## Snabbfakta

Finsk lapphund är en finländsk vall- och vakthund med bakgrund i renskötseln, men i dag lever de flesta som aktiva sällskapshundar. Rasen passar bäst hos den som vill vara ute mycket, träna varierat och samtidigt kan lära hunden att koppla av. Den vänliga framtoningen är typisk, men den säger inte hur social, ljudlig eller lättstressad en viss valp blir.

- **Ursprung:** Finland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Ursprunglig uppgift:** valla och vakta renar
- **Ideal mankhöjd:** 49 cm för hanar och 44 cm för tikar, med 3 cm tillåten avvikelse åt båda håll
- **Päls:** långt, grovt täckhår och mjuk, tät underull
- **Färg:** alla färger är tillåtna, men grundfärgen ska dominera
- **Passar bäst:** ett aktivt hem som uppskattar samarbete, friluftsliv och en uppmärksam hund
- **Viktigt att bedöma:** skalljud, förmåga att varva ned, föräldradjurens mentalitet och dokumenterade hälsoundersökningar

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Höjden är också ett riktmärke för rastypen, inte ett löfte om exakt storlek; standarden betonar att typen är viktigare än måttet.

## Utseende och päls

Finsk lapphund är något under medelstorlek, kraftigt byggd för sin storlek och lite längre än den är hög. Huvudet är förhållandevis brett, öronen är upprätta eller halvt upprätta och den rikligt bepälsade svansen bärs över ryggen eller åt sidan när hunden rör sig. I vila får svansen hänga.

Dubbelpälsen består av långt och grovt täckhår över en mjuk, tät underull. Hanhundar har ofta en tydligare krage. Alla färger är tillåtna så länge en grundfärg dominerar; därför kan två rastypiska finska lapphundar se ganska olika ut.

Pälsen behöver borstas igenom regelbundet och tätare när hunden fäller mycket. Arbeta ända ned till underullen, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger mot pälsen. Bada när det behövs. Pälsen sköts normalt med borstning i stället för kortklippning; om den måste klippas av medicinska skäl bör veterinärens råd styra.

Fällningen och pälsmängden varierar mellan individer och över året. Räkna därför inte med ett hårfritt hem eller en fast borstningsdag som alltid räcker. Känn igenom pälsen, använd en kam och anpassa skötseln efter just hundens behov.

## Temperament och personlighet

Finsk lapphund ska enligt rasstandarden vara intelligent, modig, lugn, foglig, vänlig och tillgiven. I vardagen märks ofta en kombination av arbetslust, uppmärksamhet och god förmåga att vara nära familjen. Det är ändå en vallande och vaktande spetshund, inte en hund som automatiskt är tyst eller okomplicerad i alla miljöer.

Rasen använder gärna rösten. En del individer larmar vid ljud, människor utanför bostaden eller rörelse i omgivningen, medan andra är betydligt tystare. Fråga därför uppfödaren hur föräldradjuren reagerar på dörrklocka, besök, hundmöten och vila inomhus. Det ger mer vägledning än ett allmänt påstående om att rasen är skällig.

SKK:s BPH-analys från 2019 ger en nyttig men begränsad bild. Underlaget omfattade 229 beskrivna hundar, och de 212 svenskfödda deltagarna motsvarade bara omkring tre procent av de svenskfödda hundarna från de redovisade årskullarna. Analysen visar bland annat måttlig hälsning på främmande människor som rasmedel, men också stor variation från hundar som knappt hälsade till hundar som hälsade intensivt. Ett rasmedel kan alltså beskriva en population, men aldrig lova hur en viss valp blir.

Titta gärna på föräldrarnas BPH- eller MH-resultat, men läs hela beskrivningen och fråga hur beteendet ser ut i vardagen. Att hunden snabbt blir lugn efter en överraskning, inte låter mer än familjen kan hantera och kan slappna av är ofta viktigare för familjelivet än hur ivrigt den hälsar.

## Träning och motion

Finsk lapphund behöver regelbunden rörelse, mental aktivering och en tydlig av-knapp, men det finns ingen minutregel som passar alla. En bra vecka innehåller promenader i varierad terräng, tillfällen att nosa och undersöka, korta samarbetsövningar och lugna dagar där hunden hinner återhämta sig. Spår, nose work, lydnad, rallylydnad, agility och genomtänkt vallning är exempel på aktiviteter som kan passa olika individer.

Bedöm balansen genom hundens beteende. En lämpligt aktiverad hund kan arbeta med engagemang och sedan komma till ro. Rastlös vandring, ständig bevakning, svårighet att sova eller allt intensivare krav på aktivitet kan betyda att hunden behöver mer återhämtning och tydligare lugnrutiner, inte bara längre pass.

Belöningsbaserad träning passar rasens följsamhet. Börja tidigt med kontakt, inkallning och att välja bort störningar. Träna först på lätt avstånd och använd långlina där inkallningen ännu inte är säker. Vallbakgrunden kan göra rörelse intressant, men jakt- och vallintresse varierar; utgå från hunden framför dig.

För skallträning är målet inte att bestraffa larmet utan att göra situationen begriplig. Bekräfta att du har sett det hunden reagerar på, belöna en paus och lär in en lugn plats bort från fönster eller dörr. Minska möjligheten att öva på oavbruten bevakning. Om skällandet drivs av rädsla, ensamhetsproblem eller hög stress behöver orsaken utredas i stället för att bara tysta ljudet.

## Hälsa

Finsk lapphund beskrivs i rasens avelsstrategi som en ras utan stora övergripande problem med den fysiska hälsan, men flera ärftliga tillstånd behöver ändå beaktas i aveln. De viktigaste kontrollerna för en valpköpare gäller höfter, ögon och rätt tolkade DNA-resultat; armbågsresultat och mentalbeskrivning ger ytterligare information.

Det är viktigt att skilja formella regler från rasklubbens strängare kriterier. SKK:s registreringsregler för 2026 kräver att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. För att en kull ska förmedlas genom Svenska Rasklubben för Finsk Lapphund krävs därutöver bland annat godtagbara höftresultat, ögonlysning inom 24 månader och en genomtänkt DNA-kombination. Om föräldrarna är ED-röntgade ska resultaten vara utan anmärkning. Det betyder inte att ögonlysning, ED-röntgen och varje DNA-test är identiska formella SKK-krav för registrering.

Prcd-PRA är en form av progressiv näthinnesjukdom och Pompes sjukdom, GSDII, är en allvarlig glykogeninlagringssjukdom. Båda nedärvs autosomalt recessivt. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund och kan paras med en genetiskt fri eller hereditärt fri partner utan att valparna blir sjuka av den aktuella mutationen. Två bärare ska däremot inte kombineras. Ett prcd-PRA-test säger bara något om den specifika prcd-varianten, inte om alla ögonsjukdomar. Därför är även en aktuell ögonlysning relevant.

Be uppfödaren visa original eller verifierbara registrerade resultat och kontrollera:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat och gärna kombinationens HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- prcd-PRA- och GSDII-status för kombinationen, inte bara ordet ”testad”
- ED-resultat om hundarna är röntgade
- BPH eller MH och hur föräldradjuren fungerar hemma, vid ljud och efter överraskningar
- vilka hälsoproblem som förekommit hos nära släktingar

Ingen testlista garanterar en frisk valp. Den visar däremot om uppfödaren har gjort relevanta kontroller, förstått resultaten och valt en kombination som minskar kända risker utan att i onödan utesluta friska bärare ur aveln.

## Historia och ursprung

Finsk lapphund har sitt moderna rasursprung i Finland. Rasstandarden berättar att samer under århundraden använde hundar som liknade finsk lapphund för att valla och vakta renar i norra Fennoskandien och Ryssland. Formuleringen ”hundar som liknar” är viktig: den dokumenterar en äldre arbetsfunktion och hundtyp, men bevisar inte en obruten stamtavla från forntida hundar till dagens ras.

Den moderna utvecklingen har tydligare hållpunkter. Finska Kennelklubben fastställde en första standard för den lapska vallhunden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967, rastypen stabiliserades under 1970-talet och rasen fick namnet finsk lapphund 1993. Under utvecklingen skildes den långhårigare lapphundstypen från den mer långsträckta och korthårigare lapska vallhunden.

Arvet från renskötseln hjälper till att förklara varför rasstandarden förenar uppmärksamhet och mod med lugn och följsamhet. En arbetande hund behövde reagera på rörelse och hålla kontakt med föraren utan att skapa onödigt kaos i hjorden. I dag syns samma bredd i rasens användning som aktiv sällskapshund och inom flera hundsporter, även om få individer arbetar med renar.

## Att leva med rasen

Finsk lapphund kan bli en mycket trevlig familjehund när hushållet uppskattar aktivitet, päls, ljud och nära samarbete. Rasen är mindre lämplig för den som vill ha en genomgående tyst hund, minimalt med hår eller en hund som nöjer sig med korta rastningar utan annan sysselsättning.

Med barn gäller samma säkerhetsregler som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Även en vänlig hund kan bli trängd när den sover, äter eller vill gå undan. Lär därför både barn och hund hur lugna möten fungerar.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidig erfarenhet och introduktion. Räkna inte med att rasnamnet garanterar låg jaktlust eller omedelbar vänskap. Fråga hur föräldradjuren och valpen har fungerat med andra djur, ordna första möten med avstånd och möjlighet att avbryta, och ge varje djur egna resurser och viloplatser.

Lägenhet kan fungera om hunden får ett rikt liv utomhus och om ägaren arbetar aktivt med larm vid trapphus, hiss och fönster. Bostadens storlek löser varken aktivitetsbehov eller skällande; vardagsrutinerna och ljudmiljön är mer avgörande.

Ensamhet måste tränas gradvis när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vara lugn. Vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar, och en andra hund är ingen säker lösning på ensamhetsproblem. Om hunden inte kan komma till ro när den lämnas bör träningen backas och professionell hjälp övervägas.

Det bästa köpbeslutet bygger därför på mer än rasens vänliga rykte. Träffa vuxna släktingar om möjligt, lyssna efter hur de reagerar på vardagsljud, se om de kan komma till ro och be uppfödaren förklara både hälsodata och mentalitet. Då blir det lättare att avgöra om finsk lapphund passar just ditt hem.

Finsk lapphund

The Finnish Lapphund Club Of Great Britain

The Kennel Club (UK)

Suomen Kennelliitto (The Finnish Kennel Club)

Verein für Finnische Lapphunde Deutschland e.V.

Finsk lapphund är en medelstor, kraftig arktisk spets med tjock dubbelpäls och ett vänligt men vaksamt temperament. Ursprungligen avlad som renvallare är den mycket människoorienterad, intelligent, lätt till skall och trivs bäst med daglig motion, mental stimulans och nära gemenskap med familjen.

Trellelyckans är en uppfödare av rasen Finsk lapphund med bas i Lidköping i Sverige. Uppfödningen har haft finsk lapphund sedan 2008.

Trellelyckans

## Snabbfakta

Perro de Agua Espanol är en medelstor spansk arbetshund med stark inlärningsförmåga, vaksamhet och behov av både fysisk och mental aktivitet. Den passar bäst hos en engagerad ägare som vill träna regelbundet, kan lägga tid på tidig miljöträning och är beredd att lära sig rasens ovanliga pälsvård.

- **Ursprung:** Spanien, med den största historiska populationen i Andalusien.
- **Användning:** Vattenhund, jakthund och vallhund; i Sverige främst aktiv sällskaps- och tävlingshund.
- **Storlek:** Hanar 44–50 cm och 18–22 kg; tikar 40–46 cm och 14–18 kg.
- **Karaktär:** Trogen, arbetsvillig, vaksam, lättlärd och anpassningsbar enligt rasstandarden, men socialitet och rädsla varierar tydligt mellan individer.
- **Päls:** Alltid lockig och ullig; den borstas inte utan hålls efter genom jämn klippning och varsam delning av lockar eller snören.
- **Vardagskrav:** Räkna med ett hörbart skall, stort behov av uppgifter och en hund som behöver lära sig både aktivitet och vila.

Det lockiga utseendet kan ge intryck av en enkel familjehund, men arbetsbakgrunden är viktigare än frisyren. En perro som bara får rutinpromenader kan själv börja hitta uppgifter, exempelvis att bevaka fönster eller reagera på ljud.

## Utseende och päls

Perro de Agua Espanol är rustik, atletisk och något längre än hög. Hanar och tikar har olika standardmått: hanar ska vara 44–50 cm och väga 18–22 kg, medan tikar ska vara 40–46 cm och väga 14–18 kg. Upp till två centimeters avvikelse kan tolereras åt båda håll om hunden fortfarande är välproportionerlig.

Pälsen ska alltid vara lockig och ha ullig struktur. Kort päls bildar lockar, medan lång päls kan forma snören. Pälsen får klippas, men hela kroppen ska då klippas jämnt i stället för att formas till en dekorativ frisyr. Kvaliteten och mängden underull varierar mellan hundar, vilket gör att två perros kan behöva ganska olika skötsel.

En perropäls ska inte borstas eller kammas som en vanlig lång päls. Lockar och snören delas försiktigt med fingrarna. Om pälsen har filtats tätt intill huden bör den klippas ned, eftersom filten drar och kan göra ont. Kontrollera särskilt armhålor, ljumskar, tassar, området under halsband eller sele och de hängande öronen. Bada när hunden är smutsig och klipp när längd eller filtbildning kräver det. Ett fast schema passar inte alla pälskvaliteter.

Godkända färger är enfärgat vitt, svart eller leverbrunt samt tvåfärgat vitt och svart eller vitt och leverbrunt. Trefärgat, svart med tanteckning och brunt med tanteckning är inte tillåtet enligt standarden.

Svansen kan vara hellång eller naturligt kort i flera längder. I Sverige registreras rasens svans som avsaknad, stubb, kort, hellång eller kuperad. Svanskupering är förbjuden i Sverige, även om den internationella standardtexten fortfarande beskriver kupering. En svenskfödd valps korta svans ska därför vara medfödd, inte formad för utseendets skull.

Rasen släpper normalt mycket lite löst hår, men det gör den inte allergifri. Hundallergen finns bland annat i hudpartiklar och saliv, och människors reaktioner varierar. Den som har allergi behöver därför träffa den aktuella hunden flera gånger i stället för att välja ras enbart efter pälstyp.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden beskriver Perro de Agua Espanol som trogen, lydig, glad, arbetsvillig, vaksam, välbalanserad och exceptionellt lättlärd. Det är en användbar bild av rasens mål, men inte ett löfte om att varje hund är enkel, orädd eller social med alla.

Rasen är ofta avvaktande eller måttligt intresserad av främmande människor. Reservation är inte samma sak som rädsla: en trygg hund kan avstå från att hälsa och ändå låta sig hanteras när situationen kräver det. Ihållande flykt, stark oro, svår återhämtning eller hotfulla reaktioner ska däremot inte förklaras bort som rastypiska.

Den svenska avelsstrategin beskriver stora skillnader i mentalitet och har som mål att färre hundar ska visa rädsla. Svensk BPH-data visar också spridning i hälsning, lek, nyfikenhet och reaktioner på överraskningar. I en finsk studie av 5 932 hundar hörde spansk vattenhund till raserna med mest främlingsrädsla, och mindre socialisering under 7–16 veckors ålder hängde samman med större risk. Det är ett gruppresultat, inte ett facit för varje hund, men det understryker värdet av tidig, lugn miljöträning.

Sedan 2024 finns ett svenskt mentalindex för socialitet, lekfullhet, miljötrygghet och hotfullhet. Det är ett avelsverktyg, inte ett godkännande av en enskild hund. Titta på föräldrarnas BPH och index tillsammans med egna möten: hur återhämtar de sig efter överraskningar, fungerar hanteringen och uppträder de i vardagsmiljö?

Vaksamheten märks ofta som ett högt och ganska skarpt skall. Träna därför tidigt på att hunden kan uppmärksamma ett ljud och sedan släppa det. Att helt försöka ta bort vaksamheten är orealistiskt, men hunden ska kunna varva ned och följa förarens besked.

## Träning och motion

Perro de Agua Espanol behöver arbeta med både kropp och huvud varje dag, men ett fast timtal säger mindre än innehållet och hundens återhämtning. En fungerande vecka innehåller varierad rörelse, nosarbete, problemlösning, samarbete och medveten träning på att vila.

Rasen lär sig snabbt, även sådant du inte tänkte lära den. Belöningsbaserad träning i små steg passar den höga inlärningsförmågan och minskar risken för konflikt med en känslig eller vaksam hund. Prioritera följsamhet i koppel, inkallning, att lämna föremål, lugn vid dörr och fönster, hantering av tassar och öron samt en tydlig signal för att gå och lägga sig.

Miljöträning betyder inte att valpen ska utsättas för så mycket som möjligt på kort tid. Låt den i stället möta människor, ljud, underlag, trafik, vatten och andra hundar på avstånd där den fortfarande kan tänka, ta emot belöning och återhämta sig. Tvinga inte fram hälsningar. En bra erfarenhet är viktigare än många överväldigande möten.

Nosarbete, personspår, viltspår, specialsök, nosework, lydnad, rallylydnad och agility är exempel på aktiviteter där rasens förmågor kan komma till sin rätt. Vattenarbete kan passa mycket bra, men rasnamnet garanterar inte att varje individ vill simma. Introducera vatten gradvis och låt hundens trygghet styra.

En vuxen hund behöver ordentliga promenader och uppgifter som kräver koncentration. Bedöm nivån efter hull, kondition, sömn, förmåga att koppla av och hur hunden känns nästa dag. En uppvarvad hund behöver inte alltid mer fart; ibland saknas nosarbete eller tränad passivitet. En valp ska få korta upptäcktsfärder, fri lek, enkla övningar och mycket vila. Öka längre sträckor, hopp och hög belastning gradvis.

## Hälsa

Den tydligaste bindande svenska rasregeln gäller höftlederna: båda föräldradjuren måste ha officiell HD-status före parning för att valparna ska kunna registreras i SKK. Rasklubben går längre och rekommenderar att svenskfödda föräldradjurs genomsnittliga HD-index vid parning är över 100.

Klubben rekommenderar också BPH, aktuell ögonlysning samt DNA-underlag för prcd-PRA och neuroaxonal dystrofi, NAD. Dessa rekommendationer ska inte blandas ihop med det formella HD-kravet. Be uppfödaren visa resultat, datum och hur föräldrarna kombinerats, inte bara säga att hundarna är ”hälsotestade”.

Prcd-PRA är en ärftlig näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. DNA-testet visar just prcd-varianten; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning. SKK kan centralt registrera prcd-PRA-resultat för rasen, men den registreringen är inte i sig ett särskilt krav för att registrera en valpkull. En anlagsbärare kan kombineras med en fri hund utan att sjuka valpar förväntas, medan två bärare inte får paras och en genetiskt affekterad hund inte ska användas i avel.

NAD är en allvarlig neurologisk sjukdom som i dokumenterade fall har börjat under hundens första levnadsår och bland annat påverkat gång, koordination och beteende. Forskning på rasen har identifierat en TECPR2-variant och stöd för recessiv nedärvning. Rasklubben rekommenderar fri hund eller bärare endast i kombination med fri. NAD-resultat registreras inte av SKK, så be att få se laboratorieintyget och kontrollera båda föräldradjuren.

Den svenska avelsstrategin bygger bland annat på en hälsoenkät med 871 fullständiga ägarsvar. En sådan enkät ger överblick men är inte samma sak som veterinärdiagnostiserad förekomst. Fråga därför om dokumenterade resultat och sjukdomar hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor i stället för att lita på en lång generell diagnoslista.

Ett angivet livslängdsspann kan inte förutsäga den enskilda hundens liv. Sund avel, lagom hull, fria rörelser, smärtfri hud och tidig veterinärkontakt vid symtom är mer användbara när du väljer och tar hand om en Perro de Agua Espanol.

## Historia och ursprung

Perro de Agua Espanol har funnits länge på den iberiska halvön. FCI-standarden anger ett gemensamt ursprung med den äldre franska vattenhundstypen barbet och beskriver den stora andalusiska populationen, där hundarna var kända som ”turkiska hundar”. Exakt hur rasens tidiga historia såg ut är däremot omdiskuterat; även den svenska RAS nämner flera teorier.

Arbetsuppgifterna skilde sig mellan regioner. Standarden beskriver vallning, jakt och hjälp åt fiskare, särskilt i områden där den ulliga pälsen skyddade i både fuktigt och torrt klimat. Det finns däremot inte tillräckligt stöd för alla detaljer som ofta återberättas om nät, meddelanden mellan båtar eller en enda bestämd införselväg till Spanien.

Den moderna rasen formades när entusiaster från 1975 började välja ut hundar och sammanställa en standard. De tre traditionella typerna brukar kallas Norr, Sierra och Marismeño, men dagens population är blandad och utgör en ras. FCI gav ett preliminärt erkännande 1989 och ett definitivt erkännande 1999. De första hundarna kom till Sverige 1997; uppgifterna går isär om hur många de var.

## Att leva med rasen

Perro de Agua Espanol kan bli en nära och rolig familjehund, men det kräver mer än att hunden får springa av sig. Vardagen behöver rymma träning, återhämtning, päls- och öronkontroll samt genomtänkt hantering av vaksamhet och nya miljöer.

Med barn är vuxennärvaro och en ostörd viloplats grundregler. En livlig hund kan välta eller styra ett springande barn utan aggressiv avsikt, och barn ska inte dra i lockar eller störa hunden när den äter och vilar. Bedöm föräldradjurens trygghet och återhämtning i stället för att utgå från att rasnamnet garanterar familjelämplighet.

Rasen kan leva med andra hundar och katter, men relationen avgörs av individ, erfarenhet och introduktion. Låt möten ske lugnt, förhindra jakt och ge katten säkra flyktvägar. Smådjur behöver separata, säkra utrymmen; vall-, jakt- och vaktbakgrund gör det olämpligt att lova att alla perros blir pålitliga med alla djur.

Lägenhet kan fungera om hunden får rätt aktivitet och kan koppla av, men det höga skallet och möjlig känslighet för människor, ljud och rörelse gör ett lyhört eller mycket intensivt boende mer krävande. En trädgård underlättar men ersätter inte promenader, uppgifter eller miljöträning.

Ensamhet ska läras in i mycket små steg efter att valpen blivit trygg hemma. Om hunden följer sin ägare överallt och aldrig övar på att vila bakom en grind eller i ett annat rum kan längre frånvaro bli onödigt svår. Planera annan omsorg om arbetsdagen regelbundet innebär många timmar borta.

Rasen passar dig som vill leva aktivt med en smart, snabb och vaksam träningspartner och är beredd att följa upp päls och hälsa noggrant. Den passar sämre om du söker en automatiskt social hund, en mycket tyst vardag, minimal träning eller en lockig päls som kan borstas på vanligt sätt.

Perro de Agua Espanol

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Verein für Deutsche Wachtelhunde e.V. (Germany)

Société Centrale Canine (France)

Perro de Agua Espanol är en medelstor, lockhårig arbetshund från Spanien som används för vallning och arbete i vatten. Den är lojal och knyter sig ofta särskilt till en person, är energisk, intelligent, reserverad mot främlingar och en naturlig vakthund som behöver mycket motion, träning och särskild pälsvård.

Team Perro är en uppfödare av rasen Perro de Agua Espanol med bas i Växjö i Sverige. Verksamheten har en registreringshistorik som går tillbaka till 2022.

Team Perro

## Snabbfakta

Grand danois är en mycket stor tysk hundras som framför allt hålls som sällskapshund. Den förenar kraft med en elegant kroppsbyggnad och ska enligt rasstandarden vara vänlig, tillgiven och trygg. Storleken påverkar hela hundägandet: vardagslydnad, bil, bostad, veterinärbesök och kostnader kräver mer planering än med en mindre hund.

- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 2, schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar
- **Användning:** sällskaps-, vakt- och skyddshund enligt rasstandarden; i dag främst sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar minst 80 cm och helst högst 90 cm; tikar minst 72 cm och helst högst 84 cm
- **Päls:** mycket kort, tät, åtliggande och blank, utan underull
- **Mentalitet:** vänlig, kärleksfull och trogen; kan vara reserverad mot främmande människor
- **Viktigt för köparen:** fråga om HD-resultat, hjärtundersökningar i släkten och förekomst av magsäcksomvridning

Rasstandarden anger ingen bestämd vikt. Viktuppgifter i rasguider ska därför ses som ungefärliga och får inte ersätta en bedömning av hundens hull, proportioner och hälsa.

## Utseende och päls

Grand danois är hög, kraftfull och nästan kvadratisk i kroppen, men ska inte se tung eller klumpig ut. Hanar ska vara särskilt nära kvadratiska proportioner, medan tikar får vara något längre. Huvudet är långt och tydligt format, öronen är naturligt hängande och helheten ska ge ett balanserat intryck av styrka och elegans.

Den aktuella rasstandarden delar in färgerna i tre varianter: gul eller tigrerad; harlekin, merle eller svart; samt blå. Merle ingår alltså i den nuvarande standarden, något som äldre rasbeskrivningar inte alltid speglar. Det finns detaljerade krav för varje färg, men en valpköpare bör lägga större vikt vid hälsa, mentalitet och en hållbar kroppsbyggnad än vid en viss teckning.

Pälsen är lättskött men inte underhållsfri. En mjuk borste eller gummiborste tar bort lösa hår, särskilt under vår och höst när fällningen ofta märks mer. Bada när hunden faktiskt behöver det och kontrollera samtidigt hud, klor, tassar, tänder och hängande öron. Den korta pälsen saknar underull, så hunden kan behöva skydd i kallt, blåsigt eller vått väder. Anpassa efter individ, aktivitet och väder i stället för efter en fast temperaturgräns.

## Temperament och personlighet

En rastypisk grand danois ska vara vänlig, tillgiven, självsäker och lätt att vägleda. Den får vara avvaktande mot främlingar men ska inte vara aggressiv. Många söker rasen för dess nära kontakt med familjen, men etiketten ”snäll jätte” är ingen garanti för hur en enskild hund beter sig.

Storleken förstärker både goda och dåliga vanor. En hund som drar i kopplet, hoppar upp eller rusar mot en besökare blir svår att hantera även om avsikten är vänlig. Tidig träning i lugna hälsningar, koppelgående, inkallning, väntan och frivillig hantering är därför grundläggande säkerhet, inte bara vardagsfiness. Rasen ska vilja samarbeta och passar bäst med konsekvent, belöningsbaserad träning. Hårda metoder riskerar att skapa osäkerhet och kan inte ersätta genomtänkt träning.

Mentaliteten varierar mellan individer och släktlinjer. Träffa helst valpens mamma och andra nära släktingar, fråga hur de fungerar med främmande människor och i nya miljöer och be att få se resultat från officiella mentalbeskrivningar om sådana finns. Tidigare hundvana är en fördel, särskilt för den som inte har tränat en mycket stor hund förut.

## Träning och motion

Grand danois behöver daglig rörelse och mental aktivering, men mängden ska anpassas efter ålder, hälsa, kondition och hur hunden återhämtar sig. Det finns ingen väl underbyggd minutregel som passar alla vuxna hundar eller valpar. Regelbundna promenader, möjlighet att nosa och röra sig i varierad terräng samt korta träningspass ger en bättre grund än sporadiska hårda pass.

Valpen växer länge och ska varken överbelastas eller hållas passiv. Låt den bygga koordination och styrka genom fri, kontrollerad rörelse och successivt längre promenader. Begränsa upprepade hopp, tvära stopp, långa löp- eller cykelpass och vild lek på hala golv medan kroppen utvecklas. Hur snabbt belastningen kan ökas beror på individen; rådgör med veterinär eller fysioterapeut om valpen är halt, stel eller återhämtar sig dåligt.

En storvuxen valp behöver ett komplett foder avsett för tillväxt hos stora eller mycket stora raser. Målet är en jämn tillväxt och ett slankt, hälsosamt hull, inte att valpen ska växa så fort som möjligt. Ge inte extra kalcium eller andra mineraler ovanpå ett komplett foder utan veterinärens råd. Hos mycket stora raser kan skelettet fortsätta mogna till omkring 15–16 månaders ålder, men tiden varierar mellan individer.

Prioritera färdigheter som gör den vuxna hunden hanterbar: att stå still, gå på våg, acceptera kloklippning och undersökning, lämna föremål och kunna passera människor och hundar utan att kasta sig fram. Nosarbete, vardagslydnad och problemlösning ger mental stimulans utan att kroppen behöver utsättas för hög belastning.

## Hälsa

Grand danois har flera hälsorisker som en köpare behöver diskutera öppet med uppfödaren, framför allt magsäcksomvridning, dilaterad kardiomyopati och höftledsdysplasi. Rasen lever också i genomsnitt kortare än många mindre hundraser. Siffror för livslängd bygger dock på en viss grupp hundar och kan inte förutsäga hur länge en enskild hund lever.

**Magsäcksomvridning, GDV, är ett akut och livshotande tillstånd.** Åk omedelbart till veterinär om hunden upprepade gånger försöker kräkas utan att något kommer upp, blir orolig, dreglar, får en svullen buk, blir svag eller kollapsar. Vänta inte för att se om symtomen går över. Orsakerna är flera och inte helt klarlagda, så ingen utfodringsrutin kan lova att förebygga tillståndet. Fråga uppfödaren om drabbade nära släktingar och gör i förväg upp en plan för vilket djursjukhus som kan ta emot akut. Förebyggande gastropexi kan diskuteras med veterinär. Ingreppet minskar risken att magsäcken roterar men hindrar inte att den kan utvidgas.

**Dilaterad kardiomyopati, DCM, kan finnas innan hunden visar tydliga symtom.** Hjärteko, EKG eller långtids-EKG och ibland blodmarkörer kan ingå i en veterinär hjärtutredning. Ett normalt resultat beskriver läget vid undersökningen och är ingen livslång garanti. Fråga vilka hjärtundersökningar föräldrar och äldre släktingar har gjort, vid vilken ålder de gjordes och om plötsliga dödsfall eller DCM förekommer i familjen.

**De svenska HD-kraven måste skiljas från rasklubbens rekommendation.** För att valparna ska kunna registreras hos SKK måste båda föräldrarna ha ett officiellt HD-resultat före parning; grand danois röntgas tidigast vid 18 månaders ålder. SKK:s allmänna regler förbjuder avel med grad E och tillåter grad D endast tillsammans med A eller B. Hundar med kliniska besvär av HD ska inte användas i avel. Svenska Grand Danois Klubben rekommenderar dessutom att avelsdjuren är HD-fria. Be därför att få se de faktiska resultaten i stället för att nöja dig med formuleringen ”hälsotestad”.

SKK uppmärksammar också tonsillit i rasen. Vid bedömning granskas bland annat lösa ögonkanter, bristfälliga tassar, hur fram- och bakbenen är byggda, överdrivna rasdrag och mentalitet. En ansvarsfull uppfödare kan förklara både styrkor och problem i sin linje och hur äldre släktingar har mått.

## Historia och ursprung

Grand danois är en tysk ras trots det franskklingande namnet som används i Sverige och flera andra länder. I rasens hemland heter den Deutsche Dogge, medan det engelska namnet är Great Dane.

Den officiella rashistoriken beskriver föregångare som bullenbeisser samt jakt- och vildsvinshundar av en typ mellan den tunga mastiffen och den snabbare vinthunden. I Berlin samlades domare och uppfödare 1878 för att förena de olika benämningarna under namnet Deutsche Dogge. Den första rasstandarden fastställdes 1880 och den tyska rasklubben bildades 1888.

Organiserad avel i Sverige började 1908. Äldre berättelser för rasens historia mycket längre tillbaka, men påståenden om exempelvis keltiska stridshundar eller en obruten linje från antiken är betydligt svårare att belägga. De dokumenterade tyska milstolparna ger en säkrare bild av hur den moderna rasen formades.

## Att leva med rasen

Grand danois kan bo i lägenhet om den får rätt motion, vila och träning, men bostaden och vardagen måste fungera för en hund i jätteformat. Ett hus med stor tomt ersätter inte promenader och samvaro, och en liten bostad är inte automatiskt olämplig. Gå i stället igenom de praktiska frågorna före köp.

Finns det plats för en stor, stadig bädd där hunden kan ligga ostört? Är golven halksäkra? Ryms hunden säkert i bilen, och kan den gå in via ramp om den blir gammal eller skadad? Fungerar vardagen om hissen stannar och ni måste ta trapporna? Hur tar två vuxna en sjuk hund till veterinär om den inte kan gå själv? Svar på de frågorna säger mer än bostadens adress.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men hundens vänliga avsikt tar inte bort den fysiska risken. En ung eller uppspelt grand danois kan välta ett litet barn utan att mena det. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där barnen lämnar den i fred. En vuxen måste ansvara för promenader och hantering.

Samma försiktighet gäller andra djur. Det går inte att lova att en viss grand danois fungerar med katt eller andra hundar. Gör introduktioner gradvis, hindra jaktbeteenden och alltför hård lek och ge katten hundfria ytor och höga flyktvägar. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt och säkert.

En ensamhetstränad vuxen hund kan ofta vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket åt och en liten valp kan inte lämnas ensam. Börja när valpen är trygg hemma, öka tiden stegvis och planera hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än hunden klarar. När en mycket stor hund blir orolig märks det snabbt i hemmet, så ensamhet är något som ska tränas och följas upp – inte antas fungera på grund av rasen.

Grand danois

The Great Dane Club of Germany (Deutscher Doggen-Club 1888 e.V.)

The Great Dane Club of UK

The Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Grand danois är en enorm och elegant hund, en av de högsta raserna. Den användes tidigare för vildsvinsjakt och som vakthund på stora gods, men är numera en lojal och människoorienterad sällskapshund. Den är lugn inomhus och har måttligt motionsbehov, men kräver gott om utrymme, genomtänkt träning, noggrann hälsovård och nära dagligt umgänge.

Mitt namn är Katrin Hurny. Jag bor på en liten gård mellan Skara och Falköping och föder upp blåa och svarta Grand Danois. Min Kennel är registrerat på SKK och jag jobbar efter SKK´s och Länsstyrelsens regler. Jag föder upp på en liten skala, då jag vill att mina hundar kan bo i hemmamiljö, killa på soffan samt träna och promenera. Ibland hänger vi också med på en utställning. Jag har hellre mindre antal kuller och är i stället väldigt noggrann med att hitta passande föräldrar som både är friska och snälla. Kommer man på besök hos mig får man hälsa på alla hundar. Alla är välkomna även om man bara vill träffa en Grand Danois. Jag strävar efter att mina valpar får ett hem där de är familjemedlem med mycket kärlek.

Pond'z G. Dane

## Snabbfakta

Mops är en liten, kompakt sällskapshund som gärna lever nära sina människor. Rasen passar bäst hos den som vill ha en social vardagshund och är beredd att regelbundet kontrollera andning, ögon, hudveck, tänder och vikt.

- **Ursprung:** Kina; Storbritannien ansvarar för rasstandarden
- **Rasgrupp:** FCI grupp 9, sällskapshundar
- **FCI-nummer:** 253
- **Idealvikt enligt rasstandarden:** 6,3–8,1 kg
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger ingen höjd
- **Standardfärger:** silver, aprikos, fawn och svart
- **Päls:** kort, fin, slät och mjuk
- **Typisk roll:** sällskapshund

Idealvikten beskriver hur rasen ska vara byggd; den är inte en personlig målvikt för varje hund. En mops ska vara muskulös och kraftig för sin storlek utan att vara överviktig. Bedöm därför vikten tillsammans med hundens kroppsbyggnad, kön och hull.

## Utseende och päls

Mopsen ska vara tydligt kvadratisk, kompakt och kraftfullt byggd, men ändå kunna röra sig effektivt. Den högt ansatta, ringlade svansen och den mörka masken hos de ljusare färgerna är karakteristiska drag. Rasstandarden anger en idealvikt men ingen mankhöjd. Uppgifter om ett officiellt höjdintervall bör därför inte styra valet av hund.

Ett rastypiskt huvud ska också fungera väl. Näsborrarna ska vara öppna, nosrynkan får inte täcka eller störa nos eller ögon och ögonen ska inte vara utstående. Titta på hunden både i vila och när den har rört sig: fri andning, klara ögon och stadiga rörelser är viktigare än extra kort nos eller mycket rynkor.

Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borstning tar bort lösa hår och ger samtidigt en chans att upptäcka förändringar i huden. Hur mycket en mops fäller varierar, och kort päls betyder inte att rasen är allergivänlig.

Anpassa skötseln av hudvecken efter hur just hundens hud ser ut, inte efter ett schema som antas passa alla. Huden ska vara torr och fri från rodnad och sår. Ömhet, vätska eller tydlig lukt är skäl att kontakta veterinär i stället för att prova olika produkter på egen hand. Kontrollera även klor, öron och mun regelbundet och vänj hunden vid hantering i små steg.

## Temperament och personlighet

Mopsen beskrivs i rasstandarden som charmfull, värdig och intelligent, med jämnt temperament och en glad, livlig läggning. Den är avlad som sällskapshund och vill ofta vara nära och med i vardagen. Det passar den som vill dela mycket tid med sin hund, men innebär inte att varje mops är likadan.

Det finns ännu för få genomförda BPH för att dra säkra, detaljerade slutsatser om beteendet i den svenska rasen som helhet. Uppväxt, erfarenheter och hälsa påverkar bland annat trygghet, aktivitetsnivå, ljudlighet och bemötande av främmande människor. Träffa därför gärna valpens mamma och, om möjligt, andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som återhämtar sig efter nya intryck och kan vara sociala utan att bli överdrivet uppjagade.

En mops kan leva bra med barn, hundar eller katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Möten med andra djur bör ske lugnt och stegvis, med möjlighet till avstånd. En vuxen omplaceringshunds tidigare erfarenheter är ofta mer vägledande än generella påståenden om rasen.

Obehag påverkar också beteendet. En hund som plötsligt undviker beröring, blir orolig, tappar lusten att röra sig eller ändrar humör bör få sin hälsa bedömd, inte bara mer träning.

## Träning och motion

Mopsen behöver daglig rörelse och mental stimulans, men inget minutantal passar alla. Ålder, kondition, hull, temperatur och framför allt andningsförmåga avgör hur belastande en aktivitet blir. Flera lugna promenader, nosarbete och enkel vardagsträning kan varieras efter individen.

Belöningsbaserad träning passar bra för kontakt, inkallning, koppelgående och hantering. Håll uppgifterna tydliga och lägg in pauser innan hunden blir trött eller frustrerad. Mat kan vara en praktisk belöning, men räkna in träningsgodiset i hundens totala fodermängd så att träningen inte leder till viktuppgång.

Titta på hur hunden fungerar i stället för att jämföra promenadsträckor. En mops ska kunna röra sig utan kraftiga andningsljud eller tydlig ansträngning och återhämta sig utan att behöva kämpa länge för att få luft. Avbryt och låt hunden komma till en sval, lugn plats om andningen blir påtagligt tyngre, rörelserna tappar kraft eller hunden inte vill fortsätta. Blåaktiga slemhinnor, kollaps eller svimning är akuta varningssignaler.

Varmt och fuktigt väder kan göra temperaturregleringen svårare för kortnosiga hundar. Flytta då aktivitet till svalare delar av dygnet, välj lugnare tempo och avstå från hård belastning. Det finns ingen säker temperaturgräns som gäller alla mopsar. Låt hundens andning, återhämtning och beteende avgöra.

En valp ska få utforska och utveckla sin koordination utan långa, pressade pass. En vuxen mops med god andning och kondition kan ofta göra mer än korta kvarterspromenader, men öka belastningen gradvis. En hund som gång på gång begränsas av andningen behöver bedömas av veterinär. Det ska inte förklaras bort som normalt för en kortnosig hund.

## Hälsa

Det viktigaste att följa hos en mops är andningen. BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, innebär att trånga övre luftvägar försvårar andningen. Tecken kan vara ansträngd eller ljudlig andning, dålig återhämtning, känslighet för värme och motion eller störd sömn. Uppstötningar kan förekomma tillsammans med luftvägsproblem. Kraftig andnöd, blåaktiga slemhinnor eller kollaps kräver omedelbar veterinärvård.

I Sverige omfattas mops av SKK:s hälsoprogram för RFG-Scheme. För att en kull ska kunna registreras måste båda föräldrarna ha ett giltigt officiellt RFG-resultat före parningen. Den officiella undersökningen görs tidigast vid 24 månaders ålder och intyget får inte vara äldre än 24 månader vid parningen. Hundar med BOAS grad 2 eller 3, eller kraftigt knipna näsborrar, får inte användas i avel.

Grad 0 betyder att hunden vid undersökningen är kliniskt opåverkad och fri från BOAS-relaterade andningsbesvär. Grad 1 betyder att hunden är kliniskt opåverkad men har lindriga tecken som inte påverkar prestationen under belastningen. Resultatet beskriver hunden vid undersökningstillfället och är ingen livslång garanti. När du väljer valp bör du därför be att få se båda föräldrarnas resultat, undersökningsdatum och bedömning av näsborrarna. Valpen är för ung för ett eget officiellt resultat.

Ögonen är en annan viktig kontrollpunkt. Utstående ögon blir mer exponerade för skador, och felväxande hår, inåtrullade ögonlock eller torra ögon kan irritera hornhinnan. Knipande, ökat tårflöde, rodnad, grumlighet, missfärgning eller att hunden gnuggar ögat ska bedömas snabbt av veterinär. Ett hornhinnesår kan vara mycket smärtsamt även när skadan är svår att se utan särskild färgning.

Hudveck, mun och hull behöver följas hela livet. Torka hudvecken när de har blivit fuktiga och sök hjälp vid inflammation. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera tänder och tandkött regelbundet. Be också veterinären visa hur du bedömer hull; övervikt kan belasta både andning och rörelseförmåga.

MopsOrden rekommenderar att båda föräldradjuren har känd status för patellaluxation och för NME/PDE, en inflammatorisk hjärnsjukdom som förekommer hos mops. Detta är rasklubbens rekommendationer och ska inte blandas ihop med det bindande RFG-kravet för registrering. DNA-testet för NME visar genetisk sårbarhet, inte om hunden har eller säkert kommer att få sjukdomen. Be därför uppfödaren förklara både testresultat och hur kombinationen har valts, utan att tolka ett markörtest som en friskförklaring.

I en stor brittisk studie publicerad 2024 var medianlivslängden för mops 11,6 år. Studien beskriver de brittiska hundar som ingick och förutsäger inte livslängden för en enskild svensk hund. Andning, hull, ögon, tänder, övrig hälsa och tillgång till vård påverkar hundens livskvalitet genom åren.

## Historia och ursprung

Mopsens officiella ursprungsland är Kina, medan Storbritannien är rasens hemland och ansvarar för standarden. Den tidiga historien är inte fullständigt dokumenterad. Berättelser om kinesiska hovhundar, nederländska handelsskepp och kungligheter bör därför ses som traditioner kring rasen, inte som helt belagd historia.

Det finns säkrare hållpunkter längre fram. Mops nämns i en svensk akademisk avhandling från 1753. Rasen visades på hundutställning i Storbritannien 1861, och den engelska rasklubben bildades 1883. Under utvecklingen i Storbritannien fick mopsen mycket av den form som dagens rasstandard beskriver.

Rasens historia förklarar dess roll som sällskapshund, men äldre ideal ska inte användas för att försvara överdrifter. Den moderna standarden kräver bland annat öppna näsborrar, ögon som inte är utstående och effektiv rörelse. En rastypisk mops ska alltså också fungera väl i vardagen.

## Att leva med rasen

Mopsen kan fungera i lägenhet såväl som i hus. Bostadens storlek säger mindre än hur hundens dagar ser ut. Det viktiga är regelbundna rastningar, aktivitet på hundens nivå, sval viloplats och möjlighet att vara nära familjen utan att alltid stå i centrum. I ett lyhört boende behöver man dessutom tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och utanför dörren.

Ensamhet måste tränas gradvis. Börja när hunden är trygg i hemmet, öka tiden i små steg och gå tillbaka om den blir orolig. Hur länge en vuxen mops kan vara lugn ensam varierar med individ, vana, ålder och hälsa. En valp behöver tätare tillsyn och rastning än en vuxen hund.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att:

- se föräldradjur i rörelse och lyssna på deras andning före och efter aktivitet
- kontrollera båda föräldrarnas aktuella officiella RFG-resultat och datum
- fråga om ögon, hud, tänder, patella och NME/PDE i släkten
- se att näsborrarna är öppna och att nosrynkan inte stör ögon eller nos
- välja en uppfödare som kan beskriva både styrkor och svagheter i kombinationen
- planera för veterinärvård och uppföljning av andning, ögon, mun, hud och hull

Mops passar bäst för den som uppskattar en social, kompakt sällskapshund och låter hundens andning och ork styra vardagen. Den är ett mindre bra val för den som vill kunna motionera hårt oavsett väder eller inte vill lägga tid på hälsokontroller och förebyggande skötsel.

Mops

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Association of Veterinarians for Animal Rights (AVAR) - Germany

Liten, kompakt sällskapshund med rynkigt ansikte, ringlad svans och uttrycksfulla ögon, väger vanligtvis 6–8 kg och passar bra i lägenhet och stadsmiljö. Kärleksfull, människoorienterad och lekfull, behöver måttlig, skonsam motion, nära kontakt med familjen, noggrann viktkontroll och extra omsorg i varmt väder på grund av sin korta nos.

Pugwamps är en uppfödare av rasen Mops med bas i Våxtorp i Sverige. Verksamheten inom rasen sträcker sig tillbaka till 1980-talet. Mopsar med kennelnamnet föddes under både 1990- och 2000-talen.

Pugwamps

## Snabbfakta

Australian shepherd utvecklades i USA som vall- och brukshund och passar människor som vill träna och arbeta tillsammans med sin hund varje dag. Den är snabb, lyhörd och mångsidig, men arbetslusten och vakt- och vallanlagen gör att den sällan passar den som främst söker en okomplicerad sällskapshund.

- Rasen hör till FCI-grupp 1 och utvecklades för arbete med får och boskap på gårdar och rancher.
- Önskvärd mankhöjd är 51–58 cm för hanar och 46–53 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Pälsen är medellång, vädertålig och har underull. Grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd, med eller utan vitt och tantecken.
- Svansen kan vara naturligt lång eller kort. Svanskupering är förbjuden i Sverige.
- En australian shepherd behöver daglig fysisk aktivitet, problemlösning, samarbete och möjlighet att varva ner.
- För svenska avelsdjur är officiell HD-status och känd mental status genom MH centrala kontroller. Ett MH beskriver reaktioner; det är inte ett prov med godkänt eller underkänt.

## Utseende och päls

Australian shepherd är en medelstor, välbalanserad och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Den ska vara muskulös och stabil utan att bli tung eller klumpig, eftersom konstruktionen ska tillåta snabba riktningsbyten och långvarigt arbete. Standarden anger önskvärd mankhöjd men ingen idealvikt. Bedöm därför en vuxen hund efter proportioner, hull, rörelser och funktion i stället för att utgå från en viktuppgift som påstås komma från standarden.

Pälsen är rak till vågig, medellång och vädertålig. Mängden underull varierar bland annat med klimat och säsong. En korrekt päls behöver regelbunden genomkamning och tätare kontroll under fällning, men inte ett identiskt veckoschema för alla hundar. Känn igenom pälsen ända ned till huden och var särskilt uppmärksam på områden där friktion lätt ger tovor, till exempel bakom öronen och i behängen. Kontrollera samtidigt hud, tassar och klor efter arbete i skog och mark.

De fyra grundfärgerna är blue merle, svart, red merle och röd. Alla kan förekomma med eller utan vita tecken och tantecken. Ögonen kan vara bruna, blå eller bärnstensfärgade, även i olika kombinationer eller med fläckar och marmorering. Olikfärgade ögon är alltså tillåtna och säger i sig inget om hundens mentalitet.

Svansen kan vara naturligt lång eller naturligt kort. Det senare kallas ofta NBT, natural bobtail, och ska inte blandas ihop med en kuperad svans. SKK registrerar rasen med en svansbeteckning som visar om hunden har hellång svans, stubbsvans, en svans som är kortare än normalt, avsaknad av svans eller en kuperad svans. För en valpköpare är registreringsuppgiften ett bättre underlag än att gissa från ett fotografi.

## Temperament och personlighet

Australian shepherd ska enligt rasstandarden vara en intelligent arbetshund med starka vall- och vaktinstinkter, jämnt humör och vänligt sätt. Den kan vara avvaktande vid första mötet med okända, men rastypisk neutralitet är inte samma sak som rädsla eller aggressivitet. Svenska Australian Shepherdklubben betonar därför att neutral är ett tydligare ord än reserverad.

Det finns betydande variation mellan individer och familjer. Vissa hundar arbetar mycket intensivt och reagerar snabbt på omgivningen, medan andra är mer balanserade i vardagen. Styrkan i vallning, vakt, ljudreaktioner och socialt intresse kan också skilja sig. Etiketter som arbetslinje eller utställningslinje räcker inte för att förutsäga en valps temperament. Titta i stället på föräldrar, vuxna nära släktingar, uppfödarens avelsmål, arbetsmeriter och dokumenterade mentalbeskrivningar.

Som vallhund använder rasen bland annat sin kropp och sina rörelser för att styra djur. Det kan ge ett starkt intresse för sådant som rör sig. I vardagen kan hunden vilja följa, stoppa eller styra springande barn, cyklar, joggare eller andra djur. Det är en möjlig egenskap hos rasen, inte något varje australian shepherd gör och inte en ursäkt för att låta beteendet fortsätta. Avstånd, koppel eller barriär, ett inlärt alternativ och belöning för kontakt gör situationen säkrare medan färdigheten tränas.

En MH-beskrivning är särskilt användbar när man jämför avelsdjur och släktingar. Den visar hur en hund reagerade vid bland annat kontakt, hantering, lek, överraskningar, ljud och skott. Den säger inte ensam hur en valp kommer att bli, och den mäter inte hela arbetsförmågan. Läs hela protokollet och fråga hur hunden fungerar och återhämtar sig i vanliga miljöer.

## Träning och motion

Australian shepherd behöver dagligen både rörelse och uppgifter som kräver nosarbete, problemlösning och samarbete, men ett fast antal timmar beskriver inte vad en viss hund behöver. En lugn skogstur, spår eller sök, vardagslydnad, vallning, bruksarbete, agility och annan genomtänkt träning belastar på olika sätt. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, tidigare vana och hur hunden återhämtar sig.

En fungerande vardag bygger på mer än att göra hunden fysiskt trött. Prioritera tidigt:

- kontakt och följsamhet även när något rör sig i omgivningen,
- inkallning som först tränas i lätt miljö och säkras med långlina vid behov,
- koppelgående, hantering och förmåga att vänta,
- en tydlig växling mellan aktivitet och lugn,
- att kunna avstå från att följa eller styra barn, fordon och djur.

Träningen bör vara belöningsbaserad, stegvis och anpassad till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket också betyder att oavsiktligt belönade vanor kan befästas snabbt. Gör rätt beteende lätt att välja, öka svårigheten gradvis och använd inte rädsla, hot eller fysisk bestraffning.

Valpar och unghundar behöver rörelse, miljöerfarenhet, vila och korta inlärningstillfällen, inte vuxenhundens belastning eller ett träningsschema som bygger på ett bestämt antal minuter. Målet är en hund som kan arbeta engagerat, behålla kontakt och sedan komma till ro. Om aktivitetsmängden ökar men hunden får svårare att sova, slappna av eller hantera vardagsintryck behöver upplägget ses över, inte bara fyllas på med mer fart.

## Hälsa

För en svensk valpköpare är det viktigaste att skilja bindande registreringsregler från rasklubbens rekommendationer och från frivilliga DNA-test. I de aktuella SKK-reglerna krävs officiell HD-status före parning och, för de svenskboende föräldradjur som omfattas av reglerna, känd mental status genom ett fullständigt MH. Känd status betyder inte automatiskt ett bra höftresultat eller en önskvärd mental profil; kontrollera själva resultatet.

SASK rekommenderar i sin rasspecifika avelsstrategi i regel HD-grad A eller B och ögonundersökning av avelsdjur. Klubben lyfter också värdet av att granska nära släktingars HD-status, eftersom rasen saknar HD-index. ED-röntgen görs frivilligt och är inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Be därför uppfödaren visa vad som faktiskt är undersökt, på vilken hund, vid vilket datum och med vilket resultat i stället för att nöja dig med ordet hälsotestad.

Det finns DNA-test för bland annat CEA, HSF4 och MDR1, men SASK anger inget universellt testpaket för alla kombinationer. Varje test gäller en viss gen eller riskvariant. Ett fritt HSF4-resultat utesluter till exempel inte alla former av katarakt och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. Relevanta test väljs utifrån släktens dokumenterade risker och den planerade kombinationen.

MDR1, även kallad ABCB1, kan påverka hur vissa läkemedel fördelas i kroppen och nå hjärnan. Det går inte att avgöra en enskild hunds status på utseendet. Om hunden är testad bör resultatet finnas i veterinärjournalen; läkemedelsval och dosering hör alltid hemma hos veterinären.

Två merlefärgade hundar ska inte paras. Kombinationen kan ge valpar med dubbel uppsättning av merleanlaget och ökad risk för dövhet samt syn- och ögonproblem. Den naturligt korta NBT-svansen har en annan genetisk bakgrund. SASK rekommenderar försiktighet även vid kombinationer där båda föräldrarna bär NBT-anlaget, men de två frågorna ska inte blandas ihop.

## Historia och ursprung

Trots namnet utvecklades australian shepherd som den är känd i dag i USA. FCI-standarden kopplar namnet till baskiska herdar som kom till USA från Australien under 1800-talet. Exakt vilka äldre vallhundar som bidrog är mindre säkert. Detaljerade påståenden om en bestämd blandning av raser bör därför behandlas som teorier.

Amerikanska får- och boskapsuppfödare fortsatte att välja hundar för mångsidighet, självständigt arbete, intelligens och vallningsförmåga. Efter andra världskriget ökade kännedomen om rasen när westernridning, rodeo, hästuppvisningar, film och tv nådde en större publik. Den moderna rasens amerikanska ranchbakgrund förklarar både namnets paradox och varför funktion fortfarande är central i rasbeskrivningen.

## Att leva med rasen

Australian shepherd passar bäst när vardagen rymmer planerad aktivitet, inlärning och återhämtning även under vanliga arbetsveckor. En stor trädgård ersätter inte gemensamma uppgifter, och en tävlingsambition är inte nödvändig om hunden ändå får en meningsfull och varierad vardag. Den som önskar en hund som mest följer med på kortare promenader bör välja en mindre krävande typ.

Med barn behövs alltid en vuxen närvarande, en ostörd viloplats för hunden och en plan för fartfylld lek. Avbryt och skapa avstånd innan hunden börjar fixera eller styra rörelsen. Barn ska inte få ansvar för situationer där en snabb och stark hund kan reagera på omgivningen.

Samliv med hundar eller katter avgörs av individerna och introduktionen, inte av rasnamnet. Ta reda på föräldrarnas och den aktuella hundens historik. Börja lugnt med separata trygga platser, barriär och koppel, ge katten en fri flyktväg och gå vidare först när båda djuren kan vara avslappnade. Smådjur kan kräva permanent fysisk separation.

Rasen kan bo i lägenhet om hunden får tillräckligt med tid ute, meningsfulla uppgifter och vila, och ägaren kan hantera reaktioner på ljud. I ett lyhört hus behöver man kunna förebygga att ljud i trapphuset får hunden att vakta och skälla. Ensamhet ska tränas gradvis och bedömas efter just hundens beteende. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är ett rastningsråd, inte ett mått på hur länge en individ mår bra av att vara ensam.

Inför ett valpköp bör du be om föräldrarnas registreringsnummer, HD-resultat, fullständiga MH-protokoll, datum och resultat från ögonundersökningar samt relevanta DNA-resultat. Kontrollera också svansbeteckning och arbetsmeriter, och fråga hur vuxna nära släktingar fungerar med människor, ljud, rörelse, vila och återhämtning. De uppgifterna säger mer om hur vardagen med hunden sannolikt blir än färg, ögon eller om uppfödaren kallar hundarna arbets- eller utställningslinje.

Australian shepherd

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Australian shepherd är en medelstor, atletisk vallhund som är mycket intelligent och energisk. Den är lojal och människoorienterad, knyter starka band och behöver rejlig daglig motion, träning och mental stimulans. Den har en iögonfallande, vädertålig päls och varierande ögonfärger som bidrar till dess attraktionskraft.

Aussie Kullens är en uppfödare av rasen Australian shepherd med bas i Aneby i Sverige. Verksamhetens historia med rasen sträcker sig tillbaka till 2003.

Aussie Kullens

Tysk jaktterrier

Verein für Deutsche Jagdterrier e.V.

Tysk jaktterrier är en kompakt, atletisk arbetsterrier som avlats i Tyskland för krävande jakt. Den är mycket driftstark, orädd och lojal, och behöver intensiv daglig motion, konsekvent belöningsbaserad träning och en erfaren förare. Pälsen är vädertålig, fäller måttligt och rasen passar bäst i aktiva hem med jakt eller hundsport.

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Norwegian Kennel Club

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Flockledarens är en uppfödare av raserna Tysk jaktterrier och Labrador retriever med bas i Hörby i Sverige. Uppfödningen omfattade tysk jaktterrier under perioden 2013–2016 och labrador retriever under perioden 2022–2026. Inom uppfödningen av tysk jaktterrier finns dokumenterade meriter från arbetsprov.

Flockledarens

## Snabbfakta

Boxer är en social, energisk och fysiskt stark brukshund som trivs bäst när den får vara en aktiv del av familjens vardag. Rasen passar dig som vill lägga tid på gemensam motion, träning och lek varje dag – och som uppskattar en uttrycksfull hund med mycket närhet och initiativ.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Användning:** Bruks-, sällskaps- och vakthund
- **Storlek:** hanar 57–63 cm och omkring 30 kg; tikar 53–59 cm och omkring 25 kg
- **Päls:** mycket kort, gul eller tigrerad med svart mask; vita tecken kan förekomma
- **Aktivitetsnivå:** hög, med behov av både fysisk motion och meningsfulla uppgifter
- **Livslängd:** ungefär 9–11 år är ett grovt riktmärke

Det viktigaste är inte om du tycker om boxerns utseende, utan om du vill leva med en livlig och kraftfull hund som behöver vägledning. I en aktiv vardag kan boxern bli en nära, lekfull och arbetsvillig följeslagare. Den passar sämre för den som söker en lågaktiv och självständig hund.

## Utseende och päls

Boxer är en medelstor, kompakt hund med kvadratisk kroppsform, kraftig benstomme och tydlig muskulatur. Den ska se atletisk ut utan att vara tung eller klumpig. Huvudet är rastypiskt med en bred nos, svart nosparti och naturligt underbett. Nosen är kort, men proportionerna ska vara balanserade och näsborrarna öppna; ett extremt kort nosparti är inte ett mål.

Hanar är normalt 57–63 cm i mankhöjd och väger omkring 30 kg. Tikar är 53–59 cm och väger omkring 25 kg. Det är tillräckligt mycket hund för att koppeldragande, hoppande och stökiga hälsningar ska bli svåra att hantera om träningen skjuts upp.

Pälsen är kort, hård, blank och tätt liggande. Grundfärgen är gul i olika nyanser eller tigrerad, alltid med svart mask. Mindre vita tecken kan finnas. Helt eller övervägande vita hundar förekommer, men vit färg är inte godkänd i rasstandarden. När du väljer hund är hälsa och temperament viktigare än färgteckningen.

Pälsvården är enkel. Borsta under fällningsperioder, bada vid behov och torka tassarna efter blöta promenader. Den korta pälsen gör det lätt att se huden, så passa på att kontrollera rodnad, klåda, sår och nya knölar. Inspektera även öron, klor och tänder regelbundet. Klor ska klippas när de blir för långa, och ihållande hud- eller öronbesvär bör bedömas av veterinär.

## Temperament och personlighet

En rastypisk boxer är social, alert, nyfiken och lekfull. Den söker gärna kontakt och vill vara med där familjen är, samtidigt som den har den vaksamhet och självsäkerhet som hör till en brukshund. Många behåller ett ungdomligt och fysiskt leksätt långt upp i vuxen ålder.

Boxer kan fungera mycket bra i en aktiv barnfamilj, men ”bra med barn” är aldrig en garanti för en enskild hund. Rasen är stark, snabb och ofta yvig när den blir glad. Små barn kan vältas av misstag, och lek mellan hund och barn ska alltid övervakas av en vuxen. Träna tidigt på lugna hälsningar, att gå till sin plats och att kunna avbryta lek.

Förhållandet till andra hundar varierar. Svenska Kennelklubben lyfter att aggression mot andra hundar förekommer inom rasen, och hundmöten är en vardagsutmaning för en del boxerägare. Det betyder inte att boxer generellt är osocial. Det betyder att du bör ta kontrollerad social träning, koppelhantering och förmågan att välja bort andra hundar på allvar. Matcha lekkompisar efter individ och lekstil; boxerns kroppsliga lek kan bli för intensiv för små eller försiktiga hundar.

Vissa boxrar är öppna mot främlingar, andra mer avvaktande. Tidig och genomtänkt miljöträning ger hunden erfarenhet av människor, platser, underlag och vardagsljud utan att varje möte måste bli en hälsning. Målet är en trygg hund som kan vara neutral när situationen kräver det.

## Träning och motion

Boxer behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Enbart korta rastningsrundor räcker inte för en frisk vuxen hund, men samma tidsmål passar inte alla. Ålder, kondition, temperatur, andning och hälsa ska styra belastningen. Bra veckor innehåller en blandning av promenader i varierad miljö, fri rörelse på säker plats, lek och uppgifter som spår, sök, lydnad eller andra hundsporter.

Använd belöningsbaserade metoder. Belöna det du vill se mer av med mat, lek eller social kontakt och lägg upp övningen så att hunden kan lyckas. Hårda eller skrämmande metoder behövs inte. Korta, fokuserade pass fungerar ofta bra för en livlig hund, men det viktigaste är variation och en tydlig vardagsrutin.

Prioritera sådant som gör en stark hund lätt att leva med:

- gå i koppel utan att dra
- komma på inkallning och kunna avbryta lek
- passera hundar och människor med kontakt
- hälsa med fyra tassar i marken
- lämna föremål och vänta vid dörrar
- varva aktivitet med lugn på en bestämd plats

Just koppelgående, inkallning, hundmöten och vilda hälsningar återkom som utmaningar i Svenska Boxerklubbens ägarenkät 2025. En valp- eller unghundskurs ger därför praktisk hjälp tidigt. Anpassa motionen under uppväxten och öka längd och intensitet stegvis i stället för att göra den unga hunden till löp- eller cykelpartner direkt.

## Hälsa

När du väljer boxer och uppfödare behöver du granska hälsan noga. Inom rasen förekommer bland annat höftledsdysplasi, spondylos, renal dysplasi, knäledsproblem hos äldre hundar samt hudbesvär och allergier. Hjärtsjukdomar och tumörsjukdomar är också viktiga områden i rasens avelsarbete. En svensk studie av försäkrade hundar fann dessutom en tydligt förhöjd risk för mastcellstumör hos boxer.

Boxer är kortnosad, men alla boxrar har inte andningssjukdomen BOAS. Se ändå inte tydliga andningsljud, ansträngd andning, dålig återhämtning eller värmekänslighet som normal rasvariation. Rasen omfattas av de särskilda utställningsanvisningar som uppmärksammar andning, noslängd och hud. Sedan maj 2026 kan boxer också genomföra det standardiserade andningstestet RFG-S i Sverige. Testet kan ge mer information om hundens andning, men är inte ett generellt obligatoriskt avelskrav för boxer.

Be en uppfödare förklara resultaten, inte bara säga att föräldrarna är ”testade”:

- Kontrollera föräldrarnas officiella HD-resultat och fråga hur kombinationens HD-index ser ut. Svenska Boxerklubbens strategi återger SKK:s rekommendation att kullens beräknade index bör ligga över 100.
- Se föräldrarnas MH-resultat och fråga hur nära släktingar fungerar i vardagen.
- Fråga efter hjärtundersökning. Boxerklubben rekommenderar auskultation av specialist eller Doppler/ultraljud på båda föräldradjuren.
- Fråga efter spondylosröntgen gjord efter 24 månaders ålder, vilket rasklubben rekommenderar.
- Fråga om RFG-S har genomförts och lyssna själv på hundarnas andning i vila och efter lätt aktivitet.
- Be uppfödaren berätta om cancer, njursjukdom, hudproblem, knän och livslängd hos nära släktingar.

Håll hunden slank och bygg kondition gradvis. Sök veterinär vid återkommande klåda, ovanligt stor törst eller urinering, nytillkomna eller förändrade knölar samt tydliga andningsbesvär. Tidiga kontroller kan inte ta bort den genetiska risken, men de ger bättre förutsättningar att upptäcka problem i tid.

## Historia och ursprung

Boxer utvecklades i Tyskland ur lokala hundtyper under 1800-talet. Den närmaste dokumenterade föregångaren är Brabanter Bullenbeisser, en tysk bulldoggtyp som arbetade med jägare. Hundens uppgift var att gripa och hålla fast vilt som drivits fram tills jägaren hann fram, vilket förklarar betydelsen av den breda nosen och de kraftiga käkarna.

Den moderna boxern blev en mångsidig bruks-, vakt- och sällskapshund. Den första rasstandarden publicerades 1902. Ursprunget till namnet boxer är däremot inte säkert fastställt, så förklaringen att namnet skulle komma från hur hunden använder framtassarna i lek bör ses som en berättelse snarare än ett dokumenterat faktum.

Rasens bakgrund märks fortfarande i arbetslust, vaksamhet och vilja att samarbeta. En modern boxer behöver inte träna en viss gren, men den mår väl av att regelbundet få lösa uppgifter tillsammans med sin förare.

## Att leva med rasen

Boxer kan bo i lägenhet, radhus eller villa; det avgörande är vardagsplanen, inte bostadens golvyta. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, träning och miljöombyte. Inomhus behöver hunden lära sig att koppla av, annars riskerar familjen att få en stor och uppvarvad hund som ständigt hittar egna aktiviteter.

Ensamhet måste tränas gradvis. SKK nämner att vissa boxrar har svårt att lämnas ensamma, så planera för hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagarna är långa. Jordbruksverkets allmänna råd är att vuxna hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver komma ut oftare. Sex timmar är tidsintervallet i rådet, inte ett besked om att varje boxer mår bra av att vara ensam så länge.

Planera också efter väder. Boxerns korta päls ger begränsat skydd i kyla, medan det korta nospartiet kräver extra uppmärksamhet i värme. Hundar som har BOAS kan ha svårare att reglera kroppstemperaturen. Lägg därför tyngre aktivitet till svalare tider under varma dagar, erbjud vatten och skugga och avbryt om andningen eller återhämtningen avviker från det normala. I kyla får du se på hur hunden rör sig, om pälsen är våt och om den visar obehag när du avgör om ett täcke behövs.

Boxer passar bäst när familjen kan svara ja på fyra frågor: Vill vi aktivera hunden varje dag? Kan vi träna lugn och vardagslydnad konsekvent? Har vi en hållbar lösning för ensamhet? Är vi beredda att granska hälsa och andning lika noga som temperament och utseende? Om svaret är ja kan rasens energi, humor och starka kontaktvilja bli dess största tillgångar i vardagen.

Boxer

The Boxer Club UK

Boxer Klub e.V. Germany

Svenska Boxerklubben (Swedish Boxer Club)

Boxer är en medelstor till stor, atletisk hund med kort päls och ett uttrycksfullt, brett huvud. Den är livlig, lekfull och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen och är ofta varsam mot barn. Energisk och beskyddande behöver den konsekvent träning, daglig motion och mental stimulans.

Teamwork är en uppfödare av rasen Boxer med bas i Gyttorp i Sverige. Den digitala presentationen har funnits sedan den 14 januari 2000 och innehåller material om historik, kullar, artiklar och kennelläger.

Teamwork

Labbeskogens är en uppfödare av rasen Labrador retriever med bas i Bollebygd i Sverige. Verksamhetens historia med rasen går tillbaka till 2013. Hundarna tränas regelbundet i blodspår, apportering och nosework samt ställs ut. Valparna vänjs vid vanliga hushållsljud och katter i hemmiljö. Före leverans chipmärks, vaccineras och veterinärbesiktigas valparna, och inkallningsträning med visselpipa påbörjas.

Labbeskogens

Bullmastiff

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Verein für Deutsche Spitze (Germany)

Stor, kraftfull vakthund som ursprungligen avlades för att fånga tjuvjägare, Bullmastiff är lugn, självsäker och djupt lojal och knyter ofta starkast band till en person. Den har en kort, lättskött päls och behöver utrymme, konsekvent tidig träning och socialisering för att styra sin naturliga vaktinstinkt.

Just My Size är en uppfödare av raserna Bullmastiff och Mops med bas i Burseryd i Sverige. Uppfödningen av mops går tillbaka till 2022, medan uppfödningen av bullmastiff går tillbaka till 2024.

Just My Size

## Snabbfakta

Dvärgpinschern är en liten, aktiv och självsäker sällskapshund som behöver betydligt mer vardagsträning än storleken antyder.

- Rasen kommer från Tyskland och är en egen ras – inte en förminskad dobermann.
- En vuxen dvärgpinscher ska enligt rasstandarden vara 25–30 cm hög och väga 4–6 kg.
- Pälsen är kort, slät och lättskött. Godkända färger i den svenska rasstandarden är rött i olika nyanser samt svart med röda eller rostbruna tantecken.
- Dvärgpinschern är livlig, lättlärd och uppmärksam. Vaktintresset kan märkas som skall på ljud och besökare.
- Dagliga promenader behöver kombineras med nosarbete, lek, problemlösning eller annan mental aktivering.
- I det svenska avelsarbetet ligger fokus på patella, ögon och tandstatus.
- Rasen kan fungera i lägenhet och familj, men bara om aktivitet, ljudträning, ensamhet och varsam hantering får plats i vardagen.

## Utseende och päls

Dvärgpinschern är kompakt och elegant, men ska varken se skör eller dvärgpräglad ut. Kroppen ska vara så kvadratisk som möjligt, med ungefär samma höjd som längd, och den korta pälsen gör konturerna tydliga. Både hanar och tikar har samma standardmått: 25–30 cm i mankhöjd och 4–6 kg i vikt.

Rasen har mörka, ovala ögon och antingen ståndöron eller framåtvikta, V-formade öron. Svansen är naturlig. I Sverige är svanskupering förbjuden.

Rasstandarden beskriver ett harmoniskt, fritt och marktäckande trav med fast rygg. Det höga, överdrivet lyftande frambenssteg som ibland kallas hackney är alltså inte ett svenskt rasideal; det anges tvärtom som ett fel i standarden.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glänsande. Den kräver normalt bara en mjuk borste eller pälshandske då och då och bad när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, hud, öron och tänder så att små förändringar upptäcks tidigt.

I den svenska och internationella FCI-standarden finns två färgvarianter:

- enfärgat hjortrött, rödbrunt eller mörkrödbrunt
- lacksvart med tydligt avgränsade röda eller rostbruna tantecken

Brunt, blått och andra så kallade specialfärger ingår inte i den svenska FCI-standarden. Det är därför klokt att kontrollera vilken standard en uppfödare hänvisar till om en valp marknadsförs med en ovanlig färg.

Dvärgpinschern är både liten och kortpälsad och kan behöva hjälp att hålla värmen i svenskt vinterväder. Anpassa promenadens längd efter hunden, håll den i rörelse och använd ett väl sittande täcke vid kyla om den blir spänd, lyfter tassarna, skakar eller söker värme. Alla hundar behöver alltså inte täcke vid samma temperatur.

## Temperament och personlighet

Dvärgpinschern är typiskt livlig, temperamentsfull, självsäker och uppmärksam. Den vill ofta vara nära familjen, lär sig snabbt och märker små förändringar i omgivningen. Samma egenskaper kan göra rasen rolig att träna och krävande att leva med: en hund som snabbt upptäcker rätt belöning upptäcker också snabbt vilka ljud, dörrar och rörelser som brukar få människor att reagera.

Vaktintresset bör tas på allvar utan att förstärkas. En dvärgpinscher kan varna när någon kommer, men målet i ett hem med grannar bör vara att hunden kan registrera ljudet och sedan återgå till vila. Träna därför tidigt på dörrsignal, besök och ljud i trapphus. Belöna lugn innan skallet har hunnit bli en lång kedja.

Svenska beteendebeskrivningar ger en mer nyanserad bild än etiketter som ”tuff” eller ”envis”. I resultaten från BPH, Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, syns bland annat nyfikenhet, engagemang för mat och intresse för den egna leksaken. Många av de beskrivna hundarna var mindre intresserade av att hälsa på eller leka med främmande personer än med människor de kände. Resultaten gäller dock de hundar som deltog, inte varje dvärgpinscher. När du väljer valp är föräldrarnas och nära släktingars faktiska vardagsbeteende viktigare än en allmän rasbeskrivning.

Rädsla, aggressivitet eller ständig stress ska inte avfärdas som typisk ”stor hund i liten kropp”. En trygg dvärgpinscher får gärna ha integritet och vara avvaktande, men ska kunna återhämta sig och fungera i sin vardag.

## Träning och motion

Dvärgpinschern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men ett visst antal minuter passar inte alla. Ålder, hälsa, tempo, underlag och vad hunden får göra spelar större roll än en siffra. En lugn nospromenad, några korta träningspass och lek kan ge mer än en lika lång, stressig runda utan möjlighet att undersöka omgivningen.

En bra vardag innehåller en blandning av:

- promenader där hunden får nosa och röra sig i varierad miljö
- korta pass med kontakt, följsamhet, inkallning och koppelträning
- sökövningar, problemlösning eller tricks
- lek med tydlig start och avslutning
- ostörd återhämtning och träning på att kunna varva ner

Träna vänligt och konsekvent. Korta pass, tydliga uppgifter och belöningar som hunden verkligen uppskattar brukar fungera bättre än tjat eller hårda korrigeringar. Bygg inkallningen stegvis i långlina och träna i svårare miljö först när hunden lyckas i en lugnare. Använd koppel där trafik, öppna dörrar eller avsaknad av staket gör ett snabbt misstag farligt.

Vänj valpen tidigt vid kloklippning, mun- och tandkontroll, sele, täcke och att bli lyft på ett säkert sätt. Lägg också in passivitet. En hund som bara får mer fart när den blir uppvarvad lär sig inte automatiskt att koppla av.

## Hälsa

Dvärgpinschern beskrivs som en förhållandevis frisk ras, men svenska valpköpare bör särskilt kontrollera patella, ögon och tänder. Det är de områden som den svenska rasklubbens avelsstrategi från 2025 prioriterar.

Patellaluxation innebär att knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge och kan ge hälta eller smärta. Rasklubben rekommenderar att avelsdjur är officiellt patellaundersökta utan anmärkning efter tolv månaders ålder. Be att få se resultatet för båda föräldrarna och kontrollera att det är registrerat, inte bara muntligt uppgivet.

För ögon rekommenderas ögonlysning före avel. Vid första undersökningen ska hunden vara minst ett år, och vid parningen bör resultatet helst inte vara äldre än tre år. En anmärkning behöver bedömas enligt veterinärens avelsrekommendation; ”undersökt” betyder därför inte automatiskt samma sak som ”utan fynd”.

Tandhälsa är ett tydligt förbättringsområde. I rasklubbens hälsoenkät med 298 anonyma svar uppgav 33 procent problem med tandsten och 14 procent tandlossning. Svaren bygger på ägarnas egna uppgifter och visar därför inte hur vanligt problemen är i hela rasen. De visar ändå varför tandvård inte bör behandlas som en detalj. Borsta tänderna, helst dagligen, och vänj valpen gradvis vid hanteringen. Under tandbytet omkring fem till sex månaders ålder bör du kontrollera att mjölktänder inte sitter kvar och påverkar det permanenta bettet.

Fråga även uppfödaren om hälsa och livslängd i nära släkt, hur tandstatusen ser ut och om föräldrarna har genomfört BPH eller MH, Mentalbeskrivning hund. Ingen undersökning garanterar en problemfri hund, men dokumenterade resultat gör risken lättare att bedöma.

## Historia och ursprung

Dvärgpinschern är en tysk pinscherras med bakgrund som råttjägare och vakthund, inte en nedavlad dobermann. Likheten i silhuett och svart-röd teckning har skapat missförståndet, men rasstandarden beskriver dvärgpinschern som en förminskad avbild av pinschern.

Små släthåriga pinschertyper har gamla rötter i Tyskland. Den mer organiserade utvecklingen av rasen som vi känner den i dag tog fart under 1870-talet, och den tyska pinscherklubben bildades 1895. Dvärgpinschern förekom redan i stort antal kring sekelskiftet 1900; den tyska stamboken från 1925 innehöll omkring 1 300 registrerade individer.

Den första dokumenterade importen till Sverige kom 1905. I dag är rasen främst sällskapshund, men historien märks fortfarande i vaksamheten, snabbheten och intresset för att undersöka små rörelser i omgivningen.

## Att leva med rasen

Dvärgpinschern kan leva bra i både lägenhet och hus, men ett litet format gör inte vardagen självgående. I lägenhet blir ljudträning, planerad aktivering och förmågan att vila särskilt viktiga. En trädgård kan underlätta rastning, men ersätter inte promenader, miljöträning eller kontakt med ägaren.

Ensamhet är en träningsfråga och varierar mellan individer. En liten valp ska inte lämnas ensam. Börja först när valpen är trygg i hemmet, lämna den mycket kort och öka tiden när den kan vara lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men arbete utanför hemmet en hel dag kräver en annan lösning. Backa träningen om hunden skäller, ylar, vandrar eller visar annan oro.

Med barn kan rasen bli en fin familjehund när en vuxen leder samspelet. Dvärgpinschern är liten nog att skadas om den tappas, trampas på eller lyfts fel. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Barnets ålder är mindre avgörande än familjens förmåga att respektera hundens signaler.

Möten med andra hundar ska vara lugna och kontrollerade. Samlevnad med katt beror på individerna och hur introduktionen görs. Med gnagare, fåglar och andra mycket små djur behövs särskild försiktighet eftersom rasens bakgrund som råttjägare fortfarande är relevant; lämna dem inte tillsammans utan säker avskiljning.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än annonsen. Be om registrerade resultat för patella och ögon, fråga om tandstatus och BPH eller MH, och träffa gärna mamman och andra vuxna släktingar. Be uppfödaren beskriva hur hundarna reagerar på besök, ljud och hantering och hur lätt de kommer till ro igen. Den bästa matchningen är inte den valp som verkar modigast i fem minuter, utan den som har goda förutsättningar att trivas i det liv du faktiskt kan erbjuda.

Dvärgpinscher

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Dvärgpinscher är en liten, kvadratiskt byggd och muskulös sällskapshund av dvärghundstyp med kort, slät, lättskött päls som fäller lite och ett högt, livligt steg. Den är energisk, djärv och uppmärksam – en tillgiven men självständig följeslagare och en effektiv liten vakthund som trivs bäst med aktiva ägare som engagerar sig i den.

Annika Dahlsjö är en uppfödare av rasen Dvärgpinscher med bas i Onslunda i Sverige.

Annika Dahlsjö

## Snabbfakta

- Newfoundlandshunden är en kanadensisk jättehund som utvecklades för tungt dragarbete och arbete i vatten. I dag hålls den främst som sällskaps- och vattenhund.
- Rasidealet är en mild, vänlig och fridsam hund. Det beskriver vad uppfödningen ska sträva efter, inte hur varje individ automatiskt beter sig.
- En vuxen hane är i genomsnitt cirka 71 centimeter hög och väger omkring 68 kilo. För tikar är motsvarande genomsnitt cirka 66 centimeter och 54 kilo.
- Den medellånga dubbelpälsen är tät och vattenavstötande. Godkända färger är svart, brun samt vit och svart.
- Storleken gör tidig koppelträning, lugna hälsningar och trygg hantering nödvändiga.
- I Sverige finns ett officiellt vattenprov för rasen, men intresse för vatten och förmåga att simma säkert varierar mellan individer och kräver träning.
- Rasen passar bäst hos den som har plats, tid för pälsvård och en vardag som fungerar med en mycket stor hund.

## Utseende och päls

Newfoundlandshunden ska vara massiv, kraftfull och välmusklad utan att se tung och osmidig ut. Kroppen är något längre än den är hög, och rörelserna ska ge intryck av kraft utan ansträngning. Rasstandarden betonar att maximal storlek aldrig får gå före symmetri, sund konstruktion och korrekta rörelser.

Hanar är i genomsnitt omkring 71 centimeter i mankhöjd och 68 kilo, medan tikar i genomsnitt är omkring 66 centimeter och 54 kilo. Rätt vikt bedöms ändå efter individens kroppsbyggnad, hull och muskelmassa.

Huvudet är brett och uttrycket ska förmedla mildhet. Tassarna är stora och har simhud mellan tårna. Den kraftiga svansen hjälper hunden som roder när den simmar.

Pälsen består av medellångt, rakt eller lätt vågigt täckhår och mjuk, tät underull. Underullen är vanligtvis tätare på vintern men finns kvar på delar av kroppen året om. Färgerna är svart, brun samt vit och svart. Den vit-svarta färgen är en färgvariant inom rasen; landseer är samtidigt namnet på en separat FCI-erkänd ras och ska inte blandas ihop med färgbeteckningen.

Anpassa pälsvården efter pälsens skick i stället för ett fast veckoschema. Arbeta ända ned till huden och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna, på benen, under halsen och kring bakdelen. Om kammen fastnar finns en tova kvar även om ytan ser slät ut. Under kraftig fällning behövs tätare genomgångar.

Efter bad eller simning ska pälsen sköljas vid behov och torka ända in till huden. Kontrollera samtidigt öron, tassar, hud och tovbenägna områden. Bada när hunden faktiskt behöver det; det finns inget allmängiltigt intervall. Rasstandarden uppmuntrar inte klippning som förändrar den naturliga pälsen.

Räkna med hår, vatten och ofta dregel i hemmet. Newfoundlandshunden är inte allergifri. De viktigaste allergenerna finns framför allt i hud och saliv, och nivåerna varierar mellan individer oavsett ras eller pälstyp.

## Temperament och personlighet

En rastypisk newfoundlandshund är mild, vänlig och fridsam, men orden “snäll jätte” är ett ideal, inte en säkerhetsgaranti. Be att få träffa valpens mamma och gärna andra vuxna släktingar. Titta efter hundar som möter människor lugnt, återhämtar sig när något oväntat händer och kan hanteras utan stark stress.

Rasen brukar vilja vara nära sin familj och är ofta samarbetsvillig när uppgiften är tydlig och träningen vänlig. En unghund kan ändå vara stark, klumpig och långsam att mogna, så vardagsreglerna behöver börja tidigt.

Barn och newfoundlandshund kan fungera väl tillsammans, men rasens rykte som “barnvakt” ska inte tas bokstavligt. Hundar och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila i fred, och hunden behöver en egen plats dit ingen följer efter. Den vuxne måste också kunna hålla hunden på promenad och avbryta vild lek; en vänlig hund på över 50 kilo kan välta ett barn utan att mena något illa.

Samma försiktighet gäller hundar och katter. Gör de första mötena lugna, ge djuren egna resurser och se till att ett mindre djur kan komma undan. Individens erfarenheter och beteende väger tyngre än påståenden om att rasen automatiskt älskar alla djur.

Newfoundlandshunden är inte automatiskt en vakthund. Storleken kan avskräcka, men skärpa och misstänksamhet hör inte till rasidealet.

## Träning och motion

Träningen bör göra newfoundlandshunden lätt att styra innan den blir tung nog att vinna en fysisk dragkamp. Prioritera löst koppel, följsamhet vid dörrar, inkallning, lugna hälsningar och att hunden låter dig kontrollera tassar, öron, mun och päls. Träna även bilresor och veterinärbesök. Belöna rätt beteende och öka störningarna stegvis.

Det finns inget tillförlitligt minutantal som passar alla hundar. En vuxen newfoundlandshund behöver daglig rörelse och mental aktivering anpassad efter ålder, hull, kondition, temperatur och hälsa. Lugna promenader, nosarbete, vardagslydnad, drag- och vattenarbete kan passa. Hälta, tydlig stelhet eller försämring efter aktivitet är skäl att minska belastningen och vid behov kontakta veterinär.

För valpen är målet varierad, självvald rörelse och god kroppskontroll snarare än konditionsträning. Låt den utforska olika säkra underlag, träna balans i låg höjd och ta korta promenader i valpens tempo. Undvik upprepade höga hopp, långa påtvingade sträckor och motion bredvid cykel. Fasta regler som ett visst antal minuter per levnadsmånad tar inte hänsyn till individ, terräng eller intensitet.

Vattenarbete är en dokumenterad del av rasens funktion. Sveriges officiella vattenprov innehåller lydnad på land, vattenapportering och bogsering av figurant eller båt. Färdigheterna tränas; hunden är inte utbildad livräddare bara genom sin ras. Börja i lugnt, grunt vatten, tvinga aldrig i en osäker hund och kontrollera temperatur, ström, botten och uppgång. Föraren behöver kunna simma i moment där ekipaget arbetar tillsammans i vattnet.

Den tunga kroppen och täta pälsen begränsar aktivitet i värme. Välj svalare tider och avbryt om hunden återhämtar sig dåligt. Simning kan vara skonsam träning för en frisk hund, men kallt vatten, utmattning och svår uppgång är verkliga risker.

## Hälsa

Höfter, armbågar, hjärta och urinvägar är viktiga kontrollpunkter när du väljer newfoundlandshund. Hälsodata minskar osäkerheten men kan aldrig garantera att en valp förblir frisk. Be om registreringsnamn på båda föräldrarna och kontrollera resultaten själv, inte bara att “tester är gjorda”.

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, förekommer i rasen. Enligt SKK:s registreringsregler som gäller från 1 januari 2026 måste båda föräldrarna ha officiell HD-status och officiell ED-status före parning för att valparna ska kunna registreras hos SKK. Känd status betyder att resultatet finns registrerat; det är inte samma sak som att alla resultat är normala. För ED får hundar med grad 2 eller 3 inte användas i avel, och inte heller hundar som har symtom, klinisk ED-diagnos eller är opererade för ED, oavsett registrerad grad.

Rasens RAS-dokument från 2016 rekommenderar ett striktare urval än den grundläggande statuskontrollen: främst HD A eller B och ED 0, med angivna undantag. Skilj denna daterade avelsrekommendation från dagens bindande registreringskrav. Kontrollera både de faktiska resultaten och hur uppfödaren motiverar kombinationen. SKK:s Avelsdata visar även resultat för nära släktingar.

Svenska Newfoundlandshundklubben lyfter även subvalvulär aortastenos, SAS, en förträngning i hjärtats utflöde mot aorta. Blåsljud kan ge anledning till utredning, men lindriga fall kan vara svåra att fånga enbart med stetoskop; ultraljud ger säkrare bedömning. Fråga hur hjärtat har undersökts, vid vilken ålder och av vem. SAS-undersökning är inte ett bindande SKK-krav på samma sätt som rasens HD- och ED-status.

Newfoundlandshunden har också en rasspecifik, autosomalt recessiv form av cystinuri. Den kan ge förhöjd cystinhalt i urinen och ibland cystinstenar, men alla genetiskt affekterade hundar utvecklar inte sten. Ett DNA-test kan skilja genetiskt fria hundar, bärare och affekterade hundar åt. Be att få se resultatet och förstå hur kombinationen undviker sjuka valpar. En hund som försöker kissa upprepade gånger men bara får ut lite eller ingen urin behöver akut veterinärvård; risken för urinstopp är större hos hanhundar.

Magomvridning, GDV, är ett akut tillstånd som främst drabbar stora och gigantiska hundar. Orsaken är sannolikt multifaktoriell, så enkla mat- eller motionsregler kan inte lova skydd. Resultatlösa kräkförsök, kraftig salivering, oro och en svällande buk är varningstecken. Svaghet, kollaps eller andningspåverkan gör läget ännu mer akut. Åk omedelbart till veterinär vid misstanke och diskutera individuell risk samt förebyggande gastropexi innan en akut situation uppstår.

Håll hunden i sunt hull och sök hjälp vid hälta, återkommande stelhet, nedsatt ork, svimning eller smärta. Kontrollera päls och hud efter väta. Avstå inte från veterinärbesök för att ett problem sägs vara “vanligt för rasen”.

## Historia och ursprung

Newfoundlandshunden har sitt ursprung i Kanada och förknippas med arbete vid Newfoundlands kust. Den officiella rasstandarden beskriver en hund som användes till tungt dragarbete och arbete i vatten. Den uppger att rasens typ och arbetsegenskaper var etablerade omkring 1610, medan berättelsen om lokala hundar och stora svarta hundar som vikingar skulle ha fört dit återges som en tradition, inte som säkerställd härstamning.

Hundarna arbetade med människor där styrka, simförmåga och uthållighet hade praktisk betydelse. Den massiva kroppen, vattenavstötande pälsen, simhuden och svansen som roder passar den funktionen. Rasens historia ska ändå inte tolkas som att varje modern individ kan rädda människor utan utbildning.

I dag är newfoundlandshunden främst sällskapshund. Vattenarbetet lever kvar genom organiserad träning och officiella prov, och vissa ekipage ägnar sig även åt dragarbete.

## Att leva med rasen

En newfoundlandshund kräver mer logistisk planering än en medelstor hund. Får den plats utan att blockera passager, kan den ta sig in i bilen, finns en sval viloplats och kan en vuxen hantera den om den blir sjuk eller rädd? Hala golv behöver ofta mattor, och många trappor kan bli besvärliga för valp, skadad eller äldre hund.

Lägenhet är inte automatiskt fel. Hundar motioneras och aktiveras utomhus, men en jättestor hund kan göra en liten bostad opraktisk. Hiss, breda passager, nära rastningsmöjlighet, grannarnas ljudmiljö och möjligheten att hålla bostaden sval betyder mer än adressen. Ett hus med tomt ersätter inte promenader, träning eller sällskap.

Rasen vill ofta vara nära människor, men ensamhet ska bedömas individuellt. En vuxen hund som tränats gradvis kan vanligen vara själv några timmar; en liten valp kan inte lämnas så. Öka tiden först när hunden kan komma till ro och använd hundvakt eller annan lösning om arbetsdagen är längre än vad individen klarar. Ihållande skall, vandrande, förstörda föremål eller stark oro är signaler om att upplägget behöver ändras.

Planera för återkommande pälsarbete, städning, stor bilplats och högre kostnader för mat, försäkring och veterinärvård. Sele eller halsband, transportlösning och liggplats måste fungera för individens storlek.

Newfoundlandshunden kan passa en förstagångsägare som tar hjälp tidigt och verkligen kan hantera storleken, men den är inte ett enkelt val enbart för att temperamentet beskrivs som milt. En lämplig ägare tycker om nära samarbete, accepterar hår och dregel, tränar konsekvent utan hårdhet och kan anpassa aktivitet efter värme och hälsa. Om de villkoren känns rimliga kan rasen bli en lugn och engagerad familjemedlem; om utrymme, fysisk kontroll eller pälsvård redan känns tveksamt är en mindre hund ett klokare val.

Newfoundlandshund

Newfoundlandshunden är en mycket stor, vattenälskande brukshund med tät päls som fäller kraftigt och dreglar en del. Den är lugn, lojal och varsam med barn, och behöver nära kontakt med familjen, vänlig men konsekvent träning, måttlig motion, noggrann pälsvård, gott om utrymme och förebyggande hälsovård för leder, hjärta och risk för magomvridning.

## Snabbfakta

Siberian husky är en medelstor, erkänd slädhundsras för arbete i spann: lätt last, måttlig fart och långa sträckor. Det är en vänlig och social hundtyp, men få individer passar för ett liv enbart som sällskapshund. Rasen passar bäst hos den som verkligen vill ge hunden drag- eller uthållighetsarbete och kan hantera stark jaktlust, stort rörelsebehov och svårigheter med ensamhet.

- **Användning:** nordisk slädhund i FCI grupp 5.
- **Ursprung:** hundtypen utvecklades i nordöstra Sibirien; rasens officiella ursprungsland är USA.
- **Storlek:** hanar 53,5–60 cm och 20,5–28 kg; tikar 50,5–56 cm och 15,5–23 kg.
- **Typiskt temperament:** vänlig, mjuk, alert och utåtriktad enligt rasstandarden.
- **Viktigast i vardagen:** meningsfullt arbete, trygg kontroll utomhus, flockgemenskap och tidig vardagsträning.

En stor tomt ersätter inte arbete och promenader, och många promenader ersätter inte automatiskt rasens behov av att få använda kroppen tillsammans med en förare eller ett spann. Den avgörande frågan är därför inte bara hur aktiv du är, utan om du vill leva med en slädhund och ordna en vardag som passar dess ursprungliga uppgift.

## Utseende och päls

Siberian husky ska se ut som en uthållig arbetshund, inte som en tung frakthund eller en skör sprinter. Kroppen är måttligt kompakt, något längre än hög och byggd för lätta, jämna rörelser. Rätt hull och välutvecklad muskulatur är viktigare för funktionen än ett kraftigt eller extra lurvigt intryck.

Ögonen är mandelformade och får vara bruna, blå, olikfärgade eller flerfärgade. Blå ögon är alltså tillåtna, men ögonfärgen säger inget om hundens arbetsförmåga, temperament eller lämplighet för ett visst hem.

Pälsen är en medellång dubbelpäls med mjuk, tät underull och raka täckhår. Underullen kan saknas under fällning utan att det är onormalt. Pälsfärgerna svart, grå, viltfärgad (agouti), sobel, röd och vit är tillåtna, som enfärgat eller i flera nyanser och teckningar. Merle och brindle är däremot inte godkända mönster i rasstandarden.

Borsta efter hundens faktiska behov och arbeta varsamt igenom lös underull när den fäller. Det behövs inget fast schema som passar alla hundar eller årstider. Rasstandarden tillåter putsning mellan tårna och runt tassarna men inte annan kosmetisk trimning. Klippning av medicinska skäl är förstås en veterinärfråga, inte pälsstyling.

## Temperament och personlighet

En rastypisk siberian husky är vänlig, mjuk, uppmärksam och utåtriktad, men också självständig och starkt präglad av livet i flock. Den ska inte vara överdrivet misstänksam mot främlingar, vaktande eller aggressiv mot andra hundar. Det är en beskrivning av rasidealet, inte en garanti för varje individ.

Flockinstinkten har gjort rasen skicklig på att arbeta nära andra hundar. Den betyder inte att varje husky automatiskt fungerar med alla hundar i hemmet. Lekstil, hantering av mat och andra resurser, kön, ålder, tidigare erfarenheter och en lugn introduktion spelar fortfarande roll.

Jaktlusten är en av de viktigaste egenskaperna att förstå före köp. Många hundar av rasen är svåra att ha lösa, även när inkallningen har tränats väl. En långlina eller ett säkert inhägnat område ger frihet utan att inkallningen behöver bära hela säkerheten. Med katt beror utfallet på individ, uppväxt och kattens beteende, men samboende får aldrig tas för givet. Smådjur och fåglar behöver en fysisk avskiljning som inte bygger på att hunden väljer att avstå från jakt.

Rasstandardens vänliga temperament gör heller inte hunden automatiskt säker med barn. Barn och hund behöver lära sig varandras signaler, en vuxen ska vara närvarande med små barn och hunden ska ha en ostörd viloplats.

## Träning och motion

Siberian husky behöver mycket rörelse, träning och stimulans, men ett universellt antal timmar per dag ger en falsk bild. Behovet påverkas av ålder, kondition, hälsa, temperatur, underlag och hur krävande arbetet är. Det är viktigare att hunden får arbeta på ett sätt som passar rasen, återhämta sig och vara lugn hemma än att en viss tid har gått.

Drag i spann, skidåkning med hund och genomtänkt barmarksarbete ligger nära rasens funktion. Belastning och distans måste byggas upp gradvis, och nybörjaren har mycket att vinna på att lära sig sele, linor, kommandon, omkörningar och hur väder och underlag bedöms genom en erfaren polarhundsklubb. Rasklubbens dragprov, bland annat DP20+, används för att bedöma hundens funktion, mentalitet och förmåga som polarhund i arbete.

Vardagen behöver också lugna promenader, nosarbete, samarbete och återhämtning. Prioritera tidigt:

- följsamhet i koppel och lugn vid selning;
- stopp, riktning och förmåga att vänta före start;
- säkra rutiner vid dörrar, bil, grindar och hundgård;
- inkallning som tränad färdighet, utan att den blir enda skyddet mot jakt;
- passivitet, hantering och att kunna varva ner efter arbete.

Träningen bör vara positiv, tydlig och välplanerad. Hårdare metoder löser inte självständighet och kan skada samarbetet. I varmt väder ska belastningen sänkas eller flyttas till svalare tider. Tjock päls och motion ökar risken för överhettning; avbryt om hunden får kraftig flämtning, blir svag, okoordinerad eller ovanligt trött. Låt hundens signaler och förhållandena styra, inte ett enda temperaturtal.

## Hälsa

Siberian husky beskrivs i den svenska avelsstrategin som en generellt frisk ras, men underlaget har en viktig begränsning: relativt få hundar har undersökts för höfter, armbågar och ögon. Att majoriteten av de undersökta hundarna varit friska bevisar därför inte att varje linje är fri från ärftliga problem.

I SKK:s aktuella registreringsregler är siberian husky inte en av raserna med ett särskilt krav på höftledsstatus. Det är alltså fel att beskriva HD-röntgen eller ögonlysning som ett allmänt svenskt registreringskrav för rasen. Resultat kan ändå vara värdefulla. Be uppfödaren visa vilka undersökningar som faktiskt är gjorda, varför de valts och hur resultaten ser ut hos föräldrar, syskon och äldre släktingar.

Det finns också DNA-test för tre dokumenterade varianter: SHPN1, SPS1 och HUU. SHPN1 är en fortskridande neurologisk sjukdom som påverkar rörelseförmågan. Den bedöms nedärvas recessivt, men alla hundar med två kopior av varianten får inte tydliga symtom. Den svenska rasklubben har särskilt uppmärksammat kända SHPN1-bärare i svenska stamtavlor. En bärare är inte samma sak som en sjuk hund; det viktiga är att parningen planeras med kunskap om båda föräldrarnas status. SPS1 gäller en form av skakningar hos valpar, medan HUU innebär förhöjd urinsyra med risk för uratsten. Att test finns betyder inte att alla tre är obligatoriska för varje svensk kull. Fråga vilka test som är relevanta i just släkten och be att få se ursprungliga laboratoriesvar.

Titta också på hur hundarna faktiskt håller för arbete. Fråga hur äldre släktingar har klarat träning, om återkommande hälta, tassproblem, neurologiska symtom eller urinsten förekommit och vid vilken ålder problem i så fall började. Håll hunden slank, bygg kondition stegvis och utred förändrade rörelser i stället för att träna igenom dem.

## Historia och ursprung

Siberian husky utvecklades som slädhund i nordöstra Sibirien, medan USA är rasens officiella ursprungsland i FCI-standarden. Den ursprungliga uppgiften var att dra lätt last i måttlig fart över långa avstånd, en funktion som fortfarande förklarar rasens storlek, rörelser, flockarbete och uthållighet.

De sibiriska hundarna väckte uppmärksamhet i Alaska när ett spann deltog i All Alaska Sweepstakes 1909 och blev trea. Året därpå kom spann med dessa hundar på första, andra och fjärde plats. Leonhard Seppala vann tävlingen tre år i rad 1915–1917 och blev senare en av förarna i serumtransporten till Nome 1925, där hundspann förde difteriserum genom Alaska.

American Kennel Club erkände siberian husky 1930. FCI gav rasen definitivt erkännande 1966. De här årtalen är dokumenterade. Däremot finns inget säkert stöd för populära berättelser om att alla moderna hundars temperament kommer av att deras förfäder sov i familjernas tält.

## Att leva med rasen

Siberian husky fungerar bäst i ett hem där slädhundslivet är en del av planen, inte en aktivitet man kanske provar senare. Rasen kan fungera som första hund, men då krävs ovanligt god förberedelse, stöd från erfarna förare och en vardag som redan har plats för arbete, säker transport, kontroll och återhämtning.

Lägenhet kan fungera. Boytan är mindre avgörande än om hunden får sina behov tillgodosedda och kan komma till ro. I ett lyhört hus behöver du dessutom ha en plan om hunden låter när den blir uppvarvad eller lämnad. Säkerheten börjar redan i trapphus, hiss och port: använd koppel och rutiner som hindrar hunden från att ta sig ut i trafik eller efter vilt.

Ensamhet ska tränas i mycket små steg när hunden är trygg, och tiden ökas bara så länge den kan vara lugn. Rasen har stark flockinstinkt och vissa individer har svårt även efter genomtänkt träning. Planera därför på förhand för hundvakt, hunddagis eller en vardag där hunden kan följa med. En annan hund kan ge sällskap men är ingen garanti mot ensamhetsproblem.

Vid val av uppfödare är det bättre att kontrollera hundarna än att välja efter etiketten “arbetslinje” eller “utställningslinje”. Be att få se föräldrarna i vardag och arbete. Fråga vilka sträckor och underlag de tränas på, hur de återhämtar sig, hur de fungerar i spann och hur de hanteras vid vila, transport och möten med människor eller hundar. Kontrollera registrerade dragmeriter och hälsouppgifter i SKK Hunddata och Avelsdata.

Rasklubbens valpförmedling kräver medlemskap och att båda föräldrarna är SKK-registrerade; en plats på listan är därför inte i sig ett bevis på arbetsförmåga eller genomförda hälsotester. Uppfödaren bör kunna förklara varför kombinationen valts och visa konkreta uppgifter om funktion, mentalitet, hälsa och äldre släktingar. Det säger mer om valpens förutsättningar än pälsfärg, ögonfärg eller en linjeetikett.

Siberian husky

Siberian Husky Club of Great Britain

The Norwegian Siberian Husky Club

Swedish Kennel Club

Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA)

Siberian husky är en medelstor, atletisk slädhund med tjock dubbel päls och ofta iögonfallande, flerfärgade ögon. Den är vänlig och energisk och behöver mycket motion, säkra inhägnader och konsekvent, positiv träning. Rasen är i allmänhet frisk och långlivad, men kan vara benägen för ögonproblem och kraftig fällning.

Kusby är en uppfödare av raserna Newfoundlandshund, Siberian husky och Labrador retriever med bas i Hallstavik i Sverige.

Kusby

## Snabbfakta

American staffordshire terrier, ofta kallad amstaff, är en amerikansk terrier i FCI:s grupp 3. Det är en kompakt och mycket stark hund som främst hålls som sällskapshund. Rasen passar bäst hos en ägare som tycker om aktiv träning och tar ansvar för en kraftfull hund i vardagen.

- Önskvärd mankhöjd är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar.
- Rasstandarden anger ingen idealvikt i kilo. SKK:s ungefärliga riktmärke är 28–33 kg för hanar och 19–25 kg för tikar, men hull och proportioner är viktigare än en enskild siffra.
- Pälsen är kort, tät, hård och blank och kräver i regel enkel skötsel.
- Rasidealet är en alert, modig och intresserad hund. SKK beskriver också amstaffen som social, aktiv och samarbetsvillig, men skillnaderna mellan individer kan vara stora.
- Den som tänker resa med hunden behöver planera i förväg: amstaff omfattas av rasförbud i både Norge och Danmark.

American staffordshire terrier är en egen, erkänd ras med en egen standard. Det går därför inte att avgöra rasen enbart genom att titta på en bred skalle, kort päls och muskulös kropp. För en valpköpare säger en registrerad stamtavla och uppgifter om föräldradjuren mer än antaganden utifrån utseendet.

## Utseende och päls

Amstaffen ska vara stark för sin storlek, muskulös och kompakt men ändå rörlig och smidig. Kroppen ska ge ett välbalanserat intryck, inte vara så tung eller överdriven att rörelserna påverkas. Den önskvärda mankhöjden är 46–48 cm för hanar och 43–46 cm för tikar. Standarden kräver att höjd och vikt står i proportion till varandra men anger inget viktintervall. SKK:s viktuppgifter är därför ett grovt vardagsriktmärke, inte en idealvikt som varje hund ska nå.

Pälsen ligger tätt mot kroppen och är kort, hård och blank. En genomgång med mjuk borste eller gummiborste räcker ofta för löst hår, och hunden kan badas när den faktiskt behöver det. Vänj valpen lugnt vid att tassar, klor, öron, mun och hela huden undersöks. Det gör både vardaglig skötsel och framtida veterinärbesök enklare.

Standarden tillåter enfärgat, flerfärgat och fläckigt. Helvitt, mer än 80 procent vitt, svart med tanteckning samt leverfärg är däremot färger som inte uppmuntras. Färg säger inget säkert om temperament eller hälsa. Hudrodnad, klåda, återkommande slickande på tassarna eller förändringar i öronen bör bedömas efter symtom, inte efter pälsfärg.

## Temperament och personlighet

En amstaff ska vara alert, nyfiken och modig, men rasbeskrivningar visar ett ideal och genomsnitt – inte hur varje hund blir. SKK:s BPH-material visar relativt hög socialitet och energi på gruppnivå, samtidigt som variationen mellan individer är stor. Uppväxt, erfarenheter och träning spelar roll, men även nära släktingars beteende är relevant när du väljer valp.

Be uppfödaren att förklara föräldrarnas BPH-resultat och, när det finns, mentalindex med konkreta vardagsexempel. Fråga hur de reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, nya underlag, hantering och hundmöten. Träffa helst tiken och andra nära släktingar. Ett ord som ”social” säger betydligt mindre än en beskrivning av hur hunden återhämtar sig efter något oväntat.

Rasen är fysiskt kraftfull och kan vara påstridig. Det gör lugna, kontrollerade möten viktigare än att hunden måste hälsa på alla. Varken rasnamnet eller könet kan avgöra om en amstaff fungerar med en viss hund, katt eller ett smådjur. Bedöm i stället individens tidigare erfarenheter, intresse för att jaga eller leka och förmåga att avbryta och koppla av.

Vid introduktion till katt bör katten ha egna säkra platser och kunna lämna situationen. Använd grind eller annan avskiljning, håll de första mötena korta och lugna och förhindra jakt från början. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän deras beteende är väl känt – och acceptera att vissa kombinationer aldrig blir säkra.

Amstaff kan leva i en barnfamilj, men en vuxen ska alltid ansvara för samspelet. Barn behöver lära sig att låta hunden äta och vila ostört, och hunden ska ha en egen fredad plats. På grund av styrkan bör barn inte själva hantera hunden i situationer där ett plötsligt ryck eller hundmöte kan bli svårt att kontrollera.

## Träning och motion

Amstaffen behöver fysisk aktivitet och mental sysselsättning varje dag, men ett fast timtal passar inte alla. En ung hund, en frisk vuxen och en hund med smärta eller ledproblem behöver olika upplägg. Bedöm nivån efter ålder, hälsa, återhämtning och hur hunden fungerar hemma efter aktiviteten. Målet är en vältränad hund som kan växla mellan aktivitet och vila, inte att trötta ut den till varje pris.

Promenader kan kombineras med nosarbete, spår, lydnad och korta problemlösningsuppgifter. SKK lyfter bland annat nosework, spår och lydnad som lämpliga aktiviteter. Öka längd och belastning stegvis och håll hunden i ett sunt hull. Om hunden plötsligt rör sig annorlunda, tvekar inför att hoppa in i bilen eller återhämtar sig sämre bör en veterinär bedöma orsaken. Försök inte lösa det med mer träning.

Vardagsträningen bör börja tidigt och bygga på belöningar, tydliga rutiner och små steg. För en stark amstaff är följande färdigheter särskilt värdefulla:

- att gå i löst koppel och kunna vända bort från ett hundmöte;
- en väl inlärd inkallning och en signal för att lämna något;
- lugna hälsningar utan hopp eller drag;
- att kunna vänta och koppla av lugnt bakom en grind eller annan avskiljning;
- trygg hantering av tassar, klor, öron, mun och kropp.

Träning med smärta, rädsla eller hårda korrigeringar riskerar att skada både tillit och inlärning. Belöna det beteende du vill se, gör övningen lättare när hunden misslyckas och ta hjälp av en kunnig instruktör tidigt om styrkan eller reaktionerna blir svåra att hantera.

## Hälsa

För amstaff är höftleder, armbågar, hud och korsband viktiga områden att fråga om. SKK nämner höftledsdysplasi, armbågsledsdysplasi, korsbandsproblem samt hudbesvär som klåda, utslag, röda tassar och allergi. Det betyder inte att varje hund drabbas. Be om konkreta uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare kullar i stället för att nöja dig med att de sägs vara ”friska linjer”.

För svenskregistrerad avel ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parning, och för amstaff krävs dessutom officiell ED-status. En registrerad status betyder bara att resultatet finns – inte automatiskt att leden är utan anmärkning. Kontrollera därför de faktiska graderna. Rasklubbens avelsstrategi rekommenderar också att den planerade kullens preliminära HD- och ED-index ligger över 100; det är en avelsrekommendation och ska inte blandas ihop med registreringsreglerna.

NCL-A är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar lillhjärnan och kan ge problem med balans och koordination, ofta först vid tre till fem års ålder. Nedärvningen är autosomalt recessiv med ofullständig penetrans. DNA-resultat registreras som normal, bärare eller genetiskt affekterad. En bärare är inte detsamma som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be att få se registrerade resultat och förstå hur kombinationen är planerad.

När du bedömer en kull bör du därför kontrollera:

- föräldrarnas exakta HD- och ED-resultat samt kullens preliminära index;
- NCL-A-status och hur resultatet påverkar parningen;
- BPH och mentalindex där det finns, kompletterat med vardagsbeteende hos nära släktingar;
- hudproblem, korsbandsskador och andra återkommande besvär hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

## Historia och ursprung

American staffordshire terrier utvecklades i USA ur de bull-and-terrier-hundar som följde med immigranter under 1800-talet. Den amerikanska rasklubben beskriver sådana hundar i landet redan omkring 1870. Historiken rymmer en bakgrund i hundkamper, men den moderna rasens officiella standard och avelsarbete ska bedömas utifrån dagens krav på funktion, hälsa och temperament.

År 1936 tog American Kennel Club in hundarna i sin stambok under namnet Staffordshire Terrier. Namnet ändrades till American Staffordshire Terrier från den 1 januari 1972 för att skilja rasen från den då erkända Staffordshire Bull Terrier. Den första amstaffen registrerades hos SKK 1991.

Datumen förklarar varför namnen har ändrats, men de gör inte alla hundar med liknande utseende till samma ras. För dagens valpköpare är en kontrollerbar stamtavla, dokumenterade hälsodata och kännedom om nära släktingar mer värdefulla än lösa etiketter om ”pitbulltyp”.

## Att leva med rasen

Amstaff kan bo i lägenhet om den får tillräcklig aktivitet, återhämtning och trygga rutiner. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen fungerar. I flerbostadshus behöver du kunna hantera hunden säkert i trapphus, hiss och trånga passager, förebygga störande ljud och ordna rastning utan att varje tur präglas av svåra hundmöten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg vuxen hund bör efter träning bara vara ensam några timmar åt gången. Jordbruksverkets regel om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte en rekommenderad ensamhetstid. Planera därför för valptid, arbetsdagar och reservhjälp innan hunden flyttar in.

Tänk också igenom fysisk kontroll. Sele eller halsband ska sitta säkert, kopplet ska ge ett stabilt grepp och den som rastar hunden måste kunna hålla den om något oväntat händer. Detta är inte ett argument för hårda metoder; det är en praktisk följd av rasens styrka. God framförhållning, avstånd och inlärda alternativ förebygger fler problem än sena korrigeringar.

Resor kräver särskild kontroll. American staffordshire terrier och korsningar med rasen är förbjudna i Norge, vilket omfattar införsel. Danmark förbjuder också rasen och korsningar vid vistelse. Där finns ett begränsat undantag för direkt genomresa med bil utan onödiga uppehåll, men det är inte samma sak som att få semestra i landet. Tåg omfattas inte av undantaget. Regler kan ändras, så kontrollera alltid aktuell information hos norska Mattilsynet och danska Fødevarestyrelsen innan du bokar en resa eller väljer färdväg.

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar strukturerad träning, kan ordna daglig aktivitet och har marginal för en hund som är både social och fysiskt krävande. Om hushållet saknar tid för ensamhetsträning, säkra introduktioner, koppelträning och noggrann uppföljning av hälsa är en mindre kraftfull eller mindre krävande ras ofta ett bättre val.

American staffordshire terrier

American staffordshire terrier: muskulös, medelstor och människoorienterad hund med kort, lättskött päls i många olika färger. Kärleksfull, energisk och mycket lättlärd med konsekvent, positiv träning. Behöver daglig motion, mental stimulans, socialisering och ansvarsfull hantering.

Sandra Petrusson är en uppfödare av rasen American staffordshire terrier med bas i Lilla edet i Sverige.

Sandra Petrusson

Engelsk setter

Elegant, medelstor stående fågelhund med silkeslen beltonpäls och plymformad svans. Mjuk, trogen och människoorienterad, den passar aktiva familjer som tycker om långa dagliga promenader. Känslig för hård behandling och svarar bäst på vänlig, konsekvent träning och regelbunden pälsvård.

Dreamset är en uppfödare av rasen Engelsk setter med bas i Knivsta i Sverige. Uppfödningen var aktiv med engelsk setter år 2025.

Dreamset

Alsnäsets är en uppfödare av rasen Labrador retriever med bas i ösmo i Sverige. Labrador retriever har fötts upp under kennelnamnet sedan 2008. Verksamheten bedrivs i skärgårdsmiljö med närhet till skog och vatten. Jakt och viltspår är återkommande intressen, liksom lydnadsträning och apportering.

Alsnäsets

## Snabbfakta

Storpudeln är den största av pudelns fyra officiella storlekar och en aktiv sällskapshund med stort behov av både samarbete och pälsvård. Namnet **kungspudel** används ibland i vardagligt tal, men det är inte en egen ras eller storleksvariant. I Sverige heter varianten officiellt **Pudel, stor**.

- **Rastyp:** erkänd pudelvariant i FCI grupp 9, sällskapshundar
- **Mankhöjd:** över 45 till och med 60 cm; rasstandarden medger 2 cm tolerans uppåt
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt
- **Päls:** riklig, krusig ullpäls eller päls som bildar snören
- **Karaktärsideal:** alert, aktiv, följsam och lätt att träna
- **Vardagsbehov:** daglig fysisk aktivitet, mental stimulans, vila och återkommande pälsarbete
- **Svenskt hälsoprogram:** officiell HD-status krävs för föräldradjur före parning

Storpudel kan passa en engagerad förstagångsägare, men rasen är inte lättskött bara för att den är samarbetsvillig. Den blivande ägaren behöver vilja träna vardagsfärdigheter, ge hunden meningsfull aktivitet och sköta pälsen även när vädret är blött och kalendern är full.

## Utseende och päls

Storpudeln ska vara harmonisk och atletisk, med en kropp som är något längre än mankhöjden – inte helt kvadratisk. Den officiella höjden är över 45 till och med 60 cm, med en tolerans på 2 cm uppåt. Toleransen innebär inte att 62 cm är den normala målhöjden. Eftersom rasstandarden inte anger någon vikt bör en vuxen hund bedömas efter proportioner och kroppskondition, inte mot ett påstått officiellt kilotal.

Pälsen förekommer enligt standarden i två strukturer. Ullpudeln har tät, fin, ullig och krusig päls, medan snörpudeln har päls som formas till långa, tydliga snören. Sällskapshundar hålls ofta i en praktisk, kortare frisyr, men en kort frisyr tar inte bort behovet av bad, genomgång av pälsen och klippning.

Pudelns godkända färger är bredare än många äldre rasbeskrivningar anger. Förutom enfärgat svart, vitt, brunt, grått och aprikosrött godkänner den nuvarande standarden flera bestämda flerfärgade mönster, bland annat vitt kombinerat med svart, grått, brunt eller aprikosrött, tanteckning, trefärg och brindle. De flerfärgade alternativen infördes i den internationella standard som började gälla i Sverige 2024. En äldre uppgift om att pudel alltid måste vara enfärgad är därför inaktuell.

Pälsen växer kontinuerligt och kräver en plan. Hur ofta den behöver redas ut, badas och klippas beror på pälslängd, frisyr, aktivitet och hur lätt pälsen tovar sig. Kontrollera ända ned mot huden i stället för att bara borsta ytan. Vänj valpen lugnt vid kam, klippmaskin, fön, tasshantering och att stå stilla; det underlättar framtida skötsel.

Storpudel brukar beskrivas som en ras som fäller lite, men låg fällning är inte samma sak som allergifrihet. Hundallergen finns bland annat i hud och saliv, och reaktionen kan skilja mellan enskilda hundar – även inom samma kull. Den som har allergi bör därför inte köpa storpudel enbart utifrån rasnamnet eller ett löfte om ”hypoallergen” päls.

## Temperament och personlighet

Storpudeln ska enligt rasstandarden vara alert, aktiv, trogen och lätt att lära och träna. I vardagen märks det ofta som en hund som snabbt uppfattar mönster, söker kontakt och gärna deltar i det familjen gör. Samma uppmärksamhet gör också att hunden lär sig oönskade rutiner snabbt om regler, belöningar och förväntningar är otydliga.

Att rasen är lättlärd betyder inte att varje storpudel har samma temperament, och en intelligenslista förklarar inte hur en hund fungerar i vardagen. Resultat från BPH-beskrivna pudlar kan visa gemensamma drag, men de beskriver hundarna som deltagit – inte varje storpudel. Social trygghet, aktivitetsnivå, ljudkänslighet, jaktintresse och förmåga att koppla av kan variera med arv, tidiga erfarenheter och träning.

Träffa därför om möjligt valpens mamma och gärna vuxna släktingar. Titta mindre på om hundarna kan ett trick och mer på hur de återhämtar sig efter en överraskning, hälsar utan att fastna i stress och kan varva ned när inget händer. Fråga uppfödaren vilka egenskaper som faktiskt återkommer i familjen och hur den planerade kombinationen är tänkt att fungera i ett vanligt hem.

En storpudel kan vara ett bra val för en förstagångsägare som uppskattar träning och accepterar pälsarbetet. Den passar sämre för den som främst söker en självgående hund eller vill ha en stor hund med minimalt behov av vardaglig kontakt och aktivering.

## Träning och motion

Storpudeln behöver fysisk rörelse och mental aktivitet varje dag, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, vana, väder, underlag och återhämtning avgör hur ett bra upplägg ser ut. En balanserad vardag innehåller både promenader och tillfällen att nosa, undersöka, samarbeta och vila ostört.

Rasen brukar uppskatta träning där den får förstå en uppgift: följsamhet, inkallning, apportering, nosarbete, kroppskontroll eller andra hundsporter. Korta, tydliga pass kan blandas med färdigheter i verkliga miljöer. Målet är inte att hålla hunden upptagen hela tiden, utan att bygga en hund som kan växla mellan aktivitet och lugn.

För en valp är kvalitet och gradvis tillvänjning viktigare än en mekanisk minutregel. Låt valpen röra sig i egen takt på varierade men säkra underlag, ge pauser och öka belastningen stegvis. Anpassa nästa pass efter hur valpen rör sig, håller fokus och kommer till ro efteråt.

Pudelns historia som vattenapporterande hund förklarar varför vatten och apportering ofta nämns i rasbeskrivningar. Det garanterar däremot inte att varje storpudel vill simma. Introducera vatten utan tvång, välj säkra platser och lär hunden att gå i och ur på signal.

## Hälsa

Det viktigaste verifierbara hälsokravet för svensk storpudelavel är HD-status: båda föräldradjuren ska ha ett officiellt höftledsresultat före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt SKK:s regler. Ett besked om att föräldrarna är ”hälsotestade” räcker alltså inte – be att få se vilka undersökningar som är gjorda och kontrollera resultaten.

HD graderas från A till E. A och B räknas som normala höfter, och storpudelns svenska program tillåter även grad C i avel. Svenska Pudelklubbens strategi är att hundar med D eller E inte ska användas. Resultatet för en enskild hund är ändå bara en del av bilden, eftersom både arv och miljö påverkar höftledsutvecklingen.

Storpudel har också HD-index. Indexet väger samman hundens eget resultat med information från släktingar; värdet 100 motsvarar rasens genomsnittliga skattade avelsvärde vid den aktuella beräkningen. Svenska Pudelklubben rekommenderar att en planerad kombinations beräknade kullindex är minst 97. Det är en avelsrekommendation och ska läsas tillsammans med föräldrarnas grader, släktresultat, hälsa i övrigt och genetisk variation – inte som ett fristående kvalitetsbetyg på valpen.

Det är lätt att blanda ihop hälsoreglerna för pudelns fyra storlekar. Det formella svenska DNA-kravet för prcd-PRA gäller toy-, dvärg- och mellanpudel, inte storpudel. Svenska Pudelklubben uppmuntrar däremot DNA-test för ögonsjukdomen rcd4 hos alla storlekar och rekommenderar ögonlysning. Ett DNA-resultat gäller bara den specifika genvariant som testet avser och ersätter varken en ögonundersökning eller en bred bedömning av hundens hälsa.

Inför köp är följande frågor mer användbara än en lång generell sjukdomslista:

- Vilka officiella HD-resultat har båda föräldrarna, och vad är kombinationens beräknade HD-index?
- Finns HD-resultat från vuxna syskon och andra nära släktingar?
- Är föräldrarna ögonlysta, och vilka DNA-test är gjorda? Be om testets exakta namn och resultat.
- Vilka återkommande diagnoser, rörelseproblem eller andra hälsobesvär känner uppfödaren till i familjen?
- Hur gamla är de äldre släktingarna, och hur har deras funktion och hälsa utvecklats?

## Historia och ursprung

Pudelns dokumenterade bakgrund finns i Europa, och Frankrike anges som rasens hemland i den internationella standarden. Standarden beskriver ett ursprung nära rasen barbet och en tidig användning vid jakt på sjöfågel. Även rasnamnets historia knyts till vatten och änder.

Den stora pudelvarianten låg närmast det ursprungliga arbetet i vatten innan pudeln utvecklades vidare som sällskaps- och utställningshund i flera storlekar. Svenska Pudelklubbens rashistorik förklarar den klassiska lejonklippningen som en funktionell klippning: päls lämnades på utsatta delar medan andra partier rakades för att underlätta rörelse i vatten. Dagens frisyrer har främst praktiska och utställningsmässiga syften, men kopplingen gör den särpräglade silhuetten lättare att förstå.

Pudelliknande hundar finns avbildade i europeisk konst sedan 1400-talet. Rasens moderna standardisering är betydligt senare, och dagens storpudel bedöms som sällskapshund – inte som om varje individ vore en färdig vattenapportör.

## Att leva med rasen

Att leva med storpudel fungerar bäst när familjen planerar för tre saker samtidigt: nära samarbete, daglig aktivitet och pälsvård som aldrig riktigt tar paus. En hund som får använda både kropp och huvud men också tränas i att vila blir oftast enklare att ha med i vardagen än en hund som enbart får mer och mer intensiv motion.

Storpudel kan bo i lägenhet om ägaren ordnar bra rastning, aktivitet och lugn inomhus. En trädgård kan vara praktisk men ersätter inte promenader, miljöträning eller tid tillsammans. Skall och oro ska inte avfärdas som en given rasegenskap; undersök i stället situation, förstärkning, stress, understimulans och hundens möjlighet att komma till ro.

Ensamhet behöver tränas gradvis, från korta stunder där hunden fortfarande är trygg. Hur snabbt träningen kan ökas är individuellt. Planera redan före köp för valptid, arbetsdagar och hjälp vid behov, i stället för att utgå från att en lättlärd hund automatiskt klarar en viss tid ensam.

Rasen kan fungera väl med barn, andra hundar och katter, men rasnamnet är ingen garanti. Barn och hund ska ha vuxen tillsyn, och hunden behöver en fredad viloplats. Möten med katt eller annan hund bör ske lugnt och kontrollerat, med möjlighet till avstånd. Valpens tidigare erfarenheter, de vuxna djurens beteende och ägarens introduktion betyder mer än ett generellt ja eller nej i en rastabell.

Be slutligen uppfödaren visa en vanlig pälsvårdsstund och förklara vilken frisyr hundarna hålls i hemma. Kombinera den praktiska demonstrationen med verifierbara HD-resultat, tydlig information om ögon och DNA-test samt en ärlig beskrivning av vuxna släktingars temperament. Då blir valet av storpudel grundat i den hund du faktiskt kan få – inte i löften som ingen ras kan garantera.

Pudel, stor

The Poodle Club of the United Kingdom

The Kennel Club (United Kingdom)

Pudel, stor är en atletisk, lågfällande apporterande vattenhund med en tät, lockig päls som kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och känslig, trivs utmärkt med träning, hundsporter och familjeliv, och mår som bäst med nära sällskap, daglig motion och mental stimulans.

Opal Colours är en uppfödare av rasen Pudel, stor med bas i Göteborg i Sverige. Uppfödningens historia med rasen går tillbaka till 2022.

Opal Colours

## Snabbfakta

Dvärgpudel är en liten, aktiv storleksvariant av pudel med stor träningslust och ett tydligt pälsvårdsbehov. Det är en sällskapshund som brukar uppskatta att lära sig saker och delta i vardagen, men den passar bäst när ägaren också vill lägga tid på aktivitet, lugnträning och regelbunden pälsvård.

- **Ras och grupp:** en av pudelns fyra storleksvarianter, placerad i grupp 9 för sällskapshundar
- **Officiellt hemland:** Frankrike
- **Mankhöjd:** över 28 till och med 35 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt; sunt hull är viktigare än ett generellt kilogramtal
- **Päls:** riklig ullpäls eller snörpäls som behöver skötas och klippas
- **Aktivitetsnivå:** daglig fysisk rörelse och mental aktivering behövs, men mängden ska anpassas till individ, ålder och hälsa
- **Svenskt hälsoprogram:** föräldradjur måste ha ett registrerat prcd-PRA-resultat eller vara registrerade som ärftligt fria före parning

Dvärgpudel ligger mellan toy- och mellanpudel i storlek. I Sverige kan den slutliga storleksvarianten fastställas genom officiell mätning först när hunden är minst 15 månader. En ung hund nära en storleksgräns kan därför vara registrerad utifrån föräldrarnas storlek innan den har mätts in slutligt.

## Utseende och päls

Dvärgpudeln ska se ut som en mindre, välproportionerlig pudel utan dvärglika drag. Kroppen ska enligt standarden vara något längre än mankhöjden, inte helt kvadratisk, och helheten ska vara harmonisk med lätta, fria rörelser. Hunden ska ge ett elegant intryck utan att vara överdrivet tunn eller klen.

Pälsen förekommer i två strukturer. Ullpälsen är fin, tät, krusig och spänstig med jämna lockar. Snörpälsen är också fin och tät men formas till karakteristiska snören. De flesta familjehundar hålls i en kortare klippning, men kort päls betyder inte att skötseln försvinner.

Pälslängd, frisyr, väder och individ avgör hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas. Kontrollera särskilt där pälsen lätt tovar, exempelvis bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. Kammen ska kunna nå ned genom pälsen utan att fastna. Om tovor återkommer trots skötsel är en kortare frisyr eller hjälp av hundfrisör ett bättre val än ett fast tidsschema som inte fungerar för hunden.

Vänj valpen stegvis vid att stå på ett halkfritt underlag, bli kammad, få tassar och ansikte hanterade och höra en klippmaskin eller hårfön. Belöna lugn och gör momenten begripliga. Det ger bättre förutsättningar för säker pälsvård under resten av livet.

Sedan den 1 augusti 2024 omfattar pudelstandarden och de svenska registreringsreglerna 16 färgvarianter. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns godkända flerfärgade varianter, bland annat vitt kombinerat med annan färg, svart eller brunt med tanteckning, trefärgat och brindle. Merle ingår inte bland standardfärgerna, och i Sverige registreras inte avkomma efter en pudelförälder som bär anlag för merle.

Pudel fäller inte på samma sätt som många andra hundar, och lösa hår kan stanna kvar i den krusiga pälsen tills de borstas ur. Det gör inte dvärgpudeln allergifri. Hundallergen kommer framför allt från hud och saliv, och reaktionen kan skilja mer mellan individer än mellan raser. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart utifrån pälstyp.

## Temperament och personlighet

Dvärgpudeln ska vara alert, aktiv, följsam och lätt att lära. En välfungerande individ är ofta snabb att uppfatta mönster och uppskattar samarbete, men rasbeskrivningen är ett ideal och ingen garanti för hur varje hund reagerar på ljud, främmande människor, hundmöten eller nya miljöer.

Svenska Pudelklubbens avelsstrategi redovisar BPH-resultat för 630 mindre pudlar. Gruppen omfattar mellan-, dvärg- och toypudel och består till största del av mellanpudlar. Resultaten beskriver bland annat ganska energiska hundar, ofta med positiv attityd och få hot- eller aggressionsreaktioner i de aktuella testsituationerna. Samma underlag betonar både variationen inom rasen och att antalet beskrivna hundar är litet i förhållande till populationen. Resultaten kan alltså säga något om gruppen men förutsäger inte hur en enskild dvärgpudel blir.

Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. Be om konkreta exempel på återhämtning efter överraskningar, hantering, besökare, ljud, hundmöten och förmåga att koppla av. Sådana svar säger mer om matchningen än allmänna ord som social, smart eller lättsam.

## Träning och motion

Dvärgpudeln behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men inget enda minutantal passar alla individer. En bra vardag kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, lek eller fysisk aktivitet samt uppgifter som hunden kan förstå och lösa. Belastningen behöver ändras med ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden återhämtar sig.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig, höj svårigheten i små steg och träna samma färdighet i flera miljöer. Inkallning, följsamhet, lugn hantering, att kunna vänta och att kunna passera människor och hundar är viktigare i vardagen än många trick.

Variation är ofta mer värdefull än att bara förlänga promenaden. Nosarbete, sökövningar, apportering, balans- och kroppskontroll, rallylydnad eller andra färdigheter kan ge meningsfull aktivering. Samtidigt behöver hunden kunna vila utan att bli underhållen hela tiden. Om den har svårt att komma till ro bör man se över hela dygnet: sömn, miljö, förutsägbarhet, motion och träningsnivå. Mer aktivitet är inte alltid rätt svar.

Valpar ska inte motioneras som färdigvuxna hundar. Prioritera korta upptäcktsstunder, trygg miljöträning, lek på lämpligt underlag och mycket återhämtning. För en vuxen hund är rätt nivå den som ger god kondition och en fungerande vardag utan återkommande stelhet, hälta, stress eller långvarig utmattning.

## Hälsa

Det viktigaste rasspecifika hälsokravet att kontrollera vid valpköp är föräldrarnas resultat för prcd-PRA. För toy-, dvärg- och mellanpudel kräver de svenska registreringsreglerna att båda föräldradjuren före parning har ett officiellt DNA-resultat eller är registrerade som ärftligt fria.

Prcd-PRA är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi som bryter ned näthinnans synceller. Mörkerseendet påverkas först och en drabbad hund kan med tiden bli blind. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare är inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra. En bärare får bara användas tillsammans med en hund som är DNA-testad fri eller ärftligt fri, och en affekterad hund får inte användas i avel.

Ett fritt prcd-PRA-resultat är inte en allmän garanti för friska ögon. Testet gäller bara prcd-varianten och utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även ögonlysning av avelsdjur och uppmuntrar DNA-test för PRA-varianten rcd4.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt normala läge, är en annan relevant avelsfråga för mindre pudlar. Svenska Pudelklubben rekommenderar officiell patellaundersökning för dvärgpudel, men detta är inte samma bindande registreringskrav som prcd-PRA. Klubben rekommenderar att hund med patellagrad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har resultat 0/0.

Be uppfödaren visa registrerade resultat i stället för att nöja dig med att föräldrarna är ”testade”. Kontrollera prcd-PRA-status, fråga efter officiellt patella- och ögonlysningsresultat samt efter kända problem hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. DNA-test, veterinärundersökningar och en öppen familjehistorik kompletterar varandra; inget enskilt prov kan lova att en valp aldrig blir sjuk.

## Historia och ursprung

Pudel är en gammal europeisk hundtyp som finns avbildad på målningar från 1400-talet, medan Frankrike är rasens officiella hemland. Rasens namn och tidiga användning är nära förknippade med vatten: pudel användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel, och det var framför allt de större hundarna som arbetade som vattenapportörer.

De mindre pudlarna utvecklades främst för sällskap. Under 1800-talet började en dvärgvariant formas från små exemplar av de större varianterna. I Sverige delades de mindre pudlarna i början av 1930-talet upp i liten pudel och dvärgpudel; den förstnämnda storleken fick senare namnet mellanpudel. Dagens dvärgpudel delar därför rasens arbetsbakgrund och lättlärdhet, men ska inte beskrivas som om varje individ automatiskt är en vatten- eller apporteringshund.

De fyra moderna storleksvarianterna har samma grundläggande rastyp. Skillnaderna i storlek påverkar vardagen, men gör inte dvärgpudeln till en separat korsning eller en miniatyr med avvikande kroppsbyggnad.

## Att leva med rasen

Dvärgpudel kan fungera i många slags hem, även i lägenhet, om hunden får daglig rörelse, mental aktivering, pälsvård, social kontakt och träning i att vara lugn. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen faktiskt ser ut. En liten hund som saknar återhämtning, promenader eller trygg ensamhetsträning får inte sina behov uppfyllda bara för att den tar liten plats.

Ensamhet ska läras in gradvis. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vara lugn. Ta hänsyn till ålder och till tecken på oro; det går inte att lova att en viss dvärgpudel klarar ett bestämt antal timmar ensam. Planera hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagen är längre än hundens tränade förmåga.

Rasen kan leva bra med barn, hundar och katter, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion—inte av rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Introducera andra djur stegvis med avstånd, barriär eller koppel vid behov, separata resurser och möjlighet att avbryta. Tvinga inte fram kontakt.

Den bästa matchningen är ett hem som tycker om en läraktig och deltagande liten hund men också accepterar det praktiska arbetet. Räkna med återkommande klippning, noggrann pälsgenomgång, vardagsträning och aktivitet året runt. Välj en annan ras om du vill ha minimalt pälsarbete eller en hund som förväntas anpassa sig utan planerad träning och sällskap.

Pudel, dvärg

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Pudel, dvärg är en liten, atletisk och nästintill fällfri hund med tät, lockig päls och en kvadratisk, välbalanserad kroppsbyggnad. Den är mycket intelligent, känslig och människoorienterad, trivs med träning, daglig motion och nära sällskap och lever ofta ett långt, aktivt liv vid god omvårdnad.

## Snabbfakta

Pudel, mellan – ofta kallad mellanpudel – är den mellanstora av pudelns fyra erkända storleksvarianter. Den är en uppmärksam och träningsvillig sällskapshund med stort behov av pälsvård.

- **Storlek:** Mankhöjden ska vara över 35 och högst 45 centimeter. Rasstandarden anger ingen officiell vikt, så bedöm en vuxen hund efter kroppsbyggnad och hull i stället för ett generellt kilospann.
- **Storleksvariant:** En pudel som ännu inte är slutmätt kan byta storleksvariant efter officiell mätning. I Sverige kan slutmätning göras från 15 månaders ålder.
- **Temperament:** Rasidealet är en positiv, social och lättlärd hund, men social trygghet, aktivitetsnivå och ljudreaktioner varierar mellan individer och släktlinjer.
- **Aktivering:** Mellanpudeln behöver rörelse och mental sysselsättning varje dag. Någon fast minutkvot passar inte alla.
- **Päls:** Pälsen kan vara lockig eller snörad och släpper ofta lite löst hår, men den kräver genomtänkt kamning, bad, torkning och klippning.
- **Hälsokontroll i avel:** Föräldradjur ska ha ett giltigt officiellt resultat för prcd-PRA, genom DNA-test eller godkänd status som hereditärt fri, före parning.

## Utseende och päls

Mellanpudeln är harmoniskt byggd och kroppen är något längre än mankhöjden. Den ska ge ett vaket och aktivt intryck utan att se tung eller lågställd ut. Mankhöjden skiljer varianten från dvärg- och storpudel.

Pälsen är tät och kan vara lockig eller bilda snören. Den fortsätter att växa och behöver klippas, men hur ofta beror på pälslängd, frisyr, vardag och hur lätt den tovar sig. En kort vardagsfrisyr minskar ofta arbetet, men tar inte bort behovet av skötsel.

Kamma ända in till huden och var särskilt uppmärksam bakom öronen, under sele eller halsband, i armhålor och kring ben. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera samtidigt hud, öron och klor. Vänj valpen vid att stå still och bli berörd under korta, lugna pass med belöning. Det förenklar både hemmaskötsel och besök hos hundfrisör.

Undvik ett stelt schema för bad och klippning. Utgå från om kammen går igenom hela pälsen, huden hålls torr och ren och hunden kan röra sig obehindrat. Efter bad eller simning behöver den täta pälsen torkas ordentligt. Låt en veterinär bedöma rodnad, dålig lukt eller återkommande besvär i hud eller öron i stället för att rutinmässigt plocka hår eller använda starka produkter.

Sedan den nya rasstandarden infördes 2024 registrerar SKK 16 färgvarianter, både enfärgade och flerfärgade. Det betyder inte att merle är en godkänd avelsfärg. Enligt de svenska registreringsreglerna kan avkomma efter en merlebärande förälder inte registreras, och avelsspärrar följer av en sådan kombination.

Mellanpudeln släpper ofta mycket lite hår i hemmet, eftersom lösa hårstrån kan stanna i lockarna tills pälsen kammas. Det är ändå missvisande att kalla rasen fällfri eller allergivänlig. Ingen hundras är allergenfri, och en person med allergi kan reagera olika på olika hundar. Den som är allergisk behöver därför utreda sin egen reaktion innan ett köp, inte förlita sig på rasnamnet.

## Temperament och personlighet

Mellanpudeln ska enligt rasidealet vara vänlig, social, livlig och lätt att träna. Många söker rasen just för kombinationen av samarbetsvilja och praktisk mellanstorlek. Idealet är dock inte en garanti för att varje hund är trygg med barn, främmande människor, hundar eller nya miljöer.

Beteende- och personlighetsbeskrivning hund (BPH) ger bättre underlag än påståenden om att rasen alltid är enkel. I Svenska Pudelklubbens sammanställning för mellanpudel från februari 2026 hade 565 hundar startat. BPH är inget prov med godkänt eller underkänt och berättar inte allt om individen. Det visar däremot reaktioner på kontakt, lek, överraskningar, ljud och en person som närmar sig på ett ovanligt sätt.

Be uppfödaren sätta resultaten i sammanhang. Hur beter sig föräldrar och nära släktingar i vardagen? Söker de kontakt utan att bli påträngande? Kan de koppla av, hantera plötsliga ljud och återhämta sig efter något oväntat? Finns flera beskrivna släktingar, eller bygger omdömet på en enda hund? Sådana frågor säger mer än etiketter som ”smart”, ”barnvänlig” eller ”perfekt för nybörjare”.

En mellanpudel kan vara snabb på att uppmärksamma rörelse och ljud, men skällighet varierar. Titta på föräldradjurens ljudreaktioner och träna hunden på att gå från fönstret eller dörren och lägga sig på en lugn plats. Aktivitet och hjälp att varva ned ger bättre förutsättningar i ett lyhört boende.

## Träning och motion

Mellanpudeln behöver använda både kropp och huvud varje dag, men behovet kan inte sammanfattas med ett visst antal promenadminuter. Ålder, hälsa, kondition, miljö och individens förmåga att komma till ro avgör en rimlig nivå. En bra vardag innehåller promenader med möjlighet att nosa, träning i korta pass och någon uppgift där hunden får tänka eller söka.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta och gör inlärningen tydlig utan att skapa rädsla. Börja med kontakt, inkallning, följsamhet, hantering och vila på en bestämd plats. Öka svårigheten stegvis och välj det hunden uppskattar som belöning: mat, lek, kontakt eller att få fortsätta undersöka något.

Nose work, spår, apportering, tricks, lydnad, rallylydnad och agility är möjliga aktiviteter, inte krav. Variera fysisk rörelse, problemlösning och återhämtning. En valp behöver kortare och enklare pass, medan en vuxen frisk hund gradvis kan byggas upp för längre utflykter eller mer krävande sport.

Bedöm balansen i vardagen, inte bara mängden aktivitet. Om hunden kan koncentrera sig, återhämta sig och vila efteråt är belastningen ofta bättre avvägd än om den ständigt blir uppskruvad. Rastlöshet kan betyda att hunden behöver en uppgift, men också hjälp att sänka tempot. Ge därför lugn, sömn och passivitetsträning lika medvetet utrymme som nya trick.

## Hälsa

Det formella hälsokravet för mellanpudel i svensk avel gäller prcd-PRA, en ärftlig form av progressiv retinal atrofi. Före parning ska båda föräldradjuren ha officiell status genom DNA-test eller en giltig registrering som hereditärt fri. En anlagsbärare får bara paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri. En genetiskt sjuk hund får inte användas i avel.

Ett prcd-PRA-resultat gäller bara denna genetiska variant. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonproblem. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även återkommande ögonlysning av avelsdjur. Klubben vill dessutom att fler mellanpudlar höftledsröntgas och rekommenderar att en hund med HD grad C används sparsamt och endast med en HD-fri partner. Detta är rekommendationer, inte det bindande prcd-PRA-kravet.

Be att få se daterade, officiella resultat och kontrollera hundarnas identitet, inte bara höra att en kull är ”hälsotestad”. Fråga om sjukdomar, rörelseproblem, ögonbesvär och mentalitet hos föräldrar, helsyskon, tidigare avkommor och äldre släktingar. Ett fritt test sammanfattar inte hela familjens hälsa.

Inför valpköpet kan du be uppfödaren förklara:

- vilken prcd-PRA-status båda föräldrarna har och varför kombinationen följer reglerna
- när föräldrarna senast ögonlystes och vilka höftresultat som finns
- vilka andra officiella resultat, exempelvis BPH, som finns för hundarna och deras nära släktingar
- vilka hälsoproblem som faktiskt har förekommit i familjen, även när det saknas ett DNA-test

Eftersom rasstandarden inte anger någon idealvikt bör den vuxna hundens hull bedömas med både händer och blick. Revbenen ska kunna kännas och midjan synas i relation till kroppsbyggnaden. Snabb viktförändring, hälta, synförändring eller återkommande hud- och öronbesvär är skäl att rådgöra med veterinär.

## Historia och ursprung

FCI anger Frankrike som pudelns ursprungsland. Rasnamnet *caniche* kopplas i standardens historik till det franska ordet för en andhona, och pudeln användes vid jakt på sjöfågel. Standarden beskriver också rasen som en avkomling till barbet, en äldre fransk vattenhund. Det är den dokumenterade kärnan; teorier om en exakt utvecklingsväg genom Europa bör behandlas försiktigt.

Pudeln utvecklades med tiden i fyra storlekar som delar samma grundtyp. I Sverige delades pudlarna 1932 i en stor och en liten variant. Den mindre varianten fick namnet mellanpudel 1952, innan dvärg- och senare toypudel etablerades som ytterligare storlekar. Mellanpudeln är alltså inte en korsning eller en modern blandras, utan en erkänd storleksvariant inom pudelrasen.

Vattenarvet syns fortfarande i rasens historia och kan inspirera till apportering och simning för hundar som tycker om det. Det innebär inte att varje mellanpudel automatiskt gillar vatten eller måste tränas för jakt. Dagens ras hör till sällskapshundarna, och individens intresse ska styra aktiviteten.

## Att leva med rasen

Att leva med en mellanpudel innebär en kombination av nära sällskap, daglig aktivering och ett återkommande pälsarbete som inte går att välja bort. Den kan fungera i både lägenhet och hus, men bostadens storlek avgör mindre än hundens förmåga att koppla av, hantera ljud och få sina behov mötta utanför hemmet.

I en barnfamilj behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn ska lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, och hunden behöver en egen plats där den får vara ifred. Välj individ och uppfödare efter dokumenterad trygghet, inte efter antagandet att mellanstorleken automatiskt gör hunden tålig eller barnsäker.

Ensamhet måste tränas i små steg när hunden är trygg. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden är lugn. Planera inte för att en valp eller otränad vuxen genast ska klara en hel arbetsdag ensam. Arbetstider, rastning och hjälp vid behov måste vara lösta innan hunden flyttar in.

Samma individuella syn gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör katten ha en säker reträttplats, hunden hindras från att jaga och mötena hållas korta och kontrollerade. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän båda är avslappnade och samspelet har varit stabilt över tid. Samlevnad med andra hundar eller smådjur beror på erfarenhet, jakt- och leklust samt hur introduktionen genomförs, inte bara på ras.

Inför köp behöver du väga in tre återkommande resurser: tid för träning och sällskap, en plan för pälsvården och kostnaden för klippning eller egen utrustning. Besök vuxna släktingar om det går, be att få se hur de varvar ned och hanteras, och kontrollera de officiella hälsoresultaten. Då väljer du utifrån den verkliga hundfamiljen och din vardag, inte utifrån en idealiserad bild av mellanpudeln.

Pudel, mellan

The Poodle Club of UK

Svenska Pudelklubben (Swedish Poodle Club)

Verein für Deutsche Spitze e.V.

Pudel, mellan är en medelstor, atletisk hund med en lockig päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och lättlärd, livlig utomhus men lugn inomhus. Kärleksfull, människoorienterad och mångsidig trivs den utmärkt i familjeliv och är framstående inom många hundsporter.

Gråvargens är en uppfödare av raserna Pudel, dvärg, Pudel, mellan och Pudel, stor med bas i Bollstabruk i Sverige. Uppfödningen av dvärgpudel har en historik sedan 2018, och uppfödningen av mellanpudel sedan 2020.

Gråvargens

Marie Magnell

## Snabbfakta

Akita är en stor japansk spetshund som i dag främst hålls som sällskapshund. Den är självständig, uppmärksam och ofta lugn hemma, men kräver en ägare som kan träna tålmodigt och hantera en stark hund i möten med omvärlden.

- **Ursprung:** Japan
- **Rasgrupp:** Grupp 5, spetsar och raser av urhundstyp
- **Mankhöjd enligt rasstandarden:** 67 cm för hanar och 61 cm för tikar, med 3 cm tolerans åt båda hållen
- **Vikt:** FCI:s rasstandard anger ingen officiell vikt
- **Päls:** Rak, grov täckpäls med mjuk och tät underull
- **Vanliga användningsområden:** Sällskap, utställning, spår, sök och annan vardagsaktivering

Akita och American akita är två skilda raser. Den japanska akitan är lättare och mer utpräglat spetstypad, med ett snävare urval av godkända färger. American akita är grövre byggd och har en annan rasstandard. Därför bör information, hälsoundersökningar och stamtavlor alltid kontrolleras för rätt ras.

Rasen passar bäst hos den som uppskattar en självständig hund och kan planera hundmöten, inkallning och tidig miljöträning. Den är sällan rätt val om målet är en hund som vill hälsa på alla eller upprepa samma övning många gånger.

## Utseende och päls

Akita ska vara stor, robust och välbalanserad, med ståndöron och en grov svans som bärs tydligt ringlad över ryggen. Rasstandarden anger 67 cm för hanar och 61 cm för tikar; båda får avvika 3 cm uppåt eller nedåt. Standarden anger däremot ingen vikt, så viktuppgifter från andra håll bör inte behandlas som ett officiellt rasintervall.

Godkända färger är röd fawn, sesam, brindle och vit. Sesam betyder röd fawn med svarta hårspetsar. Alla färger utom vitt ska ha **urajiro**: vitaktig päls på bland annat nospartiets sidor, kinderna, kroppens undersida, svansens undersida och benens insidor. Svart mask och fläckar på vit botten hör inte till den japanska akitans rasstandard; sådana drag kan förekomma i American akitas färgbild och är ännu ett skäl att inte blanda ihop raserna.

Pälsen består av grova, raka täckhår och mjuk, tät underull. Den är något längre över manke och bakdel och längst på svansen. Akita fäller normalt mycket underull omkring två gånger om året. Då behöver den kammas igenom ordentligt och ofta nog för att lös underull inte ska packas. Mellan fällningsperioderna anpassas borstningen efter individens päls, och hunden badas vid behov.

Vänj valpen tidigt och lugnt vid borstning, kloklippning, tandkontroll och att någon undersöker tassar, öron och hud. Det är särskilt värdefullt för en stor, självständig hund: frivillig och belönad hantering gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Akita beskrivs som lugn, trofast och mottaglig, men också som självsäker och självständig. Det innebär inte att alla individer beter sig likadant. Uppfödning, tidiga erfarenheter, träning och den enskilda hundens personlighet påverkar hur den fungerar med människor och djur.

Många akitor knyter starka band till sin familj och vill gärna ha uppsikt över vad som händer hemma. Mot främmande personer kan en individ vara avvaktande. Målet bör inte vara att hunden måste uppskatta fysisk kontakt med alla, utan att den kan förhålla sig lugnt och säkert till besök, förbipasserande och nya miljöer.

SKK lyfter att rasen kan få problem med andra hundar, särskilt av samma kön. Se det som en risk att planera för, inte som en garanti om varje individ. Välj kontrollerade introduktioner, undvik påtvingade hälsningar och lär dig läsa tidiga tecken på spänning. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar fungerar med hundar av båda könen.

Rasens bakgrund som jakt- och vakthund gör att säkerhet kring smådjur och löshet behöver bedömas individuellt. En akita som har vuxit upp med en katt kan fungera väl med just den katten, men det säger inte hur hunden reagerar på springande djur utomhus. Använd koppel eller långlina tills inkallningen är ordentligt prövad där hunden ska vara lös.

Akita kan leva med barn, men rasnamnet är ingen trygghetsgaranti. Små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en ostörd viloplats. Eftersom en vuxen akita är stor och stark ska en vuxen också bära ansvaret för promenader och svåra hundmöten.

## Träning och motion

Akita behöver fysisk och mental aktivitet varje dag, men det finns inget auktoritativt, fast antal motionsminuter som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och aktivitetens intensitet avgör vad som är lagom. Promenader bör kombineras med uppgifter där hunden får tänka och använda nosen.

Spår, sök, nosarbete och varierade promenader passar rasens dokumenterade intresse för lukt och spår. Lydnad och agility kan också fungera när upplägget anpassas till individen. SKK påpekar att akita kan tröttna på enformig träning. Korta, tydliga pass med meningsfull belöning fungerar därför ofta bättre än många mekaniska repetitioner.

Träna med trygghet, konsekvens och positiv inlärning. Belöna det beteende du vill se och gör svårigheterna gradvis större. Hård fysisk korrigering löser inte självständighet och riskerar att skada tilliten. Prioritera särskilt:

- kontakt och följsamhet med slakt koppel
- att passera andra hundar lugnt och kunna öka avståndet vid behov
- inkallning först i störningsfria miljöer och sedan med långlina
- en väl inlärd plats där hunden kan koppla av när ni får besök
- frivillig hantering av tassar, mun, öron och päls

En inhägnad plats är det säkraste valet för fri rörelse innan inkallningen fungerar även under störning. Även en vältränad akita kan fatta självständiga beslut, så löshet bör avgöras av den enskilda hundens beteende och platsens risker, inte av en allmän beskrivning av rasen.

## Hälsa

Akita betraktas generellt som en förhållandevis frisk ras, men rasklubbens avelsstrategi pekar ut autoimmuna sjukdomar, höftledsdysplasi och ögondiagnoser som områden att följa. Ett bra valpköp handlar därför både om registrerade undersökningsresultat och om öppen information om sjukdomar i släkten.

Två särskilt uppmärksammade diagnoser är sebaceous adenitis, **SA**, och Vogt–Koyanagi–Harada-liknande syndrom, ofta kallat **VKH** eller **UDS** hos hund. SA är en inflammation som skadar talgkörtlarna och kan ge hud- och pälsproblem. VKH/UDS kan ge förändrad pigmentering och allvarliga ögonproblem. Diagnoserna har förekommit hos ett fåtal svenska akitor i rasklubbens redovisning för 2000–2020, men de siffrorna ska inte läsas som en aktuell riskprocent. Rasklubbens strategi säger att hundar med diagnostiserad SA eller VKH inte ska användas i avel och att familjebilden ska vägas in.

För höfter finns en viktig skillnad mellan regel och rekommendation. Enligt SKK:s registreringsregler 2026 måste båda föräldradjuren ha en officiell HD-status för att en akitakull ska kunna registreras. Kravet betyder att resultatet ska finnas; det betyder inte i sig att varje godkänd kombination har HD-grad A eller B. Rasklubbens avelsstrategi är strängare och anger att hundar med HD-grad D eller E inte ska användas i avel.

Ögonlysning är inte ett registreringskrav för akita i de svenska reglerna 2026. Rasklubben beskriver undersökningen som frivillig men önskvärd någon gång under livet för hundar som ska gå i avel. Även ett frivilligt resultat kan ge värdefull information när du jämför uppfödare.

Be uppfödaren att visa och förklara:

- båda föräldrarnas officiella HD-resultat i SKK:s register
- om föräldrarna är ögonlysta och vilka resultat som finns i nära släkt
- om SA, VKH/UDS eller andra diagnostiserade hud- och ögonsjukdomar finns hos nära släktingar
- hur hälsa, mentalitet och genetisk variation har vägts ihop i just den planerade kombinationen

Sök veterinär vid ihållande hudförändringar, tydligt håravfall, pigmentförlust, ögonsmärta, rodnad eller plötsligt förändrad syn. Sådana symtom har flera möjliga orsaker och kan inte bedömas säkert utifrån rasen eller en text på nätet.

## Historia och ursprung

Akita kommer från Japan och har fått sitt namn från Akita-regionen. FCI:s historik beskriver Akita Matagi som medelstora björnhundar. Från 1603 användes de även till hundkamp, och från 1868 korsades de med tosa och mastiff. Hundkamp förbjöds 1908, och 1931 utsågs nio framstående akitor till japanska naturminnen.

Andra världskriget slog hårt mot rasen. Efter kriget fanns tre tydliga typer: matagi-akita, kamphunds-akita och hundar med schäferinslag. Japanska uppfödare arbetade därefter för att återställa den ursprungliga spetstypen genom att använda matagi-akita och minska inflytandet från de utländska raserna. Det arbetet formade dagens japanska akita.

Den amerikanska utvecklingslinjen tog en annan riktning. Hundar av den tyngre efterkrigstypen fördes till USA, där American akita utvecklades. I Sverige delades populationen år 2000, och dagens svenska akitaavel bygger enligt rasens avelsstrategi på japanska linjer. Därför är Akita och American akita inte två namn för samma hund, utan separata raser med egna standarder.

## Att leva med rasen

Akita kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräcklig rastning, aktivering och utrymme att vila ostört. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. Viktigare är att en stor hund kan passera trapphus och smala utrymmen lugnt, att hundmöten går att hantera och att det finns bra promenadområden i närheten.

Ensamhet måste tränas gradvis. En vuxen, trygg och ensamhetstränad hund kan ofta vara själv några timmar, medan en valp inte kan lämnas ensam på samma sätt. Hur snabbt träningen går varierar mellan individer. Öka inte tiden när hunden visar oro; ordna i stället hundvakt, dagmatte eller annan lösning om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

I ett hem med andra hundar behöver du väga in kön, hur individerna fungerar med andra hundar och om de kan hållas åtskilda. Ge mat och tuggben separat om det finns risk för konkurrens, och ordna flera ostörda viloplatser. Med katt eller smådjur behövs kontrollerade introduktioner och möjlighet att skilja djuren åt med grind eller dörr. Tidigare lugn samvaro gör inte alla framtida situationer riskfria.

Inför ett valpköp bör du träffa vuxna hundar från uppfödarens linjer och be om konkreta exempel, inte bara allmänna rasord. Fråga hur hundarna fungerar vid hundmöten, besök, hantering, ensamhet och nya miljöer. Jämför svaren med ditt faktiska liv: vem sköter promenaderna, hur löser ni gäster, var kan hunden få lugn och vad händer om den inte kan gå lös eller umgås med familjens andra hund? Den genomgången säger mer om matchningen än om akita beskrivs enbart som lojal, lugn eller självständig.

Akita

American Kennel Club (AKC) - Akita Breed Overview

Stor, kraftfull japansk spetsras med bred skalle, ringlad svans och tät dubbel päls som fäller rikligt. Lugn, självständig och reserverad mot främlingar men djupt lojal mot familjen och en naturlig väktare. Intelligent men viljestark, passar bäst för erfarna och konsekventa ägare.

Zuzanna Dzik är en uppfödare av rasen Akita med bas i Helsingborg i Sverige.

Zuzanna Dzik

## Snabbfakta

Biewer terrier är en mycket liten, aktiv sällskapshund med terrierns uppmärksamhet och en lång, trefärgad päls som kräver mycket skötsel. Rasen utvecklades i Tyskland ur yorkshireterrierlinjer men har i dag en egen rasstandard.

- **Storlek:** den aktuella svenska rasstandarden anger 21–26 cm i mankhöjd och 2,2–3,8 kg i vikt.
- **Rasstatus:** erkänd av Svenska Kennelklubben och de övriga nordiska kennelklubbarna, men inte av FCI.
- **Mentalitet:** pigg, alert, familjenära och gärna med på aktiviteter; envishet och viss jaktlust kan förekomma.
- **Aktivering:** behöver rörelse, lek och mental träning varje dag trots det lilla formatet.
- **Päls:** lång, rak och silkesaktig utan underull. SKK beskriver rasen som icke fällande, men pälsen behöver borstas ofta.
- **Viktigaste vardagsfrågan:** har du tid för pälsvård, tandborstning, ensamhetsträning och en aktiv liten hund?

## Utseende och päls

Biewer terrier är en liten, elegant hund vars mest utmärkande drag är den långa trefärgade pälsen och hårtofsen på huvudet. Kroppen är något längre än hög, men ett mer kvadratiskt format accepteras också. Öronen är små och upprättstående, ögonen mörka och uttrycket vaket.

Den aktuella svenska standarden anger 21–26 cm och 2,2–3,8 kg. Du kan också stöta på 18–28 cm och 1,8–3,6 kg i en annan nordisk standardversion. Det betyder inte att det finns två storleksvarianter. Utgå från den aktuella SKK-standarden när du jämför svenska uppgifter. Måtten beskriver standarden, inte hur stor varje valp kommer att bli.

Pälsen ska vara lång, rak, mjuk och silkesaktig utan underull. Huvudet har blått eller svart, gyllene eller tan samt vitt; kroppen är blå eller svart och vit, med vitt på bland annat bröst, buk, ben och svansspets enligt standardens färgbeskrivning.

Det här är en päls för den som accepterar en fast skötselrutin. SKK rekommenderar genomgång minst varannan dag och anger att bad kan behövas varje eller varannan vecka beroende på pälslängd och behov. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera särskilt där pälsen lätt gnids ihop. En kort sällskapsfrisyr minskar arbetet men tar inte bort behovet av kamning, bad och regelbunden klippning. Den som vill ställa ut hunden behöver behålla pälsen i standardenligt skick.

Att rasen inte fäller enligt SKK gör den inte allergisäker. Allergener kommer även från hud, saliv och andra kroppsvätskor, och Astma- och Allergiförbundet betonar att ingen hundras kan kallas allergisäker. Vid hundallergi behöver reaktionen bedömas för den enskilda människan och hunden före köp.

## Temperament och personlighet

Biewer terrier är vanligtvis en livlig, uppmärksam och nära sällskapshund, inte en passiv knähund. SKK beskriver rasen som glad, alert och orädd, medan rasstandarden lyfter fram läraktighet, trohet och stark anknytning till familjen. Det gör den ofta engagerad i allt som händer hemma.

Terriersidan märks främst i vaksamhet, egen vilja och lust att följa rörelse. SKK anger att viss jaktlust förekommer och att hunden kan springa efter fåglar, katter och andra smådjur. En säker inkallning, koppel där det behövs och tidig träning kring sådana retningar är därför viktigare än hundens ringa storlek kan antyda.

Skällande går inte att förutsäga enbart från rasnamnet. Svenska Biewerterrierklubben beskriver stor variation: vissa individer skäller, andra gör det inte. Om ljudnivån är avgörande i ett lyhört boende bör du fråga vad föräldradjuren brukar reagera på och träffa dem om möjligt. Planera också för tidig, stegvis träning på vardagsljud och lugn vid dörren.

## Träning och motion

Biewer terrier behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen välgrundad minutmall som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och hur hunden kan varva ner efter aktivitet är bättre vägledning än ett fast antal minuter.

En fungerande vardag innehåller flera rastningar, promenader där hunden får nosa, lek och korta träningsstunder. Träna stegvis och tydligt på inkallning, koppelgående, hantering, rumsrenhet och att kunna koppla av. Små hundar behöver samma konsekventa vardagsfärdigheter som stora; att bära hunden förbi varje svår situation ersätter inte träning.

Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, nosework och trickträning. Anpassa hinder och belastning till en liten kropp och bygg kondition gradvis. Målet är en hund som både vill arbeta och kan komma till ro hemma; mer aktivitet är inte automatiskt bättre om återhämtningen uteblir.

## Hälsa

Hälsoläget för Biewer terrier i Sverige går ännu inte att sammanfatta säkert eftersom antalet registrerade hundar är begränsat. Det är därför mer seriöst att granska dokumenterade resultat och de närmaste släktingarna än att kalla rasen antingen frisk eller sjuklig.

Patellaluxation, där knäskålen kan förflyttas ur sitt normala läge, förekommer enligt SKK. Svenska Biewerterrierklubben rekommenderar att avelsdjur har känd patellastatus. Be uppfödaren visa dokumenterade resultat för båda föräldradjuren och förklara hur eventuella fynd hos nära släktingar har påverkat avelsvalet.

Ögon är ett annat kontrollområde. Rasklubben rekommenderar ögonlysning av avelshundar och beskriver både katarakt i nordiska hundar och den ärftliga näthinnesjukdomen prcd-PRA, som kan DNA-testas. Fråga efter aktuella ögonresultat och hur uppfödaren använder DNA-resultat när en parning planeras; ett genetiskt test ersätter inte en klinisk ögonundersökning.

Tänderna kräver praktiskt förebyggande arbete från början. SKK rekommenderar daglig tandborstning eftersom små hundar lätt kan få tandsten och försämrad munhälsa. Vänj valpen gradvis vid att munnen hanteras och låt veterinär bedöma kvarvarande mjölktänder, smärta, dålig andedräkt eller svårigheter att äta.

En bra hälsodialog inför köp omfattar alltså officiella resultat, faktiska diagnoser i nära släkt och uppfödarens plan för uppföljning. En lång lista över tillstånd som kan drabba små hundar säger mindre än verifierbara uppgifter om just den aktuella kombinationen.

## Historia och ursprung

Biewer terrier utvecklades i Tyskland under 1980-talet från yorkshireterrier. I den svenska standardens bakgrund beskrivs en kull från 1984 där valpar efter två renrasiga yorkshireterrier hade vita tecken. Uppfödarparet Biewer fortsatte sedan att avla målmedvetet på egenskapen.

Rasen delar alltså ursprung med yorkshireterrier, men den är inte bara ett annat färgnamn på yorkshireterrier. Den har en egen standard, en bestämd trefärgad teckning och beskrivs i standarden som genetiskt tydligt skild från ursprungsrasen. Den första Biewer terrier som registrerades i Sverige kom in i SKK:s register 2018.

Rasen är nationellt erkänd av SKK och andra nordiska kennelklubbar men saknar FCI-erkännande. Det spelar främst roll för registrering och vissa internationella utställningsmeriter. Vid import bör du därför be SKK bekräfta att den aktuella stamtavlan kan registreras innan du betalar handpenning; ett registreringsbevis från ett annat land är inte i sig en garanti för svensk registrering.

## Att leva med rasen

Biewer terrier kan fungera i både lägenhet och hus, men liten boyta gör inte hundägandet lättskött. Det som avgör är om hunden får daglig aktivitet, kan tränas att vara lugn vid vardagsljud och får den omfattande päls- och tandvård som rasen behöver.

Med barn är hundens mycket lilla kropp den viktigaste säkerhetsfrågan. SKK rekommenderar att hundar och små barn alltid har en vuxen närvarande och att mycket små hundar hanteras extra varsamt. Barn ska inte bära en valp, jaga den eller störa den på viloplatsen. Ett lugnt samspel säger mer om lämpligheten än etiketten “barnvänlig”.

Samboende med katt eller andra hundar kan fungera, men det är ingen rasgaranti. Biewer terrierns jaktlust gör en springande katt särskilt relevant. Låt katten ha en hundfri trygg zon och höga reträttplatser, håll de första mötena korta och kontrollerade och tillåt inte jakt. Med andra hundar behöver leken anpassas så att den lilla hunden inte skadas av storleksskillnaden.

Ensamhet måste tränas, inte testas genom ett långt första frånvaropass. SKK anger att en liten valp inte kan lämnas ensam och att en ensamhetstränad vuxen hund normalt kan vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket. Börja när valpen är trygg, lämna mycket kort och öka bara när hunden förblir lugn. Jordbruksverkets råd är dessutom att hundar rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare när de är unga eller gamla.

Innan du väljer rasen bör du kunna svara ja på fyra frågor: kan du sköta pälsen året runt, borsta tänderna dagligen, planera gradvis ensamhetsträning och ge en liten men aktiv hund både rörelse och hjärnarbete? Om svaret är ja kan Biewer terrier vara ett engagerat och nära sällskap; om du söker en lågskött liten hund är den ett sämre val.

Biewer terrier

Deutscher Biewer Yorkshire Terrier Club (Germany)

Fédération Cynologique Internationale (Belgium)

Biewer terrier är en liten, trefärgad sällskapshund i toy-storlek med lång, silkeslen päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är glad, lekfull och mycket människoorienterad, passar bra i lägenhet, behöver måttlig motion, mjuk och vänlig träning och kan med god omvårdnad bli upp i medelåldern tonåren.

Chanatkorn Chidsakorn är en uppfödare av rasen Biewer terrier med bas i Långsele i Sverige.

Chanatkorn Chidsakorn

## Snabbfakta

- Borderterrier är en liten brittisk jakthund som utvecklades för att följa ryttare och foxhounds och arbeta i rävgryt.
- Rasstandarden anger ingen mankhöjd. Vikten är 5,9–7,1 kg för hanar och 5,1–6,4 kg för tikar.
- Rasen är ofta social och samarbetsvillig, men har också terrierns självständighet, uthållighet och jaktlust.
- Den sträva dubbelpälsen handtrimmas när den mogna täckpälsen släpper, vanligen minst två gånger om året.
- Borderterrier behöver daglig fysisk och mental aktivering. Inkallning och lugn kring vilt är viktiga delar av vardagsträningen.
- I Sverige finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram, men rasklubben rekommenderar att avelsdjur har känd status för SLEM.
- Rasen kan fungera i både lägenhet och hus om den får rätt aktivitet, kan koppla av och inte stör omgivningen med skall.

## Utseende och päls

Borderterriern är liten men byggd för arbete, inte för att vara nätt eller ömtålig. Kroppen ska vara djup, smal och ganska lång, med en bröstkorg som går att omspänna med händerna. Den formen hjälpte hunden att ta sig fram i gryt, samtidigt som den skulle orka följa jakten ovan jord. Huvudet brukar beskrivas som utterlikt, med kort nosparti, små framåtvikta öron och ett vaket uttryck.

Rasstandarden anger medvetet ingen mankhöjd. För den som jämför valpar är därför vikt, proportioner, hull och funktion mer användbara än ett påstått exakt höjdspann. Standardvikten är 5,9–7,1 kg för en vuxen hane och 5,1–6,4 kg för en vuxen tik. En borderterrier ska kännas smidig och muskulös utan att bröstkorgen blir bred eller hunden bär onödig vikt.

Pälsen består av en hård, tät täckpäls och en tätt liggande underull. Godkända färger är röd, vetefärgad, grizzle and tan samt blue and tan. När täckpälsen är mogen lossnar den relativt lätt och plockas då bort för hand. De flesta behöver en grundlig handtrimning minst två gånger per år, men pälsens mognad — inte kalendern — avgör rätt tidpunkt. Mellan trimningarna räcker regelbunden kamning och kontroll av hud, öron, klor och tänder långt.

Pälsvården bygger på att den mogna, sträva täckpälsen plockas bort för hand. Maskinklippning är därför inte samma behandling som handtrimning. Be en trimmare med erfarenhet av strävhåriga terrier visa hur en mogen päls känns. Borderterrier fäller hår, och rasen är inte allergifri.

## Temperament och personlighet

En typisk borderterrier förenar socialt intresse med stor handlingskraft. Rasen behövde samarbeta med människor och hundar ovan jord men fatta egna beslut i ett gryt. Det märks i dag som nyfikenhet, envishet och snabb problemlösning. Hunden kan vara mycket följsam när uppgiften känns meningsfull och lika snabbt välja ett doftspår om träningen inte lönar sig.

En svensk BPH-sammanställning beskriver de testade hundarna som förhållandevis sociala, nyfikna och trygga, med låg framträdande rädsla och aggressivitet. Resultatet ska läsas som en tendens i just det undersökta urvalet: bara omkring tre procent av den aktuella svenskfödda populationen ingick, och variationen mellan individer var tydlig. Titta därför på föräldrar, nära släktingar och uppfödarens vardagsbeskrivning, inte bara på ett rasomdöme.

Med barn kan en stabil borderterrier bli en engagerad kamrat, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. Små barn och hund ska ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en fredad viloplats. Detsamma gäller möten med andra hundar: många fungerar socialt, men kön, erfarenheter och individ spelar roll.

Jaktlusten är den viktigaste osäkerheten kring andra djur. En hund som vuxit upp med en katt kan lära sig att leva lugnt med just den katten, men det säger inte säkert hur den reagerar på en springande katt utomhus. Kaniner, gnagare och andra smådjur bör hållas fysiskt åtskilda. Tidiga, kontrollerade introduktioner kan förbättra förutsättningarna men tar inte bort en medfödd jaktrespons.

## Träning och motion

Borderterrier behöver använda både kropp och huvud varje dag, men ett exakt minutmål säger mindre än hur hunden fungerar efter aktiviteten. En bra vardag innehåller promenader i varierad miljö, tid att nosa, korta träningspass och en tydlig övergång till vila. Spår, nosework, sökövningar, agility och lydnad kan passa rasens arbetslust. Höj belastningen stegvis för valpar och otränade hundar.

Träna med belöningar och dela upp färdigheter i små steg. Hårda korrigeringar kan skapa konflikt utan att göra ett spännande viltspår mindre lockande. Mat, lek, rörelse och chansen att få nosa kan alla fungera som belöning. Korta pass med tydligt mål brukar ge bättre resultat än långa upprepningar.

Inkallning bör tränas tidigt, men planera också för de dagar då träningen inte räcker. Börja i lätt miljö, belöna snabbt och bygg störningar gradvis. En väl anpassad sele och långlina ger rörelsefrihet utan att hunden kan fullfölja en jakt. Släpp bara hunden där lagar, miljö och den enskilda hundens förmåga gör det säkert. Ett stabilt stopp, frivillig kontakt och förmågan att vända bort från en retning är minst lika användbara som själva inkallningssignalen.

En borderterrier behöver också lära sig att inte alltid vara i gång. Om hunden efter aktivitet fortfarande har svårt att sova, vaktar fönster, skäller eller söker nya projekt kan den behöva mer återhämtning och tydligare lugna rutiner, inte automatiskt längre motion. Om den däremot tappar muskelkondition, blir rastlös eller börjar skapa egna jakt- och grävprojekt behöver vardagens innehåll ses över.

## Hälsa

Det finns inget obligatoriskt rasspecifikt hälsoprogram för borderterrier i SKK. I 2026 års registreringsregler finns heller inga särskilda krav på resultat från höft-, knä-, ögon- eller hjärtundersökningar för rasen. Det betyder inte att hälsa är oviktig. Valpköparen behöver fråga om relevanta problem i familjen och skilja bindande regler från frivilliga undersökningar och rasklubbens avelsråd.

SLEM, ibland kallat shaking puppy syndrome, är en allvarlig neurologisk störning där valpar får okontrollerade skakningar och koordinationsproblem när de försöker stå och gå. Rasklubben rekommenderar känd SLEM-status hos avelsdjur genom DNA-test eller verifierad härstamning. Avelsråden utgår från recessiv nedärvning: en frisk bärare kan paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund utan att valpar blir sjuka, samtidigt som genetisk variation bevaras. Laboratoriet bakom det tillgängliga testet anger dock att den bakomliggande varianten ännu inte har publicerats vetenskapligt. Be därför uppfödaren visa resultat och förklara kombinationen, inte bara säga att hundarna är “testade”.

CECS, numera ofta beskrivet som paroxysmal dyskinesi eller PGSD, är ett annat tillstånd. Drabbade hundar kan få episoder med onormala rörelser, muskelryckningar och fall, ofta med bibehållet medvetande. En studie fann ingen enskild genetisk region som förklarade tillståndet, och det finns inget motsvarande enkelt DNA-test. Episoder kan likna andra neurologiska problem. Filma händelsen om det går säkert och låt veterinär utreda den; ändra inte behandling eller kost efter en diagnos du själv ställt på nätet.

I rasklubbens långsiktiga hälsoarbete följs även återkommande krampliknande episoder, hud- och magproblem samt mun- och tandhälsa. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar har mått över tid, inte bara vilka intyg som fanns när parningen gjordes. En seriös genomgång omfattar SLEM-status och föräldrakombination, eventuella episoder, långvarig klåda eller magbesvär, tandförluster och annan återkommande sjuklighet.

## Historia och ursprung

Borderterriern formades i Border District på gränsen mellan England och Skottland. Där behövdes en terrier som orkade följa hästar och foxhounds över ojämn mark men samtidigt var smal nog att gå ner i gryt när räven sökte skydd. Rasens storlek, vädertåliga päls, uthållighet och självständiga arbetssätt hänger ihop med den uppgiften.

Lokala terriertyper hade flera namn innan Border Terrier blev den gemensamma beteckningen. Den brittiska kennelklubben erkände rasen 1920. De första dokumenterade importerna till Sverige kom under 1930-talet. Importer och avelsarbete från 1960-talet lade sedan grunden för en mer varaktig svensk population.

Rasen används fortfarande i jakt, bland annat som grythund, stötande eller kortdrivande hund och vid eftersök. Många lever samtidigt som aktiva sällskapshundar. Arbetsbakgrunden är därför inte bara historia: den förklarar varför dagens borderterrier gärna följer spår, undersöker håligheter och fortsätter en uppgift även när ägaren har andra planer.

## Att leva med rasen

Borderterrier passar bäst hos den som uppskattar en liten hund med mycket initiativ och kan kombinera aktivitet med tydliga säkerhetsrutiner. Lägenhet eller hus är mindre avgörande än tillgången till rastning, mental sysselsättning och vila. I flerbostadshus behöver du tidigt träna lugn vid ljud i trapphus och rörelse utanför fönster. I hus behöver staketet tåla både grävning och ett plötsligt intresse för vilt.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Valpar kan inte lämnas som vuxna hundar, och en vuxens trygghet varierar med individ och situation. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam. Bedöm i stället om hunden faktiskt kan vila utan oro, skall eller destruktivt beteende och ordna hjälp innan den gränsen passeras.

Inför ett hem med katt ska katten ha hundfria zoner och flyktvägar. Håll hunden kopplad i början, belöna lugn och förhindra varje jaktförsök. Med barn behövs vuxennärvaro och enkla regler: stör inte hunden när den äter eller vilar, och låt hunden gå undan. Sådana rutiner är viktigare än generella påståenden om att rasen “alltid” är bra med barn eller djur.

Fråga uppfödaren om följande innan du bestämmer dig:

- Vilken SLEM-status har föräldrarna, och varför är just kombinationen säker?
- Finns CECS/PGSD-liknande episoder, återkommande hud- eller magbesvär eller tandproblem hos nära släktingar?
- Hur fungerar föräldrarna med vila, främmande människor, hundar, ljud och vilt?
- Finns BPH, jaktliga meriter eller andra beskrivningar som går att läsa i sitt sammanhang?
- Vilken hjälp får du med handtrimning, inkallning och vardagsfrågor efter köpet?

För en förstagångsägare kan borderterrier vara ett bra val om jaktlust, pälsvård och konsekvent träning känns lockande snarare än besvärliga. Den som främst söker en hund som kan gå lös överallt, automatiskt lämnar smådjur i fred eller nöjer sig med samma korta runda varje dag bör välja efter andra egenskaper.

Borderterrier

Svenska Terrierklubben (Sweden)

Deutscher Terrier Club (Germany)

French Kennel Club (Société Centrale Canine)

Liten, kraftig terrier som ursprungligen avlades vid gränsen mellan England och Skottland för rävjakt. Tillgiven och starkt knuten till familjen, men självständig med stark jaktinstinkt. Behöver 1–2 timmars motion dagligen, säker inhägnad och vänlig, konsekvent träning. Den sträva, vädertåliga pälsen behöver borstning och ibland trimmas för hand.

Iris Kristinsdottir är en uppfödare av rasen Borderterrier med bas i Edsbro i Sverige.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet