## Snabbfakta

Engelsk springer spaniel är en aktiv brittisk fågelhund som avlats för att söka efter vilt, stöta upp det och apportera. Den passar bäst hos någon som vill använda både hundens kropp och huvud varje dag, oavsett om det sker genom jakt, hundsport eller ett omväxlande friluftsliv.

- **Storlek:** Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd. Den anger ingen vikt, så ett bestämt viktintervall är ingen bra måttstock för varje individ.
- **Rastyp:** Det finns sedan länge olika avelsinriktningar, framför allt jaktinriktade och mer utställningsinriktade hundar. Uppfödarens mål och föräldrarnas egenskaper säger mer om vilka egenskaper en valp kan få än etiketten ensam.
- **Temperament:** Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund. Enskilda hundar skiljer sig ändå åt i bland annat aktivitetsnivå, socialitet och känslighet.
- **Aktivering:** Rasen behöver regelbunden motion och mental sysselsättning, men samma antal minuter passar inte alla hundar.
- **Päls:** Tät, rak och vädertålig med behäng som behöver återkommande borstning och trimning.
- **För rätt hem:** Ett bra val för den som vill träna, samarbeta och vara ute mycket; ett sämre val om hunden ofta förväntas nöja sig med korta rastningar.

## Utseende och päls

Engelsk springer spaniel är en stark och kompakt hund med ett rörligt, elegant helhetsintryck. Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd för rasen, men inget officiellt viktspann. Bedöm därför inte en hund mot ett godtyckligt antal kilo. Följ i stället hullet: en tydlig midja ska synas och revbenen ska kunna kännas med lätt tryck.

Pälsen ska vara tät, rak och ge skydd mot väder utan att vara grov. Den längre pälsen på öron, ben och kropp bildar måttliga behäng. Godkända färger är leverbrunt och vitt eller svart och vitt, med eller utan tantecken.

En genomgång med borste ungefär en gång i veckan är en rimlig utgångspunkt för många hundar, men pälsmängd, årstid och aktivitet avgör det verkliga behovet. Kontrollera armhålor, ljumskar, öronbehäng och tassar extra efter skog, bad eller blött väder, eftersom skräp och tovor lätt fastnar där. Bada när hunden faktiskt behöver det. Klippning och trimning behövs återkommande, men intervallet bör följa pälsens längd och kvalitet i stället för en stel kalender.

De hängande, välbehårade öronen behöver regelbunden kontroll. Klipp vid behov den långa pälsen på öronens insida och kontrollera öronen efter bad. Dålig lukt, rodnad, sekret eller återkommande kliande är skäl att kontakta veterinär, inte att fortsätta rengöra på egen hand utan att veta orsaken.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund som gärna arbetar tillsammans med sin förare. Tydlig skygghet och aggressivitet hör inte till det önskade temperamentet. Det gör engelsk springer spaniel till en attraktiv samarbetskamrat, men det är inte en garanti för hur varje hund fungerar med barn, främmande människor eller andra djur.

BPH-resultat visar också att ett rasgenomsnitt inte berättar hela sanningen. Hundar inom samma ras kan reagera olika i sociala situationer, lek och oväntade händelser. Dessutom rymmer rasen skilda avelsinriktningar som inte alltid har bedömts var för sig. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna och nära släktingar fungerar i vardagen, vilka egenskaper som prioriterats och om det finns resultat från BPH eller andra relevanta prov.

Rasen behöver få använda sin nyfikenhet och arbetslust i vardagen. Samtidigt ska hög aktivitet inte förväxlas med att hunden måste vara uppvarvad. Förmågan att växla mellan arbete och vila behöver tränas från början genom tydliga rutiner, lugna pauser och lagom svåra uppgifter.

## Träning och motion

Rasens ursprungliga arbetskedja – söka, stöta och apportera – förklarar mycket av träningsbehovet. Många individer tycker om att undersöka mark och vegetation, bära föremål och arbeta nära sin förare. Promenader blir därför mer givande om de ibland innehåller nosarbete, apportering, enkla sökövningar eller annan träning tillsammans.

Det går inte att ange ett visst antal motionsminuter som passar alla. En vuxen, frisk och vältränad hund kan klara betydligt mer än en valp, en äldre hund eller en individ som byggs upp efter vila. Utgå från ålder, hälsa, kondition och återhämtning. Variera lugna promenader, rörelse i naturen, mental träning och vila i stället för att försöka trötta ut hunden med hög fart varje dag.

Kontakt, inkallning och förmågan att stanna kvar trots vittring eller rörelse är särskilt värdefulla färdigheter. Börja på lätt nivå och öka störningarna stegvis. Positiva, belöningsbaserade metoder och korta pass gör det lättare att behålla trygghet och samarbetsvilja. En långlina kan ge säkerhet under träningen, men är inte ett bevis på att hunden senare kan vara lös överallt.

I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt när de inte deltar i jakt. Mellan den 1 mars och 20 augusti krävs extra tillsyn där vilda djur kan finnas. Har hunden starkt viltintresse måste ägaren kunna hindra den från att sticka efter vilt.

## Hälsa

Engelsk springer spaniel beskrivs i huvudsak som en frisk ras. När du köper valp är det ändå viktigt att skilja formella krav från rasklubbens rekommendationer. Långa listor över allt som någon gång förekommit i rasen hjälper mindre än aktuella resultat för just föräldradjuren och deras familjer.

För svenskregistrerade kullar kräver SKK att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. Det betyder att de ska vara undersökta och att resultatet ska finnas, inte att varje bokstav automatiskt är lika lämplig i avel. Springerklubben har mer långtgående avelsrekommendationer om HD-resultat och kombinationer. Be därför att få se föräldrarnas faktiska resultat och fråga hur kombinationen följer klubbens aktuella råd.

Rasklubben rekommenderar också att avelsdjur ögonundersöks högst ett år före parning. Gonioskopi före avelsdebut ingår i klubbens råd för att bedöma ögats kammarvinkel. Kontrollera datum, diagnoser och eventuella uppföljningsråd i intygen; nöj dig inte med beskedet att hundarna är ”testade”.

Fucosidos är en recessivt nedärvd enzymbristsjukdom som kan påverka centrala nervsystemet. En anlagsbärare blir inte själv sjuk av anlaget men kan föra det vidare. DNA-test finns, vilket gör att uppfödaren kan redovisa föräldrarnas status och undvika en kombination som kan ge sjuka valpar. Det är viktigare att förstå de verifierade resultaten än att kräva samma uppsättning tester av alla hundar.

I vardagen bör öronen kontrolleras och hullet följas regelbundet. Återkommande öronbesvär, ögonförändringar, hälta eller andra symtom ska bedömas av veterinär. Förutsätt inte att ett problem är ”typiskt för rasen” och därför ofarligt.

## Historia och ursprung

Engelsk springer spaniel kommer ur Storbritanniens äldre spanieltradition. Hundarnas uppgift var att finna och stöta upp vilt vid jakt med nät, falk eller greyhound. När jakt med skjutvapen utvecklades blev arbetet att söka framför jägaren, stöta viltet och därefter apportera.

Namnet ”springer” anknyter till sättet att få viltet att lämna sitt gömställe. The Kennel Club erkände engelsk springer spaniel som egen ras 1902. Den svenska Springerklubben bildades 1982.

Under lång tid har aveln utvecklats i olika riktningar. Jaktinriktade populationer har främst valts för arbete, medan andra har valts mer för exteriör och utställning. Det är en viktig historisk och praktisk skillnad, men inte två enkla personlighetsmallar. Det finns variation inom båda inriktningarna, och moderna hundar kan användas på flera sätt. Därför bör en köpare bedöma den aktuella uppfödarens mål, föräldradjur och släkt – inte bara en benämning.

## Att leva med rasen

Engelsk springer spaniel kan bo i lägenhet om den får tillräckligt med aktivitet, återhämtning och tillgång till natur eller andra bra träningsmiljöer. En trädgård ersätter inte promenader och gemensamt arbete. Det avgörande är vad hunden får göra under dagen, inte om hemmet är en villa eller lägenhet.

Ensamhet behöver tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, och öka först när den kan koppla av. Individernas förmåga varierar, så planera inte vardagen utifrån att rasnamnet skulle garantera ett visst antal ensamtimmar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Att rasstandarden beskriver hunden som vänlig ersätter aldrig tillsyn. Samma försiktighet gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och kontrollerade och katten ha egna reträttplatser. Hur väl en viss hund fungerar med katt eller andra hundar beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- uppfödarens avelsmål och om hundarnas arbetsnivå passar ditt liv
- båda föräldrarnas officiella HD-resultat, inte bara att de är röntgade
- datum och fullständigt resultat från ögonundersökningar samt eventuell gonioskopi
- verifierad fucosidosstatus när den är relevant för kombinationen
- hur föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen, gärna kompletterat med BPH- eller arbetsresultat
- hur valparna vänjs vid hantering, vila, olika miljöer och ett normalt familjeliv.

Den bästa matchningen är en hund vars förväntade aktivitetsnivå, arbetslust och känslighet passar ägarens faktiska vardag. För engelsk springer spaniel är den bedömningen mer värdefull än löften om att rasen alltid är enkel, barnvänlig eller likadan oavsett avelsinriktning.

Engelsk springer spaniel

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Engelsk springer spaniel är en medelstor, atletisk jakthund med en behårad, vädertålig päls som kräver regelbunden skötsel. Den är glad, tillgiven och mycket människoorienterad och behöver 1,5–2 timmars daglig mental och fysisk aktivering. I regel en frisk, aktiv ras som passar bäst i engagerade, utomhusaktiva hem.

Jannike Ånjesen driver oppdrett av rasen Engelsk springer spaniel og holder til i Arendal i Norge.

Jannike Ånjesen

Mi-mio driver oppdrett av rasen Engelsk springer spaniel og holder til i Sparbu i Norge. Oppdrettet har hatt engelsk springer spaniel i rundt 39 år. Blodspor har også vært en del av aktiviteten.

Mi-mio

Zelini driver oppdrett av rasen Engelsk springer spaniel og holder til i Nannestad i Norge.

Zelini

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Linda Aune Eivindsen driver oppdrett av rasen Dachshund og holder til i Trofors i Norge.

Linda Aune Eivindsen

Irmelinn Gjøsæther Revheim driver oppdrett av rasen Dachshund og holder til i Hjellestad i Norge.

Irmelinn Gjøsæther Revheim

## Snabbfakta

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och social sällskapshund från Frankrike. Den ska vara livlig och aktiv, men den korta skallen och det korta nospartiet medför risk för andningsproblem och sämre temperaturreglering. Den som överväger rasen behöver därför bedöma funktion och dokumenterad hälsa lika noggrant som temperament och utseende.

- **Rasgrupp och användning:** FCI grupp 9, sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar 27–35 cm, tikar 24–32 cm
- **Vikt:** hanar 9–14 kg, tikar 8–13 kg
- **Päls:** kort, slät och utan underull
- **Färger i rasstandarden:** fawn, tigrerad och skäck, med de teckningar som standarden beskriver
- **Idealtemperament:** social, livlig, lekfull och tillgiven
- **Viktig svensk hälsokontroll:** RFG-Scheme är obligatoriskt före avel inom SKK sedan den 1 januari 2025

Rasen är inget självklart val för den som söker en hund med låga vårdbehov. En fransk bulldogg ska kunna röra sig ledigt och andas fritt även under rörelse. Hörbar eller ansträngd andning är inte en charmig eller normal rasdetalj.

## Utseende och päls

Fransk bulldogg ska vara kompakt och muskulös utan att bli tung, orörlig eller överdriven. Kroppen är något längre än mankhöjden, huvudet är brett och de upprättstående så kallade fladdermusöronen är ett tydligt kännetecken. Helheten ska fungera i rörelse: öppna näsborrar, tillräcklig noslängd, fria steg och en kropp som inte hindrar hunden från att vara aktiv är viktigare än ett extremt utseende.

Rasstandarden anger olika mått för könen. Hanar ska vara 27–35 cm höga och väga 9–14 kg, medan tikar ska vara 24–32 cm och väga 8–13 kg. Siffrorna är inte en målvikt för varje individ. Lämpligt hull bedöms utifrån hundens byggnad, muskelmassa och fettlager; övervikt belastar andning, leder och rygg.

Pälsen är kort, slät, mjuk och glänsande och saknar underull. Fällningen hanteras normalt med enkel borstning efter behov. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron, tänder och hud. Ansiktsveck ska hållas rena och torra, men skötseln bör styras av hur huden faktiskt ser ut. Rodnad, lukt, vätska, klåda eller ömhet är skäl att söka rådgivning, inte att bara rengöra oftare.

Rasstandardens färger är fawn, tigrerad och skäck. Blått och merle ingår inte bland de godkända färgerna. En valp som marknadsförs med ”sällsynt färg” bör bedömas efter samma viktiga underlag som alla andra: registrering, andningsfunktion, föräldradjur och uppfödarens avelsarbete.

## Temperament och personlighet

Fransk bulldogg ska enligt rasstandarden vara social, livlig, lekfull och tillgiven. Många individer söker gärna kontakt och uppskattar att delta i familjens vardag. Rasen kan lära sig snabbt, men självständighet och envishet gör att tydliga rutiner och bra belöningar ofta fungerar bättre än upprepningar och hårda korrigeringar.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte varje hund. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, smärta, miljö och träning påverkar hur en individ beter sig. En hund som har svårt att andas eller är obekväm i hud, rygg eller leder kan också få sämre tålamod och återhämtning. Bedöm därför temperament tillsammans med fysisk funktion.

BPH visar hur en viss hund reagerade under en standardiserad beteendebeskrivning. Det är inget godkänd-eller-underkänd-test och ingen garanti för valpens framtida personlighet. Den äldre svenska BPH-analysen omfattade bara en liten andel av de svenskfödda hundarna. För en valpköpare är det därför mer värdefullt att möta tiken och fråga hur föräldrar och nära släktingar hanterar främmande människor, hundmöten, oväntade ljud, kroppshantering, aktivitet och vila.

Rasen kan fungera för en påläst förstagångsägare som är beredd på belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och möjliga veterinärbehov. Den passar sämre när valet främst bygger på liten storlek, ett visst utseende eller antagandet att en kortnosig hund automatiskt behöver mycket lite motion.

## Träning och motion

En fransk bulldogg behöver dagliga promenader, nosarbete, lek och vardagsträning, men det finns ingen motionsmängd i minuter som passar alla. Ålder, kondition, väder och framför allt hundens andning och återhämtning avgör vad som är lämpligt. Avkylning genom flåsning är mindre effektiv hos kortnosiga hundar, så samma aktivitet kan vara lätt en sval dag och olämplig i värme.

Planera hellre flera hanterbara aktiviteter än ett långt pass som måste fullföljas. Låt hunden nosa, gå i lugnt varierad terräng och använda huvudet genom sök och enkla problemlösningar. Bygg kondition gradvis och följ hunden under hela aktiviteten. Tempot ska sänkas eller passet avbrytas om andningen blir tydligt bullrig eller mödosam, näsborrarna dras ihop, hunden använder magen kraftigt för att andas, släpar efter eller inte återhämtar sig normalt. Uttalad andnöd, blåaktiga slemhinnor, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet kräver omedelbar veterinärkontakt.

Under varma dagar behöver promenader flyttas till svalare tider, tempot minskas och hunden ha tillgång till skugga, vatten och en sval viloplats. Lämna aldrig hunden i en varm bil eller annat instängt utrymme. En hund som återkommande får problem vid måttlig aktivitet eller värme behöver veterinärbedömning; lösningen är inte bara att undvika all motion.

Prioritera kontakt, lugn koppelgång, inkallning, att avbryta lek, att koppla av och att acceptera kontroll av mun, öron, hudveck, tassar och klor. Träna ensamhet i mycket små steg när hunden redan är trygg hemma. Belöningsbaserade metoder gör uppgiften tydlig och underlättar nödvändig hantering.

## Hälsa

Det viktigaste hälsoproblemet att förstå hos fransk bulldogg är BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom. Det uppstår när utrymmet i det förkortade nospartiet och svalget inte räcker till för mjukdelarna. Följden kan bli bullrig eller ansträngd andning, låg uthållighet, sömnstörningar och svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

RFG-Scheme är en veterinärundersökning som bedömer andningsfunktionen före och efter tre minuters rask rörelse och graderar resultatet från 0 till 3. Inom SKK gäller sedan den 1 januari 2025 ett hälsoprogram på nivå 2 för fransk bulldogg: hundar som används i avel ska ha ett resultat före parning. Ett officiellt resultat kan registreras från 24 månaders ålder och får inte vara äldre än två år vid parningen. Grad 0 rekommenderas; hundar med grad 2 eller 3 ska inte användas i avel enligt SKK:s regler. En hund som har opererats i luftvägarna kan inte testas inom programmet.

Ett RFG-resultat beskriver hundens status vid undersökningen och minskar inte behovet av egna observationer. Det är ingen livslång garanti och säger inte heller allt om andra hälsorisker. Inför valpköp bör du be om föräldrarnas registrerade namn, undersökningsdatum och faktiska RFG-grad. Se helst föräldradjuren både i vila och efter normal rörelse: andningen ska vara fri, återhämtningen rimlig och näsborrarna öppna. Acceptera inte ”testad” eller ”veterinärbesiktigad” som ersättning för det registrerade resultatet.

Andra belagda riskområden är allergi och hudbesvär, problem i rygg, skelett och leder inklusive patellaluxation samt skador på de framträdande ögonen. Det betyder inte att varje hund drabbas. Fråga om återkommande hudproblem, hälta, ryggsmärta och ögonskador hos föräldrar och nära släktingar. Rasklubben rekommenderar också valpköpare att fråga om patella, hjärta och de vuxna hundarnas andning; detta ska skiljas från det formella RFG-kravet.

Kontakta veterinär vid återkommande andningsljud, tydlig motions- eller värmeintolerans, sömnproblem på grund av andningen, hud som luktar eller gör ont, återkommande hälta, ryggsmärta eller ett rött, rinnande eller smärtande öga. Tidig bedömning är bättre än att vänta på att ett problem ska bli ”typiskt för rasen”.

## Historia och ursprung

Fransk bulldogg formades som ras i Paris under slutet av 1800-talet. Den första rasklubben bildades i Paris 1880, den första hunden registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898. Samma år erkände den franska kennelklubben rasen.

Rasen utvecklades som sällskapshund och fick den kompakta kroppen, det breda huvudet och de upprättstående fladdermusöron som fortfarande kännetecknar standarden. Fransk bulldogg visades i Sverige första gången 1913. Den historiska typen förklarar dagens utseende, men modern avel ska inte förstärka drag så långt att andning, ögon, rygg, svans eller rörelse påverkas negativt.

## Att leva med rasen

Fransk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek i sig inte avgör om vardagen fungerar. Det avgörande är att hunden får daglig aktivitet, kan vila ostört och har en trygg, sval miljö. I lägenhet behöver ljud i trapphus och utanför fönster tränas bort från början, och tillgången till hiss eller många trappor kan få praktisk betydelse om hunden får ont eller har svårt att andas.

Med barn gäller samma säkerhetsregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, klättra på den eller fortsätta när den försöker gå undan. Ordna en skyddad viloplats och lär både barn och hund lugna umgängesformer. Liten kropp och lekfullt temperament gör inte en individ automatiskt barnsäker.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och deras erfarenheter. Gör introduktioner gradvis, med möjlighet att skilja djuren åt och utan att tvinga fram närkontakt. Socialisering kan förbättra förutsättningarna men garanterar inte att alla kombinationer fungerar. Var särskilt uppmärksam på stress, resursförsvar och om den andra hundens lek blir för fysisk för en individ med nedsatt andningskapacitet.

Ensamhet behöver tränas stegvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan vara lugn, och använd gärna en kamera för att upptäcka oro eller skällande som inte märks när du kommer hem. Rasen ska inte väljas med planen att regelbundet lämnas ensam större delen av dagen.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på följande frågor:

- Kan vi välja fri andning och funktion före ett extremt utseende eller en ovanlig färg?
- Kan vi kontrollera föräldrarnas identitet, RFG-grad och undersökningsdatum i stället för att nöja oss med muntliga besked?
- Kan vi anpassa aktivitet efter värme och dagsform utan att göra hunden passiv?
- Har vi tid och ekonomi att hantera de veterinärbehov som kan följa med rasens kroppsform?

Om svaren är ja och uppfödaren kan visa öppna, kontrollerbara resultat kan fransk bulldogg vara en livlig och nära sällskapshund. Det viktigaste urvalet är inte det mest extrema huvudet eller den ovanligaste färgen, utan en hund som kan andas, röra sig, återhämta sig och leva ett aktivt vardagsliv.

Fransk bulldogg

The French Bulldog Club of England

Société Centrale Canine (France)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

The Kennel Club (United Kingdom)

Fransk bulldogg är en liten, muskulös sällskapshund med kort päls och fladdermusliknande öron. Den är tillgiven, människoorienterad och lekfull men ändå lugn inomhus, vilket gör den väl lämpad för lägenhetsliv. Den behöver måttlig, noggrant anpassad motion, regelbunden skötsel av hud, öron och klor samt uppmärksamhet på andning och vikt.

Dag Espen Thygesen driver oppdrett av rasen Fransk bulldog og holder til i Askim i Norge.

Dag Espen Thygesen

Lisbeth Amundsen driver oppdrett av rasen Fransk bulldog og holder til i Disenå i Norge.

Lisbeth Amundsen

Liz-Helena Westgård driver oppdrett av rasen Fransk bulldog og holder til i Vikeså i Norge. Oppdrettet av fransk bulldog har en historikk som går tilbake til minst 2021.

Liz-Helena Westgård

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Ronny Engen driver oppdrett av rasen Drever og holder til i Øvre Snertingdal i Norge. Drevere fra oppdrettet har deltatt i NM for småhund.

Ronny Engen

Olaf Moldal driver oppdrett av rasen Drever og holder til i Birkeland i Norge. Jaktprøver inngår i hundearbeidet.

Olaf Moldal

Vorsteh

German Shorthaired Pointer Club of Germany (Deutsch-Kurzhaar-Verband)

Norwegian German Shorthaired Pointer Club (Norsk Vorstehhundklubb)

Svenska Vorstehklubben (Swedish Pointing Dog Club)

Vorsteh är en medelstor till stor, atletisk stående fågelhund med kort, fällande päls och iögonfallande levervita teckningar. Den är energisk, människoorienterad och intelligent, och behöver mycket daglig motion, positiv träning och nära kontakt med familjen för att hålla sig lugn och nöjd.

Anne-Liv Sollesnes driver oppdrett av rasen Vorstehhund og holder til i Hamar i Norge. Oppdrettet har vært drevet under navnet Stallogaisa siden 2008.

Anne-Liv Sollesnes

## Snabbfakta

Alaskan malamute är en stor och kraftfull slädhund för människor som vill leva aktivt utomhus och kan ge hunden både arbete, träning och nära social kontakt. Rasen utvecklades för att dra tung last uthålligt, inte för att vinna korta fartlopp. En malamute är stark, självständig och van att använda eget omdöme.

- FCI placerar rasen i grupp 5 bland nordiska slädhundar, med USA som ursprungsland.
- Rasstandardens önskvärda mått för fraktarbete är 63,5 cm och 38 kg för hanar samt 58,5 cm och 34 kg för tikar. Det finns en naturlig storleksvariation, och funktion och proportioner väger tyngre än exakta mått.
- Alaskan malamute har grovt täckhår och tät, ullig underull som skyddar i hårt klimat och fäller mycket under pälsbytet.
- Rasidealet är vänligt, tillgivet och socialt mot människor. Samtidigt kräver styrkan, jaktintresset och självständigheten en kunnig ägare.
- En bra vardag innehåller daglig fysisk och mental aktivitet samt återkommande uppgifter där hunden får använda sin uthållighet.

Det här är sällan ett bra val om du främst söker en följsam hund för korta promenader. Rasen kan passa om friluftsliv redan är en del av vardagen och du tycker om långsiktig träning med en hund som inte följer varje signal automatiskt.

## Utseende och päls

Alaskan malamute ska se ut som den arbetshund den är: kraftfull och muskulös men ändå rörlig, balanserad och uthållig. Kroppen är något längre än mankhöjden, bröstkorgen är djup och tassarna stora och starka. Rörelserna ska vara stabila och effektiva, inte tunga eller styltiga.

Huvudet är brett och uttrycket mjukt. Ögonen ska vara bruna och mandelformade; blå ögon är ett diskvalificerande fel enligt rasstandarden. Den välpälsade svansen bärs över ryggen som en lös, vajande plym när hunden inte arbetar. Den ska inte ligga hårt ringlad mot ryggen.

Pälsen består av grova täckhår och en tät, oljig och ullig underull som enligt standarden är ungefär 2,5–5 cm djup. Pälsen är kortare till medellång längs sidorna och längre runt hals, skuldror, rygg, bakdel och svans. Lång, mjuk päls hör inte till rasidealet. Vanliga färger går från ljust grått till svart samt från sobel till rött. Vitt dominerar på undersidan, delar av benen och i huvudteckningen; helvitt är den enda tillåtna solida färgen.

Till vardags handlar pälsvården främst om att känna igenom pälsen och borsta bort lös underull innan den packas. Under de stora säsongsfällningarna behövs tätare genomgångar. Kontrollera samtidigt hud, tassar, klor och områden där fukt eller skräp kan bli kvar. Rasstandarden anger att pälsen ska visas naturlig och inte trimmas, med undantag för en prydlig tasskontur. Vid medicinska behov ska veterinärens råd styra.

Den tjocka pälsen gör värmeplaneringen viktig. Förlägg krävande aktivitet till svalare tider, ordna vatten, skugga och god ventilation och följ hundens återhämtning. Ihållande hässjning, kraftigt dregel, röda eller torra slemhinnor, oro, förvirring, svaghet eller kollaps kan vara tecken på värmeslag och kräver snabb kontakt med veterinär.

## Temperament och personlighet

Alaskan malamute ska vara tillgiven och vänlig, men den kombinerar sitt sociala sätt med ett tydligt självständigt drag. Den är inte avlad som en enmanshund och vill ofta delta i familjens aktiviteter. Vänlighet i rasstandarden är dock ett mål för aveln, inte en garanti för hur varje individ fungerar i varje situation.

Som arbetande polarhund har malamuten behövt samarbeta utan ständig detaljstyrning. Den kan förstå en uppgift snabbt men ändå välja något annat om belöningen, vanan eller miljön talar starkare. Träning fungerar bäst när reglerna är tydliga, belöningarna meningsfulla och samma beteende lönar sig varje gång.

Rasens naturliga jaktintresse påverkar både möjligheten att låta hunden gå lös och samlivet med andra djur. Vissa individer kan leva väl med katt eller mindre hund efter noggrann introduktion, medan andra behöver permanent separation från smådjur. Bedöm faktisk historik och beteende i stället för att lita på rasetiketter eller valpens tidiga lugn. Rasklubbens avelsstrategi (RAS) anger att rasen ska fungera socialt med andra hundar och att aggressivt beteende inte är önskvärt, men individer och kombinationer varierar.

## Träning och motion

Alaskan malamute behöver mycket mer än tillgång till en trädgård: den behöver daglig rörelse, mental aktivitet och regelbundet arbete som passar en uthållig draghund. Exakt mängd beror på ålder, kondition, väder, hälsa och vad hunden gör. Bedöm därför hundens arbetsglädje, rörelser och återhämtning i stället för att jaga ett fast antal minuter.

Drag, klövjning, längre vandringar, löpning och spårarbete kan ge rasen meningsfulla uppgifter. Rätt sele, säker utrustning och handledning från någon med draghundserfarenhet är viktiga när belastningen ökar. Valpen behöver först miljöträning, lek, vardagsfärdigheter och gradvis muskeluppbyggnad. Officiella polarhundsprov är öppna först från 24 månaders ålder. Det är en provgräns, inte ett besked om att varje tvååring är redo för tungt arbete.

Träna vardagsfärdigheter i korta, tydliga pass:

- Lär hunden skillnaden mellan dragarbete och promenad genom olika utrustning, signaler och startregler.
- Belöna när kopplet hänger löst och öva innan hunden har utvecklat sin fulla styrka.
- Bygg inkallning stegvis i inhägnat område eller långlina, men planera inte vardagen kring att hunden måste kunna gå lös bland vilt.
- Träna paus och återhämtning lika systematiskt som fart och styrka.
- Låt nosarbete, problemlösning och nya miljöer komplettera den fysiska träningen.

Om hunden börjar röra sig sämre, inte återhämtar sig normalt eller blir ovillig att arbeta ska belastningen minskas och orsaken utredas. Att rasen är tålig betyder inte att den ska fortsätta arbeta trots smärta eller värmestress.

## Hälsa

För alaskan malamute är höfter, armbågar, ögon och polyneuropati de viktigaste dokumenterade kontrollområdena inför valpköp. Det avgörande är att skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens mer omfattande avelsrekommendationer.

För att en svensk kull ska kunna registreras krävs att båda föräldradjuren har officiellt känd HD-status före parning. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter. Rasklubben rekommenderar HD A eller B och ED 0 hos båda föräldrarna. Den rekommenderar också att båda är ögonlysta utan ärftlig ögonsjukdom och att resultatet är högst 24 månader gammalt vid parningen.

Statistiken i den svenska avelsstrategin visar varför hela familjebilden är viktig. Bland röntgade hundar 2020–2023 hade 78 procent HD A eller B och 22 procent C eller D. För ED fick 95–97 procent av de undersökta hundarna grad 0. Av 1 240 ögonundersökta hundar under 1990–2023 hade 12 procent katarakt och 82 procent var helt fria från registrerade ärftliga ögonsjukdomar. Siffrorna gäller undersökta hundar under angivna perioder och beskriver inte risken för en enskild valp. Be därför om resultaten för föräldrar, syskon, tidigare kullar och andra nära släktingar, inte bara två intyg.

Polyneuropati hos alaskan malamute, AMPN, är en ärftlig neurologisk sjukdom. Tidiga tecken kan vara hes skällning, ovanliga andningsljud och dålig koordination i bakbenen; sjukdomen debuterar normalt mellan 4 och 14 månaders ålder. Den kända NDRG1-varianten nedärvs autosomalt recessivt:

- En fri hund saknar den testade varianten.
- En bärare har en kopia, blir inte själv sjuk av just denna variant men kan föra den vidare.
- En genetiskt affekterad hund har två kopior och får inte användas i avel; två bärare får inte paras med varandra.

Rasklubben rekommenderar att minst ett föräldradjur är DNA-testat eller dokumenterat fritt genom sina föräldrar. Testet gäller bara NDRG1-varianten och utesluter inte andra neurologiska problem. Kontrollera därför både testresultat och den bredare hälsohistoriken.

## Historia och ursprung

Den moderna alaskan malamuten är en amerikansk rekonstruktion av den kraftiga frakt- och draghundstyp som fanns i nordvästra Alaska. Hundar av malamute-typ hos inuitbefolkningen blev förebilder för rasen, men det är mer korrekt att tala om en rekonstruerad ras än om en helt oförändrad linje från forntiden.

Guldruschen i slutet av 1800-talet skapade stor efterfrågan på draghundar, och många hundtyper korsades för både transport och tävling. På 1920-talet startade ett amerikanskt projekt för att samla hundar som motsvarade bilden av den tåliga, tunga frakthunden. Enligt den svenska avelsstrategin byggdes den så kallade Kotzebue-linjen upp med sex eller sju individer. American Kennel Club erkände alaskan malamute som ras 1935.

Rasens funktion lever kvar i standarden och i nordiskt avelsarbete. Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1976, och dragprov används för att utvärdera styrka, uthållighet och arbetsvilja. Rasen ska inte bedömas enbart efter varglikt utseende eller mängden päls.

## Att leva med rasen

Att leva väl med en alaskan malamute kräver planering för aktivitet, styrka, jaktintresse, värme och social närhet. Hus med tomt löser inte behoven, och lägenhet är inte automatiskt omöjligt. Bedöm tillgången till motion och säker träning, svalt viloutrymme, hanterbara trappor, ljudmiljö och en plan när hunden inte kan följa med.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, medan en trygg, tränad vuxen hund kan klara några timmar; den individuella reaktionen ska styra ökningstakten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett besked om att en hund mår bra av att vara ensam så länge. Ordna hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen inte passar hundens behov.

Med barn gäller två enkla regler: en vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En vuxen behöver också ansvara för promenader och fysiskt krävande aktiviteter med en så stark hund. Lär barn att lämna hunden i fred när den äter, sover eller går undan.

Om hemmet har katt, smådjur eller flera hundar ska du kunna separera dem fysiskt. Be uppfödaren beskriva föräldrarnas jaktintresse, resursbeteende och vardag med andra hundar och fråga hur just valpen har reagerat i olika situationer. Tidig socialisering hjälper, men den tar inte bort jaktinstinkt eller garanterar framtida kompatibilitet.

Kontrollera före köp:

- SKK-registrering och föräldrarnas officiella HD-resultat.
- HD, ED, ögon och AMPN enligt rasklubbens rekommendationer, inklusive datum och familjehistorik.
- Hur föräldrarna arbetar, återhämtar sig och fungerar med människor och hundar i vardagen.
- Om minst en förälder har ett godkänt dragprov och hur uppfödaren bevarar rasens arbetsförmåga.
- Vilket stöd uppfödaren ger kring dragträning, hälsa, utfodring och omplacering.

Rasen kan passa en förstagångsägare, men marginalerna är små när en självständig hund blir fullstor och stark. Praktisk hjälp från uppfödare, rasklubb och erfaren instruktör bör finnas innan problem uppstår. Den bästa matchningen är ett hem som uppskattar rasens arbete lika mycket som dess utseende.

Alaskan malamute

The Alaskan Malamute Club of the United Kingdom

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Alaskan malamute är en stor, kraftfull arktisk slädhund som avlades av Mahlemut-inuiterna för att dra tunga laster. Den har en tät dubbelpäls som fäller mycket, ett vänligt och socialt temperament, stark jakt- och arbetslust, stort behov av motion och kan vara självständig och utmanande att träna.

Krzysztof Kuleczko-Osmolska driver oppdrett av rasen Alaskan malamute og holder til i Hønefoss i Norge.

Krzysztof Kuleczko-Osmolska

Øystein Svendsen driver oppdrett av rasen Vorstehhund og holder til i Sandsli i Norge. Oppdrettet omfatter korthåret vorsteh og bygger på praktisk arbeid med apport og skogsfuglprøver.

Øystein Svendsen

Frode Risdal driver oppdrett av rasen Drever og holder til i Arendal i Norge.

Frode Risdal

Toril Fuglesteg driver oppdrett av rasen Alaskan malamute og holder til i Øvre Årdal i Norge. Oppdrettet har vært knyttet til kennelnavnet Vasetmutten i offisiell sammenheng siden 2017.

Toril Fuglesteg

Pointer

Pointer är en atletisk, elegant stående fågelhund som är känd för sin karakteristiska ståndposition och utmärkta luktsinne. Kärleksfull, känslig och mycket människoorienterad behöver den 1–2 timmars daglig motion och mental stimulans. Den korta, släta pälsen är lättskött och passar aktiva ägare som tycker om att vara utomhus.

Anne Maj Krogh driver oppdrett av rasen Pointer og holder til i Tromsø i Norge. Oppdrettet er nært knyttet til jaktprøver og konkurranser på høyfjellet.

Anne Maj Krogh

Solbergmutt driver oppdrett av rasen Alaskan malamute og holder til i Nord-Torpa i Norge.

Solbergmutt

Jan Rune Gåserud driver oppdrett av rasen Drever og holder til i Snertingdal i Norge. Drevere med tilknytning til oppdrettet har gjennom årene deltatt på småhundprøver og NM for småhund.

Jan Rune Gåserud

## Snabbfakta

Dvärgpinschern är en liten, aktiv och självsäker sällskapshund som behöver betydligt mer vardagsträning än storleken antyder.

- Rasen kommer från Tyskland och är en egen ras – inte en förminskad dobermann.
- En vuxen dvärgpinscher ska enligt rasstandarden vara 25–30 cm hög och väga 4–6 kg.
- Pälsen är kort, slät och lättskött. Godkända färger i den svenska rasstandarden är rött i olika nyanser samt svart med röda eller rostbruna tantecken.
- Dvärgpinschern är livlig, lättlärd och uppmärksam. Vaktintresset kan märkas som skall på ljud och besökare.
- Dagliga promenader behöver kombineras med nosarbete, lek, problemlösning eller annan mental aktivering.
- I det svenska avelsarbetet ligger fokus på patella, ögon och tandstatus.
- Rasen kan fungera i lägenhet och familj, men bara om aktivitet, ljudträning, ensamhet och varsam hantering får plats i vardagen.

## Utseende och päls

Dvärgpinschern är kompakt och elegant, men ska varken se skör eller dvärgpräglad ut. Kroppen ska vara så kvadratisk som möjligt, med ungefär samma höjd som längd, och den korta pälsen gör konturerna tydliga. Både hanar och tikar har samma standardmått: 25–30 cm i mankhöjd och 4–6 kg i vikt.

Rasen har mörka, ovala ögon och antingen ståndöron eller framåtvikta, V-formade öron. Svansen är naturlig. I Sverige är svanskupering förbjuden.

Rasstandarden beskriver ett harmoniskt, fritt och marktäckande trav med fast rygg. Det höga, överdrivet lyftande frambenssteg som ibland kallas hackney är alltså inte ett svenskt rasideal; det anges tvärtom som ett fel i standarden.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glänsande. Den kräver normalt bara en mjuk borste eller pälshandske då och då och bad när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, hud, öron och tänder så att små förändringar upptäcks tidigt.

I den svenska och internationella FCI-standarden finns två färgvarianter:

- enfärgat hjortrött, rödbrunt eller mörkrödbrunt
- lacksvart med tydligt avgränsade röda eller rostbruna tantecken

Brunt, blått och andra så kallade specialfärger ingår inte i den svenska FCI-standarden. Det är därför klokt att kontrollera vilken standard en uppfödare hänvisar till om en valp marknadsförs med en ovanlig färg.

Dvärgpinschern är både liten och kortpälsad och kan behöva hjälp att hålla värmen i svenskt vinterväder. Anpassa promenadens längd efter hunden, håll den i rörelse och använd ett väl sittande täcke vid kyla om den blir spänd, lyfter tassarna, skakar eller söker värme. Alla hundar behöver alltså inte täcke vid samma temperatur.

## Temperament och personlighet

Dvärgpinschern är typiskt livlig, temperamentsfull, självsäker och uppmärksam. Den vill ofta vara nära familjen, lär sig snabbt och märker små förändringar i omgivningen. Samma egenskaper kan göra rasen rolig att träna och krävande att leva med: en hund som snabbt upptäcker rätt belöning upptäcker också snabbt vilka ljud, dörrar och rörelser som brukar få människor att reagera.

Vaktintresset bör tas på allvar utan att förstärkas. En dvärgpinscher kan varna när någon kommer, men målet i ett hem med grannar bör vara att hunden kan registrera ljudet och sedan återgå till vila. Träna därför tidigt på dörrsignal, besök och ljud i trapphus. Belöna lugn innan skallet har hunnit bli en lång kedja.

Svenska beteendebeskrivningar ger en mer nyanserad bild än etiketter som ”tuff” eller ”envis”. I resultaten från BPH, Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, syns bland annat nyfikenhet, engagemang för mat och intresse för den egna leksaken. Många av de beskrivna hundarna var mindre intresserade av att hälsa på eller leka med främmande personer än med människor de kände. Resultaten gäller dock de hundar som deltog, inte varje dvärgpinscher. När du väljer valp är föräldrarnas och nära släktingars faktiska vardagsbeteende viktigare än en allmän rasbeskrivning.

Rädsla, aggressivitet eller ständig stress ska inte avfärdas som typisk ”stor hund i liten kropp”. En trygg dvärgpinscher får gärna ha integritet och vara avvaktande, men ska kunna återhämta sig och fungera i sin vardag.

## Träning och motion

Dvärgpinschern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men ett visst antal minuter passar inte alla. Ålder, hälsa, tempo, underlag och vad hunden får göra spelar större roll än en siffra. En lugn nospromenad, några korta träningspass och lek kan ge mer än en lika lång, stressig runda utan möjlighet att undersöka omgivningen.

En bra vardag innehåller en blandning av:

- promenader där hunden får nosa och röra sig i varierad miljö
- korta pass med kontakt, följsamhet, inkallning och koppelträning
- sökövningar, problemlösning eller tricks
- lek med tydlig start och avslutning
- ostörd återhämtning och träning på att kunna varva ner

Träna vänligt och konsekvent. Korta pass, tydliga uppgifter och belöningar som hunden verkligen uppskattar brukar fungera bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Bygg inkallningen stegvis i långlina och träna i svårare miljö först när hunden lyckas i en lugnare. Använd koppel där trafik, öppna dörrar eller avsaknad av staket gör ett snabbt misstag farligt.

Vänj valpen tidigt vid kloklippning, mun- och tandkontroll, sele, täcke och att bli lyft på ett säkert sätt. Lägg också in passivitet. En hund som bara får mer fart när den blir uppvarvad lär sig inte automatiskt att koppla av.

## Hälsa

Dvärgpinschern beskrivs som en förhållandevis frisk ras, men svenska valpköpare bör särskilt kontrollera patella, ögon och tänder. Det är de områden som den svenska rasklubbens avelsstrategi från 2025 prioriterar.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge och kan ge hälta eller smärta. Rasklubben rekommenderar att avelsdjur är officiellt patellaundersökta utan anmärkning efter tolv månaders ålder. Be att få se resultatet för båda föräldrarna och kontrollera att det är registrerat, inte bara muntligt uppgivet.

För ögon rekommenderas ögonlysning före avel. Vid första undersökningen ska hunden vara minst ett år, och vid parningen bör resultatet helst inte vara äldre än tre år. En anmärkning behöver bedömas enligt veterinärens avelsrekommendation; ”undersökt” betyder därför inte automatiskt samma sak som ”utan fynd”.

Tandhälsa är ett tydligt förbättringsområde. I rasklubbens hälsoenkät med 298 anonyma svar uppgav 33 procent problem med tandsten och 14 procent tandlossning. Svaren bygger på ägarnas egna uppgifter och visar därför inte hur vanligt problemen är i hela rasen. De visar ändå varför tandvård inte bör behandlas som en detalj. Borsta tänderna, helst dagligen, och vänj valpen gradvis vid hanteringen. Under tandbytet omkring fem till sex månaders ålder bör du kontrollera att mjölktänder inte sitter kvar och påverkar det permanenta bettet.

Fråga även uppfödaren om hälsa och livslängd i nära släkt, hur tandstatusen ser ut och om föräldrarna har genomfört BPH eller MH, Mentalbeskrivning hund. Ingen undersökning garanterar en problemfri hund, men dokumenterade resultat gör risken lättare att bedöma.

## Historia och ursprung

Dvärgpinschern är en tysk pinscherras med bakgrund som råttjägare och vakthund, inte en nedavlad dobermann. Likheten i silhuett och svart-röd teckning har skapat missförståndet, men rasstandarden beskriver dvärgpinschern som en förminskad avbild av pinschern.

Små släthåriga pinschertyper har gamla rötter i Tyskland. Den mer organiserade utvecklingen av rasen som vi känner den i dag tog fart under 1870-talet, och den tyska pinscherklubben bildades 1895. Dvärgpinschern förekom redan i stort antal kring sekelskiftet 1900; den tyska stamboken från 1925 innehöll omkring 1 300 registrerade individer.

Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1905. I dag är rasen främst sällskapshund, men historien märks fortfarande i vaksamheten, snabbheten och intresset för att undersöka små rörelser i omgivningen.

## Att leva med rasen

Dvärgpinschern kan leva bra i både lägenhet och hus, men ett litet format gör inte vardagen självgående. I lägenhet blir ljudträning, planerad aktivering och förmågan att vila särskilt viktiga. En trädgård kan underlätta rastning, men ersätter inte promenader, miljöträning eller kontakt med ägaren.

Ensamhet är en träningsfråga och varierar mellan individer. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och öka tiden när den kan vara lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men arbete utanför hemmet en hel dag kräver en annan lösning. Backa träningen om hunden skäller, ylar, vandrar eller visar annan oro.

Med barn kan rasen bli en fin familjehund när en vuxen leder samspelet. Dvärgpinschern är liten nog att skadas om den tappas, trampas på eller lyfts fel. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Barnets ålder är mindre avgörande än familjens förmåga att respektera hundens signaler.

Möten med andra hundar ska vara lugna och kontrollerade. Samlevnad med katt beror på individerna och hur introduktionen görs. Med gnagare, fåglar och andra mycket små djur behövs särskild försiktighet eftersom rasens bakgrund som råttjägare fortfarande är relevant; lämna dem inte tillsammans utan säker avskiljning.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än annonsen. Be om registrerade resultat för patella och ögon, fråga om tandstatus och BPH eller MH, och träffa gärna mamman och andra vuxna släktingar. Be uppfödaren beskriva hur hundarna reagerar på besök, ljud och hantering och hur lätt de kommer till ro igen. Den bästa matchningen är inte den valp som verkar modigast i fem minuter, utan den som har goda förutsättningar att trivas i det liv du faktiskt kan erbjuda.

Dvärgpinscher

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Dvärgpinscher är en liten, kvadratiskt byggd och muskulös sällskapshund av dvärghundstyp med kort, slät, lättskött päls som fäller lite och ett högt, livligt steg. Den är energisk, djärv och uppmärksam – en tillgiven men självständig följeslagare och en effektiv liten vakthund som trivs bäst med aktiva ägare som engagerar sig i den.

Håkon Nyhus Hjørnstad driver oppdrett av rasen Dvergpinscher og holder til i Beito i Norge. Oppdrettet av dvergpinscher strekker seg tilbake til minst 2018.

Håkon Nyhus Hjørnstad

Christina Romark Larsen driver oppdrett av rasen Dvergpinscher og holder til i Steinsholt i Norge.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet