ihop, hunden använder magen kraftigt för att andas, släpar efter eller inte återhämtar sig normalt. Uttalad andnöd, blåaktiga slemhinnor, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet kräver omedelbar veterinärkontakt.

Under varma dagar behöver promenader flyttas till svalare tider, tempot minskas och hunden ha tillgång till skugga, vatten och en sval viloplats. Lämna aldrig hunden i en varm bil eller annat instängt utrymme. En hund som återkommande får problem vid måttlig aktivitet eller värme behöver veterinärbedömning; lösningen är inte bara att undvika all motion.

Prioritera kontakt, lugn koppelgång, inkallning, att avbryta lek, att koppla av och att acceptera kontroll av mun, öron, hudveck, tassar och klor. Träna ensamhet i mycket små steg när hunden redan är trygg hemma. Belöningsbaserade metoder gör uppgiften tydlig och underlättar nödvändig hantering.

## Hälsa

Det viktigaste hälsoproblemet att förstå hos fransk bulldogg är BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom. Det uppstår när utrymmet i det förkortade nospartiet och svalget inte räcker till för mjukdelarna. Följden kan bli bullrig eller ansträngd andning, låg uthållighet, sömnstörningar och svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

RFG-Scheme är en veterinärundersökning som bedömer andningsfunktionen före och efter tre minuters rask rörelse och graderar resultatet från 0 till 3. Inom SKK gäller sedan den 1 januari 2025 ett hälsoprogram på nivå 2 för fransk bulldogg: hundar som används i avel ska ha ett resultat före parning. Ett officiellt resultat kan registreras från 24 månaders ålder och får inte vara äldre än två år vid parningen. Grad 0 rekommenderas; hundar med grad 2 eller 3 ska inte användas i avel enligt SKK:s regler. En hund som har opererats i luftvägarna kan inte testas inom programmet.

Ett RFG-resultat beskriver hundens status vid undersökningen och minskar inte behovet av egna observationer. Det är ingen livslång garanti och säger inte heller allt om andra hälsorisker. Inför valpköp bör du be om föräldrarnas registrerade namn, undersökningsdatum och faktiska RFG-grad. Se helst föräldradjuren både i vila och efter normal rörelse: andningen ska vara fri, återhämtningen rimlig och näsborrarna öppna. Acceptera inte ”testad” eller ”veterinärbesiktigad” som ersättning för det registrerade resultatet.

Andra belagda riskområden är allergi och hudbesvär, problem i rygg, skelett och leder inklusive patellaluxation samt skador på de framträdande ögonen. Det betyder inte att varje hund drabbas. Fråga om återkommande hudproblem, hälta, ryggsmärta och ögonskador hos föräldrar och nära släktingar. Rasklubben rekommenderar också valpköpare att fråga om patella, hjärta och de vuxna hundarnas andning; detta ska skiljas från det formella RFG-kravet.

Kontakta veterinär vid återkommande andningsljud, tydlig motions- eller värmeintolerans, sömnproblem på grund av andningen, hud som luktar eller gör ont, återkommande hälta, ryggsmärta eller ett rött, rinnande eller smärtande öga. Tidig bedömning är bättre än att vänta på att ett problem ska bli ”typiskt för rasen”.

## Historia och ursprung

Fransk bulldogg formades som ras i Paris under slutet av 1800-talet. Den första rasklubben bildades i Paris 1880, den första hunden registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898. Samma år erkände den franska kennelklubben rasen.

Rasen utvecklades som sällskapshund och fick den kompakta kroppen, det breda huvudet och de upprättstående fladdermusöron som fortfarande kännetecknar standarden. Fransk bulldogg visades i Sverige första gången 1913. Den historiska typen förklarar dagens utseende, men modern avel ska inte förstärka drag så långt att andning, ögon, rygg, svans eller rörelse påverkas negativt.

## Att leva med rasen

Fransk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek i sig inte avgör om vardagen fungerar. Det avgörande är att hunden får daglig aktivitet, kan vila ostört och har en trygg, sval miljö. I lägenhet behöver ljud i trapphus och utanför fönster tränas bort från början, och tillgången till hiss eller många trappor kan få praktisk betydelse om hunden får ont eller har svårt att andas.

Med barn gäller samma säkerhetsregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, klättra på den eller fortsätta när den försöker gå undan. Ordna en skyddad viloplats och lär både barn och hund lugna umgängesformer. Liten kropp och lekfullt temperament gör inte en individ automatiskt barnsäker.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och deras erfarenheter. Gör introduktioner gradvis, med möjlighet att skilja djuren åt och utan att tvinga fram närkontakt. Socialisering kan förbättra förutsättningarna men garanterar inte att alla kombinationer fungerar. Var särskilt uppmärksam på stress, resursförsvar och om den andra hundens lek blir för fysisk för en individ med nedsatt andningskapacitet.

Ensamhet behöver tränas stegvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan vara lugn, och använd gärna en kamera för att upptäcka oro eller skällande som inte märks när du kommer hem. Rasen ska inte väljas med planen att regelbundet lämnas ensam större delen av dagen.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på följande frågor:

- Kan vi välja fri andning och funktion före ett extremt utseende eller en ovanlig färg?
- Kan vi kontrollera föräldrarnas identitet, RFG-grad och undersökningsdatum i stället för att nöja oss med muntliga besked?
- Kan vi anpassa aktivitet efter värme och dagsform utan att göra hunden passiv?
- Har vi tid och ekonomi att hantera de veterinärbehov som kan följa med rasens kroppsform?

Om svaren är ja och uppfödaren kan visa öppna, kontrollerbara resultat kan fransk bulldogg vara en livlig och nära sällskapshund. Det viktigaste urvalet är inte det mest extrema huvudet eller den ovanligaste färgen, utan en hund som kan andas, röra sig, återhämta sig och leva ett aktivt vardagsliv.

Fransk bulldogg

The French Bulldog Club of England

Société Centrale Canine (France)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

The Kennel Club (United Kingdom)

Fransk bulldogg är en liten, muskulös sällskapshund med kort päls och fladdermusliknande öron. Den är tillgiven, människoorienterad och lekfull men ändå lugn inomhus, vilket gör den väl lämpad för lägenhetsliv. Den behöver måttlig, noggrant anpassad motion, regelbunden skötsel av hud, öron och klor samt uppmärksamhet på andning och vikt.

Geluna Von Hempel

Total

Strävhårig foxterrier

American Kennel Club

Association Française du Fox-Terrier Club (France)

Strävhårig foxterrier är en liten, kraftig och energisk jakterrier med djärvt, livligt temperament och stark jaktinstinkt. Den har en sträv, låg-fällande päls som behöver regelbunden trimning, är intelligent men självständig och kräver konsekvent träning, daglig motion, mental stimulans och noggrann pälsvård.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet