## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norwegian Kennel Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Lundsiden

## Snabbfakta

Riesenschnauzer är en stor, kraftfull tysk brukshund för den som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund. Den kan vara en nära familjehund, men passar bäst när vardagen innehåller mer än vanliga promenader: nosarbete, lydnad, bruksarbete eller annan regelbunden uppgift där hunden får tänka och samarbeta.

- **Användning:** bruks-, tjänste- och sällskapshund som ofta lämpar sig väl för spår och sök
- **Storlek:** 60–70 cm i mankhöjd och 35–47 kg; samma spann gäller hanhundar och tikar i rasstandarden
- **Kropp:** kompakt, kraftig och ungefär kvadratiskt byggd
- **Päls:** sträv täckpäls över tät underull, med tydligt skägg och buskiga ögonbryn
- **Färger:** svart, peppar och salt samt svart och silver
- **Typiska drag:** arbetsvillig, uthållig, läraktig, modig och viljestark, ofta starkt knuten till familjen
- **Viktigaste vardagsbehoven:** meningsfull aktivitet, lugn och tydlig träning, tidig miljöträning och återkommande pälsvård

Det här är sällan den enklaste rasen för den som främst söker en okomplicerad promenadkompis. Tidigare hunderfarenhet hjälper, men det avgörande är om du kan ge en stark och snabbtänkt hund tillräckligt med aktivitet, träning och återhämtning under många år.

## Utseende och päls

Riesenschnauzern ska se kraftfull ut utan att vara tung eller klumpig. Kroppen är kompakt, huvudet långt och kraftigt och de buskiga ögonbrynen och det sträva skägget ger rasen dess typiska uttryck. Den officiella standarden anger 60–70 cm och 35–47 kg för båda könen, så skillnaden mellan individer kan vara betydande även inom samma ras.

Pälsen består av tät underull och ett hårt, åtliggande täckhår. De tre godkända färgerna är rent svart, peppar och salt samt svart och silver. Peppar-och-salt-pälsen har grå underull och nyanser från mörkt järngrått till silvergrått. Svart och silver har tydligt avgränsade ljusa tecken på bland annat ögonbryn, kinder, skägg, bröst och ben.

Pälsen kan trimmas eller klippas, men resultatet blir inte detsamma. Trimning tar bort moget täckhår och bevarar bäst den sträva strukturen och färgen. Klippning är ett praktiskt alternativ för många sällskapshundar, men pälsen kan med tiden bli mjukare och färgen förändras. SKK anger ungefär tre till fyra trimningar per år som riktmärke. Hur ofta pälsen behöver gås igenom beror också på pälskvalitet, frisyr och om hunden ska ställas ut.

Mellan de större pälsvårdstillfällena behöver skägg, ben och andra längre partier kammas så att smuts och tovor inte byggs upp. Kontrollera skägget efter mat och vatten och vänj valpen tidigt vid kam, klippmaskin eller trimverktyg, bad, tasshantering och kloklippning. Med rätt skötsel släpper pälsen lite hår, men det betyder inte att den är underhållsfri.

## Temperament och personlighet

En välfungerande riesenschnauzer kombinerar arbetslust och självsäkerhet med stark lojalitet mot sin ägare. Rasstandarden beskriver hunden som godmodig, balanserad, modig och viljestark. SKK och Svenska Brukshundklubben lyfter också fram framåtanda, flockkänsla, nyfikenhet och uthållighet. Det är egenskaper som kan göra hunden både rolig att träna och krävande att leva med.

Rasen lär sig snabbt och märker också snabbt när regler ändras från dag till dag. Tydlighet betyder här förutsägbara rutiner och vältränade vardagsfärdigheter, inte hård hantering. En stor hund som kan gå lugnt i koppel, koppla av bland gäster, avbryta en aktivitet och komma på inkallning är betydligt lättare att leva med än en hund som bara kan avancerade övningar på träningsplanen.

Hur vaktig, social eller intensiv en riesenschnauzer blir varierar mellan individer och familjer. Be därför att få träffa valpens mamma och, när det går, andra vuxna släktingar. Titta efter en hund som kan undersöka en ny situation och sedan återgå till lugn, inte bara en hund som verkar orädd eller livlig.

Rasen kan leva med barn, andra hundar och katter, men rasnamnet är ingen garanti för att just din individ gör det problemfritt. Storlek och kraft kräver vuxen tillsyn kring små barn. Kontrollerade introduktioner, möjlighet att gå undan och tydliga rutiner kring mat, leksaker och vila minskar onödiga konflikter. En valp som växer upp med ett annat djur kan få goda förutsättningar, men jaktintresse, sättet att umgås med andra djur och tidigare erfarenheter måste alltid bedömas individuellt.

## Träning och motion

Riesenschnauzern behöver både fysisk aktivitet och arbete för hjärnan; längre promenader ensamma räcker sällan som hela upplägget. Rasen har utvecklats för uthålligt arbete och används inom flera bruksgrenar. Spår, personsök, lydnad, rapport, räddningsinriktad träning och andra nos- och samarbetsuppgifter kan ge den kombination av koncentration och rörelse som många individer mår bra av.

Ingen enda minut- eller timsiffra passar alla vuxna hundar. Utgå i stället från om hunden håller lagom hull, kan arbeta fokuserat, återhämtar sig och är lugn hemma. Variera kondition, styrka, kroppskontroll och nosarbete och lägg in lättare dagar. En hund som blir mer uppskruvad trots allt längre motion behöver inte alltid mer fart; den kan behöva bättre återhämtning, lugnare uppgifter eller hjälp att varva ned.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Börja tidigt med kontakt, inkallning, följsamhet i koppel, hantering, väntan och en tydlig viloplats. Miljöträning betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den lugnt ska kunna se människor, hundar, trafik och oväntade händelser utan att behöva gå fram eller ingripa.

För valpen är den välkända femminutersregeln inget exakt facit. Veterinärmedicinska råd betonar i stället aktivitetens tempo, underlag och valpens dagsform. Låt den röra sig varierat och utforska i egen takt, men undvik långa monotona sträckor, upprepad bolljakt, tvära kast och träning där en trött valp drivs vidare. Öka belastningen gradvis medan kroppen utvecklas.

## Hälsa

Svenska raskällor lyfter framför allt höftledsdysplasi, HD, och underfunktion i sköldkörteln. Det betyder inte att varje hund drabbas, men det ger två konkreta områden att kontrollera när du väljer kull och att följa under hundens liv.

När du granskar en svensk kull, börja i SKK Avelsdata i stället för att nöja dig med muntliga besked. I SKK:s registreringsregler för 2026 omfattas rasens tre färgvarianter av krav på officiell HD-status, och HD-belastade hundar ska inte användas i avel. För svenskboende föräldradjur gäller också krav på känd mental status genom en fullföljd mentalbeskrivning, MH, när hunden faller inom reglernas åldersgränser. Utländska avelsdjur kan omfattas av andra villkor, och regler ändras, så kontrollera alltid den aktuella lydelsen före köp.

Rasklubbens avelsstrategi, RAS, rekommenderar dessutom att uppfödare väger in armbågar, ögon, sköldkörtel och hälsa hos nära släktingar. Det är värdefull information, men alla sådana undersökningar är inte samma sak som ett registreringskrav. Be uppfödaren skilja på officiella resultat, klubbens rekommendationer och egna extra kontroller.

En praktisk kontrollista inför valpköp är:

- verifiera föräldrarnas HD-resultat och mentalbeskrivning i officiella register
- fråga efter ED-, ögon- och sköldkörtelresultat när de finns
- fråga om problem med klor, leder och sköldkörtel samt annat som återkommit hos syskon och äldre släktingar
- be uppfödaren förklara varför kombinationen gjorts, hur tidigare avkommor har fungerat i vardagen och vilken hälsa de haft

För den egna hunden är normalt hull, successivt uppbyggd träning och snabb veterinärkontakt vid ihållande hälta, återkommande kloproblem eller tydliga förändringar i ork, vikt, hud eller päls rimliga förebyggande vanor.

## Historia och ursprung

Riesenschnauzern utvecklades i södra Tyskland ur stora gårds- och boskapshundar som drev kreatur till städer och marknader. När järnvägen tog över transporterna minskade behovet av boskapsdrivarna, men hundtypen levde vidare genom sin arbetsförmåga och användning som vakt- och tjänstehund.

Den exakta blandningen bakom rasen är inte säkert dokumenterad. Mellanschnauzer, svart grand danois och andra hundtyper har nämnts, men rasklubben understryker att de tidiga uppfödarna lämnade få uppgifter. Rasens ursprungliga arbete och senare utveckling är alltså bättre dokumenterade än den exakta blandningen bakom den.

Riesenschnauzern visades som självständig ras från 1908, ofta under namnet münchenerschnauzer. Rasstandarden anger att den stambokförs sedan 1913 och erkändes som tjänstehund i Tyskland 1925. De första exemplaren importerades till Sverige 1930. Här användes rasen bland annat inom rapport, sök, bevakning, skydd och militär draghundstjänst. Arbetsbakgrunden märks fortfarande i rasens uthållighet och vilja att arbeta nära en förare.

## Att leva med rasen

Ett bra liv med riesenschnauzer bygger på regelbunden aktivitet, vältränade vardagsrutiner och närhet till familjen. Bostadens storlek avgör inte ensam om rasen passar. En lägenhet kan fungera om hunden får rätt liv utanför hemmet och kan koppla av vid ljud och besök, medan ett hus med trädgård inte hjälper en understimulerad hund. Trädgården är ett komplement, inte hundens arbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis. Börja när hunden är trygg, öka först när den kan vara lugn och backa om den visar oro. Hur länge en vuxen hund klarar sig varierar, så planera inte valpköpet utifrån att rasen automatiskt ska passa en hel arbetsdag ensam.

Pröva vardagen mot dessa frågor innan du bestämmer dig:

- Vill du träna en hund regelbundet, även när vädret är dåligt och nyhetens behag har gått över?
- Kan du hantera 35–47 kg hund säkert och lägga tid på koppelgående, inkallning och lugn kring besökare?
- Har du en realistisk plan för trimning eller klippning, kamning och kostnaden för professionell hjälp om du inte gör allt själv?
- Kan barn och andra djur få tillsyn, egna viloplatser och genomtänkta introduktioner?
- Kan uppfödaren visa och förklara den mentalitet, arbetslust och hälsa du faktiskt vill leva med, inte bara ett tilltalande utseende?

För den som uppskattar strukturerad hundträning kan rasen bli en mycket nära och mångsidig partner. För den som helst vill att hunden ska nöja sig med samma promenadrunda varje dag blir riesenschnauzerns initiativkraft och styrka lätt ett återkommande problem.

Riesenschnauzer

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V.

Riesenschnauzer är en stor och kraftfull tysk brukshund med sträv päls och tydligt skägg, som kräver regelbunden pälsvård. Den är intelligent, energisk, lojal och beskyddande, knyter starka band till sin familj, är mycket skicklig i krävande hundsporter och behöver erfaren ägare, målmedveten träning och gott om motion.

Heidi Elisabeth Pedersen

## Snabbfakta

Jämthunden är en stor svensk jaktspets, främst avlad för att söka upp älg och hålla kvar viltet med ståndskall. Det är en uthållig, modig och självständig arbetande hund – inte en ras som i första hand är utvecklad för ett liv enbart som sällskapshund.

- **Ursprung:** Sverige
- **Rasgrupp:** Spetsar och raser av urhundstyp
- **Användning:** Ställande jakthund, framför allt vid älgjakt
- **Mankhöjd:** 57–65 cm för hanar och 52–60 cm för tikar
- **Päls:** Tät dubbelpäls i mörkare eller ljusare grå nyanser
- **Typiska drag:** Stor jaktlust, uthållighet, mod, självständighet och vilja att samarbeta
- **Passar bäst hos:** En jägare eller ett aktivt hem som kan ge hunden ett verkligt utlopp för dess jaktliga egenskaper

En jämthund kan vara lugn och tillgiven hemma när dess behov är tillgodosedda, men vardagsmotion ersätter inte alltid det arbete rasen har avlats för. Den viktigaste frågan inför ett köp är därför inte bara om du tycker om att vara ute, utan om du kan erbjuda en meningsfull uppgift som passar en självständig och mycket uthållig jakthund.

## Utseende och päls

Jämthunden är en stor, stark och rörlig spetshund med rektangulär kroppsform. Kroppen ska vara något längre än mankhöjden utan att se tung eller långsträckt ut. Hanar är 57–65 cm höga, med 61 cm som ideal, medan tikar är 52–60 cm, med 56 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen bestämd vikt, så hundens hull och proportioner är mer användbara än ett generellt viktspann.

Huvudet är långsträckt med upprättstående öron och ett uppmärksamt uttryck. Svansen är högt ansatt och bärs löst ringlad i en låg båge mot låret, inte hårt knuten över ryggen.

Pälsen består av relativt åtliggande täckhår och en kort, mjuk och ljus underull. Färgen är mörkare eller ljusare grå. Ljusgrå eller gräddfärgade partier finns bland annat på nosen, kinderna, strupen, bröstet, magen, benen och svansens undersida.

Pälsvården är vanligtvis okomplicerad. Bada hunden när den faktiskt behöver det och borsta igenom pälsen ordentligt under fällningsperioder. Efter arbete i skog och mark är det klokt att kontrollera tassar, klor, hud och päls efter sår, skräp och fästingar. Hur ofta det behövs beror på årstid och hur hunden används, inte på ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

Jämthunden ska vara modig och energisk men samtidigt lugn och stabil. I jakten arbetar den självständigt på avstånd, söker vilt och behöver fatta egna beslut. Samtidigt ska den hålla kontakt med föraren och kunna samarbeta. Kombinationen förklarar varför rasen ofta lär sig snabbt men inte alltid följer instruktioner mekaniskt.

Träningen fungerar bäst när den är tydlig, konsekvent och bygger på belöningar. Hårda metoder riskerar att skada tilliten utan att skapa bättre samarbete. Belöna kontakt, inkallning och lugna val från början, och träna samma färdigheter i de miljöer där de verkligen ska fungera.

Skallet är ett arbetsredskap. Jämthunden har avlats för att markera vilt med ett ihållande ståndskall, och anlaget kan märkas även i vardagen. Det betyder inte att varje individ skäller mycket inomhus, men den som bor lyhört behöver ta ljudfrågan på allvar och träna lugn kring dörrar, besök och rörelse utanför hemmet.

Individer och avelslinjer skiljer sig åt. Be därför uppfödaren beskriva hur föräldrarna fungerar både under jakt, i vila, bland människor och i nya miljöer. Jaktresultat säger mycket om arbetsegenskaperna, men inte allt om hundens vardagsbeteende.

## Träning och motion

Jämthunden behöver mer än vanliga koppelpromenader: den behöver kondition, nosarbete, samarbete och uppgifter som tar vara på jaktlusten. Det finns ingen officiell dygnskvot i timmar eller kilometer som passar alla. Rätt nivå beror på hundens ålder, kondition, hälsa, säsong och hur krävande arbetet är.

För en vuxen hund innebär ett bra upplägg regelbunden fysisk träning tillsammans med sök-, spår- och kontaktarbete. Jakt och jaktträning är rasens mest naturliga användning. Under perioder utan jakt behövs planerad konditionsträning och mentala uppgifter, men även vila och återhämtning. En hund som har arbetat länge i terräng kan behöva en lugnare dag efteråt även om den fortfarande verkar arbetsvillig.

Inkallning är viktig men tar inte bort jaktlusten. Träna den stegvis med långlina och väl valda störningar, och släpp inte hunden där ett långt sök kan innebära fara för vilt, trafik eller hund. GPS är ett säkerhetsstöd vid jakt, inte en ersättning för grundträning och omdöme.

Valpen ska få utforska, leka, bygga kroppskontroll och lära sig att följa sin förare i korta, positiva pass. Öka sträcka och belastning gradvis utifrån individens utveckling. Rasklubbens avelsstrategi varnar för hård jaktträning innan hunden är fullt utvecklad. Försök därför inte få fram tidiga resultat genom långa, ensidiga eller tvingande pass. En veterinär eller fysioterapeut kan hjälpa till med en plan om den växande hundens rörelser eller leder ger anledning till oro.

## Hälsa

Jämthunden betraktas överlag som en frisk och funktionell ras, men höftledsdysplasi och epilepsi förekommer. Rasens avelsstrategi uppmärksammar också diabetes och ögonsjukdomen PRA. En genomtänkt valpkontroll handlar därför både om registrerade undersökningsresultat och om sjukdomshistoriken i nära släkt.

För jämthundskullar som ska registreras i SKK måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parningen. Rasen har HD-index, och SKK rekommenderar att föräldrarnas genomsnittliga index är över 100. Hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel inom rasens indexprogram.

Rasens RAS-rekommendationer går längre: föräldrarna bör ha höfter A eller B, armbågar utan anmärkning, en ögonlysning som inte är äldre än tolv månader samt jaktprovsmerit på löshundsprov för älg. Det är viktigt att skilja dessa rekommendationer från de särskilda registreringsvillkoren. ED-resultat, ögonresultat och jaktmeriter är ändå relevanta kvalitetsuppgifter när du jämför kullar.

Fråga uppfödaren om:

- föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- epilepsi, diabetes och PRA hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- jaktprovsresultat och hur hundarna arbetar i praktiken
- hur tidigare avkommor har utvecklats fysiskt och mentalt

Epilepsi och diabetes kan inte bedömas genom ett enda enkelt friskintyg. Därför är öppen information om släkten särskilt värdefull. Dåligt mörkerseende, återkommande kramper, ovanligt stor törst eller tydligt ökad urinering ska bedömas av veterinär, men sådana symtom kan ha flera orsaker och ska inte självdiagnostiseras.

## Historia och ursprung

Jämthunden är en svensk ras från det nordliga barrskogsbältets tradition av stora jaktspetsar. Den erkändes som egen ras 1946. Innan dess bedömdes den större jämthundstypen och den mindre gråhunden länge inom samma ras, vilket är en viktig förklaring till att jämthunden fick en egen standard relativt sent.

Äldre källor beskriver stora vargliknande jakthundar i Jämtland och närliggande områden, men det går inte att bevisa en obruten linje från forntida hundar till dagens registrerade ras. Det säkra är att den moderna jämthunden har formats genom målmedveten avel för arbete i nordisk skog.

Älgjakten har varit rasens dominerande användningsområde. Hundens uppgift är att söka självständigt, få älgen att stanna och sedan markera platsen med ståndskall så att föraren kan närma sig. Jämthund har även använts vid jakt på bland annat björn och vildsvin, men dess identitet och avelsmål är starkast knutna till arbetet som ställande älghund.

## Att leva med rasen

Att leva med en jämthund fungerar bäst när hundens arbete, återhämtning och vardag planeras som en helhet. En stor tomt är praktisk men ersätter varken träning eller meningsfull aktivitet. Lägenhet är inte omöjligt, men ställer höga krav på tillgång till lämpliga marker, säker förvaring av utrustning, ljudträning och en vardag där hunden får komma ut ofta.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men det är ingen automatisk egenskap. En vuxen ska alltid övervaka samspelet mellan hund och små barn, ansvara för motionen och ge hunden en ostörd viloplats. En stark, ivrig unghund kan oavsiktligt välta ett litet barn även när den är vänlig.

Stark jaktlust påverkar livet med andra djur. En jämthund som vänjs lugnt och kontrollerat vid en katt kan lära sig att leva med den, men det garanterar inte samma beteende mot okända katter utomhus. Smådjur behöver hållas säkert åtskilda på ett sätt som inte bygger på lydnad. Möten med andra hundar påverkas av individ, erfarenhet och introduktion; påståenden om att ett visst kön alltid fungerar eller aldrig fungerar är för enkla.

Ensamhet behöver tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. Vuxna hundar skiljer sig mycket åt i hur lätt de kan koppla av ensamma, och en valp kan inte lämnas som en färdigtränad vuxen. Planera för tillsyn, rastning och sällskap i vardagen i stället för att utgå från att mycket motion automatiskt gör hunden nöjd med långa ensamma perioder.

Välj uppfödare och kull utifrån det liv du faktiskt kan erbjuda. Be att få se dokumenterade hälsoresultat, fråga om sjukdomar i släkten och ta reda på hur föräldrarna jagar och fungerar hemma. För den som vill ha en uthållig jaktkamrat och tycker om ett nära samarbete med en självständig hund kan jämthunden vara ett mycket träffsäkert val. För den som främst söker en lättsam sällskapshund finns det raser med betydligt bättre grundförutsättningar.

Jämthund

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI) - Member Countries

Jämthunden är en stor, vargliknande skandinavisk spets som avlats för älgjakt i karga nordiska skogar. Den har en tjock grå dubbelpäls, ringlad svans och ett lugnt, troget temperament. Den är intelligent och självständig och kräver erfaren hundförare, rejlig daglig motion och regelbunden mental stimulans.

Kevin Myrvang

Svein Arild Danielsen

Henning Brekke

Bente Rønningen

Finsk stövare

Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

Finnish Hound Association

Finnish Kennel Club (Kennelliitto)

Finsk stövare: medelstor till stor, atletisk skandinavisk drivande hund med lättskött trefärgad päls. Lugn och tillgiven inomhus när den får tillräckligt med motion; energisk, ljudlig och självständig på jaktspåret. Avlad för hare och räv, behöver mycket utomhusaktivitet och konsekvent träning.

Ove Horten

## Snabbfakta

Jack russell terrier är en liten, erkänd terrierras med stor arbetslust och tydlig jaktbakgrund. Den passar bäst hos den som vill träna aktivt, kan hantera jaktintresse i vardagen och samtidigt lär hunden att komma till ro. Liten storlek betyder alltså inte små behov.

- **Ursprung:** England; rasen utvecklades vidare i Australien
- **Användning:** grythund och sällskapshund
- **Ideal mankhöjd:** 25–30 cm
- **Ungefärlig vikt enligt rasstandarden:** cirka 5 kg vid 25 cm och 6 kg vid 30 cm
- **Päls:** slät, raggig (broken) eller sträv; vitt ska dominera, med svarta och/eller rödgula tecken
- **Typiska drag i rasstandarden:** livlig, alert, aktiv, modig, vänlig och trygg i sig själv
- **Viktigt för ägaren:** jaktinstinkt, inkallning, vardagslugn och meningsfull aktivering behöver tas på allvar

Jack russell terrier och parson russell terrier är två olika raser. Parson är högre och mer kvadratiskt byggd, medan jack russell är lägre och något längre i kroppen. Det är därför bättre att kontrollera hundens registrerade ras än att gå efter utseendet eller använda namnen som synonymer.

## Utseende och päls

Jack russell terrier ska vara stark, smidig och rektangulär – kroppen är något längre än hunden är hög. Idealhöjden är 25–30 cm, och rasstandardens viktangivelse motsvarar ungefär ett kilo per fem centimeter mankhöjd. Det är en proportion i standarden, inte en bantningstabell: en enskild hunds lämpliga vikt bedöms också utifrån kroppsbyggnad, muskelmassa och hull.

Bröstkorgen ska vara djupare än den är bred och ha en omkrets på ungefär 40–43 cm bakom armbågarna. Den relativt smidiga bröstkorgen hänger ihop med rasens ursprungliga arbete under jord. Helheten ska vara funktionell och rörlig, inte tung eller överdriven.

Rasen har tre pälslag:

- **Slät päls** ligger tätt mot kroppen och kräver normalt enkel borstning för att få bort lösa hår och smuts.
- **Raggig (broken) päls** är ett mellanting, med längre sträva hår på delar av kroppen.
- **Sträv päls** har sträv ytterpäls och underull och behöver trimmas för hand när den är mogen.

Raggig och sträv päls bör trimmas, inte maskinklipas. När gamla hårstrån klipps av i stället för att plockas bort kan pälsens struktur och skydd mot väta och smuts försämras. Be en van trimmare visa hur just hundens päls ska skötas; behovet följer pälsens mognad och kvalitet, inte ett universellt veckoschema. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och tänder regelbundet.

## Temperament och personlighet

Jack russell terrier är i grunden en livlig, vaken och självsäker arbetsterrier som också ska vara vänlig. Rasen avlades för att fatta egna beslut nära vilt, och samma självständighet kan i ett hem märkas som initiativförmåga, envishet och snabb reaktion på rörelse eller ljud. Jaktintresset finns kvar även hos hundar som enbart hålls som sällskap.

Rasbeskrivningen är ett ideal, inte ett löfte om varje individ. Temperament påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa, miljö och träning. Fråga därför inte bara om föräldrarna är ”trevliga”. Be att få möta minst tiken, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, hundmöten, plötsliga ljud, hantering och vila, och ta reda på vad uppfödaren avlar för – jakt, hundsport eller främst sällskap.

BPH kan ge strukturerad information om hur en enskild hund reagerade i en standardiserad beskrivning, men det är inget godkänd-eller-underkänd-test och garanterar inte valpens framtida beteende. Äldre svenska rasunderlag byggde dessutom på för få beskrivna jack russell terrier för säkra slutsatser om hela rasen. För en valpköpare är resultat för föräldrar och släktingar därför mer användbara än svepande påståenden om rasens genomsnitt.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill lära sig, gå kurs och arbeta konsekvent med belöningsbaserad träning. Den är ett sämre val för den som främst söker en liten, okomplicerad hund som automatiskt kan gå lös eller nöjer sig med korta rastningar.

## Träning och motion

En jack russell behöver daglig rörelse, nosarbete, problemlösning och möjlighet att varva ner, men det finns inget korrekt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition, miljö och aktivitetens intensitet avgör belastningen. En lugn skogspromenad med nosande, ett genomtänkt träningspass och återhämtning kan ge mer än lång, ensidig bollkastning.

Bygg vardagen kring flera sorters aktivitet: promenader i varierad terräng, sök eller spår, korta träningspass, kontrollerad lek och uppgifter där hunden får använda nos och kropp. Hundsporter som agility, nosework och viltspår kan passa många individer, men träningsmängden ska stegras gradvis. För valpar bör underlag, tempo, lek och vila anpassas efter individen; den ofta upprepade femminutersregeln har inget vetenskapligt stöd.

Prioritera dessa färdigheter tidigt:

- kontakt och följsamhet trots dofter och rörelse
- inkallning samt en separat stoppsignal
- att släppa föremål och avbryta aktivitet
- lugn koppelgång och neutrala hundpassager
- hantering av tassar, mun, öron och päls
- att gå till en bädd och koppla av
- ensamhet i mycket små, trygga steg

Jaktinstinkten gör att löshet aldrig bör bygga på hopp. Träna först i inhägnat område och använd långlina där det är säkert tills hunden kan vända bort från störningar och svara på signaler med hög tillförlitlighet. Även en vältränad hund kan behöva koppel nära vilt, trafik och andra risker. Belöningsbaserad träning med tydliga regler ger hunden information om vad den ska göra och hjälper till att bevara samarbete när aktivitetsnivån stiger.

## Hälsa

Svenska Kennelklubben anger att rasen inte har några kända rassjukdomar men att patellaluxation förekommer. Det betyder inte att varje hund drabbas eller att rasen saknar all annan sjukdom; det betyder att en seriös hälsogenomgång bör utgå från dokumenterade resultat och den aktuella familjen, inte från en lång osorterad diagnoslista.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin rekommenderas att hundar som används i avel undersöks för patella och ögonlyses. För ögon är rekommendationen undersökning före avel, därefter vart tredje år och en gång efter åtta års ålder. Det är avelsrekommendationer – formulera dem inte som om varje undersökning vore ett generellt registreringskrav eller en garanti för friska valpar.

Inför valpköp, be om föräldrarnas registrerade namn och nummer och kontrollera själv:

- vem som utfört undersökningen
- datumet för patella- och ögonundersökningen
- det faktiska resultatet, inte bara beskedet ”testad”
- om nära släktingar haft återkommande knä-, ögon- eller andra hälsoproblem
- föräldrarnas ålder och om äldre hundar i släkten följts upp

Ett normalt resultat minskar osäkerheten kring just det som undersökts men är ingen livslång garanti. Håll hunden i lämpligt hull, bygg kondition gradvis och kontakta veterinär vid exempelvis återkommande hälta, smärta, förändrad syn eller tydliga beteendeförändringar.

## Historia och ursprung

Jack russell terrier har sitt ursprung i 1800-talets England och förknippas med prästen John Russell. Han utvecklade foxterrier som kunde följa foxhounds och gå ner i gryt för att få räv och annat vilt att lämna sitt gömställe. Arbetsuppgiften krävde en liten, rörlig, modig och självständig hund.

Ur närbesläktade linjer växte två typer fram. Den högre och mer kvadratiska typen blev parson russell terrier; den lägre och något längre typen blev jack russell terrier. Rasen har alltså engelskt ursprung, men Australien anges som landet där den utvecklades vidare och där ett viktigt standardarbete gjordes. Svenska Kennelklubben godkände jack russell terrier 2001.

Historien förklarar flera egenskaper som fortfarande märks: den funktionella storleken, den rörliga kroppen, förmågan att fatta egna beslut och intresset för att söka och följa vilt. De egenskaperna kan bli en tillgång i träning och hundsport, men behöver styras i en modern vardag.

## Att leva med rasen

Att leva med en jack russell fungerar bäst när hemmet kombinerar aktivitet med tydliga rutiner för vila, säkerhet och självkontroll. Rasen kan bo i lägenhet; bostadens storlek är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och lär sig att inte reagera på varje ljud i trapphus eller utanför fönstret. Träna lugn och ljudneutralitet innan skall har hunnit bli en vana.

Med barn krävs samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet, och hunden ska ha en skyddad viloplats där den inte störs. Barn ska inte ta mat eller leksaker, bära hunden eller följa efter den när den går undan. Rasens snabbhet och intensitet gör lugna, korta möten bättre än vild lek utan pauser.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och bör byggas genom gradvisa, kontrollerade introduktioner. Tidig vana kan hjälpa men tar inte bort jaktinstinkten. Kaniner, gnagare och andra smådjur behöver hållas helt säkert åtskilda; välj inte rasen med antagandet att träning garanterar fredlig samvaro. Även i ett flerhundshem behövs separata viloplatser och möjlighet att hantera resurser utan konkurrens.

Ensamhet ska läras in stegvis när hunden redan känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta frånvarostunder och öka först när hunden kan vara lugn. En stängd bur får inte användas som vanlig viloplats eller för att stänga in hunden i hemmet i Sverige. Ordna i stället en bekväm bädd eller ett tillräckligt stort, säkert utrymme där hunden kan röra sig och själv välja viloplats.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på tre frågor: Kan vi ge hunden meningsfull aktivitet varje dag? Kan vi hantera jaktintresse med träning, koppel och säkra miljöer? Kan vi erbjuda ostörd återhämtning och konsekventa regler utan hårda metoder? Om svaret är ja kan jack russell terrier bli en mycket engagerad träningskamrat och sällskapshund – men den blir sällan en passiv liten hund vid sidan av livet.

Jack russell terrier

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Jack russell terrier: liten, kompakt och energisk rävjakts-terrier med modig och intelligent läggning. Behöver 1–2 timmars motion dagligen plus mental stimulans. Övervägande vit med tre olika pälstyper, stark lust att gräva och jaga. Mycket tillgiven sin familj men krävande och olämplig för mycket stillsamma hem.

Pietro Nucera

Gunn-Eva Tryland Jacobsen

## Snabbfakta

Gordonsetter är en brittisk stående fågelhund, utvecklad för att söka hönsfågel över stora marker och samarbeta med jägaren på avstånd. Den är inte bara en aktiv sällskapshund med jaktbakgrund: jaktlust, vidsträckt sök och självständigt arbete är centrala delar av rasens funktion.

- Rasstandarden anger 66 cm och 29,5 kg för hanar samt 62 cm och 25,5 kg för tikar.
- Pälsen ska vara måttligt lång och så slät som möjligt. Färgen är glänsande kolsvart med kastanjeröda tantecken.
- Gordonsetter ska vara intelligent, värdig, modig, utåtriktad och vänlig med ett jämnt temperament.
- Rasen behöver mycket daglig rörelse, nosarbete, träning och möjlighet att använda sitt sök. Ett fast timtal beskriver inte alla individer.
- Jaktlust ska förväntas. Uppfödarens avelsinriktning och de vuxna släktingarnas arbetssätt är viktiga inför valpköpet.
- I svensk avel krävs officiell HD-status för båda föräldrarna. Resultat för rcd4-PRA, CCA och CL kan också registreras centralt.

Rasen passar bäst när ägaren vill lägga en stor del av sin fritid på skog, fält eller fjäll och ser träning som en återkommande del av vardagen. Den passar sämre om målet är en hund som nöjer sig med korta kvarterspromenader eller som förväntas avstå från att söka och följa viltvittring.

## Utseende och päls

Gordonsetter ska vara stilfull, symmetrisk och byggd för galopp. Kroppen är stark utan att vara klumpig, med djup bröstkorg, kraftiga ben och fria, flytande rörelser. Standarden använder fasta riktmärken: 66 cm och 29,5 kg för hanar, 62 cm och 25,5 kg för tikar. Det är idealmått, inte en garanti för att varje vuxen hund hamnar exakt där. Bedöm också hull, proportioner och rörelser i stället för att fokusera på en siffra.

Pälsen är kort och fin på huvudet, benens framsidor och öronspetsarna. På kroppen ska den vara måttligt lång, slät och så fri som möjligt från lockar och vågor. Långa, silkeslena behäng finns på öron, ben, buk och svans. Den funktionella pälsen ska skydda i terrängen utan att bli överdrivet tung eller svårskött.

Grundfärgen är djupt glänsande kolsvart utan rostton, med tydligt avgränsade kastanjeröda tantecken. Tecknen finns bland annat över ögonen, på nospartiet, strupen, bröstet, benen och under svansen. En mycket liten vit fläck på bröstet är tillåten; andra färger ingår inte i standarden.

Pälsvården styrs bäst av hundens vardag. Borsta igenom behängen och områdena bakom öron, armhålor och lår innan små tovor växer. Efter arbete i skog eller högt gräs bör du leta efter frön, kardborrar, fästingar, småsår och sprickor i trampdynorna. Bada när hunden är smutsig och kontrollera hängöronen efter simning eller blöt väderlek. En prydlig kontur kan kräva lätt putsning, men pälsen ska inte formas till något som döljer dess naturliga funktion.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver gordonsetter som intelligent, arbetsduglig och värdig, med mod, öppenhet mot människor och ett vänligt, jämnt temperament. Det är rasens målbild, inte ett löfte om att varje individ är likadan. Avelsinriktning, släkt, tidiga erfarenheter och vardagsmiljö påverkar självförtroende, intensitet, socialitet och förmåga att koppla av.

Arbetet kräver att hunden både tar egna initiativ och samarbetar på långt avstånd. Hemma kan samma egenskaper märkas som snabb problemlösning, stor uthållighet och en vilja att undersöka innan den frågar sin ägare. Självständighet är därför inte samma sak som bristande intelligens eller trots. Träningen behöver ge hunden en tydlig uppgift och göra samarbete lönsamt.

Gordonsetter mognar ofta senare än många nya ägare väntar sig. SKK anger att en hane ofta är fullt utvuxen först vid tre till fyra års ålder. Det ska ses som en fysisk mognadsguide, inte som en ursäkt för flera år utan vardagsregler. En stor unghund behöver tidigt lära sig lugna hälsningar, vila, koppelgående och hantering.

Inför valpköp bör du träffa modern och gärna andra vuxna släktingar. Fråga hur de återhämtar sig efter överraskningar, fungerar med främmande människor, hanterar passivitet och arbetar i jakt eller på prov. Be också uppfödaren beskriva sin avelsinriktning konkret. Etiketter som ”jaktlinje” eller ”showlinje” säger mindre än föräldrarnas faktiska meriter, arbetssätt, hälsa och beteende i vardagen.

## Träning och motion

En gordonsetter behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett fast dagligt tidsmål blir för trubbigt. En bra dag innehåller rörelse i varierad terräng, möjlighet att söka och nosa, samarbetsövningar, träning av praktiska färdigheter och återhämtning. Behovet varierar med ålder, kondition, jaktperiod, hälsa och hur krävande aktiviteten är.

Som stående fågelhund ska den söka av mark, fatta stånd när den får vittring, invänta föraren, resa fågeln på signal, vara stadig i skott och apportera på kommando. Även den som inte jagar behöver förstå denna arbetskedja. Vanliga promenader ger inte automatiskt samma utlopp som kontrollerat sök, spår, apportering eller annan träning där hunden får arbeta självständigt inom tydliga ramar.

Inkallning måste byggas gradvis och under verkliga störningar. Börja nära, belöna frivillig kontakt och använd långlina eller väl inhägnade områden när jaktlusten kan ta över. Träna inte genom att upprepade gånger kalla när hunden redan är helt upptagen av viltvittring. Gör i stället övningen lättare, öka avståndet till störningen och bygg många lyckade repetitioner. Ingen rasbeskrivning eller träningsmetod kan lova att en enskild gordonsetter blir säker lös överallt.

Belöningsbaserad träning passar en hund som både är känslig för förarens agerande och van att ta egna beslut. Prioritera inkallning, stopp- eller stadgesignal, följsamhet i koppel, passivitet, lugna hälsningar och säker apportering. Jaktträning med erfaren instruktör är värdefullt även för den som ännu inte bestämt om hunden ska starta på jaktprov.

Valpar ska få leka, utforska och röra sig fritt utan långa påtvingade löppass eller många upprepade hopp. Öka sträcka, tempo och svårighetsgrad i takt med styrka och återhämtning. Motion är inte lyckad bara för att hunden blir trött; den ska också kunna äta, röra sig rent och komma till ro efteråt.

## Hälsa

De mest användbara hälsouppgifterna inför köp är officiell HD-status, korrekt tolkade DNA-resultat, känd sjukdomshistorik hos nära släktingar och kunskap om akuta tecken på magomvridning. En lång lista med möjliga diagnoser hjälper mindre om den inte visar vilket resultat som gäller för vilken hund.

Gordonsetter omfattas av ett svenskt hälsoprogram för höftledsdysplasi. Enligt 2026 års registreringsregler måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parningen för att valparna ska kunna registreras. Reglerna förbjuder avel på hund med HD E; en hund med HD D får bara paras med en HD-fri hund, A eller B, och en hund med kliniska HD-symtom ska inte användas. HD påverkas av flera gener, så föräldrarnas bokstav är inte hela riskbilden. Resultat hos syskon och andra nära släktingar ger också viktig information.

SKK registrerar DNA-resultat för rcd4-PRA, cerebellär cortikal abiotrofi (CCA) och ceroid lipofuscinos (CL) hos gordonsetter. Alla tre nedärvs recessivt. En bärare har en kopia av sjukdomsanlaget och blir inte själv sjuk av just den testade varianten, men kan föra anlaget vidare. En bärare ska därför paras med en genetiskt eller hereditärt fri hund, aldrig med en annan bärare. Kontrollera hundens identitet, testets exakta namn och om resultatet är eget DNA-test eller bygger på härstamning.

Rcd4-PRA-testet visar risk för just den genetiska varianten. Det ersätter inte en klinisk ögonundersökning och utesluter inte andra former av PRA. CCA påverkar lillhjärnan och kan ge tilltagande ostadighet hos unga hundar. CL är en annan neurologisk sjukdom som kan ge exempelvis beteendeförändringar, osäker gång, synpåverkan eller kramper. Ett fritt resultat för en sjukdom säger inget om de andra. Svenska Gordonsetterklubbens aktuella valpannonser kräver att minst en förälder är DNA-testad eller hereditärt fri från rcd4-PRA och CCA; det är ett klubbvillkor, inte samma sak som det bindande HD-kravet i registreringsreglerna.

Rasen är också dokumenterat överrepresenterad vid symmetrisk klolossning, ofta kallad SLO. Om flera klor lossnar, spricker eller växer tillbaka missformade behöver hunden veterinärbedömning. Fråga om återkommande klokapselproblem hos föräldrar och nära släktingar utan att tolka avsaknad av ett DNA-test som ett friskintyg.

Gordonsetter räknas till raser med förhöjd risk för magomvridning, GDV. Tillståndet kan utvecklas snabbt och kräver akut vård. Om hunden försöker kräkas utan att något kommer upp, är kraftigt orolig, har uppsvälld eller smärtsam buk, mycket saliv, bleka slemhinnor, svaghet eller kollaps ska du kontakta veterinär omedelbart. Fråga om GDV hos föräldrar och syskon. Måltids- och motionsrutiner kan minska vissa riskfaktorer men kan inte garantera att tillståndet aldrig uppstår.

En brittisk studie från 2024 uppskattade medianlivslängden till 12,4 år i en grupp på 393 gordonsettrar. Det är ett populationsmått, inte en prognos för den enskilda hunden.

## Historia och ursprung

Gordonsettern har fått sitt namn från Gordon Castle i Skottland. Svarta setterhundar med tantecken är dokumenterade där redan under de första åren av 1800-talet, och hundarna uppskattades för jaktlust, träningsvillighet och vänligt temperament. Målet var en effektiv fågelhund med en stark kropp som orkade arbeta länge över krävande marker.

Settrar fanns tidigare i flera färger och typer. När de började delas upp under 1800-talet kallades den svarta varianten med roströda tecken Black and Tan Setter. Den brittiska kennelklubben erkände den under det namnet 1873. År 1924 ändrades rasnamnet till Gordon Setter, efter kopplingen till den fjärde hertigen av Gordon och slottets välkända hundar.

Rasens kärna är fortfarande den stående fågelhundens arbete. Hunden söker av terrängen, markerar fågel genom att stå stilla och samarbetar därefter med jägaren vid resning och apportering. FCI placerar rasen i grupp 7 och kräver arbetsprov inom rasens internationella klassifikation.

Äldre rastexter nämner möjliga inkorsningar av collie, blodhund och andra hundtyper. De uppgifterna är osäkra och behövs inte för att förklara den dokumenterade utvecklingen. Det säkra är kopplingen till de brittiska setterhundarna, Gordon Castle, namnet Black and Tan Setter och namnbytet 1924.

Gordonsetter kom tidigt till Norden och fick en svensk rasklubb 1907. Den moderna svenska populationen har i hög grad formats av jaktlig användning och nordiskt samarbete. För en blivande ägare är den historien praktiskt viktig: rasens utseende går inte att skilja från den funktion som den fortfarande avlas för.

## Att leva med rasen

Att leva med en gordonsetter innebär att planera vardagen kring en stor, uthållig jakthund. Ett hus med tomt ersätter inte aktivitet, och en lägenhet utesluter inte rasen om hunden får rätt arbete, utevistelse och vila. Det avgörande är om ägaren kan ordna säkra sökmöjligheter, varierad träning och ett hållbart upplägg även under mörka, blöta vardagar.

Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande. Gordonsetterns storlek, svans och entusiasm kan välta ett barn utan aggressiv avsikt. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, och hunden behöver en fredad plats. Bedöm den enskilda hundens beteende i stället för att luta dig mot ett generellt påstående om att rasen är barnvänlig.

Samliv med andra hundar kan fungera väl, men introduktion och individernas sätt spelar större roll än rasnamnet. Katter och smådjur kräver extra planering eftersom snabbt rörelse kan väcka jaktintresse. Börja med avstånd, koppel och korta kontrollerade möten. Katten ska ha höga, hundfria platser och egna resurser. En hund som lever fredligt med hemmets katt kan fortfarande vilja jaga en okänd katt utomhus.

Ensamhet ska tränas gradvis när hunden känner sig trygg. Börja med mycket korta stunder bakom en dörr eller utanför hemmet och öka först när hunden kan vila. Kamera kan avslöja vandring, ljud eller förstörande beteende som inte märks när du kommer hem. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mått på hur länge just din hund mår bra ensam.

Inför köp bör du kontrollera:

- uppfödarens jaktliga och exteriöra mål samt vad de betyder i praktiken,
- föräldrarnas jaktprov, arbetssätt, temperament och förmåga att koppla av,
- officiell HD-status och resultat hos nära släktingar,
- exakta rcd4-PRA-, CCA- och CL-resultat samt vilken hund en eventuell bärare har parats med,
- förekomst av klolossning och GDV i familjen,
- hur valparna förbereds för inkallning, passivitet, hantering, skott- och miljöintryck.

Den viktigaste frågan är inte om gordonsetter kan vara familjehund, utan om familjen vill leva med och utveckla en stående fågelhund under många år.

Gordonsetter

Gordon Setter Club of the United Kingdom

Deutscher Setter Club e.V. (Germany)

Svenska Gordonsetterklubben (Sweden)

Norsk Gordonsetter Klub (Norway)

Gordonsetter är en kraftig skotsk stående fågelhund med svart och tan, silkig päls, framtagen för uthållighet i tuff terräng. Den är intelligent, känslig och lojal, knyter starka band till familjen och behöver gott om daglig motion, vänlig men konsekvent träning, regelbunden pälsvård och noggranna hälsoundersökningar.

Francine Lindvik

Jann Ivar Sæther

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Aud Haugerud Johansen

Simali

## Snabbfakta

Flatcoated retriever är en brittisk, erkänd apporterande fågelhund i FCI:s grupp 8. Rasen är avlad för att söka efter och hämta fällt vilt på land och i vatten, så samarbete, apporteringslust och förmåga att arbeta i varierad terräng är centrala egenskaper – även hos hundar som främst lever som sällskap.

- Önskvärd mankhöjd är 58–61 cm för hanar och 56–58 cm för tikar.
- Önskvärd vikt i god kondition är 27–36 kg för hanar och 25–32 kg för tikar. Måtten beskriver standardens ideal, inte vad varje vuxen hund kommer att väga eller mäta.
- Godkända färger är svart och leverbrun.
- Rasidealet är en positiv, vänlig, vaken och lyhörd hund. Energi, intensitet och förmåga att komma till ro varierar mellan individer och familjer.
- Flatcoated retriever behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete varje dag. Enbart långa promenader ersätter inte meningsfulla uppgifter.
- Tumörsjukdomar är ett viktigt hälsoproblem i rasen. Inget enskilt test kan visa att en valp eller avelslinje är fri från framtida cancerrisk.

## Utseende och päls

Flatcoated retriever ska vara stark utan att bli tung och spänstig utan att se tunn ut. Den funktionella balansen är viktigare än mycket benstomme, mycket päls eller hög kroppsvikt. Rörelserna ska vara fria, flytande och regelbundna framifrån och bakifrån.

Huvudet är långt och välformat, med flat, måttligt bred skalle och ett obetydligt stop. Käkarna ska vara tillräckligt långa och kraftiga för apporteringsarbetet. Kroppen har djup, ganska bred bröstkorg och ett kort, kraftigt ländparti. Svansen bärs glatt men inte högt över rygglinjen.

Pälsen är tät, av fin till medelgrov struktur och så rak som möjligt. Ben och svans har tydliga fanor när hunden är färdigutvecklad. Endast svart och leverbrun ingår i standarden; gult förekommer men är inte en godkänd utställningsfärg.

Pälsvården bör följa hundens faktiska päls och vardag, inte ett fast kalenderintervall. Kamma igenom pälsen ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna och i fanorna. Efter bad eller arbete i vatten och tät terräng behöver hunden torkas och gås igenom för tovor, hudirritation, frön, små sår och skadade trampdynor. Öronen ska hållas torra och kontrolleras vid lukt, rodnad eller klåda. Trimning kan hålla tassar och fanor funktionella, men pälsen ska inte formas till en tung eller överdriven silhuett.

## Temperament och personlighet

Flatcoated retriever ska vara förtroendeingivande, positiv, vänlig, vaken och lyhörd, men rasstandarden är ett avelsmål – inte en garanti för varje individ. En valpköpare bör därför bedöma föräldrar, vuxna släktingar och hur uppfödaren följer upp hundarnas vardagsbeteende, inte nöja sig med att rasen beskrivs som glad.

I SKK:s BPH-analys av 209 svenskfödda hundar uppfattades rasen överlag som trygg, energisk, nyfiken, lekfull och social. Samma analys betonar variationen inom rasen och lyfter att hög nyfikenhet och snabb reaktion också kan hänga ihop med svårigheter att koppla av. Underlaget är dessutom en beskrivning av deltagande hundar, inte ett facit för en valp. Titta därför efter både arbetslust och återhämtning: kan de vuxna hundarna hälsa utan att tappa all självkontroll, hanteras lugnt och vila när inget händer?

Rasen är ofta social, men barn-, hund- och kattvänlighet ska aldrig antas på rasnamnet. En stark och entusiastisk hund kan välta ett litet barn även utan ont uppsåt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Introduktion till hundar och katter bör ske stegvis. Tidigare erfarenhet, intresse för att jaga och förmåga att avbryta på signal väger tyngre än en allmän beskrivning av rasen.

## Träning och motion

Flatcoated retriever behöver dagligen använda både kropp och huvud, men det finns ingen seriös universell minut- eller timkvot. Rätt nivå beror på ålder, hälsa, kondition, aktivitetens intensitet och hur hunden återhämtar sig. En bra dag innehåller en blandning av rörelse, nosarbete, apportering, samarbete och ostörd vila.

Apportering och sök ger ofta mer än att bara öka promenadlängden. Dummies, enkla markeringsövningar, närsök, spår, jaktträning eller Funktionsbeskrivning Retriever kan ge utlopp för egenskaper som rasen är avlad för. Jaktprov och praktisk jakt passar den som vill utveckla arbetet vidare, men varje ägare kan bygga vardagsuppgifter där hunden får söka, bära, lämna av och vänta på signal.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar en snabb och samarbetsinriktad retriever. Prioritera tidigt:

- följsamhet och koppelgående innan hunden blir fullstark;
- inkallning och stopp även när något rör sig eller luktar spännande;
- lugna hälsningar med fyra tassar i marken;
- att bära och lämna föremål utan konflikt;
- stadga, passivitet och förmåga att växla ned efter aktivitet;
- frivillig hantering av tassar, öron, mun och päls.

Vattenarbete kan vara ett bra utlopp, men vattenintresse är inte samma sak som simkunnighet. Börja grunt, visa en säker väg upp, undvik strömt eller mycket kallt vatten och lämna aldrig hunden utan uppsikt. Växande hundar behöver varierad, gradvis uppbyggd belastning; upprepade tvära stopp, höga hopp och ensidig bollkastning är inte en genväg till god kondition.

## Hälsa

Tumörsjukdomar är den viktigaste rasspecifika hälsosak som en valpköpare behöver förstå. SKK och rasklubben beskriver en överrepresentation av flera tumörformer, och flatcoated retriever är dokumenterat predisponerad för bland annat histiocytärt sarkom. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men risken kan inte avfärdas med ett gentest, ett normalt veterinärintyg eller friska unga föräldrar.

Be om ålder och dödsorsak för föräldrar, mor- och farföräldrar, hel- och halvsyskon samt tidigare kullar. Fråga vilka diagnoser som faktiskt är veterinärbekräftade och hur uppfödaren använder information om äldre släktingar. Hos den egna hunden bör en ny eller växande knöl, ihållande hälta, oförklarlig viktnedgång eller tydlig förändring i aptit och ork bedömas av veterinär. Sådana tecken har många möjliga orsaker och ska inte självdiagnostiseras som cancer.

För svenskregistrerad avkomma kräver SKK att båda föräldrarna har officiell höftledsstatus före parning. Känd status betyder att ett resultat finns – inte automatiskt att höften är graderad A eller B. Kontrollera därför själva graden och resultaten hos nära släktingar. ED-röntgen är en viktig kontroll som rasklubben vill se hos fler hundar, men den är inte ett separat krav för att registrera valpar enligt 2026 års regler.

Ögonlysning är inte heller ett formellt SKK-krav för rasen. Flatcoated Retrieverklubbens aktuella rekommendation är att avelsdjur har ett ögonintyg som är högst två år gammalt vid parning. Klubben rekommenderar också gonioskopi när det är möjligt och att känd grad av pektinatligamentdysplasi, PLD, inte dubbleras i en kombination. Be att få se datum, diagnoser och hela resultatet – ordet ”ögontestad” räcker inte.

Renal dysplasi, RD, förekommer i få men allvarliga fall. Det finns inget validerat DNA-test för RD hos flatcoated retriever, så ett kommersiellt testresultat ska inte användas som bevis för att en hund eller kombination är fri. Här är känd diagnos hos nära släktingar och uppfödarens öppenhet mer relevant.

## Historia och ursprung

Flatcoated retriever utvecklades i Storbritannien som en apporterande fågelhund för arbete efter skott. Uppgiften var att söka efter och hämta fällt fågel- och småvilt på land och i vatten, vilket förklarar rasens kombination av nosarbete, samarbetsvilja, bärande och uthållig rörelse.

FCI erkände rasen definitivt 1954 och placerar den bland retrieverraserna med arbetsprov. Flatcoated retriever kom till Sverige på 1960-talet. Exakta berättelser om vilka hundtyper som korsades i varje steg av utvecklingen varierar mellan historiska skildringar; det säkra och praktiskt viktiga är att dagens ras fortfarande ska ha funktion som apportör, inte bara ett retrieverlikt utseende.

## Att leva med rasen

Flatcoated retriever passar bäst hos någon som vill leva med en aktiv arbetande retriever och som också tänker träna lugn. Den kan fungera för en engagerad förstagångsägare, men är inte automatiskt lätt: storlek, snabbhet och intensiva hälsningar kräver planering, och behovet av samarbete består hela livet.

Lägenhet kan fungera om det är enkelt att komma ut, om hunden får meningsfull aktivitet och om ljud, hälsningar i trapphus och vila tränas. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamt arbete. Ensamhet måste byggas gradvis från korta, trygga stunder; en liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Om arbetsdagen regelbundet innebär lång frånvaro behövs en fungerande plan för sällskap och rastning redan före köpet.

Inför valpköp bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de i aktivitet, hantering och vila?
- Vilken officiell HD-grad har varje förälder, och finns ED-resultat samt ledhistorik hos nära släktingar?
- När gjordes senaste ögonlysningen, vad visade hela intyget och finns gonioskopiresultat?
- Hur gamla blev nära släktingar, vad dog de av och vilka tumördiagnoser eller RD-fall är kända?
- Hur följer uppfödaren tidigare kullars hälsa, mentalitet och arbetsförmåga över tid?

Rätt hem får en arbetsvillig, social och mångsidig hund. Fel matchning uppstår ofta när det vänliga rasidealet tolkas som att hunden klarar barn, andra djur, långa ensamma dagar och ett liv utan riktiga uppgifter av sig själv.

Flatcoated retriever

The Flatcoated Retriever Society of Great Britain

The Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)

The Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

The Kennel Club (United Kingdom)

Flatcoated retriever är en medelstor till stor, atletisk apporterande fågelhund med slät, svart eller leverfärgad päls och ett vänligt, valpliknande sätt. De är energiska, människoorienterade och mycket lättlärda, och behöver gott om motion, positiv träning, nära familjeliv och uppmärksam skötsel av hälsan.

Rebekka Kulleseid

Monica Nilsen

Engelsk setter

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Elegant, medelstor stående fågelhund med silkeslen beltonpäls och plymformad svans. Mjuk, trogen och människoorienterad, den passar aktiva familjer som tycker om långa dagliga promenader. Känslig för hård behandling och svarar bäst på vänlig, konsekvent träning och regelbunden pälsvård.

Terje Jostein Grav

## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Kine-Mariell Løtveit Bakkejord

Simen Hansen Fagerhøi

## Snabbfakta

- Eurasier är en medelstor tysk spetshund som skapades som sällskapshund och trivs bäst när den får leva nära sin familj.
- Hanar ska enligt rasstandarden vara 52–60 cm höga och väga 22–30 kg. För tikar är motsvarande spann 48–56 cm och 18–26 kg.
- Rasstandarden beskriver en lugn, självsäker och uppmärksam hund som är starkt bunden till familjen men inte påträngande mot främmande människor.
- Att hunden är reserverad ska inte förväxlas med rädsla. Svenska BPH-resultat visar att den sociala tryggheten varierar tydligt inom rasen.
- Eurasier följer gärna med på familjens aktiviteter men har normalt inte samma arbetsbehov som en brukshund. Motion och träning behöver ändå anpassas till individen varje dag.
- Dubbelpälsen behöver vanligtvis borstas ungefär en gång i veckan och oftare när underullen fälls.
- I svensk avel måste föräldradjuren ha officiell höftledsstatus före parning. Rasklubbens råd om resultat och andra tester går längre än själva registreringskravet.
- Rasen passar den som vill ha en nära vardagspartner och accepterar ett självständigt sätt, men passar sämre i ett liv med lite sällskap eller krav på att hunden ska hälsa på alla.

## Utseende och päls

Eurasier är en harmoniskt byggd, medelstor hund av spetstyp. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen är upprättstående och den buskiga svansen bärs över ryggen eller böjd åt sidan. Benstommen ska vara medelgrov och den tjocka pälsen får inte dölja kroppens proportioner. Helheten ska vara funktionell och välbalanserad, inte tung eller överdrivet fluffig.

Rasstandardens spann är 52–60 cm och 22–30 kg för hanar samt 48–56 cm och 18–26 kg för tikar. Det är riktmärken för rasen, inte en garanti för hur stor en enskild valp blir. Titta därför även på föräldrar och nära släktingar om storleken har praktisk betydelse för dig.

Pälsen består av tät, mjuk underull och medellånga, raka täckhår som ligger relativt löst. Håret är kortare på ansikte, öron och benens framsidor och längre på svansen och benens baksidor. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom helvitt och skäck enligt den nuvarande internationella standarden.

I vardagen räcker det ofta att borsta igenom pälsen ungefär en gång i veckan. När underullen lossnar en eller ett par gånger om året behövs tätare borstning och då kan mängden löst hår bli stor. Kontrollera samtidigt hud, klor, öron och tänder. Bad behövs när hunden är smutsig.

## Temperament och personlighet

Eurasier ska vara lugn, självsäker och jämn i humöret, med stark familjekänsla och ett begränsat behov av att söka kontakt med främlingar. Det gör rasen till ett intressant val för den som uppskattar en hund som gärna är nära de egna människorna utan att automatiskt hälsa på alla. Det betyder däremot inte att varje eurasier är tyst, trygg eller enkel i varje situation.

Svenska BPH-resultat ger en mer nyanserad bild än rasstandardens ideal. Som grupp visade hundarna litet intresse för främmande personer, men tryggheten i sociala möten varierade mycket. En hund som lugnt avstår från att hälsa är reserverad. En hund som flyr, stelnar eller blir starkt orolig behöver mer avstånd och stöd. Reservation får inte användas som förklaring till rädsla eller hotfullt beteende.

Valpen behöver tidiga, positiva erfarenheter av olika människor, miljöer, underlag och vardagssituationer. Målet är inte att främlingar ska klappa den, utan att hunden kan vara lugn och trygg även när den inte vill ta kontakt. Låt den observera på ett avstånd där den fortfarande kan äta, undersöka och återhämta sig. Tvingade hälsningar kan göra osäkerheten större.

En eurasier kan leva fint med barn, hundar eller andra djur, men rasnamnet ger ingen garanti. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Fråga uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på hantering, oväntade rörelser och främmande hundar. Vid katt eller smådjur i hemmet behövs lugna introduktioner, säkra avgränsningar och uppsikt medan du lär känna just den hundens jaktbeteende.

## Träning och motion

Eurasier lär sig ofta snabbt men är inte framtagen för att arbeta som en brukshund. Bäst resultat kommer av tydliga rutiner, belöningar som hunden uppskattar och korta pass med ett begripligt mål. Belöna det beteende du vill se igen, så blir uppgiften tydlig utan att tilliten tar skada. Hårda korrigeringar, skrämsel och fysisk press hör inte hemma i träningen.

Vardagsfärdigheter är viktigare än många avancerade moment. Träna på att följa med i koppel, vänta, komma på inkallning, kunna bli undersökt och koppla av när inget händer. Variera belöningen mellan mat, lek, rörelse och tillgång till sådant hunden vill undersöka. Om hunden tappar intresset är det ofta bättre att sänka svårigheten eller byta uppgift än att upprepa samma signal.

Rasen följer gärna med på promenader och familjeutflykter utan att normalt kräva den arbetsmängd som en utpräglad bruksras gör. Ett fast antal motionsminuter säger däremot lite om vad en viss hund behöver. En bra vardag innehåller rörelse, möjlighet att nosa, någon form av problemlösning och tillräckligt med vila. Anpassa efter ålder, hälsa, väder och hur hunden återhämtar sig. Nosarbete, spår, rallylydnad, hoopers och andra samarbetsaktiviteter kan passa, men välj efter individens motivation.

Inkallning måste tränas även om hunden gärna håller sig nära familjen. Varken familjeband eller påstått låg jaktlust gör en hund säker lös. Använd koppel eller långlina där vilt, trafik, andra djur eller reglerna på platsen gör löshet olämplig.

## Hälsa

Eurasier beskrivs som förhållandevis frisk, men det finns hälsorisker och avelsfrågor som en valpköpare bör kontrollera konkret. Börja med att skilja på SKK:s registreringskrav och rasklubbens mer omfattande avelsrekommendationer.

För att en svensk kull ska kunna registreras måste båda föräldradjuren ha officiell höftledsstatus före parning. Kravet är alltså ett känt resultat, inte automatiskt grad A eller B. Svenska Eurasierklubben rekommenderar däremot att avelsdjur har HD A eller B, ED 0 och patella 0. Be att få se de officiella resultaten och kontrollera gärna även syskon och tidigare avkommor; föräldradjurens resultat kan minska osäkerheten men garanterar inte en frisk valp.

Rasklubben rekommenderar också genomtänkta parningar för Dandy-Walker-liknande missbildning, DWLM. Varianten nedärvs recessivt och kan testas med DNA-prov. Fri hund kan paras med fri hund eller bärare, medan två bärare inte ska kombineras. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och behöver inte tas bort ur aveln om partnern är testad fri. Den skillnaden är viktig för att både undvika sjuka valpar och bevara genetisk variation.

Rasklubben följer dessutom rapporterade fall av nedsatt sköldkörtelfunktion, exokrin pankreasinsufficiens, EPI/EPA, och magomvridning. Klubben beskriver dem inte som stora problem i rasen, men vill kartlägga dem. Långvarig trötthet och pälsförändringar eller återkommande diarré med viktnedgång ska därför tas på allvar. Misstänkt magomvridning kräver akut veterinärvård.

Fråga uppfödaren om officiella led- och patellaresultat, DWLM-status och kända diagnoser hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor. Ett allmänt svar om att hundarna i släkten är ”friska” säger mindre än dokumenterade resultat och en öppen redovisning av släktingarnas hälsa.

## Historia och ursprung

Eurasier är en ung, dokumenterad ras från Tyskland. Julius Wipfel inledde avelsarbetet 1960 genom att kombinera chow chow och wolfspitz, som också kallas keeshond. De tidiga hundarna kallades wolf-chow. Samojedhund fördes senare in, och rasen fick namnet eurasier efter sitt europeiska och asiatiska ursprung.

FCI erkände eurasier 1973. Den första eurasiern kom till Sverige 1994. Rasen har hela tiden varit avsedd som sällskapshund, och den internationella standarden kräver inget arbetsprov. Det förklarar varför nära familjekontakt och ett stabilt vardagstemperament står i centrum. Det är däremot klokt att undvika förenklade påståenden om att varje ursprungsras skulle ha lämnat en bestämd egenskap; dagens hundar varierar både mentalt och fysiskt.

## Att leva med rasen

Eurasier passar bäst i ett hem där hunden är en del av vardagen. Den kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek säger mindre än rutinerna runt motion, återhämtning, ljud och sällskap. En trädgård ersätter inte promenader eller familjekontakt, och rasens bakgrund gör den olämplig som hund som huvudsakligen lever ensam i hundgård.

Ensamhet behöver tränas stegvis när valpen har blivit trygg i sitt nya hem. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden är lugn före, under och efter frånvaron. Hundar lär sig detta olika snabbt. Planera därför vardagen utifrån den individ du faktiskt får, inte en påstådd rasgräns i timmar.

För en barnfamilj är vuxennärvaro och en fredad viloplats viktigare än etiketten ”familjehund”. För ett hem med katt eller smådjur är säkra avgränsningar och kontrollerade introduktioner viktigare än antaganden om jaktlust. För den som vill träna mycket är det klokt att möta föräldradjur och fråga hur de motiveras, hanteras och återhämtar sig i nya miljöer.

Inför valpköpet bör du be om registreringsbevis, köpeavtal, ett aktuellt veterinärbesiktningsintyg och dokumenterade hälsodata för föräldrarna. Träffa om möjligt modern och andra vuxna släktingar. Titta särskilt på om de kan vara lugnt neutrala mot främmande personer utan att fly, stelna eller pressas till kontakt. En väl genomtänkt eurasierkombination ska passa både på papperet och i den vardag du kan erbjuda.

Eurasier

German Kennel Club (VDH)

Eurasier Klub e.V. Sitz Weinheim (EKW)

The Eurasier Society UK

Eurasier är en medelstor spets med rik, mjuk päls som avlats fram som en lugn familjehund. Den är känslig och starkt knuten till sin familj, trivs bäst i ett stillsamt hem, är reserverad men inte aggressiv mot främlingar, och behöver måttliga dagliga promenader, mentala aktiveringslekar, mjuk och varsam träning samt regelbunden pälsvård.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet