## Snabbfakta

Dvärgpudel är en liten, aktiv storleksvariant av pudel med stor träningslust och ett tydligt pälsvårdsbehov. Det är en sällskapshund som brukar uppskatta att lära sig saker och delta i vardagen, men den passar bäst när ägaren också vill lägga tid på aktivitet, lugnträning och regelbunden pälsvård.

- **Ras och grupp:** en av pudelns fyra storleksvarianter, placerad i grupp 9 för sällskapshundar
- **Officiellt hemland:** Frankrike
- **Mankhöjd:** över 28 till och med 35 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt; sunt hull är viktigare än ett generellt kilogramtal
- **Päls:** riklig ullpäls eller snörpäls som behöver skötas och klippas
- **Aktivitetsnivå:** daglig fysisk rörelse och mental aktivering behövs, men mängden ska anpassas till individ, ålder och hälsa
- **Svenskt hälsoprogram:** föräldradjur måste ha ett registrerat prcd-PRA-resultat eller vara registrerade som ärftligt fria före parning

Dvärgpudel ligger mellan toy- och mellanpudel i storlek. I Sverige kan den slutliga storleksvarianten fastställas genom officiell mätning först när hunden är minst 15 månader. En ung hund nära en storleksgräns kan därför vara registrerad utifrån föräldrarnas storlek innan den har mätts in slutligt.

## Utseende och päls

Dvärgpudeln ska se ut som en mindre, välproportionerlig pudel utan dvärglika drag. Kroppen ska enligt standarden vara något längre än mankhöjden, inte helt kvadratisk, och helheten ska vara harmonisk med lätta, fria rörelser. Hunden ska ge ett elegant intryck utan att vara överdrivet tunn eller klen.

Pälsen förekommer i två strukturer. Ullpälsen är fin, tät, krusig och spänstig med jämna lockar. Snörpälsen är också fin och tät men formas till karakteristiska snören. De flesta familjehundar hålls i en kortare klippning, men kort päls betyder inte att skötseln försvinner.

Pälslängd, frisyr, väder och individ avgör hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas. Kontrollera särskilt där pälsen lätt tovar, exempelvis bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. Kammen ska kunna nå ned genom pälsen utan att fastna. Om tovor återkommer trots skötsel är en kortare frisyr eller hjälp av hundfrisör ett bättre val än ett fast tidsschema som inte fungerar för hunden.

Vänj valpen stegvis vid att stå på ett halkfritt underlag, bli kammad, få tassar och ansikte hanterade och höra en klippmaskin eller hårfön. Belöna lugn och gör momenten begripliga. Det ger bättre förutsättningar för säker pälsvård under resten av livet.

Sedan den 1 augusti 2024 omfattar pudelstandarden och de svenska registreringsreglerna 16 färgvarianter. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns godkända flerfärgade varianter, bland annat vitt kombinerat med annan färg, svart eller brunt med tanteckning, trefärgat och brindle. Merle ingår inte bland standardfärgerna, och i Sverige registreras inte avkomma efter en pudelförälder som bär anlag för merle.

Pudel fäller inte på samma sätt som många andra hundar, och lösa hår kan stanna kvar i den krusiga pälsen tills de borstas ur. Det gör inte dvärgpudeln allergifri. Hundallergen kommer framför allt från hud och saliv, och reaktionen kan skilja mer mellan individer än mellan raser. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart utifrån pälstyp.

## Temperament och personlighet

Dvärgpudeln ska vara alert, aktiv, följsam och lätt att lära. En välfungerande individ är ofta snabb att uppfatta mönster och uppskattar samarbete, men rasbeskrivningen är ett ideal och ingen garanti för hur varje hund reagerar på ljud, främmande människor, hundmöten eller nya miljöer.

Svenska Pudelklubbens avelsstrategi redovisar BPH-resultat för 630 mindre pudlar. Gruppen omfattar mellan-, dvärg- och toypudel och består till största del av mellanpudlar. Resultaten beskriver bland annat ganska energiska hundar, ofta med positiv attityd och få hot- eller aggressionsreaktioner i de aktuella testsituationerna. Samma underlag betonar både variationen inom rasen och att antalet beskrivna hundar är litet i förhållande till populationen. Resultaten kan alltså säga något om gruppen men förutsäger inte hur en enskild dvärgpudel blir.

Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. Be om konkreta exempel på återhämtning efter överraskningar, hantering, besökare, ljud, hundmöten och förmåga att koppla av. Sådana svar säger mer om matchningen än allmänna ord som social, smart eller lättsam.

## Träning och motion

Dvärgpudeln behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men inget enda minutantal passar alla individer. En bra vardag kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, lek eller fysisk aktivitet samt uppgifter som hunden kan förstå och lösa. Belastningen behöver ändras med ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden återhämtar sig.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig, höj svårigheten i små steg och träna samma färdighet i flera miljöer. Inkallning, följsamhet, lugn hantering, att kunna vänta och att kunna passera människor och hundar är viktigare i vardagen än många trick.

Variation är ofta mer värdefull än att bara förlänga promenaden. Nosarbete, sökövningar, apportering, balans- och kroppskontroll, rallylydnad eller andra färdigheter kan ge meningsfull aktivering. Samtidigt behöver hunden kunna vila utan att bli underhållen hela tiden. Om den har svårt att komma till ro bör man se över hela dygnet: sömn, miljö, förutsägbarhet, motion och träningsnivå. Mer aktivitet är inte alltid rätt svar.

Valpar ska inte motioneras som färdigvuxna hundar. Prioritera korta upptäcktsstunder, trygg miljöträning, lek på lämpligt underlag och mycket återhämtning. För en vuxen hund är rätt nivå den som ger god kondition och en fungerande vardag utan återkommande stelhet, hälta, stress eller långvarig utmattning.

## Hälsa

Det viktigaste rasspecifika hälsokravet att kontrollera vid valpköp är föräldrarnas resultat för prcd-PRA. För toy-, dvärg- och mellanpudel kräver de svenska registreringsreglerna att båda föräldradjuren före parning har ett officiellt DNA-resultat eller är registrerade som ärftligt fria.

Prcd-PRA är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi som bryter ned näthinnans synceller. Mörkerseendet påverkas först och en drabbad hund kan med tiden bli blind. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare är inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra. En bärare får bara användas tillsammans med en hund som är DNA-testad fri eller ärftligt fri, och en affekterad hund får inte användas i avel.

Ett fritt prcd-PRA-resultat är inte en allmän garanti för friska ögon. Testet gäller bara prcd-varianten och utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även ögonlysning av avelsdjur och uppmuntrar DNA-test för PRA-varianten rcd4.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt normala läge, är en annan relevant avelsfråga för mindre pudlar. Svenska Pudelklubben rekommenderar officiell patellaundersökning för dvärgpudel, men detta är inte samma bindande registreringskrav som prcd-PRA. Klubben rekommenderar att hund med patellagrad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har resultat 0/0.

Be uppfödaren visa registrerade resultat i stället för att nöja dig med att föräldrarna är ”testade”. Kontrollera prcd-PRA-status, fråga efter officiellt patella- och ögonlysningsresultat samt efter kända problem hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. DNA-test, veterinärundersökningar och en öppen familjehistorik kompletterar varandra; inget enskilt prov kan lova att en valp aldrig blir sjuk.

## Historia och ursprung

Pudel är en gammal europeisk hundtyp som finns avbildad på målningar från 1400-talet, medan Frankrike är rasens officiella hemland. Rasens namn och tidiga användning är nära förknippade med vatten: pudel användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel, och det var framför allt de större hundarna som arbetade som vattenapportörer.

De mindre pudlarna utvecklades främst för sällskap. Under 1800-talet började en dvärgvariant formas från små exemplar av de större varianterna. I Sverige delades de mindre pudlarna i början av 1930-talet upp i liten pudel och dvärgpudel; den förstnämnda storleken fick senare namnet mellanpudel. Dagens dvärgpudel delar därför rasens arbetsbakgrund och lättlärdhet, men ska inte beskrivas som om varje individ automatiskt är en vatten- eller apporteringshund.

De fyra moderna storleksvarianterna har samma grundläggande rastyp. Skillnaderna i storlek påverkar vardagen, men gör inte dvärgpudeln till en separat korsning eller en miniatyr med avvikande kroppsbyggnad.

## Att leva med rasen

Dvärgpudel kan fungera i många slags hem, även i lägenhet, om hunden får daglig rörelse, mental aktivering, pälsvård, social kontakt och träning i att vara lugn. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen faktiskt ser ut. En liten hund som saknar återhämtning, promenader eller trygg ensamhetsträning får inte sina behov uppfyllda bara för att den tar liten plats.

Ensamhet ska läras in gradvis. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vara lugn. Ta hänsyn till ålder och till tecken på oro; det går inte att lova att en viss dvärgpudel klarar ett bestämt antal timmar ensam. Planera hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagen är längre än hundens tränade förmåga.

Rasen kan leva bra med barn, hundar och katter, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion—inte av rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Introducera andra djur stegvis med avstånd, barriär eller koppel vid behov, separata resurser och möjlighet att avbryta. Tvinga inte fram kontakt.

Den bästa matchningen är ett hem som tycker om en läraktig och deltagande liten hund men också accepterar det praktiska arbetet. Räkna med återkommande klippning, noggrann pälsgenomgång, vardagsträning och aktivitet året runt. Välj en annan ras om du vill ha minimalt pälsarbete eller en hund som förväntas anpassa sig utan planerad träning och sällskap.

Pudel, dvärg

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Pudel, dvärg är en liten, atletisk och nästintill fällfri hund med tät, lockig päls och en kvadratisk, välbalanserad kroppsbyggnad. Den är mycket intelligent, känslig och människoorienterad, trivs med träning, daglig motion och nära sällskap och lever ofta ett långt, aktivt liv vid god omvårdnad.

Ann Helen Finnebråten

## Snabbfakta

Dansk-svensk gårdshund är en liten men rejäl och aktiv gårds- och sällskapshund från Danmark och Sverige. FCI placerar rasen i grupp 2 som hund av pinschertyp. Den är alltså inte en terrier, även om den förr kallades skånsk terrier.

- **Mankhöjd:** 34–37 cm för hanar och 32–35 cm för tikar, med en tillåten avvikelse på 2 cm åt båda håll.
- **Ursprunglig uppgift:** att larma, fånga råttor och leva nära människorna på gården.
- **Temperament enligt standarden:** alert, livlig och uppmärksam.
- **Päls:** kort, hård och slät, med vitt som dominerande färg.
- **Passar bäst hos:** en person eller familj som vill träna vardagsfärdigheter, erbjuda både rörelse och nosarbete och hjälpa hunden att komma till ro.

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Viktuppgifter på olika webbplatser är därför riktvärden, inte ett mått som alla vuxna dansk-svenska gårdshundar ska passa in i. För den som väljer valp är föräldrarnas storlek, hull och funktion mer användbara än ett enda viktspann.

## Utseende och päls

Dansk-svensk gårdshund ska vara liten, kompakt och substansfull, inte tunn eller elegant. Kroppen är svagt rektangulär: förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Rasen utvecklas sent i kroppen, och den fulla muskelmassan och volymen kan dröja tills hunden är tre till fyra år.

Huvudet är förhållandevis litet och trekantigt. Öronen får vara rosenöron eller framåtvikta; ståndöron ingår inte i rasidealet. Svansen kan vara naturligt lång eller medfödd stubbsvans av varierande längd. En medfödd stubbsvans är en naturlig variation och ska inte blandas ihop med en kuperad svans.

Pälsen är hård, kort och slät och saknar underull. Vitt ska dominera, med en- eller flerfärgade fläckar i svart, tan, gult, leverbrunt, viltfärgat eller olika nyanser av fawn. Fläckar ska också finnas på huvudet, och små prickar i det vita är tillåtna. Utseendet kan alltså variera mycket utan att hundarna tillhör olika varianter av rasen.

Pälsen kräver lite skötsel, men fällningen kan märkas. Borsta bort lösa hår när det behövs, särskilt under fällningsperioder, och bada när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Vänj valpen stegvis vid tandborstning och annan hantering. Lugn, belöningsbaserad hanteringsträning gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Dansk-svensk gårdshund är normalt snabb, nyfiken och människoorienterad, men rasnamnet är ingen garanti för en lättsam familjehund. Standardens ord är alert, livlig och uppmärksam. I vardagen märks det ofta som beredskap att följa med, reagera på rörelse och tala om när något händer i närheten.

Vaktuppgiften på gården märks fortfarande hos många individer. Många larmar när någon kommer, men hur lätt skallet startar och hur snabbt hunden tystnar varierar. I ett lyhört hem är det klokt att undersöka hur föräldrar och vuxna släktingar reagerar på dörrar, trapphus och besök. Det är mer träffsäkert än att utgå från att rasen alltid är tyst eller alltid skällig.

I SKK:s äldre BPH-sammanställning framstår rasen som i huvudsak trygg och förhållandevis energisk. Samtidigt varierar nyfikenhet, lekfullhet och intresse för främmande människor tydligt. BPH beskriver hundens reaktioner; det är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs därför den enskilda hundens protokoll och fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen.

Bakgrunden som råttfångare gör intresset för små, snabba djur relevant. Det betyder inte att varje gårdshund jagar allt den ser, men en blivande ägare bör räkna med att träna avbrott och inkallning. Kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur behöver säkra utrymmen som hunden inte kan nå.

## Träning och motion

Dansk-svensk gårdshund behöver regelbunden fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen korrekt timregel som passar alla. Ålder, hälsa, intensitet, miljö och återhämtning avgör hur en bra dag ser ut. En vuxen hund kan få en blandning av promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, lek och kort vardagsträning. Valpar behöver gradvis ökande erfarenheter och gott om vila, inte ett vuxenprogram i miniatyr.

Följ hundens beteende i stället för klockan. En rimlig nivå ger en hund som kan varva ned hemma, återhämtar sig efter aktivitet och fortfarande rör sig ledigt nästa dag. Ihållande rastlöshet kan betyda att vardagen saknar meningsfulla uppgifter, men mer fart är inte alltid lösningen. Ibland behöver hunden mer nosarbete, tydligare rutiner eller hjälp att komma till ro.

Prioritera färdigheter som hjälper en snabb och uppmärksam hund att fungera i vardagen:

- inkallning och frivillig kontakt när vilt eller andra störningar dyker upp
- att kunna avbryta jakt, grävande och intensiv lek
- lugnt beteende vid dörr, fönster och besök
- att kunna vila trots att människor rör sig i hemmet
- koppelgående och följsamhet i trafikerade miljöer
- trygg hantering av tassar, mun, öron och kropp

Träna stegvis med positiva, belöningsbaserade metoder och anpassa svårigheten till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket även betyder att skällande, dragande eller uppvarvning kan befästas om det ofta leder till det hunden vill ha. Agility, rallylydnad, spår, nosework och annan hundsport kan passa, men ingen särskild gren är ett krav. Det viktiga är en hållbar kombination av samarbete, nosarbete, rörelse och återhämtning.

## Hälsa

Dansk-svensk gårdshund betraktas generellt som en sund ras, men ”frisk ras” ersätter inte kontroll av den aktuella kullen. Be om registrerade resultat, datum och information om nära släktingar. Ett testnamn eller en märkning om att föräldrarna är hälsotestade säger för lite utan själva resultatet.

Höftledsdysplasi, HD, är ett område där gammal och ny information lätt blandas ihop. Rasen har i dag hälsoprogram nivå 1 hos SKK. Det betyder att HD-resultat kan registreras centralt, men att röntgen inte är ett krav för att valpar ska kunna registreras. Enligt rasklubben ska hundar med HD D eller E eller kliniska symtom inte användas i avel. Ett officiellt resultat och, när det finns, HD-index ger ändå värdefull information om just höfterna; det är inte ett intyg på hundens totala hälsa.

För patellaluxation säger rasklubbens aktuella rekommendationer att en hund som har tillståndet eller har opererats för det inte ska användas i avel. Rekommendationen innebär däremot inte att alla föräldradjur har ett obligatoriskt officiellt patellaresultat. Fråga därför både om undersökning och om knäproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Primär linsluxation, PLL, är en allvarlig ögonsjukdom kopplad till en mutation i genen ADAMTS17, och det finns ett validerat DNA-test för rasen. Rasklubben rekommenderar särskilt testning när det finns bärare eller otestade nära släktingar i linjen utan en DNA-testad fri hund i mellanled. En bärare får enligt rekommendationen endast paras med en DNA-testad fri hund eller en hund som är fri genom härstamning, så kallat hereditärt fri. Ett fritt PLL-resultat gäller denna mutation; det utesluter inte andra ögonproblem eller andra sjukdomar.

Inför ett köp är det rimligt att kontrollera:

- föräldrarnas identitet och faktiska HD-resultat, om de är röntgade
- eventuell patellaundersökning och känd familjehistorik
- PLL-status och hur resultatet passar ihop med den andra förälderns
- sjukdomar, hältor, tandproblem och mentalitet hos nära släktingar
- att uppfödaren kan förklara både styrkor och osäkerheter i kombinationen

## Historia och ursprung

Dansk-svensk gårdshund är en gammal skandinavisk gårdshundstyp men en förhållandevis sent erkänd ras. Liknande hundar levde länge på gårdar i Danmark och södra Sverige, där de höll efter råttor, larmade när någon kom och fungerade som sällskap. Exakt hur typen uppstod är inte klarlagt. Kopplingar till pinscherhundar och brittiska vita jaktterrier har diskuterats, men ska inte beskrivas som en säker stamtavla.

Före erkännandet användes bland annat namnet skånsk terrier. Vid en svensk inventering 1986 samlades 107 hundar, vilket bidrog till bedömningen att typen var tillräckligt enhetlig och att det samtidigt fanns en användbar genetisk variation. Sverige och Danmark erkände rasen gemensamt 1987 under namnet dansk-svensk gårdshund.

FCI gav rasen ett preliminärt internationellt erkännande 2008 och ett definitivt erkännande 2019. Den placerades i grupp 2 som hund av pinschertyp, inte i terriergruppen. I dag är de flesta sällskapshundar, men viljan att larma, intresset för smågnagare och den stora arbetslusten gör rasens historia relevant även i ett modernt hem.

## Att leva med rasen

Dansk-svensk gårdshund passar bäst i ett hem där närhet, aktivitet och vardagsträning är en naturlig del av livet. Den kan fungera för en förstagångsägare, men den behändiga storleken gör inte rasen kravlös. Ägaren behöver uppskatta en snabb hund, kunna förebygga jakt och larm och vara beredd att träna lugn lika noggrant som fart.

Med barn ska samspelet alltid ledas av en vuxen. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den äter, sover eller försöker gå undan. Bedöm föräldradjurens beteende och hundens egen förmåga att avbryta lek; uttrycket ”barnvänlig ras” är inte en säkerhetsgaranti.

En gårdshund kan leva med katt, men utfallet beror på individerna och introduktionen. Förhindra att hunden jagar katten, låt katten ha höga platser och fria flyktvägar och håll de första mötena korta och kontrollerade. Smådjur som kaniner och gnagare bör hållas fysiskt åtskilda även om hunden verkar lugn under uppsikt.

Lägenhet kan fungera om hunden får komma ut, arbeta med nosen och lära sig att inte bevaka varje ljud i huset. En trädgård ersätter inte aktivering, och ett stort hem löser inte ensamhet. Börja ensamhetsträningen med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den verkligen kan koppla av och ordna annan omsorg om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Träffa om möjligt båda föräldrarna eller andra vuxna släktingar före beslutet. Titta efter hur de hälsar, återhämtar sig efter en överraskning, reagerar på smådjur och ljud och kommer till ro efter aktivitet. Den informationen, tillsammans med verifierbara hälsodata och en uppfödare som känner sina linjer, säger mer om vardagen än generella löften om att rasen passar alla.

Dansk-svensk gårdshund

Swedish Kennel Club

Danish Kennel Club

Norwegian Kennel Club

The Danish/Swedish Farmdog Club of America

Fédération Cynologique Internationale

Dansk-svensk gårdshund är en livlig, medelstor till liten skandinavisk gårdshundsras, kompakt och atletisk med slät, övervägande vit päls med färgade fläckar. Den är mycket människoorienterad, intelligent och energisk, och är en kärleksfull familjehund när den får daglig motion, träning och mental stimulans.

Roy Tomas Leirvik

Marit Cathrine Hjartøy Dysvik

## Snabbfakta

- Newfoundlandshunden är en kanadensisk jättehund som utvecklades för tungt dragarbete och arbete i vatten. I dag hålls den främst som sällskaps- och vattenhund.
- Rasidealet är en mild, vänlig och fridsam hund. Det beskriver vad uppfödningen ska sträva efter, inte hur varje individ automatiskt beter sig.
- En vuxen hane är i genomsnitt cirka 71 centimeter hög och väger omkring 68 kilo. För tikar är motsvarande genomsnitt cirka 66 centimeter och 54 kilo.
- Den medellånga dubbelpälsen är tät och vattenavstötande. Godkända färger är svart, brun samt vit och svart.
- Storleken gör tidig koppelträning, lugna hälsningar och trygg hantering nödvändiga.
- I Sverige finns ett officiellt vattenprov för rasen, men intresse för vatten och förmåga att simma säkert varierar mellan individer och kräver träning.
- Rasen passar bäst hos den som har plats, tid för pälsvård och en vardag som fungerar med en mycket stor hund.

## Utseende och päls

Newfoundlandshunden ska vara massiv, kraftfull och välmusklad utan att se tung och osmidig ut. Kroppen är något längre än den är hög, och rörelserna ska ge intryck av kraft utan ansträngning. Rasstandarden betonar att maximal storlek aldrig får gå före symmetri, sund konstruktion och korrekta rörelser.

Hanar är i genomsnitt omkring 71 centimeter i mankhöjd och 68 kilo, medan tikar i genomsnitt är omkring 66 centimeter och 54 kilo. Rätt vikt bedöms ändå efter individens kroppsbyggnad, hull och muskelmassa.

Huvudet är brett och uttrycket ska förmedla mildhet. Tassarna är stora och har simhud mellan tårna. Den kraftiga svansen hjälper hunden som roder när den simmar.

Pälsen består av medellångt, rakt eller lätt vågigt täckhår och mjuk, tät underull. Underullen är vanligtvis tätare på vintern men finns kvar på delar av kroppen året om. Färgerna är svart, brun samt vit och svart. Den vit-svarta färgen är en färgvariant inom rasen; landseer är samtidigt namnet på en separat FCI-erkänd ras och ska inte blandas ihop med färgbeteckningen.

Anpassa pälsvården efter pälsens skick i stället för ett fast veckoschema. Arbeta ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna, på benen, under halsen och kring bakdelen. Om kammen fastnar finns en tova kvar även om ytan ser slät ut. Under kraftig fällning behövs tätare genomgångar.

Efter bad eller simning ska pälsen sköljas vid behov och torka ända in till huden. Kontrollera samtidigt öron, tassar, hud och tovbenägna områden. Bada när hunden faktiskt behöver det; det finns inget allmängiltigt intervall. Rasstandarden uppmuntrar inte klippning som förändrar den naturliga pälsen.

Räkna med hår, vatten och ofta dregel i hemmet. Newfoundlandshunden är inte allergifri. De viktigaste allergenerna finns framför allt i hud och saliv, och nivåerna varierar mellan individer oavsett ras eller pälstyp.

## Temperament och personlighet

En rastypisk newfoundlandshund är mild, vänlig och fridsam, men orden “snäll jätte” är ett ideal, inte en säkerhetsgaranti. Be att få träffa valpens mamma och gärna andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som möter människor lugnt, återhämtar sig när något oväntat händer och kan hanteras utan stark stress.

Rasen brukar vilja vara nära sin familj och är ofta samarbetsvillig när uppgiften är tydlig och träningen vänlig. En unghund kan ändå vara stark, klumpig och långsam att mogna, så vardagsreglerna behöver börja tidigt.

Barn och newfoundlandshund kan fungera väl tillsammans, men rasens rykte som “barnvakt” ska inte tas bokstavligt. Hundar och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila i fred, och hunden behöver en egen plats dit ingen följer efter. Den vuxne måste också kunna hålla hunden på promenad och avbryta vild lek; en vänlig hund på över 50 kilo kan välta ett barn utan att mena något illa.

Samma försiktighet gäller hundar och katter. Gör de första mötena lugna, ge djuren egna resurser och se till att ett mindre djur kan komma undan. Individens erfarenheter och beteende väger tyngre än påståenden om att rasen automatiskt älskar alla djur.

Newfoundlandshunden är inte automatiskt en vakthund. Storleken kan avskräcka, men skärpa och misstänksamhet hör inte till rasidealet.

## Träning och motion

Träningen bör göra newfoundlandshunden lätt att styra innan den blir tung nog att vinna en fysisk dragkamp. Prioritera löst koppel, följsamhet vid dörrar, inkallning, lugna hälsningar och att hunden låter dig kontrollera tassar, öron, mun och päls. Träna även bilresor och veterinärbesök. Belöna rätt beteende och öka störningarna stegvis.

Det finns inget tillförlitligt minutantal som passar alla hundar. En vuxen newfoundlandshund behöver daglig rörelse och mental aktivering anpassad efter ålder, hull, kondition, temperatur och hälsa. Lugna promenader, nosarbete, vardagslydnad, drag- och vattenarbete kan passa. Hälta, tydlig stelhet eller försämring efter aktivitet är skäl att minska belastningen och vid behov kontakta veterinär.

För valpen är målet varierad, självvald rörelse och god kroppskontroll snarare än konditionsträning. Låt den utforska olika säkra underlag, träna balans i låg höjd och ta korta promenader i valpens tempo. Undvik upprepade höga hopp, långa påtvingade sträckor och motion bredvid cykel. Fasta regler som ett visst antal minuter per levnadsmånad tar inte hänsyn till individ, terräng eller intensitet.

Vattenarbete är en dokumenterad del av rasens funktion. Sveriges officiella vattenprov innehåller lydnad på land, vattenapportering och bogsering av figurant eller båt. Färdigheterna tränas; hunden är inte utbildad livräddare bara genom sin ras. Börja i lugnt, grunt vatten, tvinga aldrig i en osäker hund och kontrollera temperatur, ström, botten och uppgång. Föraren behöver kunna simma i moment där ekipaget arbetar tillsammans i vattnet.

Den tunga kroppen och täta pälsen begränsar aktivitet i värme. Välj svalare tider och avbryt om hunden återhämtar sig dåligt. Simning kan vara skonsam träning för en frisk hund, men kallt vatten, utmattning och svår uppgång är verkliga risker.

## Hälsa

Höfter, armbågar, hjärta och urinvägar är viktiga kontrollpunkter när du väljer newfoundlandshund. Hälsodata minskar osäkerheten men kan aldrig garantera att en valp förblir frisk. Be om registreringsnamn på båda föräldrarna och kontrollera resultaten själv, inte bara att “tester är gjorda”.

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, förekommer i rasen. Enligt SKK:s registreringsregler som gäller från 1 januari 2026 måste båda föräldrarna ha officiell HD-status och officiell ED-status före parning för att valparna ska kunna registreras hos SKK. Känd status betyder att resultatet finns registrerat; det är inte samma sak som att alla resultat är normala. För ED får hundar med grad 2 eller 3 inte användas i avel, och inte heller hundar som har symtom, klinisk ED-diagnos eller är opererade för ED, oavsett registrerad grad.

Rasens RAS-dokument från 2016 rekommenderar ett striktare urval än den grundläggande statuskontrollen: främst HD A eller B och ED 0, med angivna undantag. Skilj denna daterade avelsrekommendation från dagens bindande registreringskrav. Kontrollera både de faktiska resultaten och hur uppfödaren motiverar kombinationen. SKK:s Avelsdata visar även resultat för nära släktingar.

Svenska Newfoundlandshundklubben lyfter även subvalvulär aortastenos, SAS, en förträngning i hjärtats utflöde mot aorta. Blåsljud kan ge anledning till utredning, men lindriga fall kan vara svåra att fånga enbart med stetoskop; ultraljud ger säkrare bedömning. Fråga hur hjärtat har undersökts, vid vilken ålder och av vem. SAS-undersökning är inte ett bindande SKK-krav på samma sätt som rasens HD- och ED-status.

Newfoundlandshunden har också en rasspecifik, autosomalt recessiv form av cystinuri. Den kan ge förhöjd cystinhalt i urinen och ibland cystinstenar, men alla genetiskt affekterade hundar utvecklar inte sten. Ett DNA-test kan skilja genetiskt fria hundar, bärare och affekterade hundar åt. Be att få se resultatet och förstå hur kombinationen undviker sjuka valpar. En hund som försöker kissa upprepade gånger men bara får ut lite eller ingen urin behöver akut veterinärvård; risken för urinstopp är större hos hanhundar.

Magomvridning, GDV, är ett akut tillstånd som främst drabbar stora och gigantiska hundar. Orsaken är sannolikt multifaktoriell, så enkla mat- eller motionsregler kan inte lova skydd. Resultatlösa kräkförsök, kraftig salivering, oro och en svällande buk är varningstecken. Svaghet, kollaps eller andningspåverkan gör läget ännu mer akut. Åk omedelbart till veterinär vid misstanke och diskutera individuell risk samt förebyggande gastropexi innan en akut situation uppstår.

Håll hunden i sunt hull och sök hjälp vid hälta, återkommande stelhet, nedsatt ork, svimning eller smärta. Kontrollera päls och hud efter väta. Avstå inte från veterinärbesök för att ett problem sägs vara “vanligt för rasen”.

## Historia och ursprung

Newfoundlandshunden har sitt ursprung i Kanada och förknippas med arbete vid Newfoundlands kust. Den officiella rasstandarden beskriver en hund som användes till tungt dragarbete och arbete i vatten. Den uppger att rasens typ och arbetsegenskaper var etablerade omkring 1610, medan berättelsen om lokala hundar och stora svarta hundar som vikingar skulle ha fört dit återges som en tradition, inte som säkerställd härstamning.

Hundarna arbetade med människor där styrka, simförmåga och uthållighet hade praktisk betydelse. Den massiva kroppen, vattenavstötande pälsen, simhuden och svansen som roder passar den funktionen. Rasens historia ska ändå inte tolkas som att varje modern individ kan rädda människor utan utbildning.

I dag är newfoundlandshunden främst sällskapshund. Vattenarbetet lever kvar genom organiserad träning och officiella prov, och vissa ekipage ägnar sig även åt dragarbete.

## Att leva med rasen

En newfoundlandshund kräver mer logistisk planering än en medelstor hund. Får den plats utan att blockera passager, kan den ta sig in i bilen, finns en sval viloplats och kan en vuxen hantera den om den blir sjuk eller rädd? Hala golv behöver ofta mattor, och många trappor kan bli besvärliga för valp, skadad eller äldre hund.

Lägenhet är inte automatiskt fel. Hundar motioneras och aktiveras utomhus, men en jättestor hund kan göra en liten bostad opraktisk. Hiss, breda passager, nära rastningsmöjlighet, grannarnas ljudmiljö och möjligheten att hålla bostaden sval betyder mer än adressen. Ett hus med tomt ersätter inte promenader, träning eller sällskap.

Rasen vill ofta vara nära människor, men ensamhet ska bedömas individuellt. En vuxen hund som tränats gradvis kan vanligen vara själv några timmar; en liten valp kan inte lämnas så. Öka tiden först när hunden kan komma till ro och använd hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än vad individen klarar. Ihållande skall, vandrande, förstörda föremål eller stark oro är signaler om att upplägget behöver ändras.

Planera för återkommande pälsarbete, städning, stor bilplats och högre kostnader för mat, försäkring och veterinärvård. Sele eller halsband, transportlösning och liggplats måste fungera för individens storlek.

Newfoundlandshunden kan passa en förstagångsägare som tar hjälp tidigt och verkligen kan hantera storleken, men den är inte ett enkelt val enbart för att temperamentet beskrivs som milt. En lämplig ägare tycker om nära samarbete, accepterar hår och dregel, tränar konsekvent utan hårdhet och kan anpassa aktivitet efter värme och hälsa. Om de villkoren känns rimliga kan rasen bli en lugn och engagerad familjemedlem; om utrymme, fysisk kontroll eller pälsvård redan känns tveksamt är en mindre hund ett klokare val.

Newfoundlandshund

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Newfoundlandshunden är en mycket stor, vattenälskande brukshund med tät päls som fäller kraftigt och dreglar en del. Den är lugn, lojal och varsam med barn, och behöver nära kontakt med familjen, vänlig men konsekvent träning, måttlig motion, noggrann pälsvård, gott om utrymme och förebyggande hälsovård för leder, hjärta och risk för magomvridning.

Sølvi Jane Schjelderup

## Snabbfakta

Shiba är en liten japansk spets och den minsta av de sex inhemska japanska hundraser som bevaras av organisationen NIPPO. Rasen togs fram för jakt på fågel och småvilt men hålls i dag främst som sällskapshund.

- **Storlek:** idealhöjden är 39,5 cm för hanar och 36,5 cm för tikar, med 1,5 cm tillåten avvikelse åt båda hållen.
- **Vikt:** som ett grovt riktmärke väger hanar omkring 9–11 kg och tikar omkring 7–9 kg.
- **Päls:** kort dubbelpäls med raka, sträva täckhår och mjuk, tät underull.
- **Färger:** röd, svart med tanteckning och sesamvarianter. Alla godkända färger ska ha ljusa partier som kallas urajiro.
- **Temperament:** alert, självständig och trofast, ibland avvaktande mot obekanta.
- **Aktivering:** behöver varierad motion, nosarbete och korta träningspass som känns meningsfulla.
- **Livslängd:** många shibor blir gamla. I en stor brittisk studie var medianen 14,6 år, men en enskild hunds livslängd påverkas av bland annat arv, hälsa och omvårdnad.

Shiba passar bäst hos den som uppskattar en hund med egna initiativ och kan lägga tid på socialisering, en säker inkallning och lugn hanteringsträning. Självständig betyder inte att hunden kan lämnas att sköta sig själv.

## Utseende och päls

Shiba är kompakt, muskulös och något längre än hög, med upprättstående trekantiga öron och en kraftig svans som bärs ringlad eller som en skära över ryggen. Rörelserna ska vara lätta och raska. Skillnaden i storlek mellan könen är tydlig, men rasen ska aldrig ge ett tungt eller överdrivet intryck.

Urajiro är inte en egen färg utan de vitaktiga partier som ska finnas på nospartiets sidor, kinderna, under käken och halsen, på bröst och mage samt på benens och svansens undersidor. Den förklaringen är viktig när man jämför en röd, svart med tanteckning eller sesamfärgad shiba.

Dubbelpälsen skyddar genom kombinationen av hårda täckhår och tät underull. En genomgång med borste ungefär en gång i veckan räcker normalt, medan lös underull behöver tas bort oftare när hunden fäller kraftigt. Fällningens tidpunkt och mängd varierar med individ, årstid och miljö; räkna därför inte med ett exakt schema. Bada när hunden faktiskt är smutsig och vänj den tidigt vid borste, tasskontroll och kloklippning. Pälsen ska inte formas genom rutinmässig klippning eller rakning.

”Mame Shiba”, ”Mini Shiba” och liknande namn betecknar inte en egen ras hos NIPPO. Den som erbjuds en ovanligt liten hund bör kontrollera registrering, föräldrarnas storlek och hälsa i stället för att utgå från ett marknadsnamn.

## Temperament och personlighet

Shiba är vanligtvis uppmärksam, snabbtänkt och trogen sin familj, men också tillräckligt självständig för att ifrågasätta en uppgift som saknar värde för hunden. Det är en bättre beskrivning än att kalla rasen envis. Den lär sig fort, samtidigt som samarbetet behöver byggas med förtroende, tydlighet och tålamod.

En del shibor är reserverade mot främmande människor och känsliga för påträngande kroppsspråk. Tidiga, positiva erfarenheter av olika människor, miljöer och underlag hjälper valpen, men målet är trygghet snarare än att hunden måste vilja hälsa på alla. Ge den möjlighet att backa undan och tvinga inte fram kontakt.

Rasnamnet säger inte säkert hur en individ fungerar med barn, hundar eller katter. Uppväxt, tidigare erfarenheter och personlighet spelar stor roll. Be att få träffa valpens mamma, fråga hur föräldrar och tidigare kullar hanterar nya situationer och välj inte en valp enbart efter färg eller kön. Påståenden om att alla shibor har problem med hundar av samma kön är för kategoriska.

## Träning och motion

Shiba behöver daglig rörelse och mental sysselsättning, men ett fast antal minuter säger mindre än hur aktiviteten är upplagd. Variera promenadernas tempo och miljö, låt hunden nosa och komplettera med exempelvis personspår, viltspår, nosework, agility eller korta färdighetspass. Anpassa belastningen efter ålder, kondition och hälsa och se till att hunden också kan komma till ro.

Belöningsbaserad träning passar särskilt bra när hunden gärna fattar egna beslut. Belöna frivillig kontakt, följsamhet och rätt val innan du ökar störningarna. Många korta, tydliga pass ger mer än nötande upprepningar. Hårda korrigeringar riskerar att öka stress och skada förtroendet utan att lära hunden vilket beteende du vill ha.

Jaktbakgrunden kan märkas som intresse för dofter och rörelse, men styrkan varierar mellan individer. Träna inkallning stegvis och använd koppel eller långlina där hunden inte kan kallas in säkert. En fungerande inkallning på tomten är inte ett bevis på att den håller när vilt dyker upp. Kontrollera också grindar, sele och inhägnad; fysisk säkerhet ska inte vila på en enda signal.

Träna hantering innan den behövs. Börja med mycket kort beröring av tassar, öron och mun, belöna lugn och ge hunden pauser. Öka sedan tiden och introducera borste, klotång och undersökningspositioner gradvis. Det gör vardagsskötsel och veterinärbesök lättare, särskilt för en individ som ogillar att bli fasthållen.

## Hälsa

Shiba beskrivs i svenska avelsdokument som en ras med generellt god hälsa, men det betyder inte att varje individ är problemfri. Inför ett valpköp är dokumenterade resultat och raka frågor till uppfödaren mer värdefulla än ett allmänt påstående om att rasen är sund.

För shiba gäller sedan tidigare och även i SKK:s registreringsregler för 2026 att båda föräldradjuren ska ha en officiellt känd HD-status före parning. Regeln kräver alltså att höfterna är undersökta; den säger inte att endast resultat A eller B får användas. De allmänna reglerna utesluter däremot hundar med HD E och tillåter HD D endast tillsammans med en partner som har A eller B. Kontrollera föräldrarnas och gärna nära släktingars resultat i SKK:s Hunddata och be uppfödaren förklara hur kombinationen har bedömts.

Hud och klåda är också värda att fråga om. I rasklubbens hälsoenkät från 2018 uppgav omkring 15 procent återkommande eller långvariga hudproblem eller klåda, och för omkring 10 procent av samtliga svarande hade veterinär angett allergi. En frivillig medlemsenkät visar vad klubben behöver följa, inte den exakta förekomsten i hela rasen. Fråga därför konkret om långvarig klåda, tasslickande och återkommande öron- eller hudbesvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Rasens avelsstrategi redovisar även undersökningar av armbågar och knäskålar, men antalet undersökta hundar är för litet för säkra slutsatser om hela rasen. Ögon-, armbågs- och patellaundersökning är därför inte generella registreringskrav för shiba. Uppfödaren kan ändå ha gjort fler undersökningar utifrån sin linje; be i så fall att få se resultaten och varför de valts.

Den brittiska livslängdsstudien från 2024 omfattade 423 shibor och fann en median på 14,6 år. Det är ett populationsmått från Storbritannien, inte en garanti för en svensk hund, men det stöder bilden av en ofta långlivad ras.

## Historia och ursprung

Shiba kommer från Japan och användes i bergstrakter till jakt på fågel och små djur. Före den moderna rasbildningen fanns regionala linjer som San'in, Shinshu och Mino. Det äldre ordet *shiba* har kopplats till något litet. Förklaringar som knyter namnet till en viss pälsfärg eller växtlighet är däremot tolkningar, inte fastslagen namnhistoria.

När utländska jakthundar importerades och korsades med inhemska hundar blev renrasiga shibor sällsynta i sina ursprungsområden. NIPPO grundades 1928 för att bevara de japanska hundarna, började bygga detaljerade stamtavlor 1932 och fastställde en standard 1934. År 1936 fick shiban status som japanskt nationellt naturminne.

Andra världskriget slog hårt mot beståndet och bevarandearbetet tog fart igen efter kriget. NIPPO pekar ut Ishi Go som central för den moderna rasens utveckling och Naka Go som grundhund för återuppbyggnaden efter kriget. Dagens shiba är alltså resultatet av ett organiserat bevarandearbete, inte bara en oförändrad kvarleva från forntiden.

## Att leva med rasen

Shiba kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet ute, kan koppla av inne och inte lämnas att reagera på varje ljud i trapphuset. Bostadens storlek är mindre avgörande än vardagsrutiner, närmiljö och möjligheten att rasta hunden säkert. En egen ostörd viloplats är värdefull i alla hem.

Med barn behövs samma grundregel som för andra hundar: små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande. Lär barnet att lämna hunden i fred när den äter, sover eller går undan. Låt aldrig barnet krama, rida på eller ta saker från hunden. Om hemmet har katt eller smådjur ska introduktioner ske stegvis och med fysisk avskiljning; bedöm den enskilda hundens reaktion i stället för att lita på rasetiketter.

Självständighet är inte samma sak som ensamhetstålighet. Börja ensamhetsträna först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och återvänd innan den blir orolig. Öka tiden gradvis och backa om hunden börjar vanka, skälla, krafsa eller slutar ta sin vanliga vila. En liten valp ska inte lämnas ensam, och även en tränad vuxen hund behöver sällskap och rastning varje dag.

Det gälla ljud som på nätet kallas ”shiba-skrik” är ingen diagnos och bör inte avfärdas som komik. Titta på situationen och resten av hundens kroppsspråk. Ett plötsligt skrik vid beröring eller rörelse, särskilt tillsammans med hälta, ovilja att röra sig, ändrad aptit eller ovanligt beteende, motiverar kontakt med veterinär. Vid hantering är förebyggande, frivillig träning bättre än att hålla fast hunden tills den ger upp.

Rätt hem för en shiba är därför inte nödvändigtvis det med längst hunderfarenhet, utan det som respekterar individens integritet och samtidigt arbetar metodiskt med säkerhet, samarbete och vardagshantering.

Shiba

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Den Danske Kennel Klub (Denmark)

Urtida japansk spetsliknande jakthund, liten men muskulös med rävlikt huvud, ringlad svans och fyllig dubbelpäls i rött, black and tan eller sesam med urajiro. Självständig och kattlik, lojal men reserverad, viljestark med stark jaktinstinkt, behöver tidig socialisering, konsekvent positiv träning och regelbunden motion.

Kine Skaugen

Sissel Skjelbred

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Støtvigen

## Snabbfakta

- Bichon frisé är en liten, franco-belgisk sällskapshund i FCI:s rasgrupp 9.
- Rasstandarden anger 25–29 centimeters mankhöjd och en vikt på cirka 5 kilo, i proportion till storleken. Hanhundar får vara 1 centimeter högre och tikar 2 centimeter lägre om helheten är balanserad.
- Den vuxna hunden ska vara vit och ha riklig päls med lösa spirallockar och mjuk, tät underull.
- Rasidealet är en glad, social och anpassningsbar hund som gärna håller sig nära sina människor. Temperamentet varierar ändå mellan individer.
- Pälsvården kräver både tid och teknik. Den som inte vill sköta bad, föning, kamning och klippning själv behöver planera för regelbundna frisörbesök.
- Bichon frisé är inte allergifri. Mängden allergen varierar mellan individer, även inom samma kull.

## Utseende och päls

Bichon frisé är liten men ska inte se späd ut. Kroppen är något längre än den är hög, och den vita, lockiga pälsen ger hunden dess rundade silhuett. De mörka ögonen och det svarta noslädret bildar tillsammans tre tydliga mörka punkter i ansiktet. Rasstandarden anger 25–29 centimeters mankhöjd och en vikt på ungefär 5 kilo, anpassad efter hundens storlek. Toleransen är upp till 30 centimeter för hanhundar och ned till 23 centimeter för tikar, förutsatt att proportionerna förblir harmoniska.

Pälsen består av ett lockigt täckhår och en mjuk, tät underull. En vuxen bichon frisé ska vara rent vit. Före tolv månaders ålder får en valp ha en svag beige eller champagnefärgad ton, men den får enligt standarden inte täcka mer än en tiondel av hunden. Det betyder att en ljus ton hos en ung valp inte automatiskt är ett tecken på fel färg.

Pälsvården är en av de viktigaste frågorna före ett köp. Lockarna behöver kardas och kammas ända in till huden; om kammen fastnar finns det en tova som måste redas ut varsamt. Att bara borsta ytan kan lämna ett tätt lager tovor närmast huden. Under valpens pälsbyte, ofta från ungefär fem till sju månaders ålder men ibland senare, kan en genomgång behövas varje dag.

Rasklubben använder bad ungefär varannan vecka och klippning omkring var sjätte vecka som praktiska riktmärken. Intervallet beror på pälskvalitet, längd, väder och hur väl pälsen hålls utkammad. Torka pälsen ordentligt efter bad utan att rikta för varm luft mot huden. Börja tidigt med korta, positiva stunder där valpen vänjer sig vid bord, borste, kam, tasshantering och fön. Be uppfödaren eller en hundfrisör visa tekniken innan tovorna blir ett problem.

Rasen beskrivs ofta som ett alternativ för allergiker eftersom den lämnar förhållandevis lite synligt hår omkring sig. Det är inte samma sak som att hunden är allergivänlig. Hundallergen finns bland annat i saliv och hud, och mängden varierar från hund till hund. Den som har allergi behöver därför utreda sin egen situation och träffa den aktuella hunden flera gånger; rasnamnet kan aldrig ge en garanti.

## Temperament och personlighet

Bichon frisé är i grunden en utpräglad sällskapshund: kontaktsökande, livlig och ofta lätt att ta med i vardagen. Rasstandarden beskriver en anpassningsbar hund som är social med människor och hundar, fäster sig starkt vid sina ägare och varken ska vara nervös eller skälla ofta. Det är ett avelsideal, inte ett löfte om hur varje individ beter sig.

Den svenska rasklubbens hälsoenkät ger en mer nyanserad bild. De flesta ägare beskrev sina hundar som trygga, glada och positiva, men det fanns också hundar som var reserverade mot okända eller försiktiga i hundmöten. Tidig och lugn miljöträning är därför viktig även för en ras som brukar kallas social. Låt valpen upptäcka nya människor, underlag, ljud och hundar i en takt där den fortfarande kan vara nyfiken och ta kontakt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och uppskattar den nära kontakten. Den lilla storleken gör däremot inte hundägandet lättskött. Pälsvården är omfattande, valpen behöver tät rastning och en vuxen hund behöver daglig aktivering, sällskap och successiv ensamhetsträning.

Bichon frisé behöver inte vara skällig. En hund kan ändå börja reagera på ljud i trapphuset, förbipasserande eller uppvarvade situationer. Belöna lugn, ordna en plats bort från fönster och dörr vid behov och träna på vardagsljud innan reaktionen blir en vana.

## Träning och motion

Bichon frisé behöver röra sig och använda huvudet varje dag, men det finns ingen enda minutkvot som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och dagens aktivitet avgör. För en frisk vuxen hund kan promenader med tid att nosa kombineras med lek och korta träningspass. Valpar behöver fler men kortare utevistelser, medan en äldre hund kan behöva lugnare tempo och tätare pauser.

Rasen är avlad för sällskap men kan göra betydligt mer än att vara knähund. Svenska ägare aktiverar bichon frisé i bland annat nosework, rallylydnad, lydnad och agility. Det viktiga är inte att tävla utan att ge hunden uppgifter den förstår: leta efter en gömd leksak, följa ett kort spår, lära ett trick eller öva följsamhet på promenaden. En bra vardagsnivå märks på att hunden håller god kondition, är nyfiken ute och kan koppla av hemma.

Träningen fungerar bäst när den är belöningsbaserad, stegvis och anpassad efter hunden. Korta pass gör det lättare att behålla koncentrationen. Lägg extra tid på inkallning, koppelgång, att kunna vänta och att vara stilla under pälsvård. Just hanteringsträningen är en central vardagsfärdighet för bichon frisé, inte en detalj som kan skjutas upp tills den första klippningen.

Det finns inte bra stöd för att bichon frisé som ras skulle vara ovanligt svår att få rumsren. Valpar skiljer sig åt. Ta ut valpen efter sömn, mat och lek, belöna när den gör ifrån sig ute och undvik bestraffning vid olyckor. Om en tidigare rumsren hund plötsligt börjar kissa inne bör orsaken utredas i stället för att beteendet avfärdas som envishet.

## Hälsa

Rasklubbens senaste svenska genomgång beskriver hälsoläget som gott till mycket gott, men få hundar har undersökts vissa år och en ägarenkät kan inte ersätta veterinärdiagnoser. Kontrollera därför föräldradjurens dokumenterade resultat i stället för att nöja dig med beskedet att rasen brukar vara frisk.

Patella, knäskålens läge, är en tydlig svensk kontrollpunkt. SKK registrerar inte avkomman om föräldradjuren saknar officiell patellastatus. Undersökningen ska vara gjord tidigast vid ett års ålder och resultatet finnas före parningen. Rasklubben rekommenderar som huvudregel grad 0, utan anmärkning, hos båda föräldrarna. Be uppfödaren visa resultaten i SKK:s Hunddata eller Avelsdata och fråga om knäproblem hos nära släktingar.

Ögonhälsan behöver också följas, men här är regelverket annorlunda. SKK:s tidigare krav på ögonlysning har tagits bort. Rasklubben rekommenderar fortfarande att avelsdjuren har ett ögonlysningsintyg som är högst tolv månader gammalt vid parningen och ger råd om hur vissa fynd får kombineras. Fråga därför både om aktuell ögonlysning och om ögondiagnoser i släkten, utan att kalla undersökningen ett nuvarande registreringskrav.

Rinnande ögon förekommer i den svenska hälsoenkäten, men orsaken framgår inte. På vit päls syns tårmissfärgning snabbt, ändå är det viktigare att bedöma ögat än färgen på håret. Nytillkommet eller ökat tårflöde, kisande, smärta, svullnad eller synförändring bör undersökas av veterinär. Återkommande klåda och allergibesvär nämns också i rasens hälsoarbete, men det statistiska underlaget räcker inte för säkra frekvensangivelser.

Tandvård är en viktig rutin för alla hundar. Daglig tandborstning är den bästa förebyggande åtgärden mot tandlossning och gör det lättare att upptäcka rodnad, dålig lukt eller skadade tänder tidigt. Vänj valpen stegvis vid att läpparna lyfts och tänderna berörs, på samma lugna sätt som vid pälsvård.

## Historia och ursprung

Bichon frisés dokumenterade moderna historia är franco-belgisk. FCI beskriver hur små hundar av typen fördes från Italien till Frankrike under renässansen. Namnet utvecklades från barbichon till bichon, och målningar från 1600- och 1700-talen visar liknande hundar tillsammans med kungligheter och andra framstående personer.

Under Napoleon III:s tid blev rasen åter populär och kallades då Ténériffe. Efter de båda världskrigen var populationen nära att försvinna, men franska och belgiska uppfödare byggde upp den igen. Den nuvarande franska benämningen, bichon à poil frisé, fastställdes 1978 när rasen erkändes som franco-belgisk. Rasen kom till Sverige 1976 och de första svenska kullarna föddes året därpå.

Det finns också färgstarka berättelser om sjömän, råttfångare och kringresande hundar, men de har svagare dokumentation. Rasens väl belagda bakgrund är framför allt historien om en europeisk sällskapshund.

## Att leva med rasen

Bichon frisé kan fungera i både lägenhet och hus, eftersom boendets storlek är mindre viktig än vardagens innehåll. Hunden behöver komma ut regelbundet, aktiveras varje dag och tränas att vara lugn när det hörs ljud utanför dörren. Jordbruksverkets allmänna råd är att vuxna hundar rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare.

Ensamhet måste läras in gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, gå undan mycket kort och öka först när den förblir lugn. En vuxen individ kan klara några timmar medan en annan behöver mer sällskap eller hundpassning. Ylande, förstörande, rastlöshet eller matvägran betyder att träningen behöver backas och ibland tas upp med en kunnig tränare eller veterinär.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden ska ha en egen viloplats där den lämnas ifred. Bichonens lilla kropp kräver varsam hantering; barn ska inte bära hunden eller störa den när den äter och sover. Om det redan finns hund eller katt i hemmet bör introduktionen ske lugnt med möjlighet till avstånd. Rasens sociala ideal gör inte en genomtänkt introduktion överflödig.

Rasen passar bäst för den som vill ha en nära sällskapshund och accepterar att pälsvården återkommer varje vecka. Inför valpköp bör du kunna se föräldradjurens patella- och ögonresultat, fråga hur de fungerar med ensamhet, ljud, människor och hundar samt få en praktisk genomgång av pälsvården. Då utgår valet från hunden och vardagen du faktiskt ska leva med, inte från löften om en lättskött liten hund.

Bichon frisé

Deutscher Bichon Frisé Club e.V.

Liten, robust sällskapshund (23–30 cm, 5–8 kg) med en bomullsmjuk, vit, fällsvag päls som kräver regelbunden pälsvård. Glad, människokär och lättanpassad till både lägenhet och hus, den älskar lek och mys, behöver måttlig daglig motion och trivs bäst när den får vara en nära del av familjelivet.

Ann-Kristin Stenersen

## Snabbfakta

Amerikansk cocker spaniel är en kompakt amerikansk fågelhund och sällskapshund med stor arbetsvilja bakom det eleganta yttre. Den är en egen ras, inte en mindre variant av engelsk cocker spaniel. Raserna har gemensamt ursprung, men olika rasstandarder och avelshistoria. Det går ändå inte att utgå från att varje amerikansk cocker är lugnare eller har mindre jaktlust än varje engelsk cocker.

- **Ursprung:** USA.
- **Rastillhörighet:** FCI-nummer 167 i grupp 8, stötande och apporterande hundar samt vattenhundar.
- **Ursprunglig funktion:** stötande och apporterande fågelhund; rasstandarden anger också sällskapshund.
- **Ideal mankhöjd:** cirka 38 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- **Temperamentsideal:** balanserad, frimodig och glad utan skygghet.
- **Aktivitet:** behöver ordentlig daglig rörelse och uppgifter som engagerar nosen och samarbetet med föraren.
- **Pälsvård:** omfattande, särskilt om pälsen hålls lång. En kortare sportklippning gör vardagsskötseln enklare men tar inte bort behovet av kontroll kring öron, tassar och hud.

Rasen passar bäst hos den som vill kombinera sällskap med träning och accepterar återkommande päls- och öronskötsel. Den kan passa en förstagångsägare som tar hjälp, men är inte automatiskt ett lätt val för att den är relativt liten.

## Utseende och päls

Amerikansk cocker spaniel ska vara en stark, välbalanserad och rörlig hund i kompakt format. Kroppen är något längre än hög, men ska varken se lång eller lågställd ut. Huvudet är tydligt format och ska stå i proportion till kroppen. Ögonen ska vara mörka och får inte vara utstående; uttrycket ska vara vaket och milt. Rörelserna ska vara fria, effektiva och utan att den rikliga pälsen döljer hundens linjer.

Färgerna delas i rasstandarden in i svart, andra enfärgade färger än svart och flerfärgat. Pälsen på kroppen är medellång med skyddande underull. Öron, bröst, buk och ben har mer behåring. Den korrekta pälsen är silkesaktig och rak eller lätt vågig. Överdrivet mycket päls, bomullslik struktur eller lockighet är inte ett mål: amerikansk cocker spaniel ska fortfarande fungera som en sportig hund.

Hur ofta pälsen behöver redas ut och klippas beror på mängd, längd, struktur, aktivitet och väder. Dela pälsen ända ner till huden och kontrollera om kammen går igenom utan motstånd. Tovor uppstår lätt kring öron, armhålor, ljumskar, tassar och där sele eller halsband ligger. Efter skogspromenader, regn och bad behövs en extra kontroll och ordentlig torkning.

Full utställningspäls kräver betydligt mer arbete än en kortare sportklippning. Be uppfödaren visa skötseln innan valpen flyttar hem. Vänj valpen stegvis vid kam, fön, klippmaskin, tasshantering och att stå stilla korta stunder. Då blir skötseln en vardagsfärdighet i stället för en kamp när pälsen redan tovat sig.

## Temperament och personlighet

Rasens ideal är en jämn, modig och glad hund som gärna arbetar tillsammans med sin människa. Många amerikanska cockrar är kontaktsökande, lekfulla och snabba att lära, men rasstandarden beskriver målet för aveln – den lovar inte hur en enskild hund blir. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, uppväxt och träning påverkar temperamentet.

Det svenska underlaget från BPH är för litet för att ge en säker bild av hela rasens mentalitet: den nuvarande avelsstrategin redovisar bara 25 beskrivna hundar under 2015–2023. Därför är det mer användbart att träffa valpens mamma och gärna andra nära släktingar. Titta på hur hundarna söker kontakt, hanterar beröring, reagerar på något oväntat och kommer till ro igen. Fråga också hur släktingar fungerar i den vardag du själv planerar.

Jaktegenskaperna varierar men kan finnas kvar. Rasen beskrivs fortfarande som stötande och apporterande fågelhund, även om jaktlig användning är ovanlig i Sverige. En amerikansk cocker kan därför plötsligt bli mycket intresserad av en doft eller fågel. Inkallning och kontakt utomhus behöver tränas, inte antas.

## Träning och motion

Amerikansk cocker spaniel behöver daglig aktivitet, men ett enda minutantal passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, kondition, miljö och dagens övriga belastning avgör vad som är lagom. En bra vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, apportering, följsamhet och förmågan att koppla av efteråt.

Rasens bakgrund ger flera naturliga träningsvägar. Sökövningar, personspår, viltspår, kontrollerad apportering och uppgifter där hunden arbetar nära föraren använder både nos och samarbete. Rallylydnad, lydnad, agility och freestyle kan också passa individen. Börja enkelt och öka svårighet, tid och fysisk belastning först när hunden visar att den återhämtar sig väl.

Prioritera tidigt inkallning, följsamhet, lugn vid möten och att kunna avbryta ett doftspår. Träna även vardagsfärdigheter: att bli undersökt kring ögon och öron, få tassar hanterade, stå på ett trimbord och vila trots rörelse omkring sig. Korta, tydliga pass och uppskattade belöningar hjälper motivationen.

Mer aktivitet är inte alltid svaret på rastlöshet. En hund som har svårt att komma till ro kan behöva tydligare återhämtning, bättre anpassad träning eller en hälsokontroll. För en valp ska nya miljöer, kroppskontroll och korta uppgifter väga tyngre än långa, ensidiga motionspass.

## Hälsa

Öronen är det viktigaste hälsområdet att planera för, och ögonundersökning är det tydliga svenska avelskravet. I rasens svenska avelsstrategi beskrivs öroninflammation som det vanligaste hälsoproblemet. Hängande, välbehårade öron och riklig päls gör det extra viktigt att kunna se huden, hålla behåringen runt öronöppningen hanterbar och upptäcka besvär tidigt.

Lukt, rodnad, svullnad, sekret, ömhet eller huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär. Återkommande besvär bör utredas eftersom en bakomliggande orsak kan finnas. Friska öron behöver däremot inte rengöras enligt ett tätt standardschema. Det finns inte heller stöd i rasens avelsstrategi för att amerikanska cockrar generellt föds med trånga hörselgångar.

Ärftliga ögonsjukdomar som katarakt och näthinneveck förekommer, och PRA har konstaterats i enstaka fall. För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat. Intyget får vara högst ett år gammalt och resultatet ska vara giltigt före parningen. Regeln kräver ett aktuellt resultat; den betyder inte att varje diagnos måste vara markerad som fri. Kontrollera föräldrarnas resultat och datum i SKKs Avelsdata och be uppfödaren förklara hur fynden har bedömts i den planerade kombinationen.

Ett DNA-test för prcd-PRA är varken en garanti mot all PRA eller en ersättning för ögonundersökning. År 2025 avslog SKKs avelskommitté ansökan om ett centralt hälsoprogram på nivå 1 för prcd-PRA hos amerikansk cocker spaniel, eftersom det inte var klarlagt att konstaterade PRA-fall i rasen orsakats av just den mutationen. Blanda inte heller ihop rasens svenska krav med testpaket för engelsk cocker spaniel: FN, HD eller patellaundersökning är inte det formella registreringskravet för amerikansk cocker spaniel i de aktuella reglerna.

I SKKs särskilda domaranvisningar uppmärksammas huvudform, ögon och för mycket päls. Vid valpköp är sunda proportioner, ögon som inte står ut eller ständigt rinner, korrekt bett, fria rörelser och en päls som inte hindrar hunden viktigare än ett extremt uttryck. Friska föräldrar minskar osäkerheten men garanterar inte en frisk valp.

## Historia och ursprung

Amerikansk och engelsk cocker spaniel har gemensamma rötter, men den amerikanska typen utvecklades i USA och blev en egen ras. Hunden Obo II, född 1882, brukar anges som en tidig viktig individ i den amerikanska historien. Under första hälften av 1900-talet blev skillnaderna i typ tydligare.

År 1945 delade American Kennel Club upp cocker spaniel i amerikansk och engelsk cocker spaniel. De första amerikanska cockrarna kom till Sverige på 1950-talet. FCI anger USA som rasens ursprungsland och placerar den bland stötande och apporterande hundar och vattenhundar. Dagens ras har ofta sällskaps- och utställningsinriktning, men standardens fågelhundsfunktion förklarar varför nosarbete, sök och apportering fortfarande är relevanta aktiviteter.

## Att leva med rasen

Amerikansk cocker spaniel kan bo bra i hus eller lägenhet om aktivitet, rastning, pälsvård och återhämtning fungerar. I ett lyhört boende behövs träning för lugn vid ljud och en plan för hundens dagar; rasnamnet säger inte om individen kommer att skälla mycket eller lite.

Rasen kan leva fint med barn, hundar och andra djur, men det är ingen garanti som följer med rasen. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Med andra djur bör introduktioner ske lugnt och kontrollerat. Ta hänsyn till individens tidigare erfarenheter, resursförsvar, leksätt och intresse för att jaga – inte bara till en allmän beskrivning av rasen.

Ensamhet lärs in gradvis när hunden är trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden förblir lugn. Vissa individer lär sig snabbt, andra behöver en långsammare plan. Rasen ska varken beskrivas som oförmögen att vara ensam eller som problemfri utan träning.

Inför ett valpköp är följande kontroller särskilt användbara:

- Se båda föräldrarnas officiella ögonresultat och datum i Avelsdata; kontrollera att resultatet var högst ett år gammalt vid parningen.
- Fråga om återkommande öron-, ögon- och hudbesvär hos föräldrar och nära släktingar, inte bara om hundarna verkar friska just den dagen.
- Träffa valpens mamma och observera kontakt, hantering, ljudreaktioner och återhämtning. Be om information om andra nära släktingar om pappan inte finns på plats.
- Titta efter fria rörelser, sunda huvudproportioner, ögon som inte står ut, rinner eller knips ihop samt en pälsmängd som går att sköta utan att hindra hunden.
- Be uppfödaren visa päls- och öronskötseln och uppskatta arbetet utifrån den pälslängd du faktiskt tänker behålla.
- Berätta vilken vardag och vilka aktiviteter du planerar. En uppfödare som känner sina linjer ska kunna resonera om variation, inte lova att alla valpar blir likadana.

Regler och rekommendationer kan ändras. Kontrollera därför alltid den aktuella versionen hos SKK och rasklubben i samband med köp, i stället för att förlita dig på en gammal checklista.

Amerikansk cocker spaniel

Dansk Kennel Klub (DKK)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Amerikansk cocker spaniel: en liten, robust apportör med silkig päls och stora, uttrycksfulla ögon. Glad, kärleksfull och mycket människoorienterad, passar den aktiva familjer. Behöver daglig motion, mental stimulans, vänlig och positiv träning samt regelbunden, noggrann päls- och öronvård.

Aquagold

## Snabbfakta

Pudel, mellan – ofta kallad mellanpudel – är den mellanstora av pudelns fyra erkända storleksvarianter. Den är en uppmärksam och träningsvillig sällskapshund med stort behov av pälsvård.

- **Storlek:** Mankhöjden ska vara över 35 och högst 45 centimeter. Rasstandarden anger ingen officiell vikt, så bedöm en vuxen hund efter kroppsbyggnad och hull i stället för ett generellt kilospann.
- **Storleksvariant:** En pudel som ännu inte är slutmätt kan byta storleksvariant efter officiell mätning. I Sverige kan slutmätning göras från 15 månaders ålder.
- **Temperament:** Rasidealet är en positiv, social och lättlärd hund, men social trygghet, aktivitetsnivå och ljudreaktioner varierar mellan individer och släktlinjer.
- **Aktivering:** Mellanpudeln behöver rörelse och mental sysselsättning varje dag. Någon fast minutkvot passar inte alla.
- **Päls:** Pälsen kan vara lockig eller snörad och släpper ofta lite löst hår, men den kräver genomtänkt kamning, bad, torkning och klippning.
- **Hälsokontroll i avel:** Föräldradjur ska ha ett giltigt officiellt resultat för prcd-PRA, genom DNA-test eller godkänd status som hereditärt fri, före parning.

## Utseende och päls

Mellanpudeln är harmoniskt byggd och kroppen är något längre än mankhöjden. Den ska ge ett vaket och aktivt intryck utan att se tung eller lågställd ut. Mankhöjden skiljer varianten från dvärg- och storpudel.

Pälsen är tät och kan vara lockig eller bilda snören. Den fortsätter att växa och behöver klippas, men hur ofta beror på pälslängd, frisyr, vardag och hur lätt den tovar sig. En kort vardagsfrisyr minskar ofta arbetet, men tar inte bort behovet av skötsel.

Kamma ända in till huden och var särskilt uppmärksam bakom öronen, under sele eller halsband, i armhålor och kring ben. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera samtidigt hud, öron och klor. Vänj valpen vid att stå still och bli berörd under korta, lugna pass med belöning. Det förenklar både hemmaskötsel och besök hos hundfrisör.

Undvik ett stelt schema för bad och klippning. Utgå från om kammen går igenom hela pälsen, huden hålls torr och ren och hunden kan röra sig obehindrat. Efter bad eller simning behöver den täta pälsen torkas ordentligt. Låt en veterinär bedöma rodnad, dålig lukt eller återkommande besvär i hud eller öron i stället för att rutinmässigt plocka hår eller använda starka produkter.

Sedan den nya rasstandarden infördes 2024 registrerar SKK 16 färgvarianter, både enfärgade och flerfärgade. Det betyder inte att merle är en godkänd avelsfärg. Enligt de svenska registreringsreglerna kan avkomma efter en merlebärande förälder inte registreras, och avelsspärrar följer av en sådan kombination.

Mellanpudeln släpper ofta mycket lite hår i hemmet, eftersom lösa hårstrån kan stanna i lockarna tills pälsen kammas. Det är ändå missvisande att kalla rasen fällfri eller allergivänlig. Ingen hundras är allergenfri, och en person med allergi kan reagera olika på olika hundar. Den som är allergisk behöver därför utreda sin egen reaktion innan ett köp, inte förlita sig på rasnamnet.

## Temperament och personlighet

Mellanpudeln ska enligt rasidealet vara vänlig, social, livlig och lätt att träna. Många söker rasen just för kombinationen av samarbetsvilja och praktisk mellanstorlek. Idealet är dock inte en garanti för att varje hund är trygg med barn, främmande människor, hundar eller nya miljöer.

Beteende- och personlighetsbeskrivning hund (BPH) ger bättre underlag än påståenden om att rasen alltid är enkel. I Svenska Pudelklubbens sammanställning för mellanpudel från februari 2026 hade 565 hundar startat. BPH är inget prov med godkänt eller underkänt och berättar inte allt om individen. Det visar däremot reaktioner på kontakt, lek, överraskningar, ljud och en person som närmar sig på ett ovanligt sätt.

Be uppfödaren sätta resultaten i sammanhang. Hur beter sig föräldrar och nära släktingar i vardagen? Söker de kontakt utan att bli påträngande? Kan de koppla av, hantera plötsliga ljud och återhämta sig efter något oväntat? Finns flera beskrivna släktingar, eller bygger omdömet på en enda hund? Sådana frågor säger mer än etiketter som ”smart”, ”barnvänlig” eller ”perfekt för nybörjare”.

En mellanpudel kan vara snabb på att uppmärksamma rörelse och ljud, men skällighet varierar. Titta på föräldradjurens ljudreaktioner och träna hunden på att gå från fönstret eller dörren och lägga sig på en lugn plats. Aktivitet och hjälp att varva ned ger bättre förutsättningar i ett lyhört boende.

## Träning och motion

Mellanpudeln behöver använda både kropp och huvud varje dag, men behovet kan inte sammanfattas med ett visst antal promenadminuter. Ålder, hälsa, kondition, miljö och individens förmåga att komma till ro avgör en rimlig nivå. En bra vardag innehåller promenader med möjlighet att nosa, träning i korta pass och någon uppgift där hunden får tänka eller söka.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta och gör inlärningen tydlig utan att skapa rädsla. Börja med kontakt, inkallning, följsamhet, hantering och vila på en bestämd plats. Öka svårigheten stegvis och välj det hunden uppskattar som belöning: mat, lek, kontakt eller att få fortsätta undersöka något.

Nose work, spår, apportering, tricks, lydnad, rallylydnad och agility är möjliga aktiviteter, inte krav. Variera fysisk rörelse, problemlösning och återhämtning. En valp behöver kortare och enklare pass, medan en vuxen frisk hund gradvis kan byggas upp för längre utflykter eller mer krävande sport.

Bedöm balansen i vardagen, inte bara mängden aktivitet. Om hunden kan koncentrera sig, återhämta sig och vila efteråt är belastningen ofta bättre avvägd än om den ständigt blir uppskruvad. Rastlöshet kan betyda att hunden behöver en uppgift, men också hjälp att sänka tempot. Ge därför lugn, sömn och passivitetsträning lika medvetet utrymme som nya trick.

## Hälsa

Det formella hälsokravet för mellanpudel i svensk avel gäller prcd-PRA, en ärftlig form av progressiv retinal atrofi. Före parning ska båda föräldradjuren ha officiell status genom DNA-test eller en giltig registrering som hereditärt fri. En anlagsbärare får bara paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri. En genetiskt sjuk hund får inte användas i avel.

Ett prcd-PRA-resultat gäller bara denna genetiska variant. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonproblem. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även återkommande ögonlysning av avelsdjur. Klubben vill dessutom att fler mellanpudlar höftledsröntgas och rekommenderar att en hund med HD grad C används sparsamt och endast med en HD-fri partner. Detta är rekommendationer, inte det bindande prcd-PRA-kravet.

Be att få se daterade, officiella resultat och kontrollera hundarnas identitet, inte bara höra att en kull är ”hälsotestad”. Fråga om sjukdomar, rörelseproblem, ögonbesvär och mentalitet hos föräldrar, helsyskon, tidigare avkommor och äldre släktingar. Ett fritt test sammanfattar inte hela familjens hälsa.

Inför valpköpet kan du be uppfödaren förklara:

- vilken prcd-PRA-status båda föräldrarna har och varför kombinationen följer reglerna
- när föräldrarna senast ögonlystes och vilka höftresultat som finns
- vilka andra officiella resultat, exempelvis BPH, som finns för hundarna och deras nära släktingar
- vilka hälsoproblem som faktiskt har förekommit i familjen, även när det saknas ett DNA-test

Eftersom rasstandarden inte anger någon idealvikt bör den vuxna hundens hull bedömas med både händer och blick. Revbenen ska kunna kännas och midjan synas i relation till kroppsbyggnaden. Snabb viktförändring, hälta, synförändring eller återkommande hud- och öronbesvär är skäl att rådgöra med veterinär.

## Historia och ursprung

FCI anger Frankrike som pudelns ursprungsland. Rasnamnet *caniche* kopplas i standardens historik till det franska ordet för en andhona, och pudeln användes vid jakt på sjöfågel. Standarden beskriver också rasen som en avkomling till barbet, en äldre fransk vattenhund. Det är den dokumenterade kärnan; teorier om en exakt utvecklingsväg genom Europa bör behandlas försiktigt.

Pudeln utvecklades med tiden i fyra storlekar som delar samma grundtyp. I Sverige delades pudlarna 1932 i en stor och en liten variant. Den mindre varianten fick namnet mellanpudel 1952, innan dvärg- och senare toypudel etablerades som ytterligare storlekar. Mellanpudeln är alltså inte en korsning eller en modern blandras, utan en erkänd storleksvariant inom pudelrasen.

Vattenarvet syns fortfarande i rasens historia och kan inspirera till apportering och simning för hundar som tycker om det. Det innebär inte att varje mellanpudel automatiskt gillar vatten eller måste tränas för jakt. Dagens ras hör till sällskapshundarna, och individens intresse ska styra aktiviteten.

## Att leva med rasen

Att leva med en mellanpudel innebär en kombination av nära sällskap, daglig aktivering och ett återkommande pälsarbete som inte går att välja bort. Den kan fungera i både lägenhet och hus, men bostadens storlek avgör mindre än hundens förmåga att koppla av, hantera ljud och få sina behov mötta utanför hemmet.

I en barnfamilj behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn ska lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, och hunden behöver en egen plats där den får vara ifred. Välj individ och uppfödare efter dokumenterad trygghet, inte efter antagandet att mellanstorleken automatiskt gör hunden tålig eller barnsäker.

Ensamhet måste tränas i små steg när hunden är trygg. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden är lugn. Planera inte för att en valp eller otränad vuxen genast ska klara en hel arbetsdag ensam. Arbetstider, rastning och hjälp vid behov måste vara lösta innan hunden flyttar in.

Samma individuella syn gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör katten ha en säker reträttplats, hunden hindras från att jaga och mötena hållas korta och kontrollerade. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän båda är avslappnade och samspelet har varit stabilt över tid. Samlevnad med andra hundar eller smådjur beror på erfarenhet, jakt- och leklust samt hur introduktionen genomförs, inte bara på ras.

Inför köp behöver du väga in tre återkommande resurser: tid för träning och sällskap, en plan för pälsvården och kostnaden för klippning eller egen utrustning. Besök vuxna släktingar om det går, be att få se hur de varvar ned och hanteras, och kontrollera de officiella hälsoresultaten. Då väljer du utifrån den verkliga hundfamiljen och din vardag, inte utifrån en idealiserad bild av mellanpudeln.

Pudel, mellan

The Poodle Club of UK

Svenska Pudelklubben (Swedish Poodle Club)

Verein für Deutsche Spitze e.V.

Pudel, mellan är en medelstor, atletisk hund med en lockig päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och lättlärd, livlig utomhus men lugn inomhus. Kärleksfull, människoorienterad och mångsidig trivs den utmärkt i familjeliv och är framstående inom många hundsporter.

Warming

Skotsk terrier

Scottish Terrier Club of Great Britain

Société Centrale Canine (France)

Skotsk terrier är en liten, kraftig och lågbent hund som ursprungligen avlades i Skottland för att jaga skadedjur. Med sitt långa huvud, upprätta öron och sträva dubbelpäls är den lätt att känna igen. Rasen är lojal, självständig och reserverad mot främlingar. Skotsk terrier behöver regelbunden pälsvård, måttlig motion och tålig, positiv träning.

Doka Denmark

## Snabbfakta

Keeshond är samma rasvariant som wolfspitz i FCI:s standard och den största av de tyska spetsarna. Ursprungslandet är Tyskland, men namnet och kulturhistorien är starkt förknippade med Nederländerna.

- **Rastyp:** medelstor vakt- och sällskapshund i FCI grupp 5
- **Mankhöjd:** 49 cm med en tillåten variation på 6 cm åt vardera hållet
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen bestämd vikt i kilogram; vikten ska motsvara hundens storlek
- **Päls:** gråschatterad dubbelpäls med riklig underull, manliknande krage och tydliga mörka ansiktsmarkeringar
- **Typiska drag enligt rasstandarden:** uppmärksam, livlig, läraktig, tillgiven sin ägare och ofta reserverad mot främlingar
- **Jaktlust:** rasstandarden beskriver brist på jaktlust, men den enskilda hundens inkallning och intresse för vilt måste ändå tränas och bedömas
- **Viktigt inför köp:** be om tydliga hälsodokument, framför allt vilket PHPT-test som har gjorts, av vilket laboratorium och med vilket resultat

Keeshond passar bäst hos den som accepterar regelbunden pälsvård och vill träna både lugn och vardagslydnad. En vänlig rasbeskrivning gör inte varje individ tyst, ensamhetstålig eller säker med alla barn och djur.

## Utseende och päls

Keeshond är en kvadratiskt byggd spetshund med kilformat huvud, små upprättstående öron och en yvig svans som bärs rullad över ryggen. Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd ska vara ungefär ett till ett, vilket ger den kompakta silhuetten.

Den gråschatterade färgen består av silvergrå päls med svarta hårspetsar. Nosparti och öron är mörka, medan man, skuldror och byxor har ljusare partier. Ett särskilt kännetecken är de så kallade glasögonen: mörka linjer och skuggningar från ögonvrån mot örat.

Dubbelpälsen har långa, raka och styva täckhår över en kort, tjock och bomullslik underull. Pälsen är kortare på huvud, öron, benens framsidor och tassar. Rasstandarden kräver riklig päls men säger också att den inte ska se formklippt ut.

Pälsvården behöver nå hela vägen ned till huden. Arbeta i små lager med borste och kam, särskilt bakom öronen, i armhålorna, vid byxorna och under selen. Att kammen glider igenom är en bättre kontroll än ett bestämt veckoschema. Under kraftig fällning behövs tätare genomgångar. Vänj valpen tidigt vid pälsvård och annan hantering.

Pälsen ska inte klippas för att skapa en ny silhuett. Om medicinsk behandling kräver rakning ska veterinärens råd styra. Kontrollera huden när du kammar; sår, lukt eller en plötslig pälsförändring är skäl att kontakta veterinär.

Den täta pälsen kräver extra planering i varmt väder. Lägg motionen på svalare tider, erbjud vatten och skugga och korta aktiviteten innan hunden blir pressad. Kraftig flämtning, slöhet, dregling eller svaghet kan vara tecken på överhettning och ska tas på allvar.

## Temperament och personlighet

Keeshond beskrivs i rasstandarden som uppmärksam, livlig, mycket tillgiven sin ägare och lätt att lära, med naturlig reservation mot främlingar och liten jaktlust. Det är en beskrivning av rasens önskade temperament, inte ett löfte om hur varje individ reagerar.

Rasens beredskap att uppmärksamma sådant som händer runt hemmet kan märkas som skall vid dörren, i trapphuset eller när människor passerar. För den som bor lyhört är ljudnivån därför en viktigare fråga än bostadens golvyta. Lär tidigt hunden att lämna dörren och bli lugn efter några skall, och ge den en tydlig plats där den kan koppla av utan att bevaka allt.

En något avvaktande keeshond ska kunna undersöka en ny situation och återhämta sig utan att pressas in i kontakt. Låt valpen möta människor, miljöer och ljud i hanterbara doser och belöna frivillig nyfikenhet. Rädsla eller aggressivitet ska inte förklaras bort som typiskt för rasen.

Inför valpköp bör du träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar. Titta på hur de reagerar när någon kommer, hur snabbt de går ned i varv och hur de hanteras. Fråga om föräldrar eller släktingar har gjort BPH eller MH och läs de faktiska resultaten när sådana finns. Det säger mer än etiketter som ”social” eller ”familjevänlig”.

## Träning och motion

Keeshond behöver fysisk aktivitet och mental stimulans varje dag, men det finns inget auktoritativt minutkrav som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, väder och förmågan att varva ned ska styra längd och intensitet.

En bra vardag kombinerar promenader med nosarbete, korta träningspass och problemlösning. Rasen kan uppskatta exempelvis vardagslydnad, rallylydnad, nose work eller trickträning. Variation är bättre än att bara öka tempot. En unghund som aldrig tränar vila kan bli mer uppvarvad, inte mer nöjd.

Träna med belöningar och dela upp färdigheterna i små steg. Fyra områden är särskilt praktiska:

1. **Larm och tystnad:** bekräfta att hunden har hört något och belöna sedan att den lämnar dörren och blir lugn.
2. **Inkallning:** bygg upp den i koppel eller långlina med gradvis svårare störningar. Låg jaktlust i standarden är inte en garanti för säker löslydnad.
3. **Pälshantering:** belöna korta stunder med kam, tasskontroll och undersökning innan pälsen blir svårskött.
4. **Ensamhet:** börja med mycket korta separationer när hunden är trygg och öka efter hur just den individen reagerar.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Prioritera korta rörelsestunder, sömn, miljöträning och samarbetslek och öka belastningen gradvis. Vid värme är lugna promenader under svalare delar av dagen säkrare än ett fast motionsprogram.

## Hälsa

Den viktigaste rasspecifika hälsofrågan att förstå hos keeshond är primär hyperparatyreoidism, PHPT, men den måste beskrivas med rätt nedärvning och rätt test. PHPT påverkar kroppens kalciumomsättning när en eller flera bisköldkörtlar börjar arbeta självständigt och för mycket bisköldkörtelhormon leder till förhöjt kalcium i blodet.

En studie från 2025 fann att samtliga 18 keeshondar med väl styrkt PHPT-diagnos var heterozygota för en variant i genen SIRT6. Forskarna bedömde varianten som sannolikt sjukdomsorsakande och bekräftade ett autosomalt dominant nedärvningsmönster. Det ska alltså inte hanteras som en recessiv egenskap där två ”bärare” bara behöver undvika att paras med varandra.

Alla PHPT-tester analyserar inte samma genetiska förändring. Det nyare testet från den brittiska forskningsgruppen bygger på SIRT6-varianten. Cornell University erbjuder samtidigt ett annat test som letar efter en infogad DNA-sekvens på 194 baspar på kromosom 20. Cornell anger att analysen är tekniskt validerad men att den inte kunde valideras kliniskt eftersom diagnostiserade fall saknades. Resultatet ska därför tolkas försiktigt. Ett besked om att en hund är ”PHPT-testad” är alltså för vagt. Be att få se laboratorierapporten med hundens identitet, provdatum, laboratorium, analyserad variant eller insertion och själva resultatet.

SKK:s aktuella rassida nämner också höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi och hudproblem, men beskriver dem som inte särskilt vanliga. I SKK:s registreringsregler för 2026 är keeshond inte markerad som en ras där officiell HD-status är ett särskilt krav för att registrera avkomman. Fråga ändå vilka undersökningar som gjorts på föräldrar och nära släktingar. Utländska rekommendationer, exempelvis brittiska råd om höfter, armbågar, ögon och PHPT, ska inte presenteras som svenska registreringskrav.

Välj inte valp utifrån en enda DNA-rad. Be också om information om föräldrarnas ålder, allmänna hälsa, hud, rörelser och sjukdomar hos nära släktingar. Kontrollera att dokumenten hör till rätt hund i stället för att nöja dig med ord som ”testad” eller ”frisk linje”.

## Historia och ursprung

Keeshond har Tyskland som officiellt ursprungsland och ingår i den tyska spetsen; wolfspitz och keeshond är två namn på samma FCI-variant. Det förklarar varför en ras med stark nederländsk identitet ändå har Tyskland angivet i den moderna rasstandarden.

I Nederländerna användes dessa grå spetsar som uppmärksamma vakthundar på pråmar. Under 1700-talet blev hundtypen förknippad med den nederländska patriotrörelsen. En av rörelsens ledare, Cornelius ”Kees” de Gyselaer, ägde en sådan hund, och kopplingen till ”Kees hund” brukar anges som bakgrund till namnet keeshond.

Rasen introducerades i Storbritannien som ”Dutch Barge Dog” i början av 1900-talet och en brittisk rasklubb bildades 1925. Till Sverige kom den första importen från England på 1950-talet. Den nederländska historien ska inte förväxlas med FCI:s officiella ursprungsland.

## Att leva med rasen

Keeshond kan fungera i många hem när familjen möter behovet av närhet, pälsvård, aktivitet och träning kring skall och vila. Trädgård är ingen genväg till en nöjd hund, och lägenhet är inget automatiskt hinder. Vardagen och hur mycket hundens larm hörs hos grannarna avgör.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, hunden ska ha en ostörd viloplats och de vuxna bär huvudansvaret. Lär barn att inte klättra på hunden, störa den när den äter eller sover eller dra i den rikliga pälsen. Bedöm den enskilda hundens trygghet och återhämtning i stället för att välja ras enbart efter etiketten familjehund.

Låg jaktlust innebär inte att varje keeshond fungerar direkt med katt eller smådjur. Ta reda på hundens tidigare erfarenheter och reaktion på rörelse. Vid introduktion bör katten ha höga och avskilda flyktvägar, hunden hållas under kontroll och mötena ske kort, lugnt och stegvis. Samma princip gäller nya hundrelationer: välj kontrollerade möten och läs individernas signaler.

Keeshondens sociala läggning gör ensamhetsträning viktig, men det finns ingen bestämd ensamtid som alla individer klarar tryggt. Vissa hundar kan så småningom vara lugna ett par timmar medan andra reagerar redan efter minuter. Träna gradvis och använd gärna kamera för att se om hunden går till vila eller visar stress genom att vandra, flämta, skälla eller försöka ta sig ut. Planera dagpassning om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar tryggt. Regeln om att en vuxen hund bör rastas minst var sjätte timme dagtid är en rastningsregel, inte ett mål för hur länge den ska lämnas ensam.

Inför köp är det klokt att be uppfödaren visa:

- original eller verifierbara kopior av PHPT-rapporten och andra utförda hälsoundersökningar
- hur tiken och andra vuxna hundar reagerar på besök, hantering och vila
- hur pälsen kammas ned till huden och vilka redskap som behövs
- hur valparna har vant sig vid ljud, underlag, människor, kort hantering och återhämtning
- registreringsuppgifter och eventuella BPH-, MH- eller ledresultat för föräldrar och nära släktingar

För en förstagångsägare kan keeshond vara ett rimligt val om tid finns för belöningsbaserad träning och omfattande pälsvård. Den som behöver en mycket tyst hund, lång ensamtid eller ett hårfritt hem bör välja med stor eftertanke.

Keeshond

Keeshond är en medelstor, kraftig spetshund med tjock, varggrå dubbelpäls och sina karakteristiska “glasögon” runt ögonen. Den är en hängiven familjehund som är kärleksfull, uppmärksam och pratig men sällan aggressiv. Intelligent och livlig tränar den bra med mjuka metoder och behöver regelbunden borstning och daglig social kontakt.

Kees

## Snabbfakta

Welsh springer spaniel är en egen brittisk hundras, inte en rödvit variant av engelsk springer spaniel. Den är framtagen som stötande och apporterande jakthund och passar bäst hos någon som vill kombinera ett nära familjeliv med regelbunden träning och friluftsliv.

- Rasen är medelstor och kompakt; mankhöjden är ungefär 48 cm för hanar och 46 cm för tikar.
- Rasstandarden tillåter bara djupt rött och vitt. Pälsen ska vara rak eller slät, silkeslen och tät, med måttliga behäng.
- En typisk welsh springer spaniel är vänlig, glad, arbetsvillig och aktiv. Temperamentet varierar dock mellan individer.
- Rasen behöver mer än promenader runt kvarteret: nosarbete, samarbete och möjlighet att röra sig i varierad terräng är viktiga delar av vardagen.
- I Sverige måste båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning för att valparna ska kunna registreras i SKK. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter.
- Barn, andra hundar och katter kan fungera bra, men rasnamnet är ingen garanti. Individ, uppväxt, introduktion och vuxnas tillsyn avgör mycket.

Det här är framför allt en ras för den som tycker om att göra saker tillsammans med sin hund. En welsh behöver också lära sig att vila, vänta och klara kortare stunder på egen hand; hög aktivitet utan avkoppling skapar inte en balanserad vardag.

## Utseende och päls

Welsh springer spaniel är en stark, symmetrisk och rörlig spaniel byggd för uthålligt arbete. Kroppen är kompakt utan att vara tung, och rörelserna ska vara kraftfulla och markvinnande. Hanar är omkring 48 cm i mankhöjd och tikar omkring 46 cm, men helhetsintryck och funktion är viktigare än att en enskild hund träffar måttet på centimetern.

Färgen skiljer rasen tydligt från andra spanielraser: endast djupt rött och vitt är standardenligt. Pälsen ska ligga rak eller slät mot kroppen, kännas silkeslen och vara tät. Framben, bakben, öron och svans har behäng, men mängden ska vara måttlig. Mycket riklig, lockig eller lättovad päls är inte den funktionella pälstyp som standarden beskriver.

Pälsvården är hanterbar hemma, men den behöver bli en vana. Kontrollera särskilt:

- öron och behäng efter skogsturer, bad och arbete i högt gräs
- armhålor, ljumskar och bakom öronen, där tovor lätt kan börja
- tassar och hår mellan trampdynorna, särskilt under blöta eller snörika perioder
- hud och öron om hunden börjar klia sig, skaka på huvudet eller lukta annorlunda

Borsta när pälsen börjar samla löst hår eller bilda tovor och reda ut skräp innan det hinner fastna. Torka öron och päls efter bad, men rengör inte en frisk hörselgång på rutin utan behov. SKK anger tre till fyra trimningar per år som ett grovt riktmärke, medan rasklubbens råd betonar att behovet är individuellt. Låt därför pälsens tillväxt, tassarnas grepp och luftningen kring öronen styra tidpunkten. Bad behövs när hunden är smutsig, inte efter ett fast kalenderintervall.

## Temperament och personlighet

Welsh springer spaniel ska vara vänlig, gladlynt och mycket aktiv utan att vara aggressiv eller nervös. Som arbetande spaniel förväntas den vilja samarbeta, hålla kontakt och växla mellan aktivitet och lugn. Det gör rasen rolig att träna, men inte automatiskt enkel i varje hem.

Många welshar är nära sina människor och vill delta i vardagen. Vissa möter främlingar öppet, andra behöver tid innan de tar kontakt. Överdriven rädsla, ständig stress eller oförmåga att koppla av bör inte förklaras bort som typiskt för rasen. Rasklubbens avelsstrategi framhåller samtidigt att underlaget från beteendebeskrivningar är begränsat, så säkra påståenden om hela rasens mentalitet vore missvisande.

När du träffar en uppfödare är det därför klokt att titta bortom orden ”vänlig familjehund”. Be att få möta tiken i en vardaglig miljö och fråga hur föräldrar, syskon och tidigare avkommor reagerar på nya platser, människor, ljud, vila och ensamhet. En hund som snabbt kan återhämta sig efter något oväntat och komma till ro visar mer användbar vardagsinformation än enbart meriter eller ett glatt första möte.

Med barn behövs samma säkerhetsregler som för andra hundar. En vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En ung, ivrig welsh kan hälsa kroppsligt och bära saker i munnen även om avsikten är vänlig. Barn ska inte störa hunden när den äter, sover eller vill gå undan.

## Träning och motion

En welsh springer spaniel behöver daglig fysisk aktivitet, nosarbete och samarbete, men det finns inget auktoritativt timtal som passar alla individer. En bra plan ger hunden tillräckligt att göra utan att den blir uppskruvad, öm eller har svårt att återhämta sig.

Rasens ursprung förklarar träningsbehoven. En spaniel söker av marken framför föraren, stöter vilt så att ett skottillfälle uppstår och apporterar därefter. I vardagen märks samma egenskaper som intresse för dofter, rörelse och föremål. Prioritera därför:

- inkallning och frivillig kontakt, först i enkla miljöer och sedan med större störningar
- långlina där hunden inte ännu kan vara lös säkert
- stadga: att kunna vänta när något rör sig eller när andra hundar arbetar
- att lämna och bära föremål utan konflikt
- en tydlig signal för paus och en lugn plats där hunden kan varva ner

Variera promenader med sökövningar, viltspår, apportering eller annan uppgift där nos och samarbete används. Agility, rallylydnad och lydnad kan också passa individen. Det viktiga är inte att samla aktiviteter, utan att hitta en blandning där hunden kan arbeta koncentrerat och sedan vila.

Valpar och unghundar behöver korta pass, fri rörelse på lämpligt underlag och gradvis ökande belastning. Undvik att jaga trötthet med långa, ensidiga sträckor eller många hopp. För en vuxen hund bör mängden anpassas efter kondition, hälsa, temperatur och vad den gjort dagen före. Tecken som stelhet, ovanligt lång återhämtning, rastlöshet efter aktivitet eller sämre sömn visar att upplägget behöver justeras.

## Hälsa

Welsh springer spaniel betraktas som en förhållandevis frisk ras, men en valpköpare bör särskilt kontrollera höfter och ögon samt fråga om hud- och öronbesvär i nära släkten. Hälsotester minskar osäkerheten; de garanterar inte att en enskild hund förblir frisk.

Rasen omfattas av SKK:s hälsoprogram nivå 2 för höftledsdysplasi. Det innebär att båda föräldrarna måste ha ett officiellt HD-resultat före parning för att avkomman ska kunna registreras. Be att få se de faktiska resultaten och fråga även om syskon och tidigare avkommor. ”HD-röntgad” beskriver bara att undersökningen är gjord, inte vilket resultat hunden fick.

Ögonfrågan behöver hållas isär från HD-regeln. Den svenska registreringsregeln för rasen kräver inte ett ögonresultat, men Welsh Springer Spanielklubben uppmuntrar gonioskopi av avelsdjur. Undersökningen bedömer ögats kammarvinkel och används i arbetet mot glaukom, en allvarlig ögonsjukdom som rasklubben följer särskilt. Fråga om aktuell ögonundersökning och gonioskopi, vilka fynd som finns i nära släkten och hur uppfödaren har vägt resultaten i parningen.

Rasklubbens hälsoenkät pekar också ut öron, klåda, hud och ögon som områden att bevaka. Det betyder inte att varje welsh får problem. Kontrollera hunden efter bad och turer i blöt eller tät terräng, och sök veterinär vid återkommande klåda, rodnad, dålig lukt, huvudskakningar, smärta eller synförändringar.

## Historia och ursprung

Welsh springer spaniel utvecklades ur rödvita spanielhundar i Wales och erkändes som en egen ras i Storbritannien 1902. Skriftliga uppgifter om rödvita spaniels i Wales går tillbaka till 1300-talet, men äldre ursprungsberättelser bör inte göras mer exakta än källorna tillåter.

Hundarna användes framför allt till jakt. Namnet ”springer” syftar på uppgiften att stöta vilt ur skydd, inte på att rasen skulle vara en variant av engelsk springer spaniel. Den moderna rasens funktion omfattar både sök, stöt och apportering, med nära samarbete mellan hund och förare.

Rasen kom till Sverige 1963, och den första svenska kullen föddes 1965. Welsh Springer Spanielklubben bildades 1980. I dag används rasen både till jakt och viltspår samt som aktiv sällskaps- och sporthund, men jaktfunktionen är fortfarande nyckeln till att förstå dess behov och beteende.

## Att leva med rasen

Welsh springer spaniel kan bo i hus eller lägenhet om vardagen ger tillräcklig aktivitet, återhämtning och tillgång till bra promenadmiljöer. En stor tomt ersätter inte gemensam träning, och en lägenhet är inte ett problem i sig. Däremot behöver du planera för våt päls, grus, frön och leriga tassar efter ett aktivt uteliv.

Ensamhet ska tränas gradvis från mycket korta stunder när hunden är trygg och har kommit till ro. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt bara några timmar per dag. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsintervall, inte ett mål för hur länge hunden bör vara ensam. Ordna hjälp om arbetsdagar eller resor gör frånvaron längre än hunden klarar lugnt.

Rasen kan leva med andra hundar, men välj sällskap och introduktion efter individerna. Med katt och smådjur krävs större försiktighet eftersom en stötande jakthund kan reagera på snabb rörelse. Tidig tillvänjning kan hjälpa, men lämna inte säkerheten åt en förmodad ”snäll ras”. Använd grindar, separata viloplatser och övervakade möten tills du vet hur djuren fungerar tillsammans.

Inför ett valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka HD-resultat har båda föräldrarna och deras nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonundersökta och gonioskopierade, och vilka fynd finns i släkten?
- Hur fungerar de med nya miljöer, människor, vila och kortare ensamhet?
- Vilken jaktlust, följsamhet och förmåga att koppla av har tidigare avkommor visat?
- Vilken pälsvård och aktivitet får hundarna i uppfödarens egen vardag?

Welsh springer spaniel passar bäst när du vill ha en aktiv samarbetspartner snarare än en hund som nöjer sig med att följa med passivt. Kan du erbjuda nosarbete, tydlig träning, lugn återhämtning och mycket gemensam tid får rasens arbetslust en konstruktiv plats i familjelivet.

Welsh springer spaniel

The Welsh Springer Spaniel Club of UK

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Medelstor, atletisk rödvit spaniel från Wales, avlad som pålitlig jakthund. Kärleksfull, människoorienterad och knyter ofta starkt band till en person. Behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Känslig, överlag frisk, med en vädertålig päls som trivs i lera och vatten.

Coppernut´s

Recall Love Story

## Snabbfakta

Engelsk springer spaniel är en aktiv brittisk fågelhund som avlats för att söka efter vilt, stöta upp det och apportera. Den passar bäst hos någon som vill använda både hundens kropp och huvud varje dag, oavsett om det sker genom jakt, hundsport eller ett omväxlande friluftsliv.

- **Storlek:** Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd. Den anger ingen vikt, så ett bestämt viktintervall är ingen bra måttstock för varje individ.
- **Rastyp:** Det finns sedan länge olika avelsinriktningar, framför allt jaktinriktade och mer utställningsinriktade hundar. Uppfödarens mål och föräldrarnas egenskaper säger mer om vilka egenskaper en valp kan få än etiketten ensam.
- **Temperament:** Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund. Enskilda hundar skiljer sig ändå åt i bland annat aktivitetsnivå, socialitet och känslighet.
- **Aktivering:** Rasen behöver regelbunden motion och mental sysselsättning, men samma antal minuter passar inte alla hundar.
- **Päls:** Tät, rak och vädertålig med behäng som behöver återkommande borstning och trimning.
- **För rätt hem:** Ett bra val för den som vill träna, samarbeta och vara ute mycket; ett sämre val om hunden ofta förväntas nöja sig med korta rastningar.

## Utseende och päls

Engelsk springer spaniel är en stark och kompakt hund med ett rörligt, elegant helhetsintryck. Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd för rasen, men inget officiellt viktspann. Bedöm därför inte en hund mot ett godtyckligt antal kilo. Följ i stället hullet: en tydlig midja ska synas och revbenen ska kunna kännas med lätt tryck.

Pälsen ska vara tät, rak och ge skydd mot väder utan att vara grov. Den längre pälsen på öron, ben och kropp bildar måttliga behäng. Godkända färger är leverbrunt och vitt eller svart och vitt, med eller utan tantecken.

En genomgång med borste ungefär en gång i veckan är en rimlig utgångspunkt för många hundar, men pälsmängd, årstid och aktivitet avgör det verkliga behovet. Kontrollera armhålor, ljumskar, öronbehäng och tassar extra efter skog, bad eller blött väder, eftersom skräp och tovor lätt fastnar där. Bada när hunden faktiskt behöver det. Klippning och trimning behövs återkommande, men intervallet bör följa pälsens längd och kvalitet i stället för en stel kalender.

De hängande, välbehårade öronen behöver regelbunden kontroll. Klipp vid behov den långa pälsen på öronens insida och kontrollera öronen efter bad. Dålig lukt, rodnad, sekret eller återkommande kliande är skäl att kontakta veterinär, inte att fortsätta rengöra på egen hand utan att veta orsaken.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund som gärna arbetar tillsammans med sin förare. Tydlig skygghet och aggressivitet hör inte till det önskade temperamentet. Det gör engelsk springer spaniel till en attraktiv samarbetskamrat, men det är inte en garanti för hur varje hund fungerar med barn, främmande människor eller andra djur.

BPH-resultat visar också att ett rasgenomsnitt inte berättar hela sanningen. Hundar inom samma ras kan reagera olika i sociala situationer, lek och oväntade händelser. Dessutom rymmer rasen skilda avelsinriktningar som inte alltid har bedömts var för sig. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna och nära släktingar fungerar i vardagen, vilka egenskaper som prioriterats och om det finns resultat från BPH eller andra relevanta prov.

Rasen behöver få använda sin nyfikenhet och arbetslust i vardagen. Samtidigt ska hög aktivitet inte förväxlas med att hunden måste vara uppvarvad. Förmågan att växla mellan arbete och vila behöver tränas från början genom tydliga rutiner, lugna pauser och lagom svåra uppgifter.

## Träning och motion

Rasens ursprungliga arbetskedja – söka, stöta och apportera – förklarar mycket av träningsbehovet. Många individer tycker om att undersöka mark och vegetation, bära föremål och arbeta nära sin förare. Promenader blir därför mer givande om de ibland innehåller nosarbete, apportering, enkla sökövningar eller annan träning tillsammans.

Det går inte att ange ett visst antal motionsminuter som passar alla. En vuxen, frisk och vältränad hund kan klara betydligt mer än en valp, en äldre hund eller en individ som byggs upp efter vila. Utgå från ålder, hälsa, kondition och återhämtning. Variera lugna promenader, rörelse i naturen, mental träning och vila i stället för att försöka trötta ut hunden med hög fart varje dag.

Kontakt, inkallning och förmågan att stanna kvar trots vittring eller rörelse är särskilt värdefulla färdigheter. Börja på lätt nivå och öka störningarna stegvis. Positiva, belöningsbaserade metoder och korta pass gör det lättare att behålla trygghet och samarbetsvilja. En långlina kan ge säkerhet under träningen, men är inte ett bevis på att hunden senare kan vara lös överallt.

I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt när de inte deltar i jakt. Mellan den 1 mars och 20 augusti krävs extra tillsyn där vilda djur kan finnas. Har hunden starkt viltintresse måste ägaren kunna hindra den från att sticka efter vilt.

## Hälsa

Engelsk springer spaniel beskrivs i huvudsak som en frisk ras. När du köper valp är det ändå viktigt att skilja formella krav från rasklubbens rekommendationer. Långa listor över allt som någon gång förekommit i rasen hjälper mindre än aktuella resultat för just föräldradjuren och deras familjer.

För svenskregistrerade kullar kräver SKK att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. Det betyder att de ska vara undersökta och att resultatet ska finnas, inte att varje bokstav automatiskt är lika lämplig i avel. Springerklubben har mer långtgående avelsrekommendationer om HD-resultat och kombinationer. Be därför att få se föräldrarnas faktiska resultat och fråga hur kombinationen följer klubbens aktuella råd.

Rasklubben rekommenderar också att avelsdjur ögonundersöks högst ett år före parning. Gonioskopi före avelsdebut ingår i klubbens råd för att bedöma ögats kammarvinkel. Kontrollera datum, diagnoser och eventuella uppföljningsråd i intygen; nöj dig inte med beskedet att hundarna är ”testade”.

Fucosidos är en recessivt nedärvd enzymbristsjukdom som kan påverka centrala nervsystemet. En anlagsbärare blir inte själv sjuk av anlaget men kan föra det vidare. DNA-test finns, vilket gör att uppfödaren kan redovisa föräldrarnas status och undvika en kombination som kan ge sjuka valpar. Det är viktigare att förstå de verifierade resultaten än att kräva samma uppsättning tester av alla hundar.

I vardagen bör öronen kontrolleras och hullet följas regelbundet. Återkommande öronbesvär, ögonförändringar, hälta eller andra symtom ska bedömas av veterinär. Förutsätt inte att ett problem är ”typiskt för rasen” och därför ofarligt.

## Historia och ursprung

Engelsk springer spaniel kommer ur Storbritanniens äldre spanieltradition. Hundarnas uppgift var att finna och stöta upp vilt vid jakt med nät, falk eller greyhound. När jakt med skjutvapen utvecklades blev arbetet att söka framför jägaren, stöta viltet och därefter apportera.

Namnet ”springer” anknyter till sättet att få viltet att lämna sitt gömställe. The Kennel Club erkände engelsk springer spaniel som egen ras 1902. Den svenska Springerklubben bildades 1982.

Under lång tid har aveln utvecklats i olika riktningar. Jaktinriktade populationer har främst valts för arbete, medan andra har valts mer för exteriör och utställning. Det är en viktig historisk och praktisk skillnad, men inte två enkla personlighetsmallar. Det finns variation inom båda inriktningarna, och moderna hundar kan användas på flera sätt. Därför bör en köpare bedöma den aktuella uppfödarens mål, föräldradjur och släkt – inte bara en benämning.

## Att leva med rasen

Engelsk springer spaniel kan bo i lägenhet om den får tillräckligt med aktivitet, återhämtning och tillgång till natur eller andra bra träningsmiljöer. En trädgård ersätter inte promenader och gemensamt arbete. Det avgörande är vad hunden får göra under dagen, inte om hemmet är en villa eller lägenhet.

Ensamhet behöver tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, och öka först när den kan koppla av. Individernas förmåga varierar, så planera inte vardagen utifrån att rasnamnet skulle garantera ett visst antal ensamtimmar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Att rasstandarden beskriver hunden som vänlig ersätter aldrig tillsyn. Samma försiktighet gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och kontrollerade och katten ha egna reträttplatser. Hur väl en viss hund fungerar med katt eller andra hundar beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- uppfödarens avelsmål och om hundarnas arbetsnivå passar ditt liv
- båda föräldrarnas officiella HD-resultat, inte bara att de är röntgade
- datum och fullständigt resultat från ögonundersökningar samt eventuell gonioskopi
- verifierad fucosidosstatus när den är relevant för kombinationen
- hur föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen, gärna kompletterat med BPH- eller arbetsresultat
- hur valparna vänjs vid hantering, vila, olika miljöer och ett normalt familjeliv.

Den bästa matchningen är en hund vars förväntade aktivitetsnivå, arbetslust och känslighet passar ägarens faktiska vardag. För engelsk springer spaniel är den bedömningen mer värdefull än löften om att rasen alltid är enkel, barnvänlig eller likadan oavsett avelsinriktning.

Engelsk springer spaniel

Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

Engelsk springer spaniel är en medelstor, atletisk jakthund med en behårad, vädertålig päls som kräver regelbunden skötsel. Den är glad, tillgiven och mycket människoorienterad och behöver 1,5–2 timmars daglig mental och fysisk aktivering. I regel en frisk, aktiv ras som passar bäst i engagerade, utomhusaktiva hem.

Sieger's

## Snabbfakta

Biewer terrier är en mycket liten, aktiv sällskapshund med terrierns uppmärksamhet och en lång, trefärgad päls som kräver mycket skötsel. Rasen utvecklades i Tyskland ur yorkshireterrierlinjer men har i dag en egen rasstandard.

- **Storlek:** den aktuella svenska rasstandarden anger 21–26 cm i mankhöjd och 2,2–3,8 kg i vikt.
- **Rasstatus:** erkänd av Svenska Kennelklubben och de övriga nordiska kennelklubbarna, men inte av FCI.
- **Mentalitet:** pigg, alert, familjenära och gärna med på aktiviteter; envishet och viss jaktlust kan förekomma.
- **Aktivering:** behöver rörelse, lek och mental träning varje dag trots det lilla formatet.
- **Päls:** lång, rak och silkesaktig utan underull. SKK beskriver rasen som icke fällande, men pälsen behöver borstas ofta.
- **Viktigaste vardagsfrågan:** har du tid för pälsvård, tandborstning, ensamhetsträning och en aktiv liten hund?

## Utseende och päls

Biewer terrier är en liten, elegant hund vars mest utmärkande drag är den långa trefärgade pälsen och hårtofsen på huvudet. Kroppen är något längre än hög, men ett mer kvadratiskt format accepteras också. Öronen är små och upprättstående, ögonen mörka och uttrycket vaket.

Den aktuella svenska standarden anger 21–26 cm och 2,2–3,8 kg. Du kan också stöta på 18–28 cm och 1,8–3,6 kg i en annan nordisk standardversion. Det betyder inte att det finns två storleksvarianter. Utgå från den aktuella SKK-standarden när du jämför svenska uppgifter. Måtten beskriver standarden, inte hur stor varje valp kommer att bli.

Pälsen ska vara lång, rak, mjuk och silkesaktig utan underull. Huvudet har blått eller svart, gyllene eller tan samt vitt; kroppen är blå eller svart och vit, med vitt på bland annat bröst, buk, ben och svansspets enligt standardens färgbeskrivning.

Det här är en päls för den som accepterar en fast skötselrutin. SKK rekommenderar genomgång minst varannan dag och anger att bad kan behövas varje eller varannan vecka beroende på pälslängd och behov. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera särskilt där pälsen lätt gnids ihop. En kort sällskapsfrisyr minskar arbetet men tar inte bort behovet av kamning, bad och regelbunden klippning. Den som vill ställa ut hunden behöver behålla pälsen i standardenligt skick.

Att rasen inte fäller enligt SKK gör den inte allergisäker. Allergener kommer även från hud, saliv och andra kroppsvätskor, och Astma- och Allergiförbundet betonar att ingen hundras kan kallas allergisäker. Vid hundallergi behöver reaktionen bedömas för den enskilda människan och hunden före köp.

## Temperament och personlighet

Biewer terrier är vanligtvis en livlig, uppmärksam och nära sällskapshund, inte en passiv knähund. SKK beskriver rasen som glad, alert och orädd, medan rasstandarden lyfter fram läraktighet, trohet och stark anknytning till familjen. Det gör den ofta engagerad i allt som händer hemma.

Terriersidan märks främst i vaksamhet, egen vilja och lust att följa rörelse. SKK anger att viss jaktlust förekommer och att hunden kan springa efter fåglar, katter och andra smådjur. En säker inkallning, koppel där det behövs och tidig träning kring sådana retningar är därför viktigare än hundens ringa storlek kan antyda.

Skällande går inte att förutsäga enbart från rasnamnet. Svenska Biewerterrierklubben beskriver stor variation: vissa individer skäller, andra gör det inte. Om ljudnivån är avgörande i ett lyhört boende bör du fråga vad föräldradjuren brukar reagera på och träffa dem om möjligt. Planera också för tidig, stegvis träning på vardagsljud och lugn vid dörren.

## Träning och motion

Biewer terrier behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen välgrundad minutmall som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och hur hunden kan varva ner efter aktivitet är bättre vägledning än ett fast antal minuter.

En fungerande vardag innehåller flera rastningar, promenader där hunden får nosa, lek och korta träningsstunder. Träna stegvis och tydligt på inkallning, koppelgående, hantering, rumsrenhet och att kunna koppla av. Små hundar behöver samma konsekventa vardagsfärdigheter som stora; att bära hunden förbi varje svår situation ersätter inte träning.

Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, nosework och trickträning. Anpassa hinder och belastning till en liten kropp och bygg kondition gradvis. Målet är en hund som både vill arbeta och kan komma till ro hemma; mer aktivitet är inte automatiskt bättre om återhämtningen uteblir.

## Hälsa

Hälsoläget för Biewer terrier i Sverige går ännu inte att sammanfatta säkert eftersom antalet registrerade hundar är begränsat. Det är därför mer seriöst att granska dokumenterade resultat och de närmaste släktingarna än att kalla rasen antingen frisk eller sjuklig.

Patellaluxation, där knäskålen kan förflyttas ur sitt normala läge, förekommer enligt SKK. Svenska Biewerterrierklubben rekommenderar att avelsdjur har känd patellastatus. Be uppfödaren visa dokumenterade resultat för båda föräldradjuren och förklara hur eventuella fynd hos nära släktingar har påverkat avelsvalet.

Ögon är ett annat kontrollområde. Rasklubben rekommenderar ögonlysning av avelshundar och beskriver både katarakt i nordiska hundar och den ärftliga näthinnesjukdomen prcd-PRA, som kan DNA-testas. Fråga efter aktuella ögonresultat och hur uppfödaren använder DNA-resultat när en parning planeras; ett genetiskt test ersätter inte en klinisk ögonundersökning.

Tänderna kräver praktiskt förebyggande arbete från början. SKK rekommenderar daglig tandborstning eftersom små hundar lätt kan få tandsten och försämrad munhälsa. Vänj valpen gradvis vid att munnen hanteras och låt veterinär bedöma kvarvarande mjölktänder, smärta, dålig andedräkt eller svårigheter att äta.

En bra hälsodialog inför köp omfattar alltså officiella resultat, faktiska diagnoser i nära släkt och uppfödarens plan för uppföljning. En lång lista över tillstånd som kan drabba små hundar säger mindre än verifierbara uppgifter om just den aktuella kombinationen.

## Historia och ursprung

Biewer terrier utvecklades i Tyskland under 1980-talet från yorkshireterrier. I den svenska standardens bakgrund beskrivs en kull från 1984 där valpar efter två renrasiga yorkshireterrier hade vita tecken. Uppfödarparet Biewer fortsatte sedan att avla målmedvetet på egenskapen.

Rasen delar alltså ursprung med yorkshireterrier, men den är inte bara ett annat färgnamn på yorkshireterrier. Den har en egen standard, en bestämd trefärgad teckning och beskrivs i standarden som genetiskt tydligt skild från ursprungsrasen. Den första Biewer terrier som registrerades i Sverige kom in i SKK:s register 2018.

Rasen är nationellt erkänd av SKK och andra nordiska kennelklubbar men saknar FCI-erkännande. Det spelar främst roll för registrering och vissa internationella utställningsmeriter. Vid import bör du därför be SKK bekräfta att den aktuella stamtavlan kan registreras innan du betalar handpenning; ett registreringsbevis från ett annat land är inte i sig en garanti för svensk registrering.

## Att leva med rasen

Biewer terrier kan fungera i både lägenhet och hus, men liten boyta gör inte hundägandet lättskött. Det som avgör är om hunden får daglig aktivitet, kan tränas att vara lugn vid vardagsljud och får den omfattande päls- och tandvård som rasen behöver.

Med barn är hundens mycket lilla kropp den viktigaste säkerhetsfrågan. SKK rekommenderar att hundar och små barn alltid har en vuxen närvarande och att mycket små hundar hanteras extra varsamt. Barn ska inte bära en valp, jaga den eller störa den på viloplatsen. Ett lugnt samspel säger mer om lämpligheten än etiketten “barnvänlig”.

Samboende med katt eller andra hundar kan fungera, men det är ingen rasgaranti. Biewer terrierns jaktlust gör en springande katt särskilt relevant. Låt katten ha en hundfri trygg zon och höga reträttplatser, håll de första mötena korta och kontrollerade och tillåt inte jakt. Med andra hundar behöver leken anpassas så att den lilla hunden inte skadas av storleksskillnaden.

Ensamhet måste tränas, inte testas genom ett långt första frånvaropass. SKK anger att en liten valp inte kan lämnas ensam och att en ensamhetstränad vuxen hund normalt kan vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket. Börja när valpen är trygg, lämna mycket kort och öka bara när hunden förblir lugn. Jordbruksverkets råd är dessutom att hundar rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare när de är unga eller gamla.

Innan du väljer rasen bör du kunna svara ja på fyra frågor: kan du sköta pälsen året runt, borsta tänderna dagligen, planera gradvis ensamhetsträning och ge en liten men aktiv hund både rörelse och hjärnarbete? Om svaret är ja kan Biewer terrier vara ett engagerat och nära sällskap; om du söker en lågskött liten hund är den ett sämre val.

Biewer terrier

Deutscher Biewer Yorkshire Terrier Club (Germany)

Fédération Cynologique Internationale (Belgium)

Biewer terrier är en liten, trefärgad sällskapshund i toy-storlek med lång, silkeslen päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är glad, lekfull och mycket människoorienterad, passar bra i lägenhet, behöver måttlig motion, mjuk och vänlig träning och kan med god omvårdnad bli upp i medelåldern tonåren.

## Snabbfakta

Yorkshireterriern är en liten brittisk terrier som främst hålls som sällskapshund, men den ska fortfarande vara alert, intelligent och livlig med stabilt temperament.

- Rasen är erkänd av FCI som brittisk terrier nummer 86, i grupp 3 och sektionen för dvärgterrier.
- Rasstandarden anger högst 3,2 kg men varken minimivikt eller mankhöjd. I praktiken är många individer större än standardens maxvikt.
- ”Teacup” är ingen officiell storleksklass för yorkshireterrier. En sådan etikett är därför inte en garanti för hundens vuxenstorlek eller hälsa.
- Pälsen ska vara rak, glänsande, fin och silkeslik. Lång päls kräver mycket skötsel; kortklippning minskar arbetet men gör inte pälsen underhållsfri.
- De tydligast dokumenterade hälsoprioriteringarna är tänderna, kvarvarande mjölktänder och patellaluxation, alltså lösa knäskålar.

## Utseende och päls

Yorkshireterriern ska vara kompakt, nätt och välproportionerad, med upprätt hållning och fria rörelser. Den får vara mycket liten men ska inte se bräcklig eller överdrivet förminskad ut.

Maxvikten 3,2 kg beskriver utställningsstandardens ideal, inte ett löfte om varje vuxen hund. Standarden innehåller ingen mankhöjd. SKK uppger att de flesta individer är omkring 20–25 cm och att många väger mer än standardens max; även valpar i samma kull kan få olika vuxenstorlek. Den som köper valp bör därför fråga efter föräldrarnas och vuxna släktingars faktiska vikter i stället för att lita på ord som ”mini” eller ”teacup”.

Den vuxna standardpälsen är mörkt stålblå över kroppen och klart gyllene tan på bland annat huvud och bröst. Hårstråna ska vara raka, glänsande och ha fin silkesstruktur, inte vara ulliga. Valpar föds svarta och tanfärgade, och den stålblå vuxenfärgen utvecklas gradvis. Hur snabbt färg och struktur mognar varierar, så valppälsen visar inte exakt hur den vuxna hunden kommer att se ut.

En lång päls behöver kammas igenom ofta och ända ner till huden, särskilt där hårstrån utsätts för friktion. Många sällskapshundar kortklipps för en enklare vardag. Då blir bad, torkning och utredning mindre tidskrävande, men hunden behöver fortfarande borstas och vänjas vid hantering av ansikte, öron, tassar och klor. Pälsen saknar underull, vilket också gör att hunden kan behöva skydd i kallt och blött väder.

Yorkshireterrier beskrivs ibland som allergivänlig eftersom den fäller lite synligt hår. Det är missvisande som garanti: inga hundar är allergenfria, och hundallergen kommer bland annat från saliv och hudceller. Den som har eller misstänker pälsdjursallergi bör söka medicinsk rådgivning före ett hundköp.

En trefärgad biewer terrier är inte en särskild yorkshireterrierfärg. I Sverige och övriga Norden hanteras biewer terrier som en separat ras, även om den har nära historiskt släktskap med yorkshireterriern. Den är däremot inte erkänd av FCI.

## Temperament och personlighet

Yorkshireterriern är vanligtvis uppmärksam, nyfiken och handlingskraftig, inte en passiv knähund. Rasstandarden betonar intelligens, livlighet och stabilt sinnelag, men graden av socialitet, skall och jaktintresse varierar mellan individer och påverkas av uppväxt och träning.

Den snabba reaktionen på ljud och rörelse kan göra rasen benägen att larma. Det är inte samma sak som att varje individ skäller mycket. En hund som får undersöka miljön lugnt, belönas för tystnad och lär sig att koppla av har bättre förutsättningar att hantera dörrljud och rörelse utanför fönstret. Att bara avbryta skallet utan att förändra orsaken ger sällan en hållbar vardag.

Terrierbakgrunden kan märkas som intresse för leksaker, dofter och små djur. Inkallning och förmågan att avstå från något spännande behöver därför tränas, även hos en hund som är lätt att lyfta. Samlevnad med katt eller annan hund avgörs mer av individ, introduktion och vardagsrutiner än av ett enkelt ja eller nej för rasen.

Med barn är den lilla kroppen den viktigaste praktiska frågan. Ett barn behöver kunna låta hunden gå undan, leka på golvnivå och avstå från att bära eller jaga den. Kontakt med små barn ska övervakas. Samma försiktighet behövs i lek med betydligt större hundar, eftersom en vänlig men fysisk lek kan bli för hård för en yorkshireterrier.

## Träning och motion

Yorkshireterriern behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns inget meningsfullt minutkrav som passar alla individer. En bra dag innehåller flera rastningar, promenader med tid att nosa, lek, enkel problemlösning och träning som hunden kan lyckas med.

Anpassa mängd och intensitet efter ålder, kondition, väder och individ. Det är mer användbart att se hur hunden fungerar i vardagen och justera en sak i taget än att jaga ett generellt antal minuter.

Belöningsbaserad träning passar rasens snabba uppfattningsförmåga. Prioritera kontakt, inkallning, följsamhet i koppel, en lugn viloplats och ett alternativt beteende när hunden vill larma. Träna också pälsvård, tandvisning och kloklippning i små steg. Det gör vardagsskötseln säkrare och minskar behovet av att hålla fast hunden.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Den behöver få lugna, positiva erfarenheter av människor, hundar, underlag, trafik och hemmets ljud utan att pressas. Rasen kan också uppskatta nosework, rallylydnad, viltspår, trick eller storleksanpassad agility. Aktiviteten är mindre viktig än att hunden får använda både kropp och huvud.

## Hälsa

Yorkshireterriern är som population relativt långlivad, men tänderna och knälederna förtjänar särskild uppmärksamhet. SKK lyfter tandsten, kvarvarande mjölktänder och patellaluxation som problem att känna till.

En brittisk studie publicerad 2025 granskade journaler för 3 308 yorkshireterrier vid vanliga veterinärkliniker under 2016. Tandlossningssjukdom var den vanligaste enskilda diagnosen och registrerades hos 21,1 procent under studieåret. Kvarvarande mjölktänder registrerades hos 3,57 procent, och forskarna bedömde även patellaluxation som en rasdisposition. Siffrorna beskriver en brittisk studiegrupp under en bestämd period, inte risken för en viss svensk hund, men de gör tandvård till en tydlig vardagsprioritet.

Börja vänja valpen vid tandborstning tidigt. Daglig tandborstning är det bästa praktiska skyddet mot plack och tandsten, men träningen ska byggas utan tvång. Låt veterinär bedöma tandväxlingen om mjölktänder sitter kvar när de permanenta tänderna kommer eller om hunden verkar ha ont i munnen.

Be uppfödaren redovisa vad som är känt om tänder, bett och knäleder hos föräldrar och nära släktingar. Fråga om föräldrarna har undersökts för patellaluxation och be att få se dokumenterade resultat om sådana finns. Ett enskilt test kan minska osäkerheten men kan aldrig garantera en frisk valp.

Det finns inte ett universellt, fast testpaket för yorkshireterrier som gäller i alla kennelklubbar och för all framtid. Kontrollera därför aktuella svenska registreringsregler och rekommendationer från SKK och rasklubben inför köp eller avel, i stället för att utgå från en gammal lista på nätet.

I den brittiska studien var medianåldern vid död 13,56 år, vilket stödjer bilden av en långlivad ras. Det är ett populationsmått, inte en prognos för individen. Hull, munhälsa, rörelse, förändrat beteende och regelbundna veterinärkontroller behöver följas genom hela livet.

## Historia och ursprung

Yorkshireterriern utvecklades i norra England under 1800-talet och fick sin form i Yorkshires textildistrikt. Vävare och ullfabriksarbetare födde från 1850-talet upp mycket små, mjukhåriga terrier som både bar terrierns jaktintresse och blev eftertraktade sällskapshundar.

Det exakta receptet bakom rasen är inte säkert dokumenterat. Äldre black-and-tan-terrier samt malteser, dandie dinmont terrier och skye terrier nämns som troliga bidrag. Därför är det mer korrekt att tala om sannolika förfäder än att ange en bestämd korsning.

Rasnamnet accepterades omkring 1870 och yorkshireterriern erkändes som ras 1886. Under den senare delen av 1800-talet gick den från arbetarmiljöernas små terrier till en modern sällskaps- och utställningshund. Berättelsen om råttfångare har en rimlig grund i terrierbakgrunden och rasstandardens beskrivning av jaktinstinkt, men varje tidig hund arbetade inte nödvändigtvis i en gruva eller fabrik.

Den eleganta pälsen har därefter fått stor uppmärksamhet, men rasens alerta uttryck, initiativförmåga och intresse för rörelse är fortfarande viktiga delar av helheten.

## Att leva med rasen

Yorkshireterriern kan fungera väl i lägenhet eller hus när den får aktivitet, lugnträning och regelbunden skötsel. Bostadens storlek är mindre avgörande än om hushållet kan hantera ljud, ge hunden utevistelse och skapa en trygg vardagsrytm.

Ensamhet behöver tränas gradvis från mycket korta stunder och anpassas efter hundens reaktion. Jordbruksverkets råd att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid är inte ett besked om att en hund klarar sex timmar ensam. Valpar och äldre hundar behöver rastas oftare, och en hund som visar oro behöver ett annat upplägg oavsett klockan.

Rasen passar bäst hos den som vill ha en liten men aktiv hund och accepterar tre återkommande delar av vardagen: päls, tänder och träning. I en familj med små barn eller stora hundar behövs dessutom tydliga säkerhetsrutiner. Kyla och väta kan kräva skydd, särskilt när pälsen är kortklippt eller hunden står stilla.

Inför ett valpköp är det klokt att:

- träffa tiken och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i vardagen
- be om faktiska vikter hos föräldrar och vuxna släktingar och avstå från löften om en viss ”teacup”-storlek
- gå igenom dokumenterad tand-, bett- och patellahistorik samt aktuella avelsrekommendationer
- bestämma om du vill sköta lång päls eller hålla hunden kortklippt, och lära dig den rutinen före köpet
- planera för rastning, ensamhetsträning och hundvakt innan valpen flyttar in.

För rätt hushåll är yorkshireterriern en liten, närvarande vardagspartner med tydlig terrierkaraktär. Den är lätt att ta med men ska behandlas som en aktiv hund, inte som en accessoar.

Yorkshireterrier

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Deutscher Verband für das Hundewesen (German Kennel Club)

Yorkshireterrier är en mycket liten, självsäker sällskapshund som från början avlades som råttfångare i norra England. Den har en fin, silkeslen päls som kräver regelbunden pälsvård, är livlig, intelligent och ofta ganska ljudlig. Yorkar knyter starka band till sina familjer, behöver daglig aktivitet och kan leva ett långt och aktivt liv.

Noble York's

Schipperke

VDH - Verband für das Deutsche Hundewesen (Germany)

Schipperke är en liten, kompakt belgisk hund med kvadratisk kroppsform och en tjock, svart dubbelpäls som bildar krage och “byxor”. Den är vaken, intelligent och självständig, en lojal vakthund och energisk sällskapshund som behöver daglig mental och fysisk aktivitet, och är i allmänhet robust vid god omvårdnad.

Simon Nielsen

Podengo portugues, liten

Verein für Deutsche Spitze e.V. (Germany)

Minst av de portugisiska podengohundarna är Pequeno en kompakt, atletisk kaninjägare med slät- eller strävhårig päls. Den är vaksam, lojal och tillgiven mot familjen, men reserverad mot främlingar och en skarp vaksamhetshund. Den behöver daglig motion, mental stimulans, positiv träning och grundläggande pälsvård.

Vic´s Mixed Magic

## Snabbfakta

Basset Bleu de Gascogne är i första hand en drivande jakthund, inte en sällskapshund med lite jakt i bakgrunden. Rasen passar bäst hos någon som vill ge den regelbundet nosarbete och helst jaktlig användning, och som kan hantera en stark spårinstinkt och ett drevskall som hörs långt.

- **Ursprung och status:** Frankrike; FCI-ras nummer 35 i grupp 6, med arbetsprov.
- **Arbete:** långsamt drev på framför allt hare och kanin. Rasen kan arbeta ensam eller i pack i hemlandet, men används som ensamjagande hund i Sverige eftersom packjakt är förbjuden här.
- **Storlek:** 34–38 cm i mankhöjd för både hanar och tikar. FCI-standarden anger ingen vikt.
- **Temperament enligt standarden:** aktiv, vig, livlig, tillgiven och glad, med mycket gott luktsinne och ett välklingande drevskall.
- **Päls:** kort, tät och något grov; svartvita små prickar ger det blåskimrande intrycket, med svarta fläckar och tantecken.
- **Viktigaste ägarfrågan:** vill du leva med och aktivera en självständig jakthund även de dagar då ingen jakt är planerad?

## Utseende och päls

Basset Bleu de Gascogne ska vara lågbent och kraftig utan att bli tung eller klumpig. Rasstandarden anger förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd till ungefär 5:8 och bröstkorgens djup till ungefär två tredjedelar av mankhöjden. Ryggen ska vara lång men väl understödd, bröstkorgen rymlig och rörelserna balanserade och förhållandevis lätta.

Mankhöjden 34–38 cm gäller båda könen. Det finns däremot inget officiellt viktspann i FCI-standarden. Bedöm därför inte en vuxen hund enbart mot ett kilogramtal; titta på hull, proportioner, muskulatur och om hunden rör sig obehindrat. Den svenska avelsstrategin pekar ut för stor mankhöjd som ett kvarstående problem efter äldre inkorsning av större bleu-raser.

Frambenen ska vara starka. En lätt vridning tolereras, men kraftig vridning är ett diskvalificerande fel. Titta framifrån när hunden står och rör sig: tassarna ska bära kroppen stabilt, armbågarna ska ligga nära och steget ska inte se smärtsamt eller ansträngt ut. En lång, mjuk rygglinje, knuckling eller tydligt instabila framben stämmer inte med den funktionella standarden.

De tunna öronen är fästa lågt, rullar inåt och ska nå förbi nosspetsen. Svansen bärs som en sabel och ska i vila precis nå marken. Pälsen är helt svartvitprickig så att helheten ser skifferblå ut, med större eller mindre svarta fläckar. Ofta finns två svarta huvudfläckar, en vit bläs och en liten oval svart fläck mitt på huvudet. Tantecken finns bland annat över ögonen, på kinderna, benen och under svansen.

Den korta pälsen är lättskött och badas vid behov. Kontrollera däremot öron, tassar och hud efter jakt och arbete i vegetation. Friska öron behöver normalt inte rutinrengöras; för tät rengöring kan irritera. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär och följa ett individuellt rengöringsråd.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en glad och tillgiven hund som är livlig ute och kan samarbeta med andra hundar. Packbakgrunden och den svenska rasbeskrivningen talar för social förmåga med hundar, men det är inte en garanti för varje individ eller varje möte. Titta på hur föräldrar och nära släktingar hämtar sig efter överraskningar, tar kontakt och fungerar bland andra hundar.

Det går ännu inte att beskriva rasens mentalitet säkert utifrån svenska BPH-resultat. När 2024 års avelsstrategi skrevs hade bara en Basset Bleu de Gascogne genomfört BPH med skott, medan SKK gör en detaljerad rasanalys först vid 200 beskrivna hundar. Ett så litet underlag räcker inte för att säga att rasen alltid är lugn, okomplicerad, barnsäker eller lämplig för nybörjare.

Det stabila draget är jaktfunktionen: mycket gott luktsinne, stark vilja att följa spår och en röst som bär långt. En doft kan konkurrera ut förarens signaler. Det kräver säkerhetsrutiner och genomtänkt träning, inte en etikett som ”envis”. En blivande ägare behöver också vara bekväm med att drevskallet kan komma fram vid jakt, upphetsning eller doftarbete.

Med barn gäller samma grundregel som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasen kan fungera med familjens andra hundar, men matchning och introduktion spelar roll. Kattliv kan inte lovas för en hund med stark jaktlust. Förhindra jagande från början, ge katten hundfria reträttplatser och låt kontakten utvecklas i små, kontrollerade steg.

## Träning och motion

Basset Bleu de Gascogne behöver använda både kropp och nos, men det finns ingen fast minutregel för rasen. Utgå från jakt eller spårarbete, varierade promenader, återhämtning, hull och hur hunden rör sig dagen efter. En vuxen hund som bara får korta kvartersrundor får inte utlopp för det arbete rasen är skapad för.

Belöningsbaserad träning gör det lättare att konkurrera med dofter. Träna kontakt, följsamhet, stopp och inkallning i enkla miljöer först och höj störningen gradvis. En väl inlärd signal minskar risken men tar inte bort jaktlusten. Använd därför koppel eller långlina där ett upptaget spår kan föra hunden mot trafik, vilt eller mark där den inte får jaga. Drevprov och viltspårprov kan ge konkreta sätt att bedöma och utveckla rasens arbetsförmåga.

För valpen är fem minuter per levnadsmånad ingen vetenskaplig gräns. Varierad rörelse behövs för motorik och muskulatur, samtidigt som tempot, underlaget och dagsformen måste styra. Öka belastningen gradvis, pausa när valpen tappar fart och undvik att driva den genom trötthet eller låta den upprepa hårda hopp och tvära kast. Små valpar kan lära sig trappor under lugn tillsyn; trappan ska inte bli en plats för okontrollerade rusningar.

## Hälsa

Det svenska beståndet är för litet för säkra slutsatser om hur vanliga olika sjukdomar är. Rasens avelsstrategi från 2024 säger både att få rasrelaterade problem är kända och att några få försäkringsärenden kan påverka statistiken kraftigt. Därför ska en lista över enstaka diagnoser inte läsas som rasens sjukdomsprevalens.

I försäkringsunderlaget för 2019–2023 förekom bland annat cherry eye, ospecificerad hälta, diskdegeneration, ledsmärta och akut yttre öroninflammation. Vissa bolag angav inget antal och flera diagnoser förekom bara en eller två gånger. Uppgifterna motiverar frågor om ögon, rörelser, rygg och öron i den egna släkten, men de bevisar inte att varje Basset Bleu de Gascogne har hög risk.

Rasen har inget centralt hälsoprogram hos SKK och är inte markerad med krav på känd HD-status eller ögonlysning i registreringsreglerna som gäller från 1 januari 2026. Det betyder inte att allt är tillåtet. SKK:s generella regler säger att en hund med HD grad E inte får användas i avel, att grad D bara får paras med A eller B och att en hund med symtom på HD inte får gå i avel oavsett grad.

Be om originalresultat när uppfödaren hänvisar till frivilliga undersökningar och fråga vilka hälsoproblem som finns hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor. Bedöm också funktion: klar andning, friska ögon och öron, stabila framben, väl understödd rygg och ett lätt steg väger tyngre än en försäkran om att rasen ”brukar vara frisk”. Håll hunden i lämpligt hull och sök veterinär vid smärta, hälta, förändrat rörelsemönster eller återkommande öron- och ögonbesvär.

Den lilla populationen gör genetisk bredd särskilt viktig. Svenska Bassetklubbens nuvarande rekommendationer är bland annat att inte upprepa kombinationer, att sikta på högst 3 procents beräknad inavelsgrad per parning och att en enskild hund inte ska få fler avkommor än 25 procent av ett normalårs registreringar. Det är avelsmål, inte hälsogarantier eller särskilda registreringskrav.

## Historia och ursprung

Basset Bleu de Gascogne är en fransk drivande hund från Gascogne söder om Bordeaux. FCI beskriver rasen som återfödd i slutet av 1800-talet genom jägare i västra Frankrike. Den svenska avelsstrategin anger 1893 som första kända omnämnande i fransk litteratur.

På 1960-talet var rasen nära att försvinna. Ett återuppbyggnadsarbete började 1968 och använde Petit Bleu de Gascogne och Grand Bleu de Gascogne. Det bidrog till att rädda rasen men förde också med sig för hög mankhöjd hos vissa hundar, vilket fortfarande bevakas i avelsarbetet. FCI erkände rasen definitivt 1963, och den nu gällande officiella standarden publicerades 2023.

Rasen utvecklades för långsamt drev och används framför allt på hare och kanin. I Frankrike kan den arbeta ensam eller i pack; i Sverige arbetar den ensam. De första två individerna kom till Sverige från Nederländerna 1997. Den dokumenterade historien räcker väl för att förklara rasens typ och arbete utan påståenden om en obruten, uråldrig blodslinje.

## Att leva med rasen

Basset Bleu de Gascogne passar bäst i ett hem där jakt- och spårdriften ses som själva rasens kärna. Om planen främst är en lugn soffhund, en hund som kan gå lös överallt eller en hund som sällan hörs finns det bättre rasval. Om du däremot vill arbeta med nosen, kan erbjuda säkra marker och uppskattar en aktiv drivande hund passar ni troligen bättre ihop.

Lägenhet är inte automatiskt fel, men lyhördheten och vägen till bra promenad- och spårmarker avgör om det fungerar. Skallet behöver tränas och hanteras med hänsyn till grannar. En trädgård ersätter inte arbete, och en inhägnad måste vara säker eftersom ett spår kan bli viktigare än tomtgränsen.

Rasen ska inte beskrivas som medfött separationsbenägen. Ensamhetsförmåga varierar mellan individer och måste tränas gradvis. Börja med mycket korta frånvarostunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den kan varva ned och backa om den visar ihållande oro. Planera vardagen efter den faktiska hunden i stället för efter ett påstått timtal.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa:

- hur föräldrar och nära släktingar arbetar, använder rösten och fungerar efter jakt;
- kända veterinärdiagnoser och originalresultat från eventuella frivilliga undersökningar;
- stamtavla, beräknad inavelsgrad och hur kombinationen bidrar till genetisk bredd;
- föräldrarnas mankhöjd, frambensställning, ryggstabilitet och rörelser;
- hur valparna vänjs vid hantering, olika miljöer, människor och hundar.

Det ger bättre beslutsunderlag än generella löften om barn, katter, hälsa eller enkel träning. För just Basset Bleu de Gascogne är en ärlig bild av jaktfunktionen, den lilla populationen och den enskilda familjens vardag viktigare än en lång lista med rasetiketter.

Basset Bleu de Gascogne

The Kennel Club (United Kingdom)

Fransk drivande hund med blåfläckig päls, lång och låg kropp och ett djupt, klangfullt skall. Lugn, tillgiven och mild i hemmet; energisk, målmedveten och starkt doftstyrd utomhus. Oftast social med andra hundar och familjer. Behöver regelbunden motion, vänlig träning, öronvård och en väl inhägnad tomt.

Katrine Riisborg Johansen

Vit herdehund

United Kennel Club (UKC)

Berger Blanc Suisse Club of the United Kingdom

Societé Centrale Canine (France)

Deutscher Club für Weiße Schweizer Schäferhunde e.V. (Germany)

Vit herdehund: medelstor till stor, atletisk vit vallhund nära släkt med schäfer, avlad för ett milt och stabilt temperament. Intelligent, känslig och mycket människoorienterad, behöver daglig mental och fysisk aktivering. Passar aktiva men lugna hem och utmärker sig i hundsporter och terapiarbete.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet