## Snabbfakta

Golden retriever är en brittisk apporterande fågelhund i FCI grupp 8, utvecklad för att söka efter och hämta fällt vilt i nära samarbete med sin förare. Bakgrunden märks fortfarande i rasens arbetslust, intresse för att bära föremål och behov av både fysisk aktivitet och uppgifter att lösa.

- **Ursprung:** Storbritannien, med dokumenterad utveckling i gränstrakten mellan England och Skottland
- **Ursprunglig funktion:** apportering av fågel på land och i vatten
- **Mankhöjd:** 56–61 cm för hanar och 51–56 cm för tikar enligt rasstandarden
- **Päls:** rak eller vågig dubbelpäls med tät, vattenavvisande underull
- **Färg:** nyanser av guld eller creme; rött och mahogny ingår inte i standarden
- **Rasideal:** vänlig, tillitsfull, intelligent, samarbetsvillig och arbetsvillig
- **Passar bäst:** ett hem som vill träna, aktivera och låta hunden vara delaktig i vardagen

Rasstandarden beskriver ett ideal, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, aktivitetsnivå och vardagsegenskaper påverkas även av avelsinriktning, föräldradjur, uppväxt, hälsa och träning.

## Utseende och päls

Golden retriever ska vara välbalanserad, proportionerlig och aktiv, med en kroppsbyggnad som klarar arbete utan att bli tung eller överdriven. Hanar är vanligen större än tikar, men funktion, fria rörelser och en sund helhet är viktigare än ett kraftigt utseende.

Pälsen består av raka eller vågiga täckhår, rikligare behäng och tät, vattenavvisande underull. Godkända färger går från creme till olika nyanser av guld. Rött och mahogny är inte standardfärger, och vitt är begränsat till några få hår på bröstet. Färg eller kroppsform berättar däremot inte säkert vilken aktivitetsnivå eller arbetslust en enskild hund kommer att få.

Dubbelpälsen fäller och behöver regelbunden genomgång, särskilt när underullen lossnar mer. Borsta igenom hela pälsen efter behov och var extra noggrann bakom öronen, i armhålorna och i behänget på ben och svans, där tovor lättare uppstår. En kam hjälper till att kontrollera att borstningen når igenom underullen. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt en fast kalender. Efter simning eller blöta promenader är det praktiskt att reda ut pälsen, låta den torka ordentligt och kontrollera hud och öron om hunden visar tecken på irritation.

Kloklippning, tandvård och kontroll av hud, öron och tassar hör till den löpande skötseln. Det viktiga är att anpassa rutinen efter individens päls, fällning, aktivitet och hur ofta den blir våt eller smutsig.

## Temperament och personlighet

Rasidealet för golden retriever är en vänlig, trygg och samarbetsvillig hund med naturlig arbets- och apporteringslust. Många söker gärna kontakt, bär föremål och uppskattar gemensamma uppgifter, men beskrivningen ska inte tolkas som att varje golden automatiskt är lugn, okomplicerad eller social med alla.

Rasen mognar ofta förhållandevis sent. En ung golden kan vara fysisk, intensiv och lätt distraherad långt efter att den nått sin fulla storlek. Vardagsfärdigheter som lugna hälsningar, följsamhet, hantering och förmåga att koppla av behöver därför tränas lika medvetet som apportering och lydnad.

Det finns uppfödare med olika mål, exempelvis jaktligt arbete, prov, utställning eller ett bredare sällskapsfokus. Etiketter som ”jaktgolden” och ”utställningsgolden” ger bara en grov ledtråd och förutsäger inte säkert en individs motor, utseende eller förmåga att varva ned. Be i stället uppfödaren beskriva föräldrarnas och nära släktingars vardagsegenskaper, arbetslust, rädslor, socialitet och återhämtning. Arbets- och mentalbeskrivningar kan ge ytterligare information, men de är delar av underlaget och inte garantier.

Rasen kan passa en engagerad förstagångsägare, särskilt med stöd från uppfödare och hundkurs. Det kräver ändå beredskap för en relativt stor, stark och ofta livlig unghund som behöver konsekventa rutiner, daglig aktivering och tid att mogna.

## Träning och motion

Golden retriever behöver daglig fysisk aktivitet, mental problemlösning och möjlighet till återhämtning, men det finns ingen fast tidsangivelse som passar alla. Ålder, hälsa, kondition, personlighet och avelsinriktning avgör hur motionen ska fördelas och hur belastande den kan vara.

En fungerande vuxenvardag kan innehålla promenader i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering, lydnad och lugn träning i olika miljöer. Variation ger mer än att försöka trötta ut hunden med samma intensiva aktivitet varje dag. Rasen är avlad för samarbete, så uppgifter med tydlig start, uppgift och avslut passar ofta bättre än oreglerad bollkastning i högt tempo.

Valpar behöver korta, positiva stunder av lek, miljöträning och rörelse med mycket vila mellan aktiviteterna. Belastningen ska anpassas efter valpens utveckling och underlag, inte räknas fram med en fast minutregel. Öka längd och svårighet gradvis och låt valpens ork och återhämtning styra nästa steg.

Belöningsbaserad träning brukar passa rasens samarbetsvilja. Prioritera tidigt:

- inkallning och kontakt även runt människor, hundar och viltvittring
- koppelgående och lugna hälsningar
- att lämna och byta föremål utan konflikt
- stadga och väntan före apportering eller lek
- en inlärd signal för vila och nedvarvning

Vattenintresse är vanligt, men alla golden retriever vill inte bada och simkunnighet ska aldrig tas för given. Introducera vatten i grunt, lugnt område med enkel väg upp, låt hunden välja tempo och ha ständig uppsikt. Strömt vatten, svag is, algblomning och svåråtkomliga kanter kräver särskild försiktighet.

## Hälsa

Höftleder, armbågsleder och ögon är centrala hälsoområden i svensk golden retrieveravel. För en valpköpare är det viktigt att skilja mellan SKK:s formella registreringskrav, rasklubbens rekommendationer och ett enskilt testresultat.

För att avkomman ska kunna registreras i SKK ska båda föräldradjuren ha officiell HD-status före parningen. Det betyder inte att ED, ögonlysning och DNA-test är motsvarande obligatoriska SKK-krav för varje kull av rasen. Golden retrieverklubbens rekommendationer och villkor för valphänvisning går längre: de omfattar bland annat HD- och ED-resultat, aktuell ögonundersökning och GR_PRA1/2-status samt vissa meriter.

Klubben rekommenderar i normalfallet HD A eller B och ED utan anmärkning. Hundar med HD C eller ED grad 1 bör enligt rekommendationerna bara användas undantagsvis, och då ska kullens beräknade HD- respektive ED-index vara minst 100. Ögonintyget ska vara högst två år gammalt vid parning, och minst en förälder ska vara fri eller hereditärt fri från både GR_PRA1 och GR_PRA2.

Be om de faktiska resultaten, inte bara beskedet att hundarna är ”testade”. Kontrollera HD- och ED-grad, index när det finns, datum och resultat för ögonundersökningen samt respektive förälders DNA-status. GR_PRA1 och GR_PRA2 avser specifika mutationer. Testerna täcker inte alla genetiska orsaker till PRA och ersätter därför inte en klinisk ögonundersökning.

HD, ED och vissa ögonsjukdomar förekommer i rasen. Rasens avelsstrategi lyfter också tumörsjukdomar som en viktig fråga för rasen som helhet. Sådana sammanställningar kan inte översättas till en säker procentsats eller prognos för den enskilda valpen. Fråga därför även om hälsa och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Bra undersökningsresultat minskar osäkerheten men kan aldrig garantera framtida hälsa.

## Historia och ursprung

Golden retriever utvecklades under senare delen av 1800-talet i gränstrakten mellan England och Skottland för att apportera fällt vilt på både land och i vatten. Förändrade jaktformer skapade behov av en hund som kunde söka, markera, vänta och arbeta uthålligt i nära samspel med föraren.

Lord Tweedmouths bevarade avelsanteckningar dokumenterar den tidiga utvecklingen. En gul retriever parades med en Tweed water spaniel, och fortsatt urval formade de egenskaper som förknippas med rasens apportering, vattenarbete och samarbetsförmåga. Golden retriever erkändes som egen ras 1913 och introducerades i Sverige omkring 1950.

Rasens moderna användning är bredare än praktisk jakt, men bakgrunden är fortfarande relevant. Sök, föremålsintresse, uthållighet och förmågan att växla mellan aktivitet och väntan är egenskaper som behöver förvaltas genom avel och träning, även hos hundar som främst lever som sällskap.

## Att leva med rasen

Golden retriever passar bäst hos människor som vill ha en social och träningsbar hund som får delta i vardagen. Ett vänligt rasideal gör inte vardagsfärdigheter medfödda: en ung golden behöver lära sig att hälsa lugnt, gå i koppel, hantera föremål och koppla av även när det händer mycket omkring den.

Rasen kan fungera väl med barn, men samspelet kräver vuxen tillsyn. Barn ska få lära sig att respektera hundens vila, mat och signaler, och hunden behöver tränas att hälsa och leka utan att välta eller tränga sig på. Samma försiktighet gäller andra djur. Många golden retriever lever med hundar eller katter, men introduktionen ska ske gradvis med kontroll, avstånd och en trygg reträttplats för katten. Individens tidigare erfarenheter och jakt- eller föremålsintresse spelar roll.

Lägenhet kan fungera om det finns en realistisk plan för rastning och träning, liksom plats för blöt päls och lugn inomhus. En trädgård är praktisk men ersätter inte promenader, miljöombyte eller gemensam aktivitet. Rasen är ofta social, och ensamhet behöver tränas gradvis från korta, trygga stunder. Hur länge en viss hund klarar att vara ensam går inte att bestämma utifrån rasnamnet.

Inför valpköp bör du kontrollera mer än färg och föräldrarnas titlar. Be uppfödaren visa officiella hälsoresultat, index, ögonundersökningens datum och DNA-status. Träffa helst tiken, fråga hur nära släktingar fungerar i hemmet och be om konkreta exempel på aktivitetsnivå, socialitet, rädslor och återhämtning. Välj en kull vars dokumenterade egenskaper och uppfödarens mål passar det liv du faktiskt kan erbjuda.

Golden retriever

The Golden Retriever Club UK

Svenska Kennelklubben (Swedish Kennel Club)

Fédération Cynologique Internationale (FCI)

Dansk Kennel Klub (Danish Kennel Club)

The Kennel Club UK

Vänlig, medelstor till stor retriever med tät, vattenavvisande gyllene päls och mjuk mun. Mycket lättlärd, människoorienterad och lekfull, som behöver daglig delaktighet, regelbunden pälsvård och 1,5–2 timmars varierad motion. Ursprungs­ligen avlad som apportör vid jakt, numera vanlig som familjehund, assistanshund och terapihund.

Jakob Peter Christiansen er opdrætter af racen Golden retriever med base i Hillerød i Danmark.

Jakob Peter Christiansen

## Snabbfakta

- Shih tzu är en liten, renrasig sällskapshund med ursprung i Tibet och utveckling i Kina; Storbritannien ansvarar för rasstandarden.
- Rasstandarden anger högst 27 centimeters mankhöjd och 4,5–8 kilos vikt. FCI erkänner en shih tzu, inte separata ”mini”, ”imperial” eller ”teacup”-varianter.
- Typiska drag är ett vänligt men självständigt sätt, ett alert uttryck och en stadig kropp som är något längre än den är hög.
- Den långa pälsen kräver mycket skötsel. En kortare vardagsfrisyr minskar arbetet men tar inte bort behovet av borstning, bad och kontroll av ögon, öron, tassar och hud.
- Fri, tyst andning, ögon som inte är utstående och en fungerande mun är viktigare än ett extremt kort nosparti eller en överdriven päls.
- Shih tzu kan trivas i lägenhet, men behöver fortfarande daglig rörelse, mental aktivering och social kontakt.

## Utseende och päls

Shih tzu är liten men stadigt byggd, inte en späd miniatyrhund. Kroppslängden från manken till svansroten ska överstiga mankhöjden. Bröstkorgen är bred och djup, och den högt ansatta svansen bärs i en båge över ryggen. Huvudet är brett och runt. Nospartiet är kort och brett, men näsborrarna ska vara väl öppna och ögonen stora utan att vara utstående.

Rasstandarden anger en högsta mankhöjd på 27 centimeter och en vikt på 4,5–8 kilo. Typ och funktion ska väga tyngre än jakten på en så liten hund som möjligt. Benämningar som ”imperial” och ”teacup” är därför inga erkända storleksvarianter av rasen.

Pälsen består av långt, tätt täckhår och måttlig underull som inte ska vara ullig. Den får vara rak eller svagt vågig, och alla färger är tillåtna. Håret på huvudet ger det karakteristiska krysantemumliknande uttrycket, men får inte skymma hundens syn. Pälsen ska heller aldrig vara så lång eller tung att den begränsar rörelserna.

En shih tzu i full lång päls behöver en genomtänkt rutin. SKK beskriver regelbundna bad, noggrann torkning och genomkamning för att förebygga tovor. Håret vid ansiktet behöver hållas borta från ögonen, och pälsen bör gås igenom ända in till huden så att små tovor inte hinner bli stora och smärtsamma.

En kortklippt shih tzu är enklare att sköta, men inte underhållsfri. Pälsen fortsätter att växa och behöver borstas, tvättas och klippas med ett intervall som passar individens päls och vardag. Rasen bör inte beskrivas som allergivänlig: hur en människa reagerar på en hund kan inte avgöras av pälsens utseende eller mängden synligt hår i hemmet.

## Temperament och personlighet

Shih tzu ska vara vänlig, livlig, alert och självständig. Det är en sällskapshund som gärna deltar i familjens vardag, men självständigheten kan märkas när hunden inte ser någon mening med en uppgift. Det gör rasen personlig och underhållande, men inte automatiskt följsam i alla situationer.

Temperamentet varierar mellan individer och påverkas av avel, tidiga erfarenheter och vardagsträning. Rasens vänlighet är därför ingen garanti för att varje shih tzu älskar alla barn, hundar eller katter. Med barn fungerar samspelet bäst när de kan hantera hunden lugnt, låta den vila ostört och inte bära den utan hjälp. Små barn och hund bör alltid ha en vuxen nära.

Möten med andra hundar och katter bör byggas stegvis. En lugn introduktion och möjlighet att gå undan är viktigare än föreställningen att rasen alltid kommer överens med alla. Vissa individer är öppna direkt, andra behöver mer tid.

Shih tzu kan uppmärksamma ljud och besökare med skall, men hur mycket hunden låter är individuellt och går att påverka med vardagsrutiner. Belöna lugn, ge hunden ett alternativ till att rusa mot dörren och undvik att oavsiktligt förstärka varje larmskall med stor uppmärksamhet.

## Träning och motion

Shih tzu behöver daglig motion och mental aktivering, även om rasen inte är byggd för långvarigt, hårt arbete. Flera promenader med tid att nosa, korta lekstunder och små träningsuppgifter ger oftast en bättre vardag än en enda enformig sträcka. Hur långt och intensivt hunden kan röra sig måste anpassas efter ålder, kondition, väder och andningsförmåga.

Korta, tydliga träningspass passar rasens kombination av intelligens och självständighet. Belöna det beteende du vill se och träna på en sak i taget: kontakt, inkallning, hantering, koppelgång och att kunna koppla av. Rumsrenhet blir lättare med täta möjligheter att gå ut, förutsägbara rutiner och direkt belöning ute; det finns inget stöd för att alla shih tzu skulle vara ovanligt lätta eller svåra att få rumsrena.

Värme och andning ska styra aktivitetsnivån. En shih tzu som andas ansträngt eller ljudligt, tappar tempo snabbt eller har svårt att återhämta sig ska inte pressas vidare. Motionera hellre under svalare delar av dagen när det är varmt och låt veterinär bedöma återkommande andningsljud eller nedsatt ork. Snarkning och rossling bör inte avfärdas som normalt bara för att rasen är kortnosig.

Ensamhet tränas gradvis från mycket korta stunder. Öka först när hunden förblir lugn, och anpassa upplägget om den visar oro eller obehag. I Sverige ska hundar få daglig fysisk och mental aktivering och bör rastas minst var sjätte timme dagtid; valpar och äldre hundar behöver vanligen komma ut oftare.

## Hälsa

De viktigaste hälsokontrollerna för shih tzu gäller andning, ögon samt mun och tänder. Rasen kan leva länge och en stor brittisk journalstudie fann ett övergripande sjukdomsmönster som låg närmare hundar i allmänhet än flera andra kortnosiga raser. Det betyder inte att riskerna med den korta skallen kan ignoreras.

Shih tzu kan drabbas av brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom, BOAS. I en brittisk studie från 2026 av 42 shih tzu bedömdes rasen ha måttlig BOAS-risk, och knappt hälften av hundarna fick grad 0. Urvalet var litet och säger inte hur en enskild hund mår, men visar att fri andning måste kontrolleras i praktiken. Öppna näsborrar, tyst andning i vila och rörelse, normal återhämtning och sunt hull är viktiga tecken. Studien fann också ett samband mellan hull och BOAS-grad hos shih tzu.

RFG Scheme är en standardiserad funktionsbedömning av andningen. SKK beslutade 2026 att införa central registrering av RFG-resultat för shih tzu, men undersökningarna kan börja först när utbildade veterinärer och tekniska rutiner finns på plats. Fråga därför uppfödaren vilka andningsbedömningar som faktiskt är genomförda och kontrollera aktuell status hos SKK.

Ögonen ska vara stora men inte utstående. SKK:s särskilda instruktioner pekar ut alltför framträdande ögon som ett riskområde, och brittiska hälsorekommendationer anger ögonundersökning inför avel. Sök veterinär snabbt om hunden plötsligt kniper med ett öga, gnuggar det, får tydlig rodnad, grumlighet eller rikligt sekret; skador på hornhinnan är smärtsamma och behöver undersökas.

Munnen är ett annat prioriterat område eftersom SKK:s instruktioner varnar för smal underkäke och bristande tandstatus. I en brittisk studie av 11 082 shih tzu var sjukdom i tandkött och tändernas stödjevävnad den vanligast registrerade diagnosen. Samma studie lyfte även problem med analsäckar, öron och ögon. Daglig tandborstning med hundtandkräm är den mest effektiva hemvården mot plack; veterinärkontroller behövs ändå när tandsten, dålig lukt, blödande tandkött eller tuggsvårigheter uppstår.

Studien rapporterade en genomsnittlig ålder vid död på 12,7 år i den undersökta brittiska populationen. Det är ett populationsmått, inte en garanti för en individ.

## Historia och ursprung

Shih tzu har sitt ursprung i Tibet men utvecklades som ras i Kina, där hundar av typen levde i de kejserliga palatsen. FCI anger Tibet (Kina) som ursprungsland och Storbritannien som landet med ansvar för rasstandarden. Rasen hör till gruppen sällskapshundar och har aldrig haft krav på arbetsprov.

Den första dokumenterade importen till Storbritannien skedde 1931. Shih tzu visades först tillsammans med lhasa apso, men skillnader i bland annat huvud och typ ledde till att shih tzu erkändes som en egen ras 1934. Den registrerades separat av den brittiska kennelklubben 1940. Till Skandinavien kom rasen under 1930-talet.

Den verifierade historien är alltså tydlig nog utan romantiska tillägg: tibetanska rötter, utveckling i Kina och senare standardisering i Storbritannien. Dagens vänliga men självständiga sällskapshund speglar den roll som rasen länge har haft nära människor.

## Att leva med rasen

Shih tzu passar bäst för den som vill ha en liten, social sällskapshund och accepterar att päls, ögon, tänder och andning kräver löpande uppmärksamhet. Rasen kan passa både i lägenhet och hus; avgörande är inte bostadens storlek utan om hunden får rörelse, nosarbete, vila, sällskap och regelbundna möjligheter att gå ut.

Vardagen blir enklast när pälsvård, tandborstning och hantering lärs in tidigt i små steg. En hund som klipps kort behöver fortfarande bli bekväm med borste, kam, bad, fön, tasskontroll och beröring kring ansiktet. Planera även för återkommande klippning hemma eller hos hundfrisör.

Innan du väljer valp bör du träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar i normal rörelse, inte bara när de sitter stilla. Lyssna på andningen före och efter en kort promenad, titta efter öppna näsborrar och ögon som inte är utstående, och fråga hur uppfödaren följer ögon, mun/tänder och andningsfunktion. Be att få se de undersökningsresultat som finns och kontrollera dem mot aktuell information från SKK.

Rasen passar sämre om hunden regelbundet ska vara ensam långa dagar, om daglig pälsvård känns orealistisk eller om man söker en hund för hård motion i varmt väder. För ett hem som uppskattar en nära men inte alltid foglig följeslagare kan shih tzu däremot vara ett mycket trevligt val, förutsatt att sund funktion får gå före extremt utseende.

Shih tzu

The Kennel Club (UK)

Société Centrale Canine (French Kennel Club)

Liten, robust sällskapshund från tibetanska och kinesiska palats, 4,5–8 kg, med lång, flödande päls och ett krysantemumliknande ansikte. Kärleksfull, glad och trygg i sig själv och passar i många olika hem. Behöver måttlig motion, krävande pälsvård och tålmodig, belöningsbaserad träning.

Helle-Sofia's er opdrætter af racen Shih Tzu med base i Greve i Danmark.

Helle-Sofia's

## Snabbfakta

Bichon havanais är en liten FCI-erkänd sällskapshund i grupp 9. FCI anger Kuba som ursprungsland och beskriver hur hundtypen kom dit från västra Medelhavsområdet. Rasstandarden anger 23–27 centimeters mankhöjd med två centimeters tolerans åt båda håll, men inget officiellt viktintervall. Bedöm därför vuxenstorlek utifrån höjd, kroppsbyggnad, hull och föräldrar snarare än ett utlovat antal kilo.

Standardens ideal är en uppmärksam, tillgiven, gladlynt, vänlig och lekfull hund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för hur varje individ fungerar med barn, främmande människor eller andra djur. Svensk BPH-data visar tvärtom en tydlig beteendevariation inom rasen.

Den långa pälsen är rasens största vardagsåtagande. Den behöver genomkammas ända ner till huden och kan kräva tät skötsel, särskilt under bytet från valp- till vuxenpäls. Lite eller ingen underull gör inte bichon havanais allergifri; allergener från hunden finns bland annat i hud och saliv och varierar mellan individer.

## Utseende och päls

Bichon havanais ska vara liten, lågbent och robust utan att bli tung eller orörlig. Kroppslängden ska förhålla sig till mankhöjden ungefär som 4:3. Frambenen ska vara raka och parallella, och rörelserna lätta, spänstiga och riktade framåt. När du bedömer en hund bör du kunna se en fri gång utan tydlig hälta, sned belastning eller framben som böjer sig kraftigt utåt. Den rikliga pälsen får inte dölja att kroppen behöver fungera.

Rasstandarden anger 23–27 centimeters mankhöjd. Den angivna toleransen utökar det tillåtna intervallet till 21–29 centimeter. Standarden anger ingen idealvikt. Två hundar med samma höjd kan därför väga olika beroende på benstomme, muskelmassa och hull. En hund nära yttergränsen är inte automatiskt bättre eller sämre, men RAS beskriver en utveckling mot större och tyngre hundar och betonar att dvärghundskaraktären ska bevaras.

En vuxen hunds täckhår ska enligt standarden vara mycket långt, omkring 12–18 centimeter, mjukt och rakt eller vågigt; det kan även bilda lockiga slingor. Underullen är svagt utvecklad och saknas ofta. Vitt, fawn, svart, havannabrunt, tobaksbrunt och rödbrunt förekommer, liksom fläckar och tanteckning i tillåtna färger. Låt inte färg väga tyngre än hälsa, mentalitet och funktion vid valet av valp.

Standarden vill se pälsen i naturligt skick och tillåter inte att utställningspälsen klipps jämn, med begränsade undantag vid tassar, panna och nos. Det är en regel om rastypiskt utseende, inte ett skäl att låta smärtsamma tovor sitta kvar. För en kam genom pälsen i små sektioner och kontrollera särskilt bakom öronen, i armhålorna, på benen och där sele eller halsband ligger. Hur ofta det behövs avgörs av pälsens längd, struktur, fukt och hur lätt den tovar; under pälsbytet kan en daglig genomgång vara nödvändig.

Vänj valpen stegvis vid kam, tasshantering, kloklippning och tandborstning och pausa om den blir rädd eller stressad. Bada när pälsen behöver rengöras och torka den noggrant. Borsta tänderna dagligen med hundtandkräm, eftersom små hundar oftare får problem med tandsten och tandlossning.

## Temperament och personlighet

Bichon havanais ska enligt standarden vara uppmärksam, vänlig och lekfull, men individernas sätt att möta världen varierar. Standardtexten beskriver ett önskat temperament. Den ska inte användas som bevis för att en valp automatiskt blir barnvänlig, tyst, orädd eller enkel för en förstagångsägare.

SKK:s BPH-analys från 2026 omfattar 233 beskrivna bichon havanais. Bland de deltagande hundarna fanns stor variation i hur intensivt de hälsade på främmande människor, hur mycket de lekte, hur nyfikna de var och hur de reagerade på ostadiga underlag. Många visade låg social rädsla och inget hot mot främmande, men underlaget omfattade bara cirka 1,5 procent av svenskfödda hundar från de analyserade födelseåren. Resultatet beskriver alltså de deltagande hundarna, inte varje bichon havanais.

BPH är en beskrivning, inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Be att få se föräldrarnas hela resultat och titta på de enskilda reaktionerna. Möt valpens mamma i hemmiljö och observera om hon kan hälsa, avstå från kontakt och återhämta sig efter något oväntat utan långvarig rädsla eller stress.

Med barn behövs vuxentillsyn och en fredad viloplats. Den lilla kroppen kan skadas av hårdhänt lek även om hunden själv söker kontakt. Möten med hundar och katter ska ske stegvis, med avstånd, flyktvägar och möjlighet att skilja djuren åt. Tidigare erfarenheter och den enskilda hundens sociala färdigheter väger tyngre än rasnamnet.

## Träning och motion

Bichon havanais behöver daglig rörelse, mental aktivitet och träning i att kunna varva ner. Det finns inget välgrundat minuttal som passar alla. Anpassa promenader, lek och annan belastning efter ålder, kondition, hälsa, väder och hur hunden återhämtar sig.

Rasen är framtagen för sällskap och brukar uppskatta samarbete. Nosarbete, trick, vardagslydnad, rallylydnad och anpassad agility kan ge bra variation, men tävling är inget krav. Prioritera inkallning, följsamhet i koppel, att vänta, lämna föremål, kunna bli undersökt och koppla av trots att något händer runtomkring. Använd belöningsbaserad träning med tydliga kriterier och undvik fysiskt eller psykiskt tvång.

Uppmärksamheten kan visa sig som skall när någon går i trapphuset eller när hunden förväntar sig aktivitet. Förebygg genom att minska onödig vakt vid fönster och dörr, belöna lugn och ge hunden en tydlig alternativ uppgift. Träna också pälsvård och korta stunder av ensamhet som egna färdigheter från början. Rumsrenhet byggs med täta möjligheter att gå ut, uppsikt och belöning, inte med straff eller antagandet att rasen är svårtränad.

## Hälsa

Det svenska RAS-dokumentet beskriver bichon havanais som en förhållandevis frisk ras, men ett tryggt valpköp kräver att rekommendationer och faktiska resultat kontrolleras. I de nuvarande SKK-registreringsreglerna finns inget rasbundet nivå 2- eller 3-krav på patella, ögon eller hjärta för bichon havanais. Det betyder inte att kontrollerna saknar betydelse. Rasklubbens rekommendationer är mer omfattande och måste skiljas från formella villkor för att registrera en kull.

Rasklubben rekommenderar att avelsdjur patellaundersöks efter ett års ålder och har resultat utan anmärkning. Den rekommenderar också ögonlysning ungefär årligen från ett års ålder till minst sex år, med ett resultat som inte är äldre än ett år vid parning, samt hjärtundersökning utan anmärkning före parning. Rekommendationerna är ett villkor för rasklubbens valphänvisning, men är inte samma sak som ett SKK-registreringskrav.

Be om hundarnas registreringsnummer och kontrollera resultat, datum och faktisk status i SKK Avelsdata. Ordet ”hälsotestad” räcker inte. Patellastatus registreras från tolv månaders ålder och graderas från 0, normal, till 3, permanent luxerad knäskål. Även ett bra individuellt resultat bör läsas tillsammans med uppgifter om föräldrar, syskon och tidigare avkommor, eftersom familjebilden ger mer information än en enda undersökning.

Raka framben och fri rörelse är viktiga för hälsan, inte bara för utställningsresultat. RAS lyfter krokiga framben, enstaka fall av förkortat armbågsben, så kallad short ulna, samt ryggsmärta och diskbråck. En studie av 355 norska havanaiser fann ett samband mellan en FGF4-variant på kromosom 18 och benlängd/frambensform. Studien visar ett samband i den undersökta populationen, men inte att varje hund med varianten får kliniska besvär eller att ett visst DNA-test är ett svenskt krav.

Se därför hunden gå och vända, kontrollera att frambenen belastas jämnt och fråga om hälta, smärta, ryggproblem och operationer i nära släkt. Fråga även om återkommande ögonproblem, blåsljud och långvarig klåda eller andra hudbesvär, eftersom RAS tar upp dessa områden. En veterinär ska bedöma symtom; en uppfödare bör kunna visa vad som faktiskt har undersökts och varför.

## Historia och ursprung

Bichon havanais har en dokumenterad koppling till både västra Medelhavsområdet och Kuba. FCI-standarden beskriver hur små sällskapshundar utvecklades längs Spaniens och Italiens kuster och tidigt fördes till Kuba av italienska sjökaptener. Kuba anges som ursprungsland, medan FCI har ansvaret för standarden.

De äldre kubanska blodslinjerna försvann på ön, men efterkommande hundar överlevde i USA och användes för att bygga upp den moderna populationen. Det svenska RAS-dokumentet beskriver en mycket liten grundarpopulation, vilket förklarar varför genetisk variation och återhållsam användning av enskilda avelsdjur fortfarande är viktiga frågor. Det är bättre dokumenterat än berättelser om att rasen skulle vara Kubas officiella nationalhund eller ha ett exakt känt grundarår.

De första hundarna av rasen importerades och registrerades i Sverige 1988, och de första svenska kullarna registrerades 1989. Sedan dess har bichon havanais vuxit kraftigt som sällskapshund.

## Att leva med rasen

Bichon havanais kan fungera i många typer av hem om ägaren har tid för pälsvård, daglig aktivitet och träning. Lägenhet är inte automatiskt ett problem, men ljud i trapphus, avstånd till rastplats och möjligheten att träna lugn behöver fungera. En trädgård ersätter inte promenader, miljöträning eller samvaro.

Ensamhet måste läras in gradvis. Börja med mycket korta stunder när hunden är trygg och öka först när den kan vila utan att skälla, vandra runt eller visa annan stress. En valp kan inte lämnas på samma villkor som en vuxen hund. Planera lösningen för arbetsdagar innan köpet.

Pälsvården bör provas i praktiken före beslutet. Be uppfödaren visa hur en kam förs hela vägen till huden, hur lång tid en full genomgång tar och hur pälsen förändras under unghundsperioden. Om familjen inte kan hålla pälsen fri från tovor behöver den en annan skötselplan i samråd med en kunnig hundfrisör; rastypiskt utseende får aldrig gå före hundens välfärd.

Inför köp bör du träffa valpen med mamman där hundarna bor och kontrollera registreringsnummer, stamtavla och identitet. Jämför föräldrarnas patella-, ögon- och hjärtresultat med rasklubbens aktuella rekommendationer och fråga om mentalitet, framben, rygg och hud i nära släkt. En svenskfödd valp ska vara minst åtta veckor vid leverans och ha ett veterinärbesiktningsintyg som då är högst sju dagar gammalt.

Det bästa valet är inte automatiskt den minsta, fluffigaste eller mest framåt valpen. Välj en hund från föräldrar som rör sig obehindrat, har dokumenterade undersökningar, återhämtar sig väl och kan hanteras lugnt. Det säger mer om den framtida vardagen än färg, en marknadsförd vikt eller etiketter som ”allergivänlig” och ”perfekt familjehund”.

Bichon havanais

Norwegian Kennel Club

Bichon havanais är Kubas nationella sällskapshund i miniatyrformat – en robust och livlig följeslagare med lång, silkig päls som fäller mycket lite. Den är tillgiven, människoorienterad och passar både familjer, lägenheter och villor. Den behöver regelbunden pälsvård, dagliga promenader, lek och mental stimulans, och trivs inte med att lämnas ensam under längre perioder.

Herdsmaid's är en uppfödare av rasen Bichon havanais med bas i Dösjebro i Sverige.

Herdsmaid's

Brittiskt korthår

Governing Council of the Cat Fancy (GCCF)

Fédération Internationale Féline (FIFe)

The British Shorthair Cat Club

European Shorthair and British Shorthair Club (Germany)

The International Cat Association (TICA)

Brittiskt korthår är en robust, medelstor katt med runt ansikte, tät plyschliknande päls och många olika färgvarianter, mest känd i blått med kopparfärgade ögon. Den är lugn, stillsamt tillgiven och passar bra som innekatt eller för lägenhetsliv, mognar långsamt och behöver måttlig aktivering, pälsvård och kontroll av vikten.

SE SnowflakeVelvet's är en uppfödare av rasen Brittiskt korthår med bas i Löddeköpinge i Sverige.

SE*SnowflakeVelvet's

Strävhårig foxterrier

Svenska Terrierklubben (Sweden)

American Kennel Club

Association Française du Fox-Terrier Club (France)

Strävhårig foxterrier är en liten, kraftig och energisk jakterrier med djärvt, livligt temperament och stark jaktinstinkt. Den har en sträv, låg-fällande päls som behöver regelbunden trimning, är intelligent men självständig och kräver konsekvent träning, daglig motion, mental stimulans och noggrann pälsvård.

Foxtan's är en uppfödare av rasen Strävhårig foxterrier med bas i Staffanstorp i Sverige. Uppfödningen har en dokumenterad historik sedan åtminstone 1996.

Foxtan's

## Snabbfakta

Dvärgschnauzern är en liten men robust tysk hundras med tydlig vaktlust, stor arbetsvilja och en päls som kräver trimning. Den är minst av schnauzerraserna, men är inte bara en mindre version av schnauzern. Dvärgschnauzern är en egen ras som utvecklades för gårdsarbete i ett litet, smidigt format.

- **Mankhöjd:** 30–35 cm för både hanar och tikar
- **Vikt:** 4–8 kg enligt rasstandarden
- **Ursprungsland:** Tyskland
- **Ursprunglig uppgift:** råttfångare och gårdshund
- **Päls:** strävt täckhår med tät underull
- **Färger:** svart, peppar och salt, svart och silver samt vit
- **Typiska drag:** vaksam, uthållig, nyfiken och ofta snabb att larma

Dvärgschnauzern passar bäst hos den som vill träna och aktivera sin hund varje dag och som accepterar återkommande pälsvård. Den behändiga storleken gör hunden lätt att ta med, men vardagen kräver ändå tydliga rutiner.

## Utseende och päls

Dvärgschnauzern ska vara kompakt, kraftig och ungefär lika lång som den är hög. Skägget, de buskiga ögonbrynen och det sträva hårlaget ger det välkända schnauzerutseendet. Rasstandarden anger samma höjd- och viktspann för båda könen, men en enskild vuxen hund kan ligga olika inom spannet beroende på kroppsbyggnad och hull.

Pälsen består av tät underull och hårt, åtliggande täckhår. De fyra godkända färgerna är helt svart, peppar och salt, svart och silver samt helt vit. Färgen säger inte hur hunden blir i temperament eller hur väl den passar ett visst hem.

Den sträva pälsen behöver trimmas, vilket innebär att mogna, döda täckhår plockas bort. SKK anger trimning minst fyra gånger om året och genomgång av underullen ungefär varje vecka. Hur ofta just din hund behöver trimmas beror på pälskvalitet, tillväxt och hur kort päls du vill hålla. Skägg, benhår och mjukare partier behöver kammas så att smuts och tovor inte blir kvar.

Klippning kan passa en hund som blivit öm eller har svårt att stå under en trimning, men metoden förändrar pälsens struktur. När täckhåren klipps av i stället för att plockas bort blir pälsen ofta mjukare och mer ullig. Fråga därför uppfödaren eller en erfaren trimmare hur hundens päls har skötts innan du väljer metod.

En korrekt skött sträv päls fäller normalt mycket lite, men det gör inte dvärgschnauzern allergifri. Lite fällning säger inte hur en allergisk person kommer att reagera, och ingen hundras kan lovas fungera för alla. Om allergi finns i familjen bör ni prata med vården, träffa hundar under kontrollerade former och ha en plan innan hundköpet.

## Temperament och personlighet

Dvärgschnauzern är vanligen uppmärksam, nyfiken och uthållig. Den märker snabbt ljud, rörelser och människor i omgivningen och kan därför vara en effektiv liten larmhund. Samma vaksamhet kan bli återkommande skall vid dörren, i trapphuset eller utanför fönstret om hunden inte får hjälp att varva ned.

Rasdrag beskriver en tendens, inte varje individ. De svenska mentalbeskrivningarna kommer från en för liten del av uppfödarna för att ge en säker bild av alla dvärgschnauzrar. Skillnader mellan familjer och individer kan vara stora. Titta därför på hur valpens föräldrar och nära släktingar fungerar i vardagen. En trygg hund ska kunna återhämta sig efter en överraskning och koppla av när inget händer.

Dvärgschnauzern lär sig ofta snabbt och är rolig att samarbeta med. Samtidigt behöver ägaren visa tydligt vilka beteenden som lönar sig. Hårda korrigeringar kan öka stress och skall. Med lugn, belöningsbaserad träning blir det lättare att lära hunden vad den ska göra i stället.

## Träning och motion

Dvärgschnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för nos och hjärna varje dag. Det finns ingen meningsfull minutregel som passar alla. En ung vuxen hund med god hälsa kan vilja följa med på långa promenader och hundsport, medan en valp, äldre hund eller hund med sjukdom behöver en annan belastning.

Variera promenader i olika miljöer med korta träningspass, sökövningar och möjlighet att undersöka i egen takt. Rallylydnad, nosework, tricks och agility är aktiviteter där snabbhet och samarbetslust kan komma till användning. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag. En bättre kontrollpunkt är att den kan vara aktiv ute och sedan komma till ro hemma.

Börja tidigt med vardagsfärdigheter: kontakt, inkallning, koppelgående, hantering av tassar och skägg samt lugn på en bestämd plats. Träna larmandet innan det blivit en vana. Belöna hunden när den uppmärksammar ett ljud och sedan vänder sig till dig, och lär in en enkel rutin för dörrklocka och besök. Skärma av utsikten om hunden övar på att skälla i fönstret. Förändra en sak i taget och öka svårigheten först när hunden är lugn.

Rasens bakgrund som råttfångare gör att vissa individer gärna förföljer små, snabba djur. En säker inkallning och koppel där vilt kan dyka upp är därför klokt, även om jaktintresset varierar.

## Hälsa

Dvärgschnauzern beskrivs generellt som en robust ras, men urinsten och ögonsjukdomar är två dokumenterade områden att känna till. SKK anger att urinsten förekommer hos drygt fem procent av rasen. Rasklubbens avelsarbete följer också bland annat progressiv retinal atrofi, PRA, och katarakt.

Rasen har dessutom en känd benägenhet för förhöjda triglycerider i blodet. Det är inte samma sak som att varje dvärgschnauzer blir sjuk, och ett förhöjt värde förklarar inte automatiskt magbesvär eller bukspottkörtelinflammation. Återkommande kräkningar, diarré, buksmärta, urinbesvär eller förändrad syn ska bedömas av veterinär. Veterinären avgör om exempelvis urinprov, ögonundersökning eller ett fastande blodprov är relevant.

Inför valpköp bör du be uppfödaren visa faktiska hälsouppgifter, inte bara säga att linjen är frisk. Kontrollera föräldrarnas registrerade ögonresultat och fråga om urinsten, återkommande magproblem och ögonsjukdom hos nära släktingar. Rasklubben redovisar DNA-resultat för flera testbara tillstånd, men ett DNA-paket är inte ett allmänt friskintyg och täcker inte alla former av PRA. Fråga vilka tester som gjorts, vad resultaten betyder för just kombinationen och vilka aktuella rekommendationer uppfödaren följer.

Små hundar behöver också regelbunden tandvård. Vänj valpen vid tandborstning och kontrollera munnen så att dålig andedräkt, ömhet eller svårigheter att tugga upptäcks tidigt.

## Historia och ursprung

Dvärgschnauzern utvecklades i Tyskland kring förra sekelskiftet. I området runt Frankfurt am Main förekom en schnauzerliknande liten hund under namnet strävhårig dvärgpinscher. SKK beskriver hur små schnauzrar och dvärgpinscher användes när rasen tog form under mer ordnade former.

Den lilla gårdshunden skulle kunna hålla efter råttor och samtidigt uppmärksamma det som hände omkring gård och stall. Det historiska arbetet hjälper till att förklara dagens kombination av snabbhet, vaksamhet och intresse för små rörelser. I dag är dvärgschnauzern en sällskapshund, men den mår fortfarande bra av att få använda både kropp och huvud.

## Att leva med rasen

Dvärgschnauzern kan bo i lägenhet, men en liten hund är inte automatiskt enkel att ha nära grannar. Fråga dig om du kan hantera ljud vid dörr och fönster, ordna flera rastningar och ge hunden daglig aktivitet. Förmågan att koppla av hemma är ofta viktigare än bostadens storlek.

Med barn kan rasen fungera fint när en vuxen hjälper både barnet och hunden att umgås lugnt. Små barn och hund ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en egen viloplats där den får vara ifred. Det är de vuxna som ansvarar för promenader, träning och pälsvård, även om barnen gärna hjälper till.

Om hunden kan bo med katt beror mer på individer, tidigare erfarenheter och introduktion än på rasnamnet. Gör de första mötena lugna, skilj djuren åt med grind vid behov och ge katten vägar undan. Gnagare och andra smådjur bör hållas säkert åtskilda. Bakgrunden som råttfångare gör det olämpligt att räkna med att jaktintresset saknas.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och vuxna hundar skiljer sig mycket i vad de klarar utan oro. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den förblir lugn. Planera vardagen utifrån individen i stället för att utgå från att en viss ras kan vara ensam ett bestämt antal timmar.

Välj dvärgschnauzer om du uppskattar en observant, aktiv hund och vill lägga tid på träning och trimning. Välj en annan ras om du söker obetydlig pälsvård, en hund som sällan larmar eller en säker lösning för allergi och smådjur.

Dvärgschnauzer

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Sweden)

Dansk Kennel Klub (Denmark)

Verein für Deutsche Schäferhunde (Germany)

Kompakta, robusta Dvärgschnauzer är smarta, lättlärda och mycket människoorienterade. Deras sträva, låg-fällande päls kräver regelbunden pälsvård. Som uppmärksamma vakthundar med terriertemperament behöver de daglig motion, mental stimulans och tydlig träning, och blir ofta 12–15 år gamla.

Miniatures Empire är en uppfödare av rasen Dvärgschnauzer med bas i Saxtorp i Sverige. Uppfödningen har fött upp dvärgschnauzer i färgerna peppar och salt samt vit.

Miniatures Empire

## Snabbfakta

Rhodesian ridgeback är en stor, atletisk hund från södra Afrika, mest känd för hårstrimman längs ryggen där pälsen växer åt motsatt håll. Rasen passar bäst hos den som vill lägga mycket tid på både fysisk aktivitet och träning, och som kan hantera en självständig hund med bakgrund inom jakt och bevakning.

- **Ursprung:** södra Afrika. Sydafrika och Zimbabwe ansvarar för rasstandarden.
- **Rasgrupp:** FCI grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar.
- **Mankhöjd:** önskvärd höjd är 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar.
- **Önskvärd vikt:** cirka 36,5 kg för hanar och 32 kg för tikar enligt rasstandarden.
- **Päls:** kort, tät och slät, från ljust vetefärgad till röd vetefärg.
- **Temperament:** rasidealet är värdigt och intelligent, med viss reservation mot främmande men utan aggressivitet eller rädsla.
- **Aktivitetsnivå:** hög. Rhodesian ridgeback behöver varierad rörelse, mentala uppgifter och tid att varva ned.

Rasbeskrivningen är inget löfte om en enskild hund. Föräldrar, nära släktingar, uppväxt och träning säger mer om valpen du möter.

## Utseende och päls

Rhodesian ridgeback ska vara kraftfull och muskulös men samtidigt rörlig och balanserad, inte tung eller massiv. Standarden anger 63–69 cm och omkring 36,5 kg som önskvärt för hanar samt 61–66 cm och omkring 32 kg för tikar. Det är idealmått för rasen, inte ett löfte om varje vuxen hunds slutliga vikt.

Ridgen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska börja bakom skuldrorna, smalna av mot höftbenen och vara symmetrisk. Standarden kräver två likadana virvlar, så kallade kronor, mitt emot varandra. Fel antal kronor är ett exteriört fel, och en hund utan ridge kan inte prisbelönas enligt standarden. Det avgör däremot inte hur hunden fungerar i vardagen. Ridgens utseende och kontrollen av dermoid sinus är två skilda frågor.

Pälsen ska vara kort, tät, slät och glansig, varken ullig eller silkesmjuk. Färgen går från ljust vetefärgad till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår samt mörk nosmask och mörka öron är tillåtet, medan stora vita fält och mycket svarta hår inte är önskvärda. Nosspegeln kan vara svart eller brun, och ögonfärgen ska harmoniera med päls- och nosfärgen.

Den korta pälsen kräver ingen avancerad frisering. Borsta och bada efter behov, håll klorna lagom korta och kontrollera hud, öron och tassar. Låt hundens skick och vardag styra skötseln i stället för ett fast veckoschema.

## Temperament och personlighet

En typisk rhodesian ridgeback är självständig, uppmärksam och reserverad mot personer den inte känner. Reservation betyder att hunden kan avvakta; det är inte samma sak som rädsla. Rasstandarden beskriver varken skygghet eller aggressivitet som önskvärt, och rasklubbens mentalitetsmaterial visar samtidigt att social trygghet, reaktioner och återhämtning varierar mellan individer.

Rasen har bakgrund inom både jakt och bevakning. Jaktintresse, vaksamhet och egna beslut kan därför märkas i vardagen, men styrkan skiljer sig mellan hundar. En hund som uppmärksammar besökare är inte automatiskt en pålitlig vakthund, och att hunden är tyst i ett mentaltest garanterar inte att den är tyst hemma.

BPH kan ge värdefull information om hur en hund reagerar i en bestämd testsituation. Beskrivningen är inte ett prov som hunden blir godkänd eller underkänd på. Läs hela resultatet i SKK Avelsdata och titta särskilt på social trygghet, rädsla och återhämtning. Be också att få träffa tiken och gärna fler vuxna släktingar. Deras beteende i vanliga situationer ger ett bättre beslutsunderlag än ord som “familjevänlig” eller “stabil” i en annons.

Rhodesian ridgeback kan leva väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen säkerhetsgaranti. En vuxen ska alltid styra samspelet, och hunden ska få äta, sova och dra sig undan ostörd. Välj individ och uppfödare efter den faktiska familjesituationen, inte efter en generell etikett.

## Träning och motion

Rhodesian ridgeback behöver mycket fysisk och mental aktivitet, men ett visst antal minuter passar inte alla hundar. En fungerande vardag innehåller promenader i varierad miljö, möjlighet att röra sig friare på säkra platser, nosarbete och uppgifter där hunden får samarbeta och sedan komma till ro.

Spår, sökövningar och annan doftbaserad träning tar vara på rasens egenskaper. Styrka, tempo och uthållighet behöver byggas gradvis, särskilt hos en växande unghund. Anpassa belastningen efter kropp, underlag och återhämtning i stället för att följa en enkel åldersformel.

Självständigheten gör inte rasen omöjlig att träna, men den ställer krav på motivation och tydlighet. Belöningsbaserade, varierade pass fungerar bättre än långa upprepningar eller hårda konfrontationer. Träna kontakt, följsamhet och inkallning tidigt. Om hunden vill följa vilt bör långlina eller ett väl inhägnat område ge säkerhet tills träningen verkligen håller under störning.

Låt valpen möta människor, hundar, platser och ljud i en takt där den fortfarande kan ta kontakt och återhämta sig. Målet är inte att hälsa på alla, utan att känna sig trygg i vardagen.

## Hälsa

Inför ett valpköp är officiella resultat för höftleder och armbågar samt en dokumenterad kontroll av valpen för dermoid sinus centrala frågor. Kontrollera uppgifterna mot hundarnas identitet och skilj på SKK:s registreringsregler och rasklubbens strängare villkor för valphänvisning.

För registrering av en rhodesian ridgeback-kull kräver SKK att båda föräldrarna har ett officiellt HD-resultat före parning. Rasen har dessutom ett särskilt krav på officiell ED-status. Nordiska avelshundar som omfattas av regeln får inte användas om de har ED grad 2 eller 3, eller kliniskt konstaterad eller opererad armbågsledsdysplasi. Ett känt resultat är inte automatiskt ett bra resultat, så läs graden och fråga hur kombinationen har planerats.

Svenska Rhodesian Ridgeback Sällskapets valphänvisning går längre än grundkraven. Där finns bland annat villkor om föräldrarnas ålder, HD-grader och kombinationer, ED grad 0 samt mental dokumentation för vissa hundar. Om en kull marknadsförs som valphänvisad bör du kontrollera vad det betyder vid just parningen. Om den inte är valphänvisad kan du fråga vilket villkor som saknas; etiketten ensam berättar inte hur hela hälsobilden ser ut.

Dermoid sinus, ofta förkortat DS, är en medfödd utvecklingsavvikelse där huden och underliggande vävnad inte har separerats fullständigt under fosterutvecklingen. Förändringen kan bilda en kanal med varierande djup. Valpar ska därför undersökas noggrant av någon med rätt erfarenhet, och köparen bör få veta vem som gjorde kontrollen och vad som dokumenterades.

Den genetiska förändring som ger ridge har i forskning kopplats till högre risk för DS, men ett ridge-test är inte ett diagnostiskt test för dermoid sinus. Rasklubben betonar att den fullständiga genetiska orsaken till DS inte är fastställd och avråder från ett nyare kommersiellt risktest som saknar publicerad validering. En synlig korrekt ridge ersätter alltså aldrig en fysisk valpkontroll.

DNA-tester för exempelvis juvenil myoklonisk epilepsi, JME, och degenerativ myelopati, DM, ska inte behandlas som ett obligatoriskt standardpaket för varje svensk kombination. Rasklubben rekommenderar en bedömning utifrån släktskap och kända resultat. Be uppfödaren förklara varför ett visst test har valts, vilken hund resultatet gäller och hur resultatet påverkat parningen. Det ger mer information än en ospecificerad uppgift om att hundarna är “DNA-testade”.

Håll också hunden i ett funktionellt hull. Följ vikt, midja, hur lätt revbenen känns och hundens ork över tid. Låt veterinären bedöma förändringar eller symtom i stället för att dra slutsatser från en generell sjukdomslista.

## Historia och ursprung

Rhodesian ridgeback utvecklades i södra Afrika och är den enda internationellt erkända hundrasen med detta ursprung. I Kapkolonin korsades tidiga nybyggares hundar med lokala, delvis domesticerade jakthundar som bar ridge. Den officiella historiken ger ingen säker lista över alla europeiska raser bakom dagens hund, så exakta recept blir spekulation.

Rasens ursprungliga arbete har gett upphov till namnet “lejonhund”, men uppgiften behöver förklaras rätt. Hundarna skulle spåra framför allt lejon och genom sin rörlighet hålla djuret på avstånd tills jägaren kom. De arbetade ofta i par eller grupper om tre; uppgiften var inte att ensamma döda ett lejon.

F.R. Barnes formulerade den första rasstandarden i Bulawayo i dåvarande Rhodesia 1922 med dalmatinerstandarden som förebild. Standarden erkändes av den sydafrikanska kennelorganisationen 1926. Dagens standard förvaltas av Sydafrika och Zimbabwe och beskriver fortfarande en uthållig, snabb och funktionell hund snarare än en tung kroppstyp.

## Att leva med rasen

Rhodesian ridgeback passar bäst i ett hem som kan ge den nära kontakt, daglig aktivitet, konsekvent träning och tydliga möjligheter till vila. Bostadens storlek avgör inte ensam om livet fungerar. En lägenhet kan vara möjlig om hundens behov tillgodoses utanför hemmet och den kan koppla av inomhus; en stor tomt ersätter varken promenader, nosarbete eller samarbete.

Ensamhet behöver tränas gradvis och utan att valpen lämnas innan den är redo. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka först när hunden förblir trygg. Det finns ingen rasbaserad timgräns som passar alla vuxna individer. Planera därför vardagen efter den hund du faktiskt har och ordna hjälp om den visar oro, ljud, förstörande beteende eller svårigheter att komma till ro.

Hur rasen fungerar med andra hundar eller katter beror på individ, tidigare erfarenheter och introduktion. Gör de första mötena kontrollerade, ge djuren separata trygga platser och förhindra jakt. En valp som växer upp med katt kan få goda vanor, men det säger inte säkert hur den reagerar på okända smådjur utomhus.

Inför köp är följande kontroller mer värdefulla än generella löften:

- verifiera föräldrarnas identitet och officiella HD- och ED-resultat i SKK Avelsdata;
- fråga om kullen uppfyller SRRS valphänvisningsvillkor och vad eventuella avvikelser innebär;
- be om dokumentation av valpens kontroll för dermoid sinus;
- läs föräldrars och nära släktingars BPH-resultat som beskrivningar, inte betyg;
- fråga varför eventuella DNA-tester gjorts och hur resultaten styrde kombinationen;
- träffa vuxna släktingar och bedöm trygghet, återhämtning, jaktintresse och vardagsro;
- beskriv ärligt hur mycket tid du har för träning, motion, hundvakt och gradvis ensamhetsträning.

Rätt hund ska inte bara motsvara rasstandarden. Den ska komma från föräldrar med väl dokumenterad hälsa och ha egenskaper som passar det liv du kan erbjuda.

Rhodesian ridgeback

Verein für Deutsche Doggen (Germany)

Svenska Kennelklubben (Sweden)

Rhodesian Ridgeback Club of Great Britain

Société Centrale Canine (France)

Rhodesian ridgeback är en kraftfull, atletisk afrikansk jakthund med en karakteristisk ås av hår som växer i motsatt riktning. Den är lojal och kärleksfull mot sin familj men reserverad mot främlingar, behöver mycket daglig motion, konsekvent positiv träning och passar bäst hos aktiva, erfarna ägare.

Aazambas är en uppfödare av rasen Rhodesian ridgeback med bas i Staffanstorp i Sverige.

Aazambas

## Snabbfakta

Ragdoll är en stor, långsamt mognande och ofta sällskaplig katt från USA. Den beskrivs vanligen som lugn och nyfiken, men rasnamnet är ingen garanti för att katten vill ligga i knä eller bli buren. Personlighet, tidigare erfarenheter och dagsform spelar alltid roll.

- **Storlek:** En vuxen ragdoll väger ofta omkring 4–9 kg. Kön, kroppsbyggnad och hull gör stor skillnad, så vågen behöver bedömas tillsammans med kroppskonditionen.
- **Mognad:** Ragdoll utvecklas långsamt och kan behöva tre till fyra år för att nå full fysisk mognad.
- **Päls:** Den mellanlånga till långa, mjuka pälsen behöver kammas regelbundet. En genomgång ungefär varje vecka är en rimlig start, men en tätare päls kan kräva mer.
- **Aktivering:** Ett lugnt intryck betyder inte att katten kan vara passiv. Den behöver daglig jaktlek, klösmöjligheter, höjd, gömställen och social kontakt på egna villkor.
- **Hälsa:** Vid köp är HCM den viktigaste rasspecifika hälsofrågan att reda ut. DNA-testet för varianten R820W och hjärtultraljud ger olika information och ersätter inte varandra.
- **Passar bäst hos:** Ett hem som kan erbjuda närhet utan att tvinga fram den, stabil inredning för en stor katt och en plan för pälsvård, lek och viktkontroll.

## Utseende och päls

Ragdoll är en stor, kraftig och muskulös katt med lång kropp, blå ögon och ett mjukare helhetsintryck än storleken först antyder. Honor är ofta mindre än hanar, och unga katter ska inte bedömas som färdigutvecklade. Det är normalt att bröstkorg, huvud och muskulatur fortsätter utvecklas under flera år.

Rasen är maskad, vilket betyder att ansikte, öron, ben och svans får mer färg än den varmare delen av kroppen. Pigmentet är temperaturkänsligt, så kattungar föds mycket ljusa och färgen utvecklas senare. Rasstandarden skiljer mellan tre teckningar:

- **Colourpoint:** mörkare points utan vita partier.
- **Mitted:** maskad katt med vita tassar och vit haka; andra vita markeringar följer standardens avgränsningar.
- **Bicolour:** mer vitt i ansiktet och på kroppen, ofta med ett omvänt vitt V i ansiktet.

Pälsen är mellanlång till lång, mjuk och silkeslen. Den kan vara lättskött jämfört med vissa andra långhårskatter, men det betyder inte underhållsfri. Kamma igenom hela pälsen regelbundet och öka frekvensen om tovor börjar bildas. Bada när pälsen behöver det, inte enligt ett fast rasschema. Vänj katten gradvis vid kam, kontroll av klor och annan hantering och avbryt innan den blir pressad.

## Temperament och personlighet

Ragdoll är ofta lugn, tystlåten, nyfiken och intresserad av att vara nära sin familj. Det är en användbar rasbeskrivning, men inte ett löfte om en viss personlighet. En ragdoll kan vara social utan att vara knäkatt, och en trygg katt kan ändå vilja bestämma när beröring börjar och slutar.

Rasnamnet kommer från tendensen hos vissa individer att slappna av när de lyfts. Det ska inte tolkas som att alla ragdoll tycker om att bli burna, och påståendet att rasen skulle vara okänslig för smärta är fel. Lyft bara när katten är bekväm med det, stöd både fram- och bakdel och sätt ned den när den vill loss. För barn är den viktigaste regeln därför inte att rasen är ”tålig”, utan att kontakten är lugn, frivillig och övervakad. Barnet ska låta katten gå undan och aldrig använda den som leksak.

När du träffar en vuxen katt eller kattunge, titta på den faktiska individen: söker den kontakt efter att först ha fått avstånd, återhämtar den sig efter en ny upplevelse och kan den koppla av utan att gömma sig eller bli påträngande? Sådana observationer säger mer om vardagen än etiketter som ”hundlik” eller ”perfekt familjekatt”.

## Träning och motion

Ragdoll behöver regelbunden rörelse och mental aktivering, även om rasen sällan beskrivs som intensiv. Målet är inte ett universellt antal minuter utan att katten varje dag får klättra, klösa, söka, smyga, jaga och fånga på ett sätt som passar ålder och hälsa.

Ordna stabila klösmöbler och liggplatser som klarar en stor vuxen katt. Sprid ut viloplatser, vatten, mat, toaletter och aktivitet i stället för att samla allt på ett ställe. Korta jaktlekar med leksak på avstånd från händerna, foderletning och enkla problemlösningar kan varieras efter kattens respons. En kattunge kan vilja leka oftare och intensivare, medan en äldre katt kan behöva lägre höjd, bättre grepp och lugnare rörelser.

Belöningsbaserad träning är praktisk för transportbur, kloklippning, vägning och veterinärbesök. Börja med ett litet steg som katten accepterar, belöna lugnt beteende och öka svårigheten gradvis. Tvingad hantering kan göra nästa tillfälle svårare. Om aktivitetsnivån plötsligt förändras, eller om katten undviker hopp och lek, bör smärta eller sjukdom uteslutas i stället för att förändringen förklaras med rasens lugna temperament.

## Hälsa

Ragdoll kan leva ett långt liv, men ett rasnamn eller ett enskilt gentest är aldrig en hälsogaranti. En livslängd på omkring 12–17 år är en grov vägledning, och den enskilda kattens liv påverkas bland annat av arv, förebyggande vård, miljö, kost och olycksrisk.

### HCM: skilj DNA-resultat från hjärtundersökning

Hypertrofisk kardiomyopati, HCM, innebär att hjärtmuskeln förtjockas. Hos ragdoll finns en dokumenterad variant, R820W i genen MYBPC3, som är kopplad till ökad risk. Ett DNA-test kan visa om katten bär just den varianten. Ett negativt resultat, ofta skrivet N/N, utesluter däremot inte HCM av andra orsaker.

Hjärtultraljud svarar på en annan fråga: hur hjärtat faktiskt ser ut vid undersökningstillfället. Eftersom förändringar kan utvecklas över tid är både kattens ålder och datumet för undersökningen viktiga. Be därför uppfödaren visa prov- och undersökningssvar där det framgår vilken katt resultatet gäller. Fråga vilka DNA-test och hjärtultraljud som gjorts, när de gjordes och hur resultaten används i aveln. Ett påstående om att en linje är ”HCM-fri” bör inte ersätta dokumentation.

### Njurar och vikt

Ragdollklubben anger inte någon särskild njurdiagnos som karakteristisk för rasen, men rekommenderar njurultraljud för avelskatter inom sitt hälsoprogram. Blanda därför inte ihop ett njurultraljud med ett PKD1-DNA-test, och utgå inte från att förekomsten av ett test i en laboratoriekatalog bevisar en generell rasrisk. Fråga i stället vilken undersökning som gjorts, på vilken katt, med vilket resultat och varför den valdes.

Eftersom ragdoll är stor och pälsen döljer kroppens konturer är kilogram ensamt ett dåligt mått på lagom vikt. Följ revben, midja, buklinje och muskelmassa tillsammans med veterinärens bedömning. En gradvis viktförändring eller sämre muskulatur är mer informativ än jämförelser med en annan ragdoll.

## Historia och ursprung

Ragdoll utvecklades av Ann Baker i Riverside i Kalifornien under 1960-talet, med den vita katten Josephine som central grundkatt. Det är den säkra kärnan i rasens tidiga historia. Många mer dramatiska berättelser har senare återgivits, särskilt att en bilolycka skulle ha förändrat Josephines gener eller gjort hennes avkommor ovanligt avslappnade. Det finns inte stöd för att behandla den berättelsen som en genetisk förklaring till rasens temperament.

Rasen byggdes vidare genom urval av katter med önskat utseende och temperament. FIFe gav ragdoll fullt erkännande 1991, och den första ragdollkatten registrerades i SVERAK 1992. Den moderna rasstandarden beskriver en stor, maskad katt med blå ögon och teckningarna colourpoint, mitted eller bicolour. Historien förklarar alltså rasens namn och utveckling, men den ska inte användas för att förutsäga hur varje individ reagerar på hantering.

## Att leva med rasen

Ragdoll kan fungera väl i lägenhet eller hus när miljön ger katten valmöjligheter, rörelse och trygghet. Att rasen ofta hålls inne betyder inte att den har mindre behov av att klättra, gömma sig, klösa och jaga i lek. En katt som lever inne behöver därför vertikalt utrymme, gömställen, klösytor och flera platser för vila, mat, vatten och toalett. Säkra fönster och balkong. Om katten ska vistas ute bör formen väljas efter trafik, rovdjur, smittorisk och kattens vana; inhägnad uteplats eller sele kan ge kontrollerad utevistelse.

Många ragdoll söker mänskligt sällskap, men det går inte att räkna fram en säker ensamtid enbart från rasen. Svensk djurskyddsinformation anger att katten ska ses till minst två gånger per dag, men det är en miniminivå för tillsyn och inte ett löfte om att en social individ mår bra av långa, återkommande dagar ensam. Bedöm hur katten äter, leker, vilar och söker kontakt. En andra katt är inte automatiskt lösningen: relationen måste fungera, och varje katt behöver egna, åtskilda resurser.

Introducera nya djur långsamt. Börja med separata trygga områden och doftutbyte, fortsätt med korta möten genom barriär och låt katten styra tempot. Vid introduktion till hund ska hunden vara kontrollerad och katten alltid ha en fri reträttväg uppåt eller till ett hundfritt rum. Lämna dem inte utan uppsikt förrän samspelet är stabilt.

Vid köp i Sverige bör du kontrollera kattens identitet, stamtavla, vaccinations- och besiktningsintyg, skriftligt avtal och de hälsodokument som uppfödaren hänvisar till. För en SVERAK-registrerad kattunge är leverans normalt tidigast vid 14 veckor; leverans från 12 veckor kräver veterinärens godkännande enligt förbundets undantagsregel. Den svenska lagens minimiålder är 12 veckor när villkoren för leverans är uppfyllda, vilket alltså inte är samma sak som SVERAKs huvudregel. Katten ska också vara ID-märkt och registrerad senast vid fyra månaders ålder. Kontrollera originaldokument och att ID-nummer, namn och datum hör till rätt katt och föräldradjur.

Ragdoll

The Governing Council of the Cat Fancy (GCCF)

The British Ragdoll Cat Club

Nordic Ragdoll Club

Stor, muskulös maskad katt med sidenmjuk halvlång päls och klara blå ögon som förblir blå hela livet. Avslappnad och slappnar av som en trasdocka när den hanteras, mognar långsamt, är lugn, tillgiven, mycket människoorienterad och passar främst som innekatt. Pälsen kräver regelbunden men måttlig skötsel.

SE Silkestussarna's är en uppfödare av rasen Ragdoll med bas i Malmö i Sverige.

SE*Silkestussarna's

## Snabbfakta

- Mycket människoorienterad – Burma väljer ofta en favoritperson och följer hen från rum till rum som en skugga  
- Medelstor men förvånansvärt tung, en muskulös ”tegelsten insvept i siden” snarare än en nätt knäkatt  
- Känd för sin mjuka, hesa röst – pratsam men oftast mindre högljudd än många orientaliska raser  
- Kort, sidenlik päls i rika, solida färger som kräver minimalt med skötsel men framhäver varje kurva på kroppen  
- Oftast lekfull och kattungeaktig långt upp i vuxen ålder, idealisk för ägare som vill ha en interaktiv katt  

---

## Utseende & Päls

Burma är en medelstor katt, men den som lyfter en för första gången blir nästan alltid förvånad över tyngden. Under den släta pälsen döljer sig en kompakt, muskulös kropp med bred bröstkorg och kraftiga bakben. Det här är ingen finlemmad, skör katt. I stället känns och ser Burma stadig, rundad och atletisk ut – mer som en liten, vältränad hund än en typisk knäkatt. Helhetsintrycket ska vara mjukt och runt, inte kantigt, med runt huvud, rundade öron och stora, uttrycksfulla ögon som ger ansiktet ett öppet, nästan mänskligt uttryck.

Huvudet är ett av Burmans tydligaste kännetecken. Rasen har en kort, bred kil med fylliga kinder, kraftig haka och ett tydligt stop i profilen vid nosen. Nosen ska inte uppfattas som spetsig. I stället ska nospartiet smälta mjukt in i resten av ansiktet och ge det typiska ”mjuka” Burma‑uttrycket. Öronen är medelstora, sitter väl isär och lutar lätt framåt, som om katten lyssnade uppmärksamt. Ögonen är stora och lysande, oftast i nyanser av guld eller gult, med en mycket vaken, nyfiken blick som många ägare tycker är oemotståndlig.

Pälsen är kort, fin och ligger tätt an mot kroppen. Många beskriver känslan som sidenlik, eftersom den är otroligt slät och nästan polerad när man stryker handen längs kattens rygg. Till skillnad från en del andra korthårsraser har Burma ingen tung underull. Det är en av anledningarna till att pälsen är så lättskött och att katten ofta känns extra varm att ta i.

Traditionella färger hos Burma är rik sobel (en varm mörkbrun ton), choklad, blå och lilac, samt rött, creme och sköldpaddsfärgat i vissa förbund. Färgen ska upplevas jämn, med något ljusare nyans på undersidan och insidan av benen, men utan tydliga tabbyteckningar. Kattungar är ofta ljusare och kan ha svaga ”spökmarkeringar” som vanligtvis bleknar bort när de blir äldre.

Pälsvården är okomplicerad, vilket är en av anledningarna till att Burma passar bra i aktiva hushåll. En mjuk, kort stunds borstning i veckan brukar räcka. Du kan helt enkelt:

- Dra en mjuk gummihandske eller en skinntrasa över pälsen för att få bort lösa hår  
- Torka över med en lätt fuktad mikrofiberduk för att framhäva den naturliga glansen  
- Passa på att kontrollera ögon, öron och klor vid samma tillfälle, så att skötseln blir en lugn rutin  

De flesta Burma uppskattar extrauppmärksamheten, så pälsvården kan bli både mysstund och hälsokontroll. Under perioder med mer fällning kan du öka till två gånger i veckan, särskilt om någon i familjen är känslig för katthår. Burma är inte hypoallergen, men den korta, täta pälsen tenderar att fälla mindre än hos många långhårsraser, något som många ägare uppskattar.

---

## Temperament & Personlighet

Att leva med en Burma känns ofta som att dela hem med en mycket tillgiven, mycket nyfiken liten person. Rasen är berömd för sin starka anknytning till människor. Många Burma följer sina ägare genom huset, ”pratar” med mjuka, hesa läten och insisterar på att vara delaktiga i allt som händer. Om du vill ha en katt som helst sköter sig själv och ägnar sig åt stillsam kontemplation är Burma troligen fel ras. Om du däremot vill ha en förtrogen som rullar ihop sig i knät medan du jobbar och som möter dig entusiastiskt vid dörren, är Burma svårslagen.

Burma trivs oftast ovanligt bra i mänskligt sällskap. De knyter ofta djupa band och tycker inte om att lämnas ensamma långa stunder. Denna intensiva lojalitet är väldigt givande, men innebär också ansvar. En ensam Burma som lämnas själv hemma hela dagen kan bli uttråkad, orolig eller börja bete sig destruktivt. Många uppfödare och erfarna ägare rekommenderar därför att man har två Burma eller ser till att det finns ett annat socialt djur i hemmet om familjen ofta är borta.

Med barn är Burma i regel lekfull, tålig och interaktiv. De gillar ofta apporteringslekar, jaktlekar med viftleksaker eller att ”hjälpa till” med läxorna genom att lägga sig på böcker och tangentbord. Den robusta kroppstypen gör att de generellt klarar ett liv i en livlig familj bättre än mer ömtåliga raser, men barn måste ändå få lära sig att hantera katter respektfullt. Burma uppskattar varsam, lugn hantering och går oftare därifrån än slår tillbaka vid för hård lek, vilket gör dem till ett bra val för familjer som kan lära barnen grundläggande ”kattvett”.

Mot andra djur är Burma vanligtvis social och självsäker. Många lever harmoniskt med andra katter och även hundar som är kattsociala. Tidiga introduktioner som sker lugnt och stegvis fungerar bäst. Eftersom Burma älskar sällskap välkomnar de ofta en annan aktiv katt som vill leka på samma sätt. De är sällan mobbare, men de är inte heller mesiga och står upp för sig själva om ett annat djur tränger dem för mycket.

Det finns några utmaningar som blivande ägare bör tänka på. Burma är:

- Pratsam, vilket vissa älskar medan andra kan tycka blir tröttsamt  
- Stark fokus på människor, så ingen bra ras för den som ofta är borta långa dagar utan att ordna sällskap  
- Smart och envis, vilket kan innebära att de öppnar skåp eller undersöker allt som verkar intressant  

De trivs bäst i hem där det finns tid för daglig interaktiv lek, ”samtal” och närhet. I gengäld får du en katt som verkligen känns som en familjemedlem, inte bara en tyst bakgrundsfigur.

---

## Träning & Motion

Burma är naturligt lekfull och intelligent, så träning handlar mer om att kanalisera det katten redan vill göra än att tvinga den att lära sig saker. Många ägare jämför sina Burma med pigga, kluriga barn som alltid letar efter nästa lek. Det är perfekt för den som gillar interaktiv lek och trickträning, men innebär också att en Burma som inte får stimulans kan bli uttråkad och påhittigt busig.

Motionbehovet är måttligt till ganska högt för en sällskapskatt. Rasen är atletisk, men inte lika intensivt aktiv som vissa orientaliska raser. Dagliga lekstunder räcker oftast för att hålla en vuxen Burma nöjd och i form. Ett bra upplägg kan vara:

- Två till tre korta lekpass på 10–15 minuter utspridda över dagen  
- Blandning av jaktlekar med fjädervippa eller spöleksaker  
- Interaktiva aktiverings- eller foderleksaker där katten får ”jaga” godbitar eller torrfoder  
- Ibland apportlekar med små, mjuka bollar eller leksaker  

Eftersom Burma uppskattar mänsklig kontakt är de ofta mycket lätta att träna. Positiv förstärkning är nyckeln – det vill säga att belöna önskade beteenden med små godbitar, beröm och lek, i stället för att straffa oönskat beteende. Burma kan lära sig att:

- Komma när man ropar  
- Sitta eller stå på kommando  
- Gå in i transportburen självmant  
- Använda klösbrädor i stället för möbler  
- Klara enkla agilitymoment som att hoppa genom en ring eller över låga hinder  

Klickerträning fungerar ofta utmärkt, då Burma snabbt kopplar ljudet av klickern till belöning. Korta, roliga träningspass håller deras hjärna i trim och stärker bandet mellan katt och människa. Att lära katten att röra vid en targetpinne kan till exempel vara praktiskt när du vill flytta den i hemmet eller lugnt styra den i stressande situationer, som vid veterinärbesök.

Miljöberikning är minst lika viktig som formell träning. Burma uppskattar höjdskillnader. Stadiga klösträd, fönsterplatser och hyllor ger dem möjlighet att klättra och spana. De gillar också variation på leksaker. Byt leksaker var tredje–fjärde dag för att hålla intresset uppe och undvika tristess. Enkla saker i hemmet kan bli utmärkta leksaker: en kartonglabyrint, en prasslig papperspåse eller en hopknölad pappersboll på golvet.

Många Burma vänjer sig bra vid sele- och koppelträning om man börjar tidigt och går fram långsamt. Korta, övervakade stunder i trädgård eller på balkong kan vara mycket stimulerande, särskilt för innekatter. Se alltid till att miljön är säker och tvinga aldrig ut katten om den verkar orolig.

Just för att Burma är så människofokuserad kan den lätt få ovanor om de råkar belönas. Om katten till exempel jamar på natten och ägaren går upp och matar eller leker, lär sig katten snabbt att ljud ger uppmärksamhet. Konsekvens är avgörande. Bestäm tidigt vilka regler som ska gälla, som ”inga katter på köksbänken” eller ”ingen väckning före en viss tid”, och håll fast vid dem vänligt men bestämt. Med tålamod och lite struktur kan Burma bli en mycket väluppfostrad och underhållande familjemedlem.

---

## Hälsa

Burma är i grunden en robust och långlivad ras, men det finns vissa hälsoproblem som ansvarsfulla uppfödare och ägare bör känna till. Med god skötsel och regelbundna veterinärkontroller lever många Burma till mitten eller slutet av tonåren, och en del blir 18 år eller äldre. Genom att känna till möjliga problem är det lättare att upptäcka dem tidigt och ge katten ett långt, aktivt liv.

Ärftliga problem som är kända i vissa Burma‑linjer är bland annat:

- Hypokalemisk polymyopati, ett tillstånd med låga kaliumvärden som kan ge muskelsvaghet. Seriösa uppfödare gentestar för mutationer och undviker att använda drabbade katter i avel.  
- Kraniofacial defekt i vissa linjer, särskilt hos vissa amerikanska Burma. Avelsprogram i många länder har arbetat för att få bort detta, men etiska uppfödare är fortsatt uppmärksamma och väljer avelsdjur noggrant.  
- Diabetes mellitus verkar rapporteras något oftare hos Burma i vissa länder än i kattpopulationen som helhet. Hälsosam vikt, bra foder och regelbunden veterinärkontroll kan minska risken och göra att man upptäcker tidiga tecken.  
- Tandproblem, som parodontit, vilket inte är unikt för rasen men kan drabba Burma som vilken katt som helst.  

Seriösa uppfödare låter vanligtvis undersöka sina avelskatter för kända genetiska problem och samarbetar med veterinär för att hålla linjerna friska. När du väljer kattunge är det rimligt att fråga uppfödaren vilka tester de gör och om du får se föräldrarnas hälsointyg.

Rutinvård hos veterinär är minst lika viktig som gentester. Burma mår bra av:

- Regelbundna vaccinationer enligt din veterinärs rekommendationer  
- Årliga, eller för äldre katter halvårskontroller  
- Återkommande blod- och urinprov från medelåldern och uppåt för att följa njurar, lever och blodsocker  
- Tandkontroller och professionell tandrengöring vid behov  

Viktkontroll är extra viktig för Burma. Den kompakta, muskulösa kroppen gör att en långsam viktuppgång kan vara svår att se, och en lätt överviktig Burma kan fortfarande kännas ”stadig” snarare än uppenbart tjock. Övervikt ökar risken för diabetes, ledproblem och andra sjukdomar. Genom att ge uppmätta mängder kvalitetsfoder, begränsa godis och hålla igång daglig lek hjälper du din Burma att hålla sig smidig.

Typisk livslängd ligger runt 14–17 år, men enskilda katter kan leva kortare eller längre beroende på arv, miljö och skötsel. Äldre Burma förblir ofta sociala och lekfulla, men ägare bör vara uppmärksamma på subtila förändringar som:

- Ökad törst eller mer kissande än tidigare  
- Viktnedgång trots normal eller ökad aptit  
- Minskad aktivitet eller ovilja att hoppa  
- Förändrad pälskvalitet eller att katten sköter sig sämre  

Alla sådana tecken bör föranleda ett snabbt veterinärbesök. Tidig diagnos är ofta avgörande för att kunna hantera kroniska tillstånd på ett bra sätt och hålla katten bekväm.

Djurförsäkring eller en särskild sparbuffert är starkt rekommenderad. Burma är inte nödvändigtvis dyrare i vård än andra raskatter, men modern veterinärmedicin kan vara kostsam. Att planera i förväg gör att du kan ge bästa möjliga vård om din katt skulle bli sjuk.

Med genomtänkt avel, bra foder, en trygg miljö och regelbunden veterinärkontroll kan Burma leva ett långt, livfullt liv som en nära familjemedlem.

---

## Historia & Ursprung

Berättelsen om Burma börjar i Sydostasien, framför allt i området kring dagens Myanmar (tidigare Burma), Thailand och angränsande regioner. Katter med djupt bruna pälsar och gyllene ögon finns avbildade i tempelmålningar och nämns i gamla skrifter därifrån. De förknippades ofta med kloster och palats, och historier beskrev dem som högt uppskattade sällskapskatter med närmast mystiska egenskaper.

Den moderna rasen Burma kan dock spåras till en specifik katt på tidigt 1900‑tal. På 1930‑talet kom en liten, valnötsbrun honkatt med namnet Wong Mau till USA från Burma. Hon togs omhand av en veterinär och kattuppfödare med genetiskt intresse, som fascinerades av hennes ovanliga utseende. Wong Mau liknade varken de siameser som redan var kända i väst eller vanliga huskatter. Ägaren beslutade sig för att skapa en ny ras med Wong Mau som grund.

Wong Mau parades med siameser, och avkommorna visade en blandning av färger och nyanser. Genom att medvetet välja katter med rikare brun päls och mer kompakt, rundad kropp lyckades man gradvis befästa de egenskaper som vi i dag förknippar med Burma. Med tiden utvecklades avelsprogrammet i USA och därefter i Storbritannien, där uppfödare tog fram något olika ”typer”. Den amerikanska Burma tenderade mot kortare nosparti och mer extremt huvud, medan den europeiska/brittiska Burma behöll ett något mer moderat utseende. Olika kattförbund hanterar dessa skillnader på sitt eget sätt, men alla delar samma rötter i Sydostasien.

Från början värderades Burma framför allt som sällskapskatt, inte som arbets- eller jaktkatt. Till skillnad från raser som avlats för att hålla efter gnagare på gårdar har Burma framför allt uppskattats för sitt tillgivna sätt, sitt uttrycksfulla utseende och sin livliga personlighet. I takt med att rasen fick erkännande genom utställningar och rasklubbar spreds den till Europa, Australien och vidare.

I dag är Burma etablerad på flera kontinenter som en omtyckt raskatt. Rasen hålls oftast som innekatt, eller innekatt med säker utevistelse. Många uppfödare och ägare lägger stor vikt vid att bevara det nära, människoorienterade temperament som gjorde Burma populär från början, tillsammans med de rika färgerna och den sidenliknande pälsen.

Moderna Burma används främst till:

- Familjesällskap i hem som uppskattar aktiva, interaktiva djur  
- Deltagande på kattutställningar, där deras personlighet ofta charmar både domare och publik  
- Avelsprogram som strävar efter att bevara god hälsa, rastyp och temperament  

Trots variationer i typ och färg mellan olika regioner är Burmans kärna densamma. Det är en katt med gamla sydostasiatiska rötter, förfinad i väst, och älskad i dag för sin unika blandning av elegans, värme och karaktär.

---

## Att leva med rasen

Att dela hem med en Burma är ett långsiktigt åtagande som ger mycket glädje, men också kräver planering och ansvar. Det här är inte en ras som trivs med att bli bortglömd eller lämnad ensam långa stunder. Burma passar bäst hos människor som genuint tycker om att umgås med sina djur och är beredda att låta katten bli en riktig del av vardagslivet.

Nya ägare kan räkna med att Burma vill vara med i nästan allt som händer hemma. Matlagning, datorarbete, läsning i soffan eller tv‑tittande blir ofta gemensamma aktiviteter. I stället för att sova tyst i ett annat rum ligger din Burma troligen i knät, sitter på stolsryggen eller buffar försiktigt på din hand för att få uppmärksamhet. För många är just den här intensiva närheten precis vad de söker. För andra, som föredrar en mer självständig katt, kan det kännas överväldigande.

Tidsåtgången är påtaglig. Du behöver inte underhålla en Burma varje vaken minut, men du bör avsätta minst en timme om dagen för direkt umgänge. Det kan delas upp i kortare stunder som passar din vardag: lek med vippåk på morgonen, en mysstund i soffan på kvällen och flera små ögonblick av prat och klapp under dagen fungerar ofta bra för både katt och människa.

Ekonomiskt är Burma jämförbar med andra raskatter. Startkostnaderna innefattar:

- Inköpspris från seriös uppfödare, vilket varierar mellan länder  
- Kastrering/sterilisering om det inte redan är gjort  
- Vaccinationer, id‑märkning och parasitprofylax under första året  
- Grundutrustning som kattlådor, klösbrädor, matskålar, transportbur och ett stabilt klösträd  

Löpande årliga kostnader omfattar kvalitetsfoder, rutinvård hos veterinär, eventuella påfyllnadsvacciner enligt veterinärens råd, parasitförebyggande behandling, djurförsäkring eller sparande för oförutsedda utgifter, kattsand samt nya leksaker och bäddar vid behov. Att investera i hållbara, genomtänkta klös- och klättermöbler lönar sig och hjälper till att skydda dina möbler. Många upptäcker att en hög, sisalomlindad klösstolpe nära favoritviloplatser snabbt blir förstahandsvalet för klös.

Användbar utrustning i ett Burma‑hem är till exempel:

- Minst ett stort, stabilt klösträd att klättra och sitta högt i  
- Flera olika klösytor, både vertikala stolpar och horisontella brädor  
- Ett urval av interaktiva leksaker som uppmuntrar jakt, språng och problemlösning  
- Aktiverings- eller långsamma foderautomater som gör måltiderna mer mentalt stimulerande  
- En säker, bekväm transportbur för resor och veterinärbesök  

På grund av sin sociala läggning fungerar många Burma mycket bra som innekatter, förutsatt att inomhusmiljön är tillräckligt stimulerande. Säkrade utegårdar, katt­säkrade balkonger eller övervakad utevistelse med sele kan ge extra berikning. Fri utevistelse rekommenderas ofta inte, särskilt inte i tätorter, eftersom dessa förtroendefulla katter kan vara mindre gatuklok och därmed mer utsatta för trafik och stöld.

Blivande ägare bör också fundera på framtida livsförändringar. Burma kan leva 15 år eller längre, så tänk igenom om du är beredd att ta hand om en följeslagare genom flyttar, ändrade arbetstider eller familjetillskott. De anpassar sig i regel bra till nya situationer så länge de känner stöd från sina människor, men plötsliga, långa frånvaroperioder eller stora omställningar utan förberedelse kan bli stressande.

I vardagen innebär livet med en Burma skratt, ”samtal” och en stark känsla av sällskap. Rasen sover ofta i samma säng som sina människor, deltar i familjens rutiner och hälsar gäster med nyfikenhet snarare än rädsla. Om du söker en katt som verkligen delar ditt liv på ett aktivt sätt kan Burma vara ett fantastiskt val – under förutsättning att du är beredd att ge tid, uppmärksamhet och ett tryggt, stimulerande hem under många år framöver.

Burma

GCCF (Governing Council of the Cat Fancy)

Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals (RSPCA) UK

The Danish Cat Club

Norwegian Forest Cat Club

Burma är en medelstor, muskulös katt med kort, satängglansig päls i djupa, enfärgade toner och stora gyllene ögon. Den är kärleksfull och mycket människoorienterad, följer ofta sin favoritperson, tycker om lek och träning, ogillar att vara ensam länge och brukar förbli livlig och social långt upp i åren.

S Piapizzi's är en uppfödare av rasen Burma med bas i Hjärup i Sverige. Uppfödningen har under flera år varit representerad med burmor vid internationella utställningar, däribland FIFes World Show.

S*Piapizzi's

## Snabbfakta

Tysk schäferhund är en medelstor, kraftfull tysk bruks-, vall- och tjänstehund för en ägare som vill träna aktivt och metodiskt. Rasen är samarbetsinriktad och mångsidig, men den stora variationen inom rasen gör valet av uppfödare, föräldradjur och kull ovanligt viktigt.

- **Ursprung:** Tyskland
- **Rasgrupp:** FCI grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- **Mankhöjd:** hanhund 60–65 cm, tik 55–60 cm
- **Vikt:** hanhund 30–40 kg, tik 22–32 kg
- **Hårlag:** normalhårig dubbelpäls eller lång dubbelpäls, båda med underull
- **Aktivitetsnivå:** hög; rasen behöver fysisk aktivitet, nosarbete, problemlösning och samarbete
- **Viktigt inför köp:** kontrollera hälsa, mentalitet, arbetsegenskaper och rörelser hos föräldrar och nära släktingar, inte bara vad uppfödaren kallar linjen eller vilka utställningsmeriter hundarna har

En tysk schäferhund kan vara en mycket kompetent familje- och träningshund när vardagen motsvarar individens arbetslust. Den är däremot sällan ett bra val för den som främst vill ha en okomplicerad sällskapshund. En förstagångsägare behöver vara beredd att gå kurs, träna regelbundet och ordna hjälp tidigt om hunden utvecklar rädsla, stress, en stark vilja att jaga sådant som rör sig eller svårigheter att koppla av.

## Utseende och päls

Tysk schäferhund ska vara kraftfull och välmusklad utan att kroppen eller rörelserna blir överdrivna. Kroppen är något längre än den är hög. Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 60–65 cm och väga 30–40 kg; tikar ska vara 55–60 cm och väga 22–32 kg.

Rygg och kors är inte samma sak. Rasstandarden beskriver en rak rygg som fortsätter till ett lätt sluttande kors. En kraftigt välvd eller avfallande länd och ett övervinklat, kohasigt eller instabilt bakställ är inte ett rastypiskt ideal. SKK:s särskilda domaranvisningar pekar ut just överlinje och bakställ som riskområden och anger att rörelserna ska bedömas både i skritt och trav.

För en valpköpare är naturliga rörelser mer informativa än en extrem uppställningsbild. Be att få se föräldradjuren gå och trava på ett plant underlag. Bakbenen ska arbeta stabilt och parallellt bakifrån, utan att haserna faller in eller ser ostadiga ut. Titta också på vuxna släktingar; en valp visar ännu inte hur den färdiga kroppen kommer att fungera.

Rasen har två godkända hårlag. Normalhårig schäfer har tät, grov och åtliggande dubbelpäls. Den långhåriga varianten har längre, mjukare täckhår som inte ligger lika tätt. Båda ska ha underull och båda fäller. Borsta och kamma efter behov, oftare under fällningsperioder, och kontrollera särskilt längre päls bakom öron, på ben och svans. Bad behövs när hunden är smutsig, inte enligt ett fast schema.

## Temperament och personlighet

Rasstandarden eftersträvar en välbalanserad, nervfast, självsäker, uppmärksam och följsam tysk schäferhund. Det är ett avelsmål, inte en garanti för varje individ. Mentalitet, arbetslust, socialitet, rädsla och förmåga att varva ner kan skilja tydligt mellan hundar och släktlinjer inom rasen.

Schäferhundar beskrivs ofta som intelligenta, lojala eller naturligt vaktande, men sådana etiketter säger för lite om vardagen. En hund med stor arbetslust kan vara fokuserad och följsam i rätt arbete men krävande utan tydliga uppgifter. Uppmärksamhet på omgivningen kan ge god kontroll tillsammans med föraren, men också skall eller starka reaktioner om hunden är osäker, stressad eller dåligt tränad. Rasen ska inte väljas med förväntningen att alla individer automatiskt är trygga vakthundar eller enkla familjehundar.

I vissa delar av rasens avel har bruksprov och tjänst vägt tyngst, i andra har utställning vägt tyngre. Etiketter som ”bruks” och ”exteriör” räcker ändå inte för att förutsäga aktivitetsnivå eller familjelämplighet. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, hundar, ljud, avkoppling och nya miljöer. Be om resultat och vardagsbeskrivningar även för kullsyskon, halvsyskon och tidigare avkommor.

På Mentalbeskrivning Hund, MH, dokumenteras hundens reaktioner vid bland annat kontakt, lek, förföljande, passivitet, överraskningar, hot och skott. MH är en beskrivning, inte ett prov där hunden blir godkänd eller underkänd. Läs därför hela protokollet och jämför flera nära släktingar i stället för att nöja dig med att en hund har ”känd mental status”.

## Träning och motion

Tysk schäferhund behöver dagligen använda både kroppen och hjärnan, men det finns inget korrekt timtal som passar varje individ. Behovet påverkas av ålder, hälsa, återhämtning, träningsvana och vad aktiviteten faktiskt innehåller. En ung hund behöver andra belastningar än en färdigvuxen, vältränad hund.

En fungerande vardag kombinerar promenader och fri rörelse på säkra platser med nosarbete, problemlösning och samarbetsövningar. Spår, sök, lydnad, bruksgrenar och andra uppgifter där hunden får arbeta koncentrerat passar rasens bakgrund. Variera underlag och miljö men öka längd, svårighet och fysisk belastning stegvis. Målet är inte att trötta ut hunden varje dag, utan att bygga kondition, kroppskontroll, självbehärskning och förmåga att återhämta sig.

Belöningsbaserad, individanpassad träning gör det tydligt vilket beteende som lönar sig utan att bygga samarbetet på rädsla eller obehag. Börja tidigt med inkallning, följsamhet, hantering, koppelgående, avstånd till störningar och att lämna föremål. Träna också den mindre spektakulära färdigheten att ligga lugnt medan inget händer. En schäferhund som bara får högintensiva aktiviteter kan bli skicklig på att gå upp i varv men få svårt att komma ner igen.

Valpar ska inte motioneras som vuxna hundar. Korta upptäcktsstunder, lek i eget tempo, vila och positiv miljöträning är viktigare än långa sträckor, hopp eller tvära vändningar. Öka belastningen stegvis när hunden växer. Vid hälta, stelhet, ovilja att röra sig eller förändrat rörelsemönster bör träningen anpassas och veterinär kontaktas.

## Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, är de mest centrala dokumenterade hälsokontrollerna inför köp av en svenskregistrerad tysk schäferhund. SKK och rasklubbens avelsstrategi prioriterar båda områdena. Hudproblem och besvär från rörelseapparaten förekommer också, medan den svenska avelsstrategin samtidigt påpekar att samlad dokumentation saknas för vissa omdiskuterade rygg- och klådproblem. Långa sjukdomslistor utan uppgifter om släkten säger därför mindre inför ett valpköp än verifierade resultat och hälsan hos nära släktingar.

Enligt SKK:s registreringsregler som gäller 2026 måste föräldradjuren ha officiell HD-status före parning. Eftersom rasen har HD-index rekommenderas att föräldrarnas genomsnittliga index vid parningen är över 100, och hundar med HD-grad D eller E får inte användas i avel. För tysk schäferhund krävs även officiell ED-status; för föräldradjur födda den 1 januari 2006 eller senare ska resultatet vara ED 0. Ett genomsnittligt ED-index över 100 är en rekommendation. Regler kan ändras, så kontrollera alltid den aktuella versionen hos SKK.

Vid valpköp bör du kontrollera mer än att båda föräldrarna uppfyller minimikraven:

- jämför föräldrarnas HD- och ED-resultat samt aktuella index
- se hur stor del av tidigare kullar och nära släktingar som är röntgade
- fråga om hudbesvär, återkommande klåda, rörelseproblem och andra diagnoser i familjen
- läs MH- eller MT-resultat för föräldrar, syskon och tidigare avkommor
- se vuxna hundar i naturlig skritt och trav och fråga hur de fungerar i arbete och vardag

Ett enskilt fint resultat utesluter inte risk. Resultaten i hela kullen och den nära släkten ger en bättre bild inför köpet.

## Historia och ursprung

Tysk schäferhund skapades i Tyskland som en mångsidig vall- och brukshund. Efter bildandet av den tyska schäferhundföreningen 1899 inleddes planerad avel med vallhundar från centrala och södra Tyskland. Målet var att förena funktionell kroppsbyggnad med temperament och arbetsförmåga.

Den första rasstandarden skrevs 1899 efter förslag av A. Meyer och Max von Stephanitz. Rasens arbetskapacitet gjorde att användningen snart blev bredare än vallning. Tysk schäferhund har därefter fått en framträdande roll som bruks-, tävlings- och tjänstehund inom flera områden.

Historien förklarar varför samarbetsförmåga, uthållighet, nosarbete och en funktionell kropp fortfarande är centrala. Den förklarar också varför rasen inte bör bedömas enbart efter silhuett eller färg. En sund tysk schäferhund ska kunna arbeta och röra sig effektivt; utseendet ska stödja funktionen.

## Att leva med rasen

Tysk schäferhund kan leva väl i en familj och även i lägenhet, men bara om ägaren kan erbjuda träning, återhämtning, utrymme och säker vardagskontroll. Trädgård ersätter inte aktivitet, och bostadsformen ersätter inte planering. I ett lyhört boende behöver man dessutom förebygga och träna skall och reaktioner på ljud i trapphus eller utanför fönster.

Med barn krävs en närvarande vuxen, särskilt eftersom rasen är stor och stark. Barn ska inte ansvara för promenader eller ingripa i uppjagade situationer. Hunden behöver en fredad viloplats, och barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans. Familjelämplighet avgörs av individens mentalitet, erfarenheter och träning, inte av rasnamnet.

Samma försiktighet gäller andra djur. En schäferhund kan leva med hund eller katt, men det går inte att lova utifrån rasen. Låt hundar mötas lugnt och helst på neutral plats. Vid introduktion till katt ska katten ha hundfria reträttvägar; använd barriär och koppel och förhindra jakt från första mötet. Gå vidare först när båda djuren är avslappnade och håll uppsikt tills samspelet är stabilt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, och en trygg, ensamhetstränad vuxen hund klarar normalt några timmar snarare än en hel arbetsdag. Öka tiden i små steg och ordna hundvakt eller annan lösning om vardagen kräver mer ensamtid än individen hanterar lugnt.

Det bästa hemmet för en tysk schäferhund har inte en viss adress. Det har vuxna som vill träna, kan läsa hundens signaler, följer upp hälsa och ger både meningsfull aktivitet och verklig vila under hela hundens liv.

Tysk Schäferhund

Verein für Deutsche Schäferhunde (SV) e.V. (Germany)

Den Danske Kennel Klub (Danish Kennel Club)

Tysk Schäferhund är en medelstor till stor, atletisk brukshund som är mycket intelligent och lättlärd. Den är lojal och naturligt beskyddande och behöver omfattande daglig mental och fysisk stimulans. Rasen har en dubbel päls och fäller mycket, och används i stor utsträckning inom polis, militär samt sök- och räddningsarbete.

Hurulunda är en uppfödare av rasen Tysk Schäferhund med bas i Saxtorp i Sverige. Uppfödningen var 2026 representerad bland hundarna som genomförde Svenska Schäferhundklubbens wesentest.

Hurulunda

## Snabbfakta

Rottweiler är en medelstor till stor och kraftfull tysk brukshund för den som vill träna aktivt, kan hantera hundens styrka och har tid för både fysisk och mental aktivering. Den kan knyta nära band till familjen, men rasens vaktinstinkt och arbetslust gör att valet av uppfödare, tidig träning och vardagskontroll betyder mycket.

- **Ursprung:** Tyskland. Rasen är erkänd av FCI och har använts som vakt-, boskaps-, drag-, polis- och tjänstehund.
- **Storlek:** hanar är 61–68 cm och tikar 56–63 cm i mankhöjd. Som grov vägledning väger en vuxen hane omkring 50 kg och en tik omkring 42 kg, men höjd, kön och kroppsbyggnad påverkar vikten.
- **Päls:** kort, tät dubbelpäls som borstas och badas efter behov.
- **Aktivitet:** behöver daglig rörelse, nosarbete eller annan mental uppgift samt fortlöpande vardagsträning.
- **Viktigt före köp:** kontrollera föräldradjurens mentalbeskrivningar, höft- och armbågsresultat samt DNA-resultat för POANV, som tidigare kallades JLPP.

Rottweiler är sällan det enklaste valet för en ovan hundägare. En väl förberedd förstagångsägare kan lyckas, men bör planera för valpkurs, fortsatt lydnadsträning och stöd från en uppfödare eller brukshundklubb som känner rasen.

## Utseende och päls

Rottweiler är en medelstor till stor hund med kompakt, muskulös kropp. Den ska se stark ut utan att vara klumpig; kroppsbyggnaden ska också ge intryck av rörlighet och uthållighet. Huvudet är brett, öronen trekantiga och hängande, och den svarta pälsen har tydligt avgränsade rödbruna tecken.

Pälsen består av grova täckhår över en tät underull. Den är lättskött, men hunden fäller och behöver då borstas oftare. Det finns inget meningsfullt badschema som passar alla rottweiler: bada när hunden är smutsig och borsta efter behov, särskilt under fällningsperioder. Kontrollera samtidigt klor, öron, hud och tänder så att förändringar upptäcks tidigt.

Vikten ska bedömas tillsammans med kroppsformen, inte bara mot en siffra. En hund i lagom hull har en synlig midja, och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. För en tung hund är regelbunden hullbedömning särskilt värdefull.

## Temperament och personlighet

Rasidealet är en vänlig, godmodig, modig och arbetsvillig hund som är stabil och uppmärksam på sin omgivning. Det beskriver målet för aveln, inte hur varje enskild rottweiler kommer att bete sig. Arv, tidiga erfarenheter, hälsa, träning och den aktuella situationen påverkar individen.

Rottweilerns vaktinstinkt betyder inte att rasen är aggressiv per definition. Däremot kan kombinationen av vaksamhet, integritet, jaktintresse, lust att gripa och kampa i lek samt stor fysisk styrka bli svår att hantera om hunden är rädd, lättstressad eller dåligt tränad. Därför är det viktigare att undersöka föräldradjurens faktiska beteende än att nöja sig med allmänna omdömen som ”snäll” eller ”trygg”.

Be att få se föräldrarnas MH-resultat och fråga uppfödaren hur hundarna reagerade på social kontakt, överraskningar, ljud, lek och kvarstående rädsla. MH beskriver reaktioner i standardiserade situationer; ett genomfört MH är inte i sig ett kvalitetsbetyg. Titta även på nära släktingar och träffa helst minst tiken i en vanlig miljö.

En rottweiler kan fungera väl i en barnfamilj, men rasnamnet är ingen garanti för barnvänlighet. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. En vuxen bör ansvara för promenaderna eftersom en ung eller uppvarvad rottweiler kan vara för stark för ett barn att hålla.

## Träning och motion

Rottweiler behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men ett fast antal motionstimmar blir missvisande. Behovet varierar med ålder, hälsa, kondition och aktivitet. Planera en vardag med promenader, lugn återhämtning, nosarbete och korta träningspass, och justera mängden efter hur hunden faktiskt fungerar.

Spår, sök, lydnad, rallylydnad och genomtänkt friluftsliv ger både samarbete och uppgifter att lösa. Rasen kan också uppskatta drag eller andra fysiskt krävande aktiviteter när hunden är färdigvuxen, frisk och successivt tränad för arbetet. En stor träningsmängd ersätter inte förmågan att koppla av; träna därför även passivitet och lugna rutiner.

Börja tidigt med hantering, koppelgående, inkallning, lugna hälsningar och att på signal vända bort från människor, djur eller föremål. Belöna det beteende du vill se och gör reglerna lätta att förstå. Undvik metoder som bygger på rädsla, tvång eller smärta; de hör inte hemma i modern hundträning och är ingen genväg till kontroll över en stark hund.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Målet är att den ska kunna se människor, hundar och nya miljöer utan att behöva gå fram eller reagera kraftigt. En bra kurs ger ägaren hjälp att läsa hundens signaler och träna med lagom svårighet. Fortsätt träningen genom unghundsperioden, när kroppsstyrkan ofta utvecklas snabbare än självkontrollen.

## Hälsa

De viktigaste dokumenterade hälsokontrollerna för rottweiler gäller höfter, armbågar och POANV/JLPP. Rasen har hälsoprogram för höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, och den ärftliga neurologiska sjukdomen POANV, tidigare kallad JLPP. Ögonsjukdomar förekommer också, och många uppfödare låter ögonlysa sina hundar.

Be uppfödaren visa officiella resultat och kontrollera dem själv i SKK:s tjänster. För HD och ED är det relevant att se både föräldrarnas egna röntgenresultat och kombinationens preliminära kullindex. Svenska Rottweilerklubben uppmuntrar ett preliminärt kullindex på minst 101 för både HD och ED i sina utökade rekommendationer. Ett index väger in mer information än en enda hunds resultat, men det kan inte lova att en valp blir fri från ledproblem.

POANV/JLPP nedärvs recessivt. En anlagsbärare är normalt inte sjuk men kan föra anlaget vidare. Det viktiga är därför inte att automatiskt välja bort varje bärare, utan att DNA-statusen är officiellt verifierad och att kombinationen inte kan ge sjuka valpar. Be uppfödaren förklara båda föräldrarnas resultat och hur de har använts i parningen.

Fråga också om ögonundersökningar och hälsan hos äldre nära släktingar. Breda listor över allt som någon gång har diagnosticerats hos en rottweiler säger mindre än dokumenterade resultat och återkommande problem i den aktuella släkten. Många rottweiler blir omkring 8–10 år, men livslängden varierar och går inte att förutsäga för en enskild hund.

Håll hunden i lagom hull, bygg kondition stegvis och sök veterinär vid hälta, tydlig smärta, andningsförändringar eller neurologiska symtom. Förebyggande arbete ersätter inte veterinärbedömning när hunden visar tecken på sjukdom.

## Historia och ursprung

Rottweiler utvecklades i och kring den tyska staden Rottweil som en användbar vakt- och boskapshund. Namnet Rottweiler Metzgerhund syftar på stadens slaktare, som valde hundar efter arbetsförmåga och använde dem för att driva och vakta boskap, skydda egendom och även dra last.

I den officiella rashistoriken kopplas äldre hundar av samma typ till romartidens boskapshundar. Rasens senare utveckling är knuten till Rottweil och hundarnas praktiska arbete där. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar prövades rottweilern, och rasen godkändes som polishund 1910.

Arbetsbakgrunden märks fortfarande. Rottweiler används i dag som bruks-, tjänste- och sällskapshund, och egenskaper som uthållighet, bevakning och vilja att samarbeta behöver få ett genomtänkt utlopp även hos en hund som främst lever som familjemedlem.

## Att leva med rasen

En rottweiler kan bo i lägenhet om vardagen ger tillräckligt med utevistelse, träning och vila. Trädgård är praktiskt men ersätter inte promenader eller gemensamma aktiviteter. Tänk igenom avstånd till rastningsområden, trappor, lyhördhet och om alla vuxna i hemmet kan hålla och hantera hunden säkert.

Ensamhet behöver tränas gradvis. En liten valp ska inte lämnas ensam, medan en trygg och ensamhetstränad vuxen hund ofta kan vara själv några timmar. Individens signaler avgör takten. Jordbruksverkets råd om rastning minst var sjätte timme dagtid är inte ett mål för hur länge hunden bör lämnas ensam.

Samliv med andra hundar eller katter beror på individ och introduktion. Ordna en säker plats för katten, använd grind eller koppel i början och belöna lugnt beteende. Gå tillbaka ett steg om något djur blir rädd eller hunden låser blicken och går upp i varv. Lämna inte djuren ensamma tillsammans förrän du har sett att samspelet är tryggt över tid. Samma försiktighet behövs vid hundmöten; tidig socialisering garanterar inte att en vuxen hund uppskattar alla andra hundar.

Ägaren ansvarar för att hunden inte stör eller skrämmer människor eller andra djur på allmän plats. För en rottweiler innebär det att koppelgående, inkallning och förmåga att avstå från störningar måste fungera innan situationen blir svår. Det är hundens faktiska beteende, miljön och ägarens möjlighet att ingripa som avgör hur mycket kontroll situationen kräver.

### Kontrollpunkter före köp

- Träffa föräldradjur och fråga om beteende i vardagen, inte bara på träning eller utställning.
- Läs MH-resultaten och fråga om rädsla, socialitet, lek och avreaktion hos föräldrar och nära släktingar.
- Kontrollera officiella HD- och ED-resultat samt preliminärt kullindex för kombinationen.
- Kontrollera båda föräldrarnas officiella POANV/JLPP-status och fråga om ögonundersökningar.
- Beskriv din vardag ärligt för uppfödaren och fråga vilket stöd du får under valp- och unghundstiden.

Rottweiler passar bäst när hundens arbetslust ses som en del av vardagen, inte som något som löses med en lång promenad ibland. Den som uppskattar regelbunden träning, tydliga rutiner och ett stort ansvar kan få en nära och mångsidig hund; den som främst söker en lättsam sällskapshund bör välja en mindre krävande ras.

Rottweiler

Svenska Rottweilerklubben (Swedish Rottweiler Club)

Deutscher Rottweiler-Klub (German Rottweiler Club)

Rottweiler är en kraftig, medelstor brukshund med kort svart päls och roströda tecken. Den är lugn, lojal och familjeinriktad, men ofta reserverad mot främlingar. För att trivas behöver den vänlig men konsekvent träning, daglig mental och fysisk aktivering samt ansvarsfulla ägare.

Lyckans Hjärtan är en uppfödare av rasen Rottweiler med bas i Helsingborg i Sverige.

Lyckans Hjärtan

## Snabbfakta

Irish softcoated wheaten terrier är en medelstor, aktiv terrier från Irland. Rasen utvecklades som en mångsidig gårdshund och hålls i dag främst som sällskapshund. Den brukar beskrivas som livlig, tillgiven, intelligent och påhittig, men också som självständig. Det är därför en hund för den som vill lägga tid på träning, motion och pälsvård.

- **Rasgrupp:** Grupp 3, terrier
- **Ursprung:** Irland
- **Tidigare användning:** Gårdsarbete, skadedjursbekämpning och jakt
- **Storlek:** Hanhundar ska enligt rasstandarden vara 46–48 cm höga och väga cirka 18–20,5 kg; tikar ska vara något mindre
- **Päls:** Enkel, mjuk och silkig, i nyanser av vetefärg
- **Aktivitetsnivå:** Aktiv; behöver daglig fysisk och mental sysselsättning
- **Pälsvård:** Omfattande och regelbunden

Rasen passar bäst när ägaren uppskattar en social hund med tydlig terrierkaraktär och kan erbjuda vardagsträning, varierad aktivitet och noggrann pälsvård. Den är ett sämre val om du söker en hund som nöjer sig med korta promenader, kräver mycket lite skötsel eller är okomplicerad att träna i alla lägen.

## Utseende och päls

Irish softcoated wheaten terrier är kompakt och välbyggd utan att vara tung. Kroppen är ungefär lika lång som hunden är hög, och helheten ska ge intryck av både styrka och smidighet. Små framåtvikta öron, mörka ögon, skägg och päls över pannan ger rasen dess typiska uttryck.

Den vuxna pälsen är rasens tydligaste kännetecken. Den ska bestå av ett pälslager; bara på öronen får underull förekomma. Strukturen ska kännas mjuk och silkig snarare än sträv eller ullig. Färgen varierar från ljust vete till en varmare gyllene, rödaktig ton. Pälsen kan vara vågig eller löst lockig.

En wheatenvalp behöver inte se ut som den vuxna hunden. Valppälsen kan vara rödaktig, gråaktig eller ha mörk mask och mörka hårspetsar. Både färg och struktur förändras i flera steg, och den färdiga vuxenpälsen kommer oftast först mellan 18 månaders och två och ett halvt års ålder. Det går därför inte att avgöra exakt hur vuxenpälsen blir enbart genom att titta på valpens färg eller mjukhet.

Pälsen lämnar ofta mindre löst hår i hemmet än raser med tydlig säsongsfällning, men den sköter inte sig själv. Lösa hår kan stanna kvar i pälsen och bidra till tovor. För många vuxna hundar är en noggrann genomkamning varje vecka en rimlig utgångspunkt, medan pälsbytet kan kräva kamning flera gånger i veckan. Rasklubbens och SKK:s skötselråd anger också regelbundna bad och klippning flera gånger om året. Hur ofta det behövs beror på pälsens struktur och längd samt på vad hunden gör i vardagen.

Rasen ska inte beskrivas som allergifri. Hundallergen finns bland annat i saliv och hud, och mängden varierar mellan individer även inom samma ras. Den som har hundallergi bör därför utreda sin allergi och träffa den aktuella hunden flera gånger innan ett köp övervägs.

## Temperament och personlighet

En typisk irish softcoated wheaten terrier är livlig, social med sin familj och snabb att engagera sig i det som händer. Rasstandarden beskriver den som sportig, tillgiven, lojal och intelligent. Samtidigt finns en självständig terriersida som kan märkas när något i omgivningen känns mer intressant än ägarens plan.

Temperamentet varierar mellan individer och linjer. Bland de hundar som deltagit i svenska mentalbeskrivningar visar de flesta låga nivåer av aggressiva reaktioner, men resultaten visar också en tydlig variation inom rasen. Fråga därför uppfödaren hur föräldrarna fungerar med främmande människor, andra hundar, plötsliga ljud, hantering och återhämtning efter överraskningar. Om föräldradjuren har genomfört BPH eller MH kan resultatet ge mer konkret information än allmänna påståenden om rasen.

Rasen kan leva bra med barn när hund och barn lär sig respektera varandras gränser. Små barn och hundar ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. Hur en individ fungerar med andra hundar eller andra djurslag varierar. Tidig, lugn introduktion och genomtänkt vardagshantering är viktigare än att utgå från att alla individer fungerar likadant.

## Träning och motion

Irish softcoated wheaten terrier behöver röra sig och använda huvudet varje dag. Det finns ingen fast mängd motion som passar alla individer. En unghund, en vältränad vuxen och en äldre hund behöver olika belastning, och motionen bör anpassas efter kondition, hälsa och återhämtning.

Rasen passar för exempelvis nosework, spår, rallylydnad, agility och vanlig vardagsträning. Variation är ofta mer givande än att enbart förlänga promenaden. Sökövningar, följsamhet, kroppskontroll och korta problemlösningspass kan ge en bättre balans mellan aktivitet och vila.

Börja tidigt med inkallning, koppelgående, hantering och förmågan att koppla av. SKK lyfter att rasen kan vara nyfiken och ge sig ut på egna utflykter, så en trädgård behöver vara säkert inhägnad. Träna inkallning systematiskt, men använd koppel eller långlina på platser där en misslyckad inkallning kan bli farlig.

Belöningsbaserad träning passar en intelligent och självständig hund väl: belöna det beteende du vill se, gör uppgiften tydlig och öka svårigheten stegvis. Hårda korrigeringar behövs inte och kan göra hunden stressad samt försämra samarbetet. Korta, engagerande pass med tydliga pauser brukar vara lättare att lyckas med än långa repetitioner.

## Hälsa

Många irish softcoated wheaten terrier lever ett aktivt liv långt upp i åren, men rasen har hälsorisker som en valpköpare bör känna till. Svenska rasunderlag lyfter framför allt njur- och mag-tarmproblem samt vissa hud- och öronbesvär. Att en risk finns i rasen betyder inte att varje hund drabbas.

Två viktiga begrepp är PLN och PLE. **PLN**, protein-losing nephropathy, innebär att protein förloras genom njurarna. **PLE**, protein-losing enteropathy, är ett samlingsbegrepp för proteinförlust genom tarmen. Tillstånden kan vara allvarliga och kan utvecklas först i vuxen ålder. För PLN finns ett DNA-test för riskvarianter, men resultatet är inte en enkel diagnos: hundar med riskvarianter behöver inte bli sjuka, och även andra faktorer påverkar. För PLE finns inget motsvarande genetiskt test.

Återkommande diarré eller kräkningar, oförklarlig viktnedgång, svullnad, ökad törst eller ökad urinering ska bedömas av veterinär. Sådana symtom kan ha många orsaker och bevisar inte PLE eller PLN, men de bör inte avfärdas hos en hund med känd rasrisk.

Rasklubbens svenska avelsrekommendationer omfattar bland annat känd höftledsstatus och känd DNA-status för mikroftalmi. Tillståndet kallas microphthalmia i dokumenten och innebär att ögat inte har utvecklats normalt. Klubben har också särskilda rekommendationer om nära släktingar till hundar som drabbats av renal dysplasi, PLE eller PLN. I SKK:s registreringsregler för 2026 finns däremot inget särskilt krav på officiell höftledsstatus för att registrera valpar av rasen. En SKK-registrerad valp är alltså inte automatiskt resultatet av alla undersökningar som rasklubben rekommenderar.

Be uppfödaren visa:

- föräldrarnas officiella höftledsresultat
- DNA-resultat för mikroftalmi
- PLN-resultat, om testet har gjorts, samt en nyanserad förklaring av vad resultatet betyder
- känd förekomst av PLE, PLN eller renal dysplasi bland nära släktingar
- hur föräldrar och äldre släktingar har mått över tid

## Historia och ursprung

Irish softcoated wheaten terrier kommer från Irland och hör till landets fyra terrierraser. Den exakta tidiga historien är inte fullt dokumenterad. Det finns skriftliga hänvisningar till mjukpälsade hundar från omkring 200 år tillbaka, men påståenden om en mer exakt eller äldre härstamning bör ses som osäkra.

Småbrukare använde dessa terrier till flera uppgifter på gården, bland annat för att hålla efter skadedjur och hjälpa till i gårdsarbetet. Hundarna användes också vid jakt på grävling och utter. Den irländska kennelklubben erkände rasen 1937, och FCI erkände den definitivt 1957.

Rasen kom till Sverige 1965, och den första svenska kullen föddes 1967. Här har den främst blivit en sällskaps- och aktivitetshund, även om arbetslusten fortfarande märks i exempelvis spår, nosework, lydnad och agility.

## Att leva med rasen

Att leva med en irish softcoated wheaten terrier innebär en aktiv och social vardag. Den kan bo i lägenhet eller hus så länge den får motion, mental aktivering, regelbunden rastning och tillräcklig vila. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur hundens dagar faktiskt ser ut.

Räkna med tid för pälsvård varje vecka och mer arbete under perioder då unghundspälsen förändras. Be uppfödaren visa kamning, bad och klippning praktiskt. Kontrollera särskilt skägg, ben, armhålor, ljumskar och området bakom öronen, där fukt och friktion lätt kan skapa tovor.

Ensamhet måste tränas gradvis när hunden är trygg i hemmet. En vuxen, väl ensamhetstränad hund kan vanligen vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket och en liten valp ska inte lämnas ensam. Planera därför för stor närvaro under valptiden och för en vardag där hunden får vara en del av familjens liv.

Rasen passar dig som vill ha en glad, företagsam terrier och tycker att träning och pälsvård är en del av hundägandet. Den passar sämre om lågt skötselbehov, långvarig ensamhet eller en hund som alltid sätter samarbetsviljan före sin egen nyfikenhet är avgörande krav. Välj uppfödare efter dokumenterad hälsa, stabil mentalitet och öppen information om släkten – inte enbart efter valpens färg eller ett löfte om att rasen är lättskött eller allergivänlig.

Irish softcoated wheaten terrier

Irish Soft Coated Wheaten Terrier Club of Great Britain

Norsk Terrier Klub (Norway)

Irish softcoated wheaten terrier är en medelstor, atletisk irländsk gårdsterrier som blivit en familjehund, känd för sin silkeslena, lätt fällande vetefärgade päls, sitt glada och människokära sätt, sina stora pälsvårdsbehov, sitt livliga men träningsbara temperament och sin i allmänhet goda hälsa med vissa rasspecifika risker.

Extra's är en uppfödare av rasen Irish softcoated wheaten terrier med bas i Skanör i Sverige. Verksamheten med rasen inleddes 1989.

Extra's

## Snabbfakta

- Tibetansk spaniel är en liten, erkänd sällskapshund i FCI grupp 9 – inte en arbetande jaktspaniel trots namnet.
- Rasstandarden anger cirka 25 cm i mankhöjd och cirka 4–7 kg. Det är riktvärden, inte en garanti för varje vuxen hund.
- Rasen beskrivs som gladlynt, alert, intelligent och trogen, men också självständig och ibland avståndstagande mot främlingar.
- Den medellånga dubbelpälsen har silkeslent täckhår och fin, tät underull. Alla färger och färgkombinationer är tillåtna.
- En tibetansk spaniel behöver daglig rörelse, mental aktivitet och närhet, men mängden måste anpassas till individen.
- Ögonhälsan är den tydligaste svenska avelsfrågan. Ögonlysning och DNA-status för PRA3 ger olika information och ska inte blandas ihop.

## Utseende och päls

Tibetansk spaniel är liten men ska se balanserad och rörlig ut, utan överdrifter. Kroppen är något längre än mankhöjden, ryggen är plan och rörelserna ska vara fria, aktiva och parallella. Rasstandardens cirka 25 cm och cirka 4–7 kg är ungefärliga riktmärken. Om vuxenstorleken spelar stor roll bör du även titta på båda föräldrarna och vuxna nära släktingar.

Huvudet är litet i förhållande till kroppen och nospartiet ska vara medellångt, trubbigt och utan rynkor. Ett svagt underbett är rastypiskt, men tänder och tunga ska inte synas när munnen är stängd. Ögonen ska vara mörkbruna, ovala, klara och framåtriktade. Bedöm därför hela hunden – klara ögon, stängd mun, obehindrad rörelse och ett proportionerligt huvud – i stället för att välja den som ser mest extrem ut.

Pälsen består av ett medellångt, ganska åtliggande täckhår och fin, tät underull. Öron, frambenens baksidor, svans och lår har längre behäng. Hanar brukar ha mer uttalad man än tikar, men hunden ska inte vara överpälsad. Alla färger och blandningar av färger är tillåtna; färgen säger däremot inget om temperament eller hälsa.

En grundlig genomgång med borste och kam varje vecka är ett rimligt riktmärke. Under fällningen behöver pälsen kontrolleras oftare. För kammen ända ned till huden och ägna extra uppmärksamhet åt området bakom öronen, armhålorna och behänget där friktion lätt skapar tovor. Tvätta när hunden faktiskt är smutsig och låt pälsens skick, inte en badkalender, styra. Vänj också valpen lugnt vid kloklippning, munvård och annan hantering; tandborstning är en viktig vardagsrutin genom hela livet.

## Temperament och personlighet

Tibetansk spaniel passar den som uppskattar en uppmärksam sällskapshund med egna åsikter. Rasidealet är gladlynt, självsäkert, intelligent, alert och troget. Självständigheten kan vara charmig, men den betyder också att hunden inte alltid arbetar bara för att du ber om det. Rasen kan passa en förstagångsägare, men är inte automatiskt enkel: tålamod, belöningsbaserad träning och respekt för hundens signaler är viktigare än tidigare hundvana i sig.

Att rasen får vara avståndstagande mot främlingar är inte ett stöd för rädsla eller aggressivitet. En stabil hund ska kunna observera på avstånd och sedan återgå till lugn utan att tvingas hälsa. När du träffar en uppfödare, se hur tiken och andra vuxna släktingar reagerar på en ny person, beröring, ljud och vardaglig upphetsning. De ska kunna ta stöd och återhämta sig.

Vaksamhet kan innebära skall när något förändras utanför dörren eller fönstret. Hur mycket en enskild hund skäller påverkas även av miljö, vana och träning. Fråga därför inte bara om rasen är ”skällig”, utan hur föräldrarna beter sig när besökare kommer och hur snabbt de blir lugna igen. I ett lyhört boende behöver du från början belöna tyst observation, lära in en tydlig paus från skällandet och begränsa utsiktsplatser som håller hunden i ständig beredskap.

BPH kan ge användbar information om en enskild hunds reaktioner, men är en beskrivning och inte ett godkänt-eller-underkänt prov. Om föräldrar eller vuxna släktingar har genomfört BPH kan du läsa resultaten tillsammans med uppfödaren. Använd dem som ett komplement till det du själv ser, inte som en garanti för valpens framtida personlighet.

## Träning och motion

Tibetansk spaniel behöver röra på sig och använda huvudet varje dag, men behovet kan inte räknas i ett fast antal minuter. Rasen kan följa med på längre utflykter och samtidigt koppla av hemma. En bra vardag växlar mellan promenader, nosarbete, lek, samarbetsövningar och ostörd återhämtning. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, underlag, väder och hur snabbt hunden återfår normal rörelse och energi efter aktiviteten.

Belöningsbaserad, stegvis träning passar rasens självständiga sätt. Gör uppgiften begriplig och lönsam i stället för att höja rösten eller ta till fysiska korrigeringar. Variera miljö och belöning, och sluta medan hunden fortfarande är engagerad. Korta pass kan vara praktiska, men klockan är mindre viktig än koncentration och kvalitet.

Prioritera färdigheter som gör vardagen säker och lugn:

- kontakt och följsamhet nära trafik och andra störningar
- inkallning som först tränas med lina eller i inhägnat område
- en signal för att lämna dörren eller fönstret och komma till ro
- frivillig hantering av päls, tassar, mun och ögon
- lugna besök och förmåga att vila trots ljud i trapphus eller utanför hemmet
- ensamhetsträning i små steg, utan att hunden lämnas längre än den klarar lugnt

Hundsport kan vara rolig om individen tycker om den, men är inget krav och säger inte i sig att vardagsbehoven är uppfyllda. Det viktiga är en hund som rör sig obehindrat, är nyfiken under aktivitet och kan varva ned efteråt.

## Hälsa

Ögonhälsan är den mest konkreta dokumentkontrollen när du köper en svenskfödd tibetansk spaniel. För att en kull ska kunna registreras i SKK ska båda föräldrarna ha ett officiellt ögonundersökningsresultat som var högst ett år gammalt vid parningen. Be att få se registreringsnummer, undersökningsdatum och själva resultaten för båda föräldrarna – inte bara beskedet att de är ”testade”.

PRA är ett samlingsnamn för ärftliga näthinnesjukdomar som kan leda till blindhet. PRA3 är en av de genetiska varianter som förekommer i rasen, men DNA-testet för PRA3 täcker inte alla orsaker till klinisk PRA. Ögonlysning och DNA-test svarar alltså på olika frågor:

- ögonlysning visar ögonens kliniska status vid undersökningen och kan upptäcka PRA och andra förändringar
- PRA3-testet visar om hunden är fri, bärare eller genetiskt drabbad av just PRA3-varianten
- en bärare är inte sjuk i PRA3 men kan föra varianten vidare och bör endast kombineras med en fri hund
- ett fritt PRA3-resultat är inte ett intyg på att hunden är fri från all ögonsjukdom

PRA3-resultat kan registreras centralt, men DNA-testet är inte samma formella krav som den aktuella ögonlysningen. Om uppfödaren säger att en hund är hereditärt fri, kontrollera att uppgiften verkligen finns registrerad. SKK registrerar sådan frihet genom härstamning i högst tre generationer.

Rasklubben uppmärksammar även renal dysplasi, felväxande ögonhår, inåtrullade ögonlock och patellaluxation i avelsarbetet. Det betyder inte att varje tibetansk spaniel drabbas eller att alla undersökningarna är obligatoriska för registrering. Fråga i stället om faktiska diagnoser och undersökningsresultat hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Vid ett valpköp är en kort, verifierbar familjehistorik mer användbar än ett svepande påstående om att linjen är ”helt frisk”.

## Historia och ursprung

Tibetansk spaniel har asiatiskt ursprung, men den tidiga historien är inte en obruten, fullt dokumenterad stamtavla. Små hundar fanns länge i Tibet och Kina, och rastraditionen förknippar dem med palats och kloster som sällskap och vaksamma larmhundar. Exakt var typen först uppstod och hur den spreds mellan områdena går däremot inte att fastställa säkert.

Den moderna rasen utvecklades i Storbritannien, där den dokumenterades i slutet av 1800-talet. År 1934 fick de tibetanska raserna egna standarder genom den brittiska Tibetan Breeds Association. Efter andra världskriget byggdes den brittiska populationen upp från ett litet antal hundar. Storbritannien har därför standardansvaret även om Tibet anges som ursprungsland.

Den första tibetanska spanieln importerades till Sverige 1955 och den första svenska registreringen följde året därpå. De årtalen är bättre belagda än berättelser om exakt hur klosterhundar gavs bort eller arbetade på murar. Sådana berättelser kan förklara rasens rykte som vaksam sällskapshund, men bör läsas som tradition snarare än verifierad historia.

## Att leva med rasen

Tibetansk spaniel kan fungera i både lägenhet och hus när vardagen ger rörelse, mental aktivitet, vila och social kontakt. Bostadens storlek är mindre avgörande än möjligheten att rasta hunden ofta och hantera ljud. I lägenhet bör du särskilt bedöma föräldrarnas skall, husets lyhördhet och om du kan träna lugn vid dörr, fönster och trapphus.

Med barn behövs samma grundregler som för andra små hundar: en vuxen ska vara närvarande, barnet ska inte lyfta eller bära hunden och hunden ska ha en fredad viloplats. En trygg individ kan bli en fin familjehund, men rasnamnet ersätter aldrig tillsyn eller respekt för kroppsspråk.

Samliv med hund eller katt avgörs av individerna och introduktionen. Be om föräldrarnas och valpens faktiska erfarenhet av andra djur. Vid en kattintroduktion börjar du med åtskilda utrymmen och doft, går vidare med barriär och koppel och ser till att katten alltid har en fri flyktväg. Låt djuren gå fram i sin egen takt och lämna dem inte tillsammans utan tillsyn förrän deras beteende är förutsägbart – och även då ska båda ha egna platser.

Ensamhet är en tränad färdighet, inte en fast rasegenskap. En liten valp kan inte lämnas ensam, och en vuxen hund måste vänjas gradvis från mycket korta, lugna frånvarostunder. Öka först när hunden kan vila utan ihållande skall, vandring eller stress. Om vardagen kräver heldagar på egen hand är rasen, liksom andra sällskapshundar, ett dåligt val utan ordnad daglösning.

Inför köp bör du kunna få raka svar på följande:

- varför just denna kombination gjordes och hur föräldrarna fungerar i vardagen
- föräldrarnas registreringsnummer samt datum och resultat från ögonlysning
- PRA3-status för båda föräldrarna och vad kombinationen innebär för valparna
- kända fall av ögonproblem, renal dysplasi och patellaluxation bland nära släktingar
- vuxenstorlek, skall, främlingsreaktion och återhämtning hos föräldrar och äldre avkommor

Rasen passar bäst när du vill leva med en liten, aktiv sällskapshund som gärna är nära men inte alltid vill lyda på beställning. Om du kan erbjuda vänlig träning, tydliga vardagsramar och plats för en självständig personlighet får du en följeslagare som kan växla mellan utflykt, uppmärksam omvärldsbevakning och lugn vila hemma.

Tibetansk spaniel

The Tibetan Spaniel Association (UK)

The United Kingdom Kennel Club

Norsk Kennel Klub (Norwegian Kennel Club)

Liten men robust tibetansk sällskapshund på cirka 4–7 kg, med silkig dubbelpäls, kragliknande man och plymformad svans. Vaken och uppmärksam men inte skällig när den är vältränad, kattlikt självständig, djupt fäst vid sin familj, bra med hänsynsfulla barn och anpassningsbar till både stad och landsbygd med måttlig motion och pälsvård.

Follow är en uppfödare av rasen Tibetansk spaniel med bas i Hjärup i Sverige. Uppfödningen av tibetansk spaniel går tillbaka till åtminstone mars 1988. År 2006 inleddes ett flerårigt utbyte med en amerikansk kennel för att tillföra nya blodslinjer.

Follow

## Snabbfakta

- Shetland sheepdog, ofta kallad sheltie, är en liten brittisk sällskaps- och vallhund med bakgrund som gårdshund på Shetlandsöarna.
- Rasstandarden beskriver en aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är uppmärksam på sin ägare. Reservation mot främlingar är tillåten, men inte nervositet.
- Idealmankhöjden är 37 cm för hanar och 35,5 cm för tikar. Rasstandarden anger ingen idealvikt.
- Den långa dubbelpälsen behöver gås igenom till huden, särskilt bakom öronen och under fällning, men ska inte kräva någon rutinmässig helklippning.
- Rasen passar bäst hos den som vill kombinera vardagsmotion med träning, nosarbete eller annan mental aktivering och som kan arbeta lugnt med ljud, miljöer och ensamhet.
- Inför valpköp är dokumenterade ögonresultat, mentaliteten hos nära släktingar och kunskap om MDR1 och merle viktigare än allmänna löften om att rasen alltid är frisk eller lättsam.

## Utseende och päls

Shetland sheepdog är en liten, lätt och rörlig hund som ska vara något längre än hög. Rasstandardens ideal är 37 cm i mankhöjd för hanar och 35,5 cm för tikar; en avvikelse på mer än 2,5 cm åt något håll är mycket oönskad i standarden. Det är ideal för rasbedömning, inte en garanti för varje individ. Någon idealvikt anges inte i rasstandarden, så hull och kroppsbyggnad är bättre vägledning än ett enda kilotal.

Huvudet ska bilda en lång, trubbig kil. Skallpartiet och nospartiet ska vara lika långa, med mittpunkten vid inre ögonvrån. Ögonen är mandelformade och vanligen mörkbruna; hos blue merle får de vara helt eller delvis blå. De små öronen bärs bakåt i vila och framåt med vikta spetsar när hunden lystrar.

Pälsen är dubbel: täckhåret är långt, rakt och något hårt, medan underullen är kort, mjuk och tät. En noggrann genomgång ungefär varje vecka passar många hundar, med tätare skötsel under fällning. Kamma ända in till huden och kontrollera särskilt bakom öronen. Hår runt tassarna och på hasorna kan ansas vid behov. Efter bad behöver pälsen torka ända in till huden.

Godkända färger är sobel, trefärgad, blue merle, svart och vit samt svart med tantecken, även om den sistnämnda inte ses i modern tid. Blue merle ska ge ett silverblått helhetsintryck med svart marmorering. Vita tecken får finnas på bland annat bläs, halsring, bröst, krås, ben och svansspets; vita fläckar på kroppen är däremot mycket oönskade enligt standarden. Färgstandarden och de genetiska reglerna för merle är två skilda frågor.

## Temperament och personlighet

En rastypisk Shetland sheepdog är alert, vänlig, intelligent och nära inriktad på sin ägare, men individer skiljer sig tydligt i socialitet, ljudkänslighet och självförtroende. En hund får vara sval mot främmande utan att vilja hälsa, men rädsla ska inte förklaras bort som normal reservation.

SKK:s BPH-analys visar varför genomsnitt inte räcker när man väljer hund. I flera provsituationer visade de beskrivna sheltiesarna lite rädsla, men spridningen var påtaglig vid bland annat möten och överraskningar. Analysen gäller deltagarna och kan inte lova hur en valp blir. Fråga därför hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, ljud och nya miljöer och hur snabbt de återhämtar sig.

Rasen har en historisk uppgift att vara uppmärksam och slå larm. Det kan göra skall till en viktig vardagsfråga, men det betyder inte att varje sheltie skäller mycket. Att få hundar skällde eller gnällde där ljud inte väntades under BPH betyder inte att rasen alltid är tyst hemma när någon går i trapphuset. Bedöm den individ och den uppväxtmiljö du faktiskt väljer.

Shelties beskrivs som hundar som typiskt kan umgås konfliktfritt med andra hundar, men det är ingen garanti för alla möten eller för samlevnad med katt och smådjur. Tidiga erfarenheter, individens beteende och kontrollerade introduktioner har stor betydelse.

## Träning och motion

Shetland sheepdog behöver fysisk aktivitet och uppgifter för hjärnan varje dag, men det finns inget seriöst minutantal som passar alla individer. En bra vardag växlar promenader med möjlighet att nosa, korta träningsstunder, lek och vila. Agility, rallylydnad, lydnad, nosework och trickträning kan passa rasens snabbhet och samarbetsvilja, men hundsport är inget krav om vardagen redan ger varierad rörelse och problemlösning.

Träna belöningsbaserat, stegvis och med hänsyn till hundens känslighet. Hårda röster kan öka osäkerheten; gör i stället situationen lättare och belöna det beteende du vill se. För en hund som reagerar på dörrljud, rörelse utanför fönstret eller besökare kan du:

- öka avståndet eller skärma av retningen så att hunden fortfarande kan tänka;
- belöna orientering tillbaka mot dig och lugn på en bestämd plats;
- träna på svaga, förutsägbara ljud innan du ökar svårigheten;
- ge hunden en paus om den inte kan ta belöning eller varva ned.

Målet är inte att stoppa all kommunikation utan att hunden kan avbryta, återhämta sig och komma till ro. Om just din hund börjar jaga, cirkla runt eller nafsa efter springande barn, cyklar eller andra snabba rörelser ska beteendet hanteras som ett konkret säkerhets- och träningsproblem, inte ursäktas med rasens bakgrund. Använd koppel eller avstånd medan ni tränar ett säkert alternativ.

Valpar behöver korta, positiva erfarenheter och mycket återhämtning. Öka belastning och svårighetsgrad med hundens ålder, kondition och trygghet. Hos en vuxen hund är förmågan att vila mellan aktiviteter minst lika viktig som hur långt den kan gå.

## Hälsa

Shetland sheepdog har flera väl dokumenterade hälsofrågor, framför allt kring ögon, och ett bra valpköp börjar med verifierbara resultat i stället för uttrycket ”friska linjer”. Be uppfödaren visa registrerade undersökningar och förklara varför just föräldrakombinationen har valts.

CEA, collie eye anomaly, är en medfödd förändring i ögats utveckling. Den lindrigare förändringen CRD bedöms normalt inte påverka synen, medan colobom kan göra det. Vissa CEA-förändringar syns lättast vid ögonundersökning av en ung valp och kan senare döljas av pigment. PRA är i stället en fortskridande näthinnesjukdom som kan leda till blindhet. Ett DNA-test svarar på om hunden har en viss testad genetisk variant; det visar inte alla ögonförändringar. I rasen finns mer än en form av PRA och även andra näthinnesjukdomar, så DNA-test och klinisk ögonundersökning svarar på olika frågor.

Det tidigare svenska hälsoprogrammet som krävde ett högst ett år gammalt ögonintyg före avel avslutades 2017. Rasklubbens RAS rekommenderar ögonundersökning av valpar, undersökning efter ett års ålder före avel och uppföljning av äldre avelshundar. Rekommendationer är inte samma sak som registreringskrav. Kontrollera SKK:s senaste regler och registrerade resultat inför köp eller avel.

MDR1, även kallad ABCB1, påverkar ett transportprotein som bland annat skyddar hjärnan från vissa ämnen. Mutationen har påvisats hos Shetland sheepdog och kan öka risken för allvarliga biverkningar av vissa läkemedel. Bara ett individuellt DNA-test visar den enskilda hundens status. Spara provsvaret och visa det för veterinären; ändra aldrig dos eller behandling utifrån en lista på nätet.

Skador i hasleden och annan ledproblematik finns också dokumenterade i rasens svenska avelsstrategi. Fråga om hälta, hasproblem och ledresultat hos föräldrar och äldre släktingar, men tolka inte ett enskilt röntgenresultat som en fullständig garanti.

Blue merle är en godkänd färg, men två hundar som bär merleanlag ska inte paras. Dubblering av anlaget medför risk för allvarliga defekter, bland annat i syn och hörsel. SKK har registreringsförbud för avkomma efter två merlefärgade shelties och särskilda regler för dold merle hos sobelfärgad avkomma.

## Historia och ursprung

Shetland sheepdog kommer från Shetlandsöarna och utvecklades ur små gårdshundar. Collie har dokumenterat korsats in, medan mycket annat om de tidiga anorna bygger på antaganden.

På öarna användes hundarna bland annat för att hålla får borta från odlingar och för att slå larm på gården. De beskrivs alltså inte främst som specialiserade vallhundar av modern typ. Den lilla storleken och tåliga pälsen passade ett kargt, blåsigt och fuktigt klimat där resurserna var begränsade.

Under 1800- och 1900-talen formades rasen mot en jämnare typ. Den brittiska kennelklubben erkände Shetland sheepdog 1914 och den första individen kom till Sverige 1930. Sheltien är en egen FCI-erkänd ras med egen standard, storlek och utveckling.

## Att leva med rasen

Shetland sheepdog kan fungera i barnfamilj, med andra djur och i lägenhet, men bara när den enskilda hundens temperament och hemmets vardag passar ihop. Storleken gör rasen praktisk, medan uppmärksamhet på ljud, behov av samarbete och variation i självförtroende kan vara mer avgörande än bostadens kvadratmeter.

I en barnfamilj ska en vuxen alltid övervaka samspelet. Barn behöver låta hunden äta, sova och dra sig undan i fred. Välj inte ras enbart på påståendet att den är ”bra med barn”; fråga efter hundens erfarenheter och föräldrarnas temperament.

Vid introduktion till katt eller annan hund ska mötena vara kontrollerade, med möjlighet till avstånd och separata viloplatser. Belöna lugnt beteende och förhindra jakt eller trängning medan relationen byggs. För smådjur krävs fysisk säkerhet även om hunden verkar vänlig.

Lägenhetsliv kan fungera om hunden får daglig aktivitet och kan vila trots trapphus, hiss och grannar. Bedöm ljudmiljön och fråga vilka valpar som återhämtar sig lätt efter nya intryck. En trädgård ersätter inte promenader, träning eller samvaro.

Ensamhet behöver tränas gradvis först när valpen känner sig trygg i hemmet. Börja med mycket korta, odramatiska stunder och öka bara när hunden förblir lugn. En ensamhetstränad vuxen hund kan klara några timmar, men det finns stora individuella skillnader och en liten valp ska inte lämnas ensam. Om hunden skäller, vandrar, flåsar eller inte kan komma till ro behöver träningen backas och vardagen ordnas så att hunden inte lämnas över sin förmåga.

Rasen är ett starkt val för den som uppskattar en uppmärksam, träningsbar hund och är beredd att sköta päls, ljudträning och mental aktivering. Den passar sämre för den som söker en helt självständig hund, vill ha garanterat tyst vardag eller behöver lämna hunden ensam långa arbetsdagar.

Shetland sheepdog

Shetland Sheepdog Club of the UK

Shetland sheepdog är en liten till medelstor, smidig vallhund med tät dubbel päls och iögonfallande färger. Den är alert, känslig och mycket människoorienterad, knyter starka band till familjen, är reserverad mot främlingar, utmärker sig i hundsporter och behöver regelbunden pälsvård, dagliga promenader och mental stimulans.

Therese Williamsdotter är en uppfödare av rasen Shetland sheepdog med bas i Staffanstorp i Sverige. Uppfödningen omfattar trefärgade och blue merle-färgade shetland sheepdog. Hundarna deltar i utställning och agility.

Therese Williamsdotter

## Snabbfakta

Schnauzer är en mellanstor, aktiv och vaksam hund från Tyskland. Här syftar namnet på den mellanstora rasen schnauzer, som på engelska heter Standard Schnauzer. Det är alltså inte ett samlingsnamn för dvärgschnauzer, schnauzer och riesenschnauzer; de är tre skilda raser med egna standarder och delvis olika hälsofrågor.

- FCI placerar schnauzern i grupp 2 och anger Tyskland som ursprungsland.
- Både hanar och tikar ska enligt standarden vara 45–50 cm höga och väga 14–20 kg.
- Kroppen är kraftig, kompakt och ungefär kvadratisk.
- De godkända färgerna är rent svart med svart underull samt peppar och salt.
- Pälsen är dubbel, tät och sträv och behöver kammas och trimmas regelbundet.
- Rasidealet förenar livligt temperament med eftertänksamt lugn, lekfullhet, trofasthet och vaksamhet.

Schnauzern passar bäst hos den som vill träna och göra saker tillsammans med sin hund, men också kan lära den att varva ner. En förstagångsägare kan lyckas väl om vardagen rymmer belöningsbaserad träning, pälsvård och tydliga rutiner. Rasnamnet ger däremot ingen garanti för hur lätt en viss hund blir. Föräldrarnas beteende och hur vuxna släktingar fungerar i vardagen säger mer.

## Utseende och päls

Schnauzern är tydligt mellanstor: 45–50 cm och 14–20 kg gäller för båda könen. Den ska vara mer kompakt än smäcker, med mankhöjd och kroppslängd som ungefär motsvarar varandra. Det långsträckta huvudet, skägget och de buskiga ögonbrynen ger rasen dess typiska uttryck.

Pälsen består av tät underull och ett hårt, åtliggande täckhår. Täckhåret ska vara strävt, inte mjukt, vågigt eller silkesaktigt. Svart schnauzer ska vara rent svart även i underullen. Peppar och salt kan gå från mörkt järngrått till silvergrått, men ska ha en harmonisk mörk mask. Tydligt ljusa tecken på huvud, bröst eller ben är inte önskvärda i standarden.

Pälsvård är en fast del av vardagen. Som praktiskt riktmärke anger SKK trimning ungefär fyra gånger om året och genomkamning minst varje vecka. Vid trimning plockas gammalt täckhår bort så att den sträva strukturen kan behållas. Den som i stället klipper pälsen behöver fortfarande reda ut skägg, ögonbryn, mage och benhår och hålla huden fri från tovor. Be uppfödaren visa hur hundarna i just den linjen sköts; praktisk handledning är mer värd än ett generellt schema.

En välskött, trimmad schnauzer lämnar ofta lite löst hår, men rasen är inte allergifri. Hundallergen finns bland annat i hudceller, saliv, urin och ämnen från talgkörtlarna. Lite fällning säger därför inte hur en allergisk person kommer att reagera. Ta hjälp av vården före hundköpet i stället för att lita på påståenden som bygger enbart på rasen.

## Temperament och personlighet

Schnauzern ska vara livlig, godmodig, lekfull och vaksam, men samtidigt kunna visa lugn. Den är ofta uppmärksam på människor, ljud och rörelse omkring hemmet. Det historiska arbetet som gårds- och vakthund märks därför lättare hos vissa individer än hos andra.

SKK:s aktuella 200-analys av BPH är särskilt användbar eftersom den visar variationen bakom rasbeskrivningen. Underlaget omfattar 284 beskrivna schnauzrar, men bara omkring 12 procent av de svenskfödda hundarna födda 2010–2023 deltog. Resultaten beskriver alltså de deltagande hundarna, inte varje schnauzer. I gruppen finns både hundar som inte hälsar på en främmande person och hundar som hälsar intensivt. Även lekintresset varierar mycket. Få visade hotfullhet mot en främmande person, medan spridningen blev större när en förklädd person närmade sig på ett avvikande sätt.

För en valpköpare är slutsatsen praktisk: fråga inte bara om föräldrarna är "trevliga". Be att få se hur de tar emot besök, accepterar hantering, återhämtar sig efter en överraskning och går från aktivitet till vila. Läs gärna deras BPH- eller MH-resultat, men kom ihåg att BPH är en beskrivning, inte ett prov med godkänt eller underkänt.

Rasstandarden säger att schnauzern ska vara vaksam utan att vara skällig. Det är ett avelsmål, inte ett löfte om tystnad. I ett lyhört hem är det klokt att redan från början belöna lugn vid dörr, trapphus och fönster och lära hunden vad den ska göra efter att den har uppmärksammat ett ljud.

## Träning och motion

Schnauzern behöver fysisk rörelse och uppgifter för hjärnan varje dag, men behovet kan inte räknas fram med en fast minutformel. En bra vardag växlar mellan promenader, fri rörelse på säker plats, nosarbete, vardagslydnad, lek och återhämtning. Bedöm resultatet: hunden ska kunna arbeta med lust, behålla kontakten och sedan komma till ro, inte bara bli allt mer uppskruvad.

Träningen bör vara positiv, belöningsbaserad och stegvis. Var tydlig med vilket beteende som lönar sig och anpassa belöningen efter individen; mat, lek och möjligheten att nosa kan ha olika värde. Korta pass kan vara praktiska när en ung hund tappar fokus, men det finns ingen universell tidsgräns. Öka svårighetsgraden först när hunden lyckas i den enklare situationen.

Bakgrunden som råttfångare gör det rimligt att ta reaktioner på rörelse och jaktlust på allvar. Den säger däremot inte att alla schnauzrar jagar lika mycket eller får en viss "poäng" i inkallning. Träna inkallning med gradvis starkare störningar och använd långlina eller inhägnat område tills du vet hur just din hund reagerar på vilt, katter, cyklar och löpare. En säkerhetslösning är inte ett träningsmisslyckande.

Nosarbete, spår, rallylydnad och annan samarbetsinriktad träning kan passa bra, men välj aktivitet efter hundens kropp, motivation och förmåga att återhämta sig. Målet är en hållbar vardag, inte att fylla ett schema med så många aktiviteter som möjligt.

## Hälsa

Schnauzern beskrivs som en i stort sett sund ras, men en valpköpare bör framför allt granska höftleder, nära släktingars diagnoser och uppfödarens öppenhet. Den nuvarande svenska avelsstrategin följer också mag- och tarmbesvär, juver- och hudtumörer samt kloskador.

Höftledsdysplasi, HD, har en komplicerad bakgrund där både arv och miljö spelar in. A och B betyder normala höftleder, C lindrig dysplasi, D måttlig och E höggradig dysplasi. En röntgenbild visar ledens utseende, inte automatiskt om hunden har ont. Även två hundar med A eller B kan få avkomma med HD, särskilt om andra nära släktingar har sämre höfter.

SKK:s registreringsregler för 2026 har inget särskilt krav på känd HD-status för schnauzer. Det ska inte blandas ihop med att rasens avelsstrategi följer HD-utvecklingen och vill öka antalet röntgade hundar. Be därför om föräldrarnas officiella resultat och titta även på syskon och tidigare avkommor. Då får du ett bredare underlag för bedömningen utan att kalla en rekommendation för ett registreringskrav.

Hälsoenkäterna bakom delar av avelsstrategin hade 121 respektive 303 svar. De visar vilka frågor klubben behöver följa, men inte hur vanliga problemen är i hela rasen. Be uppfödaren redogöra för diagnostiserade mag- och tarmproblem, juver- eller hudtumörer och återkommande kloskador hos föräldrar, syskon och tidigare kullar. Det är mer relevant än en lång lista med ögon-, hjärt- eller DNA-test som hämtats från dvärg- eller riesenschnauzer.

Uppgifter om mentalitet hör också till helhetsbilden. Ett BPH-resultat kan ge en fingervisning om föräldern, men ska läsas tillsammans med vardagsbeteende, släktingar och uppfödarens mål.

## Historia och ursprung

Schnauzern utvecklades i södra Tyskland som en robust gårds- och stallhund. Den trivdes kring hästar, vaktade omgivningen och var en snabb råttfångare. Det gav hundtypen det folkliga namnet "Rattler". När pinscher-schnauzerklubben bildades 1895 fördes rasen in som strävhårig pinscher.

Rasens avelsstrategi anger att ordet "schnauzer" förekommer i litteratur från 1842 och sannolikt syftar på den karakteristiska mustaschen. Namnen har sedan skiftat. I svensk stambok kallades rasen tysk strävhårig pinscher 1913, schnauzer från 1928 och mellanschnauzer från 1942. År 2003 återgick det svenska rasnamnet till schnauzer.

Detta är det som är säkert dokumenterat. Det finns fler berättelser om rasens förflutna, men de är inte lika väl belagda och behövs inte för att förstå dagens schnauzer.

## Att leva med rasen

Schnauzern kan leva i både hus och lägenhet om den får daglig aktivitet, vila och hjälp att hantera omgivningen. I lägenhet är ljudmiljön viktigare än antalet kvadratmeter: lägg märke till hur hunden reagerar på port, hiss och grannar och träna ett lugnt alternativ till fortsatt skällande. Säker och enkel tillgång till promenader gör vardagen betydligt lättare.

Med barn behövs en vuxen som ansvarar för samspelet. Barn och hund ska inte lämnas ensamma tillsammans, och hunden behöver en viloplats där den får vara ifred. En robust kropp betyder inte att hunden ska behöva tåla klängande, störd sömn eller hårdhänt lek.

Ensamhet tränas gradvis när hunden är trygg. En liten valp kan inte lämnas ensam, medan en vuxen, tränad individ kan klara några timmar. Öka tiden utifrån hundens beteende och backa om den visar oro eller inte kommer till ro. Rasnamnet kan inte ge en säker tidsgräns.

Samma försiktighet gäller andra djur. Råttfångarbakgrunden gör att små, snabba djur kan vara svåra för vissa individer. Vid introduktion till katt bör hunden hindras från att jaga, mötena hållas korta och katten alltid ha reträttvägar. Hur snabbt djuren kan få mer frihet avgörs av hur lugna de är tillsammans, inte av hur länge de har bott under samma tak.

Före köp är det särskilt värdefullt att kontrollera:

- att råd om storlek, hälsa och vardag gäller schnauzer och inte en annan schnauzerras;
- föräldrarnas registreringsnummer, officiella HD-resultat och hälsa hos nära släktingar;
- BPH- eller MH-beskrivningar tillsammans med föräldrarnas vardagsbeteende;
- hur uppfödaren arbetar med socialitet, vaksamhet, återhämtning och samarbete;
- vilken typ av pälsvård valpen är van vid och vem som kan visa hur den ska göras;
- hur magbesvär, tumörer och kloproblem har följts upp i tidigare kullar.

En bra match är ett hem som uppskattar en observant och arbetsvillig hund, har tid för pälsvården och kan kombinera aktivitet med lugn. Den som söker en hund som garanterat är tyst, allergisäker eller okomplicerad bör välja utifrån mer än schnauzerns karakteristiska skägg.

Schnauzer

The Schnauzer Club of Great Britain

Svenska Schnauzer Pinscherklubben (Swedish Schnauzer Club)

Pinscher Schnauzer Klub (Germany)

Medelstor, robust gårdshund med sträv, lättskött päls som fäller lite, i peppar‑och‑salt eller svart. Intelligent, vaksam och beskyddande men ändå tillgiven och lekfull. Behöver daglig motion, mental aktivering, tidig socialisering och regelbunden pälsvård; överlag en frisk och långlivad ras.

Ninopes er opdrætter af racen Schnauzer med base i Tølløse i Danmark.

Ninopes

## Snabbfakta

Biewer terrier är en mycket liten, aktiv sällskapshund med terrierns uppmärksamhet och en lång, trefärgad päls som kräver mycket skötsel. Rasen utvecklades i Tyskland ur yorkshireterrierlinjer men har i dag en egen rasstandard.

- **Storlek:** den aktuella svenska rasstandarden anger 21–26 cm i mankhöjd och 2,2–3,8 kg i vikt.
- **Rasstatus:** erkänd av Svenska Kennelklubben och de övriga nordiska kennelklubbarna, men inte av FCI.
- **Mentalitet:** pigg, alert, familjenära och gärna med på aktiviteter; envishet och viss jaktlust kan förekomma.
- **Aktivering:** behöver rörelse, lek och mental träning varje dag trots det lilla formatet.
- **Päls:** lång, rak och silkesaktig utan underull. SKK beskriver rasen som icke fällande, men pälsen behöver borstas ofta.
- **Viktigaste vardagsfrågan:** har du tid för pälsvård, tandborstning, ensamhetsträning och en aktiv liten hund?

## Utseende och päls

Biewer terrier är en liten, elegant hund vars mest utmärkande drag är den långa trefärgade pälsen och hårtofsen på huvudet. Kroppen är något längre än hög, men ett mer kvadratiskt format accepteras också. Öronen är små och upprättstående, ögonen mörka och uttrycket vaket.

Den aktuella svenska standarden anger 21–26 cm och 2,2–3,8 kg. Du kan också stöta på 18–28 cm och 1,8–3,6 kg i en annan nordisk standardversion. Det betyder inte att det finns två storleksvarianter. Utgå från den aktuella SKK-standarden när du jämför svenska uppgifter. Måtten beskriver standarden, inte hur stor varje valp kommer att bli.

Pälsen ska vara lång, rak, mjuk och silkesaktig utan underull. Huvudet har blått eller svart, gyllene eller tan samt vitt; kroppen är blå eller svart och vit, med vitt på bland annat bröst, buk, ben och svansspets enligt standardens färgbeskrivning.

Det här är en päls för den som accepterar en fast skötselrutin. SKK rekommenderar genomgång minst varannan dag och anger att bad kan behövas varje eller varannan vecka beroende på pälslängd och behov. Red ut små tovor innan de blir täta och kontrollera särskilt där pälsen lätt gnids ihop. En kort sällskapsfrisyr minskar arbetet men tar inte bort behovet av kamning, bad och regelbunden klippning. Den som vill ställa ut hunden behöver behålla pälsen i standardenligt skick.

Att rasen inte fäller enligt SKK gör den inte allergisäker. Allergener kommer även från hud, saliv och andra kroppsvätskor, och Astma- och Allergiförbundet betonar att ingen hundras kan kallas allergisäker. Vid hundallergi behöver reaktionen bedömas för den enskilda människan och hunden före köp.

## Temperament och personlighet

Biewer terrier är vanligtvis en livlig, uppmärksam och nära sällskapshund, inte en passiv knähund. SKK beskriver rasen som glad, alert och orädd, medan rasstandarden lyfter fram läraktighet, trohet och stark anknytning till familjen. Det gör den ofta engagerad i allt som händer hemma.

Terriersidan märks främst i vaksamhet, egen vilja och lust att följa rörelse. SKK anger att viss jaktlust förekommer och att hunden kan springa efter fåglar, katter och andra smådjur. En säker inkallning, koppel där det behövs och tidig träning kring sådana retningar är därför viktigare än hundens ringa storlek kan antyda.

Skällande går inte att förutsäga enbart från rasnamnet. Svenska Biewerterrierklubben beskriver stor variation: vissa individer skäller, andra gör det inte. Om ljudnivån är avgörande i ett lyhört boende bör du fråga vad föräldradjuren brukar reagera på och träffa dem om möjligt. Planera också för tidig, stegvis träning på vardagsljud och lugn vid dörren.

## Träning och motion

Biewer terrier behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns ingen välgrundad minutmall som passar alla individer. Ålder, hälsa, kondition och hur hunden kan varva ner efter aktivitet är bättre vägledning än ett fast antal minuter.

En fungerande vardag innehåller flera rastningar, promenader där hunden får nosa, lek och korta träningsstunder. Träna stegvis och tydligt på inkallning, koppelgående, hantering, rumsrenhet och att kunna koppla av. Små hundar behöver samma konsekventa vardagsfärdigheter som stora; att bära hunden förbi varje svår situation ersätter inte träning.

Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, nosework och trickträning. Anpassa hinder och belastning till en liten kropp och bygg kondition gradvis. Målet är en hund som både vill arbeta och kan komma till ro hemma; mer aktivitet är inte automatiskt bättre om återhämtningen uteblir.

## Hälsa

Hälsoläget för Biewer terrier i Sverige går ännu inte att sammanfatta säkert eftersom antalet registrerade hundar är begränsat. Det är därför mer seriöst att granska dokumenterade resultat och de närmaste släktingarna än att kalla rasen antingen frisk eller sjuklig.

Patellaluxation, där knäskålen kan förflyttas ur sitt normala läge, förekommer enligt SKK. Svenska Biewerterrierklubben rekommenderar att avelsdjur har känd patellastatus. Be uppfödaren visa dokumenterade resultat för båda föräldradjuren och förklara hur eventuella fynd hos nära släktingar har påverkat avelsvalet.

Ögon är ett annat kontrollområde. Rasklubben rekommenderar ögonlysning av avelshundar och beskriver både katarakt i nordiska hundar och den ärftliga näthinnesjukdomen prcd-PRA, som kan DNA-testas. Fråga efter aktuella ögonresultat och hur uppfödaren använder DNA-resultat när en parning planeras; ett genetiskt test ersätter inte en klinisk ögonundersökning.

Tänderna kräver praktiskt förebyggande arbete från början. SKK rekommenderar daglig tandborstning eftersom små hundar lätt kan få tandsten och försämrad munhälsa. Vänj valpen gradvis vid att munnen hanteras och låt veterinär bedöma kvarvarande mjölktänder, smärta, dålig andedräkt eller svårigheter att äta.

En bra hälsodialog inför köp omfattar alltså officiella resultat, faktiska diagnoser i nära släkt och uppfödarens plan för uppföljning. En lång lista över tillstånd som kan drabba små hundar säger mindre än verifierbara uppgifter om just den aktuella kombinationen.

## Historia och ursprung

Biewer terrier utvecklades i Tyskland under 1980-talet från yorkshireterrier. I den svenska standardens bakgrund beskrivs en kull från 1984 där valpar efter två renrasiga yorkshireterrier hade vita tecken. Uppfödarparet Biewer fortsatte sedan att avla målmedvetet på egenskapen.

Rasen delar alltså ursprung med yorkshireterrier, men den är inte bara ett annat färgnamn på yorkshireterrier. Den har en egen standard, en bestämd trefärgad teckning och beskrivs i standarden som genetiskt tydligt skild från ursprungsrasen. Den första Biewer terrier som registrerades i Sverige kom in i SKK:s register 2018.

Rasen är nationellt erkänd av SKK och andra nordiska kennelklubbar men saknar FCI-erkännande. Det spelar främst roll för registrering och vissa internationella utställningsmeriter. Vid import bör du därför be SKK bekräfta att den aktuella stamtavlan kan registreras innan du betalar handpenning; ett registreringsbevis från ett annat land är inte i sig en garanti för svensk registrering.

## Att leva med rasen

Biewer terrier kan fungera i både lägenhet och hus, men liten boyta gör inte hundägandet lättskött. Det som avgör är om hunden får daglig aktivitet, kan tränas att vara lugn vid vardagsljud och får den omfattande päls- och tandvård som rasen behöver.

Med barn är hundens mycket lilla kropp den viktigaste säkerhetsfrågan. SKK rekommenderar att hundar och små barn alltid har en vuxen närvarande och att mycket små hundar hanteras extra varsamt. Barn ska inte bära en valp, jaga den eller störa den på viloplatsen. Ett lugnt samspel säger mer om lämpligheten än etiketten “barnvänlig”.

Samboende med katt eller andra hundar kan fungera, men det är ingen rasgaranti. Biewer terrierns jaktlust gör en springande katt särskilt relevant. Låt katten ha en hundfri trygg zon och höga reträttplatser, håll de första mötena korta och kontrollerade och tillåt inte jakt. Med andra hundar behöver leken anpassas så att den lilla hunden inte skadas av storleksskillnaden.

Ensamhet måste tränas, inte testas genom ett långt första frånvaropass. SKK anger att en liten valp inte kan lämnas ensam och att en ensamhetstränad vuxen hund normalt kan vara själv några timmar, men individer skiljer sig mycket. Börja när valpen är trygg, lämna mycket kort och öka bara när hunden förblir lugn. Jordbruksverkets råd är dessutom att hundar rastas minst var sjätte timme dagtid, oftare när de är unga eller gamla.

Innan du väljer rasen bör du kunna svara ja på fyra frågor: kan du sköta pälsen året runt, borsta tänderna dagligen, planera gradvis ensamhetsträning och ge en liten men aktiv hund både rörelse och hjärnarbete? Om svaret är ja kan Biewer terrier vara ett engagerat och nära sällskap; om du söker en lågskött liten hund är den ett sämre val.

Biewer terrier

Deutscher Biewer Yorkshire Terrier Club (Germany)

Fédération Cynologique Internationale (Belgium)

Biewer terrier är en liten, trefärgad sällskapshund i toy-storlek med lång, silkeslen päls som fäller lite men kräver regelbunden pälsvård. Den är glad, lekfull och mycket människoorienterad, passar bra i lägenhet, behöver måttlig motion, mjuk och vänlig träning och kan med god omvårdnad bli upp i medelåldern tonåren.

## Snabbfakta

Yorkshireterriern är en liten brittisk terrier som främst hålls som sällskapshund, men den ska fortfarande vara alert, intelligent och livlig med stabilt temperament.

- Rasen är erkänd av FCI som brittisk terrier nummer 86, i grupp 3 och sektionen för dvärgterrier.
- Rasstandarden anger högst 3,2 kg men varken minimivikt eller mankhöjd. I praktiken är många individer större än standardens maxvikt.
- ”Teacup” är ingen officiell storleksklass för yorkshireterrier. En sådan etikett är därför inte en garanti för hundens vuxenstorlek eller hälsa.
- Pälsen ska vara rak, glänsande, fin och silkeslik. Lång päls kräver mycket skötsel; kortklippning minskar arbetet men gör inte pälsen underhållsfri.
- De tydligast dokumenterade hälsoprioriteringarna är tänderna, kvarvarande mjölktänder och patellaluxation, alltså lösa knäskålar.

## Utseende och päls

Yorkshireterriern ska vara kompakt, nätt och välproportionerad, med upprätt hållning och fria rörelser. Den får vara mycket liten men ska inte se bräcklig eller överdrivet förminskad ut.

Maxvikten 3,2 kg beskriver utställningsstandardens ideal, inte ett löfte om varje vuxen hund. Standarden innehåller ingen mankhöjd. SKK uppger att de flesta individer är omkring 20–25 cm och att många väger mer än standardens max; även valpar i samma kull kan få olika vuxenstorlek. Den som köper valp bör därför fråga efter föräldrarnas och vuxna släktingars faktiska vikter i stället för att lita på ord som ”mini” eller ”teacup”.

Den vuxna standardpälsen är mörkt stålblå över kroppen och klart gyllene tan på bland annat huvud och bröst. Hårstråna ska vara raka, glänsande och ha fin silkesstruktur, inte vara ulliga. Valpar föds svarta och tanfärgade, och den stålblå vuxenfärgen utvecklas gradvis. Hur snabbt färg och struktur mognar varierar, så valppälsen visar inte exakt hur den vuxna hunden kommer att se ut.

En lång päls behöver kammas igenom ofta och ända ner till huden, särskilt där hårstrån utsätts för friktion. Många sällskapshundar kortklipps för en enklare vardag. Då blir bad, torkning och utredning mindre tidskrävande, men hunden behöver fortfarande borstas och vänjas vid hantering av ansikte, öron, tassar och klor. Pälsen saknar underull, vilket också gör att hunden kan behöva skydd i kallt och blött väder.

Yorkshireterrier beskrivs ibland som allergivänlig eftersom den fäller lite synligt hår. Det är missvisande som garanti: inga hundar är allergenfria, och hundallergen kommer bland annat från saliv och hudceller. Den som har eller misstänker pälsdjursallergi bör söka medicinsk rådgivning före ett hundköp.

En trefärgad biewer terrier är inte en särskild yorkshireterrierfärg. I Sverige och övriga Norden hanteras biewer terrier som en separat ras, även om den har nära historiskt släktskap med yorkshireterriern. Den är däremot inte erkänd av FCI.

## Temperament och personlighet

Yorkshireterriern är vanligtvis uppmärksam, nyfiken och handlingskraftig, inte en passiv knähund. Rasstandarden betonar intelligens, livlighet och stabilt sinnelag, men graden av socialitet, skall och jaktintresse varierar mellan individer och påverkas av uppväxt och träning.

Den snabba reaktionen på ljud och rörelse kan göra rasen benägen att larma. Det är inte samma sak som att varje individ skäller mycket. En hund som får undersöka miljön lugnt, belönas för tystnad och lär sig att koppla av har bättre förutsättningar att hantera dörrljud och rörelse utanför fönstret. Att bara avbryta skallet utan att förändra orsaken ger sällan en hållbar vardag.

Terrierbakgrunden kan märkas som intresse för leksaker, dofter och små djur. Inkallning och förmågan att avstå från något spännande behöver därför tränas, även hos en hund som är lätt att lyfta. Samlevnad med katt eller annan hund avgörs mer av individ, introduktion och vardagsrutiner än av ett enkelt ja eller nej för rasen.

Med barn är den lilla kroppen den viktigaste praktiska frågan. Ett barn behöver kunna låta hunden gå undan, leka på golvnivå och avstå från att bära eller jaga den. Kontakt med små barn ska övervakas. Samma försiktighet behövs i lek med betydligt större hundar, eftersom en vänlig men fysisk lek kan bli för hård för en yorkshireterrier.

## Träning och motion

Yorkshireterriern behöver daglig fysisk och mental aktivitet, men det finns inget meningsfullt minutkrav som passar alla individer. En bra dag innehåller flera rastningar, promenader med tid att nosa, lek, enkel problemlösning och träning som hunden kan lyckas med.

Anpassa mängd och intensitet efter ålder, kondition, väder och individ. Det är mer användbart att se hur hunden fungerar i vardagen och justera en sak i taget än att jaga ett generellt antal minuter.

Belöningsbaserad träning passar rasens snabba uppfattningsförmåga. Prioritera kontakt, inkallning, följsamhet i koppel, en lugn viloplats och ett alternativt beteende när hunden vill larma. Träna också pälsvård, tandvisning och kloklippning i små steg. Det gör vardagsskötseln säkrare och minskar behovet av att hålla fast hunden.

Socialisering betyder inte att valpen ska hälsa på alla. Den behöver få lugna, positiva erfarenheter av människor, hundar, underlag, trafik och hemmets ljud utan att pressas. Rasen kan också uppskatta nosework, rallylydnad, viltspår, trick eller storleksanpassad agility. Aktiviteten är mindre viktig än att hunden får använda både kropp och huvud.

## Hälsa

Yorkshireterriern är som population relativt långlivad, men tänderna och knälederna förtjänar särskild uppmärksamhet. SKK lyfter tandsten, kvarvarande mjölktänder och patellaluxation som problem att känna till.

En brittisk studie publicerad 2025 granskade journaler för 3 308 yorkshireterrier vid vanliga veterinärkliniker under 2016. Tandlossningssjukdom var den vanligaste enskilda diagnosen och registrerades hos 21,1 procent under studieåret. Kvarvarande mjölktänder registrerades hos 3,57 procent, och forskarna bedömde även patellaluxation som en rasdisposition. Siffrorna beskriver en brittisk studiegrupp under en bestämd period, inte risken för en viss svensk hund, men de gör tandvård till en tydlig vardagsprioritet.

Börja vänja valpen vid tandborstning tidigt. Daglig tandborstning är det bästa praktiska skyddet mot plack och tandsten, men träningen ska byggas utan tvång. Låt veterinär bedöma tandväxlingen om mjölktänder sitter kvar när de permanenta tänderna kommer eller om hunden verkar ha ont i munnen.

Be uppfödaren redovisa vad som är känt om tänder, bett och knäleder hos föräldrar och nära släktingar. Fråga om föräldrarna har undersökts för patellaluxation och be att få se dokumenterade resultat om sådana finns. Ett enskilt test kan minska osäkerheten men kan aldrig garantera en frisk valp.

Det finns inte ett universellt, fast testpaket för yorkshireterrier som gäller i alla kennelklubbar och för all framtid. Kontrollera därför aktuella svenska registreringsregler och rekommendationer från SKK och rasklubben inför köp eller avel, i stället för att utgå från en gammal lista på nätet.

I den brittiska studien var medianåldern vid död 13,56 år, vilket stödjer bilden av en långlivad ras. Det är ett populationsmått, inte en prognos för individen. Hull, munhälsa, rörelse, förändrat beteende och regelbundna veterinärkontroller behöver följas genom hela livet.

## Historia och ursprung

Yorkshireterriern utvecklades i norra England under 1800-talet och fick sin form i Yorkshires textildistrikt. Vävare och ullfabriksarbetare födde från 1850-talet upp mycket små, mjukhåriga terrier som både bar terrierns jaktintresse och blev eftertraktade sällskapshundar.

Det exakta receptet bakom rasen är inte säkert dokumenterat. Äldre black-and-tan-terrier samt malteser, dandie dinmont terrier och skye terrier nämns som troliga bidrag. Därför är det mer korrekt att tala om sannolika förfäder än att ange en bestämd korsning.

Rasnamnet accepterades omkring 1870 och yorkshireterriern erkändes som ras 1886. Under den senare delen av 1800-talet gick den från arbetarmiljöernas små terrier till en modern sällskaps- och utställningshund. Berättelsen om råttfångare har en rimlig grund i terrierbakgrunden och rasstandardens beskrivning av jaktinstinkt, men varje tidig hund arbetade inte nödvändigtvis i en gruva eller fabrik.

Den eleganta pälsen har därefter fått stor uppmärksamhet, men rasens alerta uttryck, initiativförmåga och intresse för rörelse är fortfarande viktiga delar av helheten.

## Att leva med rasen

Yorkshireterriern kan fungera väl i lägenhet eller hus när den får aktivitet, lugnträning och regelbunden skötsel. Bostadens storlek är mindre avgörande än om hushållet kan hantera ljud, ge hunden utevistelse och skapa en trygg vardagsrytm.

Ensamhet behöver tränas gradvis från mycket korta stunder och anpassas efter hundens reaktion. Jordbruksverkets råd att hundar bör rastas minst var sjätte timme dagtid är inte ett besked om att en hund klarar sex timmar ensam. Valpar och äldre hundar behöver rastas oftare, och en hund som visar oro behöver ett annat upplägg oavsett klockan.

Rasen passar bäst hos den som vill ha en liten men aktiv hund och accepterar tre återkommande delar av vardagen: päls, tänder och träning. I en familj med små barn eller stora hundar behövs dessutom tydliga säkerhetsrutiner. Kyla och väta kan kräva skydd, särskilt när pälsen är kortklippt eller hunden står stilla.

Inför ett valpköp är det klokt att:

- träffa tiken och fråga hur föräldrar och vuxna släktingar fungerar i vardagen
- be om faktiska vikter hos föräldrar och vuxna släktingar och avstå från löften om en viss ”teacup”-storlek
- gå igenom dokumenterad tand-, bett- och patellahistorik samt aktuella avelsrekommendationer
- bestämma om du vill sköta lång päls eller hålla hunden kortklippt, och lära dig den rutinen före köpet
- planera för rastning, ensamhetsträning och hundvakt innan valpen flyttar in.

För rätt hushåll är yorkshireterriern en liten, närvarande vardagspartner med tydlig terrierkaraktär. Den är lätt att ta med men ska behandlas som en aktiv hund, inte som en accessoar.

Yorkshireterrier

FCI - Fédération Cynologique Internationale

Deutscher Verband für das Hundewesen (German Kennel Club)

Yorkshireterrier är en mycket liten, självsäker sällskapshund som från början avlades som råttfångare i norra England. Den har en fin, silkeslen päls som kräver regelbunden pälsvård, är livlig, intelligent och ofta ganska ljudlig. Yorkar knyter starka band till sina familjer, behöver daglig aktivitet och kan leva ett långt och aktivt liv.

Noble York's er opdrætter af racerne Biewer terrier og Yorkshire terrier med base i Store Heddinge i Danmark. Yorkshire terriere fra opdrættet har gennem flere år været repræsenteret på officielle udstillinger.

Noble York's

Dansk spids

Danish Kennel Club (Dansk Kennel Klub)

German Kennel Club (Verband für das Deutsche Hundewesen)

Medelstor, smidig nordisk följeslagare från Danmark med rävlikt huvud och ringlad svans. Glad, människoorienterad och uppmärksam, den skäller för att tala om när någon kommer. Den täta dubbelpälsen i vita till cremefärgade nyanser behöver regelbunden borstning. Aktiv och intelligent, den trivs bäst med mjuk träning och daglig motion.

Hetina's er opdrætter af racen Dansk spids med base i Haslev i Danmark. Hunde fra opdrættet har gennem årene deltaget i udstillinger og hundesport.

Hetina's

Norwichterrier

Norwich Terrier Club of Great Britain

Den Norske Kenneklub (Norwegian Kennel Club)

Norwichterrier är en liten, robust och självsäker terrier med styvt upprättstående öron, en rävlik, alert uppsyn och en sträv, vädertålig päls. Den avlades ursprungligen som gårdshund för att jaga råttor och är fortfarande en livlig och nyfiken jägare som behöver regelbunden motion, mental stimulans och måttlig pälsvård, och den blir i allmänhet relativt gammal.

Ursi's Norwich er opdrætter af racen Norwich terrier med base i Hellerup i Danmark. Opdrættet har omfattet både røde og sort/tan-farvede hunde.

Ursi´s Norwich

## Snabbfakta

Papillon är en liten, livlig och lättlärd sällskapshund som ofta trivs bäst hos den som vill kombinera närhet med promenader, träning och vardagsaktivering. Rasen hör till épagneul nain continental, kontinental dvärgspaniel. Papillon har upprättstående öron, medan varianten phalène har hängande öron. I Sverige registreras de efter öronställning och en hund kan omregistreras om öronen utvecklas annorlunda än man först bedömde.

- **Ursprung:** Frankrike och Belgien
- **Användning:** sällskapshund i FCI grupp 9
- **Mankhöjd:** omkring 28 cm enligt rasstandarden
- **Vikt:** standarden har två viktklasser. Den större sträcker sig från 2,5 till 4,5 kg för hanar och till 5 kg för tikar. Den andra omfattar hundar under 2,5 kg, med 1,5 kg som lägsta vikt.
- **Päls:** lång, silkig och utan underull
- **Aktivitetsnivå:** liten till formatet men ofta pigg, arbetsvillig och intresserad av att lära
- **Livslängd:** många blir gamla; enligt Svenska Kennelklubben är 15 år inte ovanligt

Måtten i en rasstandard beskriver ett ideal, inte ett löfte om exakt storlek hos varje vuxen hund. För en blivande ägare är därför föräldrarnas storlek, hundens hull och en sund kroppsbyggnad mer användbara än att jaga en viss siffra eller en extremt liten individ.

## Utseende och päls

Papillon ska vara en harmoniskt byggd dvärghund som är graciös men ändå robust. Kroppen är något längre än mankhöjden och rörelserna ska vara fria, lätta och eleganta. Det lilla formatet kräver omtanke vid fall och lek med betydligt större hundar, men rasstandarden beskriver inte papillon som en skör hund.

De stora öronen är rasens tydligaste kännetecken. Hos papillon står de upp och bärs snett utåt så att de påminner om en fjärils vingar. Phalène har i stället rörliga, hängande öron. Skillnaden gäller alltså öronställningen; båda är varianter av samma kontinentala dvärgspaniel och kan födas i samma kull.

Pälsen är enkel, utan underull, och ska vara riklig, glansig och lätt vågig snarare än lockig. Den är kort på huvudet och benens framsidor men längre över kroppen, på öronen, bröstet, låren och svansen. Vit är bottenfärg, och vitt ska dominera på kropp och ben. Färgade fläckar kan ha olika färg, medan läppar, ögonkanter och nostryffel ska vara väl pigmenterade enligt standarden.

Pälsvården är oftast hanterbar om man förebygger tovor. Känn igenom pälsen regelbundet och kamma särskilt bakom öronen och på lårens insidor, där SKK anger att tovor lätt kan bildas. Bad behövs när hunden är smutsig; någon bestämd kalender passar inte alla. Kontrollera samtidigt klor, tassar, öron och hud. Utgå från hundens faktiska päls och vardag i stället för en fast bad- eller klipprutin.

## Temperament och personlighet

Papillon är typiskt alert, livlig och snabb att lära, med ett tydligt intresse för människor och aktiviteter. Den lilla kroppen rymmer ofta mer arbetslust än uttrycket ”knähund” antyder. En papillon kan uppskatta både nära sällskap och uppgifter som kräver koncentration, problemlösning eller kroppskontroll.

Rasbeskrivningar ska ändå inte läsas som en garanti för en viss personlighet. SKK:s BPH-analys visar stor variation mellan de papilloner som deltagit, bland annat i hur intensivt de hälsar på främmande människor, hur gärna de leker och hur nyfikna de är. Resultaten gäller de beskrivna hundarna och visar framför allt varför individ, släktlinjer, tidiga erfarenheter och fortsatt träning spelar roll.

Alertheten kan märkas som att hunden snabbt uppfattar ljud, besökare och rörelse utanför hemmet. Det behöver inte bli ett stort skällproblem, men det är klokt att från början belöna lugn, ge hunden en annan uppgift vid dörren och undvika att varje signal leder till upphetsning. Fråga uppfödaren hur föräldrarna fungerar i vardagen, inte bara hur de beter sig på utställning eller träning.

## Träning och motion

Papillon behöver daglig fysisk rörelse och mental aktivering, men det finns ingen enda minutnivå som passar alla. En vuxen, frisk och tränad hund kan ofta följa med på förvånansvärt rejäla promenader, medan en valp, en äldre hund eller en individ med besvär behöver en annan belastning. Anpassa efter ålder, kondition, väder och hur hunden återhämtar sig, i stället för att se kroppsstorleken som ett mått på behovet.

Rasen lär sig ofta fort, även sådant man inte avsåg att lära ut. Belöningsbaserad träning med tydliga kriterier fungerar väl. Variera vardagslydnad, nosarbete, balansövningar och små problemlösningsuppgifter, och avsluta medan hunden fortfarande kan fokusera. Agility, lydnad och andra hundsporter kan passa bra när träningen byggs upp stegvis och underlaget, hindren och belastningen anpassas till hundens storlek och mognad.

En liten hund behöver samma omsorg om inkallning och miljöträning som en stor. Öva kontakt och återgång i säkra miljöer innan frihet ges där trafik, vilt eller större hundar kan innebära risk. Träna också på att koppla av mellan aktiviteter. En papillon som bara får fartfyllda uppgifter kan bli skicklig på att gå upp i varv men sämre på att komma till ro.

## Hälsa

Papillon beskrivs av SKK som en i grunden sund och ofta långlivad ras, men seriösa hälsokontroller är fortfarande viktiga. För svenska valpkullar är pap-PRA1 den tydligaste formella kontrollpunkten. Pap-PRA1 är en ärftlig form av progressiv retinal atrofi, PRA, som bryter ned näthinnan. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en anlagsbärare har en kopia av anlaget och blir inte sjuk av just den formen, medan en genetiskt affekterad hund har fått anlaget från båda föräldrarna.

SKK:s registreringsregler kräver att föräldradjuren har officiellt DNA-resultat för pap-PRA1 eller är registrerade som hereditärt fria. Två anlagsbärare får inte paras med varandra och en affekterad hund får inte användas i avel. Ett DNA-test för pap-PRA1 utesluter däremot inte alla andra genetiska orsaker till PRA eller andra ögonsjukdomar. Därför fyller en ögonlysning en annan funktion. Papillon-Ringen rekommenderar ögonlysning efter tre års ålder för att följa andra ögonförändringar.

Patellaluxation, där knäskålen kan förskjutas ur sitt normala läge, förekommer i rasen. Rasklubben vill att avelsdjur ska ha känd och normal patellastatus före parning. Det är en viktig rekommendation, men i SKK:s aktuella svenska regler är patellastatus inte upptaget som ett särskilt registreringskrav för papillon. Be därför att få se resultatet i stället för att anta att registreringen i sig omfattar det.

I andra länder kan fler tester ingå i rekommenderade program. Exempelvis listar brittiska Royal Kennel Club bland annat NAD-test som en ytterligare kontroll för papillon. Det gör inte NAD till ett svenskt registreringskrav. Be uppfödaren skilja på obligatoriska svenska resultat, rasklubbens rekommendationer och frivilliga tilläggstester.

Munhälsan förtjänar också uppmärksamhet. Små hundraser drabbas oftare av tandlossningssjukdom, och daglig tandborstning är ett enkelt sätt att minska risken för svår tandsten och smärtsam parodontit. Dålig andedräkt, blödande tandkött eller ovilja att tugga ska bedömas av veterinär.

## Historia och ursprung

Papillon har sitt ursprung i Frankrike och Belgien och är varianten med stående öron av den kontinentala dvärgspanieln. Hundtypen är dokumenterad sedan 1500-talet och förekom som sällskapshund vid europeiska hov. Namnet papillon betyder fjäril på franska och syftar på de stora, snett burna öronen med långa hårfransar. Namnet phalène betyder nattfjäril och används för varianten med hängande öron.

FCI erkänner rasen under nummer 77 i gruppen för sällskaps- och dvärghundar. Den moderna standarden bevarar både papillon och phalène. Historien förklarar sällskapshundsrollen, men dagens papillon är inte bara en dekorativ hund: rasens livlighet och lättlärdhet märks i många moderna hundaktiviteter.

## Att leva med rasen

Papillon kan fungera väl både i lägenhet och hus när den får daglig aktivitet, närhet och hjälp att koppla av. Bostadens storlek är mindre avgörande än hur vardagen ser ut. Ett lyhört hem med mycket ljud kräver extra arbete med lugn vid dörr, trapphus och fönster, eftersom en alert individ annars kan börja kommentera varje förändring.

Rasen kan leva bra med barn, men det avgörs av hundens temperament, barnets sätt och de vuxnas tillsyn. Lär barn att låta hunden sova och äta ostörd, att inte lyfta eller gripa tag i den och att leka på golvnivå under uppsikt. Det skyddar både hund och barn och är mer träffsäkert än en generell etikett som ”barnvänlig”.

Samma individuella bedömning behövs med andra djur. En papillon kan leva med hundar eller katter, men introduktioner ska ske lugnt och stegvis. Ge djuren separata resurser och reträttplatser, och övervaka lek där storleksskillnaden är stor. En vänlig stor hund kan skada en mycket liten hund av misstag.

Ensamhet är en färdighet, inte något man kan förutsätta utifrån ras. Vänj hunden gradvis vid korta stunder på egen hand och öka först när den förblir avslappnad. Skällande, gnäll, rastlöst vandrande, förstörande eller att hunden inte tar en normalt uppskattad belöning kan tyda på att steget varit för stort.

Inför ett valpköp bör du kontrollera mer än valpens utseende. Be att få se föräldrarnas registrerade pap-PRA1-resultat, patellastatus och eventuella ögonresultat, och fråga varför just kombinationen gjorts. Träffa tiken och lägg märke till hur hundarna återhämtar sig efter nya ljud och besök. För en SKK-registrerad valp ska du få registreringsbevis, SKK-avtal och ett veterinärbesiktningsintyg som är högst sju dagar gammalt vid leveransen. Kontroller minskar risker men kan aldrig garantera en viss hälsa eller personlighet; öppen dokumentation och rimliga förväntningar är därför viktigare än löften.

Papillon

Papillon Breed Club UK

Papillon är en liten, elegant dvärghund med stora, fjärilsliknande öron, en fin, silkig flerfärgad päls och en yvig svans. Den är livlig, intelligent och mycket lättlärd, trivs med både fysisk aktivitet och mental stimulans, fungerar som en uppmärksam liten vakthund, kräver regelbunden borstning och blir ofta långt upp i tonåren.

Gallinas er opdrætter af racen Papillon med base i Strøby i Danmark.

Gallinas

## Snabbfakta

Irländsk setter är en medelstor, energisk stående fågelhund från Irland med stark jaktlust och ett rasideal som betonar tillgivenhet. På Get a Pet heter rasen **Irländsk setter**. I Svenska Kennelklubbens rasstandard heter den **irländsk röd setter**; det är den enfärgat röda rasen och inte irländsk röd och vit setter, som är en egen ras.

- **Rasgrupp:** Grupp 7, stående fågelhundar
- **Ursprung:** Irland
- **Ursprunglig uppgift:** Att söka efter hönsfågel, fatta stånd, resa fågeln på order och apportera efter skott
- **Mankhöjd:** 58–67 cm för hanar och 55–62 cm för tikar
- **Vikt:** Inte angiven i rasstandarden
- **Aktivitetsnivå:** Hög; rasen behöver dagligen både fysisk aktivitet och uppgifter som engagerar nos och samarbetsförmåga
- **Passar bäst för:** Ett aktivt hem som vill träna regelbundet och kan hantera jaktlust, inkallning och mycket rörelsebehov

Det här är alltså inte främst en sällskapshund med ett visst motionsschema. Rasen är utvecklad för arbete över stora ytor, och den bakgrunden märks i fart, uthållighet, självständighet och intresse för fågelvittring.

## Utseende och päls

Irländsk setter ska vara atletisk, balanserad och byggd för snabb, uthållig rörelse – inte tung eller överdrivet pälsrik. Hanar ska enligt standarden vara 58–67 cm i mankhöjd och tikar 55–62 cm. Standarden anger däremot ingen vikt, så hullet måste bedömas på den enskilda hunden.

Färgen är varmt kastanjeröd utan svart. Mindre vita tecken kan vara tillåtna enligt standarden, men en irländsk setter ska inte förväxlas med den separat erkända irländska röda och vita settern.

Pälsen är kort och fin på huvudet, benens framsidor och öronspetsarna. På övriga kroppen är den måttligt lång och ska ligga så plant och fritt från lockar och vågor som möjligt. Längre silkig behåring finns bland annat på öron och ben. Pälsen ska framhäva en funktionell hund, inte dölja kroppens linjer eller hindra rörelsen.

Pälsvården bör styras av hundens faktiska behov, inte av ett fast veckoschema. Gå igenom behängen, pälsen kring öron och hals samt håret vid tassarna efter turer i terräng. Red ut begynnande tovor innan de drar ihop sig och ta bort frön, kvistar och smuts. Rasen är ingen traditionell trimras, men päls som sticker ut eller lätt tovar sig vid öron, hals och tassar kan ansas försiktigt. Överdriven formklippning hör inte till rasens funktionella uttryck.

## Temperament och personlighet

Irländsk setter är i rasidealet intensiv, intelligent, energisk, tillgiven och lojal, men den är inte automatiskt enkel bara för att den är vänlig. Den starka jaktlusten och förmågan att arbeta på avstånd gör att en ung eller otränad hund kan vara snabb, lättdistraherad och svår att nå när omgivningen blir mer intressant än föraren.

När rasens behov blir tillgodosedda kan den vara lugn och behaglig inomhus och mycket intensiv ute. Det är en användbar beskrivning av rasens två lägen, men ingen garanti för varje individ. Arv, uppväxt, återhämtning, träning och vardagsmiljö påverkar hur hunden fungerar hemma.

En irländsk setter kan passa en engagerad förstagångsägare, men inte den som söker en hund som nöjer sig med vanliga koppelpromenader och lite helgaktivitet. Ägaren behöver uppskatta träning även när resultatet kommer stegvis och kunna förebygga att jaktlusten blir ett säkerhetsproblem.

Etiketter som ”jaktlinje” och ”utställningslinje” räcker inte för att förutsäga vardagen. Fråga i stället hur föräldrarna och vuxna nära släktingar fungerar i hemmet, hur de arbetar ute, hur lätt de går ned i varv och vilka jaktliga eller andra arbetsmeriter som faktiskt finns. Variation kan finnas både mellan och inom kullar.

## Träning och motion

Irländsk setter behöver omfattande daglig aktivitet, men det finns inget enda antal timmar som passar alla vuxna hundar. Ålder, hälsa, kondition, individ och aktivitetens innehåll avgör belastningen. En långsam promenad och ett sökarbete i terräng kan ta lika lång tid men ställa helt olika krav på hunden.

Rasens ursprungliga sätt att arbeta förklarar vad som ofta motiverar den: hunden söker snabbt och systematiskt efter fågel, fattar stånd när den lokaliserat viltet, reser på förarens order och apporterar efter skott. En sällskapshund behöver inte användas i praktisk jakt, men vardagen bör ge utlopp för samma grundegenskaper genom exempelvis rörelse i varierad terräng, nosarbete, sökövningar, apportering och uppgifter som kräver kontakt med föraren.

Bygg inkallningen tidigt i en lugn miljö och öka störningarna gradvis. Med rasens jaktlust är en väl inhägnad plats eller långlina ett säkrare mellanled än att chansa på löshet. Långlina bör fästas i sele och användas långt från trafik. Frihet kommer först när hunden kan avbryta och återvända även när vittring, fåglar eller rörelse konkurrerar om uppmärksamheten.

För en valp är korta promenader, lek, miljöträning och enkla samarbetsövningar bättre byggstenar än vuxenhundens arbetsmängd. Öka belastningen gradvis och ge plats för sömn och återhämtning. Den ofta upprepade ”femminutersregeln” – fem minuters motion per levnadsmånad – har inget vetenskapligt stöd som universell modell och bör inte ersätta en bedömning av valpens storlek, utveckling och reaktion på aktiviteten.

## Hälsa

För irländsk setter är det viktigt att skilja på sjukdomar som kan förekomma, formella svenska avelskrav och testresultat som registreras och visas centralt. En lång diagnoslista säger mindre för en valpköpare än dokumenterade resultat för föräldrarna och en öppen redovisning av hälsan hos nära släktingar.

- **HD:** Föräldradjur ska ha officiell höftledsstatus före parning för att avkomman ska kunna registreras enligt SKK:s regler. Rasen har också HD-index. SKK rekommenderar att föräldrakombinationens genomsnittliga index är över 100 vid parningen, och den rasspecifika regeln anger att hundar med grad D eller E inte ska användas i avel.
- **CLAD:** Canine leukocyte adhesion deficiency är en allvarlig defekt i de vita blodkropparna och nedärvs autosomalt recessivt. Det tidigare kravet på DNA-test eller fri status genom härstamning för kullregistrering togs bort 2014, men resultat kan fortfarande registreras centralt. Rasklubben rekommenderar fortsatt test av utländska och importerade avelsdjur med okänd status.
- **rcd4-PRA:** Detta är en specifik, recessivt nedärvd form av näthinnesjukdomen PRA. Sedan ett beslut 2025 registrerar och publicerar SKK DNA-resultat för irländsk setter i Hunddata och Avelsdata. Testet visar status för just rcd4-mutationen; det utesluter inte andra former av PRA.

Be uppfödaren visa föräldrarnas registrerade HD-resultat och förklara kombinationens HD-index. Be också om dokumenterad CLAD- och rcd4-status och hur resultaten har vägts in i parningen. Kontrollera uppgifterna i SKK:s Hunddata eller Avelsdata i stället för att nöja dig med muntliga besked. Fråga dessutom om återkommande sjukdomar, rörelseproblem, ögonproblem och livslängd hos föräldrar, syskon och äldre nära släktingar. Det ger en mer relevant bild än att anta att varje individ får allt som någon gång har rapporterats i rasen.

## Historia och ursprung

Irländsk röd setter utvecklades på Irland som en arbetande jakthund, och den moderna rasens historia är nära knuten till fågeljakt. Enligt rasstandarden härstammar den från irländsk röd och vit setter i kombination med en okänd enfärgat röd hund. En igenkännbar typ fanns i Irland under 1700-talet.

Irish Red Setter Club grundades 1882 och publicerade en rasstandard 1886. Det bidrog till att tydliggöra den enfärgat röda rasens identitet och egenskaper. Till Sverige kom de första importerade hundarna under 1890-talet, och Svenska Irländsk Setterklubben grundades 1910.

Rasstandardens kärna är en funktionell hund med fart, styrka, uthållighet och ett vänligt uttryck. Historien är därför inte bara bakgrund: den förklarar varför jaktlust, rörelsebehov och arbete tillsammans med förare fortfarande är centrala i dagens vardag.

## Att leva med rasen

Irländsk setter passar bäst i ett aktivt hem som kan erbjuda daglig rörelse, träning och återhämtning – oavsett om bostaden är hus eller lägenhet. En trädgård ersätter inte aktivitet, och en lägenhet är inte automatiskt olämplig. I lägenhet blir snabb tillgång till bra rastningsområden, vardagslogistik, ljudnivå och hundens förmåga att komma till ro extra viktiga.

Rasen kan bli en varm och nära familjemedlem, men ”barnvänlig” ska inte tolkas som riskfri. En stor, snabb och lekfull hund kan välta ett litet barn utan avsikt. Hund och små barn ska alltid ha en vuxen närvarande, och hunden behöver en ostörd viloplats. De vuxna måste bära ansvaret för promenader, motion och träning.

Samliv med andra hundar eller katter avgörs av individerna och hur introduktionen sköts. Tidig vana är ingen garanti, särskilt inte med en hund som är avlad för att reagera på fågelvittring och rörelse. Vid introduktion till katt bör djuren först ha separata trygga zoner, katten ska ha fria flyktvägar och de första mötena ske lugnt med barriär eller koppel. Lämna dem inte utan uppsikt förrän samspelet är väl känt.

Ensamhet måste tränas gradvis. En liten valp kan inte lämnas ensam, och även vuxna individer skiljer sig mycket i hur lätt de lär sig. Börja med mycket korta, odramatiska stunder när hunden är trygg och öka först när den kan koppla av. Ett hem där hunden regelbundet ska vara ensam en hel arbetsdag utan hjälp är en dålig match.

Före köp bör du kunna svara ja på tre frågor: Har vardagen plats för meningsfull aktivitet även under mörka, regniga arbetsdagar? Kan du träna inkallning och hantera hunden säkert innan den är pålitlig lös? Kan uppfödaren visa hälsodata och beskriva föräldrarna som individer, inte bara med en linjeetikett? Om något av svaren är nej är det klokt att välja en mindre krävande ras eller vänta.

Irländsk setter

The Irish Setter Club of Germany

The Irish Setter Breeders Club (UK)

Elegant irländsk jakthund med mahognyröd, behårad päls som kräver regelbunden pälsvård. Medelstor till stor, atletisk och mycket energisk; den trivs med daglig, krävande motion och mental stimulans. Kärleksfull, människoorienterad och lekfull, den passar bra i familjer men behöver konsekvent, positiv träning.

WoodWood's er opdrætter af racen Irsk setter med base i Hørsholm i Danmark. Hundene lever som familiehunde i hverdagen og deltager også på hundeudstillinger.

Hund- och kattuppfödare i Avedøre

För köpare

Uppfödare

Katter

Hundar

Get a Pet