Olde english bulldogge till salu

Den här rasen togs fram för att likna de atletiska bulldoggarna från 1700-talet, med mer funktionell nos, längre ben och en lättare, mer muskulös kroppsbyggnad. Moderna engelska bulldoggar är vanligtvis tyngre framtill, har kortare nos och är mer benägna att drabbas av andnings- och ledproblem. Olde English-typen är överlag mer aktiv och har ofta färre allvarliga exteriöra problem, även om den inte är fri från hälsoproblem.

De är oftast väldigt tillgivna, inriktade på människor och knyter starka band till sin familj, inklusive barnen. De flesta är tåliga och robusta nog för familjeliv, men deras styrka och entusiasm gör att tillsyn och att lära barn att hantera dem respektfullt är viktigt. Tidig socialisering och tydliga gränser hjälper till att rikta deras beskyddande natur åt ett positivt håll.

De är mer atletiska än den moderna bulldoggen och behöver i allmänhet minst 45–60 minuters motion per dag, uppdelat på ett par pass. Raska promenader, kontrollerad lek och skonsamma styrkeövningar passar dem bra. De kan överhettas lättare än många andra aktiva raser, så motionen bör anpassas vid varmt eller fuktigt väder.

De har oftast en något längre nos och friare luftvägar än vissa sällskapsbulldoggar, vilket kan minska risken för allvarliga andningsproblem kopplade till brachycefalt syndrom. Hundar som är dåligt avlade kan dock ändå ha trånga näsborrar och förlängt mjukt gomtak. Andningsfunktionen bör kontrolleras noggrant både hos valpar och vuxna hundar, och kraftig snarkning, ansträngd eller bullrig andning samt snabb uttröttbarhet bör alltid tas upp med en veterinär.

Rasen kan vara benägen att drabbas av höft- och armbågsdysplasi, korsbandsskador, hudvecksinfektioner, allergier och vissa ögonsjukdomar. Ortopedisk hälsokontroll och ansvarsfull avel minskar risken för ledproblem, men ägare bör ändå räkna med möjliga kostnader för vård av rörelseapparaten. Att hålla hunden slank, välmusklad och ge lämpligt ledstöd enligt veterinärens rekommendationer kan sänka risken för problem.

De flesta har ett självsäkert, ibland envist temperament, men de är oftast måna om att göra sina närmaste människor till lags. De svarar bäst på tydlig, konsekvent och belöningsbaserad träning som påbörjas tidigt och fortsätter genom unghundsperioden. Rätt socialisering med andra hundar och människor är avgörande, eftersom vissa individer kan bli påflugna eller testa gränser om de inte får tydlig vägledning.

Deras korta päls är lättskött och behöver vanligtvis bara borstas en gång i veckan och badas vid behov. Däremot bör eventuella hudveck i ansiktet eller på kroppen kontrolleras regelbundet och rengöras och torkas varsamt för att undvika fuktansamling och infektioner. Ägare bör hålla utkik efter rodnad, dålig lukt eller ömhet i veck och runt svansen, eftersom detta kan kräva veterinärvård.

De kan anpassa sig till att bo i lägenhet om de får tillräckligt med daglig motion, mental stimulans och strukturerad träning. Deras förhållandevis lugna sätt inomhus underlättar, men deras storlek, styrka och benägenhet att skälla ibland bör tas i beaktande. Tillgång till närliggande utomhusområden och att de har goda koppelvanor är viktigt i mindre boendemiljöer.

Vuxna hanar väger ofta mellan 27 och 36 kilo, med tikar något mindre, men idealvikten beror på benstomme och muskelmassa. De ska se kraftiga men ändå atletiska ut, med en tydlig midja och revben som lätt känns genom ett tunt fettlager. Många hundar hålls för tunga, vilket ökar belastningen på leder och andning, så det är viktigare att hålla koll på hull än på siffran på vågen.

De kan passa för engagerade förstagångsägare som är beredda att satsa på tidig träning, socialisering och konsekvent ledarskap. Deras styrka, målmedvetenhet och skyddsinstinkt kan dock bli överväldigande för någon som föredrar en mycket lättsam eller mer självständig ras. Att samarbeta med en seriös uppfödare och gärna även en tränare redan från början ökar chanserna betydligt för att en nybliven hundägare ska lyckas.