¶Innehållsförteckning
¶Snabbfakta
Alpenländische dachsbracke är en liten men kraftig österrikisk jakthund för eftersök och drivande jakt. Den är en erkänd ras i FCI:s grupp 6, inte en korsning mellan tax och stövare. Rasen har formats genom urval bland centraleuropeiska jakthundar.
- Användning: eftersök på skadat klövvilt samt drivande jakt, framför allt efter hare och räv enligt rasstandarden. I Sverige används rasen även som kortdrivande hund på flera viltslag.
- Mankhöjd: 34–42 cm. Idealhöjden är 37–38 cm för hanar och 36–37 cm för tikar.
- Vikt: FCI:s rasstandard anger ingen vikt. Bedöm därför vuxenstorlek, hull och arbetsförmåga tillsammans med uppfödaren i stället för att utgå från en vikt som inte finns i standarden.
- Päls: kort, mycket tät dubbelpäls med kraftiga täckhår och tjock underull.
- Temperament: rasidealet är oförskräckt, lugnt och arbetsvilligt, med ett klokt och vänligt uttryck.
- Viktig hälsokontroll: båda föräldradjuren ska ha officiell NCL8-status före parning för att avkomman ska kunna registreras i SKK.
- Passar bäst för: en jägare som verkligen behöver en eftersökshund och/eller kortdrivande hund och vill lägga tid på jaktlig utbildning.
Alpenländische dachsbracke bör inte väljas främst som sällskapshund. Rasklubbens avelsstrategi beskriver den som en ren jakthund. Promenader och nosarbete ersätter inte ändamålsenligt jaktarbete.
¶Utseende och päls
Alpenländische dachsbracke ska vara lågställd och långsträckt, men samtidigt robust, stark och rörlig. Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd ska vara ungefär 2:3. Bröstkorgen är djup, benstommen kraftig och muskulaturen fast. Hunden ska kunna arbeta i krävande terräng; korta ben får därför inte innebära en extrem eller tung kroppsform. Rörelsen ska vara marktäckande och inte trippande.
Pälsen består av ett mycket tätt, kraftigt täckhår och tät underull som ligger nära hela kroppen. De två godkända färgvarianterna är mörkt hjortröd, med eller utan lätt inslag av svarta hår, samt svart med tydligt avgränsade rödbruna tecken på bland annat huvud, bröst, ben, tassar och svansens undersida. En vit stjärna på bröstet är tillåten. Vitt på tårna eller större vita tecken ingår däremot inte i standardens beskrivning.
Den korta pälsen kräver ingen klippning. Borsta när hunden fäller och bada vid behov. Efter jakt bör hud, tassar, klor, öron och ögon kontrolleras för sår, gräsfrön, fästingar och annat från terrängen.
Rasstandarden anger ingen idealvikt. Följ i stället hundens hull och muskelkondition. En tydlig midja ska synas ovanifrån och revbenen ska gå att känna med lätt tryck. En arbetande hund behöver vara välmusklad utan att bli tung; både övervikt och för lågt hull försämrar uthållighet och rörelse.
¶Temperament och personlighet
Alpenländische dachsbracke ska vara modig, lugn och arbetsvillig, men den starka jaktlusten och självständigheten märks även i vardagen. Rasen är framtagen för att lösa uppgifter på spår, fatta egna beslut och arbeta på avstånd från föraren. Det kan ge en trygg och fokuserad jakthund i rätt händer. Otydliga rutiner kan däremot skapa vardagsproblem, och ett viltspår kan väga tyngre än förarens inkallning.
SKK beskriver rasen som en vänlig familjemedlem som kan vara något reserverad mot främmande personer. Det är ett rasideal och beskriver inte varje individ. Rasklubbens senaste avelsstrategi redovisade bara 43 BPH-startade hundar och eftersträvar ett betydligt större underlag. Materialet räcker därför inte för säkra löften om hur rasen möter människor, reagerar i skrämmande situationer eller visar skärpa.
En vuxen ska alltid vara närvarande med små barn, och hunden ska ha en fredad viloplats. Lär barn att inte störa hunden när den äter, sover eller har något den värderar. Rasen kan leva med andra hundar, men individ, social erfarenhet och hur mat, viloplatser och värdefulla saker hanteras väger tyngre än rasnamnet.
Katt och smådjur kräver försiktighet eftersom jaktlusten är central. Fråga hur föräldrarna fungerar med andra djur. Introducera med fysisk avgränsning, koppel och säkra reträttplatser för katten. Inte ens en lugn introduktion garanterar att en vuxen jakthund blir säker med smådjur.
¶Träning och motion
Alpenländische dachsbracke behöver jaktlig utbildning, vardagskontakt och fysisk kondition – inte ett generellt antal motionsminuter. Belastningen beror på ålder, hälsa, säsong och terräng. Spårnoggrannhet, sök, återgång och förmåga att växla mellan arbete och vila är viktigare än antalet kilometer.
Börja tidigt med kontakt, namnrespons, inkallning och lugn hantering. Belöna frivilliga återkomster och öka störningen stegvis. Långlina gör det möjligt att öva utan att hunden belönar sig själv genom att följa vilt. Hårda korrigeringar och metoder som bygger på rädsla kan skada både förtroende och arbetsro.
Spårträning kan introduceras tidigt i enkla former. Målet är ett lugnt, säkert och noggrant arbete. En kortdrivare kräver planerad injagning och en förare som kan läsa skall, sök och återgång. Ta hjälp av uppfödare, rasklubb eller erfaren jaktinstruktör.
Löshet måste bedömas utifrån jaktlust, inkallning, plats och lag. Mellan den 1 mars och den 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa där det finns vilt; i praktiken betyder det oftast koppel. Även övrig tid krävs kontroll så att hunden inte stör eller förföljer vilt. GPS ersätter inte träning eller omdöme.
Bygg upp en unghunds kondition gradvis och varva arbete med återhämtning. En vuxen jakthund behöver både uthållighet och styrka, medan en växande hund inte ska följa ett färdigt vuxenprogram. Efter varje pass bör rörelser, tassar och allmäntillstånd avgöra vad hunden klarar nästa gång.
¶Hälsa
Det viktigaste att kontrollera på papper för alpenländische dachsbracke är föräldrarnas officiella NCL8-status. NCL8 är en ärftlig, fortskridande neurologisk sjukdom kopplad till CLN8-genen. Nedärvningen är autosomalt recessiv: en fri hund saknar den aktuella genvarianten och en bärare har en kopia men blir inte själv sjuk av NCL8. En hund med två kopior räknas som genetiskt affekterad och kan förväntas utveckla sjukdomen.
Sedan den 1 januari 2025 har rasen hälsoprogram nivå 2 i SKK. Före parning måste föräldrarna vara officiellt DNA-testade vid ett godkänt laboratorium eller registrerade som hereditärt fria, alltså fria genom dokumenterade föräldrar. Två bärare får inte paras. En bärare får endast paras med en hund som är testad fri eller hereditärt fri, och en genetiskt affekterad hund får inte användas i avel. Be om resultatet i Hunddata eller Avelsdata; ”DNA-testad” säger inte om hunden är fri, bärare eller genetiskt affekterad.
SKK uppger att höftledsdysplasi, HD, förekommer. Avelsstrategin beskriver samtidigt få röntgade hundar, utländska avelsdjur utan resultat och inga noterade kliniska HD-problem i materialet. HD kan alltså varken avfärdas eller beskrivas som ett omfattande kliniskt problem. Fråga om föräldrarnas och vuxna nära släktingars resultat, funktion och symtom.
Rasklubben bevakar short ulna, ett förkortat armbågsben, och andra felställningar framför allt i frambenen. Det betyder inte att varje hund har ett ortopediskt problem. Titta på föräldrarnas benställning, tassar och rörelser och fråga om vuxna släktingar. Sår och andra jaktrelaterade skador ska bedömas efter behov.
Den svenska populationen är liten och beroende av internationellt avelsutbyte. Be därför uppfödaren förklara släktskap, tidigare kombinationer, hälsa hos äldre släktingar och hur utländska uppgifter har kontrollerats.
¶Historia och ursprung
Alpenländische dachsbracke utvecklades i de centraleuropeiska bergstrakterna som en funktionell jakt- och eftersökshund. Rasklubbens historik anger att rasen selekterades ur de så kallade Seguriska stövarna och inte skapades genom inkorsning av tax eller andra raser. Den låga kroppen och ordet ”dachs” i namnet beskriver alltså inte en belagd taxkorsning.
FCI:s historiska sammanfattning nämner att kronprins Rudolf av Habsburg tog med sådana hundar på jaktresor 1881 och 1885. År 1932 erkändes hundtypen i Österrike som den tredje viltspårshundrasen. Namnet ändrades till alpenländische dachsbracke 1975, då FCI också fastställde Österrike som hemland. År 1991 placerades rasen i den nuvarande sektionen för sök- och spårhundar inom grupp 6.
De första dokumenterade importerna till Sverige kom 1998 och 1999. Den svenska användningen har därefter byggts kring eftersök, kortdrivande jakt och jaktprov. Rasens utveckling förklaras av praktisk arbetsförmåga: lugnt spårarbete, jaktlust, hörbart skall och kontakt med föraren.
¶Att leva med rasen
Alpenländische dachsbracke passar bäst där jakt är en verklig del av året och någon vill utbilda och föra hunden. En stor tomt eller långa promenader räcker inte. Före köp bör du veta vilken jaktform hunden ska användas till och vem som ansvarar för utbildning, kondition och säkerhet.
Rasen kan koppla av med familjen när arbete, vardagsregler och återhämtning fungerar. Planera för smuts efter terräng, ett kraftigt skall och säker förvaring av vilt, foder och utrustning. En lägenhet kan fungera för en individ som får rätt jaktarbete och är lugn inomhus, men grannar och skall måste vägas in. Bostaden gör inte rasen lämplig som ren sällskapshund.
Ensamhet är ingen fast rasegenskap. Börja när valpen är trygg, lämna den mycket kort och öka bara när den kan varva ned. Backa träningen och ta hjälp om hunden blir orolig, ylar, skäller eller försöker ta sig ut.
Be uppfödaren visa och förklara:
- föräldrarnas officiella NCL8-resultat och hur den planerade kombinationen följer reglerna,
- jaktliga meriter och hur föräldrarna arbetar, återgår och samarbetar i praktiken,
- HD-resultat där sådana finns samt hälsa och rörelser hos vuxna nära släktingar,
- benställning, tassar och eventuella rapporterade problem med frambenen i familjen,
- släktskapet i kombinationen och hur importer eller utländska avelsdjur har följts upp,
- föräldrarnas vardagsbeteende med människor, hundar och de djur som finns i ditt hem.
Rätt matchning är viktigare än att bli förtjust i hundens kompakta utseende. För en jägare som behöver dess särskilda kombination av spårnoggrannhet, mod och kortdrivande arbete kan alpenländische dachsbracke vara ett genomtänkt val. För den som främst söker en liten, lättsam familjehund finns det mer lämpliga raser.
¶Egenskaper
| Egenskap | Värde |
|---|---|
| Rastyp | Renras |
| Aggressivitet | 3/5 |
| Barnvänlig | 3/5 |
| Energinivå | 4/5 |
| Pälsfällning | 3/5 |
| Hälsa | 4/5 |
| Intelligens | 3/5 |
| Pälsvårdbehov | 3/5 |
| Inlärningsförmåga | 4/5 |
| Skällnivå | 4/5 |
| Höjd | 34 – 42 cm |
| Vikt | 15 – 18 kg |
| Livslängd | 12 – 14 år |
¶Vanliga frågor
Vilken typ av temperament har alpendachsbracke, särskilt i familjer och tillsammans med barn?
Den här rasen är vanligtvis stabil, lojal och tillgiven mot sin familj, inklusive respektfulla barn. Den är mer avvaktande mot främlingar och har stark jaktinstinkt, så den kan verka allvarlig utomhus men avslappnad och gosig hemma. Bra tidig socialisering hjälper till att hålla dess naturligt lugna och trygga temperament i balans.
Hur mycket motion behöver en alpendachsbracke egentligen jämfört med andra småhundar?
Trots sina korta ben är det här en aktiv drivande jakthund som avlats för att orka arbeta länge i tuff terräng. Den behöver vanligtvis minst 1–2 timmars daglig aktivitet, inklusive rask promenad och tid lös i säkra, inhägnade områden. Mental stimulans som nosarbete, spårövningar eller liknande är viktig för att förebygga rastlöshet och understimulans.
Är alpendachsbracke lämplig för att bo i lägenhet eller stadsmiljö?
Den kan anpassa sig till att bo i lägenhet om den får tillräckligt med motion utomhus och daglig mental stimulans. Generellt trivs den dock bäst i hem med nära tillgång till naturen, där den kan följa dofter och röra sig fritt på säkra ytor. I stadsmiljö är ljudisolering och träning hjälpsamt, eftersom den kan skälla när den uppfattar spännande dofter eller ljud.
Vilka är de vanligaste hälsoproblemen hos alpendachsbracke?
Överlag räknas det här som en relativt robust brukshundras, men den långa ryggen och de korta benen kan göra den mer benägen att få rygg- och ledproblem om den blir överviktig eller överansträngd. Öroninflammationer kan förekomma på grund av de hängande öronen och rasens förkärlek för utomhusarbete, särskilt i blöta förhållanden. Ansvarsfulla uppfödare testar för ärftliga problem i den mån det går och lägger stor vikt vid en sund exteriör.
Hur stark är Alpenländische Dachsbrackens jakt- och spårinstinkt, och kan den bo tillsammans med katter eller smådjur?
Dess spårningsinstinkt är mycket stark, eftersom den avlades för att följa kalla spår av hjort och hare i bergsterräng. Många individer kan leva tryggt med katter om de introduceras tidigt och under uppsikt, men små, snabba sällskapsdjur kan utlösa jaktbeteende. En ordentligt inhägnad tomt och pålitlig inkallningsträning är avgörande, eftersom den lätt kan få upp ett spår och ge sig av.
Hur svårt är det att träna en alpenländische dachsbracke med tanke på att den är en drivande jakthund?
Den här rasen är intelligent och lär sig kommandon snabbt, men kan vara självständig och mer fokuserad på dofter än på föraren. Korta, varierade träningspass med tydliga regler och mycket belöning fungerar bäst. Konsekvent inkallningsträning är väldigt viktigt, eftersom många annars gärna följer sin nos om de får chansen.
Vilken pälsvård behöver en Alpenländische Dachsbracke och hur mycket fäller den?
Den har en tät, vädertålig dubbelpäls som fäller måttligt under hela året och mer vid säsongsbyten. Vanligtvis räcker det med att borsta den en gång i veckan för att få bort lösa hår och smuts, men under fällningsperioder behövs mer frekvent pälsvård. Öronen bör kontrolleras och rengöras regelbundet på grund av deras hängande form och hundens frekventa arbete utomhus.
Är alpina dachsbrackar bra vandrings- eller friluftskompisar trots sina korta ben?
De är uthålliga och säkra på foten i svår terräng och avlades ursprungligen för arbete i alpina områden. Många följer gärna med sina ägare på långa vandringar, så länge de vänjs in successivt och hålls i en hälsosam vikt. Deras rygg och leder bör skyddas från upprepat hoppande från höjder eller långvarig löpning på hårda underlag.
Vilken typ av hemmiljö passar en alpenländische dachsbracke bäst?
Den trivs oftast bäst i ett aktivt hem där man värdesätter tid utomhus och organiserade aktiviteter som vandring, spårning eller annat nosarbete. En ordentligt inhägnad tomt är en fördel, eftersom den här hunden kan följa doftspår långt utanför tomtgränsen. Den är vanligtvis som lyckligast när den får bo nära sin familj i stället för att hållas i kennel eller isolerad utomhus.
Hur skiljer sig en alpendachsbracke från en tax när det gäller storlek och beteende?
Den är i allmänhet tyngre, mer robust och kraftigare byggd än de flesta taxar, med en kompaktare kropp anpassad för arbete i bergsterräng. Temperamentet är oftast jämnare och mindre livligt inomhus, med en mycket stark spårdrift utomhus. Båda raserna har dock den långsträckta ryggen och de korta benen, så samma försiktighet krävs för att undvika för mycket hoppande och övervikt.¶Jämförelser mot andra raser
Jämför Alpenländische dachsbracke med andra raser och se skillnader i temperament, aktivitetsnivå och skötsel för att fatta ett tryggt val. Visa alla jämförelser
