## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Frode Risdal

## Snabbfakta

Alaskan malamute är en stor och kraftfull slädhund för människor som vill leva aktivt utomhus och kan ge hunden både arbete, träning och nära social kontakt. Rasen utvecklades för att dra tung last uthålligt, inte för att vinna korta fartlopp. En malamute är stark, självständig och van att använda eget omdöme.

- FCI placerar rasen i grupp 5 bland nordiska slädhundar, med USA som ursprungsland.
- Rasstandardens önskvärda mått för fraktarbete är 63,5 cm och 38 kg för hanar samt 58,5 cm och 34 kg för tikar. Det finns en naturlig storleksvariation, och funktion och proportioner väger tyngre än exakta mått.
- Alaskan malamute har grovt täckhår och tät, ullig underull som skyddar i hårt klimat och fäller mycket under pälsbytet.
- Rasidealet är vänligt, tillgivet och socialt mot människor. Samtidigt kräver styrkan, jaktintresset och självständigheten en kunnig ägare.
- En bra vardag innehåller daglig fysisk och mental aktivitet samt återkommande uppgifter där hunden får använda sin uthållighet.

Det här är sällan ett bra val om du främst söker en följsam hund för korta promenader. Rasen kan passa om friluftsliv redan är en del av vardagen och du tycker om långsiktig träning med en hund som inte följer varje signal automatiskt.

## Utseende och päls

Alaskan malamute ska se ut som den arbetshund den är: kraftfull och muskulös men ändå rörlig, balanserad och uthållig. Kroppen är något längre än mankhöjden, bröstkorgen är djup och tassarna stora och starka. Rörelserna ska vara stabila och effektiva, inte tunga eller styltiga.

Huvudet är brett och uttrycket mjukt. Ögonen ska vara bruna och mandelformade; blå ögon är ett diskvalificerande fel enligt rasstandarden. Den välpälsade svansen bärs över ryggen som en lös, vajande plym när hunden inte arbetar. Den ska inte ligga hårt ringlad mot ryggen.

Pälsen består av grova täckhår och en tät, oljig och ullig underull som enligt standarden är ungefär 2,5–5 cm djup. Pälsen är kortare till medellång längs sidorna och längre runt hals, skuldror, rygg, bakdel och svans. Lång, mjuk päls hör inte till rasidealet. Vanliga färger går från ljust grått till svart samt från sobel till rött. Vitt dominerar på undersidan, delar av benen och i huvudteckningen; helvitt är den enda tillåtna solida färgen.

Till vardags handlar pälsvården främst om att känna igenom pälsen och borsta bort lös underull innan den packas. Under de stora säsongsfällningarna behövs tätare genomgångar. Kontrollera samtidigt hud, tassar, klor och områden där fukt eller skräp kan bli kvar. Rasstandarden anger att pälsen ska visas naturlig och inte trimmas, med undantag för en prydlig tasskontur. Vid medicinska behov ska veterinärens råd styra.

Den tjocka pälsen gör värmeplaneringen viktig. Förlägg krävande aktivitet till svalare tider, ordna vatten, skugga och god ventilation och följ hundens återhämtning. Ihållande hässjning, kraftigt dregel, röda eller torra slemhinnor, oro, förvirring, svaghet eller kollaps kan vara tecken på värmeslag och kräver snabb kontakt med veterinär.

## Temperament och personlighet

Alaskan malamute ska vara tillgiven och vänlig, men den kombinerar sitt sociala sätt med ett tydligt självständigt drag. Den är inte avlad som en enmanshund och vill ofta delta i familjens aktiviteter. Vänlighet i rasstandarden är dock ett mål för aveln, inte en garanti för hur varje individ fungerar i varje situation.

Som arbetande polarhund har malamuten behövt samarbeta utan ständig detaljstyrning. Den kan förstå en uppgift snabbt men ändå välja något annat om belöningen, vanan eller miljön talar starkare. Träning fungerar bäst när reglerna är tydliga, belöningarna meningsfulla och samma beteende lönar sig varje gång.

Rasens naturliga jaktintresse påverkar både möjligheten att låta hunden gå lös och samlivet med andra djur. Vissa individer kan leva väl med katt eller mindre hund efter noggrann introduktion, medan andra behöver permanent separation från smådjur. Bedöm faktisk historik och beteende i stället för att lita på rasetiketter eller valpens tidiga lugn. Rasklubbens avelsstrategi (RAS) anger att rasen ska fungera socialt med andra hundar och att aggressivt beteende inte är önskvärt, men individer och kombinationer varierar.

## Träning och motion

Alaskan malamute behöver mycket mer än tillgång till en trädgård: den behöver daglig rörelse, mental aktivitet och regelbundet arbete som passar en uthållig draghund. Exakt mängd beror på ålder, kondition, väder, hälsa och vad hunden gör. Bedöm därför hundens arbetsglädje, rörelser och återhämtning i stället för att jaga ett fast antal minuter.

Drag, klövjning, längre vandringar, löpning och spårarbete kan ge rasen meningsfulla uppgifter. Rätt sele, säker utrustning och handledning från någon med draghundserfarenhet är viktiga när belastningen ökar. Valpen behöver först miljöträning, lek, vardagsfärdigheter och gradvis muskeluppbyggnad. Officiella polarhundsprov är öppna först från 24 månaders ålder. Det är en provgräns, inte ett besked om att varje tvååring är redo för tungt arbete.

Träna vardagsfärdigheter i korta, tydliga pass:

- Lär hunden skillnaden mellan dragarbete och promenad genom olika utrustning, signaler och startregler.
- Belöna när kopplet hänger löst och öva innan hunden har utvecklat sin fulla styrka.
- Bygg inkallning stegvis i inhägnat område eller långlina, men planera inte vardagen kring att hunden måste kunna gå lös bland vilt.
- Träna paus och återhämtning lika systematiskt som fart och styrka.
- Låt nosarbete, problemlösning och nya miljöer komplettera den fysiska träningen.

Om hunden börjar röra sig sämre, inte återhämtar sig normalt eller blir ovillig att arbeta ska belastningen minskas och orsaken utredas. Att rasen är tålig betyder inte att den ska fortsätta arbeta trots smärta eller värmestress.

## Hälsa

För alaskan malamute är höfter, armbågar, ögon och polyneuropati de viktigaste dokumenterade kontrollområdena inför valpköp. Det avgörande är att skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens mer omfattande avelsrekommendationer.

För att en svensk kull ska kunna registreras krävs att båda föräldradjuren har officiellt känd HD-status före parning. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter. Rasklubben rekommenderar HD A eller B och ED 0 hos båda föräldrarna. Den rekommenderar också att båda är ögonlysta utan ärftlig ögonsjukdom och att resultatet är högst 24 månader gammalt vid parningen.

Statistiken i den svenska avelsstrategin visar varför hela familjebilden är viktig. Bland röntgade hundar 2020–2023 hade 78 procent HD A eller B och 22 procent C eller D. För ED fick 95–97 procent av de undersökta hundarna grad 0. Av 1 240 ögonundersökta hundar under 1990–2023 hade 12 procent katarakt och 82 procent var helt fria från registrerade ärftliga ögonsjukdomar. Siffrorna gäller undersökta hundar under angivna perioder och beskriver inte risken för en enskild valp. Be därför om resultaten för föräldrar, syskon, tidigare kullar och andra nära släktingar, inte bara två intyg.

Polyneuropati hos alaskan malamute, AMPN, är en ärftlig neurologisk sjukdom. Tidiga tecken kan vara hes skällning, ovanliga andningsljud och dålig koordination i bakbenen; sjukdomen debuterar normalt mellan 4 och 14 månaders ålder. Den kända NDRG1-varianten nedärvs autosomalt recessivt:

- En fri hund saknar den testade varianten.
- En bärare har en kopia, blir inte själv sjuk av just denna variant men kan föra den vidare.
- En genetiskt affekterad hund har två kopior och får inte användas i avel; två bärare får inte paras med varandra.

Rasklubben rekommenderar att minst ett föräldradjur är DNA-testat eller dokumenterat fritt genom sina föräldrar. Testet gäller bara NDRG1-varianten och utesluter inte andra neurologiska problem. Kontrollera därför både testresultat och den bredare hälsohistoriken.

## Historia och ursprung

Den moderna alaskan malamuten är en amerikansk rekonstruktion av den kraftiga frakt- och draghundstyp som fanns i nordvästra Alaska. Hundar av malamute-typ hos inuitbefolkningen blev förebilder för rasen, men det är mer korrekt att tala om en rekonstruerad ras än om en helt oförändrad linje från forntiden.

Guldruschen i slutet av 1800-talet skapade stor efterfrågan på draghundar, och många hundtyper korsades för både transport och tävling. På 1920-talet startade ett amerikanskt projekt för att samla hundar som motsvarade bilden av den tåliga, tunga frakthunden. Enligt den svenska avelsstrategin byggdes den så kallade Kotzebue-linjen upp med sex eller sju individer. American Kennel Club erkände alaskan malamute som ras 1935.

Rasens funktion lever kvar i standarden och i nordiskt avelsarbete. Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1976, och dragprov används för att utvärdera styrka, uthållighet och arbetsvilja. Rasen ska inte bedömas enbart efter varglikt utseende eller mängden päls.

## Att leva med rasen

Att leva väl med en alaskan malamute kräver planering för aktivitet, styrka, jaktintresse, värme och social närhet. Hus med tomt löser inte behoven, och lägenhet är inte automatiskt omöjligt. Bedöm tillgången till motion och säker träning, svalt viloutrymme, hanterbara trappor, ljudmiljö och en plan när hunden inte kan följa med.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, medan en trygg, tränad vuxen hund kan klara några timmar; den individuella reaktionen ska styra ökningstakten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett besked om att en hund mår bra av att vara ensam så länge. Ordna hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen inte passar hundens behov.

Med barn gäller två enkla regler: en vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En vuxen behöver också ansvara för promenader och fysiskt krävande aktiviteter med en så stark hund. Lär barn att lämna hunden i fred när den äter, sover eller går undan.

Om hemmet har katt, smådjur eller flera hundar ska du kunna separera dem fysiskt. Be uppfödaren beskriva föräldrarnas jaktintresse, resursbeteende och vardag med andra hundar och fråga hur just valpen har reagerat i olika situationer. Tidig socialisering hjälper, men den tar inte bort jaktinstinkt eller garanterar framtida kompatibilitet.

Kontrollera före köp:

- SKK-registrering och föräldrarnas officiella HD-resultat.
- HD, ED, ögon och AMPN enligt rasklubbens rekommendationer, inklusive datum och familjehistorik.
- Hur föräldrarna arbetar, återhämtar sig och fungerar med människor och hundar i vardagen.
- Om minst en förälder har ett godkänt dragprov och hur uppfödaren bevarar rasens arbetsförmåga.
- Vilket stöd uppfödaren ger kring dragträning, hälsa, utfodring och omplacering.

Rasen kan passa en förstagångsägare, men marginalerna är små när en självständig hund blir fullstor och stark. Praktisk hjälp från uppfödare, rasklubb och erfaren instruktör bör finnas innan problem uppstår. Den bästa matchningen är ett hem som uppskattar rasens arbete lika mycket som dess utseende.

Alaskan malamute

The Kennel Club (UK)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

The Alaskan Malamute Club of the United Kingdom

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Alaskan malamute är en stor, kraftfull arktisk slädhund som avlades av Mahlemut-inuiterna för att dra tunga laster. Den har en tät dubbelpäls som fäller mycket, ett vänligt och socialt temperament, stark jakt- och arbetslust, stort behov av motion och kan vara självständig och utmanande att träna.

Toril Fuglesteg

Pointer

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Pointer är en atletisk, elegant stående fågelhund som är känd för sin karakteristiska ståndposition och utmärkta luktsinne. Kärleksfull, känslig och mycket människoorienterad behöver den 1–2 timmars daglig motion och mental stimulans. Den korta, släta pälsen är lättskött och passar aktiva ägare som tycker om att vara utomhus.

Anne Maj Krogh

Solbergmutt

Jan Rune Gåserud

## Snabbfakta

Dvärgpinschern är en liten, aktiv och självsäker sällskapshund som behöver betydligt mer vardagsträning än storleken antyder.

- Rasen kommer från Tyskland och är en egen ras – inte en förminskad dobermann.
- En vuxen dvärgpinscher ska enligt rasstandarden vara 25–30 cm hög och väga 4–6 kg.
- Pälsen är kort, slät och lättskött. Godkända färger i den svenska rasstandarden är rött i olika nyanser samt svart med röda eller rostbruna tantecken.
- Dvärgpinschern är livlig, lättlärd och uppmärksam. Vaktintresset kan märkas som skall på ljud och besökare.
- Dagliga promenader behöver kombineras med nosarbete, lek, problemlösning eller annan mental aktivering.
- I det svenska avelsarbetet ligger fokus på patella, ögon och tandstatus.
- Rasen kan fungera i lägenhet och familj, men bara om aktivitet, ljudträning, ensamhet och varsam hantering får plats i vardagen.

## Utseende och päls

Dvärgpinschern är kompakt och elegant, men ska varken se skör eller dvärgpräglad ut. Kroppen ska vara så kvadratisk som möjligt, med ungefär samma höjd som längd, och den korta pälsen gör konturerna tydliga. Både hanar och tikar har samma standardmått: 25–30 cm i mankhöjd och 4–6 kg i vikt.

Rasen har mörka, ovala ögon och antingen ståndöron eller framåtvikta, V-formade öron. Svansen är naturlig. I Sverige är svanskupering förbjuden.

Rasstandarden beskriver ett harmoniskt, fritt och marktäckande trav med fast rygg. Det höga, överdrivet lyftande frambenssteg som ibland kallas hackney är alltså inte ett svenskt rasideal; det anges tvärtom som ett fel i standarden.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glänsande. Den kräver normalt bara en mjuk borste eller pälshandske då och då och bad när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, hud, öron och tänder så att små förändringar upptäcks tidigt.

I den svenska och internationella FCI-standarden finns två färgvarianter:

- enfärgat hjortrött, rödbrunt eller mörkrödbrunt
- lacksvart med tydligt avgränsade röda eller rostbruna tantecken

Brunt, blått och andra så kallade specialfärger ingår inte i den svenska FCI-standarden. Det är därför klokt att kontrollera vilken standard en uppfödare hänvisar till om en valp marknadsförs med en ovanlig färg.

Dvärgpinschern är både liten och kortpälsad och kan behöva hjälp att hålla värmen i svenskt vinterväder. Anpassa promenadens längd efter hunden, håll den i rörelse och använd ett väl sittande täcke vid kyla om den blir spänd, lyfter tassarna, skakar eller söker värme. Alla hundar behöver alltså inte täcke vid samma temperatur.

## Temperament och personlighet

Dvärgpinschern är typiskt livlig, temperamentsfull, självsäker och uppmärksam. Den vill ofta vara nära familjen, lär sig snabbt och märker små förändringar i omgivningen. Samma egenskaper kan göra rasen rolig att träna och krävande att leva med: en hund som snabbt upptäcker rätt belöning upptäcker också snabbt vilka ljud, dörrar och rörelser som brukar få människor att reagera.

Vaktintresset bör tas på allvar utan att förstärkas. En dvärgpinscher kan varna när någon kommer, men målet i ett hem med grannar bör vara att hunden kan registrera ljudet och sedan återgå till vila. Träna därför tidigt på dörrsignal, besök och ljud i trapphus. Belöna lugn innan skallet har hunnit bli en lång kedja.

Svenska beteendebeskrivningar ger en mer nyanserad bild än etiketter som ”tuff” eller ”envis”. I resultaten från BPH, Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, syns bland annat nyfikenhet, engagemang för mat och intresse för den egna leksaken. Många av de beskrivna hundarna var mindre intresserade av att hälsa på eller leka med främmande personer än med människor de kände. Resultaten gäller dock de hundar som deltog, inte varje dvärgpinscher. När du väljer valp är föräldrarnas och nära släktingars faktiska vardagsbeteende viktigare än en allmän rasbeskrivning.

Rädsla, aggressivitet eller ständig stress ska inte avfärdas som typisk ”stor hund i liten kropp”. En trygg dvärgpinscher får gärna ha integritet och vara avvaktande, men ska kunna återhämta sig och fungera i sin vardag.

## Träning och motion

Dvärgpinschern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men ett visst antal minuter passar inte alla. Ålder, hälsa, tempo, underlag och vad hunden får göra spelar större roll än en siffra. En lugn nospromenad, några korta träningspass och lek kan ge mer än en lika lång, stressig runda utan möjlighet att undersöka omgivningen.

En bra vardag innehåller en blandning av:

- promenader där hunden får nosa och röra sig i varierad miljö
- korta pass med kontakt, följsamhet, inkallning och koppelträning
- sökövningar, problemlösning eller tricks
- lek med tydlig start och avslutning
- ostörd återhämtning och träning på att kunna varva ner

Träna vänligt och konsekvent. Korta pass, tydliga uppgifter och belöningar som hunden verkligen uppskattar brukar fungera bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Bygg inkallningen stegvis i långlina och träna i svårare miljö först när hunden lyckas i en lugnare. Använd koppel där trafik, öppna dörrar eller avsaknad av staket gör ett snabbt misstag farligt.

Vänj valpen tidigt vid kloklippning, mun- och tandkontroll, sele, täcke och att bli lyft på ett säkert sätt. Lägg också in passivitet. En hund som bara får mer fart när den blir uppvarvad lär sig inte automatiskt att koppla av.

## Hälsa

Dvärgpinschern beskrivs som en förhållandevis frisk ras, men svenska valpköpare bör särskilt kontrollera patella, ögon och tänder. Det är de områden som den svenska rasklubbens avelsstrategi från 2025 prioriterar.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge och kan ge hälta eller smärta. Rasklubben rekommenderar att avelsdjur är officiellt patellaundersökta utan anmärkning efter tolv månaders ålder. Be att få se resultatet för båda föräldrarna och kontrollera att det är registrerat, inte bara muntligt uppgivet.

För ögon rekommenderas ögonlysning före avel. Vid första undersökningen ska hunden vara minst ett år, och vid parningen bör resultatet helst inte vara äldre än tre år. En anmärkning behöver bedömas enligt veterinärens avelsrekommendation; ”undersökt” betyder därför inte automatiskt samma sak som ”utan fynd”.

Tandhälsa är ett tydligt förbättringsområde. I rasklubbens hälsoenkät med 298 anonyma svar uppgav 33 procent problem med tandsten och 14 procent tandlossning. Svaren bygger på ägarnas egna uppgifter och visar därför inte hur vanligt problemen är i hela rasen. De visar ändå varför tandvård inte bör behandlas som en detalj. Borsta tänderna, helst dagligen, och vänj valpen gradvis vid hanteringen. Under tandbytet omkring fem till sex månaders ålder bör du kontrollera att mjölktänder inte sitter kvar och påverkar det permanenta bettet.

Fråga även uppfödaren om hälsa och livslängd i nära släkt, hur tandstatusen ser ut och om föräldrarna har genomfört BPH eller MH, Mentalbeskrivning hund. Ingen undersökning garanterar en problemfri hund, men dokumenterade resultat gör risken lättare att bedöma.

## Historia och ursprung

Dvärgpinschern är en tysk pinscherras med bakgrund som råttjägare och vakthund, inte en nedavlad dobermann. Likheten i silhuett och svart-röd teckning har skapat missförståndet, men rasstandarden beskriver dvärgpinschern som en förminskad avbild av pinschern.

Små släthåriga pinschertyper har gamla rötter i Tyskland. Den mer organiserade utvecklingen av rasen som vi känner den i dag tog fart under 1870-talet, och den tyska pinscherklubben bildades 1895. Dvärgpinschern förekom redan i stort antal kring sekelskiftet 1900; den tyska stamboken från 1925 innehöll omkring 1 300 registrerade individer.

Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1905. I dag är rasen främst sällskapshund, men historien märks fortfarande i vaksamheten, snabbheten och intresset för att undersöka små rörelser i omgivningen.

## Att leva med rasen

Dvärgpinschern kan leva bra i både lägenhet och hus, men ett litet format gör inte vardagen självgående. I lägenhet blir ljudträning, planerad aktivering och förmågan att vila särskilt viktiga. En trädgård kan underlätta rastning, men ersätter inte promenader, miljöträning eller kontakt med ägaren.

Ensamhet är en träningsfråga och varierar mellan individer. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och öka tiden när den kan vara lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men arbete utanför hemmet en hel dag kräver en annan lösning. Backa träningen om hunden skäller, ylar, vandrar eller visar annan oro.

Med barn kan rasen bli en fin familjehund när en vuxen leder samspelet. Dvärgpinschern är liten nog att skadas om den tappas, trampas på eller lyfts fel. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Barnets ålder är mindre avgörande än familjens förmåga att respektera hundens signaler.

Möten med andra hundar ska vara lugna och kontrollerade. Samlevnad med katt beror på individerna och hur introduktionen görs. Med gnagare, fåglar och andra mycket små djur behövs särskild försiktighet eftersom rasens bakgrund som råttjägare fortfarande är relevant; lämna dem inte tillsammans utan säker avskiljning.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än annonsen. Be om registrerade resultat för patella och ögon, fråga om tandstatus och BPH eller MH, och träffa gärna mamman och andra vuxna släktingar. Be uppfödaren beskriva hur hundarna reagerar på besök, ljud och hantering och hur lätt de kommer till ro igen. Den bästa matchningen är inte den valp som verkar modigast i fem minuter, utan den som har goda förutsättningar att trivas i det liv du faktiskt kan erbjuda.

Dvärgpinscher

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Dvärgpinscher är en liten, kvadratiskt byggd och muskulös sällskapshund av dvärghundstyp med kort, slät, lättskött päls som fäller lite och ett högt, livligt steg. Den är energisk, djärv och uppmärksam – en tillgiven men självständig följeslagare och en effektiv liten vakthund som trivs bäst med aktiva ägare som engagerar sig i den.

Håkon Nyhus Hjørnstad

Christina Romark Larsen

## Snabbfakta

- Nova scotia duck tolling retriever, oftast kallad tollare, är en medelstor apporterande fågelhund från Kanada och den minsta retrieverrasen.
- Tollaren lockar sjöfågel genom att springa och leka synligt längs stranden. När fågeln har skjutits hämtar hunden den från land eller vatten.
- Rasen lär sig snabbt och har stor arbetslust. Den passar bäst hos den som vill träna regelbundet, inte bara promenera.
- En tollare kan vara en fin familjehund, men är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. Det viktiga är att du vill lära dig hundträning och kan skapa både aktivitet och lugn.
- Pälsen är en vattenavvisande dubbelpäls i röda eller orange nyanser. Vita tecken är vanliga men inget krav.
- Kontrollera föräldradjurens led-, ögon- och DNA-resultat samt hälsa och mentalitet hos nära släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Tollaren är en smidig, kompakt och muskulös hund som ska kunna arbeta uthålligt på både land och i kallt vatten. Idealhöjden är 48–51 centimeter för vuxna hanar och 45–48 centimeter för vuxna tikar. Som riktmärke väger hanar 20–23 kilo och tikar 17–20 kilo, men vikt och benstomme ska alltid stå i proportion till höjden.

Den rastypiska pälsen består av medellångt täckhår och en mjukare, tät underull. Den kan vara lätt vågig över ryggen men är annars rak. Färgen går från rött till orange, ofta med ljusare behäng. Vita tecken kan finnas på svanstipp, tassar och bröst eller som bläs. En hund utan vita tecken är lika rastypisk.

Pälsvården är förhållandevis enkel, men dubbelpälsen fäller och behöver kammas eller borstas regelbundet. Lägg extra omsorg på den tunna pälsen runt öronen och på behängen, där tovor lättare bildas. Pälsen runt tassarna kan klippas, särskilt när snö annars fastnar, medan den långa, yviga svansen ska lämnas otrimmad. Håll också klor och tänder i gott skick.

## Temperament och personlighet

Tollaren är vanligtvis lekfull, energisk och vill gärna samarbeta och apportera. I SKK:s sammanställning av BPH-resultat låg de beskrivna tollarna högt i lekfullhet och positiv energi. Socialitet och trygghet låg närmare genomsnittet, och variationen mellan individer var stor. Det är därför klokare att bedöma föräldradjur och nära släktingar än att förvänta sig ett visst temperament enbart utifrån rasnamnet.

Många tollare är uppmärksamma på sin förare och lär sig nya övningar snabbt. Samma snabbhet gör att de också snappar upp otydliga regler, stress och upprepade aktiviteter som trissar upp förväntan. Rasklubbens avelspolicy lyfter särskilt stresskänslighet, ljudkänslighet och pipighet. Vissa individer ger ifrån sig ett ljust, genomträngande ljud när de blir mycket förväntansfulla, medan andra är betydligt tystare.

Rasen kan vara vänlig men avvaktande mot främmande personer. Reserverad betyder inte rädd eller hotfull. En ung hund behöver lugna, positiva erfarenheter av människor, miljöer och hantering, utan att kontakten tvingas fram. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen: kan de hälsa utan att gå upp i varv, återhämta sig efter aktivitet och koppla av i en ny miljö?

## Träning och motion

En tollare behöver regelbundet få använda både kropp, nos och huvud. Behovet går inte att avgöra med en minutgräns som ska passa alla vuxna hundar. Bedöm i stället om hunden får en genomtänkt blandning av kondition, fria nospromenader, apportering eller sökarbete, vardagslydnad och återhämtning. Målet är en hund som är arbetsvillig när det är dags och kan vila efteråt.

Korta, tydliga och belöningsbaserade pass passar ofta rasens snabba inlärning. Jaktapportering, tollingjaktprov, spår, nose work, lydnad och agility kan ge bra utlopp, men hunden behöver inte tävla. Vanliga vardagsuppgifter som stadga, inkallning, följsamhet och att lämna föremål är minst lika viktiga.

Träna inte bara fart. Växla upphetsande moment med pauser, lugna förflyttningar och väntan på en bestämd plats. Avsluta medan hunden fortfarande kan tänka och belöna förmågan att gå ned i varv. Om hunden piper, tappar precision, jagar rörelse eller har svårt att vila efter passet kan intensiteten vara för hög, även om den fortfarande vill fortsätta.

Valpar ska bygga kropp och självförtroende gradvis. Korta upptäcktsfärder, lek på varierade underlag och enkel nos- och följsamhetsträning passar bättre än långa löprundor eller upprepade kast med tvära vändningar. Öka belastningen stegvis och var uppmärksam på om valpen blir trött under eller efter aktiviteten.

## Hälsa

Tollaren är i stort en funktionell ras, men valpköparen behöver granska ledhälsa, ögon, immunrelaterade sjukdomar och hur uppfödaren använder rasspecifika DNA-test. Ett långt testprotokoll är inte automatiskt bättre än en väl genomtänkt kombination; resultat, släkthistorik och den svenska rasklubbens aktuella rekommendationer måste bedömas tillsammans.

Be att få se registrerad HD-status för båda föräldrarna och kombinationens preliminära HD-index. Tollarklubben rekommenderar ett index på minst 100. Fråga även efter ED-resultat och en aktuell ögonlysning. För prcd-PRA och den neurologiska sjukdomen degenerativ encefalopati, DEN, rekommenderar klubben att minst ett föräldradjur är DNA-testat fritt eller ärftligt fritt.

CLAM är en nyare uppmärksammad, recessivt nedärvd hjärtsjukdom som kan orsaka tidig död. Rasklubben rekommenderar att minst en förälder är testad fri eller ärftligt fri. Det finns också test för bland annat juvenil Addisons sjukdom, JADD, och CLPS, som kan ge läpp- eller gomspalt och sammanvuxna tår. JADD har ofullständig penetrans, vilket betyder att ett DNA-resultat som visar genetisk risk inte är samma sak som en säker sjukdomsdiagnos. För recessiva anlag är poängen med testningen att undvika en kombination som kan ge sjuka valpar, inte att automatiskt ta alla friska anlagsbärare ur avel.

Tollarsjuka används som samlingsnamn för två immunrelaterade sjukdomsbilder. SRMA är en hjärnhinneinflammation som oftast drabbar unga hundar, vanligen vid 6–18 månaders ålder, med plötslig feber, nacksmärta och nedsatt allmäntillstånd. IMRD drabbar oftare hundar i två- till sexårsåldern och kan ge stelhet efter vila, växlande hälta och svårigheter att resa sig, gå i trappor eller hoppa. Sök veterinär snabbt vid sådana tecken och fråga uppfödaren om autoimmuna diagnoser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

Nova scotia duck tolling retriever utvecklades på Nova Scotia-halvön i Kanada i början av 1800-talet. Målet var en hund som både kunde locka sjöfågel närmare jägaren och apportera den skjutna fågeln. Rasens fullständiga namn beskriver alltså både platsen, arbetssättet och uppgiften.

Under tolling arbetar hunden längs strandkanten medan jägaren håller sig dold. Jägaren kastar små föremål som hunden snabbt hämtar, försvinner ur fåglarnas synfält och dyker upp igen. Rörelsen väcker ändernas nyfikenhet och får dem att simma närmare. Efter skottet går samma hund ut i vattnet och apporterar. Därför är lekfullhet, arbetslust, simförmåga och en säker apportering centrala rasegenskaper.

Vilka hundtyper som låg bakom den tidiga aveln beskrivs olika i källorna. Det dokumenterade är viktigare: tollaren formades som en kanadensisk arbetande apporterande fågelhund, inte som en liten variant av golden retriever.

## Att leva med rasen

Tollaren passar bäst i ett hem där träning och gemensamma aktiviteter ingår i vardagen, men där hunden också får ostörd sömn och hjälp att koppla av. Lägenhet eller hus är inte den avgörande frågan. Viktigare är om du kan ge hunden daglig fysisk och mental aktivitet, har tid för blöta promenader och pälsvård och kan hålla rutiner även under stressiga veckor.

Med barn behövs samma grundregler som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn och hunden ska ha en trygg viloplats där den lämnas ifred. En ung, energisk tollare kan bli yvig i lek. Katt och andra hundar kan fungera, men jaktintresse, lekstil och tidigare erfarenheter varierar. Gör introduktioner lugnt, använd avstånd och barriärer och låt inte valpen öva på att jaga.

Ensamhet ska läras in gradvis först när hunden känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka bara när hunden kan vila utan oro, skällande eller söndertuggade saker. Svensk djurskyddsvägledning anger dessutom att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare som valpar och äldre. En hel arbetsdag utan ordnad rastning och social kontakt är därför ingen bra vardagslösning.

Tollaren är rätt val om du vill utveckla ett långsiktigt samarbete, uppskattar en snabb och lekfull hund och är beredd att träna både arbetslust och avkoppling. Om du främst söker en okomplicerad sällskapshund som nöjer sig med vanliga promenader är en annan ras sannolikt ett bättre val.

Nova scotia duck tolling retriever

Swedish Kennel Club (SKK)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Collegium Veterinarium (Vetsuisse Faculty, University of Zurich)

Medelstor, atletisk retriever, den minsta i sin grupp, avlad i Nova Scotia för att locka till sig och apportera sjöfågel. Har en röd, rävliknande, vattenavstötande päls, hög intelligens och stor känslomässig sensitivitet. Behöver mycket daglig mental och fysisk aktivering och kan utmärka sig i många hundsporter.

Aud Pedersen Eriksen

Vorsteh

German Shorthaired Pointer Club of Germany (Deutsch-Kurzhaar-Verband)

Norwegian German Shorthaired Pointer Club (Norsk Vorstehhundklubb)

Svenska Vorstehklubben (Swedish Pointing Dog Club)

Vorsteh är en medelstor till stor, atletisk stående fågelhund med kort, fällande päls och iögonfallande levervita teckningar. Den är energisk, människoorienterad och intelligent, och behöver mycket daglig motion, positiv träning och nära kontakt med familjen för att hålla sig lugn och nöjd.

Ørjan Alm

Leif Bjørnbakk

## Snabbfakta

Norwegian Hound är det engelska namnet på dunkerstövare, som i hemlandet Norge kallas dunker. Det är en uthållig, skalldrivande jakthund som framför allt används till hare och räv. Rasen beskrivs som vänlig och social, men jaktlusten är en central del av dess egenskaper. Den passar hos en jaktintresserad ägare som också vill ha en tillgiven hund i vardagen.

- **Storlek:** hanar är 50–58 cm i mankhöjd och tikar 47–54 cm. Idealhöjden är 52–54 cm för hanar och 49–51 cm för tikar. Rasstandarden anger inget kilogramintervall.
- **Aktivitetsnivå:** uthållig och energisk, med stark jaktlust. Behöver jaktlig träning, daglig rörelse och mental aktivering.
- **Pälsvård:** den korta, täta pälsen är lättskött. Bad vid behov och återkommande kontroll av hud, öron, klor och tassar hör till skötseln.
- **Förväntad livslängd:** något tillräckligt säkert intervall för hela rasen har inte kunnat fastställas i de granskade kennelklubbs- och raskällorna.
- **Passar bäst hos:** en ägare med stort jaktintresse och möjlighet att låta hunden arbeta som drivande jakthund, med ett socialt familjeliv vid sidan av jakten.

Inför köp bör du prata med uppfödaren om hur föräldrarna jagar, hur de fungerar hemma och vilka hälsouppgifter som finns om dem och deras släktingar. Välj rasen utifrån dess användningsområde och den vardag du faktiskt kan erbjuda. SKK rekommenderar den inte som enbart sällskapshund.

## Utseende och päls

Dunkerstövaren är medelstor och tydligt rektangulär, med en kraftfull kropp som ska ge intryck av uthållighet. Den ska vara stark utan att verka tung. Huvudet är långsträckt och öronen hänger tätt intill kinderna. Ögonen har ett lugnt och uttrycksfullt utseende, och svansen är lång med en lätt uppåtböjning.

Mankhöjden är 50–58 cm för hanar och 47–54 cm för tikar. Pälsen ska vara rak, sträv, tät och inte alltför kort. Färgen kan vara uttunnat svart med tanmarkering eller blåmelerad, även kallad dropplad eller merle, med bleka tanmarkeringar och vita tecken. Blå ögon är tillåtna hos merlefärgade hundar, medan mörka ögon också förekommer.

Pälsvården är förhållandevis enkel. Bad behövs när hunden är smutsig, och skötseln bör anpassas efter hur mycket den arbetar och vistas ute. Be uppfödaren visa hur pälsen hålls ren och i gott skick. Uppfödaren kan också hjälpa dig att välja redskap för den täta pälsen och visa hur skötseln anpassas efter hundens behov.

Gör det till en vana att känna igenom kroppen och kontrollera öron, klor och trampdynor. Efter turer i terrängen kan genomgången också hjälpa dig att upptäcka sår, fästingar och hudförändringar. Vänj hunden vid varsam hantering redan som valp. Börja lugnt, belöna samarbete och be uppfödaren visa hur du undersöker tassar och öron utan att göra hunden obekväm.

## Temperament och personlighet

Dunkerstövaren beskrivs som tillgiven, vänlig och social. Rasstandarden framhåller ett stabilt och tillitsfullt temperament, och den norska kennelklubben beskriver en hund som samarbetar väl med sin ägare. Det är egenskaper som kan göra den trevlig att leva och träna med. Samtidigt behöver en valpköpare bedöma hur de vuxna hundarna faktiskt fungerar i familjens vardag.

Jaktlusten är stark och har varit en viktig del av avelsurvalet. Rasen arbetar som ensam drivande hund, vilket innebär att den behöver kunna lösa uppgifter ute i marken samtidigt som samarbetet med föraren fungerar. Ett vänligt sätt mot människor innebär därför inte att hunden automatiskt håller sig nära när den hittar ett intressant viltspår. Vardagslydnad och jaktliga egenskaper behöver utvecklas parallellt.

Socialisering bör innehålla lugna och kontrollerade möten med människor, hundar och olika miljöer. Valpen behöver få positiva erfarenheter i en takt som den klarar av. Låt den inte hälsa eller leka fritt med alla hundar bara för att rasen beskrivs som social. Målet är att den ska kunna känna sig trygg och fungera under kontroll även när omgivningen är intressant.

## Träning och motion

Utgå från att dunkerstövaren är en jakthund. Jaktlig träning och arbete i marken är en viktig del av den vardag rasen är avlad för. Fråga uppfödaren hur en unghund introduceras till arbetet och hur träningen kan byggas upp efter ålder och mognad. Jaktprov och dokumenterade egenskaper hos föräldrarna kan ge mer användbar information än en allmän beskrivning av hunden som aktiv.

Vid sidan av den jaktliga träningen behövs regelbunden motion och mental aktivering. Promenader, sökövningar och vardagslydnad kan vara delar av upplägget. Anpassa belastningen efter hundens ålder, hälsa och kondition och öka successivt. En valp behöver flera kortare aktiviteter, medan en frisk vuxen hund kan klara ett mer omfattande arbete. Någon fast motionsmängd i minuter passar inte alla individer.

Lägg tid på kontakt, inkallning, koppelgående och hantering. Träna först i en lugn miljö och använd belöningar som hunden uppskattar, till exempel mat, lek eller beröm. Gör det lätt att lyckas innan du lägger till svårare störningar. Där du inte kan hålla hunden under säker kontroll behöver den vara kopplad. Jaktintresset gör det särskilt viktigt att inte överskatta en inkallning som bara fungerar utan viltstörning.

## Hälsa

SKK framhåller att det finns för få dunkerstövare i Sverige för att säkert bedöma rasens hälsotillstånd. Det finns däremot en norsk hälso- och beteendeundersökning från 2022 med 381 inkomna svar. Den ger ett bredare underlag, men bygger på ägarnas uppgifter och ska läsas som en kartläggning. Att en ras används i krävande jakt är inte i sig ett besked om att varje individ eller släktlinje är frisk.

Höftledsdysplasi, HD, är en av frågorna som följs upp. I NKK:s avelsprogram för de norska harehundarna rekommenderas HD-röntgen av avelsdjur. Be om föräldrarnas identitet och dokumenterade resultat och fråga hur uppfödaren väger in dem. Norska avelsrekommendationer ska hållas isär från svenska registreringskrav; kontrollera aktuella villkor hos rätt kennelklubb inför köp eller avel.

Epilepsi och hypotyreos, nedsatt sköldkörtelfunktion, är uttryckliga fokusområden i det norska avelsprogrammet. Hälsoenkäten innehåller också rapporter om dövhet eller nedsatt hörsel. Fråga därför om sjukdomar hos både föräldrar, syskon och tidigare avkommor, inte bara om de två tilltänkta föräldrarna verkar friska. Redovisade problem i en enkät innebär inte att alla hundar i rasen har samma risk.

Genetisk variation är en annan viktig del av hälsoarbetet. Rasen har historiskt haft en begränsad avelsbas, och kontrollerade inkorsningar har använts för att bredda den. Fråga hur uppfödaren väljer kombinationer med hänsyn till släktskap, hälsa och arbetsegenskaper. Ett genomtänkt avelsarbete behöver väga samman flera uppgifter och följas upp över tid, snarare än vila på ett enstaka testresultat.

## Historia och ursprung

Dunkerstövaren kommer från Norge och har fått sitt namn efter kapten Wilhelm Conrad Dunker. Under första delen av 1800-talet korsade han olika stövarraser för att utveckla en användbar jakthund. Lokala norska harhundar ingick i den bredare populationen. År 1902 delades de norska harehundarna i två huvudgrupper som kom att motsvara dunker och hygenhund. Rasens identitet är fortfarande nära knuten till arbetet som drivande hund.

Efterfrågan minskade under andra världskriget men ökade igen efter kriget, för att åter gå tillbaka efter 1970-talet. Under 1980-talet blev den nära släktskapen mellan många hundar en viktig avelsfråga. Inkorsningar av andra stövarraser tilläts senare för att förbättra den genetiska variationen. Bevarandearbetet fortsätter i dag med fokus på både hälsa och rasens funktion, så att dess jaktliga egenskaper kan finnas kvar i en livskraftig population.

## Att leva med rasen

En dunkerstövare behöver ett hem där jaktintresset är en verklig del av livet. Den sociala sidan kommer bäst till sin rätt när det också finns en fungerande plan för arbete, motion och återhämtning. Tänk igenom hela året, även perioderna utanför jaktsäsongen. Berätta för uppfödaren hur ofta du jagar och vilka möjligheter du har att träna och aktivera hunden däremellan.

I familjen kan rasens vänliga och tillgivna sätt vara en stor tillgång. Den norska kennelklubbens jaktpresentation beskriver ett lugnt och gott temperament hemma. Barn behöver ändå lära sig att hantera hunden varsamt och att låta den vara ifred när den äter eller sover. De vuxna ansvarar för samspelet och för att hundens behov av vila och aktivitet blir tillgodosedda.

Med andra djur behöver du ta hänsyn till jaktlusten. Den norska beteendeundersökningen innehåller uppgifter om att många av hundarna vill följa efter vilt och även katter. En social hund kan alltså behöva noggrann introduktion och kontroll i sådana situationer. Fråga om hundens tidigare erfarenheter och planera möten så att du kan styra avstånd och kontakt. Dra inga slutsatser om säker samvaro enbart av rasens vänliga temperament.

Boendet behöver ge praktiska möjligheter att möta hundens arbets- och motionsbehov. En trädgård räcker inte som hela aktivitetsplanen. Tänk också igenom ljudmiljön: skall är en del av rasens arbete, men det säger inte exakt hur mycket en viss hund låter hemma. Fråga uppfödaren om vardagsskall, besökare och hur hundarna reagerar när något händer runt huset.

Ensamhet måste tränas gradvis även hos en hund som är trygg och självständig under jakt. Börja med mycket korta stunder och bygg vidare försiktigt. Planera för sällskap och tillsyn under arbetsdagarna och ta hänsyn till hur just din hund reagerar. Om den har svårt att vara ensam behöver upplägget ändras; jaktlig självständighet är ingen garanti för att klara lång tid utan människor hemma.

Inför köp bör du därför kontrollera hur hunden ska få arbeta, vilka dokumenterade hälso- och jaktuppgifter som finns och hur de vuxna släktingarna fungerar i ett vanligt hem. Be uppfödaren beskriva både styrkor och sådant som kräver träning. Med rätt förutsättningar kan dunkerstövaren förena ett uthålligt arbete i skogen med ett vänligt och socialt familjeliv.

Dunker

Uthållig, medelstor norsk stövare med rektangulär kropp, hängande öron och tät, sträv päls. Avlad för skalldrivande jakt på hare och räv kombinerar den stark jaktlust med ett vänligt, socialt sätt. Den passar bäst hos en jaktintresserad ägare som ger den jaktlig träning, daglig motion och mental stimulans. Pälsen är lättskött.

Gunnar Kværne Amundsen

Svein Jakob Håbestad

Magne Aasrum

Magne Kristian Dyste

## Snabbfakta

I Sverige finns collie som två separata raser: långhårig collie, FCI 156, och korthårig collie, FCI 296. De beskrivs ofta tillsammans som collie eftersom de har nära gemensamt ursprung, samma mankhöjd och liknande byggnad, men olika päls. Border collie är däremot en annan ras med en annan rasstandard.

- **Ursprung:** Storbritannien, med stark historisk koppling till Skottland.
- **Användning:** vallhund, brukshund och sällskapshund.
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar, för båda raserna.
- **Vikt:** den korthåriga rasstandarden anger 20,5–29,5 kg för hanar och 18–25 kg för tikar. Den långhåriga standarden anger ingen officiell vikt.
- **Färger:** sobel med vitt, trefärgad och blue merle.
- **Livslängd:** i en stor brittisk studie var medianen 13,3 år för collie som samlad kategori. Det är statistik för en stor grupp, inte en prognos för en enskild hund.

Collie passar bäst hos den som vill leva aktivt med en lyhörd hund och som är beredd att granska mentalitet lika noga som utseende. Pälslängden påverkar skötseln tydligt, men säger inte säkert hur energisk, trygg eller lättsam den enskilda hunden blir.

## Utseende och päls

Collie är en smidig, välbalanserad hund som ska ge intryck av både styrka och rörlighet utan att vara tung eller grov. Det långa, trubbigt kilformade huvudet, de mandelformade ögonen och öronen som tippar framåt bidrar till rasens typiska uttryck. Båda raserna har samma officiella mankhöjd. Använd däremot inte den korthåriga standardens viktspann som ett facit för långhårig collie, eftersom dess standard inte anger någon vikt.

Den långhåriga collien har en mycket tät dubbelpäls. Täckhåret ska vara rakt och strävt, medan underullen är mjuk, ullig och så tät att den nästan döljer huden. Man, bröst, ben och svans har rikligare päls. Borsta ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och under halsbandet. Under fällningen behövs tätare genomkamning. Bada vid behov.

Den korthåriga collien har kort, rakt och strävt täckhår med mycket tät underull. Pälsen är betydligt enklare att hålla fri från tovor, men den är inte fällningsfri. Borstning under fällningsperioder tar bort löst hår och ger samtidigt en chans att kontrollera hud, tassar och klor. Pälsen ska inte behöva trimmas eller klippas för att vara lättskött.

Båda raserna förekommer i sobel med vita tecken, trefärgad och blue merle. Vita tecken kan bland annat finnas på krage, bröst, ben, tassar och svanstipp. Färg är ett dåligt sätt att välja valp; hälsa, mentalitet, vardagsegenskaper och uppfödarens avelsmål är viktigare.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, aktiv och samarbetsvillig hund utan nervositet eller aggression. Många collies lär sig snabbt, följer sin förare noga och uppskattar att få delta i vardagen. Det är en god grund för träning, men inte en garanti för att varje collie är trygg, tyst, okomplicerad med barn eller lätt för en förstagångsägare.

Mentaliteten varierar mellan individer och släkter, och rädslor har varit ett viktigt område i det svenska avelsarbetet. Be därför om mer än allmänna omdömen som ”snäll” eller ”känslig”. Titta på föräldrarnas fullständiga MH, träffa om möjligt vuxna släktingar och fråga hur hundarna reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag och överraskningar. Minst lika viktigt är hur snabbt de återhämtar sig.

Collie har ett särskilt mentalindex som bygger på hundens och släktingarnas MH-resultat. Index finns för nyfikenhet/orädsla, socialitet, lek, jakt och skott. Värdet 100 motsvarar rasens genomsnitt; det är inte en gräns mellan godkänt och underkänt. Ett index ska läsas tillsammans med hela beskrivningen, släkten och det liv som kullen är avlad för.

Rasstandarden och SKK beskriver collien som vänlig mot hundar och människor, men erfarenheter, hälsa och träning påverkar hur hunden fungerar hemma. Bedöm individen i stället för att göra pälslängd eller rasnamn till en personlighetsgaranti.

## Träning och motion

Collie behöver daglig rörelse och uppgifter som ger utlopp för samarbete, koncentration och nyfikenhet. Det finns inget trovärdigt antal minuter som passar lika bra för en valp, en vuxen tävlingshund och en senior. Anpassa belastning och svårighetsgrad efter ålder, hälsa, erfarenhet och återhämtning.

Kombinera promenader med exempelvis spår, sök, lydnad, rallylydnad, agility eller enkla nosövningar hemma. Variation är mer värdefull än att bara öka tempot eller sträckan. Träna också på att vänta och koppla av; en aktiv hund behöver inte vara uppvarvad hela dagen.

Belöningsbaserad träning med tydliga signaler och stegvis svårare uppgifter passar en hund som gärna samarbetar. Dela upp nya färdigheter, belöna rätt val och backa ett steg om hunden blir osäker eller tappar koncentrationen. Hårda korrigeringar ger ingen genväg till trygghet.

En collie kan vara en bra första hund om ägaren vill träna, kan läsa tidiga tecken på oro och väljer kull efter dokumenterad mentalitet. Den är ett sämre val för den som främst söker ett vackert yttre, vill följa ett fast motionsschema eller förväntar sig att hunden ska sköta sin aktivering själv i en trädgård.

## Hälsa

Inför ett valpköp är de faktiska resultaten viktigare än uppgiften att föräldrarna är ”testade”. Be om registreringsnummer och kontrollera HD-resultat, MH, ögonresultat och relevanta DNA-svar. Regler och rekommendationer ska hållas isär.

För båda collieraserna kräver SKK:s registreringsregler att föräldrarna har officiell HD-status före parning. Avelsdjur av korthårig collie ska ha grad A eller B. För långhårig collie får hund med grad D eller E inte användas, och SKK rekommenderar att föräldrarnas genomsnittliga HD-index är över 100. Reglerna skiljer sig alltså mellan raserna.

Reglerna kräver också känd mental status. För i Sverige boende föräldrar födda 2016 eller senare innebär det att hela MH-beskrivningen ska vara genomförd och alla 33 positioner registrerade. Föraren får avstå skottmomentet utan att hunden förlorar känd mental status. MH beskriver reaktioner; hunden blir inte godkänd eller underkänd.

Collie Eye Anomaly, CEA, är en medfödd utvecklingsavvikelse i ögats bakre delar. Den kan ge allt från CH/CRD, som ofta inte orsakar synproblem som märks i vardagen, till colobom och mer sällsynta följder som blödning eller näthinneavlossning. Fråga därför inte bara om hunden är ”CEA-testad”; be att få se den exakta diagnosen och undersökningsåldern.

I de nuvarande svenska registreringsreglerna finns inget särskilt krav på ögonundersökning för collie. Rasklubben rekommenderar ändå att valpar ögonlyses före leverans och att avelshundar undersöks igen som vuxna. SKK anger att CH/CRD bäst upptäcks hos unga valpar, vanligtvis vid 8–10 veckor, och rekommenderar vuxen undersökning före första parning för riskraser.

En variant i ABCB1-genen, ofta kallad MDR1, kan göra en hund känslig för vissa läkemedel. Både lång- och korthårig collie hör till raser där testet är relevant. En hund med två kopior har störst risk, men även en hund med en kopia kan reagera. Spara resultatet och visa det för veterinären före läkemedelsbehandling. Testet säger bara något om denna läkemedelskänslighet och är inte ett allmänt friskintyg.

SKK förbjuder registrering av avkomma efter två merlefärgade collies. Vid merle i kombination med sobel finns dessutom särskilda regler om DNA-status och avelsspärr. En valpköpare bör därför fråga hur föräldrarnas färg och eventuella merleanlag har fastställts, inte bara välja efter valpens teckning.

## Historia och ursprung

Collie räknas som en brittisk ras med stark skotsk förankring, men det exakta tidiga ursprunget är inte klarlagt. Rasstandarden beskriver en bakgrund där lokala hundar blandades med hundar som romarna förde till Skottland. Lång- och korthårig collie har utvecklats ur samma arbetande hundmaterial och har gemensamma blodslinjer långt fram i historien.

Collie visades på hundutställning i England 1861. Drottning Victorias intresse bidrog senare till att göra hundarna populära även som sällskaps- och utställningshundar. Samtidigt levde bruksegenskaperna kvar: den eleganta kroppen och lyhördheten ska förstås mot bakgrunden som vall- och arbetshund, inte bara som ett utseendeideal.

Under 1900-talet blev framför allt den långhåriga collien starkt förknippad med den fiktiva Lassie. Eric Knight skapade figuren i *Lassie Come-Home*, och filmversionen från 1943 använde en långhårig collie. Berättelserna formade en hjältebild av rasen, men en verklig hund måste bedömas utifrån sin egen mentalitet, hälsa och uppväxt.

## Att leva med rasen

Collie kan fungera i både lägenhet och hus när den får tillräckligt med aktivitet, vila och närhet. En trädgård ersätter inte promenader och gemensamma uppgifter. I flerbostadshus behöver ägaren dessutom träna lugn vid ljud i trapphus och begränsa möjligheten att stå och bevaka fönster eller dörr hela dagen.

Med barn behöver en vuxen vara med, sätta tydliga regler och ge hunden en viloplats där den får vara ostörd. Barn ska inte klättra på, krama eller störa hunden när den äter och sover. Även en vänlig hund kan bli trängd, och en ivrig collie kan råka välta ett litet barn i lek.

Många collies kan leva tillsammans med andra hundar och katter, men introduktionen ska ske lugnt och stegvis. Förhindra jakt, ge katten fria flyktvägar och lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt. Smådjur ska ha en säker miljö som hunden inte kan tränga sig in i eller bevaka på nära håll.

Ensamhet måste läras in gradvis. Börja med mycket korta stunder när valpen är trygg och lugn, och öka först när den kan koppla av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar; utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Före köp bör uppfödaren kunna ge tydliga svar på följande:

- Är kullen långhårig eller korthårig, och hur ser vardagen ut för vuxna hundar ur samma släkt?
- Vilka är föräldrarnas HD-resultat och, för långhårig collie, deras aktuella HD-index?
- Är båda föräldrarnas MH fullständiga, och vad visar MH, mentalindex och nära släktingar om rädsla och återhämtning?
- När ögonlystes valparna och föräldrarna, och vilka exakta CEA-resultat registrerades?
- Vilken MDR1-status har föräldrarna, och finns merle i kombinationen?

Det bästa valet avgörs inte bara av pälslängden. Välj en kull där hälsa, mentalitet och hur släkten fungerar i vardagen går att kontrollera.

Collie

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Collie Association (UK)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Collie är en intelligent, medelstor till stor vallhund med lång dubbelpäls som kräver regelbunden pälsvård. Den är mild, lojal och känslig, knyter starka band till familjen och föredrar mjuk och vänlig träning. Collie är anpassningsbar till både stad och landsbygd, men behöver daglig mental stimulans och motion för att må bra.

Ann Gjertrud Kvam

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Kokopelli

Norsk älghund, svart

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

The Kennel Club (United Kingdom)

Medelstor, kraftfull svart spets med ringlad svans, framavlad i Skandinavien för att spåra och ställa älg och annat storvilt. Vaken, skällig och lojal, den kräver gott om daglig motion och mental stimulans. Robust och vädertålig passar den bäst erfarna, aktiva ägare och är fortfarande ovanlig utanför sitt hemland.

Jan Leonhardsen

## Snabbfakta

Portugisisk vattenhund är en mellanstor, arbetsvillig hund för den som vill göra mer tillsammans än att ta korta promenader. Den kommer från Portugal, tillhör FCI-grupp 8 och arbetade förr med fiskare. I dag är den främst en aktiv sällskapshund.

- **Storlek:** hanar är 50–57 cm i mankhöjd och väger 19–25 kg; tikar är 43–52 cm och väger 16–22 kg.
- **Päls:** riklig päls utan underull, antingen lång och vågig eller kortare och krullig.
- **Färg:** svart, brun i olika nyanser eller helvit. Svarta och bruna hundar får ha vita tecken på vissa delar av kroppen.
- **Temperament:** ofta social, lekfull, nyfiken och snabb att lära, men det finns tydliga skillnader mellan individer.
- **Aktivering:** behöver en genomtänkt blandning av promenader, nosarbete, träning, lek och återhämtning.
- **Pälsvård:** kräver regelbunden genomkamning och klippning, särskilt under pälsbytet.
- **Livslängd:** medianen var 13,0 år i en brittisk studie från 2024, men rasunderlaget var begränsat.

Rasen passar bäst i ett hem där hunden får vara delaktig och använda både kropp och huvud. Den är ett sämre val för den som vill ha en lättskött päls eller en hund som nöjer sig med samma lugna runda varje dag.

## Utseende och päls

Portugisisk vattenhund är kompakt, stark och nästan kvadratisk utan att vara tung. Mellan tårna finns tydlig simhud, och rasstandarden beskriver svansen som ett hjälpmedel vid simning och dykning.

Det finns två godkända pälstyper. Den vågiga pälsen är längre, något glansig och ullig, medan den krulliga pälsen är kortare, tätare och bildar kompakta lockar. Båda saknar underull. Det betyder inte att pälsen är skötselfri eller att hunden aldrig tappar hår. Lösa hårstrån kan stanna kvar i pälsen och bidra till tovor i stället för att hamna på golvet.

Pälsvården måste anpassas efter hårlag, längd och livsfas. Gå igenom hela pälsen ända ner till huden och var särskilt noga bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. En vuxen päls kan ofta kammas igenom ungefär en gång i veckan, men en längre päls eller ett pågående pälsbyte kan behöva tätare vård. Hunden behöver också klippas, antingen hemma eller hos en hundfrisör.

I den traditionella klippningen kortas pälsen på nospartiet, bakdelen och större delen av svansen, medan en plym lämnas på svansspetsen. Rasstandarden beskriver utseendet men belägger inte berättelserna om att klippningen skulle skydda särskilda organ eller leder. De förklaringarna är inte säkra historiska fakta.

Vänj valpen stegvis vid kam, sax eller klippmaskin och vid att någon tar i tassar, öron och mun. Korta, belönade stunder gör skötseln lättare att genomföra utan kamp när hunden är vuxen.

Portugisisk vattenhund är inte allergifri. Hundallergener finns bland annat i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma kull. En päls utan underull ger därför ingen garanti. Den som har hundallergi bör utreda sin situation medicinskt och inte köpa valp på grund av rasens rykte.

## Temperament och personlighet

Portugisisk vattenhund är ofta kontaktsökande, lekfull och initiativrik och samarbetar gärna när uppgiften känns meningsfull. Rasstandarden beskriver en intelligent, viljestark och uthållig hund. I vardagen kan den kombinationen ge en följsam träningskamrat, men också en hund som snabbt lär sig oönskade vanor om reglerna är otydliga.

SKK:s analys av drygt 200 BPH-beskrivna portugisiska vattenhundar visar en relativt social, lekfull, förhållandevis trygg och nyfiken grupp. Samtidigt varierade bland annat hälsningar, nyfikenhet och intresse för en ny leksak tydligt. Bara en mindre del av den då aktuella svenska populationen hade deltagit. Resultaten visar därför tendenser i den undersökta gruppen, inte hur varje valp blir.

Träffa åtminstone tiken och fråga hur nära släktingar fungerar med främmande människor, ljud, hantering och återhämtning. En BPH eller MH kan ge konkret information, men bör läsas tillsammans med vardagsbeteende och familjebild.

Rasen kan leva fint med barn och andra djur, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion. Små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en fredad viloplats. Låt inte en livlig unghund öva på att jaga katten eller tränga en äldre hund. Lugna möten, möjlighet till avstånd och tydlig tillsyn är mer värdefulla än ett generellt löfte om att rasen “går bra med alla”.

## Träning och motion

Portugisisk vattenhund behöver aktivitet varje dag, men ett fast minutantal passar inte alla. Ålder, hälsa, kondition och personlighet avgör nivån. Varva promenader i olika miljöer och fri rörelse där det är säkert med nosarbete, samarbetsövningar och lugn vila.

Rasen har ofta lätt för uppgifter där den får bära, hämta, söka och lösa problem. Apportering, sök, spår, lydnad, agility och vattenarbete är möjligheter, inte krav. Välj sådant som både hund och människa uppskattar och håll passen korta och tydliga.

Belöningsbaserad träning passar en snabb och påhittig hund. Förstärk det du vill se mer av: kontakt, fyra tassar i marken, att passera dörren lugnt och att vänta. Lär samtidigt hunden att aktivitet har en början och ett slut. En hund som bara får mer fart kan bli skicklig på uppvarvning utan att bli bra på att koppla av.

Vattenintresset har stöd i rasens historia, men alla individer tycker inte om att simma. Börja grunt, låt hunden välja att gå i och använd lek eller apportering utan tvång. Simning är ett alternativ, inte ett test på om hunden är “riktig” portugisisk vattenhund. Anpassa efter temperatur, vattenmiljö och hundens förmåga.

Valpar och unghundar behöver framför allt varierad rörelse, kroppskontroll, miljöträning och vila. Långa, ensidiga eller hårt belastande pass är ingen genväg till en vältränad vuxen hund. Öka svårighet och uthållighet stegvis.

## Hälsa

Portugisisk vattenhund beskrivs som förhållandevis frisk, men en valpköpare bör kontrollera höfter, ögon, relevanta DNA-resultat och familjens hälsa. Be om registreringsnummer och granska officiella resultat, i stället för att nöja dig med formuleringen “hälsotestade föräldrar”.

För valpar som ska registreras i SKK gäller 2026 att föräldrarna ska ha officiell höftledsstatus före parning. De ska alltså vara röntgade, men reglerna kräver inte enbart grad A eller B för just denna ras. De behöver också ett officiellt ögonresultat som är högst ett år gammalt, och en hund med PRA får inte själv användas i avel.

Rasklubbens publicerade villkor för valphänvisning är strängare. Där anges bland annat HD-grad A eller B och att minst en förälder ska vara DNA-testad normal för prcd-PRA. Testet är ett värdefullt verktyg i aveln, men står inte som ett obligatoriskt DNA-krav för rasen i SKK:s registreringsregler 2026.

prcd-PRA är en ärftlig näthinnesjukdom som gradvis försämrar synen. Ögonundersökning kan visa sjukdomen, medan DNA-testet skiljer mellan genetiskt fri, bärare och affekterad. En bärare är inte sjuk; det viktiga är att föräldrarnas resultat kombineras så att sjuka valpar inte föds.

Rasklubben beskriver även JDCM, en recessivt nedärvd hjärtsjukdom som drabbar unga hundar, och rekommenderar testning för att undvika sjuka valpar. Testresultatet är inte ett registreringskrav hos SKK. Fråga uppfödaren vilka tester som har gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och varför den valdes.

Addisons sjukdom och hypotyreos har rapporterats i rasen, men äldre svenska underlag kunde inte ange säkra frekvenser. Fråga därför om diagnostiserade sjukdomar och ovanligt tidiga dödsfall hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor utan att anta att varje individ drabbas.

En brittisk studie med fler än en halv miljon hundar uppskattade rasens medianlivslängd till 13,0 år. För portugisisk vattenhund ingick 179 individer, varav 36 var avlidna, och osäkerheten var stor. Se därför siffran som en hållpunkt, inte som ett löfte om en viss ålder.

## Historia och ursprung

Portugisisk vattenhund kommer från Portugal och arbetade historiskt längs landets kust. När fiskemetoderna förändrades blev rasen främst knuten till Algarve, som i rasstandarden räknas som dess ursprungliga hemområde.

FCI:s rasstandard beskriver konkreta arbetsuppgifter: hunden hjälpte fiskaren att hämta fisk som kommit loss, dök efter trasiga nät och lösa linor, fungerade som förbindelse mellan båt och strand och vaktade båt och ägodelar. Det krävde simförmåga, uthållighet, uppmärksamhet och initiativ.

Bakgrunden förklarar varför många individer uppskattar apportering, sökuppgifter och nära samarbete. Den betyder inte att varje hund älskar vatten eller har samma arbetslust. Avel, uppväxt och egna erfarenheter spelar också in.

I dag är rasen främst sällskaps- och aktivitetshund. De dokumenterade arbetsuppgifterna förklarar dess lust att samarbeta, bära, söka och röra sig i vatten utan att man behöver ta till osäkra berättelser om sjöräddning eller klippningens funktion.

## Att leva med rasen

Att leva med en portugisisk vattenhund fungerar bäst när det finns tid för delaktighet, pälsvård och varierad aktivitet varje dag. En stor trädgård ersätter inte gemensamma promenader och träning. En lägenhet kan fungera om hundens behov möts och du tränar lugn när någon ringer på eller rör sig i trapphuset. Viss vaktinstinkt förekommer, men mängden ljud skiljer sig mellan individer.

Planera ensamhetsträningen redan från början utan att skynda. När valpen är trygg i hemmet kan den öva på mycket korta stunder bakom en grind eller dörr. Öka först när den kan vara lugn. Rasnamnet säger inte hur länge en viss individ klarar att vara ensam utan stress. Om vardagen innebär långa arbetsdagar behöver du ordna hundpassning.

Gör en realistisk veckoplan före köpet. Där behöver det finnas utrymme för:

- promenader och meningsfull aktivering, även när vädret är dåligt,
- genomgång av pälsen och återkommande klippning,
- kort vardagsträning och hjälp att komma till ro,
- gradvis ensamhetsträning och en reservlösning för hundpassning,
- säkra rutiner med barn, besökare och andra djur,
- kostnader för försäkring, veterinärvård, utrustning och eventuell hundfrisör.

Hos uppfödaren bör du få tydliga svar om föräldrarnas mentalitet, officiella höft- och ögonresultat, hur prcd-PRA och JDCM har hanterats samt vilka sjukdomar som finns i familjen. En bra match handlar lika mycket om linje och individ som om ras. För rätt hem är portugisisk vattenhund en engagerad och mångsidig kamrat; för fel vardag blir samma energi, uppfinningsrikedom och päls snabbt ett omfattande ansvar.

Portugisisk vattenhund

Fédération Cynologique Internationale (Belgium, Europe)

Société Centrale Canine (France)

Portugisisk vattenhund är en robust, medelstor och lättfälld vattenälskare med lockig eller vågig päls. Den är intelligent, människoorienterad och energisk, och behöver regelbunden pälsvård, daglig träning samt gott om motion och simning för att trivas som en aktiv familjemedlem som får vara delaktig i vardagen.

Laila Erlandsen

## Snabbfakta

Dansk-svensk gårdshund är en liten men rejäl och aktiv gårds- och sällskapshund från Danmark och Sverige. FCI placerar rasen i grupp 2 som hund av pinschertyp. Den är alltså inte en terrier, även om den förr kallades skånsk terrier.

- **Mankhöjd:** 34–37 cm för hanar och 32–35 cm för tikar, med en tillåten avvikelse på 2 cm åt båda håll.
- **Ursprunglig uppgift:** att larma, fånga råttor och leva nära människorna på gården.
- **Temperament enligt standarden:** alert, livlig och uppmärksam.
- **Päls:** kort, hård och slät, med vitt som dominerande färg.
- **Passar bäst hos:** en person eller familj som vill träna vardagsfärdigheter, erbjuda både rörelse och nosarbete och hjälpa hunden att komma till ro.

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Viktuppgifter på olika webbplatser är därför riktvärden, inte ett mått som alla vuxna dansk-svenska gårdshundar ska passa in i. För den som väljer valp är föräldrarnas storlek, hull och funktion mer användbara än ett enda viktspann.

## Utseende och päls

Dansk-svensk gårdshund ska vara liten, kompakt och substansfull, inte tunn eller elegant. Kroppen är svagt rektangulär: förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Rasen utvecklas sent i kroppen, och den fulla muskelmassan och volymen kan dröja tills hunden är tre till fyra år.

Huvudet är förhållandevis litet och trekantigt. Öronen får vara rosenöron eller framåtvikta; ståndöron ingår inte i rasidealet. Svansen kan vara naturligt lång eller medfödd stubbsvans av varierande längd. En medfödd stubbsvans är en naturlig variation och ska inte blandas ihop med en kuperad svans.

Pälsen är hård, kort och slät och saknar underull. Vitt ska dominera, med en- eller flerfärgade fläckar i svart, tan, gult, leverbrunt, viltfärgat eller olika nyanser av fawn. Fläckar ska också finnas på huvudet, och små prickar i det vita är tillåtna. Utseendet kan alltså variera mycket utan att hundarna tillhör olika varianter av rasen.

Pälsen kräver lite skötsel, men fällningen kan märkas. Borsta bort lösa hår när det behövs, särskilt under fällningsperioder, och bada när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Vänj valpen stegvis vid tandborstning och annan hantering. Lugn, belöningsbaserad hanteringsträning gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Dansk-svensk gårdshund är normalt snabb, nyfiken och människoorienterad, men rasnamnet är ingen garanti för en lättsam familjehund. Standardens ord är alert, livlig och uppmärksam. I vardagen märks det ofta som beredskap att följa med, reagera på rörelse och tala om när något händer i närheten.

Vaktuppgiften på gården märks fortfarande hos många individer. Många larmar när någon kommer, men hur lätt skallet startar och hur snabbt hunden tystnar varierar. I ett lyhört hem är det klokt att undersöka hur föräldrar och vuxna släktingar reagerar på dörrar, trapphus och besök. Det är mer träffsäkert än att utgå från att rasen alltid är tyst eller alltid skällig.

I SKK:s äldre BPH-sammanställning framstår rasen som i huvudsak trygg och förhållandevis energisk. Samtidigt varierar nyfikenhet, lekfullhet och intresse för främmande människor tydligt. BPH beskriver hundens reaktioner; det är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs därför den enskilda hundens protokoll och fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen.

Bakgrunden som råttfångare gör intresset för små, snabba djur relevant. Det betyder inte att varje gårdshund jagar allt den ser, men en blivande ägare bör räkna med att träna avbrott och inkallning. Kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur behöver säkra utrymmen som hunden inte kan nå.

## Träning och motion

Dansk-svensk gårdshund behöver regelbunden fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen korrekt timregel som passar alla. Ålder, hälsa, intensitet, miljö och återhämtning avgör hur en bra dag ser ut. En vuxen hund kan få en blandning av promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, lek och kort vardagsträning. Valpar behöver gradvis ökande erfarenheter och gott om vila, inte ett vuxenprogram i miniatyr.

Följ hundens beteende i stället för klockan. En rimlig nivå ger en hund som kan varva ned hemma, återhämtar sig efter aktivitet och fortfarande rör sig ledigt nästa dag. Ihållande rastlöshet kan betyda att vardagen saknar meningsfulla uppgifter, men mer fart är inte alltid lösningen. Ibland behöver hunden mer nosarbete, tydligare rutiner eller hjälp att komma till ro.

Prioritera färdigheter som hjälper en snabb och uppmärksam hund att fungera i vardagen:

- inkallning och frivillig kontakt när vilt eller andra störningar dyker upp
- att kunna avbryta jakt, grävande och intensiv lek
- lugnt beteende vid dörr, fönster och besök
- att kunna vila trots att människor rör sig i hemmet
- koppelgående och följsamhet i trafikerade miljöer
- trygg hantering av tassar, mun, öron och kropp

Träna stegvis med positiva, belöningsbaserade metoder och anpassa svårigheten till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket även betyder att skällande, dragande eller uppvarvning kan befästas om det ofta leder till det hunden vill ha. Agility, rallylydnad, spår, nosework och annan hundsport kan passa, men ingen särskild gren är ett krav. Det viktiga är en hållbar kombination av samarbete, nosarbete, rörelse och återhämtning.

## Hälsa

Dansk-svensk gårdshund betraktas generellt som en sund ras, men ”frisk ras” ersätter inte kontroll av den aktuella kullen. Be om registrerade resultat, datum och information om nära släktingar. Ett testnamn eller en märkning om att föräldrarna är hälsotestade säger för lite utan själva resultatet.

Höftledsdysplasi, HD, är ett område där gammal och ny information lätt blandas ihop. Rasen har i dag hälsoprogram nivå 1 hos SKK. Det betyder att HD-resultat kan registreras centralt, men att röntgen inte är ett krav för att valpar ska kunna registreras. Enligt rasklubben ska hundar med HD D eller E eller kliniska symtom inte användas i avel. Ett officiellt resultat och, när det finns, HD-index ger ändå värdefull information om just höfterna; det är inte ett intyg på hundens totala hälsa.

För patellaluxation säger rasklubbens aktuella rekommendationer att en hund som har tillståndet eller har opererats för det inte ska användas i avel. Rekommendationen innebär däremot inte att alla föräldradjur har ett obligatoriskt officiellt patellaresultat. Fråga därför både om undersökning och om knäproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Primär linsluxation, PLL, är en allvarlig ögonsjukdom kopplad till en mutation i genen ADAMTS17, och det finns ett validerat DNA-test för rasen. Rasklubben rekommenderar särskilt testning när det finns bärare eller otestade nära släktingar i linjen utan en DNA-testad fri hund i mellanled. En bärare får enligt rekommendationen endast paras med en DNA-testad fri hund eller en hund som är fri genom härstamning, så kallat hereditärt fri. Ett fritt PLL-resultat gäller denna mutation; det utesluter inte andra ögonproblem eller andra sjukdomar.

Inför ett köp är det rimligt att kontrollera:

- föräldrarnas identitet och faktiska HD-resultat, om de är röntgade
- eventuell patellaundersökning och känd familjehistorik
- PLL-status och hur resultatet passar ihop med den andra förälderns
- sjukdomar, hältor, tandproblem och mentalitet hos nära släktingar
- att uppfödaren kan förklara både styrkor och osäkerheter i kombinationen

## Historia och ursprung

Dansk-svensk gårdshund är en gammal skandinavisk gårdshundstyp men en förhållandevis sent erkänd ras. Liknande hundar levde länge på gårdar i Danmark och södra Sverige, där de höll efter råttor, larmade när någon kom och fungerade som sällskap. Exakt hur typen uppstod är inte klarlagt. Kopplingar till pinscherhundar och brittiska vita jaktterrier har diskuterats, men ska inte beskrivas som en säker stamtavla.

Före erkännandet användes bland annat namnet skånsk terrier. Vid en svensk inventering 1986 samlades 107 hundar, vilket bidrog till bedömningen att typen var tillräckligt enhetlig och att det samtidigt fanns en användbar genetisk variation. Sverige och Danmark erkände rasen gemensamt 1987 under namnet dansk-svensk gårdshund.

FCI gav rasen ett preliminärt internationellt erkännande 2008 och ett definitivt erkännande 2019. Den placerades i grupp 2 som hund av pinschertyp, inte i terriergruppen. I dag är de flesta sällskapshundar, men viljan att larma, intresset för smågnagare och den stora arbetslusten gör rasens historia relevant även i ett modernt hem.

## Att leva med rasen

Dansk-svensk gårdshund passar bäst i ett hem där närhet, aktivitet och vardagsträning är en naturlig del av livet. Den kan fungera för en förstagångsägare, men den behändiga storleken gör inte rasen kravlös. Ägaren behöver uppskatta en snabb hund, kunna förebygga jakt och larm och vara beredd att träna lugn lika noggrant som fart.

Med barn ska samspelet alltid ledas av en vuxen. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den äter, sover eller försöker gå undan. Bedöm föräldradjurens beteende och hundens egen förmåga att avbryta lek; uttrycket ”barnvänlig ras” är inte en säkerhetsgaranti.

En gårdshund kan leva med katt, men utfallet beror på individerna och introduktionen. Förhindra att hunden jagar katten, låt katten ha höga platser och fria flyktvägar och håll de första mötena korta och kontrollerade. Smådjur som kaniner och gnagare bör hållas fysiskt åtskilda även om hunden verkar lugn under uppsikt.

Lägenhet kan fungera om hunden får komma ut, arbeta med nosen och lära sig att inte bevaka varje ljud i huset. En trädgård ersätter inte aktivering, och ett stort hem löser inte ensamhet. Börja ensamhetsträningen med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den verkligen kan koppla av och ordna annan omsorg om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Träffa om möjligt båda föräldrarna eller andra vuxna släktingar före beslutet. Titta efter hur de hälsar, återhämtar sig efter en överraskning, reagerar på smådjur och ljud och kommer till ro efter aktivitet. Den informationen, tillsammans med verifierbara hälsodata och en uppfödare som känner sina linjer, säger mer om vardagen än generella löften om att rasen passar alla.

Dansk-svensk gårdshund

Swedish Kennel Club

Danish Kennel Club

Norwegian Kennel Club

The Danish/Swedish Farmdog Club of America

Fédération Cynologique Internationale

Dansk-svensk gårdshund är en livlig, medelstor till liten skandinavisk gårdshundsras, kompakt och atletisk med slät, övervägande vit päls med färgade fläckar. Den är mycket människoorienterad, intelligent och energisk, och är en kärleksfull familjehund när den får daglig motion, träning och mental stimulans.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet