## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

The Kennel Club (UK)

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

Julie Kristin Brække

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Vi planerar vår första kull. Mer info kommer när tiken blir dräktig.

#australian shepherd

Pawtasa

## Snabbfakta

- Nova scotia duck tolling retriever, oftast kallad tollare, är en medelstor apporterande fågelhund från Kanada och den minsta retrieverrasen.
- Tollaren lockar sjöfågel genom att springa och leka synligt längs stranden. När fågeln har skjutits hämtar hunden den från land eller vatten.
- Rasen lär sig snabbt och har stor arbetslust. Den passar bäst hos den som vill träna regelbundet, inte bara promenera.
- En tollare kan vara en fin familjehund, men är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. Det viktiga är att du vill lära dig hundträning och kan skapa både aktivitet och lugn.
- Pälsen är en vattenavvisande dubbelpäls i röda eller orange nyanser. Vita tecken är vanliga men inget krav.
- Kontrollera föräldradjurens led-, ögon- och DNA-resultat samt hälsa och mentalitet hos nära släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Tollaren är en smidig, kompakt och muskulös hund som ska kunna arbeta uthålligt på både land och i kallt vatten. Idealhöjden är 48–51 centimeter för vuxna hanar och 45–48 centimeter för vuxna tikar. Som riktmärke väger hanar 20–23 kilo och tikar 17–20 kilo, men vikt och benstomme ska alltid stå i proportion till höjden.

Den rastypiska pälsen består av medellångt täckhår och en mjukare, tät underull. Den kan vara lätt vågig över ryggen men är annars rak. Färgen går från rött till orange, ofta med ljusare behäng. Vita tecken kan finnas på svanstipp, tassar och bröst eller som bläs. En hund utan vita tecken är lika rastypisk.

Pälsvården är förhållandevis enkel, men dubbelpälsen fäller och behöver kammas eller borstas regelbundet. Lägg extra omsorg på den tunna pälsen runt öronen och på behängen, där tovor lättare bildas. Pälsen runt tassarna kan klippas, särskilt när snö annars fastnar, medan den långa, yviga svansen ska lämnas otrimmad. Håll också klor och tänder i gott skick.

## Temperament och personlighet

Tollaren är vanligtvis lekfull, energisk och vill gärna samarbeta och apportera. I SKK:s sammanställning av BPH-resultat låg de beskrivna tollarna högt i lekfullhet och positiv energi. Socialitet och trygghet låg närmare genomsnittet, och variationen mellan individer var stor. Det är därför klokare att bedöma föräldradjur och nära släktingar än att förvänta sig ett visst temperament enbart utifrån rasnamnet.

Många tollare är uppmärksamma på sin förare och lär sig nya övningar snabbt. Samma snabbhet gör att de också snappar upp otydliga regler, stress och upprepade aktiviteter som trissar upp förväntan. Rasklubbens avelspolicy lyfter särskilt stresskänslighet, ljudkänslighet och pipighet. Vissa individer ger ifrån sig ett ljust, genomträngande ljud när de blir mycket förväntansfulla, medan andra är betydligt tystare.

Rasen kan vara vänlig men avvaktande mot främmande personer. Reserverad betyder inte rädd eller hotfull. En ung hund behöver lugna, positiva erfarenheter av människor, miljöer och hantering, utan att kontakten tvingas fram. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen: kan de hälsa utan att gå upp i varv, återhämta sig efter aktivitet och koppla av i en ny miljö?

## Träning och motion

En tollare behöver regelbundet få använda både kropp, nos och huvud. Behovet går inte att avgöra med en minutgräns som ska passa alla vuxna hundar. Bedöm i stället om hunden får en genomtänkt blandning av kondition, fria nospromenader, apportering eller sökarbete, vardagslydnad och återhämtning. Målet är en hund som är arbetsvillig när det är dags och kan vila efteråt.

Korta, tydliga och belöningsbaserade pass passar ofta rasens snabba inlärning. Jaktapportering, tollingjaktprov, spår, nose work, lydnad och agility kan ge bra utlopp, men hunden behöver inte tävla. Vanliga vardagsuppgifter som stadga, inkallning, följsamhet och att lämna föremål är minst lika viktiga.

Träna inte bara fart. Växla upphetsande moment med pauser, lugna förflyttningar och väntan på en bestämd plats. Avsluta medan hunden fortfarande kan tänka och belöna förmågan att gå ned i varv. Om hunden piper, tappar precision, jagar rörelse eller har svårt att vila efter passet kan intensiteten vara för hög, även om den fortfarande vill fortsätta.

Valpar ska bygga kropp och självförtroende gradvis. Korta upptäcktsfärder, lek på varierade underlag och enkel nos- och följsamhetsträning passar bättre än långa löprundor eller upprepade kast med tvära vändningar. Öka belastningen stegvis och var uppmärksam på om valpen blir trött under eller efter aktiviteten.

## Hälsa

Tollaren är i stort en funktionell ras, men valpköparen behöver granska ledhälsa, ögon, immunrelaterade sjukdomar och hur uppfödaren använder rasspecifika DNA-test. Ett långt testprotokoll är inte automatiskt bättre än en väl genomtänkt kombination; resultat, släkthistorik och den svenska rasklubbens aktuella rekommendationer måste bedömas tillsammans.

Be att få se registrerad HD-status för båda föräldrarna och kombinationens preliminära HD-index. Tollarklubben rekommenderar ett index på minst 100. Fråga även efter ED-resultat och en aktuell ögonlysning. För prcd-PRA och den neurologiska sjukdomen degenerativ encefalopati, DEN, rekommenderar klubben att minst ett föräldradjur är DNA-testat fritt eller ärftligt fritt.

CLAM är en nyare uppmärksammad, recessivt nedärvd hjärtsjukdom som kan orsaka tidig död. Rasklubben rekommenderar att minst en förälder är testad fri eller ärftligt fri. Det finns också test för bland annat juvenil Addisons sjukdom, JADD, och CLPS, som kan ge läpp- eller gomspalt och sammanvuxna tår. JADD har ofullständig penetrans, vilket betyder att ett DNA-resultat som visar genetisk risk inte är samma sak som en säker sjukdomsdiagnos. För recessiva anlag är poängen med testningen att undvika en kombination som kan ge sjuka valpar, inte att automatiskt ta alla friska anlagsbärare ur avel.

Tollarsjuka används som samlingsnamn för två immunrelaterade sjukdomsbilder. SRMA är en hjärnhinneinflammation som oftast drabbar unga hundar, vanligen vid 6–18 månaders ålder, med plötslig feber, nacksmärta och nedsatt allmäntillstånd. IMRD drabbar oftare hundar i två- till sexårsåldern och kan ge stelhet efter vila, växlande hälta och svårigheter att resa sig, gå i trappor eller hoppa. Sök veterinär snabbt vid sådana tecken och fråga uppfödaren om autoimmuna diagnoser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

Nova scotia duck tolling retriever utvecklades på Nova Scotia-halvön i Kanada i början av 1800-talet. Målet var en hund som både kunde locka sjöfågel närmare jägaren och apportera den skjutna fågeln. Rasens fullständiga namn beskriver alltså både platsen, arbetssättet och uppgiften.

Under tolling arbetar hunden längs strandkanten medan jägaren håller sig dold. Jägaren kastar små föremål som hunden snabbt hämtar, försvinner ur fåglarnas synfält och dyker upp igen. Rörelsen väcker ändernas nyfikenhet och får dem att simma närmare. Efter skottet går samma hund ut i vattnet och apporterar. Därför är lekfullhet, arbetslust, simförmåga och en säker apportering centrala rasegenskaper.

Vilka hundtyper som låg bakom den tidiga aveln beskrivs olika i källorna. Det dokumenterade är viktigare: tollaren formades som en kanadensisk arbetande apporterande fågelhund, inte som en liten variant av golden retriever.

## Att leva med rasen

Tollaren passar bäst i ett hem där träning och gemensamma aktiviteter ingår i vardagen, men där hunden också får ostörd sömn och hjälp att koppla av. Lägenhet eller hus är inte den avgörande frågan. Viktigare är om du kan ge hunden daglig fysisk och mental aktivitet, har tid för blöta promenader och pälsvård och kan hålla rutiner även under stressiga veckor.

Med barn behövs samma grundregler som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn och hunden ska ha en trygg viloplats där den lämnas ifred. En ung, energisk tollare kan bli yvig i lek. Katt och andra hundar kan fungera, men jaktintresse, lekstil och tidigare erfarenheter varierar. Gör introduktioner lugnt, använd avstånd och barriärer och låt inte valpen öva på att jaga.

Ensamhet ska läras in gradvis först när hunden känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka bara när hunden kan vila utan oro, skällande eller söndertuggade saker. Svensk djurskyddsvägledning anger dessutom att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare som valpar och äldre. En hel arbetsdag utan ordnad rastning och social kontakt är därför ingen bra vardagslösning.

Tollaren är rätt val om du vill utveckla ett långsiktigt samarbete, uppskattar en snabb och lekfull hund och är beredd att träna både arbetslust och avkoppling. Om du främst söker en okomplicerad sällskapshund som nöjer sig med vanliga promenader är en annan ras sannolikt ett bättre val.

Nova scotia duck tolling retriever

Swedish Kennel Club (SKK)

Collegium Veterinarium (Vetsuisse Faculty, University of Zurich)

Medelstor, atletisk retriever, den minsta i sin grupp, avlad i Nova Scotia för att locka till sig och apportera sjöfågel. Har en röd, rävliknande, vattenavstötande päls, hög intelligens och stor känslomässig sensitivitet. Behöver mycket daglig mental och fysisk aktivering och kan utmärka sig i många hundsporter.

Wassaya's

## Snabbfakta

Dansk-svensk gårdshund är en liten men rejäl och aktiv gårds- och sällskapshund från Danmark och Sverige. FCI placerar rasen i grupp 2 som hund av pinschertyp. Den är alltså inte en terrier, även om den förr kallades skånsk terrier.

- **Mankhöjd:** 34–37 cm för hanar och 32–35 cm för tikar, med en tillåten avvikelse på 2 cm åt båda håll.
- **Ursprunglig uppgift:** att larma, fånga råttor och leva nära människorna på gården.
- **Temperament enligt standarden:** alert, livlig och uppmärksam.
- **Päls:** kort, hård och slät, med vitt som dominerande färg.
- **Passar bäst hos:** en person eller familj som vill träna vardagsfärdigheter, erbjuda både rörelse och nosarbete och hjälpa hunden att komma till ro.

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Viktuppgifter på olika webbplatser är därför riktvärden, inte ett mått som alla vuxna dansk-svenska gårdshundar ska passa in i. För den som väljer valp är föräldrarnas storlek, hull och funktion mer användbara än ett enda viktspann.

## Utseende och päls

Dansk-svensk gårdshund ska vara liten, kompakt och substansfull, inte tunn eller elegant. Kroppen är svagt rektangulär: förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Rasen utvecklas sent i kroppen, och den fulla muskelmassan och volymen kan dröja tills hunden är tre till fyra år.

Huvudet är förhållandevis litet och trekantigt. Öronen får vara rosenöron eller framåtvikta; ståndöron ingår inte i rasidealet. Svansen kan vara naturligt lång eller medfödd stubbsvans av varierande längd. En medfödd stubbsvans är en naturlig variation och ska inte blandas ihop med en kuperad svans.

Pälsen är hård, kort och slät och saknar underull. Vitt ska dominera, med en- eller flerfärgade fläckar i svart, tan, gult, leverbrunt, viltfärgat eller olika nyanser av fawn. Fläckar ska också finnas på huvudet, och små prickar i det vita är tillåtna. Utseendet kan alltså variera mycket utan att hundarna tillhör olika varianter av rasen.

Pälsen kräver lite skötsel, men fällningen kan märkas. Borsta bort lösa hår när det behövs, särskilt under fällningsperioder, och bada när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Vänj valpen stegvis vid tandborstning och annan hantering. Lugn, belöningsbaserad hanteringsträning gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Dansk-svensk gårdshund är normalt snabb, nyfiken och människoorienterad, men rasnamnet är ingen garanti för en lättsam familjehund. Standardens ord är alert, livlig och uppmärksam. I vardagen märks det ofta som beredskap att följa med, reagera på rörelse och tala om när något händer i närheten.

Vaktuppgiften på gården märks fortfarande hos många individer. Många larmar när någon kommer, men hur lätt skallet startar och hur snabbt hunden tystnar varierar. I ett lyhört hem är det klokt att undersöka hur föräldrar och vuxna släktingar reagerar på dörrar, trapphus och besök. Det är mer träffsäkert än att utgå från att rasen alltid är tyst eller alltid skällig.

I SKK:s äldre BPH-sammanställning framstår rasen som i huvudsak trygg och förhållandevis energisk. Samtidigt varierar nyfikenhet, lekfullhet och intresse för främmande människor tydligt. BPH beskriver hundens reaktioner; det är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs därför den enskilda hundens protokoll och fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen.

Bakgrunden som råttfångare gör intresset för små, snabba djur relevant. Det betyder inte att varje gårdshund jagar allt den ser, men en blivande ägare bör räkna med att träna avbrott och inkallning. Kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur behöver säkra utrymmen som hunden inte kan nå.

## Träning och motion

Dansk-svensk gårdshund behöver regelbunden fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen korrekt timregel som passar alla. Ålder, hälsa, intensitet, miljö och återhämtning avgör hur en bra dag ser ut. En vuxen hund kan få en blandning av promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, lek och kort vardagsträning. Valpar behöver gradvis ökande erfarenheter och gott om vila, inte ett vuxenprogram i miniatyr.

Följ hundens beteende i stället för klockan. En rimlig nivå ger en hund som kan varva ned hemma, återhämtar sig efter aktivitet och fortfarande rör sig ledigt nästa dag. Ihållande rastlöshet kan betyda att vardagen saknar meningsfulla uppgifter, men mer fart är inte alltid lösningen. Ibland behöver hunden mer nosarbete, tydligare rutiner eller hjälp att komma till ro.

Prioritera färdigheter som hjälper en snabb och uppmärksam hund att fungera i vardagen:

- inkallning och frivillig kontakt när vilt eller andra störningar dyker upp
- att kunna avbryta jakt, grävande och intensiv lek
- lugnt beteende vid dörr, fönster och besök
- att kunna vila trots att människor rör sig i hemmet
- koppelgående och följsamhet i trafikerade miljöer
- trygg hantering av tassar, mun, öron och kropp

Träna stegvis med positiva, belöningsbaserade metoder och anpassa svårigheten till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket även betyder att skällande, dragande eller uppvarvning kan befästas om det ofta leder till det hunden vill ha. Agility, rallylydnad, spår, nosework och annan hundsport kan passa, men ingen särskild gren är ett krav. Det viktiga är en hållbar kombination av samarbete, nosarbete, rörelse och återhämtning.

## Hälsa

Dansk-svensk gårdshund betraktas generellt som en sund ras, men ”frisk ras” ersätter inte kontroll av den aktuella kullen. Be om registrerade resultat, datum och information om nära släktingar. Ett testnamn eller en märkning om att föräldrarna är hälsotestade säger för lite utan själva resultatet.

Höftledsdysplasi, HD, är ett område där gammal och ny information lätt blandas ihop. Rasen har i dag hälsoprogram nivå 1 hos SKK. Det betyder att HD-resultat kan registreras centralt, men att röntgen inte är ett krav för att valpar ska kunna registreras. Enligt rasklubben ska hundar med HD D eller E eller kliniska symtom inte användas i avel. Ett officiellt resultat och, när det finns, HD-index ger ändå värdefull information om just höfterna; det är inte ett intyg på hundens totala hälsa.

För patellaluxation säger rasklubbens aktuella rekommendationer att en hund som har tillståndet eller har opererats för det inte ska användas i avel. Rekommendationen innebär däremot inte att alla föräldradjur har ett obligatoriskt officiellt patellaresultat. Fråga därför både om undersökning och om knäproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Primär linsluxation, PLL, är en allvarlig ögonsjukdom kopplad till en mutation i genen ADAMTS17, och det finns ett validerat DNA-test för rasen. Rasklubben rekommenderar särskilt testning när det finns bärare eller otestade nära släktingar i linjen utan en DNA-testad fri hund i mellanled. En bärare får enligt rekommendationen endast paras med en DNA-testad fri hund eller en hund som är fri genom härstamning, så kallat hereditärt fri. Ett fritt PLL-resultat gäller denna mutation; det utesluter inte andra ögonproblem eller andra sjukdomar.

Inför ett köp är det rimligt att kontrollera:

- föräldrarnas identitet och faktiska HD-resultat, om de är röntgade
- eventuell patellaundersökning och känd familjehistorik
- PLL-status och hur resultatet passar ihop med den andra förälderns
- sjukdomar, hältor, tandproblem och mentalitet hos nära släktingar
- att uppfödaren kan förklara både styrkor och osäkerheter i kombinationen

## Historia och ursprung

Dansk-svensk gårdshund är en gammal skandinavisk gårdshundstyp men en förhållandevis sent erkänd ras. Liknande hundar levde länge på gårdar i Danmark och södra Sverige, där de höll efter råttor, larmade när någon kom och fungerade som sällskap. Exakt hur typen uppstod är inte klarlagt. Kopplingar till pinscherhundar och brittiska vita jaktterrier har diskuterats, men ska inte beskrivas som en säker stamtavla.

Före erkännandet användes bland annat namnet skånsk terrier. Vid en svensk inventering 1986 samlades 107 hundar, vilket bidrog till bedömningen att typen var tillräckligt enhetlig och att det samtidigt fanns en användbar genetisk variation. Sverige och Danmark erkände rasen gemensamt 1987 under namnet dansk-svensk gårdshund.

FCI gav rasen ett preliminärt internationellt erkännande 2008 och ett definitivt erkännande 2019. Den placerades i grupp 2 som hund av pinschertyp, inte i terriergruppen. I dag är de flesta sällskapshundar, men viljan att larma, intresset för smågnagare och den stora arbetslusten gör rasens historia relevant även i ett modernt hem.

## Att leva med rasen

Dansk-svensk gårdshund passar bäst i ett hem där närhet, aktivitet och vardagsträning är en naturlig del av livet. Den kan fungera för en förstagångsägare, men den behändiga storleken gör inte rasen kravlös. Ägaren behöver uppskatta en snabb hund, kunna förebygga jakt och larm och vara beredd att träna lugn lika noggrant som fart.

Med barn ska samspelet alltid ledas av en vuxen. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den äter, sover eller försöker gå undan. Bedöm föräldradjurens beteende och hundens egen förmåga att avbryta lek; uttrycket ”barnvänlig ras” är inte en säkerhetsgaranti.

En gårdshund kan leva med katt, men utfallet beror på individerna och introduktionen. Förhindra att hunden jagar katten, låt katten ha höga platser och fria flyktvägar och håll de första mötena korta och kontrollerade. Smådjur som kaniner och gnagare bör hållas fysiskt åtskilda även om hunden verkar lugn under uppsikt.

Lägenhet kan fungera om hunden får komma ut, arbeta med nosen och lära sig att inte bevaka varje ljud i huset. En trädgård ersätter inte aktivering, och ett stort hem löser inte ensamhet. Börja ensamhetsträningen med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den verkligen kan koppla av och ordna annan omsorg om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Träffa om möjligt båda föräldrarna eller andra vuxna släktingar före beslutet. Titta efter hur de hälsar, återhämtar sig efter en överraskning, reagerar på smådjur och ljud och kommer till ro efter aktivitet. Den informationen, tillsammans med verifierbara hälsodata och en uppfödare som känner sina linjer, säger mer om vardagen än generella löften om att rasen passar alla.

Dansk-svensk gårdshund

Swedish Kennel Club

Danish Kennel Club

Norwegian Kennel Club

The Danish/Swedish Farmdog Club of America

Fédération Cynologique Internationale

Dansk-svensk gårdshund är en livlig, medelstor till liten skandinavisk gårdshundsras, kompakt och atletisk med slät, övervägande vit päls med färgade fläckar. Den är mycket människoorienterad, intelligent och energisk, och är en kärleksfull familjehund när den får daglig motion, träning och mental stimulans.

Marina Dragnes

## Snabbfakta

- Tibetansk spaniel är en liten, erkänd sällskapshund i FCI grupp 9 – inte en arbetande jaktspaniel trots namnet.
- Rasstandarden anger cirka 25 cm i mankhöjd och cirka 4–7 kg. Det är riktvärden, inte en garanti för varje vuxen hund.
- Rasen beskrivs som gladlynt, alert, intelligent och trogen, men också självständig och ibland avståndstagande mot främlingar.
- Den medellånga dubbelpälsen har silkeslent täckhår och fin, tät underull. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna.
- En tibetansk spaniel behöver daglig rörelse, mental aktivitet och närhet, men mängden måste anpassas till individen.
- Ögonhälsan är den tydligaste svenska avelsfrågan. Ögonlysning och DNA-status för PRA3 ger olika information och ska inte blandas ihop.

## Utseende och päls

Tibetansk spaniel är liten men ska se balanserad och rörlig ut, utan överdrifter. Kroppen är något längre än mankhöjden, ryggen är plan och rörelserna ska vara fria, aktiva och parallella. Rasstandardens cirka 25 cm och cirka 4–7 kg är ungefärliga riktmärken. Om vuxenstorleken spelar stor roll bör du även titta på båda föräldrarna och vuxna nära släktingar.

Huvudet är litet i förhållande till kroppen och nospartiet ska vara medellångt, trubbigt och utan rynkor. Ett svagt underbett är rastypiskt, men tänder och tunga ska inte synas när munnen är stängd. Ögonen ska vara mörkbruna, ovala, klara och framåtriktade. Bedöm därför hela hunden – klara ögon, stängd mun, obehindrad rörelse och ett proportionerligt huvud – i stället för att välja den som ser mest extrem ut.

Pälsen består av ett medellångt, ganska åtliggande täckhår och fin, tät underull. Öron, frambenens baksidor, svans och lår har längre behäng. Hanar brukar ha mer uttalad man än tikar, men hunden ska inte vara överpälsad. Alla färger och blandningar av färger är tillåtna; färgen säger däremot inget om temperament eller hälsa.

En grundlig genomgång med borste och kam varje vecka är ett rimligt riktmärke. Under fällningen behöver pälsen kontrolleras oftare. För kammen ända ned till huden och ägna extra uppmärksamhet åt området bakom öronen, armhålorna och behänget där friktion lätt skapar tovor. Tvätta när hunden faktiskt är smutsig och låt pälsens skick, inte en badkalender, styra. Vänj också valpen lugnt vid kloklippning, munvård och annan hantering; tandborstning är en viktig vardagsrutin genom hela livet.

## Temperament och personlighet

Tibetansk spaniel passar den som uppskattar en uppmärksam sällskapshund med egna åsikter. Rasidealet är gladlynt, självsäkert, intelligent, alert och troget. Självständigheten kan vara charmig, men den betyder också att hunden inte alltid arbetar bara för att du ber om det. Rasen kan passa en förstagångsägare, men är inte automatiskt enkel: tålamod, belöningsbaserad träning och respekt för hundens signaler är viktigare än tidigare hundvana i sig.

Att rasen får vara avståndstagande mot främlingar är inte ett stöd för rädsla eller aggressivitet. En stabil hund ska kunna observera på avstånd och sedan återgå till lugn utan att tvingas hälsa. När du träffar en uppfödare, se hur tiken och andra vuxna släktingar reagerar på en ny person, beröring, ljud och vardaglig upphetsning. De ska kunna ta stöd och återhämta sig.

Vaksamhet kan innebära skall när något förändras utanför dörren eller fönstret. Hur mycket en enskild hund skäller påverkas även av miljö, vana och träning. Fråga därför inte bara om rasen är ”skällig”, utan hur föräldrarna beter sig när besökare kommer och hur snabbt de blir lugna igen. I ett lyhört boende behöver du från början belöna tyst observation, lära in en tydlig paus från skällandet och begränsa utsiktsplatser som håller hunden i ständig beredskap.

BPH kan ge användbar information om en enskild hunds reaktioner, men är en beskrivning och inte ett godkänt-eller-underkänt prov. Om föräldrar eller vuxna släktingar har genomfört BPH kan du läsa resultaten tillsammans med uppfödaren. Använd dem som ett komplement till det du själv ser, inte som en garanti för valpens framtida personlighet.

## Träning och motion

Tibetansk spaniel behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men behovet kan inte räknas i ett fast antal minuter. Rasen kan följa med på längre utflykter och samtidigt koppla av hemma. En bra vardag växlar mellan promenader, nosarbete, lek, samarbetsövningar och ostörd återhämtning. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, underlag, väder och hur snabbt hunden återfår normal rörelse och energi efter aktiviteten.

Belöningsbaserad, stegvis träning passar rasens självständiga sätt. Gör uppgiften begriplig och lönsam i stället för att höja rösten eller ta till fysiska korrigeringar. Variera miljö och belöning, och sluta medan hunden fortfarande är engagerad. Korta pass kan vara praktiska, men klockan är mindre viktig än koncentration och kvalitet.

Prioritera färdigheter som gör vardagen säker och lugn:

- kontakt och följsamhet nära trafik och andra störningar
- inkallning som först tränas med lina eller i inhägnat område
- en signal för att lämna dörren eller fönstret och komma till ro
- frivillig hantering av päls, tassar, mun och ögon
- lugna besök och förmåga att vila trots ljud i trapphus eller utanför hemmet
- ensamhetsträning i små steg, utan att hunden lämnas längre än den klarar lugnt

Hundsport kan vara rolig om individen tycker om den, men är inget krav och säger inte i sig att vardagsbehoven är uppfyllda. Det viktiga är en hund som rör sig obehindrat, är nyfiken under aktivitet och kan varva ned efteråt.

## Hälsa

Ögonhälsan är den mest konkreta dokumentkontrollen när du köper en svenskfödd tibetansk spaniel. För att en kull ska kunna registreras i SKK ska båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat som var högst ett år gammalt vid parningen. Be att få se registreringsnummer, undersökningsdatum och själva resultaten för båda föräldrarna – inte bara beskedet att de är ”testade”.

PRA är ett samlingsnamn för ärftliga näthinnesjukdomar som kan leda till blindhet. PRA3 är en av de genetiska varianter som förekommer i rasen, men DNA-testet för PRA3 täcker inte alla orsaker till klinisk PRA. Ögonlysning och DNA-test svarar alltså på olika frågor:

- ögonlysning visar ögonens kliniska status vid undersökningen och kan upptäcka PRA och andra förändringar
- PRA3-testet visar om hunden är fri, bärare eller genetiskt drabbad av just PRA3-varianten
- en bärare är inte sjuk i PRA3 men kan föra varianten vidare och bör endast kombineras med en fri hund
- ett fritt PRA3-resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från all ögonsjukdom

PRA3-resultat kan registreras centralt, men DNA-testet är inte samma formella krav som den aktuella ögonlysningen. Om uppfödaren säger att en hund är hereditärt fri, kontrollera att uppgiften verkligen finns registrerad. SKK registrerar sådan frihet genom härstamning i högst tre generationer.

Rasklubben uppmärksammar även renal dysplasi, felväxande ögonhår, inåtrullade ögonlock och patellaluxation i avelsarbetet. Det betyder inte att varje tibetansk spaniel drabbas eller att alla undersökningarna är obligatoriska för registrering. Fråga i stället om faktiska diagnoser och undersökningsresultat hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Vid ett valpköp är en kort, verifierbar familjehistorik mer användbar än ett svepande påstående om att linjen är ”helt frisk”.

## Historia och ursprung

Tibetansk spaniel har asiatiskt ursprung, men den tidiga historien är inte en obruten, fullt dokumenterad stamtavla. Små hundar fanns länge i Tibet och Kina, och rastraditionen förknippar dem med palats och kloster som sällskap och vaksamma larmhundar. Exakt var typen först uppstod och hur den spreds mellan områdena går däremot inte att fastställa säkert.

Den moderna rasen utvecklades i Storbritannien, där den dokumenterades i slutet av 1800-talet. År 1934 fick de tibetanska raserna egna standarder genom den brittiska Tibetan Breeds Association. Efter andra världskriget byggdes den brittiska populationen upp från ett litet antal hundar. Storbritannien har därför standardansvaret även om Tibet anges som ursprungsland.

Den första tibetanska spanieln importerades till Sverige 1955 och den första svenska registreringen följde året därpå. De årtalen är bättre belagda än berättelser om exakt hur klosterhundar gavs bort eller arbetade på murar. Sådana berättelser kan förklara rasens rykte som vaksam sällskapshund, men bör läsas som tradition snarare än verifierad historia.

## Att leva med rasen

Tibetansk spaniel kan fungera i både lägenhet och hus när vardagen ger rörelse, mental aktivitet, vila och social kontakt. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten att rasta hunden ofta och hantera ljud. I lägenhet bör du särskilt bedöma föräldrarnas skall, husets lyhördhet och om du kan träna lugn vid dörr, fönster och trapphus.

Med barn behövs samma grundregler som för andra små hundar: en vuxen ska vara närvarande, barnet ska inte lyfta eller bära hunden och hunden ska ha en fredad viloplats. En trygg individ kan bli en fin familjehund, men rasnamnet ersätter aldrig tillsyn eller respekt för kroppsspråk.

Samliv med hund eller katt avgörs av individerna och introduktionen. Be om föräldrarnas och valpens faktiska erfarenhet av andra djur. Vid en kattintroduktion börjar du med åtskilda utrymmen och doft, går vidare med barriär och koppel och ser till att katten alltid har en fri flyktväg. Låt djuren gå fram i sin egen takt och lämna dem inte tillsammans utan tillsyn förrän deras beteende är förutsägbart – och även då ska båda ha egna platser.

Ensamhet är en tränad färdighet, inte en fast rasegenskap. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hund måste vänjas gradvis från mycket korta, lugna frånvarostunder. Öka först när hunden kan vila utan ihållande skall, vandring eller stress. Om vardagen kräver heldagar på egen hand är rasen, liksom andra sällskapshundar, ett dåligt val utan ordnad daglösning.

Inför köp bör du kunna få raka svar på följande:

- varför just denna kombination gjordes och hur föräldrarna fungerar i vardagen
- föräldrarnas registreringsnummer samt datum och resultat från ögonlysning
- PRA3-status för båda föräldrarna och vad kombinationen innebär för valparna
- kända fall av ögonproblem, renal dysplasi och patellaluxation bland nära släktingar
- vuxenstorlek, skall, främlingsreaktion och återhämtning hos föräldrar och äldre avkommor

Rasen passar bäst när du vill leva med en liten, aktiv sällskapshund som gärna är nära men inte alltid vill lyda på beställning. Om du kan erbjuda vänlig träning, tydliga vardagsramar och plats för en självständig personlighet får du en följeslagare som kan växla mellan utflykt, uppmärksam omvärldsbevakning och lugn vila hemma.

Tibetansk spaniel

The Tibetan Spaniel Association (UK)

The United Kingdom Kennel Club

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Liten men robust tibetansk sällskapshund på cirka 4–7 kg, med silkig dubbelpäls, kragliknande man och plymformad svans. Vaken och uppmärksam men inte skällig när den är vältränad, kattlikt självständig, djupt fäst vid sin familj, bra med hänsynsfulla barn och anpassningsbar till både stad och landsbygd med måttlig motion och pälsvård.

Afair's

Old english sheepdog

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Old english sheepdog är en stor, lurvig och atletisk vallhund med en tät dubbelpäls som behöver regelbunden pälsvård eller en kortare “pet clip”. Den är tillgiven, clownig och mycket människoorienterad – intelligent men ibland envis – och trivs bäst med konsekvent träning samt daglig mental och fysisk aktivering.

Grizzly Dream

## Snabbfakta

Pudel, toy är den minsta av pudelns fyra erkända storlekar. Enligt rasstandarden ska mankhöjden vara över 24 och högst 28 centimeter; idealet är 25 centimeter, med en centimeters tolerans nedåt. Benämningar som ”teacup”, ”tiny toy” eller ”micro” beskriver inte en femte officiell storlek. Fråga hur föräldrar och andra vuxna nära släktingar faktiskt mäter i stället för att lita på ett säljande namn.

Toypudeln är en liten sällskapshund, men ska ha samma normala proportioner och tydliga pudeltyp som de större varianterna. Rasstandarden beskriver en uppmärksam, aktiv och lättlärd hund, inte en bräcklig miniatyr med dvärglika drag. Storleken minskar inte behovet av träning, utevistelse, aktivering eller pälsvård.

Några viktiga saker att veta före köp:

- Pälsen växer hela tiden och måste klippas. Även en kort frisyr kräver borstning och bad.
- Toypudel är inte allergenfri. Den som har pälsdjursallergi kan reagera även på en hund som fäller lite synligt hår.
- Föräldrar till svenska kullar ska ha ett officiellt resultat för prcd-PRA före parning. Patella och ögon är andra viktiga kontroller, men de följer delvis andra regler och rekommendationer.
- En bra toypudel ska kunna vara aktiv och rörlig. Samtidigt behöver hemmet förebygga höga fall och alltför hård lek med betydligt större hundar.

## Utseende och päls

Toypudeln ska se ut som en välproportionerlig pudel i litet format. Rörelserna ska vara lätta och fjädrande och uttrycket vaket. Storleksgränsen handlar om mankhöjd, inte om en garanterad vuxenvikt.

Pudeln förekommer med krusig ullpäls eller snörpäls. Ullpälsen ska vara tät, fin, spänstig och jämnt lockig. Pälsen växer hela tiden och fäller inte på samma sätt som hos många andra hundar. Det betyder mindre löst hår i hemmet, men inte mindre arbete: hår som lossnar kan stanna i pälsen och bidra till tovor.

En praktisk pälsrutin utgår från frisyr och pälsens skick, inte från ett fast veckoschema. Gå igenom pälsen ända in mot huden, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. Bada när pälsen behöver rengöras, reda ut tovor skonsamt och klipp innan längden blir mer än du kan sköta. Den som inte klipper själv behöver återkommande hjälp. Vänj valpen stegvis vid borste, kam, tasshantering, klippmaskin och att stå stilla korta stunder.

Sedan augusti 2024 omfattar den svenska rasstandarden både enfärgade och flerfärgade pudlar. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns bland annat tvåfärgade hundar, hundar med tanteckning, trefärgade och brindle. Sammanlagt finns 16 registrerade färgvarianter. Färgen ändrar inte hundens behov av skötsel och träning.

## Temperament och personlighet

Toypudeln ska vara vänlig, glad, trogen och lätt att samarbeta med. Många individer är snabba att uppmärksamma förändringar, tycker om gemensamma aktiviteter och lär sig vardagsrutiner fort. Det gör rasen rolig för den som vill ha en nära sällskapshund och samtidigt uppskattar att träna.

Rasbeskrivningen är en riktning, inte ett löfte om varje valp. I svenska beteendebeskrivningar har pudlar överlag varit positiva och uppmärksamma, med få oväntat hotfulla reaktioner. Underlaget för de mindre storlekarna är begränsat och innehåller fler mellanpudlar än dvärg- och toypudlar. Resultatet kan därför inte förutsäga en enskild hunds beteende.

Titta på hur valpens mamma och andra vuxna släktingar återhämtar sig efter något oväntat, tar kontakt och hanterar vardaglig beröring. Fråga uppfödaren både om styrkor och om sådant som krävt extra träning. En hund som skäller, är avvaktande eller blir uppvarvad är inte automatiskt ”typisk för toy”; beteendet påverkas av individ, erfarenheter, miljö och vad omgivningen belönar.

Med barn kan en trygg och social toypudel bli en fin familjehund, men den lilla kroppen ställer krav på vuxnas tillsyn. Barn behöver lära sig att låta hunden vila, sitta ner när de lyfter den och aldrig jaga, tränga eller bära den som en leksak. Hunden ska alltid kunna gå undan. Samma princip gäller möten med andra hundar: välj lugna lekkamrater och avbryt när storleksskillnaden eller intensiteten gör leken osäker.

## Träning och motion

Toypudeln behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Storleken gör att sträckan per steg blir kortare, men en promenad i sele, nosarbete och ett träningspass fyller olika funktioner och kan inte helt ersätta varandra. Anpassa mängden efter ålder, kondition, underlag, väder och hur hunden återhämtar sig.

Bra vardagsaktivering kan vara att söka godis eller en leksak, följa ett doftspår, öva kontakt och lugn väntan eller lära sig ett nytt moment. Agility, rallylydnad, lydnad och nose work kan passa en frisk hund när hinder, hopp och svårighetsgrad anpassas. Valpar ska få utforska och bygga koordination utan upprepad hård belastning.

Lättlärd betyder inte självgående. Toypudeln lär sig också snabbt sådant du inte tänkte träna in. Håll passen tydliga, belöna önskat beteende och gör paus innan hunden tappar fokus. Vid rastlöshet eller frustration bör du se över balansen mellan aktivitet, sömn och krav, inte bara lägga till mer motion.

Rumsrenhet tränas med samma grunder som hos andra valpar: gå ut efter sömn, mat och lek, ge valpen täta chanser att lyckas och belöna lugnt utomhus. Olyckor inne är information om att tidpunkten eller uppsikten behöver ändras, inte ett tecken på trots eller låg intelligens. En liten kropp kan behöva tätare rastning, men det finns ingen viss ålder eller tidsplan som gäller alla toypudlar.

## Hälsa

Som valpköpare behöver du skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens rekommendationer. För toy-, dvärg- och mellanpudel ska båda föräldrarna ha ett officiellt prcd-PRA-resultat före parning. Resultatet kan komma från ett godkänt DNA-test eller visa att hunden är fri genom sina föräldrar, så kallat hereditärt fri. En anlagsbärare får paras med en fri hund. Två anlagsbärare får inte kombineras, och en hund som testats som sjuk får inte användas i avel.

prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett fritt DNA-resultat visar att hunden inte har den testade mutationen, men utesluter inte andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför ögonlysning efter 18 månaders ålder och på nytt efter fem års ålder. Be att få se båda föräldrarnas resultat och ålder vid undersökningen.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan flyttas ur sitt normala läge. Det officiella resultatet graderas från 0 till 3, där 0 betyder ett stabilt knä och 1–3 beskriver luxation i stigande grad. Ett officiellt intyg kan utfärdas från 12 månaders ålder. Pudelklubben rekommenderar för toy och dvärg att grad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har 0/0. Detta är en avelsrekommendation, inte samma slags registreringskrav som prcd-PRA. Under 2016–2021 hade 90–95 procent av de officiellt undersökta mindre pudlarna 0/0, men bara en del av årskullarna undersöktes. Siffran beskriver därför de testade hundarna, inte varje toypudel.

Små hundar har också förhöjd risk för tandlossningssjukdom. Vänj valpen vid munhantering och bygg upp till daglig tandborstning. Be veterinären kontrollera bett, tandkött och tandbeläggningar vid ordinarie besök. Dålig andedräkt, blödande tandkött, lösa tänder eller plötsligt ändrat tuggande ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Pudeln är en gammal europeisk ras med Frankrike som hemland i dagens rasstandard. Rasen användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel och som vattenapportör. Det arbetet utfördes främst av den större pudeltypen. Dagens toypudel hade alltså inte samma historiska arbetsroll.

De mindre pudlarna utvecklades främst som sällskapshundar. Under 1800-talet började en dvärgvariant avlas fram ur små exemplar av de större pudlarna, och storleksindelningen ändrades sedan över tid. Toypudeln erkändes fullt ut som egen storleksvariant i Sverige 1990. Den delar rasens äldre ursprung, men toyvariantens svenska historia är betydligt yngre än pudelns vattenhundshistoria.

Alla fyra storlekar följer samma rasstandard, men hälsoråd och registreringsregler behöver ändå kontrolleras för just toy.

## Att leva med rasen

Toypudeln kan trivas i lägenhet eller hus om den får daglig utevistelse, mental aktivering och vila. Viktigare än boytan är om vardagen rymmer promenader, pälsvård, träning och sällskap. En halkfri lekplats, en ostörd bädd och en lösning som hindrar höga hopp kan minska riskerna utan att begränsa normal rörelse.

Ensamhet behöver tränas gradvis när valpen har landat i sitt nya hem. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir trygg. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar mycket. Backa i träningen om hunden börjar vanka, flämta, skälla ihållande, förstöra vid dörren eller inte längre tar en godbit.

Med katt eller annan hund är lugna introduktioner och möjlighet att gå undan viktigare än en generell rasetikett. Skydda en liten valp från hårdhänt lek, separera djuren kring mat och tugg och låt inte en ny hund jaga katt eller smådjur. Vissa blir nära vänner, andra mår bäst av tydliga avstånd.

Pudeln marknadsförs ofta som allergivänlig eftersom den fäller lite synligt hår. Allergener kommer dock bland annat från saliv, hudceller, urin och talgkörtlar, och inga hundar är allergenfria. Den som har allergi bör prata med vården och ta reda på hur hen reagerar på hundar före köp. Pudelpälsen ger ingen garanti.

Inför ett valpköp bör du:

- träffa valpens mamma och se hur hundarna lever och beter sig i vardagen;
- kontrollera båda föräldrarna i Hunddata, särskilt prcd-PRA, patella och ögonlysning, och fråga om hälsa och temperament hos nära släktingar;
- fråga hur stora föräldrarna och vuxna valpar ur tidigare kullar blev i stället för att förlita dig på ord som ”micro” eller en utlovad vikt;
- be uppfödaren visa hur pälsen sköts och förklara vilken rutin valpen redan är van vid;
- läsa veterinärbesiktningsintyget och själv titta på bland annat rörelser, ögon, öron, mun, hud och allmäntillstånd;
- se till att du får registreringsbevis, skriftligt avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som vid leveransen inte är äldre än sju dagar.

Den bästa matchningen är inte automatiskt den allra minsta valpen. Välj en uppfödare som visar officiella resultat, talar öppet om variation och hjälper dig hitta en toypudel som passar ditt hem.

Pudel, toy

The Swedish Kennel Club

The Norwegian Kennel Club

The Danish Kennel Club

The French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Pudel, toy är den minsta varianten av pudel – kvadratisk och elegant med en tät, lockig, nästintill fällfri päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är livlig, känslig och mycket lättlärd, knyter starka band till sina människor, passar bra i ett aktivt inomhusliv och kan med god omvårdnad ofta bli 14–16 år eller äldre.

Tanja Grøn

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Birdmountain Fields

Tyskgårdens

## Snabbfakta

Tysk spets – mittelspitz är den mellanstora varianten av tysk spets. Det är en livlig, vaksam och lättlärd sällskapshund med tydlig familjekänsla och en naturlig benägenhet att uppmärksamma det som händer runt hemmet. Den passar bäst hos någon som uppskattar en alert hund och är beredd att träna lugn och hantera skällande från början.

- **Rasgrupp:** Grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprung:** Tyskland
- **Variant:** En av fem varianter av tysk spets
- **Mankhöjd:** 35 cm med 5 cm avvikelse åt båda håll, alltså 30–40 cm
- **Vikt:** Rasstandarden anger inget bestämt kilogramspann; vikten ska motsvara hundens storlek
- **Päls:** Dubbelpäls med lång, rak täckpäls och kort, tät underull
- **Vardag:** Aktiv och läraktig, med låg jaktlust enligt rasstandarden men tydlig vaksamhet

Mittelspitz är större än kleinspitz och mindre än grosspitz. Det är en egen storleksvariant och ska inte bedömas efter pomeranianens mått eller utseende. För en blivande ägare är ljudnivå, pälsvård och förmågan att ge hunden meningsfull aktivitet viktigare än bostadens storlek.

## Utseende och päls

Tysk spets – mittelspitz ska vara kompakt och kvadratisk: kroppslängden ska motsvara mankhöjden. Huvudet smalnar av mot nosen och ger ett rävliknande intryck. Ögonen ska vara mörka och mandelformade, öronen små, trekantiga och upprättstående. Den yviga svansen bärs högt över ryggen.

Den officiella höjden är 35 cm plus eller minus 5 cm. Det ger ett spann på 30–40 cm, inte 32–36 cm eller andra snävare mått som ibland anges. Standarden har ingen fast idealvikt i kilo. En vuxen hund ska i stället ha en vikt och ett hull som passar höjd, kroppsbyggnad och muskelmassa.

I Sverige är parning tillåten mellan mittelspitz och de närliggande varianterna grosspitz eller kleinspitz. Vid en sådan parning registreras avkomman som den största förälderns variant. Den slutliga storleksregistreringen görs efter officiell mätning när hunden är äldre än 15 månader. Fråga därför hur stora föräldrarna och vuxna nära släktingar faktiskt är.

Pälsen består av två tydliga lager. Täckhåren är långa, raka och ska stå ut från kroppen. Underullen är kort, tjock och tät. Runt hals och skuldror bildar pälsen en krage, och bakbenen har rikliga byxor. Pälsen ska inte vara vågig, lockig eller raggig och får inte se formklippt ut.

Godkända färger är svart, brun, vit, orange och gråschatterad samt flera färger som standarden samlar under ”andra färger”: orange-sobel, crème, crème-sobel, svart med tanteckning, svart och silver, brun med tanteckning och fläckig. En fläckig hund ska ha vit grundfärg och fläckar i en färg som standarden tillåter. Färger som inte beskrivs i standarden är diskvalificerande på utställning.

En genomkamning från huden och ut ungefär en gång i veckan är en praktisk utgångspunkt. När underullen lossnar kan hunden behöva kammas oftare. Pälsen fäller alltså, även om håravfallet ofta märks mest under tydliga fällningsperioder. Börja med hantering tidigt och kontrollera särskilt bakom öronen, i kragen, på benen och under svansen.

Standarden tillåter ett vårdat intryck men inte en formklippt silhuett. Be uppfödaren visa vilka redskap och vilken teknik som fungerar för just den aktuella pälsen innan du överväger en större klippning.

## Temperament och personlighet

En rastypisk mittelspitz är uppmärksam, livlig, tillgiven sin ägare och mycket läraktig. Rasstandarden beskriver också en naturlig misstro mot främmande människor och låg jaktlust. I vardagen märks vaksamheten ofta genom att hunden snabbt reagerar på personer, djur eller ljud utanför hemmet.

Det betyder inte att varje mittelspitz är likadan. SKK:s BPH-analys visar stor variation bland de beskrivna tyska spetsarna. Mittelspitzgruppen var i genomsnitt relativt trygg och visade sällan arga reaktioner i sociala möten, men det fanns hundar som knappt hälsade på främmande och andra som hälsade intensivt. Några beskrivningar avbröts på grund av rädsla. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”, utan hur de reagerar på besökare, plötsliga ljud, hantering och nya miljöer samt hur snabbt de återhämtar sig.

Skällandet är en central vardagsfråga. En mittelspitz som varnar när något händer visar en typisk egenskap för rasen, men ett larm behöver inte fortsätta länge. Belöna lugn, lär in en bestämd plats vid dörren och minska möjligheten att stå och bevaka varje rörelse utanför fönstret. Välj inte rasen om du behöver en hund som nästan aldrig ger ljud ifrån sig.

Rasen kan leva bra med barn när samspelet är lugnt och respektfullt. Små barn och hundar ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Den relativt låga jaktlusten kan underlätta samliv med andra djur, men den garanterar inte att alla individer fungerar med katter eller smådjur. Introducera stegvis och ordna säkra, separata platser.

## Träning och motion

Mittelspitz behöver daglig rörelse och mental aktivering, men inget fast timantal passar alla. En ung hund, en tränad vuxen och en senior behöver olika belastning. Anpassa promenader och aktiviteter efter ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden kommer till ro efteråt.

Rasen kan uppskatta nosework, spår, rallylydnad, agility, freestyle, lydnad och trickträning. En bra vardag behöver inte bygga på tävling, men hunden mår väl av uppgifter där den får nosa, tänka och samarbeta. Variera aktivitet med lugna promenader och planerad vila i stället för att försöka trötta ut hunden med ständig fart.

Prioritera tidigt:

- lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphus
- inkallning och följsamhet trots att rasen vanligen har relativt låg jaktlust
- koppelgående och kontakt i miljöer med människor och hundar
- hantering av tassar, päls, mun och öron
- förmågan att lägga sig och vila när inget ska hända

Belöningsbaserad träning ger hunden tydlig information utan rädsla eller smärta. Fånga och belöna de lugna stunderna, gör rätt beteende lätt att välja och öka störningarna stegvis. Om hunden redan har börjat skälla ska du först skapa avstånd eller skärma av det som utlöser reaktionen; därefter kan du träna ett alternativt beteende.

## Hälsa

Tysk spets – mittelspitz beskrivs som en i grunden frisk och robust ras, men patellaluxation och ärftliga ögonförändringar är två områden som den svenska rasklubben följer. En valpköpare bör be om faktiska undersökningsresultat i stället för att nöja sig med att föräldrarna uppges vara ”hälsotestade”.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge. En del hundar visar inga tydliga symtom, medan andra kan halta eller tillfälligt hoppa över steg med ett bakben. Den svenska rasklubben rekommenderar att båda föräldradjuren har normala knäleder. Be att få se det officiella patellaresultatet för varje förälder och kontrollera hundens identitet i resultatet.

Klubben rekommenderar också ögonlysning utan anmärkning inför avel. En officiell ögonlysning utförs av en veterinär med särskild kompetens och resultatet registreras centralt hos SKK. Undersökningen kan visa kliniska ögonförändringar vid undersökningstillfället, men ett normalt resultat är inte ett löfte om att hunden aldrig får ögonproblem. Fråga även om ögonsjukdomar har förekommit hos äldre nära släktingar.

SKK:s registreringsregler för 2026 har inget särskilt krav på patellaundersökning eller ögonlysning för att registrera en mittelspitzkull. Rasklubbens rekommendationer är alltså mer omfattande än de bindande rasspecifika registreringskraven. En SKK-registrerad valp har därför inte automatiskt två föräldrar med de resultat klubben rekommenderar.

Be uppfödaren visa:

- officiellt patellaresultat för båda föräldrarna
- ögonlysningsresultat med datum och fullständig bedömning
- information om knän, ögon, hud och päls hos vuxna nära släktingar
- BPH-resultat, om föräldrar eller nära släktingar har genomfört beskrivningen

## Historia och ursprung

Tysk spets – mittelspitz är en tysk variant inom FCI-rasen tysk spets. FCI erkände tysk spets definitivt 1957, och den aktuella standarden delar rasen i wolfspitz, grosspitz, mittelspitz, kleinspitz och zwergspitz.

Rasstandarden återger en äldre teori om att tyska spetsar härstammar från stenålderns torvhundar och senare boplatskulturers spetsar. Standarden formulerar det som att rasen ”sägs härstamma” därifrån. Det bör därför läsas som en traditionell bakgrundsbeskrivning, inte som en obruten och fullständigt dokumenterad stamtavla från stenåldern.

Den tyska rasklubben beskriver den mellanstora spetsen som den storlek som länge förekom hos hantverkare, småbrukare och körkarlar, där hunden användes som vaksam gårds- och hemhund. Mittelspitz fick en egen plats i den tyska spetsstandarden 1969. I dag hålls den främst som sällskaps- och aktivitetshund, men vaksamheten finns kvar.

## Att leva med rasen

En mittelspitz kan bo i lägenhet eller hus om den får daglig aktivitet, vila och träning i att förhålla sig lugnt till ljud. I ett lyhört flerfamiljshus är det viktigt att redan före köpet fundera på hur hunden ska hindras från att bevaka trapphus, fönster och ytterdörr hela dagen. En stor trädgård löser inte skällandet och ersätter inte gemensamma promenader eller uppgifter.

Ensamhet måste tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. En vuxen, väl ensamhetstränad hund kan vanligen vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket och en liten valp ska inte lämnas ensam. En hund som blir stressad, skäller ihållande eller inte kan vila behöver kortare steg och mer sällskap.

Räkna med veckovis pälsvård och tätare kamning när underullen fälls. Hanteringsträningen bör omfatta hela hunden, inte bara ryggen. Kontrollera hud, knän, tassar, klor, öron och tänder samtidigt så att förändringar upptäcks tidigt.

Rasen passar dig som vill ha en alert hund som står familjen nära och tycker om att träna, och som accepterar att vaksamheten kräver aktiv vägledning. Den passar sämre om tystnad, mycket lågt aktivitetsbehov eller minimal pälsvård är avgörande. Välj uppfödare efter dokumenterade knä- och ögonresultat, stabila vuxna släktingar och öppen information om skällande och rädslor – inte enbart efter färg eller fluffig valppäls.

Tysk spets – mittelspitz

German Spitz Club of Great Britain

Federation Cynologique Internationale (FCI)

VDH - Verband für das Deutsche Hundewesen (German Kennel Club)

Mellanstor tysk spets med kvadratisk, kompakt kropp, tät dubbelpäls och yvig svans buren över ryggen. Vaksam och skällig som vakthund men samtidigt tillgiven och människoorienterad, med behov av sällskap, träning, mental stimulans och regelbunden pälsvård. I allmänhet robust, långlivad och aktiv.

Mittlines

Heima Poulsen

Susanna Gomez-Sanchez

Australisk terrier

Australian Terrier Club of Great Britain

Australisk terrier är en liten, robust arbetsterrier med sträv, vädertålig päls och en mjuk tofs på huvudet. Den avlades fram i Australien som både skadedjursbekämpare och sällskapshund och är självsäker, livlig, människoorienterad och en hängiven vakthund som behöver måttlig motion samt regelbunden, enkel pälsvård.

Tove Ring

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Lapinlumon

## Snabbfakta

Dvärgpinschern är en liten, aktiv och självsäker sällskapshund som behöver betydligt mer vardagsträning än storleken antyder.

- Rasen kommer från Tyskland och är en egen ras – inte en förminskad dobermann.
- En vuxen dvärgpinscher ska enligt rasstandarden vara 25–30 cm hög och väga 4–6 kg.
- Pälsen är kort, slät och lättskött. Godkända färger i den svenska rasstandarden är rött i olika nyanser samt svart med röda eller rostbruna tantecken.
- Dvärgpinschern är livlig, lättlärd och uppmärksam. Vaktintresset kan märkas som skall på ljud och besökare.
- Dagliga promenader behöver kombineras med nosarbete, lek, problemlösning eller annan mental aktivering.
- I det svenska avelsarbetet ligger fokus på patella, ögon och tandstatus.
- Rasen kan fungera i lägenhet och familj, men bara om aktivitet, ljudträning, ensamhet och varsam hantering får plats i vardagen.

## Utseende och päls

Dvärgpinschern är kompakt och elegant, men ska varken se skör eller dvärgpräglad ut. Kroppen ska vara så kvadratisk som möjligt, med ungefär samma höjd som längd, och den korta pälsen gör konturerna tydliga. Både hanar och tikar har samma standardmått: 25–30 cm i mankhöjd och 4–6 kg i vikt.

Rasen har mörka, ovala ögon och antingen ståndöron eller framåtvikta, V-formade öron. Svansen är naturlig. I Sverige är svanskupering förbjuden.

Rasstandarden beskriver ett harmoniskt, fritt och marktäckande trav med fast rygg. Det höga, överdrivet lyftande frambenssteg som ibland kallas hackney är alltså inte ett svenskt rasideal; det anges tvärtom som ett fel i standarden.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glänsande. Den kräver normalt bara en mjuk borste eller pälshandske då och då och bad när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, hud, öron och tänder så att små förändringar upptäcks tidigt.

I den svenska och internationella FCI-standarden finns två färgvarianter:

- enfärgat hjortrött, rödbrunt eller mörkrödbrunt
- lacksvart med tydligt avgränsade röda eller rostbruna tantecken

Brunt, blått och andra så kallade specialfärger ingår inte i den svenska FCI-standarden. Det är därför klokt att kontrollera vilken standard en uppfödare hänvisar till om en valp marknadsförs med en ovanlig färg.

Dvärgpinschern är både liten och kortpälsad och kan behöva hjälp att hålla värmen i svenskt vinterväder. Anpassa promenadens längd efter hunden, håll den i rörelse och använd ett väl sittande täcke vid kyla om den blir spänd, lyfter tassarna, skakar eller söker värme. Alla hundar behöver alltså inte täcke vid samma temperatur.

## Temperament och personlighet

Dvärgpinschern är typiskt livlig, temperamentsfull, självsäker och uppmärksam. Den vill ofta vara nära familjen, lär sig snabbt och märker små förändringar i omgivningen. Samma egenskaper kan göra rasen rolig att träna och krävande att leva med: en hund som snabbt upptäcker rätt belöning upptäcker också snabbt vilka ljud, dörrar och rörelser som brukar få människor att reagera.

Vaktintresset bör tas på allvar utan att förstärkas. En dvärgpinscher kan varna när någon kommer, men målet i ett hem med grannar bör vara att hunden kan registrera ljudet och sedan återgå till vila. Träna därför tidigt på dörrsignal, besök och ljud i trapphus. Belöna lugn innan skallet har hunnit bli en lång kedja.

Svenska beteendebeskrivningar ger en mer nyanserad bild än etiketter som ”tuff” eller ”envis”. I resultaten från BPH, Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, syns bland annat nyfikenhet, engagemang för mat och intresse för den egna leksaken. Många av de beskrivna hundarna var mindre intresserade av att hälsa på eller leka med främmande personer än med människor de kände. Resultaten gäller dock de hundar som deltog, inte varje dvärgpinscher. När du väljer valp är föräldrarnas och nära släktingars faktiska vardagsbeteende viktigare än en allmän rasbeskrivning.

Rädsla, aggressivitet eller ständig stress ska inte avfärdas som typisk ”stor hund i liten kropp”. En trygg dvärgpinscher får gärna ha integritet och vara avvaktande, men ska kunna återhämta sig och fungera i sin vardag.

## Träning och motion

Dvärgpinschern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men ett visst antal minuter passar inte alla. Ålder, hälsa, tempo, underlag och vad hunden får göra spelar större roll än en siffra. En lugn nospromenad, några korta träningspass och lek kan ge mer än en lika lång, stressig runda utan möjlighet att undersöka omgivningen.

En bra vardag innehåller en blandning av:

- promenader där hunden får nosa och röra sig i varierad miljö
- korta pass med kontakt, följsamhet, inkallning och koppelträning
- sökövningar, problemlösning eller tricks
- lek med tydlig start och avslutning
- ostörd återhämtning och träning på att kunna varva ner

Träna vänligt och konsekvent. Korta pass, tydliga uppgifter och belöningar som hunden verkligen uppskattar brukar fungera bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Bygg inkallningen stegvis i långlina och träna i svårare miljö först när hunden lyckas i en lugnare. Använd koppel där trafik, öppna dörrar eller avsaknad av staket gör ett snabbt misstag farligt.

Vänj valpen tidigt vid kloklippning, mun- och tandkontroll, sele, täcke och att bli lyft på ett säkert sätt. Lägg också in passivitet. En hund som bara får mer fart när den blir uppvarvad lär sig inte automatiskt att koppla av.

## Hälsa

Dvärgpinschern beskrivs som en förhållandevis frisk ras, men svenska valpköpare bör särskilt kontrollera patella, ögon och tänder. Det är de områden som den svenska rasklubbens avelsstrategi från 2025 prioriterar.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge och kan ge hälta eller smärta. Rasklubben rekommenderar att avelsdjur är officiellt patellaundersökta utan anmärkning efter tolv månaders ålder. Be att få se resultatet för båda föräldrarna och kontrollera att det är registrerat, inte bara muntligt uppgivet.

För ögon rekommenderas ögonlysning före avel. Vid första undersökningen ska hunden vara minst ett år, och vid parningen bör resultatet helst inte vara äldre än tre år. En anmärkning behöver bedömas enligt veterinärens avelsrekommendation; ”undersökt” betyder därför inte automatiskt samma sak som ”utan fynd”.

Tandhälsa är ett tydligt förbättringsområde. I rasklubbens hälsoenkät med 298 anonyma svar uppgav 33 procent problem med tandsten och 14 procent tandlossning. Svaren bygger på ägarnas egna uppgifter och visar därför inte hur vanligt problemen är i hela rasen. De visar ändå varför tandvård inte bör behandlas som en detalj. Borsta tänderna, helst dagligen, och vänj valpen gradvis vid hanteringen. Under tandbytet omkring fem till sex månaders ålder bör du kontrollera att mjölktänder inte sitter kvar och påverkar det permanenta bettet.

Fråga även uppfödaren om hälsa och livslängd i nära släkt, hur tandstatusen ser ut och om föräldrarna har genomfört BPH eller MH, Mentalbeskrivning hund. Ingen undersökning garanterar en problemfri hund, men dokumenterade resultat gör risken lättare att bedöma.

## Historia och ursprung

Dvärgpinschern är en tysk pinscherras med bakgrund som råttjägare och vakthund, inte en nedavlad dobermann. Likheten i silhuett och svart-röd teckning har skapat missförståndet, men rasstandarden beskriver dvärgpinschern som en förminskad avbild av pinschern.

Små släthåriga pinschertyper har gamla rötter i Tyskland. Den mer organiserade utvecklingen av rasen som vi känner den i dag tog fart under 1870-talet, och den tyska pinscherklubben bildades 1895. Dvärgpinschern förekom redan i stort antal kring sekelskiftet 1900; den tyska stamboken från 1925 innehöll omkring 1 300 registrerade individer.

Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1905. I dag är rasen främst sällskapshund, men historien märks fortfarande i vaksamheten, snabbheten och intresset för att undersöka små rörelser i omgivningen.

## Att leva med rasen

Dvärgpinschern kan leva bra i både lägenhet och hus, men ett litet format gör inte vardagen självgående. I lägenhet blir ljudträning, planerad aktivering och förmågan att vila särskilt viktiga. En trädgård kan underlätta rastning, men ersätter inte promenader, miljöträning eller kontakt med ägaren.

Ensamhet är en träningsfråga och varierar mellan individer. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och öka tiden när den kan vara lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men arbete utanför hemmet en hel dag kräver en annan lösning. Backa träningen om hunden skäller, ylar, vandrar eller visar annan oro.

Med barn kan rasen bli en fin familjehund när en vuxen leder samspelet. Dvärgpinschern är liten nog att skadas om den tappas, trampas på eller lyfts fel. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Barnets ålder är mindre avgörande än familjens förmåga att respektera hundens signaler.

Möten med andra hundar ska vara lugna och kontrollerade. Samlevnad med katt beror på individerna och hur introduktionen görs. Med gnagare, fåglar och andra mycket små djur behövs särskild försiktighet eftersom rasens bakgrund som råttjägare fortfarande är relevant; lämna dem inte tillsammans utan säker avskiljning.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än annonsen. Be om registrerade resultat för patella och ögon, fråga om tandstatus och BPH eller MH, och träffa gärna mamman och andra vuxna släktingar. Be uppfödaren beskriva hur hundarna reagerar på besök, ljud och hantering och hur lätt de kommer till ro igen. Den bästa matchningen är inte den valp som verkar modigast i fem minuter, utan den som har goda förutsättningar att trivas i det liv du faktiskt kan erbjuda.

Dvärgpinscher

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Dvärgpinscher är en liten, kvadratiskt byggd och muskulös sällskapshund av dvärghundstyp med kort, slät, lättskött päls som fäller lite och ett högt, livligt steg. Den är energisk, djärv och uppmärksam – en tillgiven men självständig följeslagare och en effektiv liten vakthund som trivs bäst med aktiva ägare som engagerar sig i den.

Per Ivar Aasdalen

## Snabbfakta

Boxer är en social, energisk och fysiskt stark brukshund som trivs bäst när den får vara en aktiv del av familjens vardag. Rasen passar dig som vill lägga tid på gemensam motion, träning och lek varje dag – och som uppskattar en uttrycksfull hund med mycket närhet och initiativ.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Användning:** Bruks-, sällskaps- och vakthund
- **Storlek:** hanar 57–63 cm och omkring 30 kg; tikar 53–59 cm och omkring 25 kg
- **Päls:** mycket kort, gul eller tigrerad med svart mask; vita tecken kan förekomma
- **Aktivitetsnivå:** hög, med behov av både fysisk motion och meningsfulla uppgifter
- **Livslängd:** ungefär 9–11 år är ett grovt riktmärke

Det viktigaste är inte om du tycker om boxerns utseende, utan om du vill leva med en livlig och kraftfull hund som behöver vägledning. I en aktiv vardag kan boxern bli en nära, lekfull och arbetsvillig följeslagare. Den passar sämre för den som söker en lågaktiv och självständig hund.

## Utseende och päls

Boxer är en medelstor, kompakt hund med kvadratisk kroppsform, kraftig benstomme och tydlig muskulatur. Den ska se atletisk ut utan att vara tung eller klumpig. Huvudet är rastypiskt med en bred nos, svart nosparti och naturligt underbett. Nosen är kort, men proportionerna ska vara balanserade och näsborrarna öppna; ett extremt kort nosparti är inte ett mål.

Hanar är normalt 57–63 cm i mankhöjd och väger omkring 30 kg. Tikar är 53–59 cm och väger omkring 25 kg. Det är tillräckligt mycket hund för att koppeldragande, hoppande och stökiga hälsningar ska bli svåra att hantera om träningen skjuts upp.

Pälsen är kort, hård, blank och tätt liggande. Grundfärgen är gul i olika nyanser eller tigrerad, alltid med svart mask. Mindre vita tecken kan finnas. Helt eller övervägande vita hundar förekommer, men vit färg är inte godkänd i rasstandarden. När du väljer hund är hälsa och temperament viktigare än färgteckningen.

Pälsvården är enkel. Borsta under fällningsperioder, bada vid behov och torka tassarna efter blöta promenader. Den korta pälsen gör det lätt att se huden, så passa på att kontrollera rodnad, klåda, sår och nya knölar. Inspektera även öron, klor och tänder regelbundet. Klor ska klippas när de blir för långa, och ihållande hud- eller öronbesvär bör bedömas av veterinär.

## Temperament och personlighet

En rastypisk boxer är social, alert, nyfiken och lekfull. Den söker gärna kontakt och vill vara med där familjen är, samtidigt som den har den vaksamhet och självsäkerhet som hör till en brukshund. Många behåller ett ungdomligt och fysiskt leksätt långt upp i vuxen ålder.

Boxer kan fungera mycket bra i en aktiv barnfamilj, men ”bra med barn” är aldrig en garanti för en enskild hund. Rasen är stark, snabb och ofta yvig när den blir glad. Små barn kan vältas av misstag, och lek mellan hund och barn ska alltid övervakas av en vuxen. Träna tidigt på lugna hälsningar, att gå till sin plats och att kunna avbryta lek.

Förhållandet till andra hundar varierar. Svenska Kennelklubben lyfter att aggression mot andra hundar förekommer inom rasen, och hundmöten är en vardagsutmaning för en del boxerägare. Det betyder inte att boxer generellt är osocial. Det betyder att du bör ta kontrollerad social träning, koppelhantering och förmågan att välja bort andra hundar på allvar. Matcha lekkompisar efter individ och lekstil; boxerns kroppsliga lek kan bli för intensiv för små eller försiktiga hundar.

Vissa boxrar är öppna mot främlingar, andra mer avvaktande. Tidig och genomtänkt miljöträning ger hunden erfarenhet av människor, platser, underlag och vardagsljud utan att varje möte måste bli en hälsning. Målet är en trygg hund som kan vara neutral när situationen kräver det.

## Träning och motion

Boxer behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Enbart korta rastningsrundor räcker inte för en frisk vuxen hund, men samma tidsmål passar inte alla. Ålder, kondition, temperatur, andning och hälsa ska styra belastningen. Bra veckor innehåller en blandning av promenader i varierad miljö, fri rörelse på säker plats, lek och uppgifter som spår, sök, lydnad eller andra hundsporter.

Använd belöningsbaserade metoder. Belöna det du vill se mer av med mat, lek eller social kontakt och lägg upp övningen så att hunden kan lyckas. Hårda eller skrämmande metoder behövs inte. Korta, fokuserade pass fungerar ofta bra för en livlig hund, men det viktigaste är variation och en tydlig vardagsrutin.

Prioritera sådant som gör en stark hund lätt att leva med:

- gå i koppel utan att dra
- komma på inkallning och kunna avbryta lek
- passera hundar och människor med kontakt
- hälsa med fyra tassar i marken
- lämna föremål och vänta vid dörrar
- varva aktivitet med lugn på en bestämd plats

Just koppelgående, inkallning, hundmöten och vilda hälsningar återkom som utmaningar i Svenska Boxerklubbens ägarenkät 2025. En valp- eller unghundskurs ger därför praktisk hjälp tidigt. Anpassa motionen under uppväxten och öka längd och intensitet stegvis i stället för att göra den unga hunden till löp- eller cykelpartner direkt.

## Hälsa

När du väljer boxer och uppfödare behöver du granska hälsan noga. Inom rasen förekommer bland annat höftledsdysplasi, spondylos, renal dysplasi, knäledsproblem hos äldre hundar samt hudbesvär och allergier. Hjärtsjukdomar och tumörsjukdomar är också viktiga områden i rasens avelsarbete. En svensk studie av försäkrade hundar fann dessutom en tydligt förhöjd risk för mastcellstumör hos boxer.

Boxer är kortnosad, men alla boxrar har inte andningssjukdomen BOAS. Se ändå inte tydliga andningsljud, ansträngd andning, dålig återhämtning eller värmekänslighet som normal rasvariation. Rasen omfattas av de särskilda utställningsanvisningar som uppmärksammar andning, noslängd och hud. Sedan maj 2026 kan boxer också genomföra det standardiserade andningstestet RFG-S i Sverige. Testet kan ge mer information om hundens andning, men är inte ett generellt obligatoriskt avelskrav för boxer.

Be en uppfödare förklara resultaten, inte bara säga att föräldrarna är ”testade”:

- Kontrollera föräldrarnas officiella HD-resultat och fråga hur kombinationens HD-index ser ut. Svenska Boxerklubbens strategi återger SKK:s rekommendation att kullens beräknade index bör ligga över 100.
- Se föräldrarnas MH-resultat och fråga hur nära släktingar fungerar i vardagen.
- Fråga efter hjärtundersökning. Boxerklubben rekommenderar auskultation av specialist eller Doppler/ultraljud på båda föräldradjuren.
- Fråga efter spondylosröntgen gjord efter 24 månaders ålder, vilket rasklubben rekommenderar.
- Fråga om RFG-S har genomförts och lyssna själv på hundarnas andning i vila och efter lätt aktivitet.
- Be uppfödaren berätta om cancer, njursjukdom, hudproblem, knän och livslängd hos nära släktingar.

Håll hunden slank och bygg kondition gradvis. Sök veterinär vid återkommande klåda, ovanligt stor törst eller urinering, nytillkomna eller förändrade knölar samt tydliga andningsbesvär. Tidiga kontroller kan inte ta bort den genetiska risken, men de ger bättre förutsättningar att upptäcka problem i tid.

## Historia och ursprung

Boxer utvecklades i Tyskland ur lokala hundtyper under 1800-talet. Den närmaste dokumenterade föregångaren är Brabanter Bullenbeisser, en tysk bulldoggtyp som arbetade med jägare. Hundens uppgift var att gripa och hålla fast vilt som drivits fram tills jägaren hann fram, vilket förklarar betydelsen av den breda nosen och de kraftiga käkarna.

Den moderna boxern blev en mångsidig bruks-, vakt- och sällskapshund. Den första rasstandarden publicerades 1902. Ursprunget till namnet boxer är däremot inte säkert fastställt, så förklaringen att namnet skulle komma från hur hunden använder framtassarna i lek bör ses som en berättelse snarare än ett dokumenterat faktum.

Rasens bakgrund märks fortfarande i arbetslust, vaksamhet och vilja att samarbeta. En modern boxer behöver inte träna en viss gren, men den mår väl av att regelbundet få lösa uppgifter tillsammans med sin förare.

## Att leva med rasen

Boxer kan bo i lägenhet, radhus eller villa; det avgörande är vardagsplanen, inte bostadens golvyta. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, träning och miljöombyte. Inomhus behöver hunden lära sig att koppla av, annars riskerar familjen att få en stor och uppvarvad hund som ständigt hittar egna aktiviteter.

Ensamhet måste tränas gradvis. SKK nämner att vissa boxrar har svårt att lämnas ensamma, så planera för hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagarna är långa. Jordbruksverkets allmänna råd är att vuxna hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare. Sex timmar är tidsintervallet i rådet, inte ett besked om att varje boxer mår bra av att vara ensam så länge.

Planera också efter väder. Boxerns korta päls ger begränsat skydd i kyla, medan det korta nospartiet kräver extra uppmärksamhet i värme. Hundar som har BOAS kan ha svårare att reglera kroppstemperaturen. Lägg därför tyngre aktivitet till svalare tider under varma dagar, erbjud vatten och skugga och avbryt om andningen eller återhämtningen avviker från det normala. I kyla får du se på hur hunden rör sig, om pälsen är våt och om den visar obehag när du avgör om ett täcke behövs.

Boxer passar bäst när familjen kan svara ja på fyra frågor: Vill vi aktivera hunden varje dag? Kan vi träna lugn och vardagslydnad konsekvent? Har vi en hållbar lösning för ensamhet? Är vi beredda att granska hälsa och andning lika noga som temperament och utseende? Om svaret är ja kan rasens energi, humor och starka kontaktvilja bli dess största tillgångar i vardagen.

Boxer

The Boxer Club UK

Boxer Klub e.V. Germany

Svenska Boxerklubben (Swedish Boxer Club)

Boxer är en medelstor till stor, atletisk hund med kort päls och ett uttrycksfullt, brett huvud. Den är livlig, lekfull och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen och är ofta varsam mot barn. Energisk och beskyddande behöver den konsekvent träning, daglig motion och mental stimulans.

Jiao-Jiao's

Lea Madeleine Kristiansen

## Snabbfakta

Jack russell terrier är en liten, erkänd terrierras med stor arbetslust och tydlig jaktbakgrund. Den passar bäst hos den som vill träna aktivt, kan hantera jaktintresse i vardagen och samtidigt lär hunden att komma till ro. Liten storlek betyder alltså inte små behov.

- **Ursprung:** England; rasen utvecklades vidare i Australien
- **Användning:** grythund och sällskapshund
- **Ideal mankhöjd:** 25–30 cm
- **Ungefärlig vikt enligt rasstandarden:** cirka 5 kg vid 25 cm och 6 kg vid 30 cm
- **Päls:** slät, raggig (broken) eller sträv; vitt ska dominera, med svarta och/eller rödgula tecken
- **Typiska drag i rasstandarden:** livlig, alert, aktiv, modig, vänlig och trygg i sig själv
- **Viktigt för ägaren:** jaktinstinkt, inkallning, vardagslugn och meningsfull aktivering behöver tas på allvar

Jack russell terrier och parson russell terrier är två olika raser. Parson är högre och mer kvadratiskt byggd, medan jack russell är lägre och något längre i kroppen. Det är därför bättre att kontrollera hundens registrerade ras än att gå efter utseendet eller använda namnen som synonymer.

## Utseende och päls

Jack russell terrier ska vara stark, smidig och rektangulär – kroppen är något längre än hunden är hög. Idealhöjden är 25–30 cm, och rasstandardens viktangivelse motsvarar ungefär ett kilo per fem centimeter mankhöjd. Det är en proportion i standarden, inte en bantningstabell: en enskild hunds lämpliga vikt bedöms också utifrån kroppsbyggnad, muskelmassa och hull.

Bröstkorgen ska vara djupare än den är bred och ha en omkrets på ungefär 40–43 cm bakom armbågarna. Den relativt smidiga bröstkorgen hänger ihop med rasens ursprungliga arbete under jord. Helheten ska vara funktionell och rörlig, inte tung eller överdriven.

Rasen har tre pälslag:

- **Slät päls** ligger tätt mot kroppen och kräver normalt enkel borstning för att få bort lösa hår och smuts.
- **Raggig (broken) päls** är ett mellanting, med längre sträva hår på delar av kroppen.
- **Sträv päls** har sträv ytterpäls och underull och behöver trimmas för hand när den är mogen.

Raggig och sträv päls bör trimmas, inte maskinklipas. När gamla hårstrån klipps av i stället för att plockas bort kan pälsens struktur och skydd mot väta och smuts försämras. Be en van trimmare visa hur just hundens päls ska skötas; behovet följer pälsens mognad och kvalitet, inte ett universellt veckoschema. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och tänder regelbundet.

## Temperament och personlighet

Jack russell terrier är i grunden en livlig, vaken och självsäker arbetsterrier som också ska vara vänlig. Rasen avlades för att fatta egna beslut nära vilt, och samma självständighet kan i ett hem märkas som initiativförmåga, envishet och snabb reaktion på rörelse eller ljud. Jaktintresset finns kvar även hos hundar som enbart hålls som sällskap.

Rasbeskrivningen är ett ideal, inte ett löfte om varje individ. Temperament påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa, miljö och träning. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”. Be att få möta minst tiken, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, hundmöten, plötsliga ljud, hantering och vila, och ta reda på vad uppfödaren avlar för – jakt, hundsport eller främst sällskap.

BPH kan ge strukturerad information om hur en enskild hund reagerade i en standardiserad beskrivning, men det är inget godkänd-eller-underkänd-test och garanterar inte valpens framtida beteende. Äldre svenska rasunderlag byggde dessutom på för få beskrivna jack russell terrier för säkra slutsatser om hela rasen. För en valpköpare är resultat för föräldrar och släktingar därför mer användbara än svepande påståenden om rasens genomsnitt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill lära sig, gå kurs och arbeta konsekvent med belöningsbaserad träning. Den är ett sämre val för den som främst söker en liten, okomplicerad hund som automatiskt kan gå lös eller nöjer sig med korta rastningar.

## Träning och motion

En jack russell behöver daglig rörelse, nosarbete, problemlösning och möjlighet att varva ner, men det finns inget korrekt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, miljö och aktivitetens intensitet avgör belastningen. En lugn skogspromenad med nosande, ett genomtänkt träningspass och återhämtning kan ge mer än lång, ensidig bollkastning.

Bygg vardagen kring flera sorters aktivitet: promenader i varierad terräng, sök eller spår, korta träningspass, kontrollerad lek och uppgifter där hunden får använda nos och kropp. Hundsporter som agility, nosework och viltspår kan passa många individer, men träningsmängden ska stegras gradvis. För valpar bör underlag, tempo, lek och vila anpassas efter individen; den ofta upprepade femminutersregeln har inget vetenskapligt stöd.

Prioritera dessa färdigheter tidigt:

- kontakt och följsamhet trots dofter och rörelse
- inkallning samt en separat stoppsignal
- att släppa föremål och avbryta aktivitet
- lugn koppelgång och neutrala hundpassager
- hantering av tassar, mun, öron och päls
- att gå till en bädd och koppla av
- ensamhet i mycket små, trygga steg

Jaktinstinkten gör att löshet aldrig bör bygga på hopp. Träna först i inhägnat område och använd långlina där det är säkert tills hunden kan vända bort från störningar och svara på signaler med hög tillförlitlighet. Även en vältränad hund kan behöva koppel nära vilt, trafik och andra risker. Belöningsbaserad träning med tydliga regler ger hunden information om vad den ska göra och hjälper till att bevara samarbete när aktivitetsnivån stiger.

## Hälsa

Svenska Kennelklubben anger att rasen inte har några kända rassjukdomar men att patellaluxation förekommer. Det betyder inte att varje hund drabbas eller att rasen saknar all annan sjukdom; det betyder att en seriös hälsogenomgång bör utgå från dokumenterade resultat och den aktuella familjen, inte från en lång osorterad diagnoslista.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin rekommenderas att hundar som används i avel undersöks för patella och ögonlyses. För ögon är rekommendationen undersökning före avel, därefter vart tredje år och en gång efter åtta års ålder. Det är avelsrekommendationer – formulera dem inte som om varje undersökning vore ett generellt registreringskrav eller en garanti för friska valpar.

Inför valpköp, be om föräldrarnas registrerade namn och nummer och kontrollera själv:

- vem som utfört undersökningen
- datumet för patella- och ögonundersökningen
- det faktiska resultatet, inte bara beskedet ”testad”
- om nära släktingar haft återkommande knä-, ögon- eller andra hälsoproblem
- föräldrarnas ålder och om äldre hundar i släkten följts upp

Ett normalt resultat minskar osäkerheten kring just det som undersökts men är ingen livslång garanti. Håll hunden i lämpligt hull, bygg kondition gradvis och kontakta veterinär vid exempelvis återkommande hälta, smärta, förändrad syn eller tydliga beteendeförändringar.

## Historia och ursprung

Jack russell terrier har sitt ursprung i 1800-talets England och förknippas med prästen John Russell. Han utvecklade foxterrier som kunde följa foxhounds och gå ner i gryt för att få räv och annat vilt att lämna sitt gömställe. Arbetsuppgiften krävde en liten, rörlig, modig och självständig hund.

Ur närbesläktade linjer växte två typer fram. Den högre och mer kvadratiska typen blev parson russell terrier; den lägre och något längre typen blev jack russell terrier. Rasen har alltså engelskt ursprung, men Australien anges som landet där den utvecklades vidare och där ett viktigt standardarbete gjordes. Svenska Kennelklubben godkände jack russell terrier 2001.

Historien förklarar flera egenskaper som fortfarande märks: den funktionella storleken, den rörliga kroppen, förmågan att fatta egna beslut och intresset för att söka och följa vilt. De egenskaperna kan bli en tillgång i träning och hundsport, men behöver styras i en modern vardag.

## Att leva med rasen

Att leva med en jack russell fungerar bäst när hemmet kombinerar aktivitet med tydliga rutiner för vila, säkerhet och självkontroll. Rasen kan bo i lägenhet; bostadens storlek är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och lär sig att inte reagera på varje ljud i trapphus eller utanför fönstret. Träna lugn och ljudneutralitet innan skall har hunnit bli en vana.

