Gårdens Pälsklingar

Smallwind

Hederberg

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Norwegian Kennel Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Mitzys retrivers

Karlsberg Bracke Kennel

## Snabbfakta

Nederlandse schapendoes är en lättbyggd nederländsk vallhund som kombinerar arbetslust, snabbhet och självständighet med stark tillgivenhet till människor den känner. Den passar bäst hos någon som vill träna och vara aktiv tillsammans med hunden och som har tid för en lång päls, särskilt under unghundens pälsbyten.

- **Rasgrupp:** Grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Ursprung:** Nederländerna
- **Ursprunglig uppgift:** Vallning av får
- **Mankhöjd:** Hanar 43–50 cm, tikar 40–47 cm
- **Vikt:** Rasstandarden anger inget fast kilogramspann
- **Päls:** Lång, tät dubbelpäls med fin, torr och lätt vågig struktur
- **Aktivitetsnivå:** Energisk vallhund som behöver både rörelse och uppgifter

Rasen kallas ofta bara schapendoes. Bakom den rufsiga pälsen finns en smidig arbetstyp som ska kunna galoppera, hoppa och vända snabbt.

## Utseende och päls

Nederlandse schapendoes ska vara lätt byggd och något längre än hög. Rörelserna ska vara fria och fjädrande. Den rikliga pälsen gör att hunden ser större ut än kroppen faktiskt är.

Hanar ska vara 43–50 cm och tikar 40–47 cm. Standarden anger ingen idealvikt; höjd, konstruktion, muskelmassa och hull ger bättre vägledning än ett generellt kilogramspann.

Svansen är lång och rikligt bepälsad, men ska inte alltid bäras på samma sätt. I vila hänger den ned. I trav kan den bäras ganska högt och svänga lätt från sida till sida, i galopp sträcks den ut och vid hopp fungerar den som roder. En uppmärksam hund får lyfta svansen högt, men den ska inte bäras stelt över ryggen.

Pälsen har tät underull och långa täckhår, minst 7 cm över bakdelen. Hårstråna ska vara fina, torra, lätt vågiga och stå ut i tofsar. Tydligt lockig, krusig eller silkig päls stämmer inte med standarden. Hårtofsen på huvudet, mustaschen och skägget ger det karakteristiska uttrycket.

Alla färger är tillåtna, men standarden föredrar blågrått till svart.

Pälsvården förändras när hunden växer. Valppälsen kan vara relativt enkel, medan övergången till vuxenpäls ofta ger en mjukare blandpäls som lättare filtar ihop sig. Den vuxna pälsen utvecklas gradvis och kan dröja till ungefär två–tre års ålder. Under övergången behöver vissa hundar kammas betydligt oftare än en färdigpälsad vuxen.

En grundlig genomgång ungefär en gång i veckan är en rimlig startpunkt, men pälsens skick ska styra. Dela pälsen i mindre partier och kontrollera med kam ända ned till huden, särskilt bakom öronen, i skägget och kragen, under frambenen, på magen och runt bakdelen. Om kammen inte går igenom utan motstånd behöver pälsen redas ut.

Pälsen kan hålla kvar grus, kvistar, frön, lera och snö. Underull lossnar också periodvis, även om hår inte alltid hamnar på golvet på samma sätt som hos en korthårig hund. Det gör inte rasen allergifri. Hundallergi orsakas främst av allergener från hud och saliv, och ingen hundras kan lovas vara säker för en allergiker.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver schapendoes som uppmärksam, modig, intelligent, vaksam, glad, livlig och vänlig. Mot bekanta människor ska den vara tillgiven och trogen. Vallhundsbakgrunden märks ofta i att hunden snabbt registrerar rörelse och förändringar.

Detta är ett rasideal, inte en garanti för varje individ. I den svenska rasspecifika avelsstrategin (RAS), som bygger på äldre mentalbeskrivningar till och med 2015, uppmärksammades flykt- och rädslereaktioner vid ljud och överraskningar samt låg vilja hos vissa hundar att undersöka det som skrämt dem. Underlaget är begränsat och historiskt, men gör trygghet och återhämtning till viktiga frågor. Be uppfödaren ge konkreta exempel på hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, hantering och nya miljöer och be att få se BPH- eller MH-resultat när sådana finns.

Vaksamheten kan innebära att hunden talar om när någon kommer eller något förändras utanför hemmet. Träna därför tidigt på att ett kort larm följs av lugn. Skärma av en fönsterplats om den utlöser skällande, belöna tystnad och lär hunden att gå till en bestämd plats när det ringer på dörren.

Schapendoes kan fungera fint med barn när hunden är trygg och samspelet leds av en vuxen. Barn ska inte dra i pälsen, störa hunden när den vilar eller använda den som lekkamrat utan tillsyn. Lekfullhet och snabba rörelser kan också leda till krockar eller vallningslikt cirklande. Med hundar, katter och smådjur beror samspelet på individ, erfarenhet och introduktion; vallhundsbakgrund är ingen garanti för problemfritt samliv.

## Träning och motion

Nederlandse schapendoes behöver rörelse och mental aktivering varje dag, men inget fast timantal passar alla. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, kondition och förmågan att varva ned. Varva promenader, nosande och koncentrationsuppgifter med ostörd vila.

Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, lydnad, freestyle, nosework, spår, eftersök och vallning. Man behöver inte tävla, men hunden mår väl av uppgifter som förenar snabba beslut, kroppskontroll och samarbete. Fartfylld motion behöver balanseras med lugn och vila.

Självständigt arbete ingår i rasens ursprungliga funktion. I träningen kan det märkas som egna initiativ eller tappat intresse vid upprepning. Håll passen korta, variera belöningarna och öka svårigheten gradvis. Belöningsbaserad träning ger tydlig information utan rädsla eller smärta.

Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt trots rörelse, människor och andra hundar
- lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphus
- koppelgående och förmåga att passera utan att valla eller kasta sig in i lek
- trygg hantering av päls, öron, tassar, mun och hela kroppen
- kroppskontroll före höga hopp och krävande agility
- en tydlig signal för att avsluta aktivitet och vila

Valpar och unga hundar ska inte tränas som färdiga idrottshundar. Bygg balans och koordination med varierad rörelse och vänta med upprepad hög belastning tills kroppen är mogen.

## Hälsa

Be att få se aktuella ögon- och gPRA-resultat samt tillgänglig information om höfter, armbågar och mentalitet. Kontrollera hundarnas identitet och undersökningsdatum.

gPRA är en form av progressiv retinal atrofi som hos schapendoes är kopplad till en mutation i genen CCDC66. Sjukdomen bryter gradvis ned näthinnans ljuskänsliga celler och kan leda till nattblindhet, tilltagande synförlust och slutligen blindhet. Det finns ett direkt DNA-test för den rasspecifika mutationen.

DNA-testet visar om hunden är genetiskt fri, anlagsbärare eller har två kopior av sjukdomsvarianten:

- En genetiskt fri hund har inte den testade sjukdomsvarianten.
- En anlagsbärare har en kopia. Den ska inte likställas med en hund som har två sjukdomsanlag, men kan föra varianten vidare.
- En hund med två kopior löper risk att utveckla den testade formen av gPRA.

Nedärvningen är enkelt recessiv. En känd anlagsbärare ska därför bara paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund. Då kan valparna inte få två kopior av just den testade varianten, även om vissa kan bli bärare. Det avgörande är att kombinationen är säker och att resultaten går att verifiera.

DNA-testet och en klinisk ögonlysning svarar på olika frågor. DNA-testet gäller den kända CCDC66-varianten, medan ögonlysningen kan upptäcka synliga ögonförändringar vid undersökningstillfället. Ett fritt DNA-resultat utesluter därför inte alla möjliga ögonsjukdomar, och en ögonlysning utan anmärkning visar inte vilken genetisk status hunden har för gPRA.

Den publicerade svenska RAS, reviderad 2016, anger gPRA-test och ögonlysning för avelshundar och rekommenderar dessutom HD- och ED-undersökning. SKK:s registreringsregler för 2026 har däremot inget rasspecifikt krav på HD, ED, ögonlysning eller gPRA-test för att en schapendoeskull ska registreras. En SKK-registrerad valp har alltså inte automatiskt föräldrar med dessa resultat. SKK:s allmänna regel om enkelt recessiva allvarliga sjukdomar gäller ändå när ett DNA-resultat är känt: en bärare får bara kombineras med en fri hund, och en hund med dubbla sjukdomsanlag ska inte användas i avel.

Be uppfödaren visa:

- gPRA-resultat för båda föräldrarna eller en dokumenterad ärftlig frihet
- aktuella ögonlysningsresultat med fullständig bedömning
- officiella HD- och ED-resultat när hundarna är undersökta
- information om syn, leder, rörelseförmåga och rädsla hos äldre nära släktingar

## Historia och ursprung

Nederlandse schapendoes utvecklades som vallhund i Nederländerna och förekom vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet där det fanns hedmarker, herdar och fårhjordar. Hundarna behövde uthållighet, rörlighet, snabbhet och förmåga att fatta egna beslut på avstånd från föraren.

P. M. C. Toepoel räknas som rasens grundare. Under åren 1940–1945 samlades hundar av den nästan försvunna typen in för fortsatt avel. Den nederländska rasklubben bildades 1947, Raad van Beheer gav ett provisoriskt erkännande 1952 och 1954 skrevs en standard och en stambok öppnades.

Årtalet 1971 förekommer i standardens historiska sammanfattning som rasens slutliga erkännande. FCI:s egen rasförteckning anger däremot den 17 maj 1991 som datum för definitivt FCI-erkännande. Därför bör 1971 inte beskrivas som FCI:s definitiva erkännandedatum utan förklaring. Den officiella standard som gäller i dag fastställdes av FCI 1992 och publicerades 1999.

Rasstandarden placerar schapendoes bland långhåriga europeiska vallhundar som bearded collie, puli, polski owczarek nizinny, old english sheepdog, briard och bergamasco. Det är en historisk släktskapsbeskrivning, inte en sentida blandning.

## Att leva med rasen

En schapendoes kan bo i lägenhet eller hus om den får aktivitet, återhämtning och träning kring ljud. I ett lyhört hus behöver människor i trappan, hissdörrar och rörelser utanför fönstret bli vardag, inte skäl till långvarigt larm. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamma uppgifter.

Räkna med att pälsen tar in naturen. Efter en skogstur kan du behöva plocka bort kvistar och frön, reda fuktiga partier och kontrollera tassar och hud. Under unghundens pälsbyte kan tidsåtgången vara betydligt större än hos en färdigpälsad vuxen. Vänj valpen vid systematisk pälsvård på ett halkfritt underlag.

Rasen vill gärna vara nära sin familj, så ensamhet ska tränas i små steg när hunden är trygg och rastad. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vila. Ihållande skällande, vandrande, flämtande eller förstörande är tecken på att steget blivit för stort, inte på att hunden behöver ”vänja sig” genom längre frånvaro.

Nederlandse schapendoes passar dig som vill ha en snabb, glad och engagerad träningskamrat och uppskattar en hund med egna initiativ. Den passar sämre om du söker mycket lågt aktivitetsbehov, minimal pälsvård eller en hund som självklart är tyst och trygg överallt. Välj uppfödare efter verifierade gPRA- och ögonresultat, öppen information om leder och mentalitet och hur de vuxna hundarna fungerar i vardagen.

Nederlandse schapendoes

Dutch Schapendoes Club of the Netherlands

Société Centrale Canine (France)

Deutsche Kynologische Gesellschaft (Germany)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Nederlandse schapendoes är en medelstor, holländsk vallhund med rufsig päls, livlig och smidig med ett studsigt steg. Den är glad, människoorienterad och lekfull och passar bra i aktiva familjer. Hunden är intelligent men självständig och behöver positiv träning, regelbunden mental stimulans och frekvent pälsvård.

Prazský krysarík

Verein für Deutsche Spitze

Dansk Kennel Klub

Svenska Kennelklubben

British Veterinary Association

Club Français des Rats de Prague

Prazský krysarík är en liten tjeckisk sällskapshund som en gång användes för att jaga råttor, livlig och atletisk trots sin litenhet. Den har en kort, lättskött päls men är känslig för kyla. Mycket tillgiven och människoorienterad är den en uppmärksam liten vakthund som knyter starka band till sin familj.

Jag heter Desiré och driver en liten, kärleksfull uppfödning av Schapendoes, en fantastisk ras full av glädje, intelligens och personlighet. Min första kull föddes 2011. År 2019 flyttade jag med min familj till Alcochete, en charmig by ca 2,5 mil från Lissabons flygplats. Här lever våra hundar som en självklar del av familjen, och valparna växer upp i hemmet med trygghet, omsorg och tidig socialisering. Jag lägger stor vikt vid hälsa och temperament och söker engagerade, kärleksfulla hem.

Glissdoes

## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Jag heter Magdalena Öhman Bor med min man Kent 
Bor på en liten gård. har 3 stycken hundar två Golden och en shetland sheepdog samt några hönor och grisar. 
. Köpte min första Golden 2019 Bella där växte mitt intresse för den rasen fick första kullen valpar 2022 sparade då dottern Molly. Har varit på ett par utställningar med henne och dottern och det kommer bli fler nu när jag har tid över.

Assartass

Mimmibus

Nybo

## Snabbfakta

Alaskan malamute är en stor och kraftfull slädhund för människor som vill leva aktivt utomhus och kan ge hunden både arbete, träning och nära social kontakt. Rasen utvecklades för att dra tung last uthålligt, inte för att vinna korta fartlopp. En malamute är stark, självständig och van att använda eget omdöme.

- FCI placerar rasen i grupp 5 bland nordiska slädhundar, med USA som ursprungsland.
- Rasstandardens önskvärda mått för fraktarbete är 63,5 cm och 38 kg för hanar samt 58,5 cm och 34 kg för tikar. Det finns en naturlig storleksvariation, och funktion och proportioner väger tyngre än exakta mått.
- Alaskan malamute har grovt täckhår och tät, ullig underull som skyddar i hårt klimat och fäller mycket under pälsbytet.
- Rasidealet är vänligt, tillgivet och socialt mot människor. Samtidigt kräver styrkan, jaktintresset och självständigheten en kunnig ägare.
- En bra vardag innehåller daglig fysisk och mental aktivitet samt återkommande uppgifter där hunden får använda sin uthållighet.

Det här är sällan ett bra val om du främst söker en följsam hund för korta promenader. Rasen kan passa om friluftsliv redan är en del av vardagen och du tycker om långsiktig träning med en hund som inte följer varje signal automatiskt.

## Utseende och päls

Alaskan malamute ska se ut som den arbetshund den är: kraftfull och muskulös men ändå rörlig, balanserad och uthållig. Kroppen är något längre än mankhöjden, bröstkorgen är djup och tassarna stora och starka. Rörelserna ska vara stabila och effektiva, inte tunga eller styltiga.

Huvudet är brett och uttrycket mjukt. Ögonen ska vara bruna och mandelformade; blå ögon är ett diskvalificerande fel enligt rasstandarden. Den välpälsade svansen bärs över ryggen som en lös, vajande plym när hunden inte arbetar. Den ska inte ligga hårt ringlad mot ryggen.

Pälsen består av grova täckhår och en tät, oljig och ullig underull som enligt standarden är ungefär 2,5–5 cm djup. Pälsen är kortare till medellång längs sidorna och längre runt hals, skuldror, rygg, bakdel och svans. Lång, mjuk päls hör inte till rasidealet. Vanliga färger går från ljust grått till svart samt från sobel till rött. Vitt dominerar på undersidan, delar av benen och i huvudteckningen; helvitt är den enda tillåtna solida färgen.

Till vardags handlar pälsvården främst om att känna igenom pälsen och borsta bort lös underull innan den packas. Under de stora säsongsfällningarna behövs tätare genomgångar. Kontrollera samtidigt hud, tassar, klor och områden där fukt eller skräp kan bli kvar. Rasstandarden anger att pälsen ska visas naturlig och inte trimmas, med undantag för en prydlig tasskontur. Vid medicinska behov ska veterinärens råd styra.

Den tjocka pälsen gör värmeplaneringen viktig. Förlägg krävande aktivitet till svalare tider, ordna vatten, skugga och god ventilation och följ hundens återhämtning. Ihållande hässjning, kraftigt dregel, röda eller torra slemhinnor, oro, förvirring, svaghet eller kollaps kan vara tecken på värmeslag och kräver snabb kontakt med veterinär.

## Temperament och personlighet

Alaskan malamute ska vara tillgiven och vänlig, men den kombinerar sitt sociala sätt med ett tydligt självständigt drag. Den är inte avlad som en enmanshund och vill ofta delta i familjens aktiviteter. Vänlighet i rasstandarden är dock ett mål för aveln, inte en garanti för hur varje individ fungerar i varje situation.

Som arbetande polarhund har malamuten behövt samarbeta utan ständig detaljstyrning. Den kan förstå en uppgift snabbt men ändå välja något annat om belöningen, vanan eller miljön talar starkare. Träning fungerar bäst när reglerna är tydliga, belöningarna meningsfulla och samma beteende lönar sig varje gång.

Rasens naturliga jaktintresse påverkar både möjligheten att låta hunden gå lös och samlivet med andra djur. Vissa individer kan leva väl med katt eller mindre hund efter noggrann introduktion, medan andra behöver permanent separation från smådjur. Bedöm faktisk historik och beteende i stället för att lita på rasetiketter eller valpens tidiga lugn. Rasklubbens avelsstrategi (RAS) anger att rasen ska fungera socialt med andra hundar och att aggressivt beteende inte är önskvärt, men individer och kombinationer varierar.

## Träning och motion

Alaskan malamute behöver mycket mer än tillgång till en trädgård: den behöver daglig rörelse, mental aktivitet och regelbundet arbete som passar en uthållig draghund. Exakt mängd beror på ålder, kondition, väder, hälsa och vad hunden gör. Bedöm därför hundens arbetsglädje, rörelser och återhämtning i stället för att jaga ett fast antal minuter.

Drag, klövjning, längre vandringar, löpning och spårarbete kan ge rasen meningsfulla uppgifter. Rätt sele, säker utrustning och handledning från någon med draghundserfarenhet är viktiga när belastningen ökar. Valpen behöver först miljöträning, lek, vardagsfärdigheter och gradvis muskeluppbyggnad. Officiella polarhundsprov är öppna först från 24 månaders ålder. Det är en provgräns, inte ett besked om att varje tvååring är redo för tungt arbete.

Träna vardagsfärdigheter i korta, tydliga pass:

- Lär hunden skillnaden mellan dragarbete och promenad genom olika utrustning, signaler och startregler.
- Belöna när kopplet hänger löst och öva innan hunden har utvecklat sin fulla styrka.
- Bygg inkallning stegvis i inhägnat område eller långlina, men planera inte vardagen kring att hunden måste kunna gå lös bland vilt.
- Träna paus och återhämtning lika systematiskt som fart och styrka.
- Låt nosarbete, problemlösning och nya miljöer komplettera den fysiska träningen.

Om hunden börjar röra sig sämre, inte återhämtar sig normalt eller blir ovillig att arbeta ska belastningen minskas och orsaken utredas. Att rasen är tålig betyder inte att den ska fortsätta arbeta trots smärta eller värmestress.

## Hälsa

För alaskan malamute är höfter, armbågar, ögon och polyneuropati de viktigaste dokumenterade kontrollområdena inför valpköp. Det avgörande är att skilja SKK:s registreringskrav från rasklubbens mer omfattande avelsrekommendationer.

För att en svensk kull ska kunna registreras krävs att båda föräldradjuren har officiellt känd HD-status före parning. Känd status betyder inte automatiskt fria höfter. Rasklubben rekommenderar HD A eller B och ED 0 hos båda föräldrarna. Den rekommenderar också att båda är ögonlysta utan ärftlig ögonsjukdom och att resultatet är högst 24 månader gammalt vid parningen.

Statistiken i den svenska avelsstrategin visar varför hela familjebilden är viktig. Bland röntgade hundar 2020–2023 hade 78 procent HD A eller B och 22 procent C eller D. För ED fick 95–97 procent av de undersökta hundarna grad 0. Av 1 240 ögonundersökta hundar under 1990–2023 hade 12 procent katarakt och 82 procent var helt fria från registrerade ärftliga ögonsjukdomar. Siffrorna gäller undersökta hundar under angivna perioder och beskriver inte risken för en enskild valp. Be därför om resultaten för föräldrar, syskon, tidigare kullar och andra nära släktingar, inte bara två intyg.

Polyneuropati hos alaskan malamute, AMPN, är en ärftlig neurologisk sjukdom. Tidiga tecken kan vara hes skällning, ovanliga andningsljud och dålig koordination i bakbenen; sjukdomen debuterar normalt mellan 4 och 14 månaders ålder. Den kända NDRG1-varianten nedärvs autosomalt recessivt:

- En fri hund saknar den testade varianten.
- En bärare har en kopia, blir inte själv sjuk av just denna variant men kan föra den vidare.
- En genetiskt affekterad hund har två kopior och får inte användas i avel; två bärare får inte paras med varandra.

Rasklubben rekommenderar att minst ett föräldradjur är DNA-testat eller dokumenterat fritt genom sina föräldrar. Testet gäller bara NDRG1-varianten och utesluter inte andra neurologiska problem. Kontrollera därför både testresultat och den bredare hälsohistoriken.

## Historia och ursprung

Den moderna alaskan malamuten är en amerikansk rekonstruktion av den kraftiga frakt- och draghundstyp som fanns i nordvästra Alaska. Hundar av malamute-typ hos inuitbefolkningen blev förebilder för rasen, men det är mer korrekt att tala om en rekonstruerad ras än om en helt oförändrad linje från forntiden.

Guldruschen i slutet av 1800-talet skapade stor efterfrågan på draghundar, och många hundtyper korsades för både transport och tävling. På 1920-talet startade ett amerikanskt projekt för att samla hundar som motsvarade bilden av den tåliga, tunga frakthunden. Enligt den svenska avelsstrategin byggdes den så kallade Kotzebue-linjen upp med sex eller sju individer. American Kennel Club erkände alaskan malamute som ras 1935.

Rasens funktion lever kvar i standarden och i nordiskt avelsarbete. Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1976, och dragprov används för att utvärdera styrka, uthållighet och arbetsvilja. Rasen ska inte bedömas enbart efter varglikt utseende eller mängden päls.

## Att leva med rasen

Att leva väl med en alaskan malamute kräver planering för aktivitet, styrka, jaktintresse, värme och social närhet. Hus med tomt löser inte behoven, och lägenhet är inte automatiskt omöjligt. Bedöm tillgången till motion och säker träning, svalt viloutrymme, hanterbara trappor, ljudmiljö och en plan när hunden inte kan följa med.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, medan en trygg, tränad vuxen hund kan klara några timmar; den individuella reaktionen ska styra ökningstakten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett besked om att en hund mår bra av att vara ensam så länge. Ordna hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen inte passar hundens behov.

Med barn gäller två enkla regler: en vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. En vuxen behöver också ansvara för promenader och fysiskt krävande aktiviteter med en så stark hund. Lär barn att lämna hunden i fred när den äter, sover eller går undan.

Om hemmet har katt, smådjur eller flera hundar ska du kunna separera dem fysiskt. Be uppfödaren beskriva föräldrarnas jaktintresse, resursbeteende och vardag med andra hundar och fråga hur just valpen har reagerat i olika situationer. Tidig socialisering hjälper, men den tar inte bort jaktinstinkt eller garanterar framtida kompatibilitet.

Kontrollera före köp:

- SKK-registrering och föräldrarnas officiella HD-resultat.
- HD, ED, ögon och AMPN enligt rasklubbens rekommendationer, inklusive datum och familjehistorik.
- Hur föräldrarna arbetar, återhämtar sig och fungerar med människor och hundar i vardagen.
- Om minst en förälder har ett godkänt dragprov och hur uppfödaren bevarar rasens arbetsförmåga.
- Vilket stöd uppfödaren ger kring dragträning, hälsa, utfodring och omplacering.

Rasen kan passa en förstagångsägare, men marginalerna är små när en självständig hund blir fullstor och stark. Praktisk hjälp från uppfödare, rasklubb och erfaren instruktör bör finnas innan problem uppstår. Den bästa matchningen är ett hem som uppskattar rasens arbete lika mycket som dess utseende.

Alaskan malamute

The Alaskan Malamute Club of the United Kingdom

Alaskan malamute är en stor, kraftfull arktisk slädhund som avlades av Mahlemut-inuiterna för att dra tunga laster. Den har en tät dubbelpäls som fäller mycket, ett vänligt och socialt temperament, stark jakt- och arbetslust, stort behov av motion och kan vara självständig och utmanande att träna.

Kennel Kitchaq

## Snabbfakta

- Samojedhunden är en medelstor arktisk spetshund från norra Ryssland och Sibirien. Den är fortfarande byggd och präglad för ett aktivt liv med uthålligt arbete.
- Rasstandarden anger släd- och sällskapshund som användningsområde. Det här är därför inte bara en vit familjehund, utan en arbetande polarhund som behöver få använda kroppen.
- En vuxen hane väger ungefär 20–25 kg och en tik 16–20 kg. Idealmankhöjden är 57 cm för hanar och 53 cm för tikar, med tre centimeters tolerans åt båda håll.
- Pälsen är dubbel, riklig och fäller mycket. Regelbunden genomgång och extra arbete under fällningen hör till vardagen.
- Det rastypiska temperamentet är vänligt, öppet, alert och livligt. Samtidigt är rasen självständig, och jaktintresse, följsamhet och ljudnivå kan skilja mycket mellan individer och linjer.
- Samojedhunden passar bäst hos den som vill leva aktivt året runt och har tid för träning, pälsvård och en hund som är delaktig i vardagen.

## Utseende och päls

Samojedhunden ska vara en smidig och uthållig arktisk spetshund, atletisk snarare än tung. Kroppen är något längre än mankhöjden, öronen står upp och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller längs sidan när hunden är uppmärksam. Hanar ska enligt rasstandarden helst vara 57 cm höga och tikar 53 cm, i båda fallen med en tolerans på tre centimeter. Som grovt riktmärke väger en vuxen hane 20–25 kg och en tik 16–20 kg.

Det så kallade samojedleendet skapas av de mandelformade ögonen och de svagt uppdragna mungiporna. Det är en beskrivning av rasens uttryck, inte ett löfte om en viss personlighet och inte en dokumenterad mekanism mot dregel eller isbildning.

Pälsen består av kort, mjuk och tät underull samt längre, rakare och grövre täckhår. Hanar har ofta en tydligare krage, medan tikens päls ofta är något kortare och mjukare. Godkända färger är rent vit, gräddvit och vit med ett mindre inslag av kexfärgade markeringar.

Låt pälsens skick styra vården i stället för att följa ett fast veckoschema. Arbeta igenom den ända ner till huden och kontrollera särskilt områden där fukt och löst hår kan ligga kvar. Under fällning behövs tätare och grundligare genomgångar. Bada när hunden verkligen behöver det och torka hela pälsen ordentligt efteråt, så att fukt inte stannar nära huden. Pälsen ska normalt inte klippas eller rakas för att göra vardagsvården enklare; diskutera medicinskt motiverad klippning med veterinär.

## Temperament och personlighet

En typisk samojedhund är vänlig, socialt öppen, alert och livlig. Rasstandarden beskriver den som mycket social och olämplig som vakthund. Det betyder inte att varje hund hälsar likadant eller att rasnamnet garanterar trygghet i alla miljöer. Avel, tidiga erfarenheter, träning och individens egen läggning spelar stor roll.

I rasens svenska avelsmål ingår tillgänglighet, social öppenhet och ett smidigt umgänge med både människor och hundar. BPH-resultaten från 2015–2025 följer överlag den målbilden. De säger däremot inte hur en enskild valp kommer att utvecklas. Titta därför på föräldrarnas och nära släktingars vardagsbeteende, inte bara på en rasbeskrivning eller ett genomsnitt.

Självständigheten hör till rasens sätt att arbeta. Samojedhunden ska kunna ta initiativ, hålla fokus på en fysisk uppgift och arbeta utan att vara överdrivet bunden till föraren. I vardagen kan samma egenskaper märkas som envishet, egna idéer och att hunden inte alltid väljer att följa dig. Träningen blir lättare när hunden förstår uppgiften, får en tydlig belöning och slipper onödiga upprepningar.

Även jaktintresset måste bedömas individuellt. Rasstandarden beskriver jaktinstinkten som svagt utvecklad, medan SKK:s aktuella köpråd varnar för att stark jaktinstinkt fortfarande kan förekomma. Räkna därför inte med säker löshet bara för att hunden tillhör rasen.

## Träning och motion

Samojedhunden behöver regelbunden fysisk aktivitet och mår bäst när en del av den har ett tydligt syfte. Drag, vandring, klövjning och annan uthållighetsinriktad träning ligger nära rasens användningsområde. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger variation, men ersätter inte möjligheten att röra sig och arbeta fysiskt.

SKK anger minst en timmes daglig promenad plus fysisk träning tre till fyra gånger i veckan som en vanlig utgångspunkt för en vuxen hund. Se det som ett riktmärke, inte som en exakt dos. Ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och träningsintensitet avgör hur mycket som är lämpligt. Valpar och unghundar ska bygga muskler och belastning successivt i stället för att följa en vuxen hunds upplägg.

Det går att lära hunden två olika regler: att ta i och dra på signal i arbetsselen, och att gå utan att sträcka vardagskopplet. Använd utrustning avsedd för aktiviteten, lär in tydliga startsignaler och öka sträcka, fart och last gradvis. En officiell polarhundsmerit visar att hunden har utfört ett definierat arbete enligt provets villkor. Resultatet säger något viktigt om funktionen, men bevisar inte att hunden är fri från ledproblem, hjärtsjukdom eller vardagsrädslor.

I varmt väder behöver belastningen anpassas efter förhållandena och just den hundens reaktion. Förlägg hårdare pass till svalare tider, välj lämpligt underlag, ge tillgång till vatten och avbryt om hunden inte återhämtar sig normalt. En universell temperaturgräns blir missvisande eftersom luftfuktighet, sol, fart, kondition och individ påverkar värmebelastningen.

Inkallning bör tränas tidigt men aldrig överskattas. Långlina eller inhägnat område ger hunden rörelseutrymme när miljön är för svår för säker löshet. Det är särskilt viktigt om individen visar jaktintresse eller gärna väljer egna vägar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos samojedhund. I rasens nya svenska avelsstrategi låg andelen C-, D- och E-resultat bland röntgade hundar födda 2019–2024 omkring 20–25 procent. Siffran gäller undersökta hundar och ska inte utan vidare räknas om till hela populationen, men höftresultaten är värda att granska vid valpköp.

För en svenskregistrerad kull måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parning. Samojedhunden omfattas också av HD-index: föräldrarnas genomsnittliga index rekommenderas vara över 100, och hundar med D eller E får inte användas i avel. Det är mer nyanserat än påståendet att bara A- och B-hundar kan ingå i en kombination. Kontrollera både föräldradjurens resultat, index vid parningen och utfallet hos syskon och tidigare avkommor i SKK Avelsdata.

Rasklubben rekommenderar även ögonlysning från 18 månaders ålder och att resultatet är utan anmärkning eller endast visar något som inte klassas som ärftligt. RAS visar samtidigt att en liten andel av hundarna ögonlystes 2021–2024. Be därför om det faktiska registrerade resultatet i stället för ett allmänt besked om att linjen har bra ögon.

Diabetes mellitus förtjänar också uppmärksamhet. En stor svensk försäkringsstudie och senare norsk forskning placerade båda samojedhund bland raserna med högst risk. Studierna beskriver risk på rasnivå och kan inte avgöra om en viss valp kommer att bli sjuk. Fråga om diagnoser i nära släkt och ta förändringar i hundens hälsa på allvar tillsammans med veterinär.

## Historia och ursprung

Samojedhunden kommer från norra Ryssland och Sibirien och har fått sitt namn efter de samojediska folken. Hundarna användes på olika håll till jakt, drag och senare även renvallning. De levde nära människorna och användes enligt rasstandarden också som värmekälla i kåtorna. Dagens ras har släd- och sällskapshund som officiellt användningsområde.

De få hundar som fördes från Sibirien till Västeuropa, tillsammans med hundar som följde forskningsexpeditioner, blev grunden för den västerländska populationen. Den första samojedhunden registrerades i SKK 1893. En svensk-norsk standard för nordisk spets publicerades 1908, och den första engelska rasstandarden för samojedhund skrevs 1909.

Historien förklarar varför dagens avel inte bara handlar om vit päls och ett vänligt uttryck. Svenska Polarhundklubben arbetar för att bevara rasens polara egenskaper och praktiska bruk som draghund. Den som väljer rasen behöver därför vara intresserad av dess funktion, inte enbart dess utseende.

## Att leva med rasen

Samojedhunden kan bo i lägenhet om den får rätt liv utanför bostaden. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten till daglig aktivitet, återhämtning och regelbunden utevistelse. I ett lyhört hus behöver du dessutom ta reda på hur valpens nära släktingar låter i vardagen och arbeta tidigt med lugn, eftersom en ljudlig individ snabbt påverkar grannarna.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja med mycket korta, lugna stunder när valpen är trygg i hemmet och öka först när den kan koppla av. Vissa hundar lär sig snabbt, andra behöver betydligt mer tid. Planera inte valpköpet utifrån att just din samojedhund automatiskt kommer att klara en hel arbetsdag ensam.

Med barn gäller samma säkerhetsprinciper som för andra hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en ostörd viloplats. Rasens sociala ideal är positivt, men ingen rasetikett ersätter övervakning och respektfull hantering. Samma försiktighet gäller katter och andra djur. Fråga hur föräldrarna fungerar, gör introduktioner kontrollerat och utgå från den enskilda hundens jaktintresse och tidigare erfarenheter.

Pälsen märks i vardagen. Du behöver acceptera lösa hår, avsätta tid för genomgång och kunna torka en blöt päls ordentligt. Samojedhunden är inte allergifri: hundallergen finns framför allt i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har allergi bör därför inte fatta beslut utifrån påståenden om vit päls, liten lukt eller låg fällning.

Kontrollera uppgifterna bakom uppfödarens allmänna kvalitetsord. Slå upp föräldrarnas HD-status och aktuella index, ögonresultat, BPH och eventuella arbetsmeriter. Fråga hur nära släktingar har fungerat i drag, vid hundmöten, hemma, ensamma och i varmt väder. Be uppfödaren visa hur en vuxen päls sköts. En arbetsmerit visar provad funktion, BPH visar observerade reaktioner och hälsoregistren visar kända resultat. Tillsammans ger de ett bättre beslutsunderlag, men ingen enskild uppgift garanterar hur valpen blir.

Samojedhund

Fédération Cynologique Internationale

Svenska Polarhundklubben (Swedish Polar Dog Club)

Deutscher Club für Nordische Hunde e.V.

Mellanstor, kraftig arktisk spets som av Samojedfolket avlades för att valla renar, dra slädar och dela tält med familjen. Känd för sitt ”Samojed-leende” och sin täta, nästan luktfria dubbelpäls. Social, energisk, ljudlig och intelligent; behöver nära sällskap, konsekvent men mjuk träning och gott om motion.

Polarbjörnen's kennel är en uppfödare av rasen Samojedhund med bas i Robertsfors i Sverige. Verksamhetens registreringar inom rasen går tillbaka till 1994. Kennelns hundar är framför allt familjehundar men används även som utställningshundar och draghundar.

Polarbjörnen's kennel

## Snabbfakta

Rottweiler är en medelstor till stor och kraftfull tysk brukshund för den som vill träna aktivt, kan hantera hundens styrka och har tid för både fysisk och mental aktivering. Den kan knyta nära band till familjen, men rasens vaktinstinkt och arbetslust gör att valet av uppfödare, tidig träning och vardagskontroll betyder mycket.

- **Ursprung:** Tyskland. Rasen är erkänd av FCI och har använts som vakt-, boskaps-, drag-, polis- och tjänstehund.
- **Storlek:** hanar är 61–68 cm och tikar 56–63 cm i mankhöjd. Som grov vägledning väger en vuxen hane omkring 50 kg och en tik omkring 42 kg, men höjd, kön och kroppsbyggnad påverkar vikten.
- **Päls:** kort, tät dubbelpäls som borstas och badas efter behov.
- **Aktivitet:** behöver daglig rörelse, nosarbete eller annan mental uppgift samt fortlöpande vardagsträning.
- **Viktigt före köp:** kontrollera föräldradjurens mentalbeskrivningar, höft- och armbågsresultat samt DNA-resultat för POANV, som tidigare kallades JLPP.

Rottweiler är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas, men bör planera för valpkurs, fortsatt lydnadsträning och stöd från en uppfödare eller brukshundklubb som känner rasen.

## Utseende och päls

Rottweiler är en medelstor till stor hund med kompakt, muskulös kropp. Den ska se stark ut utan att vara klumpig; kroppsbyggnaden ska också ge intryck av rörlighet och uthållighet. Huvudet är brett, öronen trekantiga och hängande, och den svarta pälsen har tydligt avgränsade rödbruna tecken.

Pälsen består av grova täckhår över en tät underull. Den är lättskött, men hunden fäller och behöver då borstas oftare. Det finns inget meningsfullt badschema som passar alla rottweiler: bada när hunden är smutsig och borsta efter behov, särskilt under fällningsperioder. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tänder så att förändringar upptäcks tidigt.

Vikten ska bedömas tillsammans med kroppsformen, inte bara mot en siffra. En hund i lagom hull har en synlig midja, och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. För en tung hund är regelbunden hullbedömning särskilt värdefull.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, godmodig, modig och arbetsvillig hund som är stabil och uppmärksam på sin omgivning. Det beskriver målet för aveln, inte hur varje enskild rottweiler kommer att bete sig. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, träning och den aktuella situationen påverkar individen.

Rottweilerns vaktinstinkt betyder inte att rasen är aggressiv per definition. Däremot kan kombinationen av vaksamhet, integritet, jaktintresse, lust att gripa och kampa i lek samt stor fysisk styrka bli svår att hantera om hunden är rädd, lättstressad eller dåligt tränad. Därför är det viktigare att undersöka föräldradjurens faktiska beteende än att nöja sig med allmänna omdömen som ”snäll” eller ”trygg”.

Be att få se föräldrarnas MH-resultat och fråga uppfödaren hur hundarna reagerade på social kontakt, överraskningar, ljud, lek och kvarstående rädsla. MH beskriver reaktioner i standardiserade situationer; ett genomfört MH är inte i sig ett kvalitetsbetyg. Titta även på nära släktingar och träffa helst minst tiken i en vanlig miljö.

En rottweiler kan fungera väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen garanti för barnvänlighet. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. En vuxen bör ansvara för promenaderna eftersom en ung eller uppvarvad rottweiler kan vara för stark för ett barn att hålla.

## Träning och motion

Rottweiler behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men ett fast antal motionstimmar blir missvisande. Behovet varierar med ålder, hälsa, kondition och aktivitet. Planera en vardag med promenader, lugn återhämtning, nosarbete och korta träningspass, och justera mängden efter hur hunden faktiskt fungerar.

Spår, sök, lydnad, rallylydnad och genomtänkt friluftsliv ger både samarbete och uppgifter att lösa. Rasen kan också uppskatta drag eller andra fysiskt krävande aktiviteter när hunden är färdigvuxen, frisk och successivt tränad för arbetet. En stor träningsmängd ersätter inte förmågan att koppla av; träna därför även passivitet och lugna rutiner.

Börja tidigt med hantering, koppelgående, inkallning, lugna hälsningar och att på signal vända bort från människor, djur eller föremål. Belöna det beteende du vill se och gör reglerna lätta att förstå. Undvik metoder som bygger på rädsla, tvång eller smärta; de hör inte hemma i modern hundträning och är ingen genväg till kontroll över en stark hund.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar och nya miljöer utan att behöva gå fram eller reagera kraftigt. En bra kurs ger ägaren hjälp att läsa hundens signaler och träna med lagom svårighet. Fortsätt träningen genom unghundsperioden, när kroppsstyrkan ofta utvecklas snabbare än självkontrollen.

## Hälsa

De viktigaste dokumenterade hälsokontrollerna för rottweiler gäller höfter, armbågar och POANV/JLPP. Rasen har hälsoprogram för höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, och den ärftliga neurologiska sjukdomen POANV, tidigare kallad JLPP. Ögonsjukdomar förekommer också, och många uppfödare låter ögonlysa sina hundar.

Be uppfödaren visa officiella resultat och kontrollera dem själv i SKK:s tjänster. För HD och ED är det relevant att se både föräldrarnas egna röntgenresultat och kombinationens preliminära kullindex. Svenska Rottweilerklubben uppmuntrar ett preliminärt kullindex på minst 101 för både HD och ED i sina utökade rekommendationer. Ett index väger in mer information än en enda hunds resultat, men det kan inte lova att en valp blir fri från ledproblem.

POANV/JLPP nedärvs recessivt. En anlagsbärare är normalt inte sjuk men kan föra anlaget vidare. Det viktiga är därför inte att automatiskt välja bort varje bärare, utan att DNA-statusen är officiellt verifierad och att kombinationen inte kan ge sjuka valpar. Be uppfödaren förklara båda föräldrarnas resultat och hur de har använts i parningen.

Fråga också om ögonundersökningar och hälsan hos äldre nära släktingar. Breda listor över allt som någon gång har diagnosticerats hos en rottweiler säger mindre än dokumenterade resultat och återkommande problem i den aktuella släkten. Många rottweiler blir omkring 8–10 år, men livslängden varierar och går inte att förutsäga för en enskild hund.

Håll hunden i lagom hull, bygg kondition stegvis och sök veterinär vid hälta, tydlig smärta, andningsförändringar eller neurologiska symtom. Förebyggande arbete ersätter inte veterinärbedömning när hunden visar tecken på sjukdom.

## Historia och ursprung

Rottweiler utvecklades i och kring den tyska staden Rottweil som en användbar vakt- och boskapshund. Namnet Rottweiler Metzgerhund syftar på stadens slaktare, som valde hundar efter arbetsförmåga och använde dem för att driva och vakta boskap, skydda egendom och även dra last.

I den officiella rashistoriken kopplas äldre hundar av samma typ till romartidens boskapshundar. Rasens senare utveckling är knuten till Rottweil och hundarnas praktiska arbete där. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar prövades rottweilern, och rasen godkändes som polishund 1910.

Arbetsbakgrunden märks fortfarande. Rottweiler används i dag som bruks-, tjänste- och sällskapshund, och egenskaper som uthållighet, bevakning och vilja att samarbeta behöver få ett genomtänkt utlopp även hos en hund som främst lever som familjemedlem.

## Att leva med rasen

En rottweiler kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräckligt med utevistelse, träning och vila. Trädgård är praktiskt men ersätter inte promenader eller gemensamma aktiviteter. Tänk igenom avstånd till rastningsområden, trappor, lyhördhet och om alla vuxna i hemmet kan hålla och hantera hunden säkert.

Ensamhet behöver tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en trygg och ensamhetstränad vuxen hund ofta kan vara själv några timmar. Individens signaler avgör takten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ och introduktion. Ordna en säker plats för katten, använd grind eller koppel i början och belöna lugnt beteende. Gå tillbaka ett steg om något djur blir rädd eller hunden låser blicken och går upp i varv. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän du har sett att samspelet är tryggt över tid. Samma försiktighet behövs vid hundmöten; tidig socialisering garanterar inte att en vuxen hund uppskattar alla andra hundar.

Ägaren ansvarar för att hunden inte stör eller skrämmer människor eller andra djur på allmän plats. För en rottweiler innebär det att koppelgående, inkallning och förmåga att avstå från störningar måste fungera innan situationen blir svår. Det är hundens faktiska beteende, miljön och ägarens möjlighet att ingripa som avgör hur mycket kontroll situationen kräver.

### Kontrollpunkter före köp

- Träffa föräldradjur och fråga om beteende i vardagen, inte bara på träning eller utställning.
- Läs MH-resultaten och fråga om rädsla, socialitet, lek och avreaktion hos föräldrar och nära släktingar.
- Kontrollera officiella HD- och ED-resultat samt preliminärt kullindex för kombinationen.
- Kontrollera båda föräldrarnas officiella POANV/JLPP-status och fråga om ögonundersökningar.
- Beskriv din vardag ärligt för uppfödaren och fråga vilket stöd du får under valp- och unghundstiden.

Rottweiler passar bäst när hundens arbetslust ses som en del av vardagen, inte som något som löses med en lång promenad ibland. Den som uppskattar regelbunden träning, tydliga rutiner och ett stort ansvar kan få en nära och mångsidig hund; den som främst söker en lättsam sällskapshund bör välja en mindre krävande ras.

Rottweiler

Svenska Rottweilerklubben (Swedish Rottweiler Club)

Deutscher Rottweiler-Klub (German Rottweiler Club)

Rottweiler är en kraftig, medelstor brukshund med kort svart päls och roströda tecken. Den är lugn, lojal och familjeinriktad, men ofta reserverad mot främlingar. För att trivas behöver den vänlig men konsekvent träning, daglig mental och fysisk aktivering samt ansvarsfulla ägare.

Kennel Lexander's

## Snabbfakta

- Tibetansk terrier är trots namnet ingen terrier till funktion. FCI placerar rasen bland sällskapshundar, men bakgrunden omfattar både herdearbete och varnande vaktuppgifter i Tibet.
- Hanar ska vara 36–41 cm i mankhöjd och tikar något mindre. FCI-standarden anger ingen officiell vikt, så föräldrarnas och andra vuxna släktingars faktiska storlek ger bättre vägledning än ett löfte om ett visst antal kilo.
- Rasen ska vara robust, medelstor, långhårig och i stort sett kvadratisk. De stora tassarna är runda och flata, och rörelserna ska vara smidiga med god räckvidd och kraft.
- Pälsen är dubbel och kan ha många färger. Chokladbrunt, leverfärg och merle är däremot inte tillåtna enligt standarden.
- Rasidealet är livligt, vänligt, alert och intelligent. Hunden kan hålla tillbaka sin tillgivenhet mot främmande, men överdriven skygghet är inte ett önskat rasdrag.
- Tibetansk terrier passar bäst hos den som vill ha en nära sällskapshund, kan lägga tid på pälsvård och träning och är beredd att kontrollera hälsodokument i stället för att nöja sig med att föräldrarna är ”testade”.

## Utseende och päls

Tibetansk terrier ska vara stark och kompakt utan att bli tung. Kroppslängden från skulderled till svansrot ska motsvara mankhöjden. Huvudet är rikligt behårat och ögonen är stora, mörkbruna och brett placerade. Svansen är väl behårad, sitter ganska högt och bärs i en båge över ryggen; en knyck nära svanstippen är tillåten.

Det långa håret i ansiktet får falla framåt, men ska inte täcka ögonen eller hindra hundens syn. Det är en viktig kontroll i vardagen. Om hunden går in i saker, tvekar vid trappor eller inte kan läsa andra hundars signaler ska man inte avfärda det som rasens typiska lugg. Dela på eller sätt upp pälsen så att hunden ser, och låt veterinär bedöma nytillkomna synproblem.

Underullen är fin och ullig. Täckhåret ska vara rikligt, fint och långt, men varken silkeslent eller ulligt. Det får vara rakt eller vågigt, inte lockigt. Tillåtna färger omfattar bland annat vitt, guld, crème, grått, rökfärgat, svart, flerfärgat och trefärgat. Påståendet att alla färger är godkända stämmer alltså inte: choklad, lever och merle är undantagna.

Pälsvården behöver vara grundlig, men samma kalender passar inte varje hund. Unghundens pälsbyte, full pälslängd, fukt, smuts och aktivitet påverkar hur snabbt tovor bildas. Arbeta igenom pälsen från huden med fingrar och kam, särskilt bakom öronen, i armhålorna, ljumskarna, skägget, tassarna och där sele eller halsband ligger an. Kammen ska kunna löpa igenom utan att huden dras. Bada när pälsen är smutsig eller svår att reda ut och torka ända ned till huden. Vänj valpen stegvis vid borstning, föning, tasshantering och att stå eller ligga stilla.

## Temperament och personlighet

Tibetansk terrier ska vara livlig, vänlig, utåtriktad, alert, intelligent och modig utan att vara skarp eller stridslysten. Standarden säger samtidigt att rasen kan vara återhållsam med sin tillgivenhet mot främmande. Det betyder inte att rädsla, hotfullhet eller oförmåga att återhämta sig efter en överraskning ska förklaras bort som ”typisk reservation”.

Skillnaderna mellan individer kan vara stora. Äldre svenska MH-data gav ett användbart historiskt rasgenomsnitt, och en enkät bakom RAS 2018 beskrev både överdriven reservation och problem med ensamhet hos vissa hundar. Materialet gäller äldre årskullar och kan inte förutsäga en valp i dag.

Träffa därför tiken och gärna flera vuxna släktingar. Se hur de reagerar när en främmande person kommer in, när någon tar i tassar och päls och när något oväntat händer. En lämplig vuxen hund behöver inte söka kontakt med alla, men ska kunna hantera situationen utan att fastna i rädsla, skall eller försvar. Fråga också hur helsyskon och tidigare avkommor fungerar hemma, på resa och vid veterinärbesök.

## Träning och motion

Tibetansk terrier behöver rörelse, nosarbete, inlärning och återhämtning varje dag, men inget bestämt antal timmar gäller för alla. En vuxen hund kan trivas med promenader i varierad terräng, sök, spår, rallylydnad, agility på lämplig nivå eller annan träning där den får tänka och samarbeta. Anpassa mängden efter ålder, hälsa, kondition och hur väl hunden kommer ned i varv efteråt.

Prioritera färdigheter som gör vardagen enkel:

- följsamt koppelgående och säker inkallning, först i kontrollerade miljöer
- att kunna passera människor och hundar utan att varje möte blir en hälsning eller larmsituation
- en tydlig viloplats och förmåga att koppla av efter aktivitet
- frivillig hantering av päls, tassar, mun, ögon och öron
- att vänta vid dörrar, bilen och innan den får hälsa
- korta stunder av ensamhet som byggs upp utan oro

Belöningsbaserad träning ger tydliga svar utan onödiga konflikter. Rasen kan lära sig snabbt men behöver inte uppskatta långa, upprepade pass. Variera belöningen mellan mat, lek, nosande, avstånd och tillgång till en aktivitet. Om hunden blir allt mer ljudlig, rastlös eller har svårt att sova efter träningen kan enklare uppgifter, färre intryck och längre pauser vara mer hjälpsamt än ännu ett pass.

Valpar och unghundar ska få röra sig fritt och varierat på säkra underlag, men ska inte belastas med långa löprundor eller många upprepade hopp. Hälta, stelhet eller ovilja att röra sig behöver bedömas av veterinär.

## Hälsa

De bindande svenska registreringsreglerna och rasklubbens rekommendationer är inte samma sak. I SKK:s regler för 2026 finns registreringsförbud för avkomma efter en förälder som har PRA eller linsluxation. Rasens avsnitt kräver däremot inte en bestämd DNA-panel eller ett visst HD-resultat. En valpköpare behöver därför kontrollera både minimireglerna och det frivilliga hälsoarbetet.

Tibetanska Terriersällskapet anger att båda föräldrarna ska vara höftledsröntgade och helst ha HD A eller B. Om en hund med HD C används bör kullens beräknade HD-index vara minst 100. Rasen har svenskt HD-index, så be att få se varje förälders resultat och det beräknade kullindexet, inte bara beskedet att höfterna är röntgade.

Klubbens riktlinje är också att båda föräldrarna ska vara ögonlysta högst ett år före parning utan tecken på PRA eller linsluxation, med ett särskilt undantag för vissa äldre, upprepade ögonlysta och DNA-testade hundar. Be om datum, fullständigt utlåtande och tidigare resultat. PRA är ett samlingsnamn, och DNA-testen för PRA3 och rcd4 förklarar enligt klubben bara en del av rasens PRA-fall. Ett fritt resultat för en variant utesluter därför inte all PRA eller andra ögonsjukdomar.

Det finns DNA-test för bland annat primär linsluxation, PLL, och den sent debuterande neurologiska sjukdomen NCL. För dessa recessiva varianter är en bärare inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare ska inte kombineras eftersom valpar då kan få två sjukdomsanlag. Kontrollera exakt sjukdom, variant, laboratorium och resultat för båda föräldrarna. Formuleringen ”DNA-testad” utan dokument säger för lite.

Renal dysplasi, tidigare kallad PNP, finns också i rasens hälsohistoria. RAS anger uttryckligen att det tidigare RD-DNA-testet inte är tillförlitligt och inte bör användas. Ett sådant resultat ska alltså inte presenteras som ett friskintyg. Fråga i stället om diagnostiserad njursjukdom hos föräldrar, syskon, tidigare avkommor och äldre släktingar.

En stor brittisk studie publicerad 2024 uppskattade medianlivslängden för tibetansk terrier till 13,8 år i den studerade gruppen. Resultatet beskriver brittiska hundar och är varken en prognos för en svensk valp eller en garanti för den enskilda hunden.

## Historia och ursprung

Tibetansk terrier kommer från Tibet, medan Storbritannien ansvarar för rasstandarden. Trots namnet är den inte en terrier. FCI beskriver en hund med bakgrund som herdehund och varnande vakthund för handelsresande, men klassificerar dagens ras som sällskapshund i grupp 9.

Den moderna europeiska historien är bättre dokumenterad än många berättelser om heliga lyckobringare. Den brittiska läkaren Agnes Greig mötte rasen i Indien 1922 och förde hundar till England under 1920-talet. Tibetansk terrier och lhasa apso registrerades länge tillsammans under namnet Lhasa Terrier, tills den brittiska kennelklubben skilde dem åt 1934.

År 1958 importerades två hundar från England till Sverige av Carin Slättne. Tibetanska Terriersällskapet grundades 1972. Där är historiken tydlig. Berättelser om att hundarna aldrig såldes, alltid gavs som lyckogåvor eller utförde särskilda räddningsuppgifter hör däremot till traditionen och är inte lika väl belagda.

## Att leva med rasen

Tibetansk terrier kan fungera i både lägenhet och hus om den får aktivitet, lugn och regelbunden pälsvård. Bostadens storlek avgör mindre än möjligheten att hantera trånga möten, ljud i trapphus, blöt päls och en hund som gärna uppmärksammar förändringar. Träna en viloplats och belöna hunden när den hör ljud utanför utan att fortsätta skälla.

Med barn krävs aktiv vuxennärvaro. Barn ska inte störa hunden när den äter, sover eller går undan, och päls eller svans får aldrig bli handtag i lek. En hund som vill lämna situationen ska ha en skyddad plats bakom grind eller i ett annat rum.

Samlevnad med andra hundar, katter och mindre djur bedöms individuellt. Introducera hundar lugnt, gärna på neutral plats. Ge katten egna höga platser och hundfria zoner och förhindra jakt från början. Tidig vana kan hjälpa, men ersätter inte tillsyn eller en bedömning av den enskilda hundens beteende.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan äta, vila och återgå till lugn. Ihållande skall, vandring, förstörande eller att hunden inte tar mat visar att steget är för svårt; det är inte ett bevis på trots.

En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas om pälsarbetet, vardagsträningen och kontrollen av hälsodokument känns rimliga. Träffa vuxna släktingar, kontrollera HD-resultat och kullindex, läs ögonutlåtanden och be om DNA-resultat för varje namngiven variant. Välj uppfödare efter öppenhet om hela familjen – inte efter färg, frisyr eller en allmän försäkran om att linjen är frisk.

Tibetansk terrier

Verein für Deutsche Spitze (Germany)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Medelstor, robust tibetansk ras med lång skyddande päls och snölika tassar, som en gång var munkarnas följeslagare. Lugn och mild inomhus, livlig och atletisk utomhus. En klok och självständig problemlösare som behöver vänlig, konsekvent träning, regelbunden pälsvård och nära gemenskap med familjen.

Solstickans

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

Vi har en familjär uppfödning där vi planerar att ta någon enstaka kull på vår fantastiskt fina tik Stella. Vi lägger stor vikt vid det mentala, vi vill föda upp hundar som blir älskade och uppskattade familjemedlemmar. Vår tik är vacker och sund utan defekter, exteriöra eller veterinära avvikelse

Maxime Boulet

Ranch Siikavaara

## Snabbfakta

Cockerpoo är en korsning mellan cocker spaniel och pudel, inte en enhetlig ras med en gemensam rasstandard. Det gör att storlek, päls, aktivitetsnivå och temperament kan skilja sig tydligt mellan individer. Den viktigaste informationen om en valp finns därför hos de faktiska föräldrarna och deras nära släktingar, inte i en allmän beskrivning av Cockerpoo.

- **Bakgrund:** cocker spaniel korsad med pudel
- **Variation:** cockerlinje och pudelvariant påverkar bland annat storlek, päls och arbetssätt
- **Vanliga generationsnamn:** F1 betyder cocker spaniel korsad med pudel; bokstaven b i exempelvis F1b visar att en senare generation har korsats tillbaka mot en av föräldratyperna
- **Viktigt att veta:** generationsnamnet beskriver släktskapet men garanterar inte en viss päls, storlek, personlighet eller hälsa
- **Kräver av ägaren:** tid för träning, daglig aktivitet och regelbunden pälsvård samt vilja att bedöma den enskilda hunden i stället för att lita på korsningens rykte

Fråga alltid vilken typ av cocker spaniel och vilken storleksvariant av pudel som finns bakom valpen. En engelsk cocker från jaktinriktade linjer kan ha andra egenskaper än en utställningsinriktad cocker, och skillnaden mellan toy-, dvärg-, mellan- och storpudel har stor praktisk betydelse.

## Utseende och päls

Det går inte att förutse en vuxen Cockerpoos storlek och päls med ett gemensamt måttintervall. Pudeln finns i fyra storleksvarianter, och cockerlinje samt ärftlig variation påverkar resultatet. Be uppfödaren ange vilken cocker och pudelvariant som använts, föräldrarnas mankhöjd och vikt samt hur vuxna hel- eller halvsyskon har utvecklats. Det ger ett bättre beslutsunderlag än generella mått för hela korsningen.

Pälsen kan bli relativt rak, vågig eller lockig. Den kan fälla lite, tydligt eller någonstans däremellan, även inom samma kull. Pudelkorsningar kan fälla mindre än många andra hundar, men den lockiga pälsen blir lättare tovig, särskilt när den är våt. Låg fällning minskar alltså inte behovet av skötsel.

Kontrollera pälsen med både borste och kam ända ned till huden. Om kammen fastnar finns det kvar tovor även om ytan ser välborstad ut. Hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas avgörs av den faktiska pälsens längd, täthet och vardag, inte av ett fast intervall för alla Cockerpoo. Vänj valpen tidigt och lugnt vid tassar, öron, ansikte, hårfön och klippmaskin.

Cockerpoo är inte allergifri. Hundallergener finns bland annat i saliv och hudmaterial, och mängden varierar mellan individer – även mellan kullsyskon. Låg fällning, lockig päls eller beteckningen F1b är därför ingen garanti för att en allergisk person kan leva med hunden. Den som har allergiska besvär bör ta råd från vården före ett hundköp och utgå från att reaktionen kan skilja sig mellan enskilda hundar.

## Temperament och personlighet

Cockerpoo kan förena cocker spanielns livlighet och samarbetsvilja med pudelns aktivitet och lättlärdhet, men blandningen ger inte ett förutbestämt temperament. Socialitet, jaktintresse, ljudkänslighet, förmåga att komma till ro och reaktioner på hantering kan variera. Miljö, tidiga erfarenheter och träning spelar också stor roll.

Var försiktig med löften om att varje Cockerpoo är en enkel förstagångshund eller en självklar barnhund. En brittisk enkätstudie med uppgifter om 9 402 hundar fann flera beteendeskillnader mellan vanliga pudelkorsningar och deras föräldraraser. Den ger inte stöd för att korsningarna generellt kräver mindre träning. Resultaten gäller grupper och kan inte förutsäga en enskild valp, men de visar varför säljande beskrivningar inte bör ersätta en riktig beteendebedömning.

Träffa helst båda föräldrarna, eller åtminstone modern och andra vuxna nära släktingar. Titta efter hur de återhämtar sig efter ett oväntat ljud, tar kontakt utan att tränga sig på, hanterar frustration och kan vila efter aktivitet. Fråga konkret om skällande, resursförsvar, jaktintresse, ensamhet, bilåkning och pälsvård. Svar som beskriver faktiska situationer är mer användbara än ord som ”snäll” eller ”familjevänlig”.

## Träning och motion

Cockerpoo behöver daglig rörelse, mental aktivitet och återhämtning, men det finns ingen minutregel som passar alla. Den omtalade femminutersregeln för valpmotion saknar vetenskapligt stöd och bör inte användas som ett strikt schema. Ålder, kroppsstorlek, hälsa, kondition och hur hunden återhämtar sig bör styra mängden. En valp behöver korta, varierade aktiviteter och gott om vila; en vuxen individ kan ofta uppskatta promenader, nosarbete, apportering, problemlösning och annan träning tillsammans med sin ägare.

Öka belastningen stegvis och bedöm helheten. Tecken som stelhet, ovilja att röra sig, långvarig uppvarvning eller ovanlig trötthet efter aktivitet är skäl att sänka kraven och vid behov kontakta veterinär. En hund som fortfarande söker mer aktivitet kan i stället behöva hjälp att komma till ro, bättre sömn eller lugn nosaktivering – inte automatiskt en längre och snabbare promenad.

Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt trots dofter och rörelse i omgivningen
- följsamhet i koppel och ett tryggt stopp- eller släppkommando
- lugn hantering av öron, tassar, mun och hela pälsen
- att kunna växla mellan aktivitet och vila
- gradvis ensamhetsträning i mycket små steg
- trygg bilåkning och neutrala möten med människor och hundar

Använd belöningsbaserad träning och gör svårighetsgraden hanterbar. Cockerbakgrunden kan bidra till intresse för dofter, fåglar och rörelse, medan pudelbakgrunden ofta förknippas med snabb inlärning. Se detta som möjliga utgångspunkter, inte som garantier. Inkallningen behöver fungera med gradvis ökande störningar innan hunden får större frihet.

## Hälsa

Cockerpoo är inte automatiskt friskare än sina föräldraraser. En annan studie med ägarnas uppgifter jämförde tre vanliga pudelkorsningar med respektive föräldraraser. I 86,6 procent av jämförelserna sågs ingen statistiskt säkerställd skillnad. Resultatet stödjer varken att korsningen generellt är friskare eller att den generellt är sjukare. Uppgifterna samlades in vid ett tillfälle och gäller grupper, så de kan inte användas som prognos för en viss valp.

Det praktiska skyddet är att kontrollera båda föräldrarna utifrån deras egna raser och varianter. Be om registreringsnummer eller annan verifierbar identitet, testnamn, undersökningsdatum och själva resultatet. ”Veterinärbesiktigad” eller ”DNA-testad” räcker inte om det inte framgår vad som faktiskt har undersökts.

### Kontrollera cockerföräldern

Svenska Cocker Spanielklubbens valphänvisning använder bland annat dokumenterade höftledsresultat, aktuell ögonundersökning och resultat för familjär nefropati, FN. Det är kriterier för klubbens hänvisning av renrasiga cocker-kullar, inte ett formellt regelpaket för alla Cockerpoo-kullar. De ger ändå relevanta kontrollpunkter för cockerföräldern. Fråga också om prcd-PRA, men kom ihåg att ett prcd-PRA-test bara gäller den specifika formen av PRA och inte utesluter alla näthinnesjukdomar.

### Kontrollera pudelföräldern

Be först om den exakta pudelvarianten. För toy-, dvärg- och mellanpudel finns ett hälsoprogram för prcd-PRA med registrerade resultat, medan storpudel har ett annat avelsfokus där höftledsresultat är centrala. Svenska Pudelklubben rekommenderar dessutom patellaundersökning inför avel för toy- och dvärgpudel. Kontrollera vad som gäller för just förälderns variant och nöj dig inte med att uppfödaren bara säger ”pudeln är testad”.

DNA-resultat behöver också tolkas i kombination. Vid en autosomalt recessiv sjukdom kan en frisk bärare användas utan att valparna blir sjuka om den andra föräldern är genetiskt fri för samma anlag, men testresultaten för båda föräldrarna måste kunna verifieras. Be en veterinär eller relevant rasklubb förklara resultat som är oklara.

## Historia och ursprung

Cockerpoo har sitt ursprung i två raser med dokumenterad arbetshistoria. Cocker spaniel utvecklades i Storbritannien som en stötande och apporterande fågelhund; rasnamnet förknippas med jakt på morkulla. Pudeln har en äldre europeisk bakgrund som vattenapporterande hund. Båda används i dag även som sällskaps- och aktivitetshundar.

Den moderna korsningen har blivit populär som sällskapshund, men det finns ingen gemensam standard som gör storlek, päls och egenskaper enhetliga. Uppgifter om ett exakt första årtionde eller ett enda ursprungligt avelsmål är svagt dokumenterade och bör inte användas för att förutsäga dagens hundar. För den enskilda valpen är föräldrarnas identitet, användningslinjer, hälsa och beteende betydligt viktigare än en förenklad ursprungsberättelse.

## Att leva med rasen

Cockerpoo kan fungera i många typer av hem när individens behov matchar vardagen. Lägenhet är inte i sig ett hinder, men hunden behöver fungerande rastning, aktivitet, vila och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Skällande eller oro löses inte av bostadens storlek; identifiera i stället utlösande situationer och träna på en nivå där hunden fortfarande kan vara lugn.

Ensamhet behöver läras in gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och öka bara när den förblir avslappnad. Om hunden skäller, ylar, förstör saker, försöker ta sig ut eller inte kan äta när den lämnas bör träningen backas och orsaken bedömas. Uttalad oro kräver hjälp av veterinär och kvalificerad beteenderådgivare.

Med barn ska en vuxen alltid ansvara för samspelet. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den sover, äter eller försöker gå undan. Samlevnad med katt eller andra hundar beror på individerna. Introducera stegvis, använd avstånd och fysisk avgränsning och hindra jakt innan djuren får mer frihet tillsammans.

Inför ett valpköp bör du kunna svara på följande:

- Vilken cockerlinje och pudelvariant har använts, och hur stora är föräldrarna?
- Vilka registrerade hälsoresultat finns för varje förälder, med datum och identitet?
- Hur beter sig föräldrarna och vuxna släktingar vid vila, hantering, ljud, främmande hundar och ensamhet?
- Hur ser pälsen ut hos vuxna släktingar, och vilken skötsel kräver den i praktiken?
- Hur har valparna vuxit upp och vant sig vid människor, vardagsljud, underlag, hantering och korta stunder av avskildhet?

En seriös bedömning utgår från dokument och observerbara egenskaper. Välj inte en Cockerpoo enbart för att den beskrivs som allergivänlig, lätt eller perfekt för familjen.

Cockerpoo

The British Cockapoo Society

PDSA (UK)

Cockerpoo är en liten till medelstor sällskapshund, en korsning mellan Cocker Spaniel och Pudel. Den är vänlig, människoorienterad och livlig, och passar aktiva familjer och förstagångsägare. Många fäller måttligt, men behöver regelbunden pälsvård, daglig träning och minst en timmes fysisk och mental aktivering.

## Snabbfakta

Cavapoo är en korsning med cavalier king charles spaniel och pudel som grundraser, inte en egen hundras med gemensam standard inom Svenska Kennelklubben eller FCI. Namnet används både om första generationen och senare kombinationer, så två kullar kan ge tydligt olika hundar.

- **Storlek:** Det finns inga officiella Cavapoo-mått. Fråga vilken pudelvariant som ingår och jämför båda föräldrarnas faktiska storlek.
- **Päls:** Pälsen kan bli mer silkig och vågig eller mer tät och lockig. Fällning och benägenhet att tova varierar även inom samma kull.
- **Temperament:** Föräldrarasernas beskrivningar visar möjliga drag, inte ett löfte om att varje valp får ”det bästa av båda”.
- **Hälsa:** En korsning är inte automatiskt friskare. Hälsoundersökningar behöver bedömas separat för Cavalier- och pudellinjen.
- **Generation:** F1, F1b och liknande beteckningar beskriver släktskapet. De garanterar inte viss storlek, päls eller personlighet.

Den mest användbara frågan före köp är därför inte bara ”är det en Cavapoo?” utan ”vilka är föräldrarna, vilken pudelvariant ingår och vilka kontrollerade resultat finns för just dessa hundar?”

## Utseende och päls

En Cavapoos vuxna storlek och utseende kan inte läsas av från korsningsnamnet. Cavalier king charles spaniel är vanligen omkring 30–35 cm hög. Pudeln finns däremot i fyra standardiserade storlekar: toy, dvärg, mellan och stor. Föräldrarasernas mått är bakgrundsinformation, inte ett Cavapoo-intervall. Den bästa praktiska vägledningen är de vuxna föräldrarnas mått, kroppsbyggnad och vikt samt hur äldre avkommor från samma föräldrar har utvecklats.

Pälsen kan kombinera Cavalierns långa, silkiga hår med pudelns krusigare, växande päls på många sätt. En hund kan få vågig päls som fäller en del, tätare lockar som håller kvar lösa hår eller något däremellan. Skötselplanen bör därför följa den enskilda pälsen i stället för ett fast schema.

Kontrollera om en kam kan föras ända ned till huden, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. En mer pudellik päls behöver klippas, medan en mer Cavalierlik päls fortfarande behöver genomkamning och kontroll kring öron och tassar. Be uppfödaren visa hur de vuxna hundarnas päls sköts.

Cavapoo är inte allergifri. Hundallergen finns främst i hud och saliv, och Svenska Kennelklubben betonar att nivåerna varierar mellan individer – även inom samma kull. Att en hund fäller lite innebär därför inte att en allergisk person kommer att tåla den. Den som har allergi behöver bedöma sin egen situation medicinskt och kan inte använda korsningsnamnet eller pälsformen som garanti.

## Temperament och personlighet

Cavapoo kan bli en social, aktiv och samarbetsvillig sällskapshund, men personligheten är mindre förutsägbar än marknadsföringen ofta antyder. Cavaliern beskrivs som vänlig, glad och tillgiven, medan pudeln ska vara alert, aktiv och snabbtänkt. En korsningsvalp kan ligga nära något av dessa ideal, kombinera dragen på andra sätt eller visa egenskaper som kräver mer träning än väntat.

En brittisk enkätstudie publicerad 2026 omfattade 9 402 hundar och jämförde Cavapoo med föräldraraserna i 24 beteendeanalyser. Cavapoo skilde sig i hälften av jämförelserna och hade högre nivåer av oönskade beteenden i 11, bland annat inom rädsla, uppvarvning och ensamhetsrelaterade problem. Ägarrapporterade gruppresultat avgör inte hur en enskild hund blir, men visar att ”lättlärd familjehund” inte är en medfödd garanti.

Träffa valpens mamma och observera om hon kan vara nyfiken, återhämta sig efter något oväntat och koppla av i vardagsmiljön. Be om motsvarande konkret information om pappan och nära släktingar. Formuleringar som ”snäll”, ”mysig” eller ”typisk Cavapoo” säger mindre än exempel på hur hundarna fungerar vid främmande människor, hantering, hundmöten, ljud och kortare separationer.

Med barn behövs alltid en närvarande vuxen och en fredad viloplats för hunden. En liten hund kan skadas av att lyftas eller hanteras oförsiktigt, samtidigt som barn inte kan förväntas läsa hundens tidiga signaler. Samvaro med hundar eller katter beror på individernas tidigare erfarenheter och introduktionen; korsningen i sig är ingen garanti för att de fungerar ihop.

## Träning och motion

Cavapoo behöver daglig fysisk aktivitet, mental sysselsättning och träning i att komma till ro, men ett visst antal promenadminuter passar inte alla. Ålder, kroppsbyggnad, hälsa, underlag och återhämtning ska styra. En vuxen individ kan uppskatta promenader, nosarbete och lekfull problemlösning, medan en valp behöver kortare upplevelser, mycket sömn och gradvis uppbyggd belastning.

Träningen bör vara belöningsbaserad, tydlig och anpassad till hundens förmåga. Prioritera sådant som gör vardagen säker: kontakt, inkallning, följsamhet i koppel, lugn vid dörr och besök, frivillig hantering samt förmåga att pausa efter aktivitet. Korta lyckade repetitioner är mer värdefulla än att pressa vidare när hunden är trött, rädd eller för uppvarvad.

Ensamhet ska tränas som en egen färdighet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och tiden bör ökas först när hunden är trygg och kan slappna av. Börja med mycket korta, odramatiska avstånd i hemmet och gå tillbaka ett steg om hunden börjar vakta dörren, vandra, skälla ihållande eller får svårt att ta det lugnt. Planera vardagen så att valpen inte behöver klara längre frånvaro innan träningen fungerar.

Om hunden återkommande blir starkt rädd, har svårt att varva ned eller får panik när den lämnas bör problemet bedömas tidigt av veterinär och kompetent beteenderådgivare. Hårdare korrigeringar löser inte känslan bakom beteendet.

## Hälsa

En Cavapoo ska inte antas få bättre hälsa enbart genom korsningen. En stor brittisk studie från 2024 fann ingen statistisk skillnad i merparten av jämförelserna mellan tre populära pudelkorsningar och deras föräldraraser. Ett bättre köpunderlag kommer från identifierade avelsdjur, rätt undersökningar för varje linje och insyn i äldre nära släktingar.

**För Cavalierlinjen är hjärtat den första kontrollpunkten.** Cavalier king charles spaniel har ett hälsoprogram mot tidigt blåsljud kopplat till myxomatös mitralisklaffsjukdom, MMVD. För att renrasig Cavalieravkomma ska registreras krävs officiellt intyg om hjärta utan anmärkning; intyget får vara högst 12 månader gammalt vid parning och officiell undersökning görs tidigast vid tre års ålder. Regeln gäller inte en Cavapoo-kull, men är ett relevant riktmärke. Om en renrasig Cavalier ingår direkt, be att få se identitet, ålder vid undersökningen, datum och officiellt resultat. I senare generationer ska uppfödaren kunna visa vilka Cavalierer som finns längre bak och deras resultat. Fråga när äldre släktingar först fick blåsljud; ett ungt resultat ger inte samma information som dokumenterad hjärthälsa högre upp i åldrarna.

Cavalierlinjen motiverar också frågor om chiari-missbildning och syringomyeli, CM/SM. Tillståndet finns i rasen men kan ge allt från inga tydliga tecken till smärta och neurologiska symtom; den svenska förekomsten är inte säkert fastställd. Fråga efter kända symtom, diagnoser och eventuella MR-resultat hos nära släktingar. Cavaliersällskapet rekommenderar även ögonlysning före avel och patellaundersökning från ett års ålder. Ett DNA-paket ersätter inte dessa undersökningar.

**För pudellinjen avgör storleksvarianten vilka resultat som är mest relevanta.** Toy-, dvärg- och mellanpudel omfattas av SKK:s hälsoprogram för prcd-PRA, en ärftlig näthinnesjukdom. För registrerad pudelavel ska föräldradjuret vara DNA-testat vid godkänt laboratorium eller dokumenterat hereditärt fritt före parning. Testet säger bara något om prcd-PRA, inte om alla former av PRA eller andra ögonsjukdomar. För toy- och dvärgpudel är patellastatus en viktig klubbrekommendation. För mellan- och storpudel blir höftledsresultat relevant, med formellt HD-program för storpudel. Om pudeln ligger längre bak i släktleden ska även de hundarna och resultaten kunna identifieras.

Be om själva resultaten, inte bara beskedet ”hälsotestad”. Kontrollera hundens namn eller registreringsnummer, undersökningstyp, datum, ålder och resultat samt vilken pudelvariant som faktiskt ingår. Friska föräldrar kan aldrig garantera en frisk valp, men verifierbara uppgifter ger ett betydligt bättre beslutsunderlag än en lista över tester utan identitet och datum.

## Historia och ursprung

Cavapoo har ingen gemensam dokumenterad rasutveckling jämförbar med en erkänd hundras. Namnet beskriver en modern korsning med Cavalier king charles spaniel och pudel som grund, men utan gemensam stambok finns ingen enda standard, grundare eller säkert startår för alla hundar under namnet.

Föräldraraserna har däremot väldokumenterad historia. Små spanielhundar har avbildats i Europa i århundraden, och Cavalier king charles spaniel erkändes som en egen ras av den engelska kennelklubben 1945. Pudeln är en gammal europeisk ras; de större hundarna användes historiskt som vattenapportörer, medan mindre varianter utvecklades för sällskap och andra uppgifter.

Beteckningar som F1 och F1b är därför bäst lästa som en beskrivning av den enskilda kullens släktskap, inte som steg i en gemensam Cavapoo-standard. Be uppfödaren rita upp kombinationen om den inte är självklar och kontrollera vilka grundraser och individer som faktiskt finns bakom valpen.

## Att leva med rasen

Cavapoo passar bäst hos den som accepterar variation och vill bedöma individen, inte hos den som behöver garantier om storlek, allergi, temperament eller enkel pälsvård. Vardagen behöver rymma pälsarbete, belöningsbaserad träning, gradvis ensamhetsträning och aktivitet som kan justeras efter hundens ålder och sätt att fungera.

Lägenhet kan fungera om hunden kan koppla av, får sina behov tillgodosedda och inte lämnas längre än den klarar. Liten kropp betyder inte automatiskt låg aktivitetsnivå eller tyst inomhusliv. För en förstagångsägare är tillgång till seriös valpkurs, pälsvårdshjälp och en plan för arbetsdagar viktigare än etiketten ”nybörjarvänlig”.

Innan du bestämmer dig, be om:

- båda föräldradjurens fullständiga identitet och den exakta pudelvarianten;
- en begriplig redovisning av F1, F1b eller annan kombination;
- officiellt hjärtresultat och relevant familjehistorik i Cavalierlinjen;
- variantanpassade ögon-, patella-, prcd-PRA- eller HD-resultat i pudellinjen;
- uppgifter om CM/SM, ögon och knän i Cavalierlinjen;
- möjlighet att se valpen med mamman och bedöma hennes vardagsbeteende;
- en realistisk beskrivning av vuxen päls, skötsel och hur tidigare avkommor har utvecklats.

Avstå om identiteter och resultat inte kan visas, om uppfödaren lovar allergifrihet eller ett bestämt temperament, eller om valpen och de vuxna hundarna visar tydlig rädsla, hälta, besvärad andning eller irriterade ögon. En bra Cavapoo-match bygger på öppna uppgifter och rätt vardag för den faktiska hunden – inte på att korsningsnamnet får ersätta kontrollen.

Cavapoo

PDSA - People's Dispensary for Sick Animals (UK)

Cavapoo är en liten, tillgiven blandning mellan Cavalier och Pudel (cirka 6–11 kg) med en mjuk, ofta låg-fällande päls som kräver frekvent borstning och regelbunden pälsvård. Den är vänlig, lekfull och lättlärd, passar i många olika typer av hem men ogillar att vara ensam länge och behöver dagliga promenader och sällskap.

## Snabbfakta

Cocker spaniel är en brittisk stötande och apporterande fågelhund som också passar som aktiv sällskapshund. Rasen brukar vara glad, social och samarbetsvillig, men jaktlust, aktivitetsnivå och förmåga att koppla av varierar mellan individer och avelsinriktningar. Det viktigaste valet är därför inte bara rasen, utan även vilken uppfödare och linje som passar din vardag.

- **Storlek:** hanar är vanligen omkring 39–41 cm i mankhöjd och tikar 38–39 cm. Vikten ligger ofta runt 13–15 kg.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, träning och tid att varva ner varje dag.
- **Pälsvård:** pälsen behöver kammas och borstas igenom ordentligt varje vecka. Trimning ungefär varannan månad är en användbar riktlinje, men behovet beror på pälsen, vardagen och hur den hålls.
- **Förväntad livslängd:** cirka 11–15 år är ett brett riktmärke, inte en garanti för den enskilda hunden.
- **Passar bäst hos:** en ägare som vill göra saker tillsammans med hunden och som har tid för både träning och regelbunden pälsvård.

Det finns hundar som främst avlas för jakt och hundar som främst avlas med rasstandard och andra egenskaper i fokus. Skillnaden kan märkas i arbetssätt, kropp och päls, men typen avgör inte ensam hur en hund blir. Berätta för uppfödaren hur du lever, fråga vad föräldrarna används till och träffa gärna vuxna släktingar innan du väljer valp.

## Utseende och päls

Cocker spaniel är en kompakt, robust och välbalanserad hund med långa, lågt ansatta öron och ett vaket uttryck. Pälsen ska vara slät och silkesaktig, med längre behåring på bland annat öron, bröst, buk och ben. Rasen finns i många godkända färger, både enfärgat och i olika flerfärgade eller skimlade kombinationer.

Mankhöjden är ungefär 39–41 cm för hanar och 38–39 cm för tikar. En vuxen hund väger ofta omkring 13–15 kg. Måtten beskriver rasens normalbild, men berättar inte om en valps framtida aktivitetsnivå eller om en viss individ passar ditt hem.

Pälsvården är en verklig del av vardagen. Kamma ända ner till huden minst en gång i veckan och var särskilt noggrann där tovor lätt bildas, exempelvis bakom öronen, i armhålorna och i behåringen på ben och tassar. Regelbundna bad och noggrann torkning kan göra pälsen lättare att hålla i ordning. Många behöver hjälp av en kunnig trimmare ungefär varannan månad; en hund med riklig utställningspäls kan kräva mer arbete, medan en kortare eller mer praktiskt hållen päls kan skötas annorlunda.

Kontrollera samtidigt öron, hud, klor och tassar. Dålig lukt, rodnad, sekret, klåda eller återkommande huvudskakningar är tecken att reagera på, inte något som ska döljas med en fast rengöringsrutin. Be uppfödaren eller en erfaren trimmare visa hur pälsen runt tassar och öron hålls välskött utan att irritera huden eller hörselgången.

## Temperament och personlighet

En cocker spaniel ska vara vänlig, tillgiven, livlig och nyfiken, och många uppskattar nära samarbete med sin människa. Det gör rasen rolig att träna och lätt att engagera i gemensamma aktiviteter. Samtidigt kan den vara självständig när en doft eller rörelse blir mer intressant än föraren. Vänlighet i rasbeskrivningen är därför en önskad egenskap, inte ett löfte om att varje hund automatiskt fungerar i alla miljöer.

Skillnaden mellan jaktavlad och mer utställningsinriktad cocker är viktig men ska inte överdrivas. Jaktavlade hundar föds upp med tydligt fokus på arbete i fält. Hundar som främst avlas mot rasstandarden kan ändå ha tydliga jaktliga egenskaper och stort aktivitetsbehov. Om du vill jaga bör du välja dokumenterade arbetande linjer. Om du främst söker sällskap bör du ändå räkna med en aktiv hund och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i en vanlig vardag.

BPH-resultat kan ge mer information om hundars reaktioner på exempelvis människor, lek, överraskningar och underlag. BPH är en beskrivning av beteenden i en bestämd situation, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd, och det fångar inte alla egenskaper som behövs i jakt. Se resultatet som en del av helheten tillsammans med uppfödarens mål, föräldrarnas vardagsbeteende och eventuella jakt- eller arbetsmeriter.

## Träning och motion

Cocker spaniel behöver daglig fysisk aktivitet och mental träning, men ett fast antal minuter passar inte alla hundar. Ålder, hälsa, avelsinriktning, intensitet och möjlighet till återhämtning påverkar behovet. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, nos- och sökarbete, apportering eller annan samarbetsövning samt träning i att vila när inget händer.

Rasens bakgrund gör aktiviteter där hunden får söka, hitta och samarbeta särskilt naturliga. Viltspår, spanielarbete, apportering, nosework, lydnad och agility är exempel, men vardagsövningar fungerar också: leta föremål, följa ett kort spår eller bära in en leksak på signal. En jaktavlad cocker kan behöva mer målmedvetet arbete än en vanlig promenad ger. Mycket fart utan planerad återhämtning skapar däremot inte automatiskt en lugn hund.

Börja tidigt med inkallning, följsamhet och impulskontroll. Träna först där störningen är liten och höj svårigheten stegvis; säkra hunden med lina där jaktintresset kan ta över. Belöningsbaserad, tydlig och kort träning brukar passa en snabb och engagerad cocker bättre än hårda korrigeringar eller långa repetitiva pass. Lägg också tid på hantering av öron, tassar och päls, så att den återkommande skötseln blir trygg för både hund och människa.

## Hälsa

En cocker spaniel kan leva ett långt och aktivt liv, men hälsa ska bedömas genom verifierbara resultat – inte genom att en uppfödare bara säger att linjen är frisk. För svenskregistrerade valpar måste föräldrarna ha känd HD-status för att kullen ska kunna registreras i SKK. Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera deras resultat i SKK Avelsdata eller Hunddata.

Cocker Spanielklubbens nuvarande regler för valphänvisning ger valpköparen en konkret svensk checklista, men reglerna är frivilliga. Där ska resultaten vara kända före parning. Föräldrarna ska ha HD-resultat A, B eller C; om en hund har C rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga HD-index vid parningen är över 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parningen, och minst en av föräldrarna ska vara DNA-testad fri eller hereditärt fri från familjär nefropati, FN. Det här är rasklubbens villkor för hänvisning, inte en garanti för att valpen aldrig blir sjuk.

Fråga inte bara om ”alla tester är gjorda”. Be att få se exakt resultat, datum och identitet för båda föräldrarna. FN och renal dysplasi, RD, är olika njursjukdomar; ett DNA-resultat för FN utesluter därför inte alla njurproblem. Ett DNA-test för prcd-PRA visar status för en särskild ärftlig variant, medan en ögonundersökning kan upptäcka kliniska förändringar och andra ögondiagnoser. Testerna kompletterar varandra men svarar inte på samma fråga.

Långa öron och riklig behåring gör öronkontroll till en praktisk rutin. Håll öronen torra efter bad och simning och sök veterinär vid smärta, lukt, rodnad, sekret eller återkommande klåda. Undvik att behandla en hund på egen hand enbart för att rasen ofta förknippas med öronbesvär.

## Historia och ursprung

Cocker spaniel kommer från Storbritannien och utvecklades för att stöta och apportera fågel i nära samarbete med jägaren. Rasen erkändes som skild från field spaniel och springer spaniel kort efter att den engelska kennelklubben bildades 1873. Det äldre namnet ”cocking spaniel” knyts till arbetet med morkulla, som heter *woodcock* på engelska.

Med tiden har olika avelsinriktningar blivit tydligare. Jaktavlade hundar har selekterats för egenskaper som sök, fart, arbetsvilja och följsamhet i fält, medan annan avel i högre grad utgår från rasstandarden. Båda tillhör samma ras, men skillnaden förklarar varför två cocker spaniels kan kräva ganska olika vardag. Den engelska cocker spanieln ska inte heller blandas ihop med amerikansk cocker spaniel, som är en egen ras.

## Att leva med rasen

Cocker spaniel kan fungera i både barnfamilj, lägenhet och hem med andra djur, men inget av detta följer automatiskt av rasnamnet. Det avgörande är individens egenskaper, tidig träning, vardagens rutiner och hur de vuxna tar ansvar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara med. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, drar sig undan eller visar att den vill vara ifred. Hunden behöver en trygg viloplats som barnen respekterar. Träffa föräldradjuren om möjligt och fråga uppfödaren hur de fungerar med hantering, ljud, besökare och barn i stället för att nöja dig med etiketten ”familjehund”.

Rasen kan ofta leva med andra hundar, men en katt eller ett mindre djur kan utlösa jaktintresse. Vid en introduktion ska djuren först kunna vänja sig vid varandras doft och sedan mötas under kontroll, med avstånd, barriär eller koppel. Katten behöver alltid en säker flyktväg, och hunden får inte öva på att jaga. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

En lägenhet är inte i sig ett problem om hunden får tillräcklig aktivitet utomhus och kan koppla av inne. I ett lyhört hus behöver du dessutom förebygga vakt- och förväntansskall genom lugna rutiner och träning vid ljud i trapphuset. En trädgård ersätter inte promenader, nosarbete eller gemensam träning.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam från början; starta med mycket korta stunder när den är trygg och öka bara om den förblir lugn. Det finns ingen särskild tidsgräns som alla cocker spaniels klarar. Planera hundvakt eller annan lösning om vardagen regelbundet kräver mer ensamhet än just din hund hanterar väl.

Inför köp bör du därför kontrollera tre saker: vad uppfödaren faktiskt prioriterar i aveln, hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar och vilka registrerade hälsoresultat som finns. När linje, aktivitetsbehov och pälsvård passar hushållet får du bäst förutsättningar för det rasen är avlad för – en glad hund som vill arbeta nära sin människa.

Cocker spaniel

Svenska Spaniel och Retrieverklubben - SSRK (Sweden)

Dansk Spaniel Klub (Denmark)

American Kennel Club (Provides UK information)

Fédération Cynologique Internationale (FCI), Belgium

Glad, medelstor fågelhund med kraftig kropp, mjukt uttryck och långa, silkeslena öron. Avlad för jakt på morkulla trivs den med att nosa, spåra och vara med i familjens alla aktiviteter. Känslig och människoorienterad, den behöver daglig motion, mental stimulans och regelbunden pälsvård för att hålla sig frisk och nöjd.

Tasspatrullens Kennel

Cockerpoolyckan

Most Wanted’s JackRussellTerrier.

## Snabbfakta

Dalmatinern är en medelstor, atletisk och social hund som passar bäst hos den som vill dela en aktiv vardag med sin hund. Den kan vara en trevlig familjehund, men det är ingen ras man bör välja enbart för utseendet. En dalmatiner behöver genomtänkt motion, träning, återhämtning och mycket kontakt med sina människor.

- **Ursprung och rasgrupp:** Kroatien; FCI-grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Storlek:** Rasstandarden anger 56–62 cm för hanar och 54–60 cm för tikar. Som ett grovt riktmärke anger Svenska Kennelklubben cirka 27–32 kg för hanar och 24–29 kg för tikar.
- **Päls:** Kort, hård och tät, med svart eller leverbrun teckning på vit botten.
- **Aktivitetsnivå:** Uthållig och rörelseglad. Den behöver röra på sig, få använda nosen och tänka samt få hjälp att komma till ro.
- **Viktigt inför köp:** Be att få se valpens BAER-resultat för båda öronen, föräldrarnas hörselresultat och tydlig information om hundarnas HUA- eller LUA-status. Fråga också efter HD-, ED- och BPH-resultat när sådana finns.

Dalmatinern kan fungera för en engagerad förstagångsägare som är beredd att lära sig rasens särskilda hälsofrågor och arbeta konsekvent med vardagen. Den är ett sämre val för den som söker en hund som nöjer sig med korta promenader, ofta ska lämnas ensam eller förväntas bli pålitligt lös utan systematisk träning.

## Utseende och päls

Dalmatinern ska vara stark och välbalanserad utan att se tung ut. Kroppen är något längre än hög, med ungefär proportionen 10:9 mellan kroppslängd och mankhöjd. Den korta, glänsande pälsen ligger tätt mot kroppen och framhäver den atletiska formen.

Grundfärgen är rent vit. Prickarna ska vara svarta eller leverbruna, tydligt avgränsade och jämnt fördelade. De är normalt omkring två till tre centimeter på kroppen och mindre på huvud och ben. Valpar föds vita; prickarna blir synliga efter hand.

Pälsen behöver ingen avancerad klippning. Borsta efter behov för att fånga upp lösa hår och kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Bada när hunden är smutsig snarare än efter ett fast schema. Kort päls betyder inte automatiskt lite hår i hemmet: hur tydligt fällningen märks varierar mellan individer, årstider och hushåll.

Den korta pälsen ger begränsat skydd vid stillastående, väta och sträng kyla. Anpassa därför promenadens tempo och längd efter vädret och hundens signaler. Ett täcke kan vara motiverat när det är kallt, särskilt om hunden blir spänd, söker värme eller ogärna rör sig framåt. Torka tassar och päls efter våta eller saltade vinterpromenader.

## Temperament och personlighet

En välfungerande dalmatiner är vänlig, livlig, lojal och träningsbar. Rasstandarden beskriver också en viss självständighet. I vardagen innebär det ofta en hund som gärna deltar i familjens aktiviteter men som behöver tydliga vanor och en god anledning att samarbeta. Rädsla, nervositet eller aggressivitet hör inte till standardens ideal, men rasbeskrivningen är aldrig en garanti för hur en enskild hund blir.

Påståenden om jaktlust behöver nyanseras. Den internationella rasstandarden nämner en utpräglad drivande instinkt, medan Svenska Kennelklubbens korta rasguide beskriver jaktintresset som lågt. Skillnaden är ett gott skäl att bedöma individen i stället för att utgå från en etikett. Fråga hur föräldrarna fungerar kring vilt och läs deras BPH-resultat om de är beskrivna. Träna inkallning med långlina där det behövs och släpp inte hunden på osäkra platser förrän beteendet är väl prövat.

Många dalmatiner vill vara nära sin familj och är känsliga för stämningar och otydliga förväntningar. Korta, begripliga träningspass med belöningar och tydliga pauser fungerar ofta bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Träna lugn på en bestämd viloplats lika målmedvetet som följsamhet, inkallning och hantering.

Med barn och andra djur avgör individ, erfarenheter och vardagsrutiner mer än rasnamnet. En stor, snabb unghund kan välta ett litet barn utan att mena illa. Små barn och hund ska därför alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en fredad plats där den får vila ostörd.

## Träning och motion

Dalmatinern behöver regelbunden och varierad aktivitet, men det finns inget exakt antal minuter som passar alla. En bra vardag växlar mellan promenader, nosarbete, korta träningsuppgifter, fri rörelse där det är säkert och ostörd vila. Ålder, hälsa, kondition och dagsform ska styra mängden.

Rasen har historiskt följt vagnar och hästar och många vuxna dalmatiner uppskattar uthållighetsarbete. Det betyder inte att en valp ska motioneras som en färdigtränad hund. Låt den unga hunden utforska i egen takt, bygg kroppskontroll och vardagsfärdigheter och undvik att jaga kilometer. Löpning vid cykel eller annan ensidig konditionsträning bör vänta tills hunden är fysiskt mogen. Börja då kort och lugnt, öka gradvis och avbryt vid hälta, stelhet, ovilja eller onormal trötthet.

Prioritera färdigheter som gör ett aktivt liv säkert:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen
- inkallning som först tränas med lina och kontrollerade störningar
- lugn väntan, passivitet och förmåga att varva ned efter aktivitet
- frivillig hantering av öron, tassar och mun
- stopp- och riktningssignaler innan hunden följer med vid cykel eller häst

Mer fart är inte alltid lösningen på en orolig unghund. Om hunden blir alltmer uppskruvad, sover dåligt eller har svårt att koncentrera sig kan den behöva enklare uppgifter och mer återhämtning, inte ännu ett hårt pass.

## Hälsa

Två frågor är särskilt viktiga för en dalmatinerköpare: medfödd hörselnedsättning och rasens urinsyrahantering. Begär faktiska testresultat och lär dig vad de betyder; nöj dig inte med formuleringen att en kull är ”hälsotestad”.

### Hörsel och BAER

BAER är ett veterinärt hörseltest där varje öra undersöks separat. Resultatet visar om hunden hör på båda öronen, hör på ett öra eller är döv på båda. Be att få se valpens eget protokoll och föräldrarnas resultat.

I den svenska rasspecifika avelsstrategin redovisas inskickade BAER-resultat från 2018–2023. I just det testmaterialet var cirka 86 procent hörande på båda öronen, drygt 11 procent på ett öra och drygt 2 procent döva på båda. Siffrorna beskriver rapporterade, testade hundar och är inte en exakt prognos för varje ny kull.

En hund som hör på ett öra betraktas som kliniskt hörande och kan fungera väl i vardagen, men sämre riktningshörsel kan kräva extra omsorg nära trafik och andra riskmiljöer. Svenska Dalmatiner-Sällskapet rekommenderar BAER-testade föräldrar, att en unilateralt hörande hund endast paras med en bilateralt hörande hund och att en döv hund inte används i avel.

### HUA, LUA och uratsten

HUA och LUA beskriver olika varianter av genen SLC2A9, som påverkar transporten av urinsyra. HUA-dalmatiner utsöndrar mer urinsyra i urinen och har därför en ökad benägenhet att bilda uratkristaller och uratsten. Ökad risk är inte samma sak som att hunden säkert blir sjuk. Kristaller i ett prov är inte heller i sig bevis för att en sten finns.

LUA-dalmatiner har en genvariant som ger normal urinsyrahantering. Varianten fördes in genom ett dokumenterat korsningsprojekt i USA på 1970-talet och finns nu hos registrerade dalmatiner, även i Sverige. LUA skyddar inte mot alla andra urinvägsproblem.

Fråga uppfödaren om valpens och föräldrarnas dokumenterade HUA/LUA-status och om urinsten förekommit i släkten. En HUA-hund bör ha god tillgång till vatten och möjlighet att kissa regelbundet. Foder och eventuell behandling ska anpassas med veterinär om hunden får besvär; en stel matlista passar inte varje individ. Upprepade försök att kissa, smärta, blod i urinen eller utebliven urin kräver snabb veterinärbedömning.

### Resultat, rekommendationer och regler

Svenska Dalmatiner-Sällskapet rekommenderar bland annat BPH, BAER-test av föräldradjur och genomtänkta kombinationer utifrån HD- och ED-resultat. Det är avelsrekommendationer. I Svenska Kennelklubbens registreringsregler för 2026 finns inga särskilda krav för dalmatiner på BAER, HD, ED, BPH eller HUA/LUA; rasens särskilda registreringsregel gäller färgbeteckning. En seriös köpare kan ändå begära resultaten, kontrollera datum och identitet och diskutera vad de betyder för just kombinationen.

## Historia och ursprung

Dalmatinerns officiella ursprungsland är Kroatien, och namnet knyts till den historiska regionen Dalmatien. Den tidiga historien ska beskrivas med viss försiktighet, men rasstandarden hänvisar till målningar och kyrkokrönikor från 1600- och tidigt 1700-tal. Namnet Dalmatian dog användes i en beskrivning från 1771, och 1790 avbildades och beskrevs hunden som Dalmatian or Coach Dog.

I England blev dalmatinern känd som vagns- och stallhund från mitten av 1700-talet till början av 1900-talet. Hundarna följde ekipage och förknippades därför med hästar, uthållighet och rörelse över längre sträckor. Den första inofficiella standarden skrevs 1882 och blev officiell 1890.

Vagnshistorien förklarar en del av rasens aktivitetsprofil, men den säger inte hur mycket en viss hund ska motioneras eller om den fungerar med hästar. Låt häst och hund mötas under kontroll och lär hunden var den ska hålla sig innan de rör sig tillsammans.

## Att leva med rasen

Att leva väl med en dalmatiner handlar mer om vardagsstruktur än om bostadens storlek. Lägenhet kan fungera om hunden får tillräcklig aktivitet, regelbundna rastningar och ro inomhus. Lyhördhet för ljud och skall behöver hanteras tidigt, särskilt där grannar bor nära. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller gemensam tid.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja senare med mycket korta, lugna stunder och öka först när hunden verkligen kan vila. En vuxen, ensamhetstränad hund kan normalt vara ensam några timmar, men förmågan varierar. Planera inte vardagen utifrån ett påstått rasspecifikt maxtal.

Ska dalmatinern bo med katt bör katten först få en hundfri zon och möjlighet att komma upp eller undan. Börja med doftbyte och korta möten med hunden kopplad, belöna lugn och avbryt jaktförsök. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet varit stabilt under längre tid. Samma försiktighet behövs kring smådjur.

Inför valpköp är det klokt att kontrollera:

- valpens BAER-protokoll för höger och vänster öra
- föräldrarnas BAER-resultat och valpens dokumenterade HUA/LUA-status
- föräldrarnas HD-, ED- och BPH-resultat, när de finns, samt uppfödarens tolkning av kombinationen
- hur föräldradjuren fungerar med människor, hundar, vilt, ljud och vila i vanlig vardag
- hur uppfödaren socialiserar valparna och vilket stöd du får efter köpet

Dalmatinern passar den som uppskattar en nära, uttrycksfull och uthållig hund och som vill lägga tid på både aktivitet och lugn. Välj uppfödare och individ utifrån dokumenterade resultat och verkligt vardagsbeteende, inte enbart prickar eller allmänna raslöften.

Dalmatiner

Dalmatiner Klub Deutschland e.V. (Germany)

Dalmatinern är en medelstor, atletisk hund med kort vit päls och tydliga svarta eller leverbruna fläckar. Ursprungligen använd som vagns- och vakthund är den energisk, intelligent och behöver betydligt mer motion än genomsnittet. Den är lojal och människoorienterad, kan ha svårt för att vara ensam och är benägen att drabbas av dövhet och urinsten.

Kennel ShoSpot ble stiftet i 2000 av Shona på Askøy. Med Shona i spissen har familien drevet hjemmeoppdrett av dalmatinere og har avlet frem 15 av 18 kull. Avdeling Alver ble etablerte 2017 etter at Eva hadde kjøpt valp av Shona i 2014. Eva og mannen Helge har fostret 3 kull. 

Dalmatinere har vært en del av Shonas liv siden oppveksten i Scotland. Da Shona etablerte seg med mann og barn i Norge og senere flyttet til Askøy, var ikke familien komplett før det kom en dalmatiner i huset i 1994. Med dalmatinertispe nr to på plass, tok det ikke lang tid før tanken om kennel slo rot. Shona er prikkegal – noe som smittet over på familien. Ikke like lett alltid for Ned, hennes indiske mann gjennom nesten 40 år som pr definisjon ikke er interessert i hunder.  Han er likevel Shonas høyre hånd i driften og har en meget god teft for å velge ut de riktige hundene til kennelen.
At vi er en hjemmekennel kan barna våre skrive under på.  De er oppvokst med prikker på alle kanter og har bidratt mye til utviklingen av kennelen. Det er en selvfølge at også barnebarna får et naturlig forhold hundene, og enhver dalmatinervalp får bli kjent med barnebarna. Det er en viktig del av sosialiseringen vi gjør med valpene i vårt oppdrett.
Avdeling Alver
En sommerdag i 2014 kom Eva og mann på besøk til Shona og Ned, kun for å se på de nydelige valpene i A-kullet, og for å høre mer om kenneldriften. Shona kjente Eva fra utstillinger, treninger og arbeidslivet som en kunnskalpsrik dame med et stort hjerte for rasen.

Lite ante Eva da at en brun hanne  ikke ville vike fra  henne. Det gikk som det måtte, og tre uker senere reiste Pepper hjem til Brakstad.  Da Pepper var 1 år gammel ble Eva og Helge fosterforeldre til et søskenpar på 6 og 8 år. Pepper ble dermed et av deres viktigste holdepunkter livet. Med hund nr to på plass, en tispe, ble planen om å bruke Pepper i kennelens avlsprogram iverksatt. Og som på Askøy, ble både mann og barn en viktig del av valpenes hverdag.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet