lavo

## Snabbfakta

Chihuahua är en mexikansk sällskapshund och den minsta erkända hundrasen i världen. Den är liten nog att följa med nästan överallt, men behöver fortfarande uppfostran, motion och möjlighet att använda nos och hjärna som andra hundar.

- **Ursprung:** Mexiko
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Vikt enligt rasstandarden:** 1–3 kg, med 1,5–2,5 kg som idealvikt
- **Mankhöjd:** rasstandarden anger inget höjdspann; Chihuahua bedöms efter vikt
- **Päls:** korthårig eller långhårig
- **Rastypiskt temperament:** kvick, alert, livlig och mycket modig
- **Viktig hälsokontroll:** knän, tänder, bett, ögon och skallens fontanell

”Teacup”, ”mini” och liknande ord är inte erkända storlekar eller egna varianter av Chihuahua. Det finns bara en viktstandard och två pälsvarianter. I rasstandarden är vikt under 1 kg eller över 3 kg diskvalificerande. En ovanligt liten hund tillhör fortfarande samma ras, och den låga vikten är inte i sig ett kvalitets- eller hälsobevis.

## Utseende och päls

Chihuahua ska vara kompakt och något längre än hög, med äppelformat huvud, stora upprättstående öron och en högt buren svans. Uttrycket ska vara vaket, men ögonen ska inte vara utstående och nospartiet får inte bli överdrivet kort.

Den korthåriga varianten har kort, mjuk och glänsande päls som ligger tätt mot kroppen. Den långhåriga har fin och silkig päls som är slät eller lätt vågig, med längre hår på bland annat öron, hals, ben och svans. Långhår betyder alltså inte att pälsen ska vara tung eller svallande; en alltför riklig päls är inte rastypisk.

Pälsvården är normalt enkel. Bada när hunden är smutsig och kamma den långhåriga varianten ungefär en gång i veckan, särskilt bakom öronen och i de längre behängen. Den korthåriga pälsen kan borstas vid behov. Passa samtidigt på att vänja hunden vid kontroll av klor, tänder, öron och ögon.

Alla färger och färgkombinationer är tillåtna utom merle. Merle är alltså inte en ovanlig godkänd färg hos Chihuahua, utan uttryckligen utesluten ur den internationella rasstandarden.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Chihuahua är snabb i reaktionen, alert, livlig och modig. Den kan vara tydlig när något händer runt hemmet, men rädsla, aggressivitet eller oavbrutet skällande ska inte beskrivas som oundvikliga rasegenskaper. Den aktuella rasstandarden accepterar varken aggressivitet eller extrem skygghet.

Många individer är nära sin familj och uppmärksamma på nya människor, ljud och hundar. Hur det tar sig uttryck påverkas av arv, tidiga erfarenheter, hälsa och vad hunden har lärt sig. En Chihuahua som alltid bärs bort får färre tillfällen att öva lugna möten och röra sig i olika miljöer. Samtidigt ska en så liten hund inte tvingas hälsa eller utsättas för närgången lek för att ”vänja sig”. Bra socialisering betyder korta, trygga erfarenheter där hunden kan hålla avstånd och återhämta sig.

Rasen kan passa en förstagångsägare som vill träna vardagsfärdigheter och tar dess litenhet på allvar. Den passar sämre för den som söker en accessoar eller räknar med att liten kropp automatiskt betyder litet ansvar.

## Träning och motion

Chihuahua behöver daglig rörelse och mental aktivering, men det finns inget enda minutantal som passar varje hund. Ålder, kondition, underlag, väder och återhämtning är bättre vägledning än ett generellt promenadschema. En frisk vuxen Chihuahua kan uppskatta promenader, nosarbete, trick, vardagslydnad och anpassade hundsporter.

Träna stegvis med belöningsbaserade metoder. Prioritera inkallning, koppelvana, lugn hantering och att hunden kan avbryta skällande och komma till ro. Korta pass kan vara praktiska, men avsluta efter hundens koncentration i stället för efter ett fast antal minuter. Samma vänliga regler ska gälla för en liten hund som för en stor.

En Chihuahua bör normalt få promenera i stället för att bäras, så att den får den rörelse och miljöträning den behöver. Att bära hunden är rimligt i trängsel, vid skaderisk eller när den faktiskt behöver hjälp, men ska inte ersätta motion. Valpar behöver fler pauser och gradvis belastning; en vuxen hund som plötsligt inte vill gå eller blir halt bör undersökas i stället för att bara bäras vidare.

## Hälsa

De mest användbara hälsokontrollerna för Chihuahua gäller knän, mun och tänder samt en huvudform utan överdrifter. En lång lista över möjliga diagnoser hjälper mindre än att veta vad som ska kontrolleras hos föräldradjur, valp och vuxen hund.

- **Patellaluxation:** Knäskålen kan glida ur sitt normala läge och hälta eller ett avvikande rörelsemönster kan vara tecken. För en kull som ska registreras i SKK måste båda föräldradjuren ha officiell patellastatus från en undersökning gjord tidigast vid ett års ålder och före parning. Be att få se resultaten i SKK:s register och kontrollera alltid de regler som gäller vid köpet.
- **Tänder:** En brittisk studie av veterinärjournaler visar att tandlossningssjukdom och kvarvarande mjölktänder hörde till de vanligaste registrerade problemen hos Chihuahua. Vänj valpen vid daglig tandborstning och följ tandväxlingen. Om en mjölktand sitter kvar när den permanenta tanden kommer bredvid ska munnen bedömas av veterinär.
- **Huvud och ögon:** SKK:s särskilda domaranvisningar lyfter risker med överdriven dvärgväxt, alltför kort nosparti, felaktigt bett eller käke och alltför framträdande ögon. Fråga inte bara om ”äppelhuvud”, utan titta efter ett fungerande bett, ett nosparti utan överdrift och ögon som inte buktar ut.
- **Fontanell:** En öppen fontanell, ibland kallad molera, är inte ett önskvärt kännetecken. Den är ett diskvalificerande fel i dagens rasstandard. En liten grop efter att fontanellen har slutit sig är något annat och är inte diskvalificerande. En valp eller vuxen hund med misstänkt öppning bör bedömas av veterinär.

Håll även koll på hull och rörelsemönster. Plötslig hälta, ögonsmärta eller problem att äta ska tas på allvar.

## Historia och ursprung

Chihuahua har Mexiko som officiellt ursprungsland och har fått sitt namn efter den mexikanska delstaten Chihuahua. Detta är väl belagt, men den exakta vägen fram till dagens hund är mindre väl dokumenterad.

Den officiella rasstandarden återger en tradition enligt vilken små hundar kan ha levt i området under toltekernas tid. Avbildningar av hundar som kallas techichi i Tula liknar dagens Chihuahua. Standarden formulerar detta som ett antagande, inte som bevis för en obruten släktlinje. Berättelser om en bestämd forntida förfader eller en särskild korsning bör därför beskrivas som teorier, inte som fastslagen historia.

## Att leva med rasen

Chihuahua kan trivas i lägenhet, barnfamilj och hem med andra djur när vardagen är rätt ordnad. Bostadens storlek är mindre avgörande än regelbundna utevistelser, träning, vila och möjlighet att slippa situationer där den lilla kroppen riskerar att skadas.

Med små barn ska en vuxen alltid vara närvarande. Barn behöver lära sig att hunden får vara ifred på sin viloplats och att de inte ska lyfta, bära eller jaga den. Det är inte ett påstående om att rasen ”ogillar barn”, utan en praktisk säkerhetsregel för en hund på några få kilo.

Samspelet med hundar och katter avgörs av individerna, inte bara av rasnamnet. Låt två hundar mötas lugnt på neutral plats och avbryt lek som blir för fysisk. Vid introduktion till katt är grind, separata viloplatser och skyddade matplatser användbara. Storleksskillnaden är viktig: även vänlig lek med en betydligt större hund kan skada en Chihuahua, så samvaron behöver övervakas.

Ensamhet ska tränas gradvis först när hunden är trygg i hemmet. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars tolerans varierar. Utgå från hundens beteende i stället för att anta att en Chihuahua alltid får separationsångest eller att alla klarar samma tid.

Vid kyla, blåst och väta kan en individ behöva ett välpassande värmande plagg, men det finns ingen meningsfull temperaturgräns som gäller alla. Anpassa efter pälsvariant, ålder, hälsa, aktivitet och hundens egna tecken på obehag. Den bästa vardagen kombinerar alltså hänsyn till en mycket liten kropp med förväntningen att Chihuahua ska få leva som hund.

Chihuahua

The British Chihuahua Club

The Kennel Club (UK)

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Chihuahua är en mycket liten men robust sällskapshund, som vanligtvis väger 1,5–3 kg och har äppelformat huvud och stora ögon. Den finns med kort eller lång päls i många olika färger och är hängiven, uppmärksam och orädd. För att må bra behöver den dagliga promenader, träning, nära sällskap samt god vård av hälsa och tänder.

Elvis är en uppfödare av rasen Chihuahua med bas i Nyköping i Sverige. Uppfödningen har genom åren omfattat både korthårig och långhårig chihuahua.

Elvis

Bohus Staffar

Magic Wave Kennel

Pending delete

Aina

Riki

## Snabbfakta

Russkaya Tsvetnaya bolonka är en liten, livlig sällskapshund som brukar vilja vara nära sina människor. Den kan passa både en förstagångsägare och en familj som uppskattar vardagsträning, men den är inte ett bekymmersfritt val bara för att den är liten. Pälsen kräver regelbunden skötsel, ensamhet behöver tränas stegvis och den enskilda hundens temperament bör väga tyngre än allmänna rasbeskrivningar.

- Rasen är nationellt erkänd av de nordiska kennelklubbarna och placeras i grupp 9, men den är inte erkänd av FCI.
- Önskvärd mankhöjd är högst 26 cm och idealvikten är 3–4 kg.
- Pälsen är lång, tät och lockig eller vågig. Den fäller ofta ganska lite, men det gör inte rasen allergifri.
- Rasidealet är en tillgiven, livlig och glad hund. Det svenska underlaget om beteende är dock för litet för säkra löften om varje individ.
- Den som köper valp bör kontrollera dokumenterade resultat för knäskålar, ögon och prcd-PRA och samtidigt fråga hur föräldradjuren fungerar i vardagen.

## Utseende och päls

Russkaya Tsvetnaya bolonka ska vara liten och kompakt, med en kropp som är något längre än mankhöjden. Enligt standarden får kroppslängden vara högst 15 procent större än höjden. Det rikliga håret gör att hunden kan se rundare ut än den är, så hull och kroppsbyggnad behöver bedömas med händerna och inte enbart med ögonen.

Pälsen ska vara lång, tät och måttligt tjock med stora lockar eller vågor. Underull kan finnas i måttlig mängd men kan också saknas. Alla färger är tillåtna utom enfärgat vitt, fläckigt eller partifärgat och merle. Ett mycket litet, knappt synligt vitt tecken får förekomma på hakan, strupen, förbröstet eller tårna. Större vita fält hör alltså inte till rasens godkända färgteckning.

Pälsen behöver kammas igenom regelbundet ända ned mot huden. Långt och mjukt hår tovar lättast där det ligger i friktion, till exempel i armhålor, ljumskar, bakom öronen och under sele eller halsband. Hur ofta hela pälsen måste gås igenom beror på hundens pälskvalitet, längd och vardag, men kontrollera utsatta områden ofta och reda ut små tovor innan de blir täta. Vänj valpen vid kam, tasshantering och korta pauser på ett halkfritt underlag från början.

Den officiella utställningsstandarden tillåter inte klippning eller trimning av pälsen, bortsett från att håret på tassarna får jämnas till. Håret på huvudet får samlas upp om det faller framför ögonen. Detta beskriver hur rasen ska presenteras enligt standarden. I vardagen behöver pälsen ändå skötas så att hunden slipper besvär från huden, ögonen och tassarna.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en tillgiven, livlig, glad och social sällskapshund. Många söker därför en bolonka som gärna deltar i familjens vardag och är lätt att ta med. Det är en rimlig målbild, men inte en garanti för att varje hund automatiskt är trygg med främmande, tyst i lägenhet eller enkel i alla möten.

Det finns ännu för lite svensk information om rasens beteende. Den aktuella rasspecifika avelsstrategin byggde bland annat på 20 genomförda BPH och 139 svar i en hälso- och beteendeenkät. Det räcker inte för säkra slutsatser om hela rasen. I enkäten uppgav 18,7 procent att de inte var nöjda med hundens beteende. Det lilla underlaget med frivilliga svar visar inte hur vanligt detta är i rasen. Däremot visar det varför en vänlig rasbeskrivning inte kan ersätta en bedömning av den planerade kullens föräldrar.

Be uppfödaren beskriva hur föräldradjuren reagerar på besökare, oväntade ljud, hantering, hundmöten och att varva ned efter aktivitet. Om det finns BPH-resultat kan de ge ytterligare observationer, men läs hela beskrivningen i stället för att leta efter ett enda godkänt värde. Skällande och intresse för att jaga kan skilja mellan individer och miljöer; det finns inte tillräckligt stöd för att lova en viss nivå för rasen.

## Träning och motion

Russkaya Tsvetnaya bolonka behöver daglig rörelse, mental aktivitet och vila, men det finns inget välgrundat rasfacit i antal minuter. En bra vardag kan innehålla promenader i olika miljöer, nosarbete, lek och korta träningspass. Anpassa längd och svårighet efter ålder, kondition och hur hunden återhämtar sig. En hund som har svårt att komma till ro kan behöva mindre uppvarvning och mer återhämtning, medan en hund som tappar fokus och hittar egna aktiviteter kan behöva mer genomtänkt stimulans.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till individens motivation. Börja tidigt med sådant som gör vardagen enkel: kontakt, inkallning, att vänta vid dörren, gå lugnt i koppel, koppla av på en bestämd plats och acceptera päls- och tasshantering. Rasta valpen ofta efter sömn, mat och lek, beröm när den gör ifrån sig ute och bestraffa inte olyckor inomhus. Belöna lugn innan hunden hinner skälla upp sig vid ljud eller besök; försök samtidigt minska sådant i miljön som håller beteendet igång.

Den lilla kroppen är ingen anledning att bära hunden genom alla situationer. Låt den röra sig, undersöka miljön och lära sig lösa hanterbara uppgifter på egna ben. Undvik däremot belastning som inte är anpassad till en ung eller otränad hund. Rasen beskrivs som träningsbar och kan uppskatta exempelvis nosework, rallylydnad eller andra aktiviteter där hund och förare samarbetar.

## Hälsa

Det går inte att ge en säker bild av rasens vanligaste hälsoproblem i Sverige. När den nuvarande avelsstrategin togs fram fanns det få hundar i landet, hälsoenkäten hade 139 svar och försäkringsstatistik för rasen saknades. Det finns därför inte stöd för att peka ut en lång rad sjukdomar som vanligare i just rasen. Som valpköpare får du bättre beslutsunderlag genom att granska dokumenterade undersökningar hos föräldrar och nära släktingar.

Rasklubben rekommenderar känd patellastatus före avel. Patellaresultatet visar om knäskålen ligger stabilt eller kan förskjutas vid veterinärens undersökning. Målet är parning mellan hundar utan anmärkning; en hund med grad 1 bör enligt rekommendationen bara paras med en hund utan anmärkning, medan grad 2 eller högre inte bör användas i avel.

För ögonen rekommenderas en ögonlysning utan anmärkning som inte är äldre än ett år vid parning. Klubben rekommenderar också DNA-resultat för prcd-PRA: en anlagsbärare ska paras med en genetiskt fri hund, inte med en annan bärare. Ett DNA-test för prcd-PRA svarar bara på den testade genvarianten. Det utesluter inte andra former av PRA eller andra ögonförändringar och ersätter därför inte ögonlysningen.

Detta är rasklubbens avelsrekommendationer. I SKK:s registreringsregler för 2026 finns inget särskilt rasvillkor som gör just dessa resultat till krav för att en kull ska kunna registreras. Skillnaden är viktig: en registrerad valp kan komma från en parning som inte följer alla klubbens rekommendationer. Be att få se originalresultat eller kontrollera dem i SKK:s hunddata och fråga hur uppfödaren har vägt in släktingars hälsa.

## Historia och ursprung

Rasen utvecklades som sällskapshund i dåvarande Sovjetunionen. Den nuvarande standarden anger att avelsarbetet började 1951 med små hundar av okänt ursprung. Det är en försiktigare och mer tillförlitlig beskrivning än detaljerade berättelser om bestämda raser som påstås ligga bakom men inte kan beläggas säkert.

Den första rasstandarden fastställdes 1966. Intresset och antalet hundar ökade under 1970- och 1980-talen, och en nationell rasklubb bildades 1999. Standarden reviderades 2010 och 2019. De första hundarna kom till Sverige 2006 och de första svenska kullarna föddes 2007. Sedan 2013 har rasen varit nationellt erkänd och fått delta på utställningar inom de nordiska kennelorganisationerna, trots att den fortfarande saknar FCI-erkännande.

## Att leva med rasen

Russkaya Tsvetnaya bolonka kan leva bra i lägenhet om den får rastning, aktivitet, vila och träning i att förbli lugn vid ljud i trapphuset och utanför dörren. Bostadens storlek avgör mindre än hur vardagen fungerar. Den som vill ha en liten hund för ett stillasittande liv bör alltså tänka om: rasens format minskar utrymmesbehovet, inte behovet av sällskap, rörelse och inlärning.

Ensamhet ska tränas i mycket små, lugna steg. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundars förmåga varierar. Börja när hunden är trygg och rastad, gå undan kort och kom tillbaka innan den blir orolig. Öka först när den kan vila. Planera för hjälp om arbetsdagen kräver längre frånvaro än den enskilda hunden klarar utan stress.

Med barn krävs vuxen tillsyn. En så liten hund behöver en ostörd viloplats och ska inte lyftas, bäras eller följas efter av små barn. Lär barnet att kalla på hunden i stället för att gripa tag i den, och låt hunden gå undan. Det skyddar både hunden och barnet och säger mer om en trygg vardag än etiketten ”barnvänlig”.

Samliv med katt eller annan hund beror på individerna och introduktionen. Ge katten höga flyktvägar och ett hundfritt område, hindra jakt, håll hunden kopplad i de första kontrollerade mötena och belöna lugn. Lämna dem inte ensamma tillsammans förrän samspelet har varit stabilt över tid. Smådjur ska alltid skyddas med säker avskiljning.

Rasen kan fälla mindre än många andra hundar, men den är inte allergivänlig. De ämnen som orsakar hundallergi kommer bland annat från saliv och hud, och mängden varierar även mellan individer inom samma ras. Låg fällning visar inte att hunden producerar mindre allergen. Den som har hundallergi bör därför prata med vården och inte lita på ett löfte om en särskild ras.

Inför köp är de viktigaste kontrollpunkterna konkreta: träffa om möjligt tiken och se hur hon återhämtar sig efter vardagliga händelser, be om patella-, ögon- och prcd-PRA-resultat, diskutera pälsens verkliga skötsel och planera för ensamhet, barn eller andra djur i just ditt hem. Då prövar du om individen och uppfödningen passar din vardag, i stället för att förlita dig på den lilla storleken eller en idealiserad rasbeskrivning.

Russkaya Tsvetnaya bolonka

Svenska Kennelklubben (SKK)

Deutscher Verband der Gebrauchshundsportvereine (DVG)

Norwegian Kennel Club (NKK)

Liten, robust rysk sällskapshund med lång, vågig, fällsvag päls i många olika färger. Kärleksfull, människoorienterad och känslig, den trivs med nära sällskap och måttlig daglig motion. Intelligent och anpassningsbar till lägenhetsliv, men kräver regelbunden pälsvård och tycker illa om att lämnas ensam länge.

Petit basset griffon vendéen

Société Centrale Canine (France)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Norsk Kennel Klub (Norway)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Petit basset griffon vendéen: liten, robust fransk drivande hund med sträv, rufsig päls samt buskiga ögonbryn och skägg. Glad, social och komisk men samtidigt självständig, skällig och viljestark. Behöver mycket motion, tålmodig positiv träning och säkra stängsel på grund av stark jaktlust.

Royale Pyrenees är en uppfödare av raserna Russkaya Tsvetnaya bolonka och Petit basset griffon vendéen med bas i Mjölby i Sverige. Uppfödningen har en historia som sträcker sig tillbaka till 2001. Petit basset griffon vendéen har funnits i uppfödningen sedan 2020 och russkaya tsvetnaya bolonka sedan 2025.

Royale Pyrenees

## Snabbfakta

Papillon är en liten, livlig och lättlärd sällskapshund som ofta trivs bäst hos den som vill kombinera närhet med promenader, träning och vardagsaktivering. Rasen hör till épagneul nain continental, kontinental dvärgspaniel. Papillon har upprättstående öron, medan varianten phalène har hängande öron. I Sverige registreras de efter öronställning och en hund kan omregistreras om öronen utvecklas annorlunda än man först bedömde.

- **Ursprung:** Frankrike och Belgien
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Mankhöjd:** omkring 28 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** standarden har två viktklasser. Den större sträcker sig från 2,5 till 4,5 kg för hanar och till 5 kg för tikar. Den andra omfattar hundar under 2,5 kg, med 1,5 kg som lägsta vikt.
- **Päls:** lång, silkig och utan underull
- **Aktivitetsnivå:** liten till formatet men ofta pigg, arbetsvillig och intresserad av att lära
- **Livslängd:** många blir gamla; enligt Svenska Kennelklubben är 15 år inte ovanligt

Måtten i en rasstandard beskriver ett ideal, inte ett löfte om exakt storlek hos varje vuxen hund. För en blivande ägare är därför föräldrarnas storlek, hundens hull och en sund kroppsbyggnad mer användbara än att jaga en viss siffra eller en extremt liten individ.

## Utseende och päls

Papillon ska vara en harmoniskt byggd dvärghund som är graciös men ändå robust. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, lätta och eleganta. Det lilla formatet kräver omtanke vid fall och lek med betydligt större hundar, men rasstandarden beskriver inte papillon som en skör hund.

De stora öronen är rasens tydligaste kännetecken. Hos papillon står de upp och bärs snett utåt så att de påminner om en fjärils vingar. Phalène har i stället rörliga, hängande öron. Skillnaden gäller alltså öronställningen; båda är varianter av samma kontinentala dvärgspaniel och kan födas i samma kull.

Pälsen är enkel, utan underull, och ska vara riklig, glansig och lätt vågig snarare än lockig. Den är kort på huvudet och benens framsidor men längre över kroppen, på öronen, bröstet, låren och svansen. Vit är bottenfärg, och vitt ska dominera på kropp och ben. Färgade fläckar kan ha olika färg, medan läppar, ögonkanter och nostryffel ska vara väl pigmenterade enligt standarden.

Pälsvården är oftast hanterbar om man förebygger tovor. Känn igenom pälsen regelbundet och kamma särskilt bakom öronen och på lårens insidor, där SKK anger att tovor lätt kan bildas. Bad behövs när hunden är smutsig; någon bestämd kalender passar inte alla. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och hud. Utgå från hundens faktiska päls och vardag i stället för en fast bad- eller klipprutin.

## Temperament och personlighet

Papillon är typiskt alert, livlig och snabb att lära, med ett tydligt intresse för människor och aktiviteter. Den lilla kroppen rymmer ofta mer arbetslust än uttrycket ”knähund” antyder. En papillon kan uppskatta både nära sällskap och uppgifter som kräver koncentration, problemlösning eller kroppskontroll.

Rasbeskrivningar ska ändå inte läsas som en garanti för en viss personlighet. SKK:s BPH-analys visar stor variation mellan de papilloner som deltagit, bland annat i hur intensivt de hälsar på främmande människor, hur gärna de leker och hur nyfikna de är. Resultaten gäller de beskrivna hundarna och visar framför allt varför individ, släktlinjer, tidiga erfarenheter och fortsatt träning spelar roll.

Alertheten kan märkas som att hunden snabbt uppfattar ljud, besökare och rörelse utanför hemmet. Det behöver inte bli ett stort skällproblem, men det är klokt att från början belöna lugn, ge hunden en annan uppgift vid dörren och undvika att varje signal leder till upphetsning. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen, inte bara hur de beter sig på utställning eller träning.

## Träning och motion

Papillon behöver daglig fysisk rörelse och mental aktivering, men det finns ingen enda minutnivå som passar alla. En vuxen, frisk och tränad hund kan ofta följa med på förvånansvärt rejäla promenader, medan en valp, en äldre hund eller en individ med besvär behöver en annan belastning. Anpassa efter ålder, kondition, väder och hur hunden återhämtar sig, i stället för att se kroppsstorleken som ett mått på behovet.

Rasen lär sig ofta fort, även sådant man inte avsåg att lära ut. Belöningsbaserad träning med tydliga kriterier fungerar väl. Variera vardagslydnad, nosarbete, balansövningar och små problemlösningsuppgifter, och avsluta medan hunden fortfarande kan fokusera. Agility, lydnad och andra hundsporter kan passa bra när träningen byggs upp stegvis och underlaget, hindren och belastningen anpassas till hundens storlek och mognad.

En liten hund behöver samma omsorg om inkallning och miljöträning som en stor. Öva kontakt och återgång i säkra miljöer innan frihet ges där trafik, vilt eller större hundar kan innebära risk. Träna också på att koppla av mellan aktiviteter. En papillon som bara får fartfyllda uppgifter kan bli skicklig på att gå upp i varv men sämre på att komma till ro.

## Hälsa

Papillon beskrivs av SKK som en i grunden sund och ofta långlivad ras, men seriösa hälsokontroller är fortfarande viktiga. För svenska valpkullar är pap-PRA1 den tydligaste formella kontrollpunkten. Pap-PRA1 är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi, PRA, som bryter ned näthinnan. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare har en kopia av anlaget och blir inte sjuk av just den formen, medan en genetiskt affekterad hund har fått anlaget från båda föräldrarna.

SKK:s registreringsregler kräver att föräldradjuren har officiellt DNA-resultat för pap-PRA1 eller är registrerade som hereditärt fria. Två anlagsbärare får inte paras med varandra och en affekterad hund får inte användas i avel. Ett DNA-test för pap-PRA1 utesluter däremot inte alla andra genetiska orsaker till PRA eller andra ögonsjukdomar. Därför fyller en ögonlysning en annan funktion. Papillon-Ringen rekommenderar ögonlysning efter tre års ålder för att följa andra ögonförändringar.

Patellaluxation, där knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge, förekommer i rasen. Rasklubben vill att avelsdjur ska ha känd och normal patellastatus före parning. Det är en viktig rekommendation, men i SKK:s aktuella svenska regler är patellastatus inte upptaget som ett särskilt registreringskrav för papillon. Be därför att få se resultatet i stället för att anta att registreringen i sig omfattar det.

I andra länder kan fler tester ingå i rekommenderade program. Exempelvis listar brittiska Royal Kennel Club bland annat NAD-test som en ytterligare kontroll för papillon. Det gör inte NAD till ett svenskt registreringskrav. Be uppfödaren skilja på obligatoriska svenska resultat, rasklubbens rekommendationer och frivilliga tilläggstester.

Munhälsan förtjänar också uppmärksamhet. Små hundraser drabbas oftare av tandlossningssjukdom, och daglig tandborstning är ett enkelt sätt att minska risken för svår tandsten och smärtsam parodontit. Dålig andedräkt, blödande tandkött eller ovilja att tugga ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Papillon har sitt ursprung i Frankrike och Belgien och är varianten med stående öron av den kontinentala dvärgspanieln. Hundtypen är dokumenterad sedan 1500-talet och förekom som sällskapshund vid europeiska hov. Namnet papillon betyder fjäril på franska och syftar på de stora, snett burna öronen med långa hårfransar. Namnet phalène betyder nattfjäril och används för varianten med hängande öron.

FCI erkänner rasen under nummer 77 i gruppen för sällskaps- och dvärghundar. Den moderna standarden bevarar både papillon och phalène. Historien förklarar sällskapshundsrollen, men dagens papillon är inte bara en dekorativ hund: rasens livlighet och lättlärdhet märks i många moderna hundaktiviteter.

## Att leva med rasen

Papillon kan fungera väl både i lägenhet och hus när den får daglig aktivitet, närhet och hjälp att koppla av. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen ser ut. Ett lyhört hem med mycket ljud kräver extra arbete med lugn vid dörr, trapphus och fönster, eftersom en alert individ annars kan börja kommentera varje förändring.

Rasen kan leva bra med barn, men det avgörs av hundens temperament, barnets sätt och de vuxnas tillsyn. Lär barn att låta hunden sova och äta ostörd, att inte lyfta eller gripa tag i den och att leka på golvnivå under uppsikt. Det skyddar både hund och barn och är mer träffsäkert än en generell etikett som ”barnvänlig”.

Samma individuella bedömning behövs med andra djur. En papillon kan leva med hundar eller katter, men introduktioner ska ske lugnt och stegvis. Ge djuren separata resurser och reträttplatser, och övervaka lek där storleksskillnaden är stor. En vänlig stor hund kan skada en mycket liten hund av misstag.

Ensamhet är en färdighet, inte något man kan förutsätta utifrån ras. Vänj hunden gradvis vid korta stunder på egen hand och öka först när den förblir avslappnad. Skällande, gnäll, rastlöst vandrande, förstörande eller att hunden inte tar en normalt uppskattad belöning kan tyda på att steget varit för stort.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än valpens utseende. Be att få se föräldrarnas registrerade pap-PRA1-resultat, patellastatus och eventuella ögonresultat, och fråga varför just kombinationen gjorts. Träffa tiken och lägg märke till hur hundarna återhämtar sig efter nya ljud och besök. För en SKK-registrerad valp ska du få registreringsbevis, SKK-avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som är högst sju dagar gammalt vid leveransen. Kontroller minskar risker men kan aldrig garantera en viss hälsa eller personlighet; öppen dokumentation och rimliga förväntningar är därför viktigare än löften.

Papillon

Papillon Breed Club UK

Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

Papillon är en liten, elegant dvärghund med stora, fjärilsliknande öron, en fin, silkig flerfärgad päls och en yvig svans. Den är livlig, intelligent och mycket lättlärd, trivs med både fysisk aktivitet och mental stimulans, fungerar som en uppmärksam liten vakthund, kräver regelbunden borstning och blir ofta långt upp i tonåren.

Halsakots är en uppfödare av rasen Papillon med bas i Lövestad i Sverige.

Halsakots

## Snabbfakta

Drever är en svensk, lågställd drivande jakthund för framför allt hare, räv, rådjur och hjort. Rasen kombinerar stark jaktlust och självständigt arbete i skogen med ett lugnt grundtemperament. Den passar bäst hos en jägare eller i ett hem som verkligen kan ge utlopp för nosarbete och hantera rasens skall och spårintresse i vardagen.

- **Användning:** allrounddrivare som söker upp vilt, följer spåret och ger skall. Spårnoggrannhet, lämplig hastighet och förmåga att avbryta ett långt drev är viktiga egenskaper.
- **Storlek:** hanhundar ska vara 32–38 centimeter i mankhöjd, med 35 centimeter som ideal. Tikar ska vara 30–36 centimeter, med 33 centimeter som ideal.
- **Mentalitet:** rasstandarden beskriver drevern som uppmärksam och lugn. Aggressivitet, nervositet och skygghet hör inte till den önskade rastypen.
- **Aktivitetsnivå:** hög arbetslust och stor uthållighet. Koppelpromenader räcker sällan som enda aktivitet.
- **Päls:** grov, rak och tätt åtliggande päls som är förhållandevis enkel att sköta.
- **Viktigt hälsofokus:** jaktrelaterat lungödem, även kallat jaktödem, är rasens tydligast dokumenterade särskilda hälsoproblem.

Drevern kan vara en fin familjemedlem, men den är ingen okomplicerad sällskapshund. Den som vill ha en hund som ofta går lös, sällan arbetar med nosen och är tyst i flerbostadshus bör överväga en annan ras.

## Utseende och päls

Drevern ska vara långsträckt och lågställd, men samtidigt stark, muskulös och rörlig. Den är byggd för arbete i terräng, inte för ett överdrivet långt eller tungt intryck. Markavståndet ska vara ungefär 40 procent av mankhöjden, och rörelserna ska vara jämna, parallella och vägvinnande.

Rasstandarden anger mankhöjd men ingen idealvikt. En siffra på vågen säger därför mindre än hundens helhet: revbenen ska kunna kännas, midjan ska gå att urskilja och hunden ska ha muskler för sitt arbete. Vid val av valp är fria rörelser, välbyggda framben och tillräckligt markavstånd mer användbart än ett utlovat vuxet kilotal.

Pälsen är grov, rak och tätt åtliggande. Den är kortare på huvud, öron och nedre delen av benen och något längre på hals, rygg och lårens baksidor. Svansens undersida är borstig utan att bilda fana. Alla färger i kombination med vita tecken är tillåtna utom övervägande vitt, merle och leverbrunt. De vita tecknen ska synas från flera håll.

Pälsvården är lätt, men en arbetande hund behöver mer än borstning. Borsta bort lösa hår när det behövs och bada när hunden är smutsig, inte efter ett fast schema. Efter jakt eller en tur i tät terräng bör du gå igenom tassar, klor, hud, ögon och öron och leta efter sår, skräp och fästingar. Håll klorna så korta att de inte stör tassens kontakt med marken.

## Temperament och personlighet

Drevern ska vara lugn och uppmärksam, men den är också avlad för att fatta egna beslut på avstånd från föraren. Det som hemma kan uppfattas som envishet är ofta samma självständighet som behövs i skogen. När en intressant viltdoft dyker upp kan omvärlden snabbt bli mindre viktig än spåret.

I rätt vardag kan drevern växla mellan intensivt arbete ute och ro hemma. Det garanterar inte att varje individ blir tyst, lättstyrd eller social med alla. Arv, erfarenheter, träning och balansen mellan aktivitet och vila spelar stor roll.

Med barn gäller samma grundregel som för alla hundar: en vuxen ska vara närvarande och hunden ska ha en ostörd viloplats. Ett lugnt rastemperament ersätter inte tillsyn, och barn ska inte ansvara för en hund som kan kasta sig efter en doft på promenaden.

Om drevern kan leva med andra hundar, katter och smådjur avgörs från individ till individ. En drever kan lära sig att leva med en katt, särskilt genom tidiga och lugna introduktioner, men jaktlusten gör att man aldrig bör lova att det fungerar. Hindra hunden från att jaga katten från första mötet, ge katten egna säkra zoner och lämna inte djuren ensamma tillsammans innan du vet hur de fungerar ihop. Små sällskapsdjur behöver ett utrymme som hunden inte kan nå.

Skallet är ett arbetsredskap: jägaren ska kunna följa drevet med hörseln. Det betyder inte att alla drevrar skäller mycket inomhus, men ljudnivån måste vägas in före köp, särskilt i lägenhet. Återkommande skall eller ylande när hunden lämnas ensam ska ses som ett tecken på att upplägget behöver ändras, inte som en ofrånkomlig rasegenskap.

## Träning och motion

Drevern tränas bäst med tydliga rutiner, värdefulla belöningar och en svårighet som ökar lite i taget. Hårda korrigeringar skapar inte en säkrare jakthund. Belöningsbaserad träning som tar hänsyn till rasens motivation ger bättre förutsättningar för tillit och samarbete.

Börja inkallningen i en störningsfri miljö. Belöna snabbt, låt ofta hunden återgå till att nosa och flytta sedan träningen till långlina innan du ökar svårigheten. Då blir inkallning inte alltid lika med att det roliga tar slut. En vältränad inkallning minskar risken, men den gör inte jaktlusten ofarlig. I viltrika områden är långlina, inhägnad eller genomtänkt jaktlig hantering ofta säkrare än att pröva om lydnaden håller.

Ingen exakt tidsregel passar varje drever. En bra vardag innehåller fysisk aktivitet, nosarbete, korta träningspass och återhämtning. Anpassa mängden efter ålder, kondition, jaktperiod och individ. Bygg upp uthålligheten gradvis inför säsong i stället för att låta en otränad hund gå direkt från lugna veckor till en lång jaktdag.

Aktiviteter som ligger nära rasens förmågor är till exempel:

- viltspår eller personspår med tydlig början och slut;
- sökövningar där hunden får arbeta metodiskt med nosen;
- promenader i varierad terräng med tid att undersöka dofter;
- drevprov och jaktträning under kunnig handledning för den hund som ska användas i jakt.

Jakt är mer än motion. Drevern ska söka, resa och spårnoga driva hare, räv, rådjur eller hjort med ett hörbart skall och ett samarbete som gör jakten hanterbar. För den som inte jagar blir uppgiften därför större än att lägga till en extra lång promenad: hunden behöver regelbundet, strukturerat arbete som använder nos, uthållighet och problemlösning.

## Hälsa

Drevern betraktas i stort som en frisk ras, men jaktrelaterat lungödem är ett särskilt problem som varje valpköpare och ägare bör känna till. Tillståndet innebär akuta andningsbesvär i samband med eller efter jakt. Det är en form av icke-hjärtrelaterat lungödem, och den exakta bakomliggande mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Varningssignaler är hosta, onormalt snabb eller ansträngd andning och en trötthet som inte stämmer med arbetet. En drabbad hund kan ha svårt att lägga sig, sitta med uppsträckt huvud eller tystna under pågående drev. Avbryt ansträngningen och kontakta veterinär om en hund får sådana symtom. Vänta inte på att nästa jakttillfälle ska visa om det händer igen.

Ärftlighet har betydelse för risken, och Svenska Dreverklubbens avelsstrategi innehåller särskilda riktlinjer för att minska lungödem. Be därför uppfödaren visa hur fall på både tikens och hanens sida har bedömts och hur den planerade kombinationen ser ut i DreverData. Fråga också hur nära släktingar har fungerat under jakt; normal andning och återhämtning efter arbete är viktig information.

Bedöm inte en dreveruppfödare efter en generell lista med HD-, ED- och ögontester från andra raser. Utgå från aktuella råd för drever. Kontrollera föräldradjurens identitet, jakt- och utställningsresultat, mentalitet, sjukdomshistorik och släktskap i SKK:s och rasklubbens register. Be om raka svar även om problem som saknar ett enkelt test.

God vardagsvård är fortfarande viktig. Håll hunden slank och välmusklad, bygg kondition gradvis och ge tid för nedvarvning efter hårt arbete. Kontrollera hunden efter jakten och sök vård vid skada, smärta, avvikande rörelser eller förändrad andning. Ett bestämt löfte om en viss livslängd säger mindre än dokumenterad hälsa i släkten och en öppen uppfödare.

## Historia och ursprung

Drevern är svensk som ras men har kontinentala rötter. Westfalisk dachsbracke importerades till södra Sverige under 1910-talet, och det första exemplaret registrerades av SKK 1913. Den bakomliggande dachsbracke-typen hade utvecklats i bland annat södra Tyskland, Tyrolen och Schweiz under 1800-talet.

I Sverige uppskattades den lågställda hundens sätt att driva rådjur och senare även hare, räv och hjort. Svenska Dachsbrackenklubben bildades 1944. År 1947 fick den svenska varianten namnet drever och klubben bytte namn till Svenska Dreverklubben. SKK erkände drevern som svensk ras 1953.

Rasen har fortsatt att avlas som arbetande jakthund. Det förklarar både den robusta konstruktionen och dagens starka jaktlust. Dreverns identitet bygger inte bara på utseendet utan på förmågan att arbeta spårnoga i svenska marker, ge ett tydligt skall och hålla en hastighet som passar drevjakten.

## Att leva med rasen

Drevern passar bäst när jakt eller regelbundet spårarbete är en planerad del av livet, inte något man kanske provar senare. Den kan bo i hus eller lägenhet, men bostadstypen löser inte rasens behov. En lägenhetsägare måste ordna dagligt arbete ute och förebygga störande ljud; en husägare behöver ändå träna hunden och säkra grindar och tomt.

Gör följande verklighetskontroll före köp:

- **Arbete:** Vem ger hunden regelbundet nosarbete och fysisk träning även utanför jaktsäsongen?
- **Säkerhet:** Kan ni använda långlina, säkra inhägnader och pålitliga rutiner kring dörrar, bil och jaktmarker?
- **Ljud:** Klarar boendet ett kraftigt skall, och har ni en plan om hunden börjar skälla av stress eller understimulans?
- **Ensamhet:** Finns tid att ensamhetsträna i små steg och ordna hjälp om hunden inte klarar arbetsdagens upplägg? En drever ska inte förväntas vara ensam en hel arbetsdag.
- **Familjens djur:** Kan barn få vuxen tillsyn och kan katter eller smådjur få egna säkra utrymmen?
- **Uppfödare:** Kan uppfödaren redovisa jaktfunktion, mentalitet, lungödem i släkten och resonemanget bakom kombinationen utan att ge garantier som ingen kan hålla?

För en förstagångsägare är drever möjlig, men bara om personen vill lära sig drivande hundars arbetssätt och har stöd av uppfödare, rasklubb eller erfaren instruktör. För den som jagar och uppskattar en självständig hund med lugnt grundtemperament kan rasen bli både en skicklig jaktkamrat och en nära familjemedlem. För den som söker en lättstyrd ren sällskapshund är drevern sällan det mest träffsäkra valet.

Drever

Svenska Dreverklubben

The Swedish Kennel Club

Federation Cynologique Internationale (FCI)

Drevern är en robust svensk drivande stövare, låg och lång i kroppen men ändå stark och uthållig. Den är avlad för att spåra och driva vilt i jämnt tempo, har en klar och tydlig röst, stark jaktinstinkt och behöver mycket motion. Den är vänlig, tillgiven och lättskött i pälsen, och passar bra i aktiva hem där man gillar friluftsliv.

Lövhultjägarens kennel är en uppfödare av rasen Drever med bas i Grimslöv i Sverige. Kenneln började registrera drevrar under sitt kennelnamn 2017.

Lövhultjägarens kennel

## Snabbfakta

Russkiy toy är en mycket liten rysk sällskapshund som kombinerar ett nätt format med ett vaket och aktivt sätt. Rasen är erkänd av FCI och finns i två pälsvarianter, släthårig och långhårig.

- Mankhöjden ska vara 22–27 cm och vikten högst 3 kg. Samma mått gäller för hanar och tikar.
- Rasen ska vara aktiv, mycket gladlynt, nyfiken och starkt fäst vid sin ägare, men varken skygg eller aggressiv.
- Den släthåriga varianten har kort, blank päls utan underull. Den långhåriga har måttligt lång päls och tydliga fransar på öron, ben och svans.
- Russkiy toy behöver dagliga promenader, lek och uppgifter för hjärnan. Den är liten, men ska inte behandlas som ett prydnadsföremål.
- Kroppen är lätt och finlemmad. Barn och större hundar måste därför umgås med den under lugna och kontrollerade former.
- I svensk avel är officiell patellastatus ett registreringskrav. Rasklubben har dessutom aktuella rekommendationer om patella och ögonlysning.

Rasen kan passa den som vill ha en följsam hund för ett nära vardagsliv och som uppskattar korta träningspass, promenader och gemensamma aktiviteter. Den passar sämre där en mycket liten hund riskerar att tappas, trampas på eller utsättas för hårdhänt lek.

## Utseende och päls

Russkiy toy är liten, elegant och nästan kvadratisk, med långa ben, fin benstomme och torr muskulatur. Den ska se balanserad och rörlig ut, inte tung eller överdrivet späd. De stora, tunna och upprättstående öronen är ett tydligt kännetecken. Standarden anger 22–27 cm i mankhöjd och högst 3 kg, med 25 cm och 2,3 kg som önskvärda riktmärken. En enskild valps slutliga storlek kan ändå inte lovas; titta på båda föräldrarna och vuxna nära släktingar.

De två pälsvarianterna tillhör samma ras. Den släthåriga pälsen är kort, tätt åtliggande och glänsande, utan underull eller kala fläckar. Den långhåriga varianten har ungefär 3–5 cm lång päls på kropp och hals. Den ska ligga nära kroppen och vara rak eller lätt vågig, med markanta behäng på ben och svans. På en vuxen långhårig hund bildar den långa öronpälsen karakteristiska fransar.

Godkända färger omfattar svart, brun, blå eller en mycket ljust uttunnad nyans med tanteckning, samt rött i olika nyanser med eller utan mörkare hårspetsar, cream och fawn. Små färgskillnader säger inget om hundens temperament eller vardagsfunktion.

Pälsvården är normalt enkel. Gå igenom päls och hud regelbundet, kamma fransarna på den långhåriga varianten innan tovor hinner bildas och bada när hunden är smutsig. Hur ofta det behövs beror på pälsens mängd, väder och vardag, inte på ett fast veckoschema. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och hud. Svansen är naturligt medellång; svanskupering är förbjuden i Sverige.

## Temperament och personlighet

En rastypisk russkiy toy är aktiv, mycket glad, nyfiken och nära knuten till sin människa. Det är en beskrivning av rasens ideal, inte en garanti för hur varje individ reagerar. Ärftlighet, uppväxt, erfarenheter och dagsform påverkar om hunden möter nya människor och miljöer med självsäkerhet, avvaktan eller oro.

Många individer är snabba att uppmärksamma ljud och rörelse. Skällande kan därför bli en vardagsfråga, särskilt i trapphus eller vid fönster. Börja tidigt med att belöna lugn, lär hunden att lämna dörren eller fönstret på signal och ge den en ostörd viloplats. Att bära upp hunden varje gång något händer löser sällan grundproblemet; den behöver få träna på att hantera lagom svåra situationer med stöd.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar, trafik, underlag och andra vardagsintryck utan att pressas över sin förmåga. Välj trygga hundkontakter och ge möjlighet att öka avståndet. Rasen är så liten att en vänlig men burdus större hund kan orsaka skada utan att mena det.

Om du vill bedöma temperamentet hos en valp bör du träffa modern och gärna andra vuxna släktingar. Fråga hur de fungerar med besökare, ljud, hantering, hundmöten och återhämtning efter överraskningar. BPH kan ge ytterligare information om beskrivna hundars reaktioner, men är ingen enkel godkänd- eller underkändstämpel.

## Träning och motion

Russkiy toy behöver röra sig, undersöka och lära varje dag. Storleken minskar inte behovet av promenader eller mental aktivitet, men mängd och intensitet ska anpassas till ålder, hälsa, väder och individ. En bra vardag innehåller flera rastningar, promenader där hunden får nosa, lek, korta färdighetspass och tid att varva ned. Det finns inget auktoritativt minuttal som passar alla hundar av rasen.

Belöningsbaserad och stegvis träning passar den kvicka hunden som gärna samarbetar. Prioritera inkallning, lugna hundmöten, följsamhet i koppel, hantering av tassar och mun samt förmågan att koppla av på en bestämd plats. Träna också på att vänta vid dörrar och att inte kasta sig från famn eller möbler. För en hund på högst 3 kg är god kroppskontroll och säkra rörelsevanor viktiga.

Rasen kan uppskatta exempelvis rallylydnad, nose work, spår, freestyle och agility med hinder och underlag som är lämpliga för hundens storlek. Aktiviteten ska bygga självförtroende och samarbete, inte bara höja tempot. Om hunden blir splittrad, börjar skälla mer eller har svårt att komma till ro kan den behöva enklare uppgifter och mer återhämtning, inte automatiskt mer motion.

Valpar ska få utforska och bygga styrka utan långa påtvingade sträckor eller upprepade höga hopp. Öka belastningen gradvis. Kyla, väta och stark värme kan påverka en mycket liten hund snabbt, så anpassa turen efter hur hunden faktiskt rör sig och mår.

## Hälsa

De viktigaste verifierbara hälsokontrollerna för russkiy toy i Sverige gäller knän, ögon och mun. Det betyder inte att varje hund blir sjuk, men det ger valpköparen tydliga resultat att kontrollera och uppfödaren underlag för sina avelsbeslut.

Russkiy toy omfattas av ett svenskt hälsoprogram för patellaluxation. För att avkomman ska kunna registreras måste båda föräldrarna ha en officiell patellastatus registrerad före parningen. Undersökningen görs tidigast vid tolv månaders ålder av veterinär med rätt specialistkompetens. Resultatet graderas från 0 till 3. Kontrollera hundens identitet, undersökningsdatum och resultat i stället för att nöja dig med att få höra att knäna är ”kollade”.

Svenska Russkiy Toyklubbens avelspolicy är strängare än själva registreringskravet. Sedan den 18 mars 2026 ska en hund enligt klubbens policy ha högst 0/1 och får då bara paras med en hund som har 0/0. Klubben kräver också ett officiellt ögonintyg som inte är äldre än ett år för sina uppfödar-, valp- och hanhundslistor. Det är viktigt att skilja klubbens policy från SKK:s bindande registreringsregel.

Enstaka fynd av bland annat olika katarakter, PRA och vitreusprolaps har dokumenterats inom rasen. Det motiverar aktuella ögonresultat, men inte påståendet att alla russkiy toy löper samma risk eller att en gammal ögonlysning beskriver hundens status för resten av livet. Fråga om diagnosens exakta namn och veterinärens rekommendation om ett resultat har en anmärkning.

Tänderna behöver uppmärksamhet från valpåldern. Kontrollera att mjölktänderna lossnar när de permanenta tänderna kommer och be veterinär bedöma tänder som sitter kvar. Börja tandborsta tidigt, helst dagligen, för att motverka plack och tandsten. Påståenden om hjärtsjukdom, hypoglykemi eller ett allmänt behov av DNA-tester har inte tillräckligt aktuellt rasstöd för att presenteras som generella risker. Sådana frågor behöver bedömas för den enskilda hunden av veterinär.

## Historia och ursprung

Russkiy toys äldre ursprung är inte fullt klarlagt, och säkra beskrivningar bör börja med den dokumenterade utvecklingen under 1900-talet. English toy terrier var en populär dvärghund i Ryssland i början av seklet. Mellan 1920 och 1950 upphörde nästan all organiserad avel i Sovjetunionen och populationen minskade kraftigt.

I mitten av 1950-talet började ryska uppfödare bygga upp en egen dvärgterriertyp. Många av hundarna saknade stamtavla och den nya standarden kom att skilja sig tydligt från english toy terrier. Russkiy toy utvecklades därefter som en egen ras.

Den långhåriga varianten har en ovanligt väl dokumenterad startpunkt. Den 12 oktober 1958 föddes en hanhund efter två släthåriga hundar, varav den ena hade något längre päls. Valpen fick långa fransar på öron och ben. Egenskapen bevarades genom fortsatt avel under ledning av Moskvauppfödaren Yevgueniya Fominichna Zharova, och varianten blev känd som långhårig moskvadvärgterrier.

FCI accepterade rasen preliminärt 2006 och definitivt 2017. I Sverige godkändes den 2006; samma år ändrades namnet till russkiy toy och rasen placerades i grupp 9 för sällskapshundar. I dag ingår släthårig och långhårig som två varianter av samma erkända ras.

Berättelser om adelsdamer, råttfångare och ”levande ringklockor” förekommer i äldre rasprosa, men den svenska avelsstrategin beskriver det tidiga ursprunget som svårt att fastställa och till stor del byggt på hörsägen. De uppgifterna bör därför inte presenteras som säker historia.

## Att leva med rasen

Russkiy toy kan bo bra både i lägenhet och hus. Bostadens storlek är mindre viktig än tillgången till rastning, aktivitet, vila och träning. I flerfamiljshus behöver du arbeta särskilt med ljud, dörrsituationer och skällande. Ett litet format gör inte att hunden kan ersätta promenader med att bäras eller gå på toalett inne.

Med barn är den avgörande frågan inte om rasen är ”barnvänlig”, utan om de vuxna kan skydda både hund och barn. Små barn ska alltid ha en vuxen närvarande. De ska inte bära hunden, jaga den eller störa den när den äter eller vilar. Ordna en trygg plats dit barnet inte följer efter. Även ett oavsiktligt fall kan skada en hund som väger högst 3 kg.

Samma försiktighet gäller större hundar. Välj lugna lekkamrater, avbryt kroppsligt hård lek och låt inte storleksskillnaden bli ett experiment. Samliv med katt eller andra hundar kan fungera, men avgörs av individerna och introduktionen. Börja med avstånd och korta kontrollerade möten. Katten ska ha egna resurser och en säker väg undan.

Ensamhet ska tränas gradvis när hunden känner sig trygg i hemmet. Börja med att gå undan eller lämna hemmet mycket kort och öka först när hunden kan vila. Kamera kan hjälpa dig att se rastlöshet, ljud eller försök att följa efter. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett besked om hur länge just din hund mår bra ensam; valpar, äldre hundar och oroliga individer behöver tätare tillsyn och rastning.

Inför köp bör du kontrollera:

- att namn och registreringsnummer stämmer på föräldrar och intyg,
- officiell patellastatus och datum för båda föräldrarna,
- aktuella ögonresultat och innebörden av eventuella anmärkningar,
- hur valpens och de vuxna släktingarnas tänder, rörelser och temperament har följts upp,
- hur uppfödaren vänjer valparna vid hantering, vardagsljud, underlag och korta stunder av avstånd.

Rätt hem ser russkiy toy som en riktig hund i miniformat: aktiv, läraktig och social, men också lättare att skada i situationer som en större hund ofta klarar utan problem.

Russkiy toy

Liten, elegant sällskapshund (1–3 kg, 20–28 cm) med antingen slät eller lång päls. Livlig, atletisk och starkt knuten till familjen, väljer ofta en favoritperson. Vaken och skällig, passar bäst med mjuk men konsekvent träning och måttlig motion, men är fysiskt ömtålig och behöver hanteras varsamt.

Kennel garrmia är en uppfödare av rasen Russkiy toy med bas i Höör i Sverige. Den första russkiy toyn registrerades 2015, och uppfödningen har omfattat den långhåriga varianten.

Kennel garrmia

## Snabbfakta

- Chinese crested dog är en liten sällskapshund i två hårlagsvarianter: hårlös och powder puff. Båda kan födas i samma kull.
- Idealmankhöjden är 28–33 cm för hanar och 23–30 cm för tikar. Den nuvarande rasstandarden anger ingen officiell vikt.
- Den hårlösa varianten har crest på huvudet, så kallade socks på tassarna och en plym på svansen. Powder puff har lång, mjuk päls över hela kroppen.
- Rasidealet är en gladlynt hund som aldrig ska vara ilsken. Samtidigt finns tydliga individuella skillnader i socialitet, nyfikenhet, ljudlighet och trygghet.
- Hud- eller pälsvård, tandborstning och skydd efter väder behöver ingå i vardagen från början.
- Inför valpköp är ögonresultat, PLL-status, tandstatus samt hälsa och mentalitet hos nära släktingar viktigare än allmänna löften om rasen.

## Utseende och päls

Chinese crested dog är liten, rörlig och graciös utan att behöva vara bräcklig. Rasen finns både som elegant hjorttyp och som något kraftigare cobbytyp. Kroppen ska vara medellång till lång, ryggen plan och rörelserna långa, flytande och fria. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna.

Hanar har en idealmankhöjd på 28–33 cm och tikar på 23–30 cm. Den nuvarande rasstandarden anger ingen vikt, så uppgiften om en gräns på 5,4 kilo ska inte användas som dagens ideal. Bedöm i stället en vuxen hund efter proportioner, muskulatur och hull.

Hos den hårlösa varianten ska kroppen i huvudsak vara naken, med lång behåring på huvud, tassar och svans. Mängden hår på kroppen varierar dock mellan individer. Be därför att få se valpen otrimmad och låt uppfödaren visa hur just dess hud och behäng ska skötas. Huden ska vara mjuk och kännas varm.

Powder puff har en tunn underull och en slöja av långt, mjukt hår. Pälsen ska vara följsam, inte tung eller ullig. Dela pälsen och kamma ända ned till huden. Leta särskilt efter början till tovor där hår ligger tätt eller utsätts för friktion. En veckovis rutin för bad och genomgång kan vara en startpunkt, men pälsens skick avgör hur ofta den behöver redas ut, tvättas och torkas ordentligt.

Den hårlösa huden behöver i stället kontrolleras för skav, rodnad, finnar och torrhet. Unga hundar kan få pormaskar och finnar under hormonella perioder, men graden varierar mycket. Skydda hunden med skugga och lämpliga kläder när sol, vind, väta eller kyla kräver det. Även en powder puff kan behöva väderskydd eftersom den tunna pälsen inte ger särskilt mycket värme och inte heller stöter bort vatten särskilt väl. Om huden förblir inflammerad, kliar eller får sår som inte läker bör en veterinär bedöma orsaken och hjälpa till att välja produkter.

Varken den hårlösa eller powder puff är allergifri. Hundallergen finns bland annat i hudceller, talg, saliv och urin, och mängden varierar även mellan hundar av samma ras. Liten mängd löst hår är därför inget säkert besked för en allergisk familj.

## Temperament och personlighet

Chinese crested dog ska vara gladlynt och inte ilsken, men rasen rymmer många personligheter. I det svenska BPH-underlaget framstår de beskrivna hundarna som relativt trygga, måttligt nyfikna och inte generellt ljudliga eller arga. Samma underlag visar stor variation i hur hundarna hälsar på främmande människor, leker och reagerar på oväntade händelser.

Det är mer användbart än etiketter som ”kardborrehund” eller ”enmanshund”. En individ kan söka mycket kroppskontakt, en annan kan vara mer självständig. En del hälsar snabbt på besökare, andra vill först observera. Fråga uppfödaren hur föräldrar och nära släktingar fungerar vid hantering, nya människor, ljud, vila och kortare separationer. Titta efter en valp som kan undersöka i egen takt och återhämta sig efter något oväntat.

Rasen kan vara uppmärksam och larma när något händer, men det betyder inte att varje hund skäller mycket. I ett lyhört boende är det klokt att tidigt belöna lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphuset. Ta också reda på om hunden kan varva ned när ingenting händer. Förmågan att vila är lika viktig som lekfullhet.

Med barn avgör samspelet mer än rasen. Den lilla storleken kräver extra varsamhet om barn vill lyfta eller bära hunden, men det finns ingen generell regel att rasen bara passar äldre barn. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats.

## Träning och motion

Chinese crested dog behöver daglig rörelse och mental sysselsättning, men det finns ingen välgrundad minutformel som passar alla. En bra dag kan innehålla promenader med tid att nosa, lek, någon kort färdighetsövning och lugn återhämtning. En aktiv individ kan uppskatta längre utflykter, agility, rallylydnad, freestyle eller spår, medan en annan trivs bäst med mindre krävande aktiviteter.

Anpassa längd och intensitet efter ålder, kondition, väder och hur hunden rör sig och återhämtar sig. En hårlös hund som spänner sig av kyla får inte en bra promenad bara för att en viss tid ska uppnås. Välj då skydd och miljö efter förhållandena och komplettera med inomhusträning.

Belöningsbaserad träning passar väl när hunden ska lära sig vardagsfärdigheter. Börja med inkallning, koppelgående, lugn på en plats, att lämna föremål och att kunna avbryta en aktivitet. Träna även frivillig hantering av mun, tassar, hud, päls och öron. Det gör tandborstning, bad, klippning och veterinärbesök mindre stressande.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Låt den i stället möta olika människor, hundar, underlag, ljud och miljöer på ett avstånd där den fortfarande kan äta, tänka och välja kontakt. Om den blir rädd, minska svårigheten och ge den tid att återhämta sig. Det bygger större trygghet än att pressa fram ett möte.

## Hälsa

För Chinese crested dog finns inga rasspecifika hälsotest som måste vara klara för att en valpkull ska registreras hos SKK. Rasklubben har däremot tydliga avelsrekommendationer. Skillnaden är viktig när du granskar en kull: en rekommendation kan vara mycket relevant utan att vara bindande.

Rasklubben vill att båda föräldrarna är ögonlysta tidigast vid 18 månaders ålder och att intyget är högst ett år gammalt vid parning. Den vill också att båda har känd DNA-status för primär linsluxation, PLL. Därutöver rekommenderas känd DNA-status för prcd-PRA och känd patellastatus efter minst 12 månaders ålder. Patellaundersökning är alltså en viktig kontrollpunkt, men inte ett särskilt registreringskrav för rasen. Veterinär auskultation av hjärtat inför avel beskrivs som önskvärd, inte som ett ska- eller bör-krav.

Be att få se själva resultatet, datumet och hundens identitet. Ett DNA-test gäller bara den mutation som analyserats och ersätter inte en klinisk ögonundersökning. En frisk anlagsbärare av en enkelt recessiv sjukdom behöver inte automatiskt tas ur avel, men ska paras med en genetiskt fri hund så att sjuka valpar inte föds. En hund som genetiskt har statusen affekterad får inte användas i avel.

Bland de ögonproblem som uppmärksammas i rasen finns PLL, olika former av PRA eller retinopati och torra ögon. Fråga också om ögonresultat och symtom hos äldre släktingar. Rasklubbens hälsoöversikt tar dessutom upp hjärtproblem som främst visar sig högre upp i åldern och uppgifter om ryggbesvär. Det motiverar frågor om äldre släktingar och tidiga blåsljud eller ryggsymtom, inte antagandet att varje hund kommer att bli sjuk.

Hårlöshet och tanduppsättning hänger ihop genom en variant i genen FOXI3, som påverkar utvecklingen av både hår och tänder. Hårlösa hundar kan därför sakna permanenta tänder eller ha annorlunda formade och framåtriktade tänder. Powder puff saknar den här specifika genetiska effekten och ska normalt ha komplett saxbett. Medfödd avsaknad av tänder är inte samma sak som tandlossning, men båda varianterna behöver daglig tandborstning för att begränsa plack och tandköttssjukdom. Följ tandbytet och låt veterinär bedöma kvarvarande mjölktänder, smärta, dålig lukt eller problem att tugga.

I en stor brittisk studie var medianlivslängden 13,4 år för 928 Chinese crested dog. Osäkerhetsintervallet för medianen var 13,0–13,8 år. Resultatet beskriver den studerade populationen, inte hur länge en enskild hund kommer att leva.

## Historia och ursprung

Rasens tidiga historia är osäker. Kina anges som ursprungsland och Storbritannien har ansvar för rasstandarden, men det går inte att följa en obruten linje från gamla kinesiska nakenhundar till dagens ras. Berättelser om hundar på handelsskepp, råttjakt och livet under Han-dynastin ska därför behandlas som teorier, inte som säkra fakta.

De dokumenterade moderna hållpunkterna är tydligare. Chinese crested dog visades i USA mellan 1885 och 1926 och syntes därefter knappt till under nära 50 år. Organiserad brittisk avel byggdes upp igen med importer från USA under 1965–1968. De första svenska hundarna kom 1972, den första svenska kullen föddes samma år och hundarna registrerades hos SKK 1973. Chinese Crested Club Sverige bildades 1990.

## Att leva med rasen

Bostadstypen avgör inte ensam om en Chinese crested dog trivs. Både lägenhet och hus kan fungera om hunden får aktivitet, vila och gradvis ensamhetsträning. Bedöm hemmet efter ljudmiljö, möjlighet till rastning och hur lätt hunden kan komma undan drag, stark sol och stök. Liten kropp betyder inte små behov.

En liten valp ska inte lämnas ensam. När valpen är trygg i hemmet kan träningen börja med att den kopplar av medan du rör dig bakom en grind eller lämnar rummet mycket kort. Öka först när hunden förblir lugn. En vuxen hund som tränats gradvis kan ofta vara själv några timmar, men individer skiljer sig kraftigt. Kamera kan hjälpa dig att upptäcka vandring, flåsning, skall eller att hunden inte kommer till ro.

Katter och andra hundar kan fungera bra tillsammans, men låg jaktlust eller problemfri samvaro kan inte lovas utifrån rasen. Gör introduktioner gradvis, hindra jakt och ge katten en säker flyktväg och egna resurser. Anpassa lek efter hundarnas storlek och sätt att kommunicera. Smådjur ska hållas säkert åtskilda om du inte med säkerhet kan kontrollera situationen.

Rätt hem behöver vara redo för skillnaden mellan de två hårlagsvarianterna, daglig tandvård och en hund som behöver både närhet och egen trygghet. Träffa vuxna släktingar om möjligt, se valpen otrimmad och kontrollera dokumenterade hälsoresultat. Det säger betydligt mer än löften om att alla Chinese crested dog är tysta, allergivänliga eller automatiskt enkla familjehundar.

Chinese crested dog

Norwegian Kennel Club

Chinese crested dog är en finlemmad dvärghundsras som antingen är hårlös med silkeslen päls på huvud, tassar och svans, eller Powder Puff med en mjuk, fyllig päls över hela kroppen. Den är tillgiven och mycket människoorienterad, tränas bäst med mjuka, vänliga metoder, behöver omsorg och skydd för hud eller päls samt måttlig daglig motion.

Goulden Chinese är en uppfödare av rasen Chinese crested dog med bas i Mockfjärd i Sverige.

Goulden Chinese

## Snabbfakta

Pomeranian är den minsta storleksvarianten av tysk spets: en mycket liten men livlig sällskapshund med tät dubbelpäls, stor vaksamhet och nära till skall. Den passar bäst hos den som vill träna och aktivera en riktig hund i litet format, inte hos den som söker en hund som mest ska bäras.

- **Ras och ursprung:** tysk spets, pomeranian/zwergspitz, med ursprung i Tyskland och senare utveckling i England
- **Storlek:** vanligen 18–23 cm i mankhöjd och omkring 2–3 kg; rasstandarden anger 21 cm med tillåten variation och att vikten ska motsvara hundens storlek
- **Förväntad livslängd:** ungefär 12–16 år är en vägledning, inte ett löfte för den enskilda hunden
- **Temperament:** ofta vaken, glad, tillgiven och lättlärd, men individ, uppväxt och vardag påverkar mycket
- **Aktivering:** dagliga promenader, nosarbete och korta träningsstunder, med tid för lugn och återhämtning
- **Pälsvård:** grundlig genomgång ungefär varannan vecka och oftare under fällning
- **Att tänka på:** skall, tandvård, patellastatus och säker hantering kring små barn och betydligt större hundar

“Teacup Pomeranian” och “mini Pomeranian” är inte egna erkända storleksvarianter. Det är marknadsord som inte ger någon säkrare prognos för vuxen storlek, hälsa eller temperament. Den officiella varianten heter Pomeranian eller Zwergspitz. Bedöm därför föräldrar, vuxna släktingar, hälsodata och uppfödarens avelsmål i stället för att lita på ett säljnamn.

## Utseende och päls

Pomeranian är kompakt och kvadratiskt byggd, med litet spetsformat huvud, små upprätta öron och en yvig svans som bärs högt över ryggen. Den stora pälsen ger en rundare silhuett än kroppen egentligen har.

Rasen har dubbelpäls. Täckhåren ska vara långa, raka och utstående, medan underullen är kort, tät och mjuk. Pälsen bildar en tydlig krage runt halsen, byxor på bakbenen och en buskig svans. Standarden beskriver en naturlig päls som inte ska se formklippt ut. Godkända färger omfattar bland annat vit, svart, brun, orange och gråschatterad samt flera andra definierade färger och kombinationer.

En ordentlig genomgång ungefär varannan vecka är en bra utgångspunkt enligt SKK, men under fällning behöver många hundar borstas oftare. Arbeta igenom pälsen ända ner mot huden i stället för att bara jämna till ytan. Öka skötseln så snart små tovor börjar bildas. Frekvensen ska följa hundens päls, årstid och vardag; ett fast schema passar inte varje individ.

Pälsens kvalitet är viktigare än maximal volym. En korrekt dubbelpäls innehåller både täckhår och underull. Mycket underull i kombination med brist på täckhår är ett uppmärksammat problem inom rasen och kan göra pälsen svårskött. När du träffar en uppfödare är det därför relevant att se vuxna hundar, inte bara valpens mjuka valppäls.

## Temperament och personlighet

Pomeranian är ofta uppmärksam, livlig och starkt fäst vid sina människor. Rasstandarden beskriver en glad, tillgiven och lättlärd hund utan utpräglad jaktlust, men det är ett avelsideal och ingen garanti för hur varje individ fungerar med främmande människor, barn eller andra djur.

Spetsens vaksamhet gör att den snabbt kan reagera på ljud, rörelse utanför fönstret eller någon som kommer till dörren. Skallet har en bakgrund i rasens larmande funktion. Målet behöver därför inte vara en hund som aldrig säger ifrån, utan en hund som kan avbryta, söka stöd hos sin förare och komma till ro igen. Begränsa möjligheten att öva långa skallserier, belöna pauser och träna en lugn rutin i situationer som brukar utlösa skall.

Socialisering är värdefull men lovar inte ett visst temperament. Låt valpen möta människor, miljöer och stabila hundar i en takt där den fortfarande kan tänka, ta kontakt och återhämta sig. Mer exponering är inte alltid bättre om hunden blir pressad.

BPH kan visa hur en beskriven hund reagerade i standardiserade moment, men resultatet är inte ett godkänt- eller underkäntprov och förutsäger inte allt. Underlaget för Pomeranian är dessutom begränsat. Väg ihop BPH om det finns, föräldrarnas vardagsbeteende och vad uppfödaren kan berätta om vuxna släktingar.

## Träning och motion

Pomeranian behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns inget universellt antal minuter som passar alla hundar. En bra vardag blandar promenader i hundens tempo med nosarbete, samarbete, lek och ostörd vila. Bedöm upplägget efter hundens hull, rörelser, koncentration och förmåga att varva ner, inte bara efter hur långt den har gått.

Rasen kan uppskatta nosework, rallylydnad och agility när uppgifterna och miljön anpassas till hundens storlek och erfarenhet. Även följsamhet, inkallning, trick och sök efter mat eller föremål ger meningsfull aktivering. Låt hundens engagemang styra passens längd i stället för ett fast fem- eller tiominutersschema.

Belöningsbaserad träning hjälper hunden att förstå vad som lönar sig utan att göra den mer osäker. Prioritera tidigt:

- lugn hantering av tassar, mun och päls
- kontakt och inkallning även när något rör sig eller låter
- att kunna gå undan och vila
- en inlärd paus efter att hunden har uppmärksammat ett ljud
- trygghet på olika underlag och i vardagens transporter

Den lilla kroppen kräver säkerhet, inte passivitet. Lyft hunden när situationen faktiskt innebär risk, men ge den också möjlighet att gå, nosa och lösa enkla uppgifter själv. Förebygg fall från möbler eller famnar och avbryt hård lek med betydligt större hundar innan storleksskillnaden blir ett problem.

## Hälsa

Inför ett svenskt valpköp är föräldrarnas registrerade patellastatus, uppgifter om tänder och bett samt information om pälsproblem i vuxna släktingar särskilt användbara. Identifierade hundar, registrerade resultat och öppna svar säger mer än en lång lista över möjliga sjukdomar.

Patellaluxation förekommer hos Pomeranian och andra små hundraser. I Sverige är patellaundersökning inte ett obligatoriskt hälsoprogram för rasen, men Pomeranianklubben rekommenderar att avelsdjur undersöks. Klubbens rekommendation är att hundar med grad 2 eller 3 inte används i avel och att grad 1 endast kombineras med grad 0. Det är en avelsrekommendation, inte en garanti för valpens framtida hälsa.

Be om föräldrarnas registrerade namn eller registreringsnummer och kontrollera resultaten i SKK Hunddata eller Avelsdata. Kontrollera hundens identitet, undersökningsdatum och status för båda föräldrarna. Formuleringen “föräldrarna är testade” räcker inte om identitet och resultat inte går att följa.

Håravfall beskrivs ibland som “black skin disease”, BSD eller alopeci X. Rasens aktuella avelsstrategi betonar att BSD varken är en sjukdom i sig eller ett vetenskapligt diagnosnamn, utan ett vardagligt samlingsnamn för flera tillstånd som kan ge pälsförlust. Oförklarligt håravfall behöver därför bedömas veterinärt. Fråga hur pälsen har utvecklats hos föräldrar och äldre släktingar, men kräv inte säkra ärftlighetslöften när orsaksbilden är oklar.

Tänder, käkar och bett är också viktiga inom rasen. Vänj valpen vid att munnen undersöks och börja med tandborstning tidigt; helst bör tänderna borstas dagligen. Sök hjälp om hunden får ont, har svårt att äta eller om bettet verkar skada mjukdelar i munnen.

## Historia och ursprung

Pomeranian har sitt ursprung i Tyskland och hör till familjen tysk spets. Namnet Zwergspitz betyder dvärgspets, medan Pomeranian är det internationellt välkända namnet på samma officiella storleksvariant.

Rasens moderna typ utvecklades vidare i England. Där bildades Pomeranian Club 1891 och en tidig rasstandard togs fram. Den dokumenterade historien är därför bäst sammanfattad som tysk spetsbakgrund med viktig engelsk vidareutveckling, inte som en säker obruten berättelse om en särskild förhistorisk hundtyp.

Den tidigare larmande funktionen hjälper till att förklara dagens vaksamhet och skallbenägenhet. I dag hålls Pomeranian främst som sällskapshund, men den har kvar spetsens uppmärksamhet och uppskattar ofta uppgifter där den får samarbeta och använda nosen.

## Att leva med rasen

Pomeranian kan fungera med barn, andra djur och i lägenhet, men bara när de vuxna anpassar miljön till en mycket liten, alert hund. Varken rasnamnet eller tidig socialisering gör samspelet automatiskt säkert.

Små barn och hund ska alltid ha en vuxen nära. Barnet bör sitta ner vid kel, låta hunden gå undan och aldrig bära den utan hjälp. Hunden behöver en fredad viloplats. Pomeranian är inte en leksak, och ett fall ur famnen eller från en hög möbel kan få stora följder även om rasen i grunden är livlig och tålig.

Med andra hundar är kontrollerade möten viktigare än många möten. Välj lugna individer, träna lugn kontakt på avstånd och avbryt ojämn fysisk lek. Introduktion till katt bör ske stegvis, gärna först genom doft och barriär. Katten ska ha en egen flyktväg, och jakt får inte bli ett inövat beteende. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän samspelet är stabilt.

Lägenhetsboende fungerar när hunden får aktivitet utomhus och kan koppla av inomhus. Den avgörande frågan är ofta ljud, inte bostadens storlek. I ett lyhört hus behöver ägaren förebygga vakt vid fönster och dörr, träna lugna rutiner och ta grannars situation på allvar.

Pomeranian beskrivs ofta som starkt knuten till sin människa och bör tränas gradvis på att vara ensam. En valp kan inte lämnas ensam från början. Starta med mycket korta stunder i en trygg miljö och öka bara när hunden förblir lugn. Om den börjar skälla ihållande, vandra, klösa eller inte kan komma till ro har träningen blivit för svår och behöver förenklas.

Inför valpköp, kontrollera mer än färg och utlovad vuxenvikt:

- träffa tiken och gärna andra vuxna släktingar
- fråga hur de fungerar med ljud, främmande människor, hantering och vila
- verifiera båda föräldrarnas patellaresultat och identitet
- fråga om tänder, bett och bestående pälsförlust i släkten
- be uppfödaren förklara kombinationens mål och hur tidigare avkommor har utvecklats
- avstå från säljargument som gör “teacup” eller “mini” till en hälsogaranti

En bra match är en Pomeranian vars förväntade temperament och skötselbehov passar din vardag, och en uppfödare som visar dokumentation, känner sina vuxna hundar och kan tala lika öppet om variation och risker som om rasens charm.

Pomeranian

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Deutscher Spitz Club (Germany)

Liten, rävliknande spets med fluffig dubbelpäls i många färger. Med en vikt på 2–3,5 kg är Pomeranians livliga, alerta och väldigt människoorienterade sällskapshundar som också är bra vakthundar. De behöver regelbunden pälsvård, mjuk och positiv träning, dagliga promenader, hjärngympa, tandvård och skydd för sina små leder.

Ana är en uppfödare av rasen Pomeranian med bas i Veinge i Sverige.

Rexingtons

Kennel TaggDo's

Perro sin pelo del perú

Perro sin pelo del perú är en uråldrig peruansk ras, en hårlös eller pälsad vinthund i tre storlekar, elegant och atletisk med låga till måttliga skötselbehov men känslig hud som kräver omsorg. Den är känslig och djupt tillgiven, reserverad mot främlingar, en lugn men vaksam vakthund som behöver varsam träning och trygg, stadig samvaro.

Nakku Rakkans är en uppfödare av rasen Perro sin pelo del perú med bas i Färnäs i Sverige. Uppfödningen är inriktad på storlekarna grande och medio. Den första kullen föddes enligt uppgift 2009.

Nakku Rakkans

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Little Joyment's är en uppfödare av rasen Dvärgschnauzer med bas i Ljungskile i Sverige. Uppfödningen har förekommit med dvärgschnauzer i färgerna svart och svart/silver.

Little Joyment’s

No'Lobos kennel

## Snabbfakta

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och social sällskapshund från Frankrike. Den ska vara livlig och aktiv, men den korta skallen och det korta nospartiet medför risk för andningsproblem och sämre temperaturreglering. Den som överväger rasen behöver därför bedöma funktion och dokumenterad hälsa lika noggrant som temperament och utseende.

- **Rasgrupp och användning:** FCI grupp 9, sällskapshund
- **Mankhöjd:** hanar 27–35 cm, tikar 24–32 cm
- **Vikt:** hanar 9–14 kg, tikar 8–13 kg
- **Päls:** kort, slät och utan underull
- **Färger i rasstandarden:** fawn, tigrerad och skäck, med de teckningar som standarden beskriver
- **Idealtemperament:** social, livlig, lekfull och tillgiven
- **Viktig svensk hälsokontroll:** RFG-Scheme är obligatoriskt före avel inom SKK sedan den 1 januari 2025

Rasen är inget självklart val för den som söker en hund med låga vårdbehov. En fransk bulldogg ska kunna röra sig ledigt och andas fritt även under rörelse. Hörbar eller ansträngd andning är inte en charmig eller normal rasdetalj.

## Utseende och päls

Fransk bulldogg ska vara kompakt och muskulös utan att bli tung, orörlig eller överdriven. Kroppen är något längre än mankhöjden, huvudet är brett och de upprättstående så kallade fladdermusöronen är ett tydligt kännetecken. Helheten ska fungera i rörelse: öppna näsborrar, tillräcklig noslängd, fria steg och en kropp som inte hindrar hunden från att vara aktiv är viktigare än ett extremt utseende.

Rasstandarden anger olika mått för könen. Hanar ska vara 27–35 cm höga och väga 9–14 kg, medan tikar ska vara 24–32 cm och väga 8–13 kg. Siffrorna är inte en målvikt för varje individ. Lämpligt hull bedöms utifrån hundens byggnad, muskelmassa och fettlager; övervikt belastar andning, leder och rygg.

Pälsen är kort, slät, mjuk och glänsande och saknar underull. Fällningen hanteras normalt med enkel borstning efter behov. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron, tänder och hud. Ansiktsveck ska hållas rena och torra, men skötseln bör styras av hur huden faktiskt ser ut. Rodnad, lukt, vätska, klåda eller ömhet är skäl att söka rådgivning, inte att bara rengöra oftare.

Rasstandardens färger är fawn, tigrerad och skäck. Blått och merle ingår inte bland de godkända färgerna. En valp som marknadsförs med ”sällsynt färg” bör bedömas efter samma viktiga underlag som alla andra: registrering, andningsfunktion, föräldradjur och uppfödarens avelsarbete.

## Temperament och personlighet

Fransk bulldogg ska enligt rasstandarden vara social, livlig, lekfull och tillgiven. Många individer söker gärna kontakt och uppskattar att delta i familjens vardag. Rasen kan lära sig snabbt, men självständighet och envishet gör att tydliga rutiner och bra belöningar ofta fungerar bättre än upprepningar och hårda korrigeringar.

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte varje hund. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, smärta, miljö och träning påverkar hur en individ beter sig. En hund som har svårt att andas eller är obekväm i hud, rygg eller leder kan också få sämre tålamod och återhämtning. Bedöm därför temperament tillsammans med fysisk funktion.

BPH visar hur en viss hund reagerade under en standardiserad beteendebeskrivning. Det är inget godkänd-eller-underkänd-test och ingen garanti för valpens framtida personlighet. Den äldre svenska BPH-analysen omfattade bara en liten andel av de svenskfödda hundarna. För en valpköpare är det därför mer värdefullt att möta tiken och fråga hur föräldrar och nära släktingar hanterar främmande människor, hundmöten, oväntade ljud, kroppshantering, aktivitet och vila.

Rasen kan fungera för en påläst förstagångsägare som är beredd på belöningsbaserad träning, daglig aktivitet och möjliga veterinärbehov. Den passar sämre när valet främst bygger på liten storlek, ett visst utseende eller antagandet att en kortnosig hund automatiskt behöver mycket lite motion.

## Träning och motion

En fransk bulldogg behöver dagliga promenader, nosarbete, lek och vardagsträning, men det finns ingen motionsmängd i minuter som passar alla. Ålder, kondition, väder och framför allt hundens andning och återhämtning avgör vad som är lämpligt. Avkylning genom flåsning är mindre effektiv hos kortnosiga hundar, så samma aktivitet kan vara lätt en sval dag och olämplig i värme.

Planera hellre flera hanterbara aktiviteter än ett långt pass som måste fullföljas. Låt hunden nosa, gå i lugnt varierad terräng och använda huvudet genom sök och enkla problemlösningar. Bygg kondition gradvis och följ hunden under hela aktiviteten. Tempot ska sänkas eller passet avbrytas om andningen blir tydligt bullrig eller mödosam, näsborrarna dras ihop, hunden använder magen kraftigt för att andas, släpar efter eller inte återhämtar sig normalt. Uttalad andnöd, blåaktiga slemhinnor, vinglighet, kollaps eller medvetslöshet kräver omedelbar veterinärkontakt.

Under varma dagar behöver promenader flyttas till svalare tider, tempot minskas och hunden ha tillgång till skugga, vatten och en sval viloplats. Lämna aldrig hunden i en varm bil eller annat instängt utrymme. En hund som återkommande får problem vid måttlig aktivitet eller värme behöver veterinärbedömning; lösningen är inte bara att undvika all motion.

Prioritera kontakt, lugn koppelgång, inkallning, att avbryta lek, att koppla av och att acceptera kontroll av mun, öron, hudveck, tassar och klor. Träna ensamhet i mycket små steg när hunden redan är trygg hemma. Belöningsbaserade metoder gör uppgiften tydlig och underlättar nödvändig hantering.

## Hälsa

Det viktigaste hälsoproblemet att förstå hos fransk bulldogg är BOAS, brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom. Det uppstår när utrymmet i det förkortade nospartiet och svalget inte räcker till för mjukdelarna. Följden kan bli bullrig eller ansträngd andning, låg uthållighet, sömnstörningar och svårigheter att reglera kroppstemperaturen.

RFG-Scheme är en veterinärundersökning som bedömer andningsfunktionen före och efter tre minuters rask rörelse och graderar resultatet från 0 till 3. Inom SKK gäller sedan den 1 januari 2025 ett hälsoprogram på nivå 2 för fransk bulldogg: hundar som används i avel ska ha ett resultat före parning. Ett officiellt resultat kan registreras från 24 månaders ålder och får inte vara äldre än två år vid parningen. Grad 0 rekommenderas; hundar med grad 2 eller 3 ska inte användas i avel enligt SKK:s regler. En hund som har opererats i luftvägarna kan inte testas inom programmet.

Ett RFG-resultat beskriver hundens status vid undersökningen och minskar inte behovet av egna observationer. Det är ingen livslång garanti och säger inte heller allt om andra hälsorisker. Inför valpköp bör du be om föräldrarnas registrerade namn, undersökningsdatum och faktiska RFG-grad. Se helst föräldradjuren både i vila och efter normal rörelse: andningen ska vara fri, återhämtningen rimlig och näsborrarna öppna. Acceptera inte ”testad” eller ”veterinärbesiktigad” som ersättning för det registrerade resultatet.

Andra belagda riskområden är allergi och hudbesvär, problem i rygg, skelett och leder inklusive patellaluxation samt skador på de framträdande ögonen. Det betyder inte att varje hund drabbas. Fråga om återkommande hudproblem, hälta, ryggsmärta och ögonskador hos föräldrar och nära släktingar. Rasklubben rekommenderar också valpköpare att fråga om patella, hjärta och de vuxna hundarnas andning; detta ska skiljas från det formella RFG-kravet.

Kontakta veterinär vid återkommande andningsljud, tydlig motions- eller värmeintolerans, sömnproblem på grund av andningen, hud som luktar eller gör ont, återkommande hälta, ryggsmärta eller ett rött, rinnande eller smärtande öga. Tidig bedömning är bättre än att vänta på att ett problem ska bli ”typiskt för rasen”.

## Historia och ursprung

Fransk bulldogg formades som ras i Paris under slutet av 1800-talet. Den första rasklubben bildades i Paris 1880, den första hunden registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898. Samma år erkände den franska kennelklubben rasen.

Rasen utvecklades som sällskapshund och fick den kompakta kroppen, det breda huvudet och de upprättstående fladdermusöron som fortfarande kännetecknar standarden. Fransk bulldogg visades i Sverige första gången 1913. Den historiska typen förklarar dagens utseende, men modern avel ska inte förstärka drag så långt att andning, ögon, rygg, svans eller rörelse påverkas negativt.

## Att leva med rasen

Fransk bulldogg kan bo i lägenhet eller hus, eftersom bostadens storlek i sig inte avgör om vardagen fungerar. Det avgörande är att hunden får daglig aktivitet, kan vila ostört och har en trygg, sval miljö. I lägenhet behöver ljud i trapphus och utanför fönster tränas bort från början, och tillgången till hiss eller många trappor kan få praktisk betydelse om hunden får ont eller har svårt att andas.

Med barn gäller samma säkerhetsregel som för alla hundar: en vuxen ansvarar för samspelet. Barn ska inte störa hunden när den äter eller vilar, klättra på den eller fortsätta när den försöker gå undan. Ordna en skyddad viloplats och lär både barn och hund lugna umgängesformer. Liten kropp och lekfullt temperament gör inte en individ automatiskt barnsäker.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individerna och deras erfarenheter. Gör introduktioner gradvis, med möjlighet att skilja djuren åt och utan att tvinga fram närkontakt. Socialisering kan förbättra förutsättningarna men garanterar inte att alla kombinationer fungerar. Var särskilt uppmärksam på stress, resursförsvar och om den andra hundens lek blir för fysisk för en individ med nedsatt andningskapacitet.

Ensamhet behöver tränas stegvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden kan vara lugn, och använd gärna en kamera för att upptäcka oro eller skällande som inte märks när du kommer hem. Rasen ska inte väljas med planen att regelbundet lämnas ensam större delen av dagen.

Före köp bör hela hushållet kunna svara ja på följande frågor:

- Kan vi välja fri andning och funktion före ett extremt utseende eller en ovanlig färg?
- Kan vi kontrollera föräldrarnas identitet, RFG-grad och undersökningsdatum i stället för att nöja oss med muntliga besked?
- Kan vi anpassa aktivitet efter värme och dagsform utan att göra hunden passiv?
- Har vi tid och ekonomi att hantera de veterinärbehov som kan följa med rasens kroppsform?

Om svaren är ja och uppfödaren kan visa öppna, kontrollerbara resultat kan fransk bulldogg vara en livlig och nära sällskapshund. Det viktigaste urvalet är inte det mest extrema huvudet eller den ovanligaste färgen, utan en hund som kan andas, röra sig, återhämta sig och leva ett aktivt vardagsliv.

Fransk bulldogg

The French Bulldog Club of England

The Kennel Club (United Kingdom)

Fransk bulldogg är en liten, muskulös sällskapshund med kort päls och fladdermusliknande öron. Den är tillgiven, människoorienterad och lekfull men ändå lugn inomhus, vilket gör den väl lämpad för lägenhetsliv. Den behöver måttlig, noggrant anpassad motion, regelbunden skötsel av hud, öron och klor samt uppmärksamhet på andning och vikt.

Agapimos kennel är en uppfödare av rasen Fransk bulldogg med bas i Töreboda i Sverige. Den första franska bulldoggen uppges ha kommit i början av 2013.

Hunduppfödare

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet