Gotlandsstövare

Innehållsförteckning

Snabbfakta

• Uråldrig skandinavisk jakthundsras från ön Gotland, nära släkt med andra nordiska stövare.
• Medelstor, atletisk och uthållig, avlad för att spåra och driva hare och räv över långa sträckor.
• Känd för sin klara, bärande röst som uppskattas av jägare, men som kräver genomtänkt hantering i ett familjehem.
• Lojal, följsam och tillgiven med sina människor, men oftast reserverad och självständig mot främlingar.
• Fortfarande ovanlig utanför Sverige, så ägare blir ofta ambassadörer för att bevara den traditionella Gotlandsstövaren.

Utseende & Päls

Gotlandsstövaren är en medelstor, välbalanserad drivande hund med tydligt nordiskt uttryck. Vid första anblicken lägger många märke till likheten med andra svenska stövare som Hamiltonstövare, men Gotlandsstövaren har egna proportioner och ett eget uttryck. Den ska aldrig se tung eller klumpig ut. I stället bör den ge intryck av att vara spänstig, stark och redo att arbeta en hel dag i besvärlig terräng.

Kroppen är något längre än den är hög, med rak, fast rygg och välutvecklat bröst som ger gott om lungutrymme. Benen är tillräckligt långa för god markfrigång, vilket gör det lättare att ta sig fram i skog, snö och ojämn terräng. Benstommen är medelkraftig, varken fin eller grov. Helhetsintrycket ska vara mer av funktionell atlet än prydlig sällskapshund.

Huvudet på Gotlandsstövaren är torrt och rent skuret, med lätt välvd skalle och tydligt stop. Nospartiet är kraftigt och ungefär lika långt som skallen, vilket ger en balanserad profil anpassad för spårarbete. Ögonen är oftast mörka och uttrycksfulla, med ett vaket, lugnt och allvarligt uttryck. Öronen är medellånga, relativt högt ansatta och hänger tätt intill kinderna. När hunden koncentrerar sig på ett spår eller lyssnar efter vilt blir hela ansiktet intensivt fokuserat.

Pälsen är kort, tät och vädertålig, mycket praktisk för en jakthund som arbetar året runt. Vanligen finns en mjukare underull som tjocknar på vintern och ger isolering mot kyla och fukt. Täckhåren ligger tätt mot kroppen och har en något sträv struktur som snabbt stöter bort smuts och väta.

Typiska färger för Gotlandsstövaren följer det klassiska svenska stövarmönstret. De flesta är trefärgade med svart, tan (bruna) och vita tecken. Vissa hundar är övervägande svarta med tan-tecken och vitt på bröst, ben och svanstipp. Teckningen kan variera mellan individer, men den får aldrig påverka pälsens funktionella kvalitet.

Pälsvården hos en Gotlandsstövare är enkel, vilket många ägare uppskattar. Regelbunden borstning en till två gånger i veckan med gummihandske eller mjuk borste tar bort lösa hår och stimulerar huden. Under fällningsperioderna vår och höst underlättar tätare borstning så att inte hår sprids över hela hemmet. En metallkam kan vara användbar runt hals och lår där pälsen ibland är något tjockare.

Bad behövs bara ibland, vanligtvis efter särskilt leriga jaktdagar eller om hunden har rullat sig i något illaluktande. Använd ett milt hundschampo så att du inte tvättar bort de naturliga oljor som skyddar hud och päls. Många Gotlandsstövare torkar snabbt tack vare den korta pälsen och skakar själva av sig det mesta av vattnet.

Eftersom rasen ofta arbetar i svår terräng är det klokt att göra det till vana att gå igenom hunden noggrant efter varje längre promenad eller jakttur. Titta efter:

• Små skärsår eller skrubbsår på tassar och ben
• Fästingar i öron, armhålor eller ljumskar
• Snö- eller isklumpar mellan tårna under vintern

Regelbunden kloklippning, öronrengöring vid behov och god tandvård kompletterar den grundläggande skötselrutinen. Med förnuftig omvårdnad behåller Gotlandsstövaren ett prydligt, atletiskt utseende utan större ansträngning.

Temperament & Personlighet

Gotlandsstövaren är i första hand en jakthund, och temperamentet speglar detta på många sätt. Det är en aktiv, intelligent och självständig hund som i generationer avlats för att arbeta på avstånd från jägaren, följa ett spår i timmar och fatta egna beslut i skogen. För rätt familj är den självständigheten fascinerande och beundransvärd. För en oförberedd ägare kan det ibland kännas som att hunden har en helt egen agenda.

Med sina egna människor är Gotlandsstövaren vanligtvis tillgiven och lojal. Många knyter särskilt starka band till en eller två familjemedlemmar, ofta den som tränar eller jagar mest med hunden. I hemmet är de i regel lugna och harmoniska när deras motionsbehov är tillgodosedda. En välbalanserad Gotlandsstövare är ingen nervös eller överaktiv hund. Snarare ligger den gärna på sin plats i ett hörn, iakttar allt i tysthet och reser sig snabbt när något intressant händer.

Med barn är rasen generellt vänlig och tålig, förutsatt att hunden socialiserats väl redan som valp. Eftersom det är en medelstor, energisk hund är tillsyn tillsammans med yngre barn alltid viktig. Gotlandsstövaren är ingen skör knähund, och yvig lek kan leda till oavsiktliga knuffar eller rivmärken. Lär barn att respektera hundens utrymme, särskilt när den vilar eller äter, så ökar chansen till en harmonisk relation. I många familjer blir Gotlandsstövaren en trogen lekkamrat vid utomhusaktiviteter, vandringar och långa promenader.

Mot främlingar och besökare kan rasen vara reserverad till en början. Det är sällan en överdrivet påträngande eller krävande hund gentemot människor den inte känner. Många hälsar artigt efter en kort stunds avvaktande. Bra tidig socialisering – exempelvis via valpkurser, promenader i olika miljöer och möten med lugna, vänliga människor – hjälper den unga Gotlandsstövaren att utvecklas till en trygg vuxen.

Att leva med andra hundar brukar oftast fungera bra, särskilt om de introduceras varsamt och får tydliga regler. Jakthundar uppskattar ofta sällskap av en annan hund med liknande aktivitetsnivå. Men eftersom Gotlandsstövaren har stark jaktinstinkt kan smådjur som kaniner, marsvin och ibland även katter utlösa jaktbeteende. Vissa individer kan leva fridfullt med en bofast katt om de vuxit upp tillsammans och övervakas, men det finns inga garantier. Blivande ägare som redan har smådjur bör realistiskt fundera över hur man kan hantera situationen, till exempel med grindar, burar och separata utrymmen.

En egenskap som varje blivande ägare måste förstå är Gotlandsstövarens röst. Som jakthund är den avlad för att använda ett kraftigt, melodiskt skall för att kommunicera med jägaren under arbetet. Denna röstförmåga är högt värderad i skogen, eftersom den berättar vad hunden gör och hur nära viltet den är. I villa- eller stadsmiljö kan frekvent skall och drevskall däremot snabbt bli ett problem med grannar. Tidig träning på tyst‑signaler, mycket mental stimulans och att undvika tristess hjälper till att minska onödigt skällande. Ändå bör den som funderar på rasen vara bekväm med en hund som inte alltid är tystlåten.

De största utmaningarna med Gotlandsstövaren hänger ofta samman med dess starka nos, benägenhet att följa spår och självständiga natur. Det är inte en ras som automatiskt håller sig nära dig lös i skogen, särskilt inte där det finns vilt. Konsekvent träning, bra inhägnad och förståelse för hundens instinkter är avgörande. I gengäld beskriver ägare en ärlig, hårt arbetande och hängiven följeslagare som ger allt – både i arbete och lek.

Träning & Motion

Att träna en Gotlandsstövare är både givande och ibland ögonöppnande. Det är en klok hund som lär sig snabbt, men den har inte alltid den automatiska ”will to please” som många vall- eller sällskapsraser. Gotlandsstövaren tänker ofta: ”Vad tjänar jag på det här?” innan den väljer att samarbeta. Att förstå detta tankesätt och använda rätt metoder är nyckeln till framgång.

Positiv förstärkning fungerar bäst för rasen. Godisbitar, beröm och möjligheter till roliga aktiviteter är starka drivkrafter. Hårda tillrättavisningar eller bestraffningsbaserad träning slår ofta tillbaka och kan leda till en envis eller misstänksam hund som tappar förtroendet för sin förare. En rättvist och konsekvent hanterad Gotlandsstövare är däremot oftast ivrig att samarbeta.

Grundläggande lydnad – som sitt, ligg, stanna och att gå fint i koppel – bör påbörjas redan i valpåldern. Korta, frekventa träningspass hjälper valpen att behålla fokus och förebygger att den blir uttråkad. Eftersom Gotlandsstövare är starkt doftstyrda kan det vara bra att börja träna i miljöer med få störningar och sedan stegvis öka svårighetsgraden. Välsmakande godis eller en favoritleksak gör det lättare att hålla hundens uppmärksamhet på dig i stället för alla spännande dofter på marken.

Ett säkert inkallningskommando är kanske den största träningsutmaningen med denna ras. På säkert inhägnade ytor kommer många Gotlandsstövare relativt bra när man ropar. Men när jaktlusten vaknar på ett spännande spår ”glömmer” vissa individer att resten av världen existerar. Långa spårlinor, västar eller bälten med gott om belöningar och strukturerade inkallningslekar är mycket användbara hjälpmedel. Även med omfattande träning väljer många ägare att ha sin Gotlandsstövare i långlina eller i säkra, inhägnade områden där det finns vilt. Det handlar om att respektera rasens natur snarare än att försöka göra den till något den inte är.

Motionsbehovet är stort. Gotlandsstövaren har utvecklats för att arbeta i jämnt tempo under många timmar, och en kort kvarterspromenad räcker inte. En frisk vuxen hund behöver vanligen minst en till två timmars aktiv motion per dag, gärna mer. Det kan till exempel innebära:

• Långa promenader eller vandringar i varierad terräng
• Löpning tillsammans med en vältränad vuxen hund efter successiv uppbyggnad
• Lös spring i säkra, inhägnade områden
• Strukturerade lekar som sök och nosarbete

Mental stimulans är minst lika viktig som fysisk motion. Många beteendeproblem hos aktiva jakthundar uppstår när hunden är fysiskt trött men mentalt understimulerad. För en Gotlandsstövare kan tankenötter vara till exempel nose work, spårlekar, att leta gömda leksaker eller godbitar samt aktiveringsleksaker vid utfodring. Att lära in nya trick eller träna lydnad i korta pass kan också tillfredsställa behovet av hjärnarbete.

Rasen har naturliga förutsättningar för hundsporter där nos och uthållighet kommer till sin rätt. Spår, mantrailing, räddningshundsträning eller organiserad nose work är alla bra alternativ. Vissa hundar uppskattar även canicross eller bikejoring när de är fullt utvuxna och fysiskt mogna, men detta ska alltid introduceras gradvis och med hänsyn till säkerhet och ledhälsa.

En Gotlandsstövare som får tillräcklig motion och genomtänkt träning är oftast en trevlig och lugn familjehund inomhus. Utan dessa utlopp kan samma hund bli rastlös, skällig och mycket uppfinningsrik i att hitta egna sysselsättningar. Ägare som trivs med ett aktivt liv och gärna är ute i alla väder upplever ofta att Gotlandsstövaren passar deras livsstil mycket väl.

Hälsa

Gotlandsstövaren betraktas i allmänhet som en robust och härdig ras, formad av generationers praktiskt jaktbruk i det ofta tuffa skandinaviska klimatet. De flesta individer är friska och kan arbeta i många säsonger med rätt skötsel. Som alla raser har dock Gotlandsstövaren vissa hälsomässiga aspekter som blivande ägare och uppfödare bör vara medvetna om.

Vanliga problem hos medelstora, atletiska hundar är bland annat led- och skelettåkommor. Ansvarsfulla uppfödare röntgar ofta sina avelsdjur för höftledsdysplasi och ibland även armbågsdysplasi, med officiella avläsningar registrerade hos nationella kennelklubbar. Bra höft- och armbågsresultat är ingen absolut garanti för att alla valpar blir problemfria, men de minskar risken inom populationen över tid.

Ögonhälsa är ett annat område som kan följas upp. Regelbundna veterinärkontroller av ögonen, ibland med särskilda tester godkända av kennelklubbar, hjälper till att upptäcka ärftliga ögonsjukdomar som kan påverka syn eller välbefinnande. Uppfödare som testar sina hundar och redovisar resultaten öppet bidrar till en friskare framtid för Gotlandsstövaren.

Eftersom rasen arbetar aktivt i skog och mark förekommer ibland skador. Stukningar, skärsår, avslitna klor och muskelsträckningar kan uppstå vid intensiv jakt eller lös spring. Ägare bör lära sig grundläggande första hjälpen, ha ett välfyllt hundapotek hemma och kontrollera hunden noga efter varje krävande pass. Tidig behandling av mindre skador minskar risken för kroniska problem senare.

Öronhälsan förtjänar också uppmärksamhet, särskilt hos hundar som vistas mycket i fuktiga eller smutsiga miljöer. De hängande öronen kan hålla kvar fukt och skräp, vilket i sin tur kan leda till öroninflammation om det inte sköts. Regelbunden kontroll, varsam rengöring vid behov och att hålla öronen torra minskar risken för irritation och infektion.

När det gäller allmänt välbefinnande håller Gotlandsstövaren ofta en bra vikt om den motioneras tillräckligt. En hund som får för lite aktivitet men riklig fodergiva kan däremot lätt bli överviktig, vilket belastar leder och hjärta/kärl. Att regelbundet bedöma hull och anpassa fodermängden efter aktivitetsnivå är viktigt. Många ägare upplever att ett högkvalitativt foder för aktiva hundar passar rasen väl, särskilt under jaktsäsong då energibehovet är högt.

Normal livslängd för en välskött Gotlandsstövare ligger omkring 11–14 år, och vissa individer är aktiva långt upp i åren. När hunden blir äldre kan ledtillskott, fler men kortare promenader och en mjuk bädd hjälpa till att bevara komforten. Regelbundna veterinärkontroller, minst en gång om året, underlättar tidig upptäckt av åldersrelaterade förändringar som tandproblem, nedsatt njurfunktion eller hjärtsjukdom.

Blivande ägare bör söka uppfödare som:

• Hälsotestar avelsdjur för höfter och vid behov även armbågar och ögon
• Registrerar kullar hos erkända kennelklubbar
• Lämnar utförlig information om hälsan hos båda föräldradjuren
• Är öppna med eventuella kända problem i sina linjer

Nya ägare kan bidra genom att hålla sin Gotlandsstövare slank, vältränad och mentalt stimulerad, följa ett genomtänkt program för vaccinationer och parasitkontroll samt söka veterinärhjälp tidigt när något verkar fel. Tillsammans ger ansvarsfull avel och omtänksam vardagsskötsel Gotlandsstövaren bästa möjliga förutsättningar för ett långt, friskt och aktivt liv.

Historia & Ursprung

Gotlandsstövaren har sina rötter på den svenska ön Gotland i Östersjön, ett område med stark jakttradition och nära koppling till naturen. I århundraden har bönder och jägare på ön varit beroende av praktiska, hårt arbetande hundar för att få kött på bordet och skydda grödor. Dessa hundar avlades inte för utställningsringar eller modeideal, utan för sin förmåga att spåra och driva vilt i just Gotlands speciella landskap och klimat.

Historiskt har det funnits olika typer av drivande hundar i hela Skandinavien, påverkade av handel och kontakter med grannländer. På Gotland valde de lokala jägarna ut hundar som var särskilt lämpade för att spåra hare och räv över öppna fält, skogsbryn och stenig, ojämn mark. Med tiden växte en relativt enhetlig typ fram, känd för sin medelstora storlek, trefärgade päls och starka jaktlust. Denna lokala stövare kom så småningom att kallas Gotlandsstövare.

Rasen tillhör den större gruppen svenska stövare, där även mer välkända raser som Hamiltonstövare och Smålandsstövare ingår. Varje regional stövare utvecklade delvis egna egenskaper beroende på terräng, klimat och vilket vilt man framför allt jagade. Gotlandsstövaren blev känd för sin uthållighet, förmåga att arbeta självständigt och sin karakteristiska röst som hördes klart genom skogen. Dessa egenskaper gjorde det möjligt för jägarna att följa hundens arbete även när den inte syntes.

När jaktsätt och landsbygdsliv förändrades under 1900‑talet minskade antalet traditionella brukshundar. Mekanisering, ändrad markanvändning och nya livsstilar gjorde att färre höll renodlade jakthundar. Gotlandsstövaren, som var geografiskt begränsad till ön och mindre delar av fastlandet, blev särskilt utsatt. Vid flera tillfällen sjönk antalet hundar så mycket att rasens framtid ifrågasattes.

Rasklubbar och engagerade jägare har spelat en avgörande roll i bevarandet av Gotlandsstövaren. Genom att registrera hundar i nationella kennelklubbar, föra stamböcker och uppmuntra ansvarsfull avel har man hjälpt till att stabilisera populationen och bevara rasens särdrag. Samarbete mellan svenska och andra nordiska kennelorganisationer har också bidragit till standardisering och erkännande av dessa traditionella raser.

I dag är Gotlandsstövaren fortfarande främst en arbetande jakthund i hemlandet. Dess huvuduppgift är fortsatt jakt på hare och räv på traditionellt vis, där hunden spårar och driver viltet i stora bukter medan jägaren väntar och lyssnar på hundens skall. Denna jaktform ställer stora krav på nos, uthållighet och självständighet. Dagens Gotlandsstövare som lyckas väl i skogen speglar ofta direkt de egenskaper som uppskattats av generationer av jägare före dem.

Utanför Sverige är rasen sällsynt och mest känd bland entusiaster av nordiska stövare och jakthundar. Ett mindre antal Gotlandsstövare lever som aktiva sällskapshundar i icke‑jagande hem, ofta hos familjer som tycker om friluftsliv och som uppskattar hundens jakthistorik. I dessa miljöer hjälper alternativa aktiviteter som spår, mantrailing eller avancerat nosarbete till att tillfredsställa de instinkter som tidigare riktades mot vilt.

Historien om Gotlandsstövaren visar hur nära kopplade hundraser kan vara till lokal kultur och natur. Varje stövare speglar behoven och värderingarna hos människorna som format den. Den som väljer en Gotlandsstövare i dag blir en del av denna berättelse och hjälper till att bevara ett levande stycke skandinavisk jakthistoria för framtida generationer.

Att leva med rasen

Att välkomna en Gotlandsstövare i hemmet innebär att omfamna en aktiv, utelivsorienterad livsstil och att långsiktigt ta ansvar för en verklig brukshunds behov. För den som trivs med frisk luft, långa promenader och ett nära samarbete med sin hund kan rasen vara djupt tillfredsställande. För den som föredrar en stillsam, lågaktiv sällskapshund med minimala krav på träning och motion är Gotlandsstövaren däremot sällan rätt val.

Vardagen med rasen kretsar kring regelbunden motion, mental stimulans och tydliga rutiner. En typisk dag för en vuxen Gotlandsstövare kan innefatta en längre morgonpromenad, tid i en säker trädgård för att nosa och utforska, ett kortare träningspass med lydnad eller nosövningar och en lugnare kvällspromenad. På helger eller lediga dagar utökar många ägare detta med längre vandringar, spårträning eller jaktdagar, beroende på intresse.

Boendemiljön bör ge tillräckligt med plats för att hunden ska kunna röra sig bekvämt. Ett hus med tryggt inhägnad tomt är idealiskt. Bra stängsel är viktigt, eftersom Gotlandsstövarens nos och nyfikenhet lätt kan locka den att följa ett spår utanför tomtgränsen om tillfälle ges. I lägenhet är det fortfarande möjligt att hålla rasen, men bara om ägaren är fullt inställd på att ge rikligt med utomhusmotion och mental stimulans varje dag.

Inomhus uppträder de flesta Gotlandsstövare lugnt när deras behov är tillgodosedda. En bekväm hundbädd i ett lugnt hörn, ständig tillgång till friskt vatten och några hållbara tuggleksaker bidrar till en rofylld plats. Många ägare upplever att en bur eller inomhushage, introducerad på ett positivt sätt, ger hunden en trygg tillflykt och underlättar både rumsrenhetsträning och hantering vid besök eller när barn är på plats.

Kostnaderna för att äga en Gotlandsstövare kan delas upp i start- och löpande utgifter. Inledande inköp omfattar vanligtvis:

• Ett kraftigt, väl passande halsband eller sele och ett hållbart koppel
• En långlina för säker träning och kontrollerad frihet utomhus
• En rejäl transportbur eller inomhushage
• Matskålar och vattenskål i rostfritt stål
• Några hållbara leksaker, inklusive tuggleksaker och aktiveringsleksaker
• Pälsskötselutrustning som borste, kam och klotång

Årliga kostnader omfattar foder av god kvalitet, rutinmässig veterinärvård, vaccinationer, parasitförebyggande preparat, försäkring, utbyte av slitna tillbehör och eventuella kostnader för kurser eller medlemskap i brukshund- och jaktklubbar. Eftersom det är en aktiv, medelstor hund är foder- och utrustningskostnaderna måttliga men inte obetydliga. Om hunden används i jakt tillkommer ofta extrautrustning som GPS‑halsband, reflexvästar och skyddsutrustning för tuff terräng.

Tidsåtgången är kanske den viktigaste faktorn. En Gotlandsstövare behöver mer samspel och strukturerad aktivitet än många renodlade sällskapsraser. Ägaren bör räkna med minst en till två timmars kombinerad fysisk och mental aktivering varje dag, oavsett väder. Om detta ofta uteblir kan hunden bli frustrerad, skällig, destruktiv och benägen att rymma. Hushåll där alla vuxna arbetar mycket långa dagar utanför hemmet och hunden lämnas ensam stora delar av tiden är sällan optimala miljöer för rasen.

Å andra sidan erbjuder en väl omhändertagen Gotlandsstövare många fördelar. Den uppmuntrar sina människor att hålla sig aktiva och vistas mycket i naturen. Den ger en stark känsla av samarbete, särskilt när man arbetar tillsammans i jakt, spår eller nose work. Många ägare beskriver en särskild tillfredsställelse i att se sin hund använda nos och instinkter på ett sätt som känns helt naturligt och rätt.

Resor och semestrar med Gotlandsstövare kräver en del planering. Alla hundpensionat är inte vana vid energinivån och behoven hos en jakthund, så det är klokt att i god tid leta efter passningsalternativ som passar rasen. En del ägare föredrar hundvänliga stugor eller hyrboenden där hunden kan följa med på vandringar och friluftsaktiviteter. Säkerhet i bilen är viktig, och en stabil transportbur eller väl anpassad bilsele bör alltid användas.

I slutändan är livet med en Gotlandsstövare lika mycket ett livsstilsval som ett rasval. För jägare som vill ha en traditionell svensk stövare, eller för aktiva familjer som vill dela vardagen med en ovanlig, historisk och arbetsvillig hund, kan Gotlandsstövaren vara en mycket givande följeslagare. Med förståelse, träning och engagemang ger rasen energi, lojalitet och en känsla av nordisk jaktradition i det dagliga livet.

Egenskaper

Vanliga frågor

Vilken typ av temperament har gotlandstövaren vanligtvis?

Detta är vanligtvis en livlig, uppmärksam och självständig jakthund med ett vänligt men något reserverat sätt mot främlingar. Med sin familj är den ofta tillgiven och lojal, men den behåller gärna en viss självständig hållning som speglar dess traditionella roll som drivande hund/spårhund.

Är gotlandshunden en bra familjehund och hur beter den sig med barn?

Den kan vara en bra familjehund för aktiva hushåll som förstår jakthundars behov. Många individer är milda och toleranta mot respektfulla barn, men deras jaktinstinkt, energinivå och ibland envisa natur gör att de passar bäst hos hundvana familjer som kan erbjuda träning och tydlig struktur.

Hur mycket motion behöver en gotlandstövare varje dag?

Den här rasen avlades fram för att kunna följa viltspår under långa perioder, så den behöver rejält med motion varje dag. Räkna med minst 60 till 90 minuter rask promenad, löpning eller nosaktiviteter, tillsammans med mentala utmaningar som spårlekar för att hålla den nöjd och förebygga problematiska beteenden.

Kan en gotlandshund bo i lägenhet eller ett litet hus?

Lägenhetsboende fungerar bara med mycket engagerade ägare som kan tillgodose rasens stora behov av motion och nosarbete. Den trivs oftast bättre i hem med en säker, inhägnad uteplats eller trädgård, eftersom dess starka luktsinne och jaktinstinkt kan göra korta, enbart urbana promenader frustrerande för hunden.

Hur stark är jaktlusten hos gotlandstövaren och kan den bo tillsammans med katter eller smådjur?

Driften att jaga är vanligtvis stark, eftersom rasen har avlats för att spåra och förfölja vilt. En del individer kan lära sig att leva tryggt med familjens katter om de växer upp tillsammans och hanteras omsorgsfullt, men smådjur som kaniner eller gnagare är i regel inte säkra som sällskap.

Vilka hälsoproblem nämns oftast i samband med gotlandsstövare?

Informationen är begränsad eftersom populationen är liten, men som arbetande drivande hund anses den i allmänhet vara relativt robust. Möjliga hälsoproblem kan vara öroninflammationer på grund av de hängande öronen, ledslitage om den övertränas som ung samt de vanliga genetiska riskerna som förekommer hos medelstora drivande hundar, så hälsotester i avelslinjerna är viktiga.

Hur mycket pälsvård behöver en gotländsk stövare och hur mycket fäller den?

Pälsen är vanligtvis kort och tät, vilket gör den lättskött. Borstning en gång i veckan räcker oftast, med lite oftare borstning under fällningsperioder för att få bort lösa hårstrån och hålla päls och hud i gott skick efter tid i tuff terräng.

Är gotlandsstövare svåra att träna med tanke på deras bakgrund som jakthundar?

De är intelligenta och lär sig snabbt, men de är också självständiga och blir lätt distraherade av dofter. Konsekvent, belöningsbaserad träning som utnyttjar deras kärlek till spårning brukar fungera bäst, och ägare bör räkna med att behöva lägga extra arbete på inkallning och koppelvana.

Hur mycket låter gotlandsstövaren, och skallar den på samma sätt som andra skandinaviska jakthundar?

Den kan vara ganska ljudlig och använder en tydlig röst eller ett skall för att markera när den är på ett spår eller har hittat vilt. I ett hem där den inte används till jakt kan detta istället ta sig uttryck i skällande på intressanta dofter eller vilda djur, så tidig träning och genomtänkt hantering är viktig, särskilt i tättbebyggda områden.

Vilken typ av ägare passar bäst för en Gotlandsstövare?

Den ideala ägaren tycker om att vara utomhus, har tid för långa dagliga promenader och kan uppskatta en hund som gärna följer sin nos. Erfarenhet av bruks- eller jakthundar är en fördel, eftersom de här hundarna fungerar bäst när deras instinkter får kanaliseras i strukturerad motion och nosarbete, snarare än försöker hämmas.

Källor

• Svenska Stövarklubben
• Swedish Kennel Club (Svenska Kennelklubben)
• Nordic Kennel Union