## Snabbfakta

Dansk-svensk gårdshund är en liten men rejäl och aktiv gårds- och sällskapshund från Danmark och Sverige. FCI placerar rasen i grupp 2 som hund av pinschertyp. Den är alltså inte en terrier, även om den förr kallades skånsk terrier.

- **Mankhöjd:** 34–37 cm för hanar och 32–35 cm för tikar, med en tillåten avvikelse på 2 cm åt båda håll.
- **Ursprunglig uppgift:** att larma, fånga råttor och leva nära människorna på gården.
- **Temperament enligt standarden:** alert, livlig och uppmärksam.
- **Päls:** kort, hård och slät, med vitt som dominerande färg.
- **Passar bäst hos:** en person eller familj som vill träna vardagsfärdigheter, erbjuda både rörelse och nosarbete och hjälpa hunden att komma till ro.

Rasstandarden anger ingen officiell vikt. Viktuppgifter på olika webbplatser är därför riktvärden, inte ett mått som alla vuxna dansk-svenska gårdshundar ska passa in i. För den som väljer valp är föräldrarnas storlek, hull och funktion mer användbara än ett enda viktspann.

## Utseende och päls

Dansk-svensk gårdshund ska vara liten, kompakt och substansfull, inte tunn eller elegant. Kroppen är svagt rektangulär: förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Rasen utvecklas sent i kroppen, och den fulla muskelmassan och volymen kan dröja tills hunden är tre till fyra år.

Huvudet är förhållandevis litet och trekantigt. Öronen får vara rosenöron eller framåtvikta; ståndöron ingår inte i rasidealet. Svansen kan vara naturligt lång eller medfödd stubbsvans av varierande längd. En medfödd stubbsvans är en naturlig variation och ska inte blandas ihop med en kuperad svans.

Pälsen är hård, kort och slät och saknar underull. Vitt ska dominera, med en- eller flerfärgade fläckar i svart, tan, gult, leverbrunt, viltfärgat eller olika nyanser av fawn. Fläckar ska också finnas på huvudet, och små prickar i det vita är tillåtna. Utseendet kan alltså variera mycket utan att hundarna tillhör olika varianter av rasen.

Pälsen kräver lite skötsel, men fällningen kan märkas. Borsta bort lösa hår när det behövs, särskilt under fällningsperioder, och bada när hunden faktiskt är smutsig. Kontrollera samtidigt hud, öron, tassar och klor. Vänj valpen stegvis vid tandborstning och annan hantering. Lugn, belöningsbaserad hanteringsträning gör både vardagsskötsel och veterinärbesök enklare.

## Temperament och personlighet

Dansk-svensk gårdshund är normalt snabb, nyfiken och människoorienterad, men rasnamnet är ingen garanti för en lättsam familjehund. Standardens ord är alert, livlig och uppmärksam. I vardagen märks det ofta som beredskap att följa med, reagera på rörelse och tala om när något händer i närheten.

Vaktuppgiften på gården märks fortfarande hos många individer. Många larmar när någon kommer, men hur lätt skallet startar och hur snabbt hunden tystnar varierar. I ett lyhört hem är det klokt att undersöka hur föräldrar och vuxna släktingar reagerar på dörrar, trapphus och besök. Det är mer träffsäkert än att utgå från att rasen alltid är tyst eller alltid skällig.

I SKK:s äldre BPH-sammanställning framstår rasen som i huvudsak trygg och förhållandevis energisk. Samtidigt varierar nyfikenhet, lekfullhet och intresse för främmande människor tydligt. BPH beskriver hundens reaktioner; det är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs därför den enskilda hundens protokoll och fråga hur föräldrarna fungerar i vardagen.

Bakgrunden som råttfångare gör intresset för små, snabba djur relevant. Det betyder inte att varje gårdshund jagar allt den ser, men en blivande ägare bör räkna med att träna avbrott och inkallning. Kaniner, marsvin och andra små sällskapsdjur behöver säkra utrymmen som hunden inte kan nå.

## Träning och motion

Dansk-svensk gårdshund behöver regelbunden fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen korrekt timregel som passar alla. Ålder, hälsa, intensitet, miljö och återhämtning avgör hur en bra dag ser ut. En vuxen hund kan få en blandning av promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, lek och kort vardagsträning. Valpar behöver gradvis ökande erfarenheter och gott om vila, inte ett vuxenprogram i miniatyr.

Följ hundens beteende i stället för klockan. En rimlig nivå ger en hund som kan varva ned hemma, återhämtar sig efter aktivitet och fortfarande rör sig ledigt nästa dag. Ihållande rastlöshet kan betyda att vardagen saknar meningsfulla uppgifter, men mer fart är inte alltid lösningen. Ibland behöver hunden mer nosarbete, tydligare rutiner eller hjälp att komma till ro.

Prioritera färdigheter som hjälper en snabb och uppmärksam hund att fungera i vardagen:

- inkallning och frivillig kontakt när vilt eller andra störningar dyker upp
- att kunna avbryta jakt, grävande och intensiv lek
- lugnt beteende vid dörr, fönster och besök
- att kunna vila trots att människor rör sig i hemmet
- koppelgående och följsamhet i trafikerade miljöer
- trygg hantering av tassar, mun, öron och kropp

Träna stegvis med positiva, belöningsbaserade metoder och anpassa svårigheten till individen. Rasen lär sig ofta snabbt, vilket även betyder att skällande, dragande eller uppvarvning kan befästas om det ofta leder till det hunden vill ha. Agility, rallylydnad, spår, nosework och annan hundsport kan passa, men ingen särskild gren är ett krav. Det viktiga är en hållbar kombination av samarbete, nosarbete, rörelse och återhämtning.

## Hälsa

Dansk-svensk gårdshund betraktas generellt som en sund ras, men ”frisk ras” ersätter inte kontroll av den aktuella kullen. Be om registrerade resultat, datum och information om nära släktingar. Ett testnamn eller en märkning om att föräldrarna är hälsotestade säger för lite utan själva resultatet.

Höftledsdysplasi, HD, är ett område där gammal och ny information lätt blandas ihop. Rasen har i dag hälsoprogram nivå 1 hos SKK. Det betyder att HD-resultat kan registreras centralt, men att röntgen inte är ett krav för att valpar ska kunna registreras. Enligt rasklubben ska hundar med HD D eller E eller kliniska symtom inte användas i avel. Ett officiellt resultat och, när det finns, HD-index ger ändå värdefull information om just höfterna; det är inte ett intyg på hundens totala hälsa.

För patellaluxation säger rasklubbens aktuella rekommendationer att en hund som har tillståndet eller har opererats för det inte ska användas i avel. Rekommendationen innebär däremot inte att alla föräldradjur har ett obligatoriskt officiellt patellaresultat. Fråga därför både om undersökning och om knäproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor.

Primär linsluxation, PLL, är en allvarlig ögonsjukdom kopplad till en mutation i genen ADAMTS17, och det finns ett validerat DNA-test för rasen. Rasklubben rekommenderar särskilt testning när det finns bärare eller otestade nära släktingar i linjen utan en DNA-testad fri hund i mellanled. En bärare får enligt rekommendationen endast paras med en DNA-testad fri hund eller en hund som är fri genom härstamning, så kallat hereditärt fri. Ett fritt PLL-resultat gäller denna mutation; det utesluter inte andra ögonproblem eller andra sjukdomar.

Inför ett köp är det rimligt att kontrollera:

- föräldrarnas identitet och faktiska HD-resultat, om de är röntgade
- eventuell patellaundersökning och känd familjehistorik
- PLL-status och hur resultatet passar ihop med den andra förälderns
- sjukdomar, hältor, tandproblem och mentalitet hos nära släktingar
- att uppfödaren kan förklara både styrkor och osäkerheter i kombinationen

## Historia och ursprung

Dansk-svensk gårdshund är en gammal skandinavisk gårdshundstyp men en förhållandevis sent erkänd ras. Liknande hundar levde länge på gårdar i Danmark och södra Sverige, där de höll efter råttor, larmade när någon kom och fungerade som sällskap. Exakt hur typen uppstod är inte klarlagt. Kopplingar till pinscherhundar och brittiska vita jaktterrier har diskuterats, men ska inte beskrivas som en säker stamtavla.

Före erkännandet användes bland annat namnet skånsk terrier. Vid en svensk inventering 1986 samlades 107 hundar, vilket bidrog till bedömningen att typen var tillräckligt enhetlig och att det samtidigt fanns en användbar genetisk variation. Sverige och Danmark erkände rasen gemensamt 1987 under namnet dansk-svensk gårdshund.

FCI gav rasen ett preliminärt internationellt erkännande 2008 och ett definitivt erkännande 2019. Den placerades i grupp 2 som hund av pinschertyp, inte i terriergruppen. I dag är de flesta sällskapshundar, men viljan att larma, intresset för smågnagare och den stora arbetslusten gör rasens historia relevant även i ett modernt hem.

## Att leva med rasen

Dansk-svensk gårdshund passar bäst i ett hem där närhet, aktivitet och vardagsträning är en naturlig del av livet. Den kan fungera för en förstagångsägare, men den behändiga storleken gör inte rasen kravlös. Ägaren behöver uppskatta en snabb hund, kunna förebygga jakt och larm och vara beredd att träna lugn lika noggrant som fart.

Med barn ska samspelet alltid ledas av en vuxen. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn ska inte störa den när den äter, sover eller försöker gå undan. Bedöm föräldradjurens beteende och hundens egen förmåga att avbryta lek; uttrycket ”barnvänlig ras” är inte en säkerhetsgaranti.

En gårdshund kan leva med katt, men utfallet beror på individerna och introduktionen. Förhindra att hunden jagar katten, låt katten ha höga platser och fria flyktvägar och håll de första mötena korta och kontrollerade. Smådjur som kaniner och gnagare bör hållas fysiskt åtskilda även om hunden verkar lugn under uppsikt.

Lägenhet kan fungera om hunden får komma ut, arbeta med nosen och lära sig att inte bevaka varje ljud i huset. En trädgård ersätter inte aktivering, och ett stort hem löser inte ensamhet. Börja ensamhetsträningen med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, öka först när den verkligen kan koppla av och ordna annan omsorg om vardagen kräver längre frånvaro än hunden klarar.

Träffa om möjligt båda föräldrarna eller andra vuxna släktingar före beslutet. Titta efter hur de hälsar, återhämtar sig efter en överraskning, reagerar på smådjur och ljud och kommer till ro efter aktivitet. Den informationen, tillsammans med verifierbara hälsodata och en uppfödare som känner sina linjer, säger mer om vardagen än generella löften om att rasen passar alla.

Dansk-svensk gårdshund

Swedish Kennel Club

Danish Kennel Club

Norwegian Kennel Club

The Danish/Swedish Farmdog Club of America

Fédération Cynologique Internationale

Dansk-svensk gårdshund är en livlig, medelstor till liten skandinavisk gårdshundsras, kompakt och atletisk med slät, övervägande vit päls med färgade fläckar. Den är mycket människoorienterad, intelligent och energisk, och är en kärleksfull familjehund när den får daglig motion, träning och mental stimulans.

Slovenský kopov

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Slovenský kopov är en medelstor, svart-tan spårhund avlad för att spåra och ställa vildsvin. Tuff, uthållig och ljudlig kräver den mycket motion, nosarbete och en erfaren förare. Den är lojal mot sin familj men reserverad mot främlingar, och passar bättre i ett aktivt hem på landet än i stadsmiljö.

## Snabbfakta

Engelsk springer spaniel är en aktiv brittisk fågelhund som avlats för att söka efter vilt, stöta upp det och apportera. Den passar bäst hos någon som vill använda både hundens kropp och huvud varje dag, oavsett om det sker genom jakt, hundsport eller ett omväxlande friluftsliv.

- **Storlek:** Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd. Den anger ingen vikt, så ett bestämt viktintervall är ingen bra måttstock för varje individ.
- **Rastyp:** Det finns sedan länge olika avelsinriktningar, framför allt jaktinriktade och mer utställningsinriktade hundar. Uppfödarens mål och föräldrarnas egenskaper säger mer om vilka egenskaper en valp kan få än etiketten ensam.
- **Temperament:** Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund. Enskilda hundar skiljer sig ändå åt i bland annat aktivitetsnivå, socialitet och känslighet.
- **Aktivering:** Rasen behöver regelbunden motion och mental sysselsättning, men samma antal minuter passar inte alla hundar.
- **Päls:** Tät, rak och vädertålig med behäng som behöver återkommande borstning och trimning.
- **För rätt hem:** Ett bra val för den som vill träna, samarbeta och vara ute mycket; ett sämre val om hunden ofta förväntas nöja sig med korta rastningar.

## Utseende och päls

Engelsk springer spaniel är en stark och kompakt hund med ett rörligt, elegant helhetsintryck. Rasstandarden anger cirka 51 centimeters mankhöjd för rasen, men inget officiellt viktspann. Bedöm därför inte en hund mot ett godtyckligt antal kilo. Följ i stället hullet: en tydlig midja ska synas och revbenen ska kunna kännas med lätt tryck.

Pälsen ska vara tät, rak och ge skydd mot väder utan att vara grov. Den längre pälsen på öron, ben och kropp bildar måttliga behäng. Godkända färger är leverbrunt och vitt eller svart och vitt, med eller utan tantecken.

En genomgång med borste ungefär en gång i veckan är en rimlig utgångspunkt för många hundar, men pälsmängd, årstid och aktivitet avgör det verkliga behovet. Kontrollera armhålor, ljumskar, öronbehäng och tassar extra efter skog, bad eller blött väder, eftersom skräp och tovor lätt fastnar där. Bada när hunden faktiskt behöver det. Klippning och trimning behövs återkommande, men intervallet bör följa pälsens längd och kvalitet i stället för en stel kalender.

De hängande, välbehårade öronen behöver regelbunden kontroll. Klipp vid behov den långa pälsen på öronens insida och kontrollera öronen efter bad. Dålig lukt, rodnad, sekret eller återkommande kliande är skäl att kontakta veterinär, inte att fortsätta rengöra på egen hand utan att veta orsaken.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, gladlynt och följsam hund som gärna arbetar tillsammans med sin förare. Tydlig skygghet och aggressivitet hör inte till det önskade temperamentet. Det gör engelsk springer spaniel till en attraktiv samarbetskamrat, men det är inte en garanti för hur varje hund fungerar med barn, främmande människor eller andra djur.

BPH-resultat visar också att ett rasgenomsnitt inte berättar hela sanningen. Hundar inom samma ras kan reagera olika i sociala situationer, lek och oväntade händelser. Dessutom rymmer rasen skilda avelsinriktningar som inte alltid har bedömts var för sig. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna och nära släktingar fungerar i vardagen, vilka egenskaper som prioriterats och om det finns resultat från BPH eller andra relevanta prov.

Rasen behöver få använda sin nyfikenhet och arbetslust i vardagen. Samtidigt ska hög aktivitet inte förväxlas med att hunden måste vara uppvarvad. Förmågan att växla mellan arbete och vila behöver tränas från början genom tydliga rutiner, lugna pauser och lagom svåra uppgifter.

## Träning och motion

Rasens ursprungliga arbetskedja – söka, stöta och apportera – förklarar mycket av träningsbehovet. Många individer tycker om att undersöka mark och vegetation, bära föremål och arbeta nära sin förare. Promenader blir därför mer givande om de ibland innehåller nosarbete, apportering, enkla sökövningar eller annan träning tillsammans.

Det går inte att ange ett visst antal motionsminuter som passar alla. En vuxen, frisk och vältränad hund kan klara betydligt mer än en valp, en äldre hund eller en individ som byggs upp efter vila. Utgå från ålder, hälsa, kondition och återhämtning. Variera lugna promenader, rörelse i naturen, mental träning och vila i stället för att försöka trötta ut hunden med hög fart varje dag.

Kontakt, inkallning och förmågan att stanna kvar trots vittring eller rörelse är särskilt värdefulla färdigheter. Börja på lätt nivå och öka störningarna stegvis. Positiva, belöningsbaserade metoder och korta pass gör det lättare att behålla trygghet och samarbetsvilja. En långlina kan ge säkerhet under träningen, men är inte ett bevis på att hunden senare kan vara lös överallt.

I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt när de inte deltar i jakt. Mellan den 1 mars och 20 augusti krävs extra tillsyn där vilda djur kan finnas. Har hunden starkt viltintresse måste ägaren kunna hindra den från att sticka efter vilt.

## Hälsa

Engelsk springer spaniel beskrivs i huvudsak som en frisk ras. När du köper valp är det ändå viktigt att skilja formella krav från rasklubbens rekommendationer. Långa listor över allt som någon gång förekommit i rasen hjälper mindre än aktuella resultat för just föräldradjuren och deras familjer.

För svenskregistrerade kullar kräver SKK att båda föräldradjuren har officiell höftledsstatus före parning. Det betyder att de ska vara undersökta och att resultatet ska finnas, inte att varje bokstav automatiskt är lika lämplig i avel. Springerklubben har mer långtgående avelsrekommendationer om HD-resultat och kombinationer. Be därför att få se föräldrarnas faktiska resultat och fråga hur kombinationen följer klubbens aktuella råd.

Rasklubben rekommenderar också att avelsdjur ögonundersöks högst ett år före parning. Gonioskopi före avelsdebut ingår i klubbens råd för att bedöma ögats kammarvinkel. Kontrollera datum, diagnoser och eventuella uppföljningsråd i intygen; nöj dig inte med beskedet att hundarna är ”testade”.

Fucosidos är en recessivt nedärvd enzymbristsjukdom som kan påverka centrala nervsystemet. En anlagsbärare blir inte själv sjuk av anlaget men kan föra det vidare. DNA-test finns, vilket gör att uppfödaren kan redovisa föräldrarnas status och undvika en kombination som kan ge sjuka valpar. Det är viktigare att förstå de verifierade resultaten än att kräva samma uppsättning tester av alla hundar.

I vardagen bör öronen kontrolleras och hullet följas regelbundet. Återkommande öronbesvär, ögonförändringar, hälta eller andra symtom ska bedömas av veterinär. Förutsätt inte att ett problem är ”typiskt för rasen” och därför ofarligt.

## Historia och ursprung

Engelsk springer spaniel kommer ur Storbritanniens äldre spanieltradition. Hundarnas uppgift var att finna och stöta upp vilt vid jakt med nät, falk eller greyhound. När jakt med skjutvapen utvecklades blev arbetet att söka framför jägaren, stöta viltet och därefter apportera.

Namnet ”springer” anknyter till sättet att få viltet att lämna sitt gömställe. The Kennel Club erkände engelsk springer spaniel som egen ras 1902. Den svenska Springerklubben bildades 1982.

Under lång tid har aveln utvecklats i olika riktningar. Jaktinriktade populationer har främst valts för arbete, medan andra har valts mer för exteriör och utställning. Det är en viktig historisk och praktisk skillnad, men inte två enkla personlighetsmallar. Det finns variation inom båda inriktningarna, och moderna hundar kan användas på flera sätt. Därför bör en köpare bedöma den aktuella uppfödarens mål, föräldradjur och släkt – inte bara en benämning.

## Att leva med rasen

Engelsk springer spaniel kan bo i lägenhet om den får tillräckligt med aktivitet, återhämtning och tillgång till natur eller andra bra träningsmiljöer. En trädgård ersätter inte promenader och gemensamt arbete. Det avgörande är vad hunden får göra under dagen, inte om hemmet är en villa eller lägenhet.

Ensamhet behöver tränas gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn, och öka först när den kan koppla av. Individernas förmåga varierar, så planera inte vardagen utifrån att rasnamnet skulle garantera ett visst antal ensamtimmar.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Att rasstandarden beskriver hunden som vänlig ersätter aldrig tillsyn. Samma försiktighet gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och kontrollerade och katten ha egna reträttplatser. Hur väl en viss hund fungerar med katt eller andra hundar beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion.

Inför ett valpköp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- uppfödarens avelsmål och om hundarnas arbetsnivå passar ditt liv
- båda föräldrarnas officiella HD-resultat, inte bara att de är röntgade
- datum och fullständigt resultat från ögonundersökningar samt eventuell gonioskopi
- verifierad fucosidosstatus när den är relevant för kombinationen
- hur föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen, gärna kompletterat med BPH- eller arbetsresultat
- hur valparna vänjs vid hantering, vila, olika miljöer och ett normalt familjeliv.

Den bästa matchningen är en hund vars förväntade aktivitetsnivå, arbetslust och känslighet passar ägarens faktiska vardag. För engelsk springer spaniel är den bedömningen mer värdefull än löften om att rasen alltid är enkel, barnvänlig eller likadan oavsett avelsinriktning.

Engelsk springer spaniel

Norwegian Kennel Club (Norsk Kennel Klub)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Engelsk springer spaniel är en medelstor, atletisk jakthund med en behårad, vädertålig päls som kräver regelbunden skötsel. Den är glad, tillgiven och mycket människoorienterad och behöver 1,5–2 timmars daglig mental och fysisk aktivering. I regel en frisk, aktiv ras som passar bäst i engagerade, utomhusaktiva hem.

Fugelsta Gårds

## Snabbfakta

Tax är en tysk jakthund i FCI-grupp 4, framtagen för arbete både under och ovan jord. Rasen finns i nio varianter: normalstor, dvärg och kanin kombinerat med kort-, lång- eller strävhår. Det är därför klokare att välja tax efter storlek, hårlag, uppfödarens avelsmål och hundarnas faktiska egenskaper än efter rasnamnet ensamt.

- **Användning:** grytjakt, drevjakt, eftersök och sällskap.
- **Arbetssätt:** uthållig, självständig och mycket nosorienterad.
- **Storlek:** avgörs av bröstomfång, inte av mankhöjd eller en generell viktangivelse.
- **Päls:** kort-, lång- eller strävhårig, med tydligt olika skötselbehov.
- **Viktig hälsofråga:** diskdegeneration och diskbråck, ofta sammanfattat som IVDD.
- **Passar bäst för:** den som vill ha en lågställd jakthund med stor arbetslust och kan erbjuda både vardagsmotion, nosarbete och konsekvent träning.

Den slutliga storleksvarianten fastställs först när hunden är minst 15 månader. Föräldrarna ger en rimlig fingervisning, men valpens slutliga variant kan inte lovas före mätningen.

## Utseende och päls

Taxen ska vara låg och långsträckt men samtidigt kompakt, muskulös och rörlig. Kroppen är byggd för att kunna arbeta smidigt i trånga utrymmen, inte för att vara extremt lång eller tung. Rasstandarden anger ungefär en tredjedel av mankhöjden som markfrigång och ett förhållande mellan mankhöjd och kroppslängd på cirka 1:1,7–1,8.

Bröstomfånget mäts efter 15 månaders ålder, från mankens högsta punkt till bröstkorgens lägsta punkt. De aktuella intervallen är:

- **Normalstor tax:** hanar mer än 37 men högst 47 cm, tikar mer än 35 men högst 45 cm.
- **Dvärgtax:** hanar mer än 32 men högst 37 cm, tikar mer än 30 men högst 35 cm.
- **Kanintax:** hanar 27–32 cm, tikar 25–30 cm.

De tre hårlagen är mer än en utseendefråga. Korthårig tax har kort, tät och slätt åtliggande päls som normalt kräver begränsad regelbunden skötsel men ändå behöver ses över efter vistelse i terräng. Långhårig tax har underull och längre behäng som bör kammas där tovor lätt bildas, särskilt bakom öronen och på ben, buk och svans. Strävhårig tax har täckhår, underull, skägg och markerade ögonbryn. En korrekt sträv päls trimmas vid behov; att klippa ned den ger inte samma pälsstruktur.

Godkända färger och mönster beror delvis på hårlag. Rött, svart eller brunt med tanteckning, merle och brindle ingår i standarden, medan viltfärger är typiska för strävhår. Pälsfärg är ingen genväg till temperament eller jaktlust, men vissa färgkombinationer har betydelse för hälsan. Be uppfödaren förklara både registrerad färgbeteckning och nedärvning om valpen är merle.

## Temperament och personlighet

Taxens rasideal är vänligt och jämnt, utan rädsla eller aggression, men också energiskt, uthålligt och självsäkert. Självständigheten kommer från arbete där hunden måste fatta beslut på avstånd från föraren. I vardagen kan samma egenskap märkas som att taxen prövar om en regel verkligen gäller varje gång.

Jaktlust, socialitet, ljudbenägenhet, lekintresse och förmåga att koppla av varierar mellan individer och släktlinjer. Den svenska analysen av Beteende- och personlighetsbeskrivning hund, BPH, ger en bild av många trygga taxar men omfattar mindre än en procent av den studerade svenskfödda populationen. Den kan därför inte användas som löfte om en enskild valps personlighet. Påståenden om att ett visst hårlag alltid är lugnare, mer lättlärt eller mindre jaktintresserat är också för grova.

Fråga i stället hur föräldrar och nära släktingar fungerar hemma, vid besök, på promenad och i nya miljöer. För en jakttax är provresultat och praktisk användning relevant; för en sällskapstax är det lika viktigt att få konkreta exempel på hur hundarna varvar ner efter aktivitet, hur mycket de låter och hur de fungerar vid hantering. En seriös uppfödare ska kunna beskriva både styrkor och sådant som kräver arbete.

## Träning och motion

Tax behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt nosarbete, men en fast minutkvot passar inte alla. Ålder, kondition, underlag, storleksvariant, hälsa och hur hunden arbetar avgör belastningen. En vuxen, frisk tax kan vara en uthållig promenad- och friluftshund, medan en valp ska bygga styrka och koordination stegvis och en hund med ryggsymtom behöver veterinärens plan.

Spår, sökövningar, personspår och noggranna godisgömmor låter taxen använda sin bästa resurs: nosen. Korta, tydliga träningspass med en belöning hunden verkligen vill ha fungerar ofta bättre än upprepningar utan tydligt mål. Träna tidigt på inkallning, stopp, följsamhet och att kunna avbryta ett doftspår. Jaktlust försvinner inte genom lydnad, så långlina och genomtänkta miljöval är viktiga när inkallningen inte är säker. I Sverige får hundar inte driva eller förfölja vilt utanför jakt, och mellan 1 mars och 20 augusti gäller särskild uppsikt där vilt kan finnas.

Rygghänsyn betyder inte att en frisk tax ska leva stilla. Det finns inte stöd för att ett totalförbud mot alla trappor eller möbelhopp i sig förhindrar IVDD. Bygg i stället god grundkondition, håll hunden i normalt hull, minska halkrisken hemma och undvik okontrollerade höga hopp eller kollisioner. Anpassa hjälpen i trappor och vid lyft efter hundens ålder, storlek och hälsa.

## Hälsa

Diskdegeneration och diskbråck är taxens viktigaste rasspecifika hälsofråga. IVDD innebär att diskarna mellan ryggkotorna förändras och i vissa fall trycker mot nerver eller ryggmärg. Sök veterinär skyndsamt om taxen plötsligt får tydlig rygg- eller nacksmärta, kröker ryggen, vägrar röra sig, går ostadigt, tappar kraft i benen eller får svårt att kontrollera urin och avföring. Vänta inte på att svaga neurologiska tecken ska gå över av sig själva.

SKK:s officiella ryggröntgen för tax räknar förkalkade diskar. Undersökningen görs från tvåårsdagen till dagen före fyraårsdagen och resultatet anges som K0, K1–K2, K3–K4 eller K5–K26. K0 betyder inga upptäckta förkalkningar, medan ett högre K-tal betyder fler helt eller delvis förkalkade diskar. Resultatet är ett avels- och riskunderlag, inte en garanti för att hunden aldrig får eller säkert kommer att få kliniska problem. Även uppgifter om diskbråck hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor är därför viktiga.

Ryggscreening och ögonlysning är frivilliga för tax i Sverige. Svenska Taxklubbens rasspecifika avelsstrategi rekommenderar ändå att rygg- och familjehistorik vägs in samt att avelsdjur ögonlyses inför avelsdebut och senare i livet. PRA förekommer i rasen. De aktuella registreringsbestämmelserna för tax reglerar bland annat variant, hårlag, färg och slutlig storleksmätning, men listar inte rygg- eller ögonundersökning som obligatoriska villkor för registrering. En köpare bör alltså fråga efter faktiska resultat i stället för att nöja sig med uttrycket ”testade föräldrar”.

Följ också hundens hull: en midja ska kunna ses och revbenen kännas med lätt tryck. När merle ingår i en kombination bör uppfödaren kunna redogöra för färganlagen. Två merleanlag kan ge dubbel merle, vilket hos hund är förknippat med ökad risk för hörsel- och ögonproblem.

## Historia och ursprung

Taxen utvecklades i Tyskland ur lågbenta jakthundar för arbete i gryt. Sådana hundar är kända sedan medeltiden, medan den organiserade aveln fick tydligare form under 1800-talet. Den tyska taxklubben grundades 1888, och aveln kom att omfatta de tre storlekarna och tre hårlagen som bildar dagens nio varianter.

Rasens låga format, kraftiga framdel, uthållighet och självständighet har en praktisk förklaring. Taxen skulle kunna följa vilt under jord, men också arbeta som drivande eller stötande hund och hjälpa till vid eftersök. I Sverige blev den särskilt betydelsefull som långsamt drivande hund när rådjursstammen ökade under 1940-talet. Svenska Taxklubben grundades redan 1901.

Det historiska användningsområdet märks fortfarande i vardagen. En tax som aldrig ska jaga behöver ändå få utlopp för nosarbete, problemlösning och rörelse. Det är också därför en köpare bör fråga vad uppfödaren faktiskt prioriterar: gryt, drev, eftersök, utställning eller främst sällskap.

## Att leva med rasen

Tax kan bo bra i lägenhet om den får tillräckligt med utevistelse, aktivitet och träning på ljud i trapphus och utanför dörren. Bostadens yta är mindre avgörande än vardagens innehåll. Planera för flera rastningar, möjlighet att nosa i lugn takt och en plats där hunden får vila ostört. Ensamhet ska läras in gradvis; avbryt och förenkla om hunden visar oro. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid handlar om rastning, inte om hur länge en enskild tax bör lämnas ensam.

Med barn kan taxen bli en fin familjehund, men små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen. Barn behöver lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar. Små barn bör inte bära taxen; en liten hund kan lätt tappas och rygg och bakdel måste få ordentligt stöd vid lyft. Hunden ska alltid ha en trygg, fredad viloplats.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenhet och jaktlust. Introducera lugnt, använd barriär och ge båda djuren separata säkra platser. En tax med stark jaktlust behöver inte bli pålitlig med kanin, marsvin eller katt bara för att möten tränas. Säker fysisk separation kan vara den rätta långsiktiga lösningen.

Inför köp bör du be om konkreta svar på följande:

- Vilken storlek och vilket hårlag väntas valpen få, och hur säkert går det att bedöma?
- Vad används föräldrarna till, och hur fungerar de och nära släktingar i vardagen?
- Finns officiellt K-resultat och uppgifter om kliniska ryggproblem hos föräldrar, syskon eller tidigare avkommor?
- När ögonlystes föräldrarna senast, och vad visar resultatet?
- Vilka BPH-, jakt- eller utställningsresultat är registrerade och relevanta för just denna kull?
- Hur har valparna vant sig vid hantering, vardagsljud, människor och korta stunder utan kullsyskon?

Den bästa matchningen är inte automatiskt den minsta, lugnaste på besöket eller den färg du först fastnar för. Välj den kombination där uppfödarens mål, hundarnas dokumenterade hälsa och temperament samt din egen vardag pekar åt samma håll.

UK Dachshund Club

British Veterinary Association

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Tax: djärv, långsträckt, kortbent jakthund, ursprungligen avlad för grävling och kanin. Finns med slät, lång och sträv päls, i normalstorlek och dvärgstorlek. Lojal, spårsäker, självständig och ofta skällig. Behöver regelbunden men skonsam motion och viktkontroll för att skydda ryggraden.

Bonatorpets

Liveye's

Tysk jaktterrier

Verein für Deutsche Jagdterrier e.V.

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Tysk jaktterrier är en kompakt, atletisk arbetsterrier som avlats i Tyskland för krävande jakt. Den är mycket driftstark, orädd och lojal, och behöver intensiv daglig motion, konsekvent belöningsbaserad träning och en erfaren förare. Pälsen är vädertålig, fäller måttligt och rasen passar bäst i aktiva hem med jakt eller hundsport.

## Snabbfakta

Jämthunden är en stor svensk jaktspets, främst avlad för att söka upp älg och hålla kvar viltet med ståndskall. Det är en uthållig, modig och självständig arbetande hund – inte en ras som i första hand är utvecklad för ett liv enbart som sällskapshund.

- **Ursprung:** Sverige
- **Rasgrupp:** Spetsar och raser av urhundstyp
- **Användning:** Ställande jakthund, framför allt vid älgjakt
- **Mankhöjd:** 57–65 cm för hanar och 52–60 cm för tikar
- **Päls:** Tät dubbelpäls i mörkare eller ljusare grå nyanser
- **Typiska drag:** Stor jaktlust, uthållighet, mod, självständighet och vilja att samarbeta
- **Passar bäst hos:** En jägare eller ett aktivt hem som kan ge hunden ett verkligt utlopp för dess jaktliga egenskaper

En jämthund kan vara lugn och tillgiven hemma när dess behov är tillgodosedda, men vardagsmotion ersätter inte alltid det arbete rasen har avlats för. Den viktigaste frågan inför ett köp är därför inte bara om du tycker om att vara ute, utan om du kan erbjuda en meningsfull uppgift som passar en självständig och mycket uthållig jakthund.

## Utseende och päls

Jämthunden är en stor, stark och rörlig spetshund med rektangulär kroppsform. Kroppen ska vara något längre än mankhöjden utan att se tung eller långsträckt ut. Hanar är 57–65 cm höga, med 61 cm som ideal, medan tikar är 52–60 cm, med 56 cm som ideal. Rasstandarden anger ingen bestämd vikt, så hundens hull och proportioner är mer användbara än ett generellt viktspann.

Huvudet är långsträckt med upprättstående öron och ett uppmärksamt uttryck. Svansen är högt ansatt och bärs löst ringlad i en låg båge mot låret, inte hårt knuten över ryggen.

Pälsen består av relativt åtliggande täckhår och en kort, mjuk och ljus underull. Färgen är mörkare eller ljusare grå. Ljusgrå eller gräddfärgade partier finns bland annat på nosen, kinderna, strupen, bröstet, magen, benen och svansens undersida.

Pälsvården är vanligtvis okomplicerad. Bada hunden när den faktiskt behöver det och borsta igenom pälsen ordentligt under fällningsperioder. Efter arbete i skog och mark är det klokt att kontrollera tassar, klor, hud och päls efter sår, skräp och fästingar. Hur ofta det behövs beror på årstid och hur hunden används, inte på ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

Jämthunden ska vara modig och energisk men samtidigt lugn och stabil. I jakten arbetar den självständigt på avstånd, söker vilt och behöver fatta egna beslut. Samtidigt ska den hålla kontakt med föraren och kunna samarbeta. Kombinationen förklarar varför rasen ofta lär sig snabbt men inte alltid följer instruktioner mekaniskt.

Träningen fungerar bäst när den är tydlig, konsekvent och bygger på belöningar. Hårda metoder riskerar att skada tilliten utan att skapa bättre samarbete. Belöna kontakt, inkallning och lugna val från början, och träna samma färdigheter i de miljöer där de verkligen ska fungera.

Skallet är ett arbetsredskap. Jämthunden har avlats för att markera vilt med ett ihållande ståndskall, och anlaget kan märkas även i vardagen. Det betyder inte att varje individ skäller mycket inomhus, men den som bor lyhört behöver ta ljudfrågan på allvar och träna lugn kring dörrar, besök och rörelse utanför hemmet.

Individer och avelslinjer skiljer sig åt. Be därför uppfödaren beskriva hur föräldrarna fungerar både under jakt, i vila, bland människor och i nya miljöer. Jaktresultat säger mycket om arbetsegenskaperna, men inte allt om hundens vardagsbeteende.

## Träning och motion

Jämthunden behöver mer än vanliga koppelpromenader: den behöver kondition, nosarbete, samarbete och uppgifter som tar vara på jaktlusten. Det finns ingen officiell dygnskvot i timmar eller kilometer som passar alla. Rätt nivå beror på hundens ålder, kondition, hälsa, säsong och hur krävande arbetet är.

För en vuxen hund innebär ett bra upplägg regelbunden fysisk träning tillsammans med sök-, spår- och kontaktarbete. Jakt och jaktträning är rasens mest naturliga användning. Under perioder utan jakt behövs planerad konditionsträning och mentala uppgifter, men även vila och återhämtning. En hund som har arbetat länge i terräng kan behöva en lugnare dag efteråt även om den fortfarande verkar arbetsvillig.

Inkallning är viktig men tar inte bort jaktlusten. Träna den stegvis med långlina och väl valda störningar, och släpp inte hunden där ett långt sök kan innebära fara för vilt, trafik eller hund. GPS är ett säkerhetsstöd vid jakt, inte en ersättning för grundträning och omdöme.

Valpen ska få utforska, leka, bygga kroppskontroll och lära sig att följa sin förare i korta, positiva pass. Öka sträcka och belastning gradvis utifrån individens utveckling. Rasklubbens avelsstrategi varnar för hård jaktträning innan hunden är fullt utvecklad. Försök därför inte få fram tidiga resultat genom långa, ensidiga eller tvingande pass. En veterinär eller fysioterapeut kan hjälpa till med en plan om den växande hundens rörelser eller leder ger anledning till oro.

## Hälsa

Jämthunden betraktas överlag som en frisk och funktionell ras, men höftledsdysplasi och epilepsi förekommer. Rasens avelsstrategi uppmärksammar också diabetes och ögonsjukdomen PRA. En genomtänkt valpkontroll handlar därför både om registrerade undersökningsresultat och om sjukdomshistoriken i nära släkt.

För jämthundskullar som ska registreras i SKK måste båda föräldrarna ha officiell HD-status före parningen. Rasen har HD-index, och SKK rekommenderar att föräldrarnas genomsnittliga index är över 100. Hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel inom rasens indexprogram.

Rasens RAS-rekommendationer går längre: föräldrarna bör ha höfter A eller B, armbågar utan anmärkning, en ögonlysning som inte är äldre än tolv månader samt jaktprovsmerit på löshundsprov för älg. Det är viktigt att skilja dessa rekommendationer från de särskilda registreringsvillkoren. ED-resultat, ögonresultat och jaktmeriter är ändå relevanta kvalitetsuppgifter när du jämför kullar.

Fråga uppfödaren om:

- föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella HD-index
- datum och resultat för ögonlysning
- epilepsi, diabetes och PRA hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- jaktprovsresultat och hur hundarna arbetar i praktiken
- hur tidigare avkommor har utvecklats fysiskt och mentalt

Epilepsi och diabetes kan inte bedömas genom ett enda enkelt friskintyg. Därför är öppen information om släkten särskilt värdefull. Dåligt mörkerseende, återkommande kramper, ovanligt stor törst eller tydligt ökad urinering ska bedömas av veterinär, men sådana symtom kan ha flera orsaker och ska inte självdiagnostiseras.

## Historia och ursprung

Jämthunden är en svensk ras från det nordliga barrskogsbältets tradition av stora jaktspetsar. Den erkändes som egen ras 1946. Innan dess bedömdes den större jämthundstypen och den mindre gråhunden länge inom samma ras, vilket är en viktig förklaring till att jämthunden fick en egen standard relativt sent.

Äldre källor beskriver stora vargliknande jakthundar i Jämtland och närliggande områden, men det går inte att bevisa en obruten linje från forntida hundar till dagens registrerade ras. Det säkra är att den moderna jämthunden har formats genom målmedveten avel för arbete i nordisk skog.

Älgjakten har varit rasens dominerande användningsområde. Hundens uppgift är att söka självständigt, få älgen att stanna och sedan markera platsen med ståndskall så att föraren kan närma sig. Jämthund har även använts vid jakt på bland annat björn och vildsvin, men dess identitet och avelsmål är starkast knutna till arbetet som ställande älghund.

## Att leva med rasen

Att leva med en jämthund fungerar bäst när hundens arbete, återhämtning och vardag planeras som en helhet. En stor tomt är praktisk men ersätter varken träning eller meningsfull aktivitet. Lägenhet är inte omöjligt, men ställer höga krav på tillgång till lämpliga marker, säker förvaring av utrustning, ljudträning och en vardag där hunden får komma ut ofta.

Rasen kan fungera i en barnfamilj, men det är ingen automatisk egenskap. En vuxen ska alltid övervaka samspelet mellan hund och små barn, ansvara för motionen och ge hunden en ostörd viloplats. En stark, ivrig unghund kan oavsiktligt välta ett litet barn även när den är vänlig.

Stark jaktlust påverkar livet med andra djur. En jämthund som vänjs lugnt och kontrollerat vid en katt kan lära sig att leva med den, men det garanterar inte samma beteende mot okända katter utomhus. Smådjur behöver hållas säkert åtskilda på ett sätt som inte bygger på lydnad. Möten med andra hundar påverkas av individ, erfarenhet och introduktion; påståenden om att ett visst kön alltid fungerar eller aldrig fungerar är för enkla.

Ensamhet behöver tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. Vuxna hundar skiljer sig mycket åt i hur lätt de kan koppla av ensamma, och en valp kan inte lämnas som en färdigtränad vuxen. Planera för tillsyn, rastning och sällskap i vardagen i stället för att utgå från att mycket motion automatiskt gör hunden nöjd med långa ensamma perioder.

Välj uppfödare och kull utifrån det liv du faktiskt kan erbjuda. Be att få se dokumenterade hälsoresultat, fråga om sjukdomar i släkten och ta reda på hur föräldrarna jagar och fungerar hemma. För den som vill ha en uthållig jaktkamrat och tycker om ett nära samarbete med en självständig hund kan jämthunden vara ett mycket träffsäkert val. För den som främst söker en lättsam sällskapshund finns det raser med betydligt bättre grundförutsättningar.

Jämthund

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI) - Member Countries

Jämthunden är en stor, vargliknande skandinavisk spets som avlats för älgjakt i karga nordiska skogar. Den har en tjock grå dubbelpäls, ringlad svans och ett lugnt, troget temperament. Den är intelligent och självständig och kräver erfaren hundförare, rejlig daglig motion och regelbunden mental stimulans.

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

## Snabbfakta

Labrador retriever är en medelstor till stor apporterande fågelhund med rötter i Newfoundland i Kanada. Rasen utvecklades framför allt i Storbritannien. Den är känd för sin samarbetsvilja och sitt intresse för att bära och hämta saker. Det är samtidigt en aktiv arbetshund, inte en automatiskt lättsam familjehund.

- **Mankhöjd:** idealet är 56–57 cm för hanar och 54–56 cm för tikar.
- **Vikt:** ungefär 25–36 kg är ett grovt riktmärke för en vuxen hund, beroende på kön, kroppsbyggnad och hull.
- **Förväntad livslängd:** ofta omkring 10–12 år.
- **Godkända färger:** svart, gul eller leverbrun. Gult kan variera från ljust gräddfärgat till rävrött.
- **Päls:** kort, tät och försedd med vattenavvisande underull.
- **Ursprunglig uppgift:** att söka upp och apportera fällt vilt efter skott.

Labradorer avlas med olika mål. Vissa uppfödare prioriterar jaktliga egenskaper, andra exteriör och sällskap, och många försöker förena flera kvaliteter. Etiketter som ”jaktlabrador” och ”utställningslabrador” säger därför inte allt om en enskild hund. Titta på föräldradjur, vuxna släktingar, arbetsmeriter och hur uppfödaren faktiskt lever med och använder sina hundar.

## Utseende och päls

En labrador ska vara starkt byggd, kompakt och rörlig utan att bli tung eller överviktig. Typiska drag är ett brett huvud, en kraftig kropp, välvinklade ben och den karakteristiska ”uttersvansen”: tjock vid roten, avsmalnande mot spetsen och täckt av kort, tät päls. Hanar har en idealhöjd på 56–57 cm och tikar 54–56 cm. Kilogrammen är mindre viktiga än att hunden har synlig midja och revben som lätt kan kännas under huden.

Pälsen består av kort, tätt täckhår och vattenavvisande underull. Den skyddar väl i kallt och vått väder men innebär också att labradoren kan fälla mycket, särskilt när underullen byts. Borsta extra under fällningsperioder och bada när hunden faktiskt behöver det. Ett fast bad- eller borstschema passar inte alla hundar.

Kontrollera hud, tassar och öron regelbundet, särskilt efter bad och simning. Torka ytterörat om det är fuktigt, men rengör bara när det behövs. Dålig lukt, brunaktigt sekret, rodnad eller återkommande huvudskakningar bör bedömas av veterinär i stället för att behandlas med rutinmässig öronrengöring.

Rasstandarden godkänner enfärgat svart, gult eller leverbrunt; en liten vit fläck på bröstet kan förekomma. ”Silver” är inte en fjärde godkänd färg utan registreras som en färg som avviker från standarden. Färgbeteckningen i sig ger däremot inte underlag för svepande påståenden om en enskild hunds hälsa.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, intelligent och samarbetsvillig hund som gärna arbetar med sin förare. Många labradorer söker social kontakt, uppskattar belöningsbaserad träning och är entusiastiska i både lek och arbete. Ingen rasbeskrivning är dock en garanti. Temperament påverkas också av arv, tidiga erfarenheter, träning, hälsa och vardagsmiljö.

Apporteringslusten märks ofta som ett behov av att bära saker i munnen. Ge hunden tillåtna föremål och lär in ett lugnt byte eller ”loss” i stället för att jaga den när den tar något. Det gör vardagen säkrare och tar vara på ett naturligt beteende. Mat kan vara en stark belöning, men även lek, sök och möjligheten att hämta ett föremål kan fungera väl.

Skillnaderna mellan avelsinriktningar är verkliga, men de är inte absoluta. Jaktavlade hundar är ofta utvalda för fart, uthållighet och koncentrerat apporteringsarbete. Hundar från mer exteriört inriktade linjer kan ha en annan kroppsbyggnad och arbetsstil. Det betyder inte att varje jaktavlad labrador är svår att koppla av eller att varje utställningsinriktad labrador är lugn. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens energi, förmåga att varva ner, ljudnivå, socialitet och arbetslust med konkreta exempel.

En BPH- eller MH-beskrivning kan ge ytterligare information om hur en hund reagerade i standardiserade situationer. Resultatet är en beskrivning, inte ett godkänt eller underkänt temperamentstest. Läs det tillsammans med egna möten och kunskap om släkten.

## Träning och motion

En labrador behöver daglig rörelse, men också uppgifter som engagerar nosen, minnet och samarbetet med föraren. Det finns ingen universell timgräns som passar valp, vuxen jakthund, familjehund och äldre hund. Anpassa mängd och intensitet efter ålder, hälsa, vana och hur hunden återhämtar sig.

Promenader kan kombineras med apportering, personsök, spår, lydnad, stadga och enkla nosövningar. Korta fokuserade träningspass passar ofta bättre än att upprepa samma övning tills hunden tappar koncentrationen. Vila och förmågan att koppla av är en del av träningen, inte ett tecken på att hunden fått för lite att göra.

Prioritera tidigt en säker inkallning, följsamhet i koppel, lugn hantering, stadga och en tydlig signal för att lämna ifrån sig föremål. Träna belöningsbaserat och höj svårigheten stegvis. Om du använder mycket godis bör det räknas in i dagens matmängd.

Vattenintresse är vanligt hos rasen, men alla labradorer tycker inte om att simma och ingen hund är automatiskt vattensäker. Börja på grunt, lugnt vatten, låt hunden välja tempo och se till att den enkelt kan ta sig upp. Ha uppsikt nära strömt, kallt eller algpåverkat vatten och undvik att kasta föremål så långt att en ivrig hund pressas över sin förmåga.

## Hälsa

Den viktigaste hälsokontrollen inför ett valpköp är inte att föräldrarna bara är ”testade”, utan vilka undersökningar som gjorts, när de gjordes och vilka resultaten blev. Labradorens leder, ögon och kroppsvikt förtjänar särskild uppmärksamhet.

För att en labradorkull ska kunna registreras hos Svenska Kennelklubben måste båda föräldradjuren ha ett officiellt HD-resultat före parningen. Ett registrerat resultat är inte samma sak som att höftlederna är utan anmärkning. Svenska Labrador Retrieverklubben rekommenderar strängare urval: båda föräldrarna bör vara röntgade för HD och ED utan anmärkning samt ögonundersökta inom två år före parningen och fria från ärftlig ögonsjukdom, med vissa angivna undantag.

Be om föräldradjurens registreringsnummer och kontrollera själva resultatet, undersökningsdatumet och gärna uppgifter om syskon, tidigare avkommor och andra nära släktingar. Det ger mer information än en allmän formulering om att hundarna är hälsotestade.

DNA-test kan vara värdefulla när de används för rätt sjukdom och resultaten hos två föräldradjur bedöms tillsammans. Ett test för prcd-PRA kan exempelvis bara säga något om just den formen av näthinnesjukdom; det utesluter inte andra ögonsjukdomar och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. För recessiva sjukdomar som EIC behöver en frisk bärare inte själv bli sjuk, men partnerns resultat måste vara känt så att sjuka valpar inte föds. En stor DNA-panel är därför inte ett bevis på god hälsa i stort.

Övervikt belastar kroppen och ska inte betraktas som ett normalt rasdrag. Känn på revbenen och titta efter en tydlig midja uppifrån och från sidan. Väg hunden regelbundet och justera portioner, tugg och träningsbelöningar efter hullet. Forskning har kopplat en variant i POMC-genen hos vissa labradorer till större matmotivation och högre kroppsvikt, men varianten finns inte hos alla och gör inte övervikt oundviklig.

## Historia och ursprung

Labrador retriever har sina tidiga rötter vid Newfoundlands kust i Kanada, där hundar av liknande typ hjälpte fiskare att hämta föremål och fångst ur vattnet. Under 1800-talet fördes sådana hundar till Storbritannien, där rasen utvecklades till en specialiserad apporterande fågelhund.

Den brittiska kennelklubben erkände labrador retriever som ras 1903. Uppgiften efter skottet formade flera av de egenskaper som fortfarande präglar rasen: intresse för att söka, bära och lämna föremål, vilja att samarbeta på avstånd och förmåga att arbeta i vatten och besvärlig terräng. I dag används labradoren inom jakt, hundsport och flera samhällsuppgifter, men dess historiska arbetsbakgrund är viktig även för den som främst söker en sällskapshund.

## Att leva med rasen

Labrador retriever kan passa i många hem när ägaren vill dela en aktiv vardag med hunden och har tid för både träning och återhämtning. Trädgård är inget krav och lägenhet kan fungera, men bostaden ersätter inte promenader, nosarbete och annan meningsfull aktivitet utomhus. Träna också på att vara tyst och lugn i trapphus och andra gemensamma utrymmen.

Med barn behövs vuxen närvaro, tydliga regler och en ostörd viloplats för hunden. En ung eller uppspelt labrador är stark nog att välta ett litet barn utan att mena illa. Barn ska inte ansvara för promenader med en hund de inte fysiskt kan hantera.

Många labradorer lever väl med andra hundar och katter, men det avgörs inte enbart av rasen. Introducera djuren gradvis, hindra jakt och trängning och ge katten höga eller avskilda flyktvägar. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet är lugnt och förutsägbart.

Ensamhet behöver tränas stegvis. En liten valp ska inte lämnas ensam direkt; börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan slappna av. Hur länge en vuxen hund klarar att vara ensam varierar, så utgå från hundens beteende i stället för en generell maxtid.

Inför valpköpet bör du kunna få tydliga svar på följande:

- Vilka aktiviteter och vilken vardag är kullen avlad för?
- Hur arbetar föräldradjuren, hur fungerar de socialt och hur kopplar de av i praktiken?
- Vilka officiella resultat finns för HD, ED och ögon, och hur ser hälsan ut hos nära släktingar?
- Finns BPH, jaktprov eller andra relevanta beskrivningar och meriter, och vad visar de?
- Hur matchar uppfödaren valparnas olika egenskaper med köparnas liv?

Den bästa matchningen bygger på mer än färg, kön och en linjeetikett. Välj en uppfödare som kan beskriva hundarnas faktiska egenskaper, visa de verkliga hälsoresultaten och vara ärlig även om variationen inom kullen.

Labrador retriever

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Labrador retriever är en medelstor till stor, atletisk och vänlig hund med mycket god simförmåga och en kort, tät, vattenavvisande päls i gult, svart eller brunt (chocolate). Den är intelligent och matmotiverad, lätt att träna, har behov av daglig motion och mental stimulans och används i stor utsträckning både som familjehund och som arbetande hund.

Woodhunt's

## Snabbfakta

Portugisisk vattenhund är en mellanstor, arbetsvillig hund för den som vill göra mer tillsammans än att ta korta promenader. Den kommer från Portugal, tillhör FCI-grupp 8 och arbetade förr med fiskare. I dag är den främst en aktiv sällskapshund.

- **Storlek:** hanar är 50–57 cm i mankhöjd och väger 19–25 kg; tikar är 43–52 cm och väger 16–22 kg.
- **Päls:** riklig päls utan underull, antingen lång och vågig eller kortare och krullig.
- **Färg:** svart, brun i olika nyanser eller helvit. Svarta och bruna hundar får ha vita tecken på vissa delar av kroppen.
- **Temperament:** ofta social, lekfull, nyfiken och snabb att lära, men det finns tydliga skillnader mellan individer.
- **Aktivering:** behöver en genomtänkt blandning av promenader, nosarbete, träning, lek och återhämtning.
- **Pälsvård:** kräver regelbunden genomkamning och klippning, särskilt under pälsbytet.
- **Livslängd:** medianen var 13,0 år i en brittisk studie från 2024, men rasunderlaget var begränsat.

Rasen passar bäst i ett hem där hunden får vara delaktig och använda både kropp och huvud. Den är ett sämre val för den som vill ha en lättskött päls eller en hund som nöjer sig med samma lugna runda varje dag.

## Utseende och päls

Portugisisk vattenhund är kompakt, stark och nästan kvadratisk utan att vara tung. Mellan tårna finns tydlig simhud, och rasstandarden beskriver svansen som ett hjälpmedel vid simning och dykning.

Det finns två godkända pälstyper. Den vågiga pälsen är längre, något glansig och ullig, medan den krulliga pälsen är kortare, tätare och bildar kompakta lockar. Båda saknar underull. Det betyder inte att pälsen är skötselfri eller att hunden aldrig tappar hår. Lösa hårstrån kan stanna kvar i pälsen och bidra till tovor i stället för att hamna på golvet.

Pälsvården måste anpassas efter hårlag, längd och livsfas. Gå igenom hela pälsen ända ner till huden och var särskilt noga bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. En vuxen päls kan ofta kammas igenom ungefär en gång i veckan, men en längre päls eller ett pågående pälsbyte kan behöva tätare vård. Hunden behöver också klippas, antingen hemma eller hos en hundfrisör.

I den traditionella klippningen kortas pälsen på nospartiet, bakdelen och större delen av svansen, medan en plym lämnas på svansspetsen. Rasstandarden beskriver utseendet men belägger inte berättelserna om att klippningen skulle skydda särskilda organ eller leder. De förklaringarna är inte säkra historiska fakta.

Vänj valpen stegvis vid kam, sax eller klippmaskin och vid att någon tar i tassar, öron och mun. Korta, belönade stunder gör skötseln lättare att genomföra utan kamp när hunden är vuxen.

Portugisisk vattenhund är inte allergifri. Hundallergener finns bland annat i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma kull. En päls utan underull ger därför ingen garanti. Den som har hundallergi bör utreda sin situation medicinskt och inte köpa valp på grund av rasens rykte.

## Temperament och personlighet

Portugisisk vattenhund är ofta kontaktsökande, lekfull och initiativrik och samarbetar gärna när uppgiften känns meningsfull. Rasstandarden beskriver en intelligent, viljestark och uthållig hund. I vardagen kan den kombinationen ge en följsam träningskamrat, men också en hund som snabbt lär sig oönskade vanor om reglerna är otydliga.

SKK:s analys av drygt 200 BPH-beskrivna portugisiska vattenhundar visar en relativt social, lekfull, förhållandevis trygg och nyfiken grupp. Samtidigt varierade bland annat hälsningar, nyfikenhet och intresse för en ny leksak tydligt. Bara en mindre del av den då aktuella svenska populationen hade deltagit. Resultaten visar därför tendenser i den undersökta gruppen, inte hur varje valp blir.

Träffa åtminstone tiken och fråga hur nära släktingar fungerar med främmande människor, ljud, hantering och återhämtning. En BPH eller MH kan ge konkret information, men bör läsas tillsammans med vardagsbeteende och familjebild.

Rasen kan leva fint med barn och andra djur, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion. Små barn och hund ska alltid ha en närvarande vuxen, och hunden behöver en fredad viloplats. Låt inte en livlig unghund öva på att jaga katten eller tränga en äldre hund. Lugna möten, möjlighet till avstånd och tydlig tillsyn är mer värdefulla än ett generellt löfte om att rasen “går bra med alla”.

## Träning och motion

Portugisisk vattenhund behöver aktivitet varje dag, men ett fast minutantal passar inte alla. Ålder, hälsa, kondition och personlighet avgör nivån. Varva promenader i olika miljöer och fri rörelse där det är säkert med nosarbete, samarbetsövningar och lugn vila.

Rasen har ofta lätt för uppgifter där den får bära, hämta, söka och lösa problem. Apportering, sök, spår, lydnad, agility och vattenarbete är möjligheter, inte krav. Välj sådant som både hund och människa uppskattar och håll passen korta och tydliga.

Belöningsbaserad träning passar en snabb och påhittig hund. Förstärk det du vill se mer av: kontakt, fyra tassar i marken, att passera dörren lugnt och att vänta. Lär samtidigt hunden att aktivitet har en början och ett slut. En hund som bara får mer fart kan bli skicklig på uppvarvning utan att bli bra på att koppla av.

Vattenintresset har stöd i rasens historia, men alla individer tycker inte om att simma. Börja grunt, låt hunden välja att gå i och använd lek eller apportering utan tvång. Simning är ett alternativ, inte ett test på om hunden är “riktig” portugisisk vattenhund. Anpassa efter temperatur, vattenmiljö och hundens förmåga.

Valpar och unghundar behöver framför allt varierad rörelse, kroppskontroll, miljöträning och vila. Långa, ensidiga eller hårt belastande pass är ingen genväg till en vältränad vuxen hund. Öka svårighet och uthållighet stegvis.

## Hälsa

Portugisisk vattenhund beskrivs som förhållandevis frisk, men en valpköpare bör kontrollera höfter, ögon, relevanta DNA-resultat och familjens hälsa. Be om registreringsnummer och granska officiella resultat, i stället för att nöja dig med formuleringen “hälsotestade föräldrar”.

För valpar som ska registreras i SKK gäller 2026 att föräldrarna ska ha officiell höftledsstatus före parning. De ska alltså vara röntgade, men reglerna kräver inte enbart grad A eller B för just denna ras. De behöver också ett officiellt ögonresultat som är högst ett år gammalt, och en hund med PRA får inte själv användas i avel.

Rasklubbens publicerade villkor för valphänvisning är strängare. Där anges bland annat HD-grad A eller B och att minst en förälder ska vara DNA-testad normal för prcd-PRA. Testet är ett värdefullt verktyg i aveln, men står inte som ett obligatoriskt DNA-krav för rasen i SKK:s registreringsregler 2026.

prcd-PRA är en ärftlig näthinnesjukdom som gradvis försämrar synen. Ögonundersökning kan visa sjukdomen, medan DNA-testet skiljer mellan genetiskt fri, bärare och affekterad. En bärare är inte sjuk; det viktiga är att föräldrarnas resultat kombineras så att sjuka valpar inte föds.

Rasklubben beskriver även JDCM, en recessivt nedärvd hjärtsjukdom som drabbar unga hundar, och rekommenderar testning för att undvika sjuka valpar. Testresultatet är inte ett registreringskrav hos SKK. Fråga uppfödaren vilka tester som har gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och varför den valdes.

Addisons sjukdom och hypotyreos har rapporterats i rasen, men äldre svenska underlag kunde inte ange säkra frekvenser. Fråga därför om diagnostiserade sjukdomar och ovanligt tidiga dödsfall hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor utan att anta att varje individ drabbas.

En brittisk studie med fler än en halv miljon hundar uppskattade rasens medianlivslängd till 13,0 år. För portugisisk vattenhund ingick 179 individer, varav 36 var avlidna, och osäkerheten var stor. Se därför siffran som en hållpunkt, inte som ett löfte om en viss ålder.

## Historia och ursprung

Portugisisk vattenhund kommer från Portugal och arbetade historiskt längs landets kust. När fiskemetoderna förändrades blev rasen främst knuten till Algarve, som i rasstandarden räknas som dess ursprungliga hemområde.

FCI:s rasstandard beskriver konkreta arbetsuppgifter: hunden hjälpte fiskaren att hämta fisk som kommit loss, dök efter trasiga nät och lösa linor, fungerade som förbindelse mellan båt och strand och vaktade båt och ägodelar. Det krävde simförmåga, uthållighet, uppmärksamhet och initiativ.

Bakgrunden förklarar varför många individer uppskattar apportering, sökuppgifter och nära samarbete. Den betyder inte att varje hund älskar vatten eller har samma arbetslust. Avel, uppväxt och egna erfarenheter spelar också in.

I dag är rasen främst sällskaps- och aktivitetshund. De dokumenterade arbetsuppgifterna förklarar dess lust att samarbeta, bära, söka och röra sig i vatten utan att man behöver ta till osäkra berättelser om sjöräddning eller klippningens funktion.

## Att leva med rasen

Att leva med en portugisisk vattenhund fungerar bäst när det finns tid för delaktighet, pälsvård och varierad aktivitet varje dag. En stor trädgård ersätter inte gemensamma promenader och träning. En lägenhet kan fungera om hundens behov möts och du tränar lugn när någon ringer på eller rör sig i trapphuset. Viss vaktinstinkt förekommer, men mängden ljud skiljer sig mellan individer.

Planera ensamhetsträningen redan från början utan att skynda. När valpen är trygg i hemmet kan den öva på mycket korta stunder bakom en grind eller dörr. Öka först när den kan vara lugn. Rasnamnet säger inte hur länge en viss individ klarar att vara ensam utan stress. Om vardagen innebär långa arbetsdagar behöver du ordna hundpassning.

Gör en realistisk veckoplan före köpet. Där behöver det finnas utrymme för:

- promenader och meningsfull aktivering, även när vädret är dåligt,
- genomgång av pälsen och återkommande klippning,
- kort vardagsträning och hjälp att komma till ro,
- gradvis ensamhetsträning och en reservlösning för hundpassning,
- säkra rutiner med barn, besökare och andra djur,
- kostnader för försäkring, veterinärvård, utrustning och eventuell hundfrisör.

Hos uppfödaren bör du få tydliga svar om föräldrarnas mentalitet, officiella höft- och ögonresultat, hur prcd-PRA och JDCM har hanterats samt vilka sjukdomar som finns i familjen. En bra match handlar lika mycket om linje och individ som om ras. För rätt hem är portugisisk vattenhund en engagerad och mångsidig kamrat; för fel vardag blir samma energi, uppfinningsrikedom och päls snabbt ett omfattande ansvar.

Portugisisk vattenhund

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Fédération Cynologique Internationale (Belgium, Europe)

Société Centrale Canine (France)

Portugisisk vattenhund är en robust, medelstor och lättfälld vattenälskare med lockig eller vågig päls. Den är intelligent, människoorienterad och energisk, och behöver regelbunden pälsvård, daglig träning samt gott om motion och simning för att trivas som en aktiv familjemedlem som får vara delaktig i vardagen.

Aqua Wind's

Michael Hernell

## Snabbfakta

Dobermann är en tysk brukshund för den som vill träna, samarbeta och ha hunden nära i vardagen. Rasen är snabb att lära, fysiskt stark och ofta mycket familjebunden. Den behöver en ägare som kan ge både meningsfull aktivitet och tydliga pauser – inte bara långa promenader.

- **Passar dig som:** vill arbeta aktivt med vardagslydnad, nosarbete eller hundsport och har tid för daglig samvaro.
- **Passar sämre om:** hunden regelbundet måste vara ensam hela arbetsdagar eller mest förväntas motionera sig själv.
- **Viktigaste valpköpsfrågan:** hur ser föräldrarnas och nära släktingars hjärthälsa och mentalitet ut, och kan uppfödaren visa daterade resultat?
- **Storlek:** hanar 68–72 cm och cirka 40–45 kg; tikar 63–68 cm och cirka 32–35 kg enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och utan underull; lätt att sköta men begränsat skydd i kyla och väta.
- **Största hälsoutmaningen:** dilaterad kardiomyopati, DCM, som kan utvecklas utan synliga symtom.

En dobermann kan fungera hos en engagerad förstagångsägare, men träning och säker hantering behöver börja direkt. Tillgång till en bra valpkurs, fortsatt instruktörsstöd och en realistisk vardagsplan betyder mer än etiketten ”erfaren hundägare”.

## Utseende och päls

Dobermann är en medelstor, kraftfull och nästan kvadratiskt byggd hund som ska förena muskler med elegans. FCI-standarden erkänner två färger: svart eller brun, båda med tydligt avgränsade roströda tantecken.

Öronen lämnas naturliga och ligger helst nära kinderna. Svansen är också naturlig och bärs idealiskt högt i en svag båge. I Sverige är öron- och svanskupering förbjuden om ingreppet inte behövs av veterinärmedicinska skäl.

Den korta, släta pälsen kräver normalt bara borstning vid behov och bad när hunden är smutsig. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tassar. Pälsen saknar underull, och korthåriga hundar kan bli kalla snabbare än välpälsade raser. Anpassa efter individ, väder och aktivitet: ett välsittande täcke kan vara klokt vid kyla, regn eller stillastående pauser. Torka hunden efter blöta promenader och håll den i rörelse ute i kallt väder.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, lugn, självsäker och arbetsvillig hund med god kontakt med sin förare. Många dobermann är lekfulla, uppmärksamma och starkt knutna till familjen. De märker snabbt vad som händer omkring dem och vill gärna delta, vilket kan ge ett mycket nära samarbete.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Svenska Kennelklubbens och rasklubbens underlag visar att social tillgänglighet och rädslor fortfarande behöver tas på allvar. Titta därför på båda föräldrarnas fullständiga MH-profiler och inte bara på att de ”har gjort MH”. MH beskriver hundens reaktioner och ger inget betyg som godkänd eller underkänd. Studera särskilt kontakt, rädslor, avreaktion och skottreaktion, och fråga hur syskon och äldre släktingar fungerar i vardagen.

Dobermann har ofta jaktintresse och kan reagera snabbt på rörelse. Hur hunden fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och träning. Ett rasnamn kan aldrig lova problemfri samvaro. Be uppfödaren beskriva föräldradjurens sociala beteende konkret och planera nya introduktioner lugnt och kontrollerat.

## Träning och motion

Dobermann behöver daglig fysisk aktivitet och meningsfullt tankearbete, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla. Ålder, hälsa, temperament och träningsnivå avgör belastningen. För en vuxen hund fungerar en vardag bäst när promenader och fri rörelse kombineras med korta träningspass, nosarbete och återhämtning.

Prioritera färdigheter som gör en stark och vaksam hund säker att leva med:

- följsamt koppelgående och kontakt trots störningar
- inkallning och förmåga att bryta fokus på vilt eller andra rörelser
- lugn vid dörr, gäster, hundmöten och hantering
- att kunna vänta, koppla av och lämna ifrån sig föremål
- nosarbete, spår eller sök där hunden får lösa en tydlig uppgift

Träna belöningsbaserat, tydligt och konsekvent. Höga krav utan begriplig vägledning skapar inte stabilitet. Variera uppgifterna och avsluta när det går bra. En dobermann behöver också lära sig passivitet; mer fart är inte alltid lösningen på stress eller rastlöshet.

Valpar och unghundar ska inte följa en vuxen hunds motionsupplägg. Låt lek, miljöträning, kroppskontroll och korta färdighetspass dominera, och öka belastningen i takt med hundens mognad. Den som vill cykla, springa långt eller träna krävande hundsport bör anpassa starten efter individens utveckling och veterinärens råd.

## Hälsa

DCM är den viktigaste hälsorisken att förstå före ett dobermannköp. Sjukdomen försvagar hjärtmuskeln och kan ge rytmrubbningar. Den kan finnas i ett prekliniskt stadium, när hunden verkar frisk, och ett normalt resultat vid ett tillfälle utesluter inte att sjukdomen utvecklas senare.

Full DCM-screening består av både hjärtultraljud och 24-timmars Holter-EKG. Ultraljudet bedömer bland annat hjärtats dimensioner och pumpförmåga, medan Holter registrerar rytmen under ett helt dygn. I SKK:s nivå 1-program registreras resultaten centralt, men nivå 1 betyder inte att undersökningen är ett registreringskrav. För officiell normal status ska hunden vara minst tre år, och resultatet gäller i tolv månader. Svenska Dobermannklubben rekommenderar att avelsdjur från tre års ålder genomgår full screening inom ett år före parning.

Be att få se datum och båda delarna av föräldrarnas screening. Fråga även om hjärthälsa, livslängd och dödsorsaker hos äldre nära släktingar. Ett DNA-test kan inte ersätta ultraljud och Holter, och ordet ”hjärttestad” räcker inte utan metod, datum och resultat.

Andra dokumenterade problem i rasen är höftledsdysplasi, ögonförändringen PHTVL/PHPV, von Willebrands sjukdom som påverkar blodets koagulation samt wobbler, som berör halsrygg och nervsystem. Wobbler kan bland annat visa sig som nacksmärta eller svårigheter att samordna rörelserna. Sådana förändringar, liksom svimning eller tydligt försämrad ork, ska bedömas av veterinär.

Inför svensk valpregistrering ska föräldradjuren ha officiell HD-status. För i Sverige boende föräldradjur födda 2000 eller senare krävs också känd mental status. För hundar födda 2016 eller senare innebär det en fullständig MH med kryss i alla 33 positioner; föraren får avstå skottmomentet. Rasen har HD-index, parningens genomsnittliga index rekommenderas vara över 100 och hundar med HD-grad D eller E får inte användas.

Den publicerade RAS rekommenderar vWD-test om hunden inte är fri genom föräldrarna, med minst en genetiskt fri förälder, och tar även upp PHTVL/PHPV. Skilj sådana rasklubbsråd från SKK:s registreringskrav och fråga efter aktuella ögonresultat. Kontrollera uppgifterna själv i SKK Avelsdata eller Hunddata. Friska och testade föräldrar minskar risken, men garanterar inte en frisk valp.

## Historia och ursprung

Dobermann utvecklades i Apolda i Tyskland under 1870-talet och bär namnet efter Friedrich Louis Dobermann. Han arbetade bland annat som skatteindrivare och hundfångare och valde hundar med tydliga vakt- och bruksegenskaper. FCI:s historik lyfter särskilt dåtidens så kallade slaktarhundar, en föregångare till rottweiler, och en svart, rostrött tecknad vallhundstyp från Thüringen som viktiga delar av grunden.

Hundarna användes tidigt som gårds-, vakt- och polishundar. Det förklarar rasens kombination av uppmärksamhet, mod, förarkontakt och arbetslust. I dag är dobermann fortfarande en bruks- och sporthund, men också sällskaps- och familjehund i hem som kan tillgodose samma behov av samarbete och uppgifter.

## Att leva med rasen

En dobermann behöver inte ett visst boende, men den behöver en fungerande vardag. Lägenhet kan gå bra om hunden får aktivitet ute, kan koppla av inne och inte går upp i vakt vid varje ljud. Tänk praktiskt på hur lyhört huset är, tillgång till utevistelse och en plats för ostörd vila.

Rasen vill ofta vara nära och lämpar sig inte för regelbundna hela dagar ensam. En liten valp kan inte lämnas ensam. En ensamhetstränad vuxen hund klarar i regel några timmar, men skillnaderna mellan individer är stora. Öka tiden i små steg och planera för hjälp om hunden skäller, vandrar, förstör eller visar annan oro.

Med barn kan en stabil och vältränad dobermann vara en nära familjemedlem, men storlek och snabbhet kräver vuxen närvaro. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen med, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Barn ska inte bära ansvar för promenader med en hund de inte fysiskt kan kontrollera.

Före köp bör du kunna svara ja på tre frågor: Kan jag ge hunden arbete och återhämtning varje dag? Kan jag hantera en stark hund tryggt även när något oväntat händer? Kan uppfödaren visa tydliga, daterade uppgifter om hjärta, höfter, mentalitet och nära släktingar? Om något svar är nej är det klokare att vänta eller välja en mindre krävande ras.

Dobermann

Verein für Deutsche Hunde (VDH)

Dobermann Club of the United Kingdom

Dobermann är en medelstor till stor, atletisk tysk brukshund med kort, glänsande päls och roströda tecken. Den är mycket intelligent, lojal och inriktad på människor, och behöver mycket daglig motion, träning och nära sällskap. Naturligt vaksam till sin läggning, men temperamentet beror i hög grad på avel och socialisering.

Dobforsport

## Snabbfakta

- Lagotto romagnolo är en italiensk tryffelhund i rasgrupp 8, med rötter som vattenapportör i Romagna.
- Rasen är liten till medelstor, robust och nästan kvadratisk. Hanar är 43–48 cm och väger 13–16 kg; tikar är 41–46 cm och väger 11–14 kg.
- En lagotto behöver både daglig rörelse och uppgifter för nosen. Sök, spår, nose work och annan samarbetsinriktad träning passar rasens arbetsbakgrund.
- Rasidealet är en lättlärd, entusiastisk och tillgiven hund, men social trygghet, ljudkänslighet och intresse för främmande människor varierar mellan individer.
- Den täta, lockiga pälsen växer fortlöpande och behöver klippas, kontrolleras och redas innan den filtar. Rasen är inte allergifri.
- För en svenskfödd valp bör köparen skilja mellan SKK:s registreringskrav och rasklubbens mer långtgående avelsrekommendationer.

## Utseende och päls

Lagotto romagnolo är en kompakt hund med robust, rustikt utseende och en kropp som är nästan lika lång som den är hög. Den vuxna storleken skiljer sig något mellan könen: hanar ska vara 43–48 cm i mankhöjd och väga 13–16 kg, medan tikar ska vara 41–46 cm och väga 11–14 kg. Det ger en smidig arbetshund som varken ska se tung eller överdrivet nätt ut.

Den lockiga pälsen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska vara tät och ullig, med synlig underull och grövre lockar utanpå. Tillåtna färger omfattar smutsvitt, vitt med bruna eller orange fläckar, orange- och brunskimmel samt enfärgat brunt eller orange, med eller utan vitt. Tanteckning kan förekomma. Svart är inte en godkänd färg.

Pälsen växer hela livet och kan filta om den lämnas utan tillsyn. Kontrollera därför huden och gå igenom områden som lätt tovar sig, särskilt bakom öronen, i armhålorna och där sele eller halsband ligger. Red ut eller klipp innan tovorna blir täta och anpassa intervallet efter pälskvalitet, årstid, bad och hur mycket hunden vistas i vegetation. Det finns inget enda veckoschema som passar alla lagotto.

Rasstandarden beskriver en naturlig, funktionell klippning som följer kroppen; pälsen ska inte skulpteras som på en pudel. För utställning anges högst cirka fyra centimeter på kroppen, med längre päls på huvudet utan att ögonen täcks. För en sällskapshund är pälsens skick viktigare än ett visst datum: hunden ska kunna se och röra sig obehindrat, huden ska gå att inspektera och pälsen ska varken vara hopfiltad eller full av smuts och växtdelar. Be uppfödaren visa hur just den linjens päls sköts.

Titta och lukta i öronen regelbundet och håll ytterörat rent vid behov. Riklig hårväxt kan bidra till besvär hos vissa individer, men rutinmässig hårplockning passar inte automatiskt varje hund. Dålig lukt, brun smuts, rodnad, ömhet eller återkommande huvudskakningar är skäl att kontakta veterinär.

Lagotto beskrivs ibland som allergivänlig eftersom lös päls inte märks på samma sätt som hos många fällande raser. Det är missvisande. Hundallergener finns främst i hud och saliv, allergenmängden varierar även mellan hundar i samma ras och ingen hundras är allergifri.

## Temperament och personlighet

En lagotto ska enligt rasidealet vara foglig, lättsam, entusiastisk, lättlärd och mycket tillgiven sin ägare. Den arbetar gärna nära en människa, använder nosen uthålligt och kan larma när något avviker utan att vara avlad som vakthund. För rätt hem blir det ofta en engagerad följeslagare som vill vara med och göra saker, inte bara få motion på egen hand.

Rasidealet är samtidigt ingen garanti för varje individ. Svenska BPH-resultat visar stor spridning i hur lagotto hälsar på främmande människor. Många tar liten kontakt, och det finns även variation i oro, nyfikenhet och hur snabbt hunden återhämtar sig efter något oväntat. Reserverad behöver inte betyda rädd, men en hund som ofta blir osäker behöver mer avstånd och stöd, inte påtvingade hälsningar.

För en valpköpare är mentaliteten i familjen därför lika viktig som en allmän rasbeskrivning. Träffa tiken med valparna, fråga hur föräldrar och nära släktingar reagerar på besökare, ljud och nya miljöer och be att få se eventuella BPH-resultat. BPH är en beskrivning av beteenden, inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på.

Lagotto kan leva fint med barn, andra hundar och katter, men det går inte att lova utifrån rasnamnet. Tidiga, lugna introduktioner och erfarenheterna hos den enskilda hunden spelar stor roll. En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden behöver en fredad viloplats. Jaktlekar och möten med smådjur kräver samma eftertanke som hos andra hundar.

## Träning och motion

Lagotto romagnolo behöver ett aktivt liv där nosarbete får en tydlig plats. Rasen har utvecklats för självständigt sök i samarbete med en förare, och många individer trivs med nose work, person- eller föremålssök, spår, lydnad, rallylydnad och agility. Man behöver däremot inte tävla eller leta riktig tryffel för att möta behovet.

Planera en vardag med promenader i olika miljöer, tid att undersöka dofter och korta uppgifter som kräver koncentration. Ett enkelt sök efter gömda föremål eller godbitar kan vara värdefullt, men nosarbete ersätter inte rörelse, social kontakt, vila eller vanlig vardagsträning. Exakta minut- och timråd säger mindre än hundens beteende: en bra nivå ger hunden arbetsglädje ute och förmåga att komma till ro hemma, utan ständig rastlöshet eller återkommande överbelastning.

Träna inkallning tidigt och belöna kontakten även när omgivningen lockar. Rasens tidigare jaktinstinkt har dämpats genom urval, men den är inte borta hos varje individ; äldre rasenkäter har visat viltintresse hos en minoritet. Använd därför lina eller inhägnat område tills inkallningen fungerar i den miljö där hunden ska vara lös.

Varva också uppgifter med passivitet. En lagotto som alltid får mer fart lär sig inte automatiskt att vila. Korta, tydliga träningspass, förutsägbara pauser och belöningsbaserad inlärning gör det lättare att utveckla både samarbete och självkontroll. Anpassa motionen efter ålder, hälsa och dagsform, särskilt under valpens tillväxt och efter sjukdom eller skada.

## Hälsa

Det viktigaste för en lagottoköpare är att kontrollera dokumenterade resultat och den breda hälsobilden i familjen, inte att bara bocka av en lång testlista. I Sverige omfattas rasen av SKK:s hälsoprogram för höftledsdysplasi. Föräldradjuren måste ha officiell HD-status före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt reglerna.

Rasklubben går längre i sina avelsrekommendationer. Den rekommenderar bland annat ett preliminärt kullindex på minst 98, att hundar utan svenskt HD-index ska ha HD A eller B och att HD D eller E inte används. Detta är viktigt att fråga om, men bör beskrivas som klubbens rekommendation och inte blandas ihop med det formella kravet på känd status.

Ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasklubben rekommenderar därför att avelsdjur har ett officiellt ögonintyg registrerat hos SKK som inte är äldre än ett år vid parningen. Be att få se datum och resultat, inte bara beskedet att hunden är “testad”.

Det finns även DNA-test för de recessivt nedärvda tillstånden BFJE, ibland kallat övergående rasbunden valpataxi, och lagotto storage disease, LSD. Rasklubben rekommenderar känd status och att en bärare bara paras med en genetiskt fri hund. Orden fri, bärare och affekterad gäller den testade varianten. En bärare är inte automatiskt sjuk, och ett fritt resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från alla andra sjukdomar. Fråga därför både efter testresultat och om återkommande öron-, hud-, mag-, ögon- eller neurologiska problem i nära släkt.

Öronen förtjänar löpande uppmärksamhet eftersom vissa individer får besvär. Kontrollera dem i samband med pälsvården och sök veterinär vid tydlig lukt, sekret, rodnad, smärta eller huvudskakningar. Behandla inte återkommande problem enbart som en klipp- eller rengöringsfråga.

## Historia och ursprung

Lagotto romagnolo kommer från Romagna i nordöstra Italien. Rasens namn anknyter till vatten, och hundarna arbetade från början som vattenapportörer i de låglänta våtmarkerna kring Comacchio och Ravenna. Den täta pälsen, arbetsviljan och nosen var praktiska egenskaper i den miljön.

När stora våtmarker dikades ut och omvandlades till jordbruksmark förändrades arbetet. Lagottons sökförmåga togs då till vara vid tryffelsök på fält och kullar i Romagna. Dagens rasstandard anger tryffelhund som användningsområde, samtidigt som placeringen i rasgrupp 8 påminner om bakgrunden bland vattenhundarna.

Efter andra världskriget minskade rasen kraftigt, men ett bevarandearbete tog fart under 1970-talet. FCI erkände rasen 1995. Samma år kom de första dokumenterade importerna till Sverige, de första svenska kullarna föddes 1996 och Svenska Lagotto Romagnoloklubben bildades år 2000.

## Att leva med rasen

Lagotto romagnolo passar bäst hos den som vill kombinera hundliv med daglig aktivitet, nosarbete och återkommande pälsvård. Den hanterbara storleken gör att rasen kan bo i lägenhet, men bostadens storlek ersätter inte utevistelse, träning och möjlighet att varva ned. I ett lyhört hus behöver man dessutom arbeta tidigt med larmande och ljud i trapphus eller utanför dörren.

Ensamhet måste läras in stegvis när hunden känner sig trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam från början, och vuxna individer skiljer sig mycket åt i hur lätt de klarar några timmar. Öka tiden först när hunden kan vila lugnt; återkommande pip, vandrande, förstörande eller stress betyder att planen behöver backas och ibland att man bör ta hjälp.

Inför ett valpköp är en konkret kontrollista mer värdefull än löften om att rasen “passar alla”:

- Träffa tiken och fråga om vardagsbeteende, rädslor, återhämtning och eventuella BPH-resultat i familjen.
- Kontrollera föräldrarnas officiella HD-resultat samt hur kombinationen förhåller sig till rasklubbens indexrekommendation.
- Be att få se aktuella ögonresultat och DNA-status för BFJE och LSD, med en förklaring av hur kombinationen är planerad.
- Fråga om återkommande hälsoproblem hos föräldrar, syskon och tidigare avkommor, inte bara om registrerade testresultat.
- Be uppfödaren visa päls- och öronvård i praktiken och räkna med att klippning är en livslång rutin.

För en förstagångsägare kan lagotto vara ett bra val om det finns tid och intresse för träning, pälsvård och att förstå hundens signaler. Den är mindre lämplig för den som främst söker en lättskött hund som nöjer sig med samma korta runda varje dag eller som regelbundet ska lämnas ensam långa arbetsdagar.

Lagotto romagnolo

The Swedish Lagotto Club

The Norwegian Lagotto Club

The Danish Kennel Club

The Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Medelstor italiensk vatten- och tryffelhund med kraftig kroppsbyggnad och tät, lockig, nästintill fällfri päls som kräver regelbunden pälsvård. Kärleksfull, känslig och mycket människoorienterad, lättlärd och trivs särskilt bra med nosarbete, mentala utmaningar och ett aktivt friluftsliv tillsammans med familjen.

Ingrid Jacobsson

Kerstin Grip Ström

## Snabbfakta

Miniature american shepherd är en liten, atletisk vallhund och en egen internationellt erkänd ras – inte bara ett informellt namn på en liten australian shepherd. Rasen utvecklades visserligen ur små australian shepherd-hundar i USA, men har i dag en egen rasstandard och registreras separat.

- **Ursprung och användning:** USA; framtagen som gårds-, vall- och sällskapshund.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar.
- **Mankhöjd:** hanar 35,5–46 cm och tikar 33–43,5 cm.
- **Vikt:** rasstandarden anger inget fast intervall. En sund vikt beror på hundens höjd, kön och kroppsbyggnad.
- **Päls:** medellång dubbelpäls som kan vara rak eller vågig.
- **Aktivitetsnivå:** hög, med behov av både rörelse, tankearbete och återhämtning.

Det här är en kompakt hund, men inte en bekväm genväg till vallhundsegenskaper i mindre format. Den passar bäst hos den som vill träna, vara ute och samtidigt lära hunden att koppla av. För en förstagångsägare kan rasen fungera om det finns tid, tålamod och intresse för belöningsbaserad träning. Den är ett sämre val för den som främst söker en okomplicerad hund med låga krav på aktivitet och vardagsträning.

## Utseende och päls

Miniature american shepherd ska vara välbalanserad, smidig och stark utan att se tung eller överdriven ut. Kroppen är något längre än hög. Storleksskillnaden inom de tillåtna höjderna är tydlig, och därför blir ett enda viktspann missvisande. Bedöm hellre hull, proportioner och muskulatur tillsammans med veterinär än mot en siffra för hela rasen.

Pälsen består av vädertåligt täckhår och underull, vars mängd kan variera med årstid och klimat. Regelbunden genomkamning räcker ofta i vardagen, men under fällning behöver löst underull tas om hand oftare. Bad görs när hunden faktiskt är smutsig. Pälsen ska i huvudsak lämnas naturlig; omfattande formklippning hör inte till rasens normala pälsvård.

Godkända grundfärger är svart, rödbrun, blue merle och rödbrun merle, med eller utan tantecken och vitt. Vitt får förekomma på bestämda områden men ska inte dominera huvud eller kropp. Ögonen kan vara bruna, blå, hasselnötsfärgade eller bärnstensfärgade, och en hund kan ha olika färg på ögonen eller flera färger i samma öga. Ett ovanligt öga är en tillåten utseendevariation, inte i sig ett besked om syn, hälsa eller mentalitet.

Svansen kan vara lång eller naturligt kort, så kallad natural bobtail, NBT. En kort svans är alltså inte automatiskt kuperad. Kupering är förbjuden i Sverige, och den svenska köparen bör skilja mellan en medfödd stubbsvans och en kirurgiskt förkortad svans hos en importerad hund.

## Temperament och personlighet

Miniature american shepherd beskrivs i rasstandarden som intelligent, arbetsvillig, anpassningsbar och lojal, med vall- och vaktinstinkt. Den är ofta uppmärksam på sin omgivning och snabb att reagera. Det kan ge fin följsamhet i träning, men också en hund som registrerar rörelser, ljud och förändringar som ägaren knappt märker.

Rasen får vara reserverad mot främmande människor. Reservation betyder att hunden kan avvakta utan att söka kontakt; det är inte samma sak som att vara skygg, rädd eller hotfull. Tvingade hälsningar gör sällan en avvaktande hund tryggare. Ge den i stället utrymme, låt den observera och belöna lugna egna initiativ.

Svensk BPH-data visar framför allt att variationen inom rasen är stor. Vissa hundar hälsar gärna, andra är tydligt ointresserade, och reaktioner på överraskningar, ljud och osäkerhet skiljer sig mellan individer. BPH beskriver hundens reaktioner den dagen och ger inget godkänt eller underkänt. Vid valpköp är därför föräldrarnas och nära släktingars beteende, återhämtning och vardagsfunktion mer upplysande än en ensam etikett som ”typisk mentalitet”.

Den starka uppmärksamheten på familjen ska inte romantiseras som att varje individ automatiskt blir trygg, social och lättsam. Fråga uppfödaren hur de vuxna hundarna fungerar med gäster, nya miljöer, hantering, ljud och passivitet. Be om konkreta exempel och ta del av eventuella BPH-resultat i sitt sammanhang.

## Träning och motion

Miniature american shepherd behöver ett aktivt liv, men det finns ingen fast tidsmall som passar alla individer. En bra vardag innehåller promenader och fri rörelse där det är säkert, nosarbete eller problemlösning, korta träningspass och verklig vila. Hundens ålder, kondition, hälsa och förmåga att återhämta sig ska styra belastningen.

Agility, rallylydnad, spår, nosework, lydnad, sök, vallning och trickträning är exempel på aktiviteter som kan passa. Ingen särskild sport är ett krav. Det viktiga är att hunden får använda kroppen och huvudet utan att varje dag byggs upp till allt högre tempo. Om den efter aktivitet fortfarande har svårt att komma till ro kan lösningen vara tydligare pauser och bättre anpassad träning, inte automatiskt mer motion.

Belöningsbaserad träning med tydliga kriterier passar en snabb och lyhörd hund. Börja tidigt med kontakt, inkallning, koppelvana, hantering och att kunna vänta. Träna också på sådant som lätt glöms bort: att ligga still medan familjen äter, släppa en uppgift, se människor eller hundar passera utan att ingripa och återgå till lugn efter lek.

Vall- och vaktbeteenden kan i vardagen märkas som att hunden följer rörelse, försöker kontrollera spring eller larmar när något händer. Det betyder inte att alla individer jagar barn, vallar katter eller skäller mycket. Observera den egna hundens utlösare och träna alternativa beteenden innan mönstret blir en vana. Valpar ska få korta, positiva erfarenheter och åldersanpassad rörelse; de ska inte motioneras som färdigvuxna hundar.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, förekommer hos miniature american shepherd, men den svenska rasen är ung och underlaget för säkra frekvensuppgifter om flera andra tillstånd är begränsat. Försäkringskodning, små material och hundarnas låga genomsnittsålder har gjort äldre sammanställningar svåra att tolka. En lång lista över möjliga diagnoser säger därför mindre än verifierade resultat hos valpens föräldrar och nära släktingar.

Det är viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringsregler och rasklubbens avelsrekommendationer. Miniature american shepherd har inget särskilt rasspecifikt hälsoprogram markerat som registreringskrav i SKK:s aktuella registreringsregler. Svenska Miniature American Shepherdklubben rekommenderar däremot att båda föräldradjuren före parning har:

- HD-resultat A eller B och ED-resultat 0
- ögonundersökning utan anmärkning som inte är äldre än 18 månader
- känd prcd-PRA-status, där en anlagsbärare bara kombineras med en genetiskt fri hund
- känd NAD-status, med kombinationen fri med fri eller fri med anlagsbärare.

Be att få se det faktiska resultatet, undersökningsdatumet och hur föräldradjurens resultat kombineras. Ordet ”hälsotestad” räcker inte. Ett DNA-test kan dessutom bara svara på den variant testet avser och ersätter inte en klinisk ögonundersökning.

MDR1, även kallad ABCB1, är en genvariant som kan påverka hur hunden hanterar vissa läkemedel. Om hunden är testad bör resultatet sparas och visas för behandlande veterinär. Varken läkemedelsval eller dos ska avgöras utifrån generella rasråd på nätet.

Merle ska inte paras med merle, eftersom kombinationen kan ge valpar med dubbla merleanlag och därmed ökad risk för allvarliga syn- och hörselproblem; en sådan parning strider mot SKK:s grundregler. Naturlig stubbsvans är kopplad till NBT-anlaget. Rasklubben uppmanar till försiktighet med NBT–NBT-kombinationer medan frågan följs, vilket inte ska blandas ihop med det uttryckliga förbudet mot merle–merle.

## Historia och ursprung

Miniature american shepherd utvecklades i Kalifornien i slutet av 1960-talet genom avel på små australian shepherd-hundar. Målet var en mindre, uthållig vallhund som kunde arbeta med bland annat får och getter och samtidigt följa med i ett rörligt gårds- och hästliv. Från 1980 användes namnet Miniature Australian Shepherd i registreringen, innan rasen senare fick sitt nuvarande namn.

Den amerikanska rasklubben bildades 1990, och rasen togs in i American Kennel Clubs utvecklingsregister 2011. Fullt amerikanskt erkännande kom 2015 och FCI erkände rasen 2019. Den första svenska kullen föddes 2006, medan svensk registrering som miniature american shepherd började 2017.

I Sverige finns också ett kontrollerat korsningsprogram där australian shepherd får användas enligt SKK:s registreringsregler och avkomman registreras som miniature american shepherd. Det förändrar inte att hundarna tillhör den erkända rasen; programmet är ett reglerat avelsverktyg. För en köpare gör det stamtavlan och uppfödarens mål extra relevanta, eftersom egenskaper och storlek kan variera även inom rasstandarden.

## Att leva med rasen

Miniature american shepherd kan leva bra i både hus och lägenhet. Bostadens storlek avgör mindre än hur vardagen fungerar: hunden behöver komma ut, använda sina sinnen, tränas och kunna vila utan att ständigt bevaka trapphus, fönster eller tomt. En trädgård kan vara praktisk men ersätter inte gemensam aktivitet eller miljöträning.

Med barn behövs vuxen tillsyn, tydliga regler och en viloplats där hunden får vara ostörd. Spring och höga ljud kan väcka intresse hos en rörelsekänslig vallhund, så lugna möten och avbrott innan hunden går upp i varv är viktigare än att anta att rasen är ”barnvänlig”. Barn ska aldrig ansvara för att läsa eller hantera en pressad hund.

Samliv med hund eller katt avgörs av individ, tidigare erfarenheter och introduktionen. Låt möten ske gradvis och kontrollerat, ge katten flyktvägar och egna resurser och avbryt fixering eller jakt tidigt. Rasen har ingen garanti för kompatibilitet, men vallbakgrunden gör heller inte problem oundvikliga.

Ensamhet tränas stegvis när hunden är trygg, rastad och mottaglig för vila. Börja med mycket korta stunder och följ hur just den hunden reagerar; långvarigt skällande, vandrande eller oförmåga att äta och vila visar att träningen gått för fort. En stängd bur får inte användas som normal förvaring eller lösning på ensamhetsproblem i svenska hem.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än registrering och färg. Be att få se föräldrarnas hälsoresultat och datum, fråga om MDR1 och andra relevanta DNA-resultat, studera mentalitet och återhämtning i familjen och diskutera hur uppfödaren prioriterar arbetslust, ljudreaktioner, reservation och förmåga att varva ner. En seriös matchning handlar om vilken vardag hunden är avlad och uppväxt för – inte bara om att hitta rätt utseende.

Miniature american shepherd

Norwegian Kennel Club (NKK)

Dansk Kennel Klub (DKK)

Kompakt, atletisk vallhund framtagen i USA som en mindre Australian Shepherd. Intelligent, hängiven och en riktig “klisterhund” med familjen, ofta reserverad mot främlingar. Behöver regelbunden träning, mental stimulans och motion. Medellång dubbelpäls i varierande färger; överlag en frisk ras med en livslängd på 12–15 år.

Broken Rock

Skorpsmulans

## Snabbfakta

- Shetland sheepdog, ofta kallad sheltie, är en liten brittisk sällskaps- och vallhund med bakgrund som gårdshund på Shetlandsöarna.
- Rasstandarden beskriver en aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är uppmärksam på sin ägare. Reservation mot främlingar är tillåten, men inte nervositet.
- Idealmankhöjden är 37 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Den långa dubbelpälsen behöver gås igenom till huden, särskilt bakom öronen och under fällning, men ska inte kräva någon rutinmässig helklippning.
- Rasen passar bäst hos den som vill kombinera vardagsmotion med träning, nosarbete eller annan mental aktivering och som kan arbeta lugnt med ljud, miljöer och ensamhet.
- Inför valpköp är dokumenterade ögonresultat, mentaliteten hos nära släktingar och kunskap om MDR1 och merle viktigare än allmänna löften om att rasen alltid är frisk eller lättsam.

## Utseende och päls

Shetland sheepdog är en liten, lätt och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Rasstandardens ideal är 37 cm i mankhöjd för hanar och 35,5 cm för tikar; en avvikelse på mer än 2,5 cm åt något håll är mycket oönskad i standarden. Det är ideal för rasbedömning, inte en garanti för varje individ. Någon idealvikt anges inte i rasstandarden, så hull och kroppsbyggnad är bättre vägledning än ett enda kilotal.

Huvudet ska bilda en lång, trubbig kil. Skallpartiet och nospartiet ska vara lika långa, med mittpunkten vid inre ögonvrån. Ögonen är mandelformade och vanligen mörkbruna; hos blue merle får de vara helt eller delvis blå. De små öronen bärs bakåt i vila och framåt med vikta spetsar när hunden lystrar.

Pälsen är dubbel: täckhåret är långt, rakt och något hårt, medan underullen är kort, mjuk och tät. En noggrann genomgång ungefär varje vecka passar många hundar, med tätare skötsel under fällning. Kamma ända in till huden och kontrollera särskilt bakom öronen. Hår runt tassarna och på hasorna kan ansas vid behov. Efter bad behöver pälsen torka ända in till huden.

Godkända färger är sobel, trefärgad, blue merle, svart och vit samt svart med tantecken, även om den sistnämnda inte ses i modern tid. Blue merle ska ge ett silverblått helhetsintryck med svart marmorering. Vita tecken får finnas på bland annat bläs, halsring, bröst, krås, ben och svansspets; vita fläckar på kroppen är däremot mycket oönskade enligt standarden. Färgstandarden och de genetiska reglerna för merle är två skilda frågor.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Shetland sheepdog är alert, vänlig, intelligent och nära inriktad på sin ägare, men individer skiljer sig tydligt i socialitet, ljudkänslighet och självförtroende. En hund får vara sval mot främmande utan att vilja hälsa, men rädsla ska inte förklaras bort som normal reservation.

SKK:s BPH-analys visar varför genomsnitt inte räcker när man väljer hund. I flera provsituationer visade de beskrivna sheltiesarna lite rädsla, men spridningen var påtaglig vid bland annat möten och överraskningar. Analysen gäller deltagarna och kan inte lova hur en valp blir. Fråga därför hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, ljud och nya miljöer och hur snabbt de återhämtar sig.

Rasen har en historisk uppgift att vara uppmärksam och slå larm. Det kan göra skall till en viktig vardagsfråga, men det betyder inte att varje sheltie skäller mycket. Att få hundar skällde eller gnällde där ljud inte väntades under BPH betyder inte att rasen alltid är tyst hemma när någon går i trapphuset. Bedöm den individ och den uppväxtmiljö du faktiskt väljer.

Shelties beskrivs som hundar som typiskt kan umgås konfliktfritt med andra hundar, men det är ingen garanti för alla möten eller för samlevnad med katt och smådjur. Tidiga erfarenheter, individens beteende och kontrollerade introduktioner har stor betydelse.

## Träning och motion

Shetland sheepdog behöver fysisk aktivitet och uppgifter för hjärnan varje dag, men det finns inget seriöst minutantal som passar alla individer. En bra vardag växlar promenader med möjlighet att nosa, korta träningsstunder, lek och vila. Agility, rallylydnad, lydnad, nosework och trickträning kan passa rasens snabbhet och samarbetsvilja, men hundsport är inget krav om vardagen redan ger varierad rörelse och problemlösning.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till hundens känslighet. Hårda röster kan öka osäkerheten; gör i stället situationen lättare och belöna det beteende du vill se. För en hund som reagerar på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller besökare kan du:

- öka avståndet eller skärma av retningen så att hunden fortfarande kan tänka;
- belöna orientering tillbaka mot dig och lugn på en bestämd plats;
- träna på svaga, förutsägbara ljud innan du ökar svårigheten;
- ge hunden en paus om den inte kan ta belöning eller varva ned.

Målet är inte att stoppa all kommunikation utan att hunden kan avbryta, återhämta sig och komma till ro. Om just din hund börjar jaga, cirkla runt eller nafsa efter springande barn, cyklar eller andra snabba rörelser ska beteendet hanteras som ett konkret säkerhets- och träningsproblem, inte ursäktas med rasens bakgrund. Använd koppel eller avstånd medan ni tränar ett säkert alternativ.

Valpar behöver korta, positiva erfarenheter och mycket återhämtning. Öka belastning och svårighetsgrad med hundens ålder, kondition och trygghet. Hos en vuxen hund är förmågan att vila mellan aktiviteter minst lika viktig som hur långt den kan gå.

## Hälsa

Shetland sheepdog har flera väl dokumenterade hälsofrågor, framför allt kring ögon, och ett bra valpköp börjar med verifierbara resultat i stället för uttrycket ”friska linjer”. Be uppfödaren visa registrerade undersökningar och förklara varför just föräldrakombinationen har valts.

CEA, collie eye anomaly, är en medfödd förändring i ögats utveckling. Den lindrigare förändringen CRD bedöms normalt inte påverka synen, medan colobom kan göra det. Vissa CEA-förändringar syns lättast vid ögonundersökning av en ung valp och kan senare döljas av pigment. PRA är i stället en fortskridande näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett DNA-test svarar på om hunden har en viss testad genetisk variant; det visar inte alla ögonförändringar. I rasen finns mer än en form av PRA och även andra näthinnesjukdomar, så DNA-test och klinisk ögonundersökning svarar på olika frågor.

Det tidigare svenska hälsoprogrammet som krävde ett högst ett år gammalt ögonintyg före avel avslutades 2017. Rasklubbens RAS rekommenderar ögonundersökning av valpar, undersökning efter ett års ålder före avel och uppföljning av äldre avelshundar. Rekommendationer är inte samma sak som registreringskrav. Kontrollera SKK:s senaste regler och registrerade resultat inför köp eller avel.

MDR1, även kallad ABCB1, påverkar ett transportprotein som bland annat skyddar hjärnan från vissa ämnen. Mutationen har påvisats hos Shetland sheepdog och kan öka risken för allvarliga biverkningar av vissa läkemedel. Bara ett individuellt DNA-test visar den enskilda hundens status. Spara provsvaret och visa det för veterinären; ändra aldrig dos eller behandling utifrån en lista på nätet.

Skador i hasleden och annan ledproblematik finns också dokumenterade i rasens svenska avelsstrategi. Fråga om hälta, hasproblem och ledresultat hos föräldrar och äldre släktingar, men tolka inte ett enskilt röntgenresultat som en fullständig garanti.

Blue merle är en godkänd färg, men två hundar som bär merleanlag ska inte paras. Dubblering av anlaget medför risk för allvarliga defekter, bland annat i syn och hörsel. SKK har registreringsförbud för avkomma efter två merlefärgade shelties och särskilda regler för dold merle hos sobelfärgad avkomma.

## Historia och ursprung

Shetland sheepdog kommer från Shetlandsöarna och utvecklades ur små gårdshundar. Collie har dokumenterat korsats in, medan mycket annat om de tidiga anorna bygger på antaganden.

På öarna användes hundarna bland annat för att hålla får borta från odlingar och för att slå larm på gården. De beskrivs alltså inte främst som specialiserade vallhundar av modern typ. Den lilla storleken och tåliga pälsen passade ett kargt, blåsigt och fuktigt klimat där resurserna var begränsade.

Under 1800- och 1900-talen formades rasen mot en jämnare typ. Den brittiska kennelklubben erkände Shetland sheepdog 1914 och den första individen kom till Sverige 1930. Sheltien är en egen FCI-erkänd ras med egen standard, storlek och utveckling.

## Att leva med rasen

Shetland sheepdog kan fungera i barnfamilj, med andra djur och i lägenhet, men bara när den enskilda hundens temperament och hemmets vardag passar ihop. Storleken gör rasen praktisk, medan uppmärksamhet på ljud, behov av samarbete och variation i självförtroende kan vara mer avgörande än bostadens kvadratmeter.

I en barnfamilj ska en vuxen alltid övervaka samspelet. Barn behöver låta hunden äta, sova och dra sig undan i fred. Välj inte ras enbart på påståendet att den är ”bra med barn”; fråga efter hundens erfarenheter och föräldrarnas temperament.

Vid introduktion till katt eller annan hund ska mötena vara kontrollerade, med möjlighet till avstånd och separata viloplatser. Belöna lugnt beteende och förhindra jakt eller trängning medan relationen byggs. För smådjur krävs fysisk säkerhet även om hunden verkar vänlig.

Lägenhetsliv kan fungera om hunden får daglig aktivitet och kan vila trots trapphus, hiss och grannar. Bedöm ljudmiljön och fråga vilka valpar som återhämtar sig lätt efter nya intryck. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller samvaro.

Ensamhet behöver tränas gradvis först när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka bara när hunden förblir lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men det finns stora individuella skillnader och en liten valp ska inte lämnas ensam. Om hunden skäller, vandrar, flåsar eller inte kan komma till ro behöver träningen backas och vardagen ordnas så att hunden inte lämnas över sin förmåga.

Rasen är ett starkt val för den som uppskattar en uppmärksam, träningsbar hund och är beredd att sköta päls, ljudträning och mental aktivering. Den passar sämre för den som söker en helt självständig hund, vill ha garanterat tyst vardag eller behöver lämna hunden ensam långa arbetsdagar.

Shetland sheepdog

Shetland Sheepdog Club of the UK

Shetland sheepdog är en liten till medelstor, smidig vallhund med tät dubbel päls och iögonfallande färger. Den är alert, känslig och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen, är reserverad mot främlingar, utmärker sig i hundsporter och behöver regelbunden pälsvård, dagliga promenader och mental stimulans.

Shining Dreams

Finest Hours

Royal Rednecks

Siiri Peltonen

## Snabbfakta

Malteser är en liten sällskapshund för den som vill ha en nära, alert hund och kan lägga mycket tid på pälsvård. Rasen kan uppskatta både längre promenader, lek och lugna stunder i knät. Den lilla kroppen betyder alltså inte att hunden bara vill bli buren, men storleken kräver varsam hantering.

- **Ursprung och hemland:** centrala Medelhavsområdet och Italien
- **Rasgrupp:** grupp 9, sällskapshundar
- **Storlek:** hanar 21–25 cm och tikar 20–23 cm i mankhöjd
- **Vikt:** 3–4 kg enligt rasstandarden
- **Päls:** lång, rak, vit och silkeslen, utan underull
- **Passar dig som:** vill ha en aktiv liten följeslagare och är beredd på regelbunden päls-, tand- och kroppsvård

Malteser kan fungera för en förstagångsägare, men även en ny hundägare måste vara beredd att lära sig pälsvård och träna ensamhet, rumsrenhet och vardagsregler från början. Innan du väljer ras bör du särskilt fundera på om du faktiskt vill sköta pälsen nästan varje dag under många år.

## Utseende och päls

Maltesern är liten och elegant med en kropp som är längre än den är hög. Den fulla utställningspälsen faller lång och rak längs kroppen. Rasstandarden beskriver pälsen som tät, blank och silkeslen utan underull. Färgen ska vara rent vit, men en svag ton av elfenben är tillåten.

En lång malteserpäls behöver kammas och borstas varje dag eller åtminstone varannan dag för att små tovor inte ska växa ihop. Den vita pälsen behöver också badas regelbundet, men rätt intervall beror på pälslängd, vardag och hur smutsig hunden blir. Red ut pälsen systematiskt ända ned mot huden och kontrollera särskilt områden där friktion lätt skapar tovor.

Många sällskapshundar klipps kortare än utställningsidealet. Kortare hår kan göra pälsvården snabbare, men tar inte bort behovet av att kontrollera hud, ögon, öron, klor och tänder. Be uppfödaren visa hur hundens päls ska kammas, badas och torkas. Vänj valpen stegvis vid att stå still, bli hanterad och få tassar, mun och ansikte undersökta. Då blir skötseln mindre stressande för både hund och ägare.

Malteser beskrivs ibland som allergivänlig eftersom pälsen saknar underull. Det är missvisande: det finns inga allergifria hundar, och hundens allergener finns framför allt i hud och saliv. Reaktionen kan dessutom skilja mellan individer, även inom samma ras. Den som har allergi ska därför inte lita på rasnamnet eller pälstypen, utan behöver bedöma sin egen situation tillsammans med vården.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en livlig, tillgiven, sansad och intelligent sällskapshund. Många malteser är uppmärksamma på sin ägare, tycker om att lära sig små uppgifter och växlar gärna mellan aktivitet och närhet. Det gör rasen till en engagerad följeslagare, inte till en prydnadshund utan egna behov.

Rasbeskrivningen är däremot ingen garanti för hur en enskild hund reagerar på främlingar, andra hundar eller nya miljöer. I rasklubbens svenska ägarenkät ingick 247 hundar, och svaren visar att de sociala reaktionerna varierar. Bara 13 malteser hade genomfört BPH under den redovisade perioden, vilket är för få för säkra slutsatser om rasens beteende i stort.

Räkna därför inte med att alla malteser automatiskt är tysta, öppna mot alla eller enkla med andra djur. Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar fungerar i vardagen: vid besök, hundmöten, hantering, ljud och vila. Lugna möten med olika människor och miljöer, tillsammans med tydliga vardagsrutiner, säger mer än generella etiketter som ”skällig” eller ”alltid vänlig”.

## Träning och motion

Malteser behöver daglig fysisk aktivitet och mental sysselsättning, men samma minutantal passar inte alla. En frisk vuxen hund kan uppskatta längre promenader, nosarbete, trickträning och lek. Anpassa längd och tempo efter ålder, kondition, väder och återhämtning. Bygg upp en valp gradvis. Om hunden blir stel, halt eller ovanligt trött ska den få ta det lugnare, och kvarstår besvären behöver en veterinär bedöma dem.

När hunden lär sig något nytt är det klokt att sluta medan den fortfarande är koncentrerad, i stället för efter ett bestämt antal minuter. Belöna önskat beteende och träna på sådant som gör vardagen enkel: inkallning, koppelgång, lugn på en egen plats, hantering och att kunna tystna när du har uppmärksammat det som fick hunden att larma.

Rumsrenhet är en träningsfråga, inte ett bevis på rasens intelligens eller trots. Ta ut valpen ofta, särskilt efter sömn, mat och lek, och belöna när det blir rätt. Även ensamhet ska tränas gradvis när valpen är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hunds förmåga beror på träning och individ. Börja med mycket korta, odramatiska separationer och öka bara när hunden förblir lugn.

## Hälsa

Malteser beskrivs generellt som en frisk ras, men patellaluxation och navelbråck kan förekomma. Patellaluxation innebär att knäskålen kan förflyttas från sitt normala läge; hälta eller ett återkommande hoppande steg är signaler som bör bedömas av veterinär.

Rasklubbens avelsdokument redovisar 40 registrerade patellaundersökningar under 2012–2021. Det är ett litet och selekterat underlag och visar inte hur vanligt problemet är bland alla malteser. Be i stället uppfödaren visa eventuella officiella patellaresultat för föräldradjuren och berätta om knäproblem eller navelbråck i nära släkt. Malteser har inget eget krav på hälsoundersökning i SKK:s särskilda registreringsregler för 2026. Ett frivilligt resultat kan ändå ge värdefull information; frivilligt betyder inte oviktigt.

Rinnande ögon och missfärgning under ögonen, ofta kallat tårfläckar, rapporterades för många hundar i rasklubbens ägarenkät. I enkätrapporten beskrivs missfärgningen som kosmetisk, samtidigt som orsaken inte är säkerställd. Färgen i sig är därför ingen diagnos. Håll området rent och torrt, men sök veterinär om ögat blir rött, hunden kisar eller gnuggar sig, eller om det kommer kladd eller en tydlig ny förändring.

Kontrollera ögon, rörelser, hud och mun regelbundet. Börja med tandborstning redan när hunden är ung och gör hanteringen lugn och förutsägbar. En bred lista över möjliga småhundssjukdomar säger mindre än dokumenterade resultat, hundens egna symptom och det man faktiskt vet om hälsan hos nära släktingar.

## Historia och ursprung

Malteserns namn bevisar inte att rasen kommer från ön Malta. Den officiella standarden anger centrala Medelhavsområdet som ursprung och Italien som hemland. Namnet kopplas där till ett semitiskt ord för hamn eller tillflyktsort, vilket förekommer i flera ortnamn runt Medelhavet.

Rasens föregångare levde i hamnar och kuststäder, där de jagade råttor och möss i magasin och fartygslastrum. Små hundar kallade *canes melitenses* nämns från Aristoteles tid. Liknande hundar blev senare uppskattade sällskap i det antika Rom och syns vid förnäma personers sida i renässansmålningar. Historien rymmer alltså både praktiskt arbete i hamnmiljöer och en lång roll som sällskapshund.

Den första dokumenterade maltesern i Sverige var en tik som importerades från England 1910 och visades i Stockholm 1911. Dagens ras är framför allt sällskapshund, även om enskilda hundar kan trivas med exempelvis lydnad, spår eller agility på lämplig nivå.

## Att leva med rasen

Malteser kan bo bra i lägenhet om den får promenader, mental aktivitet, närhet och träning på ljud i omgivningen. Bostadens storlek ersätter inte vardagsbehoven, och en liten hund ska inte behöva tillbringa dagen i famnen. Ge den möjlighet att gå, nosa, välja viloplats och använda kroppen på ett tryggt sätt.

Med barn är vuxen närvaro viktig. Hunden väger bara 3–4 kg, så lek på golvnivå, varsamma lyft och en fredad bädd minskar risken för både rädsla och olyckor. Barn ska inte störa hunden när den äter eller sover. Hur rasen fungerar med andra hundar, katter eller smådjur avgörs av individ, tidigare erfarenheter och introduktion; det går inte att lova utifrån rasen ensam.

Gör en realistisk vardagskontroll före köp:

- Kan någon sköta pälsen nästan dagligen och börja med tandborstning och hantering direkt?
- Hur fungerar föräldradjuren vid besök, hundmöten, vila och korta separationer?
- Finns officiella patellaresultat, och vad vet uppfödaren om knän, navelbråck och ögonbesvär i familjen?
- Får du se registreringsuppgifter och träffa tiken i hennes vanliga miljö?
- Kan du ordna tillsyn medan valpen ännu inte kan vara ensam?

Malteser passar bäst hos den som uppskattar kombinationen av närhet, livlighet och träningsvilja – och samtidigt accepterar den omfattande skötseln och variationen mellan individer bakom det vita, eleganta yttre.

Malteser

Malteser är en liten, robust sällskapshund med lång, vit silkig päls och uttrycksfulla mörka ögon. Den är tillgiven och mycket människoorienterad och anpassar sig väl till livet i lägenhet om den får dagliga promenader. Den behöver regelbunden pälsvård, tandvård och mild träning och lever ofta ett långt och aktivt liv.

Sweet Truffles Nose

## Snabbfakta

Papillon är en liten, livlig och lättlärd sällskapshund som ofta trivs bäst hos den som vill kombinera närhet med promenader, träning och vardagsaktivering. Rasen hör till épagneul nain continental, kontinental dvärgspaniel. Papillon har upprättstående öron, medan varianten phalène har hängande öron. I Sverige registreras de efter öronställning och en hund kan omregistreras om öronen utvecklas annorlunda än man först bedömde.

- **Ursprung:** Frankrike och Belgien
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Mankhöjd:** omkring 28 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** standarden har två viktklasser. Den större sträcker sig från 2,5 till 4,5 kg för hanar och till 5 kg för tikar. Den andra omfattar hundar under 2,5 kg, med 1,5 kg som lägsta vikt.
- **Päls:** lång, silkig och utan underull
- **Aktivitetsnivå:** liten till formatet men ofta pigg, arbetsvillig och intresserad av att lära
- **Livslängd:** många blir gamla; enligt Svenska Kennelklubben är 15 år inte ovanligt

Måtten i en rasstandard beskriver ett ideal, inte ett löfte om exakt storlek hos varje vuxen hund. För en blivande ägare är därför föräldrarnas storlek, hundens hull och en sund kroppsbyggnad mer användbara än att jaga en viss siffra eller en extremt liten individ.

## Utseende och päls

Papillon ska vara en harmoniskt byggd dvärghund som är graciös men ändå robust. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, lätta och eleganta. Det lilla formatet kräver omtanke vid fall och lek med betydligt större hundar, men rasstandarden beskriver inte papillon som en skör hund.

De stora öronen är rasens tydligaste kännetecken. Hos papillon står de upp och bärs snett utåt så att de påminner om en fjärils vingar. Phalène har i stället rörliga, hängande öron. Skillnaden gäller alltså öronställningen; båda är varianter av samma kontinentala dvärgspaniel och kan födas i samma kull.

Pälsen är enkel, utan underull, och ska vara riklig, glansig och lätt vågig snarare än lockig. Den är kort på huvudet och benens framsidor men längre över kroppen, på öronen, bröstet, låren och svansen. Vit är bottenfärg, och vitt ska dominera på kropp och ben. Färgade fläckar kan ha olika färg, medan läppar, ögonkanter och nostryffel ska vara väl pigmenterade enligt standarden.

Pälsvården är oftast hanterbar om man förebygger tovor. Känn igenom pälsen regelbundet och kamma särskilt bakom öronen och på lårens insidor, där SKK anger att tovor lätt kan bildas. Bad behövs när hunden är smutsig; någon bestämd kalender passar inte alla. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och hud. Utgå från hundens faktiska päls och vardag i stället för en fast bad- eller klipprutin.

## Temperament och personlighet

Papillon är typiskt alert, livlig och snabb att lära, med ett tydligt intresse för människor och aktiviteter. Den lilla kroppen rymmer ofta mer arbetslust än uttrycket ”knähund” antyder. En papillon kan uppskatta både nära sällskap och uppgifter som kräver koncentration, problemlösning eller kroppskontroll.

Rasbeskrivningar ska ändå inte läsas som en garanti för en viss personlighet. SKK:s BPH-analys visar stor variation mellan de papilloner som deltagit, bland annat i hur intensivt de hälsar på främmande människor, hur gärna de leker och hur nyfikna de är. Resultaten gäller de beskrivna hundarna och visar framför allt varför individ, släktlinjer, tidiga erfarenheter och fortsatt träning spelar roll.

Alertheten kan märkas som att hunden snabbt uppfattar ljud, besökare och rörelse utanför hemmet. Det behöver inte bli ett stort skällproblem, men det är klokt att från början belöna lugn, ge hunden en annan uppgift vid dörren och undvika att varje signal leder till upphetsning. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen, inte bara hur de beter sig på utställning eller träning.

## Träning och motion

Papillon behöver daglig fysisk rörelse och mental aktivering, men det finns ingen enda minutnivå som passar alla. En vuxen, frisk och tränad hund kan ofta följa med på förvånansvärt rejäla promenader, medan en valp, en äldre hund eller en individ med besvär behöver en annan belastning. Anpassa efter ålder, kondition, väder och hur hunden återhämtar sig, i stället för att se kroppsstorleken som ett mått på behovet.

Rasen lär sig ofta fort, även sådant man inte avsåg att lära ut. Belöningsbaserad träning med tydliga kriterier fungerar väl. Variera vardagslydnad, nosarbete, balansövningar och små problemlösningsuppgifter, och avsluta medan hunden fortfarande kan fokusera. Agility, lydnad och andra hundsporter kan passa bra när träningen byggs upp stegvis och underlaget, hindren och belastningen anpassas till hundens storlek och mognad.

En liten hund behöver samma omsorg om inkallning och miljöträning som en stor. Öva kontakt och återgång i säkra miljöer innan frihet ges där trafik, vilt eller större hundar kan innebära risk. Träna också på att koppla av mellan aktiviteter. En papillon som bara får fartfyllda uppgifter kan bli skicklig på att gå upp i varv men sämre på att komma till ro.

## Hälsa

Papillon beskrivs av SKK som en i grunden sund och ofta långlivad ras, men seriösa hälsokontroller är fortfarande viktiga. För svenska valpkullar är pap-PRA1 den tydligaste formella kontrollpunkten. Pap-PRA1 är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi, PRA, som bryter ned näthinnan. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare har en kopia av anlaget och blir inte sjuk av just den formen, medan en genetiskt affekterad hund har fått anlaget från båda föräldrarna.

SKK:s registreringsregler kräver att föräldradjuren har officiellt DNA-resultat för pap-PRA1 eller är registrerade som hereditärt fria. Två anlagsbärare får inte paras med varandra och en affekterad hund får inte användas i avel. Ett DNA-test för pap-PRA1 utesluter däremot inte alla andra genetiska orsaker till PRA eller andra ögonsjukdomar. Därför fyller en ögonlysning en annan funktion. Papillon-Ringen rekommenderar ögonlysning efter tre års ålder för att följa andra ögonförändringar.

Patellaluxation, där knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge, förekommer i rasen. Rasklubben vill att avelsdjur ska ha känd och normal patellastatus före parning. Det är en viktig rekommendation, men i SKK:s aktuella svenska regler är patellastatus inte upptaget som ett särskilt registreringskrav för papillon. Be därför att få se resultatet i stället för att anta att registreringen i sig omfattar det.

I andra länder kan fler tester ingå i rekommenderade program. Exempelvis listar brittiska Royal Kennel Club bland annat NAD-test som en ytterligare kontroll för papillon. Det gör inte NAD till ett svenskt registreringskrav. Be uppfödaren skilja på obligatoriska svenska resultat, rasklubbens rekommendationer och frivilliga tilläggstester.

Munhälsan förtjänar också uppmärksamhet. Små hundraser drabbas oftare av tandlossningssjukdom, och daglig tandborstning är ett enkelt sätt att minska risken för svår tandsten och smärtsam parodontit. Dålig andedräkt, blödande tandkött eller ovilja att tugga ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Papillon har sitt ursprung i Frankrike och Belgien och är varianten med stående öron av den kontinentala dvärgspanieln. Hundtypen är dokumenterad sedan 1500-talet och förekom som sällskapshund vid europeiska hov. Namnet papillon betyder fjäril på franska och syftar på de stora, snett burna öronen med långa hårfransar. Namnet phalène betyder nattfjäril och används för varianten med hängande öron.

FCI erkänner rasen under nummer 77 i gruppen för sällskaps- och dvärghundar. Den moderna standarden bevarar både papillon och phalène. Historien förklarar sällskapshundsrollen, men dagens papillon är inte bara en dekorativ hund: rasens livlighet och lättlärdhet märks i många moderna hundaktiviteter.

## Att leva med rasen

Papillon kan fungera väl både i lägenhet och hus när den får daglig aktivitet, närhet och hjälp att koppla av. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen ser ut. Ett lyhört hem med mycket ljud kräver extra arbete med lugn vid dörr, trapphus och fönster, eftersom en alert individ annars kan börja kommentera varje förändring.

Rasen kan leva bra med barn, men det avgörs av hundens temperament, barnets sätt och de vuxnas tillsyn. Lär barn att låta hunden sova och äta ostörd, att inte lyfta eller gripa tag i den och att leka på golvnivå under uppsikt. Det skyddar både hund och barn och är mer träffsäkert än en generell etikett som ”barnvänlig”.

Samma individuella bedömning behövs med andra djur. En papillon kan leva med hundar eller katter, men introduktioner ska ske lugnt och stegvis. Ge djuren separata resurser och reträttplatser, och övervaka lek där storleksskillnaden är stor. En vänlig stor hund kan skada en mycket liten hund av misstag.

Ensamhet är en färdighet, inte något man kan förutsätta utifrån ras. Vänj hunden gradvis vid korta stunder på egen hand och öka först när den förblir avslappnad. Skällande, gnäll, rastlöst vandrande, förstörande eller att hunden inte tar en normalt uppskattad belöning kan tyda på att steget varit för stort.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än valpens utseende. Be att få se föräldrarnas registrerade pap-PRA1-resultat, patellastatus och eventuella ögonresultat, och fråga varför just kombinationen gjorts. Träffa tiken och lägg märke till hur hundarna återhämtar sig efter nya ljud och besök. För en SKK-registrerad valp ska du få registreringsbevis, SKK-avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som är högst sju dagar gammalt vid leveransen. Kontroller minskar risker men kan aldrig garantera en viss hälsa eller personlighet; öppen dokumentation och rimliga förväntningar är därför viktigare än löften.

Papillon

Papillon Breed Club UK

Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Papillon är en liten, elegant dvärghund med stora, fjärilsliknande öron, en fin, silkig flerfärgad päls och en yvig svans. Den är livlig, intelligent och mycket lättlärd, trivs med både fysisk aktivitet och mental stimulans, fungerar som en uppmärksam liten vakthund, kräver regelbunden borstning och blir ofta långt upp i tonåren.

Knasen's

## Snabbfakta

- American hairless terrier är en liten till medelstor amerikansk terrier som främst hålls som sällskapshund.
- Rasen finns i två varianter: hårlös och korthårig. Båda tillhör samma ras.
- Idealmankhöjden är 30,5–40,5 cm för både hanar och tikar. Rasstandarden anger ingen bestämd vikt.
- Den ska vara energisk, alert, nyfiken och lättlärd. Aktivitetsnivån kan ändå skilja mycket mellan individer.
- Jaktinstinkten från rat terrier finns kvar, särskilt mot små djur, även om den hårlösa huden begränsar användningen i tät terräng.
- Rasen är erkänd av de nordiska kennelklubbarna men inte av FCI.

American hairless terrier passar bäst hos den som vill ha en aktiv sällskapshund och kan kombinera vardagsträning med skydd för den hårlösa huden. Avsaknad av päls gör inte hunden allergifri och tar inte bort terrierns jaktlust.

## Utseende och päls

American hairless terrier ska vara smidig, muskulös och något längre än hög, med ett förhållande på ungefär 10:9. Benstommen ska vara medelkraftig och rörelserna fria och jämna med en stark, plan rygg. Det är en atletisk terrier, inte en ömtålig miniatyrhund.

Idealmankhöjden är 30,5–40,5 cm för båda könen. Rasstandarden anger inget viktintervall, så proportioner, muskulatur och hull säger mer än en inofficiell siffra. Be gärna uppfödaren visa hur föräldradjuren ser ut och rör sig som vuxna.

Både den hårlösa och den korthåriga varianten är godkända. En hårlös valp föds med en mjuk födelsepäls som gradvis försvinner. Vid ungefär 8–10 veckors ålder ska kroppen vara hårlös, bortsett från morrhår och eventuellt mycket fint fjun. Den korthåriga varianten behåller en kort, slät, tät och glansig päls. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle och albinism.

Hårlösheten nedärvs recessivt och är kopplad till en variant i genen SGK3. En korthårig hund kan därför bära anlaget utan att själv vara hårlös. Den här genetiska formen är inte förknippad med samma påverkan på tänder och fruktsamhet som den dominanta hårlösheten hos vissa andra nakenhundar. Det betyder däremot inte att varje hund måste ha ett komplett bett: standarden accepterar sax- eller tångbett och bestraffar inte saknade premolarer.

Hudvården ska anpassas efter hundens hud och vädret, inte följa en fast rutin. Den hårlösa hunden kan behöva ett väl sittande täcke i kyla och skydd mot stark sol. Kontrollera huden efter skav, rivsår eller rodnad efter lek och promenader. Torr hud kan ibland behöva mjukgörande vård, men återkommande utslag, klåda eller inflammerade partier bör bedömas av veterinär. Den korthåriga varianten behöver främst vanlig borstning, kloklippning samt kontroll av öron och tänder.

## Temperament och personlighet

American hairless terrier ska vara energisk, alert, nyfiken och lättlärd. En trygg individ brukar vilja delta i familjens vardag och uppskattar både kontakt och uppgifter. Rasen har samtidigt en tydlig terrierbakgrund: den kan reagera snabbt på rörelse, bevaka vad som händer utanför hemmet och fatta egna beslut när något intressant dyker upp.

Tidiga positiva erfarenheter av människor, hundar, underlag, ljud och olika miljöer är viktiga. Socialisering betyder inte att hunden måste hälsa på alla. Målet är att den ska kunna ta vardagen med ro och söka stöd hos sin förare. För få svenska hundar har gjort BPH för att resultatet ska beskriva hela rasen, så titta i stället på hur föräldradjuren faktiskt beter sig.

Aktivitetsnivån varierar. Rasklubbens material beskriver allt från ganska måttliga hundar till intensiva individer som behöver mycket motion och sysselsättning. Fråga därför hur föräldrar och tidigare avkommor fungerar på vanliga dagar: kan de koppla av efter aktivitet, hur reagerar de på besök och ljud, och hur starkt jagar de smådjur?

Jaktinstinkten är en central vardagsfråga. Rasens förfäder jagade råttor och andra skadedjur, och en american hairless terrier kan uppfatta möss, hamstrar, marsvin och andra små sällskapsdjur som byte. Räkna inte med att samboendet fungerar bara för att hunden växer upp i hemmet. Håll djuren säkert åtskilda när en vuxen inte kan övervaka dem.

## Träning och motion

American hairless terrier behöver daglig rörelse, mental aktivering och träning i att komma till ro. Ett visst antal minuter passar inte alla individer. En bättre måttstock är om hunden kan röra sig avspänt, använda nosen, lösa uppgifter och sedan vila hemma utan att bli rastlös eller övertrött.

Variera promenader med nosarbete, korta inlärningspass, lek och kroppskontroll. Rasen kan passa för exempelvis nose work, rallylydnad, agility och trickträning när belastningen anpassas till hundens ålder och fysik. Anpassa också aktiviteten efter den bara huden: tät vegetation kan riva, medan kyla eller stark sol kan kräva kortare pass, en annan tid på dagen eller skyddande kläder.

Träna med tydliga signaler, korta repetitioner och belöningar som hunden verkligen uppskattar. Nyfikenheten och lättlärdheten gör att många snabbt ser mönster, även oönskade sådana. Belöna därför lugn vid dörren, frivillig kontakt ute och förmågan att lämna sådant hunden vill jaga. Hårda korrigeringar riskerar att skapa konflikt eller osäkerhet och lär inte hunden vilket beteende som lönar sig.

Inkallning och stopp kring smådjur bör få hög prioritet, men träning tar inte bort jaktinstinkten. Använd koppel eller långlina där vilt kan dyka upp tills beteendet är väl prövat i den aktuella miljön. Om hunden skäller vid ljud eller besök, arbeta både förebyggande och praktiskt: minska möjligheten att stå vakt i fönster, lär in en lugn plats och belöna att hunden kan avbryta.

## Hälsa

Det finns inte tillräckligt många registrerade hundar i Sverige för att beskriva rasens hälsa med stor säkerhet. Därför är det missvisande att kalla american hairless terrier generellt frisk eller att presentera en lång lista med diagnoser som om varje punkt vore vanlig. En valpköpare får bättre beslutsunderlag genom att granska föräldradjurens resultat, släktingarnas sjukdomshistoria och uppföljningen av tidigare kullar.

Rasens svenska avelsstrategi rekommenderar att föräldradjurens DNA-status för prcd-PRA och primär linsluxation, PLL, är känd före parning. En PLL-bärare bör ögonlysas nära parningen. Hundar med symtom på eller operation för patellaluxation bör inte gå i avel, och uppfödaren ska förvissa sig om att valparna hör före leverans. Bestående allergi, hudproblem och autoimmun sjukdom hos avkomman ska också vägas in i fortsatt avel.

Detta är rasklubbens rekommendationer, inte ett bindande hälsoprogram för rasen. I SKK:s registreringsregler för 2026 är den särskilda regeln för american hairless terrier att hårlaget registreras; där finns inget rasspecifikt krav på prcd-PRA, PLL, patella eller hörseltest. Regler kan ändras, så den som planerar avel behöver alltid kontrollera den aktuella versionen.

Som valpköpare kan du be att få se DNA-svaren och kontrollera vilken hund de gäller. Ett resultat för en genvariant är inte ett allmänt friskintyg. Fråga också hur patella har bedömts, hur valparnas hörsel kontrolleras och vilka hud-, allergi-, ögon- eller immunrelaterade problem som finns bland nära släktingar. Eftersom rasen byggdes från få hundar är släktskapet i kombinationen och öppen uppföljning också viktiga frågor.

En hårlös hund är inte allergifri. Hundallergen finns framför allt i hud och saliv, och mängden varierar mellan individer, även inom samma ras och kull. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart efter päls. Diskutera riskerna med vården och tillbringa tid med den aktuella hunden vid flera tillfällen innan ett beslut; en kort träff med en annan hund av rasen ger ingen garanti.

## Historia och ursprung

American hairless terrier utvecklades ur den amerikanska rat terriern, en gårds- och jakthund som användes mot råttor och annat småvilt. Hösten 1972 föddes en hårlös tik i en kull med rat terrier. Hon fick namnet Josephine hos familjen Scott och blev rasens stammoder. År 1981 fick hon en kull med två hårlösa och två korthåriga valpar, vilket gav grunden till den fortsatta rasutvecklingen.

Under 1980- och 1990-talen byggdes populationen upp från få hundar och med nära släktskapsparningar för att befästa hårlösheten. Det förklarar varför genetisk variation fortfarande är en viktig del av avelsarbetet. Den korthåriga varianten är inte en oönskad biprodukt utan en erkänd del av rasen och kan bidra i en bredare avelsbas.

United Kennel Club registrerade rasen som en hårlös variant av rat terrier 1999 och som egen ras 2004. American Kennel Club gav den fullt erkännande 2016. Den första dokumenterade importen till Sverige kom 2005 och fick sin första kull året därpå. SKK:s erkännande gäller från 2017. Rasen får delta på utställningar och i hundsporter i Norden men är fortfarande inte erkänd av FCI.

## Att leva med rasen

American hairless terrier kan bo i lägenhet om den får tillräckligt med aktivitet ute, hjälp att varva ned och träning kring ljud i trapphus och utanför fönster. Bostadens storlek avgör mindre än vardagens innehåll. Ett lyhört hem kräver dock att ägaren arbetar tidigt med alertskall och kan ordna ostörd vila.

Med barn är vuxennärvaro och respekt för hundens gränser viktigare än en rasetikett. Barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans, och hunden behöver en trygg viloplats där den får vara ifred. Den bara huden gör också hårdhänt lek, naglar och ovarsamma lyft extra olämpliga.

Samboende med en katt kan fungera för vissa individer, men jaktlusten kräver lugna och kontrollerade introduktioner. Katten ska ha egna reträttvägar och resurser, hunden ska hindras från att jaga och mötena ska övervakas tills relationen är väl känd. Små gnagare och andra byteslika djur behöver alltid hållas säkert åtskilda.

Ensamhet är en färdighet, inte en medfödd rasegenskap. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och lugn och öka först när den kan slappna av. Ihållande oro, skall eller försök att ta sig ut betyder att träningen gått för fort. Planera för hundpassning om vardagen kräver längre frånvaro än individen klarar.

I nordiskt klimat behöver den hårlösa hundens utrustning fungera, inte bara se bra ut. Kontrollera att täcken värmer utan att skava i armhålor eller över bröstet, och anpassa utevistelsen efter vind, nederbörd, temperatur och hundens rörelser. Vid stark sol behövs skugga och ibland hudskydd. Den här extra omsorgen är en central del av rasvalet, tillsammans med terrierns behov av aktivitet, träning och säker hantering kring smådjur.

American hairless terrier

American Hairless Terrier Club of the United Kingdom

Svenska Terrierklubben (Swedish Terrier Club)

Dansk Terrier Klub (Danish Terrier Club)

Norwegian Terrier Club

Liten, livlig terrier som finns både naken och korthårig, vanligtvis 25–46 cm hög och 5–12 kg tung. Mycket människoorienterad, trivs bäst inomhus och fäller lite, vilket ofta passar allergikänsliga ägare. Behöver måttlig daglig motion, mental stimulans, skydd för huden samt konsekvent, positiv träning.

Denise Wallin

## Snabbfakta

Alpenländische dachsbracke är en liten men kraftig österrikisk jakthund för eftersök och drivande jakt. Den är en erkänd ras i FCI:s grupp 6, inte en korsning mellan tax och stövare. Rasen har formats genom urval bland centraleuropeiska jakthundar.

- **Användning:** eftersök på skadat klövvilt samt drivande jakt, framför allt efter hare och räv enligt rasstandarden. I Sverige används rasen även som kortdrivande hund på flera viltslag.
- **Mankhöjd:** 34–42 cm. Idealhöjden är 37–38 cm för hanar och 36–37 cm för tikar.
- **Vikt:** FCI:s rasstandard anger ingen vikt. Bedöm därför vuxenstorlek, hull och arbetsförmåga tillsammans med uppfödaren i stället för att utgå från en vikt som inte finns i standarden.
- **Päls:** kort, mycket tät dubbelpäls med kraftiga täckhår och tjock underull.
- **Temperament:** rasidealet är oförskräckt, lugnt och arbetsvilligt, med ett klokt och vänligt uttryck.
- **Viktig hälsokontroll:** båda föräldradjuren ska ha officiell NCL8-status före parning för att avkomman ska kunna registreras i SKK.
- **Passar bäst för:** en jägare som verkligen behöver en eftersökshund och/eller kortdrivande hund och vill lägga tid på jaktlig utbildning.

Alpenländische dachsbracke bör inte väljas främst som sällskapshund. Rasklubbens avelsstrategi beskriver den som en ren jakthund. Promenader och nosarbete ersätter inte ändamålsenligt jaktarbete.

## Utseende och päls

Alpenländische dachsbracke ska vara lågställd och långsträckt, men samtidigt robust, stark och rörlig. Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd ska vara ungefär 2:3. Bröstkorgen är djup, benstommen kraftig och muskulaturen fast. Hunden ska kunna arbeta i krävande terräng; korta ben får därför inte innebära en extrem eller tung kroppsform. Rörelsen ska vara marktäckande och inte trippande.

Pälsen består av ett mycket tätt, kraftigt täckhår och tät underull som ligger nära hela kroppen. De två godkända färgvarianterna är mörkt hjortröd, med eller utan lätt inslag av svarta hår, samt svart med tydligt avgränsade rödbruna tecken på bland annat huvud, bröst, ben, tassar och svansens undersida. En vit stjärna på bröstet är tillåten. Vitt på tårna eller större vita tecken ingår däremot inte i standardens beskrivning.

Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borsta när hunden fäller och bada vid behov. Efter jakt bör hud, tassar, klor, öron och ögon kontrolleras för sår, gräsfrön, fästingar och annat från terrängen.

Rasstandarden anger ingen idealvikt. Följ i stället hundens hull och muskelkondition. En tydlig midja ska synas ovanifrån och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. En arbetande hund behöver vara välmusklad utan att bli tung; både övervikt och för lågt hull försämrar uthållighet och rörelse.

## Temperament och personlighet

Alpenländische dachsbracke ska vara modig, lugn och arbetsvillig, men den starka jaktlusten och självständigheten märks även i vardagen. Rasen är framtagen för att lösa uppgifter på spår, fatta egna beslut och arbeta på avstånd från föraren. Det kan ge en trygg och fokuserad jakthund i rätt händer. Otydliga rutiner kan däremot skapa vardagsproblem, och ett viltspår kan väga tyngre än förarens inkallning.

SKK beskriver rasen som en vänlig familjemedlem som kan vara något reserverad mot främmande personer. Det är ett rasideal och beskriver inte varje individ. Rasklubbens senaste avelsstrategi redovisade bara 43 BPH-startade hundar och eftersträvar ett betydligt större underlag. Materialet räcker därför inte för säkra löften om hur rasen möter människor, reagerar i skrämmande situationer eller visar skärpa.

En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. Lär barn att inte störa hunden när den äter, sover eller har något den värderar. Rasen kan leva med andra hundar, men individ, social erfarenhet och hur mat, viloplatser och värdefulla saker hanteras väger tyngre än rasnamnet.

Katt och smådjur kräver försiktighet eftersom jaktlusten är central. Fråga hur föräldrarna fungerar med andra djur. Introducera med fysisk avgränsning, koppel och säkra reträttplatser för katten. Inte ens en lugn introduktion garanterar att en vuxen jakthund blir säker med smådjur.

## Träning och motion

Alpenländische dachsbracke behöver jaktlig utbildning, vardagskontakt och fysisk kondition – inte ett generellt antal motionsminuter. Belastningen beror på ålder, hälsa, säsong och terräng. Spårnoggrannhet, sök, återgång och förmåga att växla mellan arbete och vila är viktigare än antalet kilometer.

Börja tidigt med kontakt, namnrespons, inkallning och lugn hantering. Belöna frivilliga återkomster och öka störningen stegvis. Långlina gör det möjligt att öva utan att hunden belönar sig själv genom att följa vilt. Hårda korrigeringar och metoder som bygger på rädsla kan skada både förtroende och arbetsro.

Spårträning kan introduceras tidigt i enkla former. Målet är ett lugnt, säkert och noggrant arbete. En kortdrivare kräver planerad injagning och en förare som kan läsa skall, sök och återgång. Ta hjälp av uppfödare, rasklubb eller erfaren jaktinstruktör.

Löshet måste bedömas utifrån jaktlust, inkallning, plats och lag. Mellan den 1 mars och den 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa där det finns vilt; i praktiken betyder det oftast koppel. Även övrig tid krävs kontroll så att hunden inte stör eller förföljer vilt. GPS ersätter inte träning eller omdöme.

Bygg upp en unghunds kondition gradvis och varva arbete med återhämtning. En vuxen jakthund behöver både uthållighet och styrka, medan en växande hund inte ska följa ett färdigt vuxenprogram. Efter varje pass bör rörelser, tassar och allmäntillstånd avgöra vad hunden klarar nästa gång.

## Hälsa

Det viktigaste att kontrollera på papper för alpenländische dachsbracke är föräldrarnas officiella NCL8-status. NCL8 är en ärftlig, fortskridande neurologisk sjukdom kopplad till CLN8-genen. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en fri hund saknar den aktuella genvarianten och en bärare har en kopia men blir inte själv sjuk av NCL8. En hund med två kopior räknas som genetiskt affekterad och kan förväntas utveckla sjukdomen.

Sedan den 1 januari 2025 har rasen hälsoprogram nivå 2 i SKK. Före parning måste föräldrarna vara officiellt DNA-testade vid ett godkänt laboratorium eller registrerade som hereditärt fria, alltså fria genom dokumenterade föräldrar. Två bärare får inte paras. En bärare får endast paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be om resultatet i Hunddata eller Avelsdata; ”DNA-testad” säger inte om hunden är fri, bärare eller genetiskt affekterad.

SKK uppger att höftledsdysplasi, HD, förekommer. Avelsstrategin beskriver samtidigt få röntgade hundar, utländska avelsdjur utan resultat och inga noterade kliniska HD-problem i materialet. HD kan alltså varken avfärdas eller beskrivas som ett omfattande kliniskt problem. Fråga om föräldrarnas och vuxna nära släktingars resultat, funktion och symtom.

Rasklubben bevakar short ulna, ett förkortat armbågsben, och andra felställningar framför allt i frambenen. Det betyder inte att varje hund har ett ortopediskt problem. Titta på föräldrarnas benställning, tassar och rörelser och fråga om vuxna släktingar. Sår och andra jaktrelaterade skador ska bedömas efter behov.

Den svenska populationen är liten och beroende av internationellt avelsutbyte. Be därför uppfödaren förklara släktskap, tidigare kombinationer, hälsa hos äldre släktingar och hur utländska uppgifter har kontrollerats.

## Historia och ursprung

Alpenländische dachsbracke utvecklades i de centraleuropeiska bergstrakterna som en funktionell jakt- och eftersökshund. Rasklubbens historik anger att rasen selekterades ur de så kallade Seguriska stövarna och inte skapades genom inkorsning av tax eller andra raser. Den låga kroppen och ordet ”dachs” i namnet beskriver alltså inte en belagd taxkorsning.

FCI:s historiska sammanfattning nämner att kronprins Rudolf av Habsburg tog med sådana hundar på jaktresor 1881 och 1885. År 1932 erkändes hundtypen i Österrike som den tredje viltspårshundrasen. Namnet ändrades till alpenländische dachsbracke 1975, då FCI också fastställde Österrike som hemland. År 1991 placerades rasen i den nuvarande sektionen för sök- och spårhundar inom grupp 6.

De första dokumenterade importerna till Sverige kom 1998 och 1999. Den svenska användningen har därefter byggts kring eftersök, kortdrivande jakt och jaktprov. Rasens utveckling förklaras av praktisk arbetsförmåga: lugnt spårarbete, jaktlust, hörbart skall och kontakt med föraren.

## Att leva med rasen

Alpenländische dachsbracke passar bäst där jakt är en verklig del av året och någon vill utbilda och föra hunden. En stor tomt eller långa promenader räcker inte. Före köp bör du veta vilken jaktform hunden ska användas till och vem som ansvarar för utbildning, kondition och säkerhet.

Rasen kan koppla av med familjen när arbete, vardagsregler och återhämtning fungerar. Planera för smuts efter terräng, ett kraftigt skall och säker förvaring av vilt, foder och utrustning. En lägenhet kan fungera för en individ som får rätt jaktarbete och är lugn inomhus, men grannar och skall måste vägas in. Bostaden gör inte rasen lämplig som ren sällskapshund.

Ensamhet är ingen fast rasegenskap. Börja när valpen är trygg, lämna den mycket kort och öka bara när den kan varva ned. Backa träningen och ta hjälp om hunden blir orolig, ylar, skäller eller försöker ta sig ut.

Be uppfödaren visa och förklara:

- föräldrarnas officiella NCL8-resultat och hur den planerade kombinationen följer reglerna,
- jaktliga meriter och hur föräldrarna arbetar, återgår och samarbetar i praktiken,
- HD-resultat där sådana finns samt hälsa och rörelser hos vuxna nära släktingar,
- benställning, tassar och eventuella rapporterade problem med frambenen i familjen,
- släktskapet i kombinationen och hur importer eller utländska avelsdjur har följts upp,
- föräldrarnas vardagsbeteende med människor, hundar och de djur som finns i ditt hem.

Rätt matchning är viktigare än att bli förtjust i hundens kompakta utseende. För en jägare som behöver dess särskilda kombination av spårnoggrannhet, mod och kortdrivande arbete kan alpenländische dachsbracke vara ett genomtänkt val. För den som främst söker en liten, lättsam familjehund finns det mer lämpliga raser.

Alpenländische dachsbracke

VDH - Verein für Deutsches Hundewesen (German Kennel Club)

Kompakt och robust österrikisk drivande hund med lång kropp, korta kraftiga ben och en tät, vädertålig röd päls. Lugn och tillgiven i hemmet men med stark jaktinstinkt; den behöver gott om motion, nosarbete och konsekvent, positiv träning för att trivas.

Björkebodagårdens

## Snabbfakta

Dvärgpudel är en liten, aktiv storleksvariant av pudel med stor träningslust och ett tydligt pälsvårdsbehov. Det är en sällskapshund som brukar uppskatta att lära sig saker och delta i vardagen, men den passar bäst när ägaren också vill lägga tid på aktivitet, lugnträning och regelbunden pälsvård.

- **Ras och grupp:** en av pudelns fyra storleksvarianter, placerad i grupp 9 för sällskapshundar
- **Officiellt hemland:** Frankrike
- **Mankhöjd:** över 28 till och med 35 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** rasstandarden anger ingen officiell vikt; sunt hull är viktigare än ett generellt kilogramtal
- **Päls:** riklig ullpäls eller snörpäls som behöver skötas och klippas
- **Aktivitetsnivå:** daglig fysisk rörelse och mental aktivering behövs, men mängden ska anpassas till individ, ålder och hälsa
- **Svenskt hälsoprogram:** föräldradjur måste ha ett registrerat prcd-PRA-resultat eller vara registrerade som ärftligt fria före parning

Dvärgpudel ligger mellan toy- och mellanpudel i storlek. I Sverige kan den slutliga storleksvarianten fastställas genom officiell mätning först när hunden är minst 15 månader. En ung hund nära en storleksgräns kan därför vara registrerad utifrån föräldrarnas storlek innan den har mätts in slutligt.

## Utseende och päls

Dvärgpudeln ska se ut som en mindre, välproportionerlig pudel utan dvärglika drag. Kroppen ska enligt standarden vara något längre än mankhöjden, inte helt kvadratisk, och helheten ska vara harmonisk med lätta, fria rörelser. Hunden ska ge ett elegant intryck utan att vara överdrivet tunn eller klen.

Pälsen förekommer i två strukturer. Ullpälsen är fin, tät, krusig och spänstig med jämna lockar. Snörpälsen är också fin och tät men formas till karakteristiska snören. De flesta familjehundar hålls i en kortare klippning, men kort päls betyder inte att skötseln försvinner.

Pälslängd, frisyr, väder och individ avgör hur ofta hunden behöver borstas, badas och klippas. Kontrollera särskilt där pälsen lätt tovar, exempelvis bakom öronen, i armhålorna, på benen och under sele eller halsband. Kammen ska kunna nå ned genom pälsen utan att fastna. Om tovor återkommer trots skötsel är en kortare frisyr eller hjälp av hundfrisör ett bättre val än ett fast tidsschema som inte fungerar för hunden.

Vänj valpen stegvis vid att stå på ett halkfritt underlag, bli kammad, få tassar och ansikte hanterade och höra en klippmaskin eller hårfön. Belöna lugn och gör momenten begripliga. Det ger bättre förutsättningar för säker pälsvård under resten av livet.

Sedan den 1 augusti 2024 omfattar pudelstandarden och de svenska registreringsreglerna 16 färgvarianter. De enfärgade är svart, vit, brun, grå och aprikosröd. Därutöver finns godkända flerfärgade varianter, bland annat vitt kombinerat med annan färg, svart eller brunt med tanteckning, trefärgat och brindle. Merle ingår inte bland standardfärgerna, och i Sverige registreras inte avkomma efter en pudelförälder som bär anlag för merle.

Pudel fäller inte på samma sätt som många andra hundar, och lösa hår kan stanna kvar i den krusiga pälsen tills de borstas ur. Det gör inte dvärgpudeln allergifri. Hundallergen kommer framför allt från hud och saliv, och reaktionen kan skilja mer mellan individer än mellan raser. Den som har hundallergi bör därför inte välja ras enbart utifrån pälstyp.

## Temperament och personlighet

Dvärgpudeln ska vara alert, aktiv, följsam och lätt att lära. En välfungerande individ är ofta snabb att uppfatta mönster och uppskattar samarbete, men rasbeskrivningen är ett ideal och ingen garanti för hur varje hund reagerar på ljud, främmande människor, hundmöten eller nya miljöer.

Svenska Pudelklubbens avelsstrategi redovisar BPH-resultat för 630 mindre pudlar. Gruppen omfattar mellan-, dvärg- och toypudel och består till största del av mellanpudlar. Resultaten beskriver bland annat ganska energiska hundar, ofta med positiv attityd och få hot- eller aggressionsreaktioner i de aktuella testsituationerna. Samma underlag betonar både variationen inom rasen och att antalet beskrivna hundar är litet i förhållande till populationen. Resultaten kan alltså säga något om gruppen men förutsäger inte hur en enskild dvärgpudel blir.

Fråga uppfödaren hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. Be om konkreta exempel på återhämtning efter överraskningar, hantering, besökare, ljud, hundmöten och förmåga att koppla av. Sådana svar säger mer om matchningen än allmänna ord som social, smart eller lättsam.

## Träning och motion

Dvärgpudeln behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men inget enda minutantal passar alla individer. En bra vardag kombinerar promenader, möjlighet att nosa och undersöka, lek eller fysisk aktivitet samt uppgifter som hunden kan förstå och lösa. Belastningen behöver ändras med ålder, kondition, hälsa och hur väl hunden återhämtar sig.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig, höj svårigheten i små steg och träna samma färdighet i flera miljöer. Inkallning, följsamhet, lugn hantering, att kunna vänta och att kunna passera människor och hundar är viktigare i vardagen än många trick.

Variation är ofta mer värdefull än att bara förlänga promenaden. Nosarbete, sökövningar, apportering, balans- och kroppskontroll, rallylydnad eller andra färdigheter kan ge meningsfull aktivering. Samtidigt behöver hunden kunna vila utan att bli underhållen hela tiden. Om den har svårt att komma till ro bör man se över hela dygnet: sömn, miljö, förutsägbarhet, motion och träningsnivå. Mer aktivitet är inte alltid rätt svar.

Valpar ska inte motioneras som färdigvuxna hundar. Prioritera korta upptäcktsstunder, trygg miljöträning, lek på lämpligt underlag och mycket återhämtning. För en vuxen hund är rätt nivå den som ger god kondition och en fungerande vardag utan återkommande stelhet, hälta, stress eller långvarig utmattning.

## Hälsa

Det viktigaste rasspecifika hälsokravet att kontrollera vid valpköp är föräldrarnas resultat för prcd-PRA. För toy-, dvärg- och mellanpudel kräver de svenska registreringsreglerna att båda föräldradjuren före parning har ett officiellt DNA-resultat eller är registrerade som ärftligt fria.

Prcd-PRA är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi som bryter ned näthinnans synceller. Mörkerseendet påverkas först och en drabbad hund kan med tiden bli blind. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare är inte samma sak som en sjuk hund, men två bärare får inte paras med varandra. En bärare får bara användas tillsammans med en hund som är DNA-testad fri eller ärftligt fri, och en affekterad hund får inte användas i avel.

Ett fritt prcd-PRA-resultat är inte en allmän garanti för friska ögon. Testet gäller bara prcd-varianten och utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonsjukdomar. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även ögonlysning av avelsdjur och uppmuntrar DNA-test för PRA-varianten rcd4.

Patellaluxation, där knäskålen kan glida ur sitt normala läge, är en annan relevant avelsfråga för mindre pudlar. Svenska Pudelklubben rekommenderar officiell patellaundersökning för dvärgpudel, men detta är inte samma bindande registreringskrav som prcd-PRA. Klubben rekommenderar att hund med patellagrad 1 används sparsamt och endast tillsammans med en hund som har resultat 0/0.

Be uppfödaren visa registrerade resultat i stället för att nöja dig med att föräldrarna är ”testade”. Kontrollera prcd-PRA-status, fråga efter officiellt patella- och ögonlysningsresultat samt efter kända problem hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. DNA-test, veterinärundersökningar och en öppen familjehistorik kompletterar varandra; inget enskilt prov kan lova att en valp aldrig blir sjuk.

## Historia och ursprung

Pudel är en gammal europeisk hundtyp som finns avbildad på målningar från 1400-talet, medan Frankrike är rasens officiella hemland. Rasens namn och tidiga användning är nära förknippade med vatten: pudel användes ursprungligen vid jakt på sjöfågel, och det var framför allt de större hundarna som arbetade som vattenapportörer.

De mindre pudlarna utvecklades främst för sällskap. Under 1800-talet började en dvärgvariant formas från små exemplar av de större varianterna. I Sverige delades de mindre pudlarna i början av 1930-talet upp i liten pudel och dvärgpudel; den förstnämnda storleken fick senare namnet mellanpudel. Dagens dvärgpudel delar därför rasens arbetsbakgrund och lättlärdhet, men ska inte beskrivas som om varje individ automatiskt är en vatten- eller apporteringshund.

De fyra moderna storleksvarianterna har samma grundläggande rastyp. Skillnaderna i storlek påverkar vardagen, men gör inte dvärgpudeln till en separat korsning eller en miniatyr med avvikande kroppsbyggnad.

## Att leva med rasen

Dvärgpudel kan fungera i många slags hem, även i lägenhet, om hunden får daglig rörelse, mental aktivering, pälsvård, social kontakt och träning i att vara lugn. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen faktiskt ser ut. En liten hund som saknar återhämtning, promenader eller trygg ensamhetsträning får inte sina behov uppfyllda bara för att den tar liten plats.

Ensamhet ska läras in gradvis. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vara lugn. Ta hänsyn till ålder och till tecken på oro; det går inte att lova att en viss dvärgpudel klarar ett bestämt antal timmar ensam. Planera hundvakt eller annan hjälp om arbetsdagen är längre än hundens tränade förmåga.

Rasen kan leva bra med barn, hundar och katter, men det avgörs av individ, erfarenheter och introduktion—inte av rasnamnet. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. Introducera andra djur stegvis med avstånd, barriär eller koppel vid behov, separata resurser och möjlighet att avbryta. Tvinga inte fram kontakt.

Den bästa matchningen är ett hem som tycker om en läraktig och deltagande liten hund men också accepterar det praktiska arbetet. Räkna med återkommande klippning, noggrann pälsgenomgång, vardagsträning och aktivitet året runt. Välj en annan ras om du vill ha minimalt pälsarbete eller en hund som förväntas anpassa sig utan planerad träning och sällskap.

Pudel, dvärg

Pudel, dvärg är en liten, atletisk och nästintill fällfri hund med tät, lockig päls och en kvadratisk, välbalanserad kroppsbyggnad. Den är mycket intelligent, känslig och människoorienterad, trivs med träning, daglig motion och nära sällskap och lever ofta ett långt, aktivt liv vid god omvårdnad.

## Snabbfakta

Pudel, mellan – ofta kallad mellanpudel – är den mellanstora av pudelns fyra erkända storleksvarianter. Den är en uppmärksam och träningsvillig sällskapshund med stort behov av pälsvård.

- **Storlek:** Mankhöjden ska vara över 35 och högst 45 centimeter. Rasstandarden anger ingen officiell vikt, så bedöm en vuxen hund efter kroppsbyggnad och hull i stället för ett generellt kilospann.
- **Storleksvariant:** En pudel som ännu inte är slutmätt kan byta storleksvariant efter officiell mätning. I Sverige kan slutmätning göras från 15 månaders ålder.
- **Temperament:** Rasidealet är en positiv, social och lättlärd hund, men social trygghet, aktivitetsnivå och ljudreaktioner varierar mellan individer och släktlinjer.
- **Aktivering:** Mellanpudeln behöver rörelse och mental sysselsättning varje dag. Någon fast minutkvot passar inte alla.
- **Päls:** Pälsen kan vara lockig eller snörad och släpper ofta lite löst hår, men den kräver genomtänkt kamning, bad, torkning och klippning.
- **Hälsokontroll i avel:** Föräldradjur ska ha ett giltigt officiellt resultat för prcd-PRA, genom DNA-test eller godkänd status som hereditärt fri, före parning.

## Utseende och päls

Mellanpudeln är harmoniskt byggd och kroppen är något längre än mankhöjden. Den ska ge ett vaket och aktivt intryck utan att se tung eller lågställd ut. Mankhöjden skiljer varianten från dvärg- och storpudel.

Pälsen är tät och kan vara lockig eller bilda snören. Den fortsätter att växa och behöver klippas, men hur ofta beror på pälslängd, frisyr, vardag och hur lätt den tovar sig. En kort vardagsfrisyr minskar ofta arbetet, men tar inte bort behovet av skötsel.

Kamma ända in till huden och var särskilt uppmärksam bakom öronen, under sele eller halsband, i armhålor och kring ben. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera samtidigt hud, öron och klor. Vänj valpen vid att stå still och bli berörd under korta, lugna pass med belöning. Det förenklar både hemmaskötsel och besök hos hundfrisör.

Undvik ett stelt schema för bad och klippning. Utgå från om kammen går igenom hela pälsen, huden hålls torr och ren och hunden kan röra sig obehindrat. Efter bad eller simning behöver den täta pälsen torkas ordentligt. Låt en veterinär bedöma rodnad, dålig lukt eller återkommande besvär i hud eller öron i stället för att rutinmässigt plocka hår eller använda starka produkter.

Sedan den nya rasstandarden infördes 2024 registrerar SKK 16 färgvarianter, både enfärgade och flerfärgade. Det betyder inte att merle är en godkänd avelsfärg. Enligt de svenska registreringsreglerna kan avkomma efter en merlebärande förälder inte registreras, och avelsspärrar följer av en sådan kombination.

Mellanpudeln släpper ofta mycket lite hår i hemmet, eftersom lösa hårstrån kan stanna i lockarna tills pälsen kammas. Det är ändå missvisande att kalla rasen fällfri eller allergivänlig. Ingen hundras är allergenfri, och en person med allergi kan reagera olika på olika hundar. Den som är allergisk behöver därför utreda sin egen reaktion innan ett köp, inte förlita sig på rasnamnet.

## Temperament och personlighet

Mellanpudeln ska enligt rasidealet vara vänlig, social, livlig och lätt att träna. Många söker rasen just för kombinationen av samarbetsvilja och praktisk mellanstorlek. Idealet är dock inte en garanti för att varje hund är trygg med barn, främmande människor, hundar eller nya miljöer.

Beteende- och personlighetsbeskrivning hund (BPH) ger bättre underlag än påståenden om att rasen alltid är enkel. I Svenska Pudelklubbens sammanställning för mellanpudel från februari 2026 hade 565 hundar startat. BPH är inget prov med godkänt eller underkänt och berättar inte allt om individen. Det visar däremot reaktioner på kontakt, lek, överraskningar, ljud och en person som närmar sig på ett ovanligt sätt.

Be uppfödaren sätta resultaten i sammanhang. Hur beter sig föräldrar och nära släktingar i vardagen? Söker de kontakt utan att bli påträngande? Kan de koppla av, hantera plötsliga ljud och återhämta sig efter något oväntat? Finns flera beskrivna släktingar, eller bygger omdömet på en enda hund? Sådana frågor säger mer än etiketter som ”smart”, ”barnvänlig” eller ”perfekt för nybörjare”.

En mellanpudel kan vara snabb på att uppmärksamma rörelse och ljud, men skällighet varierar. Titta på föräldradjurens ljudreaktioner och träna hunden på att gå från fönstret eller dörren och lägga sig på en lugn plats. Aktivitet och hjälp att varva ned ger bättre förutsättningar i ett lyhört boende.

## Träning och motion

Mellanpudeln behöver använda både kropp och huvud varje dag, men behovet kan inte sammanfattas med ett visst antal promenadminuter. Ålder, hälsa, kondition, miljö och individens förmåga att komma till ro avgör en rimlig nivå. En bra vardag innehåller promenader med möjlighet att nosa, träning i korta pass och någon uppgift där hunden får tänka eller söka.

Belöningsbaserad träning passar rasens vilja att samarbeta och gör inlärningen tydlig utan att skapa rädsla. Börja med kontakt, inkallning, följsamhet, hantering och vila på en bestämd plats. Öka svårigheten stegvis och välj det hunden uppskattar som belöning: mat, lek, kontakt eller att få fortsätta undersöka något.

Nose work, spår, apportering, tricks, lydnad, rallylydnad och agility är möjliga aktiviteter, inte krav. Variera fysisk rörelse, problemlösning och återhämtning. En valp behöver kortare och enklare pass, medan en vuxen frisk hund gradvis kan byggas upp för längre utflykter eller mer krävande sport.

Bedöm balansen i vardagen, inte bara mängden aktivitet. Om hunden kan koncentrera sig, återhämta sig och vila efteråt är belastningen ofta bättre avvägd än om den ständigt blir uppskruvad. Rastlöshet kan betyda att hunden behöver en uppgift, men också hjälp att sänka tempot. Ge därför lugn, sömn och passivitetsträning lika medvetet utrymme som nya trick.

## Hälsa

Det formella hälsokravet för mellanpudel i svensk avel gäller prcd-PRA, en ärftlig form av progressiv retinal atrofi. Före parning ska båda föräldradjuren ha officiell status genom DNA-test eller en giltig registrering som hereditärt fri. En anlagsbärare får bara paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri. En genetiskt sjuk hund får inte användas i avel.

Ett prcd-PRA-resultat gäller bara denna genetiska variant. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonproblem. Svenska Pudelklubben rekommenderar därför även återkommande ögonlysning av avelsdjur. Klubben vill dessutom att fler mellanpudlar höftledsröntgas och rekommenderar att en hund med HD grad C används sparsamt och endast med en HD-fri partner. Detta är rekommendationer, inte det bindande prcd-PRA-kravet.

Be att få se daterade, officiella resultat och kontrollera hundarnas identitet, inte bara höra att en kull är ”hälsotestad”. Fråga om sjukdomar, rörelseproblem, ögonbesvär och mentalitet hos föräldrar, helsyskon, tidigare avkommor och äldre släktingar. Ett fritt test sammanfattar inte hela familjens hälsa.

Inför valpköpet kan du be uppfödaren förklara:

- vilken prcd-PRA-status båda föräldrarna har och varför kombinationen följer reglerna
- när föräldrarna senast ögonlystes och vilka höftresultat som finns
- vilka andra officiella resultat, exempelvis BPH, som finns för hundarna och deras nära släktingar
- vilka hälsoproblem som faktiskt har förekommit i familjen, även när det saknas ett DNA-test

Eftersom rasstandarden inte anger någon idealvikt bör den vuxna hundens hull bedömas med både händer och blick. Revbenen ska kunna kännas och midjan synas i relation till kroppsbyggnaden. Snabb viktförändring, hälta, synförändring eller återkommande hud- och öronbesvär är skäl att rådgöra med veterinär.

## Historia och ursprung

FCI anger Frankrike som pudelns ursprungsland. Rasnamnet *caniche* kopplas i standardens historik till det franska ordet för en andhona, och pudeln användes vid jakt på sjöfågel. Standarden beskriver också rasen som en avkomling till barbet, en äldre fransk vattenhund. Det är den dokumenterade kärnan; teorier om en exakt utvecklingsväg genom Europa bör behandlas försiktigt.

Pudeln utvecklades med tiden i fyra storlekar som delar samma grundtyp. I Sverige delades pudlarna 1932 i en stor och en liten variant. Den mindre varianten fick namnet mellanpudel 1952, innan dvärg- och senare toypudel etablerades som ytterligare storlekar. Mellanpudeln är alltså inte en korsning eller en modern blandras, utan en erkänd storleksvariant inom pudelrasen.

Vattenarvet syns fortfarande i rasens historia och kan inspirera till apportering och simning för hundar som tycker om det. Det innebär inte att varje mellanpudel automatiskt gillar vatten eller måste tränas för jakt. Dagens ras hör till sällskapshundarna, och individens intresse ska styra aktiviteten.

## Att leva med rasen

Att leva med en mellanpudel innebär en kombination av nära sällskap, daglig aktivering och ett återkommande pälsarbete som inte går att välja bort. Den kan fungera i både lägenhet och hus, men bostadens storlek avgör mindre än hundens förmåga att koppla av, hantera ljud och få sina behov mötta utanför hemmet.

I en barnfamilj behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn ska lära sig att inte störa hunden när den äter eller vilar, och hunden behöver en egen plats där den får vara ifred. Välj individ och uppfödare efter dokumenterad trygghet, inte efter antagandet att mellanstorleken automatiskt gör hunden tålig eller barnsäker.

Ensamhet måste tränas i små steg när hunden är trygg. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden är lugn. Planera inte för att en valp eller otränad vuxen genast ska klara en hel arbetsdag ensam. Arbetstider, rastning och hjälp vid behov måste vara lösta innan hunden flyttar in.

Samma individuella syn gäller andra djur. Vid introduktion till katt bör katten ha en säker reträttplats, hunden hindras från att jaga och mötena hållas korta och kontrollerade. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän båda är avslappnade och samspelet har varit stabilt över tid. Samlevnad med andra hundar eller smådjur beror på erfarenhet, jakt- och leklust samt hur introduktionen genomförs, inte bara på ras.

Inför köp behöver du väga in tre återkommande resurser: tid för träning och sällskap, en plan för pälsvården och kostnaden för klippning eller egen utrustning. Besök vuxna släktingar om det går, be att få se hur de varvar ned och hanteras, och kontrollera de officiella hälsoresultaten. Då väljer du utifrån den verkliga hundfamiljen och din vardag, inte utifrån en idealiserad bild av mellanpudeln.

Pudel, mellan

The Poodle Club of UK

Svenska Pudelklubben (Swedish Poodle Club)

Verein für Deutsche Spitze e.V.

Pudel, mellan är en medelstor, atletisk hund med en lockig päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är mycket intelligent och lättlärd, livlig utomhus men lugn inomhus. Kärleksfull, människoorienterad och mångsidig trivs den utmärkt i familjeliv och är framstående inom många hundsporter.

Hunduppfödare

För köpare

För säljare

Verktyg

Hundar

Katter

Get a Pet