Med barn krävs samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet, och hunden ska ha en skyddad viloplats där den inte störs. Barn ska inte ta mat eller leksaker, bära hunden eller följa efter den när den går undan. Rasens snabbhet och intensitet gör lugna, korta möten bättre än vild lek utan pauser.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och bör byggas genom gradvisa, kontrollerade introduktioner. Tidig vana kan hjälpa men tar inte bort jaktinstinkten. Kaniner, gnagare och andra smådjur behöver hållas helt säkert åtskilda; välj inte rasen med antagandet att träning garanterar fredlig samvaro. Även i ett flerhundshem behövs separata viloplatser och möjlighet att hantera resurser utan konkurrens.

Ensamhet ska läras in stegvis när hunden redan känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta frånvarostunder och öka först när hunden kan vara lugn. En stängd bur får inte användas som vanlig viloplats eller för att stänga in hunden i hemmet i Sverige. Ordna i stället en bekväm bädd eller ett tillräckligt stort, säkert utrymme där hunden kan röra sig och själv välja viloplats.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på tre frågor: Kan vi ge hunden meningsfull aktivitet varje dag? Kan vi hantera jaktintresse med träning, koppel och säkra miljöer? Kan vi erbjuda ostörd återhämtning och konsekventa regler utan hårda metoder? Om svaret är ja kan jack russell terrier bli en mycket engagerad träningskamrat och sällskapshund – men den blir sällan en passiv liten hund vid sidan av livet.

Jack russell terrier

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Jack russell terrier: liten, kompakt och energisk rävjakts-terrier med modig och intelligent läggning. Behöver 1–2 timmars motion dagligen plus mental stimulans. Övervägande vit med tre olika pälstyper, stark lust att gräva och jaga. Mycket tillgiven sin familj men krävande och olämplig för mycket stillsamma hem.

Linton Jack's

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Falkøen

## Snabbfakta

Affenpinscher är en liten, tysk sällskapshund med stor vaksamhet, tydlig egen vilja och stark anknytning till sina människor. Den passar bäst hos någon som vill ha en aktiv vardagskamrat i litet format och som uppskattar humor och initiativförmåga, men samtidigt kan träna lugnt och konsekvent.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** grupp 2, schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar
- **Användning:** sällskapshund
- **Mankhöjd:** 25–30 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** cirka 4–6 kg
- **Kroppsform:** kompakt och så kvadratisk som möjligt
- **Päls:** hård och tät; längre, sträv behåring formar ögonbryn, skägg och den karakteristiska inramningen av huvudet
- **Färg enligt svensk FCI-standard:** rent svart med svart underull

Storleken gör affenpinschern lätt att ta med, men den är inte en passiv knähund. Den behöver promenader, nosarbete, inlärning och möjlighet att vara delaktig. Valpar och unghundar kan vara särskilt livliga.

## Utseende och päls

Affenpinschern ska vara liten, strävhårig och kompakt, med ett ansiktsuttryck som har gett rasen dess namn. De mörka, ganska runda ögonen, den utskjutande underkäken och den sträva behåringen runt ansiktet skapar det så kallade aplika uttrycket. Kroppslängden bör ungefär motsvara mankhöjden.

Det korta nospartiet ska vara rakt, inte uppsvängt, och näsborrarna ska vara väl öppna. Ett extremt tillplattat ansikte är alltså inte ett mål. Underkäken ligger framför överkäken, men hörntänder, framtänder och tunga ska inte synas när munnen är stängd.

Den svenska FCI-standarden anger rent svart päls med svart underull. Historiska beskrivningar nämner flera färger, och enstaka valpar kan fortfarande födas i andra färger, men det ändrar inte vilken färg som anges i dagens standard.

Pälsen är förhållandevis lätt att sköta men ska trimmas, vanligen några gånger om året. Då tas mogen päls bort så att den hårda strukturen och silhuetten kan bevaras. Mellan trimningarna behöver pälsen kammas igenom efter behov, särskilt i skägg, benhår och andra ställen där tovor kan bildas. Kontrollera också att de sträva håren runt ögonen inte ligger och irriterar.

Pälstypen gör inte affenpinschern allergifri. Det finns inga allergifria hundraser, och hundallergen finns framför allt i hud och saliv. Den som har allergi behöver därför bedöma den enskilda hunden och sin egen reaktion, inte gå efter pälstypen ensam.

## Temperament och personlighet

Affenpinschern är typiskt tillgiven, vaksam, modig och envis. Den vill ofta vara nära familjen och lägger snabbt märke till sådant som förändras i omgivningen. Mot främmande människor kan den vara reserverad. Låt hunden ta kontakt i egen takt i stället för att pressa fram en hälsning.

Vaksamheten kan märkas som skall när någon kommer, när det hörs ljud i trapphuset eller när något oväntat händer. Hur mycket en hund skäller varierar, och det går inte att lova en tyst affenpinscher. Belöna lugn, lär in ett tydligt alternativ till att fortsätta larma och ordna vardagen så att hunden inte ständigt behöver bevaka fönster eller ytterdörr.

Rasstandarden beskriver önskat temperament. I den publicerade RAS som gäller 2021–2026 var dock för få svenska affenpinscher BPH- eller MH-beskrivna för att ge en tillförlitlig bild av rasens mentalitet. Påståenden om att alla individer är exempelvis orädda, mycket sociala eller särskilt skälliga går därför längre än det redovisade underlaget. När du väljer valp är föräldrarnas beteende i vardagen mer användbart än svepande löften om rasen.

Relationen till andra hundar beror på individ, erfarenheter och introduktion. Rasen kan vara självsäker i möten och behöver lära sig att passera och umgås utan att tränga sig på. Dess historiska arbete mot råttor och möss gör också att man inte bör förutsätta att den kan gå lös med små sällskapsdjur. Om det redan finns katt i hemmet behövs lugna introduktioner, säkra reträttvägar och uppsikt; rashistoriken kan inte förutsäga hur den enskilda hunden reagerar.

## Träning och motion

Affenpinschern behöver daglig fysisk aktivitet och mental sysselsättning, men behovet kan inte uttryckas som ett enda exakt minutantal för alla. Anpassa promenader, lek och träning efter ålder, hälsa, väder och individ. Det viktiga är en varierad vardag där hunden får röra sig, undersöka och använda huvudet.

Nosework, personspår, sökövningar och rallylydnad kan passa rasens nyfikenhet och arbetslust. En vanlig promenad blir mer givande om hunden ibland får följa dofter, hitta utlagda föremål eller lösa en enkel uppgift. Lägg gärna in säkra övningar för balans och kroppskontroll i stället för att bära hunden förbi allt den tryggt kan hantera själv.

Träna med belöningar och öka svårigheten stegvis. Korta, varierade pass brukar vara lättare att lyckas med än många monotona upprepningar. Lägg extra arbete på inkallning, följsamhet och att kunna avbryta ett intresse, men behandla aldrig en inkallning som en garanti nära trafik eller smådjur.

Vaksamhet och självständighet blir mest hanterbara när hunden tidigt får öva på vardagssituationer: besök, dörrljud, hundmöten, hantering och vila trots aktivitet omkring den. Hårda korrigeringar riskerar att skapa konflikt eller osäkerhet och behövs inte för att sätta tydliga gränser.

## Hälsa

Affenpinschern beskrivs som en förhållandevis frisk ras, men den lilla svenska populationen gör att säkra slutsatser om förekomst är svåra. En klok valpköpare granskar därför både officiella resultat och hälsan hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor i stället för att nöja sig med att rasen kallas frisk.

Andning är ett aktuellt kontrollområde. Affenpinschern har ett kort nosparti, men standarden kräver väl öppna näsborrar. Sedan maj 2026 kan resultat från BOAS-gradering enligt RFG-Scheme registreras centralt hos SKK för rasen. Undersökningen bedömer hundens andning före och efter ett kort belastningsmoment. Central registrering innebär för närvarande inte att undersökningen är ett krav före avel. Fråga ändå om föräldrarnas andning, ork, återhämtning och eventuell RFG-gradering. Tydliga andningsmissljud, ansträngd andning, blåaktiga slemhinnor, svimning eller påtaglig värmekänslighet ska inte avfärdas som normalt för rasen.

Patellaluxation, där knäskålen kan förskjutas, är ett annat område som följs. Rasens nuvarande RAS redovisar äldre och begränsade underlag: av 90 hundar som hade registrerad patellaundersökning i SKK-data 2011–2018 hade fem en anmärkning, medan 19 av 172 svarande i en separat ägarenkät uppgav patellaluxation. Siffrorna är inte ett aktuellt mått på risken för varje valp, men de ger goda skäl att fråga om officiell patellastatus och knäproblem i släkten.

RAS lyfter även valpningssvårigheter och valpar som dör före registrering som viktiga avelsfrågor. Underlaget är inte tillräckligt aktuellt för att ange en säker frekvens. Fråga därför hur tiken och hennes nära släktingar har valpat, om kejsarsnitt har behövts och hur tidigare kullar har utvecklats. Be också uppfödaren förklara hur kombinationen bidrar till genetisk variation i den lilla populationen.

Sköt tänderna från valpåldern och låt veterinär bedöma hälta, återkommande luftvägsljud, ögonirritation eller andra symtom. En lista över möjliga diagnoser ersätter aldrig undersökning av den enskilda hunden.

## Historia och ursprung

Affenpinschern är en gammal tysk ras som utvecklades ur strävhårig pinscher. Hundar av liknande typ finns avbildade i äldre europeisk konst, och rasen registrerades första gången i Tyskland 1879. Vid tiden kring år 1900 var den en populär dvärghund.

I Sydtyskland hölls den som sällskapshund, men källorna beskriver också en liten gårdsvakt som uppmärksammade främmande och tog råttor och möss i trånga utrymmen. Den bakgrunden hjälper till att förklara rasens vaksamhet, snabba reaktioner och intresse för sök och problemlösning, men den bestämmer inte varje modern individs beteende.

Rasen förekom i Sverige i små omgångar under 1900-talet utan att få en varaktig population. År 1986 importerades två hundar från Tyskland, och från den återintroduktionen etablerades rasen på nytt i landet.

## Att leva med rasen

Affenpinscher kan bo bra i lägenhet eller hus. Bostadens storlek är mindre avgörande än om hunden får promenader, aktivering, vila och närhet. I ett lyhört flerfamiljshus behöver man däremot ta höjd för rasens vaksamhet och träna på ljud utanför dörren innan skällandet blir en vana.

Ensamhet måste läras in gradvis när hunden är trygg i hemmet. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden kan vara lugn. En liten valp kan inte lämnas ensam, och även vuxna individer skiljer sig tydligt åt i vad de klarar. Rasen är starkt familjeorienterad, så planera vardagen utifrån den hund du faktiskt har i stället för ett utlovat antal timmar.

Med barn gör den lilla kroppen varsamhet extra viktig. Små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en ostörd viloplats. Barn ska inte bära hunden, störa den när den äter eller sover eller hålla fast den för att kramas. En respektfull familj kan fungera bra, men vuxna bär hela ansvaret för både hundens behov och barnens säkerhet.

Innan valpköp bör du träffa minst tiken, se hur hundarna andas och rör sig och fråga om temperament, patella, RFG-resultat, tänder, ögon, valpningar och tidigare avkommor. Be om konkreta svar och verifierbara resultat där sådana finns. Affenpinschern passar bäst när dess lilla format inte förväxlas med små krav: den vill vara med, tänka, röra sig och bli tagen på allvar.

Affenpinscher

British Kennel Club

Deutscher Club für Affenpinscher

Svenska Kennelklubben

Société Centrale Canine

Affenpinscher är en liten men robust tysk sällskapshund med sträv, lättskött päls som fäller lite och ett karakteristiskt, ”aplikt” ansikte. Den var en gång en orädd råttfångare men är numera en livlig följeslagare – en uppmärksam liten vakthund, lekfull och tillgiven men självständig, som behöver tålamod i träningen, regelbunden pälsvård samt daglig mental och fysisk aktivering.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet