¶Innehållsförteckning
¶Snabbfakta
Nederlandse schapendoes är en lättbyggd nederländsk vallhund som kombinerar arbetslust, snabbhet och självständighet med stark tillgivenhet till människor den känner. Den passar bäst hos någon som vill träna och vara aktiv tillsammans med hunden och som har tid för en lång päls, särskilt under unghundens pälsbyten.
- Rasgrupp: Grupp 1, vall-, boskaps- och herdehundar
- Ursprung: Nederländerna
- Ursprunglig uppgift: Vallning av får
- Mankhöjd: Hanar 43–50 cm, tikar 40–47 cm
- Vikt: Rasstandarden anger inget fast kilogramspann
- Päls: Lång, tät dubbelpäls med fin, torr och lätt vågig struktur
- Aktivitetsnivå: Energisk vallhund som behöver både rörelse och uppgifter
Rasen kallas ofta bara schapendoes. Bakom den rufsiga pälsen finns en smidig arbetstyp som ska kunna galoppera, hoppa och vända snabbt.
¶Utseende och päls
Nederlandse schapendoes ska vara lätt byggd och något längre än hög. Rörelserna ska vara fria och fjädrande. Den rikliga pälsen gör att hunden ser större ut än kroppen faktiskt är.
Hanar ska vara 43–50 cm och tikar 40–47 cm. Standarden anger ingen idealvikt; höjd, konstruktion, muskelmassa och hull ger bättre vägledning än ett generellt kilogramspann.
Svansen är lång och rikligt bepälsad, men ska inte alltid bäras på samma sätt. I vila hänger den ned. I trav kan den bäras ganska högt och svänga lätt från sida till sida, i galopp sträcks den ut och vid hopp fungerar den som roder. En uppmärksam hund får lyfta svansen högt, men den ska inte bäras stelt över ryggen.
Pälsen har tät underull och långa täckhår, minst 7 cm över bakdelen. Hårstråna ska vara fina, torra, lätt vågiga och stå ut i tofsar. Tydligt lockig, krusig eller silkig päls stämmer inte med standarden. Hårtofsen på huvudet, mustaschen och skägget ger det karakteristiska uttrycket.
Alla färger är tillåtna, men standarden föredrar blågrått till svart.
Pälsvården förändras när hunden växer. Valppälsen kan vara relativt enkel, medan övergången till vuxenpäls ofta ger en mjukare blandpäls som lättare filtar ihop sig. Den vuxna pälsen utvecklas gradvis och kan dröja till ungefär två–tre års ålder. Under övergången behöver vissa hundar kammas betydligt oftare än en färdigpälsad vuxen.
En grundlig genomgång ungefär en gång i veckan är en rimlig startpunkt, men pälsens skick ska styra. Dela pälsen i mindre partier och kontrollera med kam ända ned till huden, särskilt bakom öronen, i skägget och kragen, under frambenen, på magen och runt bakdelen. Om kammen inte går igenom utan motstånd behöver pälsen redas ut.
Pälsen kan hålla kvar grus, kvistar, frön, lera och snö. Underull lossnar också periodvis, även om hår inte alltid hamnar på golvet på samma sätt som hos en korthårig hund. Det gör inte rasen allergifri. Hundallergi orsakas främst av allergener från hud och saliv, och ingen hundras kan lovas vara säker för en allergiker.
¶Temperament och personlighet
Rasstandarden beskriver schapendoes som uppmärksam, modig, intelligent, vaksam, glad, livlig och vänlig. Mot bekanta människor ska den vara tillgiven och trogen. Vallhundsbakgrunden märks ofta i att hunden snabbt registrerar rörelse och förändringar.
Detta är ett rasideal, inte en garanti för varje individ. I den svenska rasspecifika avelsstrategin (RAS), som bygger på äldre mentalbeskrivningar till och med 2015, uppmärksammades flykt- och rädslereaktioner vid ljud och överraskningar samt låg vilja hos vissa hundar att undersöka det som skrämt dem. Underlaget är begränsat och historiskt, men gör trygghet och återhämtning till viktiga frågor. Be uppfödaren ge konkreta exempel på hur föräldrar och nära släktingar reagerar på främmande människor, plötsliga ljud, hantering och nya miljöer och be att få se BPH- eller MH-resultat när sådana finns.
Vaksamheten kan innebära att hunden talar om när någon kommer eller något förändras utanför hemmet. Träna därför tidigt på att ett kort larm följs av lugn. Skärma av en fönsterplats om den utlöser skällande, belöna tystnad och lär hunden att gå till en bestämd plats när det ringer på dörren.
Schapendoes kan fungera fint med barn när hunden är trygg och samspelet leds av en vuxen. Barn ska inte dra i pälsen, störa hunden när den vilar eller använda den som lekkamrat utan tillsyn. Lekfullhet och snabba rörelser kan också leda till krockar eller vallningslikt cirklande. Med hundar, katter och smådjur beror samspelet på individ, erfarenhet och introduktion; vallhundsbakgrund är ingen garanti för problemfritt samliv.
¶Träning och motion
Nederlandse schapendoes behöver rörelse och mental aktivering varje dag, men inget fast timantal passar alla. Anpassa belastningen efter ålder, hälsa, kondition och förmågan att varva ned. Varva promenader, nosande och koncentrationsuppgifter med ostörd vila.
Rasen kan uppskatta agility, rallylydnad, lydnad, freestyle, nosework, spår, eftersök och vallning. Man behöver inte tävla, men hunden mår väl av uppgifter som förenar snabba beslut, kroppskontroll och samarbete. Fartfylld motion behöver balanseras med lugn och vila.
Självständigt arbete ingår i rasens ursprungliga funktion. I träningen kan det märkas som egna initiativ eller tappat intresse vid upprepning. Håll passen korta, variera belöningarna och öka svårigheten gradvis. Belöningsbaserad träning ger tydlig information utan rädsla eller smärta.
Prioritera tidigt:
- inkallning och kontakt trots rörelse, människor och andra hundar
- lugn vid dörr, fönster och ljud i trapphus
- koppelgående och förmåga att passera utan att valla eller kasta sig in i lek
- trygg hantering av päls, öron, tassar, mun och hela kroppen
- kroppskontroll före höga hopp och krävande agility
- en tydlig signal för att avsluta aktivitet och vila
Valpar och unga hundar ska inte tränas som färdiga idrottshundar. Bygg balans och koordination med varierad rörelse och vänta med upprepad hög belastning tills kroppen är mogen.
¶Hälsa
Be att få se aktuella ögon- och gPRA-resultat samt tillgänglig information om höfter, armbågar och mentalitet. Kontrollera hundarnas identitet och undersökningsdatum.
gPRA är en form av progressiv retinal atrofi som hos schapendoes är kopplad till en mutation i genen CCDC66. Sjukdomen bryter gradvis ned näthinnans ljuskänsliga celler och kan leda till nattblindhet, tilltagande synförlust och slutligen blindhet. Det finns ett direkt DNA-test för den rasspecifika mutationen.
DNA-testet visar om hunden är genetiskt fri, anlagsbärare eller har två kopior av sjukdomsvarianten:
- En genetiskt fri hund har inte den testade sjukdomsvarianten.
- En anlagsbärare har en kopia. Den ska inte likställas med en hund som har två sjukdomsanlag, men kan föra varianten vidare.
- En hund med två kopior löper risk att utveckla den testade formen av gPRA.
Nedärvningen är enkelt recessiv. En känd anlagsbärare ska därför bara paras med en genetiskt eller ärftligt fri hund. Då kan valparna inte få två kopior av just den testade varianten, även om vissa kan bli bärare. Det avgörande är att kombinationen är säker och att resultaten går att verifiera.
DNA-testet och en klinisk ögonlysning svarar på olika frågor. DNA-testet gäller den kända CCDC66-varianten, medan ögonlysningen kan upptäcka synliga ögonförändringar vid undersökningstillfället. Ett fritt DNA-resultat utesluter därför inte alla möjliga ögonsjukdomar, och en ögonlysning utan anmärkning visar inte vilken genetisk status hunden har för gPRA.
Den publicerade svenska RAS, reviderad 2016, anger gPRA-test och ögonlysning för avelshundar och rekommenderar dessutom HD- och ED-undersökning. SKK:s registreringsregler för 2026 har däremot inget rasspecifikt krav på HD, ED, ögonlysning eller gPRA-test för att en schapendoeskull ska registreras. En SKK-registrerad valp har alltså inte automatiskt föräldrar med dessa resultat. SKK:s allmänna regel om enkelt recessiva allvarliga sjukdomar gäller ändå när ett DNA-resultat är känt: en bärare får bara kombineras med en fri hund, och en hund med dubbla sjukdomsanlag ska inte användas i avel.
Be uppfödaren visa:
- gPRA-resultat för båda föräldrarna eller en dokumenterad ärftlig frihet
- aktuella ögonlysningsresultat med fullständig bedömning
- officiella HD- och ED-resultat när hundarna är undersökta
- information om syn, leder, rörelseförmåga och rädsla hos äldre nära släktingar
¶Historia och ursprung
Nederlandse schapendoes utvecklades som vallhund i Nederländerna och förekom vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet där det fanns hedmarker, herdar och fårhjordar. Hundarna behövde uthållighet, rörlighet, snabbhet och förmåga att fatta egna beslut på avstånd från föraren.
P. M. C. Toepoel räknas som rasens grundare. Under åren 1940–1945 samlades hundar av den nästan försvunna typen in för fortsatt avel. Den nederländska rasklubben bildades 1947, Raad van Beheer gav ett provisoriskt erkännande 1952 och 1954 skrevs en standard och en stambok öppnades.
Årtalet 1971 förekommer i standardens historiska sammanfattning som rasens slutliga erkännande. FCI:s egen rasförteckning anger däremot den 17 maj 1991 som datum för definitivt FCI-erkännande. Därför bör 1971 inte beskrivas som FCI:s definitiva erkännandedatum utan förklaring. Den officiella standard som gäller i dag fastställdes av FCI 1992 och publicerades 1999.
Rasstandarden placerar schapendoes bland långhåriga europeiska vallhundar som bearded collie, puli, polski owczarek nizinny, old english sheepdog, briard och bergamasco. Det är en historisk släktskapsbeskrivning, inte en sentida blandning.
¶Att leva med rasen
En schapendoes kan bo i lägenhet eller hus om den får aktivitet, återhämtning och träning kring ljud. I ett lyhört hus behöver människor i trappan, hissdörrar och rörelser utanför fönstret bli vardag, inte skäl till långvarigt larm. En trädgård ersätter inte promenader eller gemensamma uppgifter.
Räkna med att pälsen tar in naturen. Efter en skogstur kan du behöva plocka bort kvistar och frön, reda fuktiga partier och kontrollera tassar och hud. Under unghundens pälsbyte kan tidsåtgången vara betydligt större än hos en färdigpälsad vuxen. Vänj valpen vid systematisk pälsvård på ett halkfritt underlag.
Rasen vill gärna vara nära sin familj, så ensamhet ska tränas i små steg när hunden är trygg och rastad. Börja med mycket korta stunder och öka först när hunden kan vila. Ihållande skällande, vandrande, flämtande eller förstörande är tecken på att steget blivit för stort, inte på att hunden behöver ”vänja sig” genom längre frånvaro.
Nederlandse schapendoes passar dig som vill ha en snabb, glad och engagerad träningskamrat och uppskattar en hund med egna initiativ. Den passar sämre om du söker mycket lågt aktivitetsbehov, minimal pälsvård eller en hund som självklart är tyst och trygg överallt. Välj uppfödare efter verifierade gPRA- och ögonresultat, öppen information om leder och mentalitet och hur de vuxna hundarna fungerar i vardagen.
¶Egenskaper
| Egenskap | Värde |
|---|---|
| Rastyp | Renras |
| Aggressivitet | 3/5 |
| Barnvänlig | 4/5 |
| Energinivå | 3/5 |
| Pälsfällning | 3/5 |
| Hälsa | 4/5 |
| Intelligens | 3/5 |
| Pälsvårdbehov | 2/5 |
| Inlärningsförmåga | 3/5 |
| Skällnivå | 4/5 |
| Höjd | 40 – 50 cm |
| Vikt | 12 – 20 kg |
| Livslängd | 12 – 15 år |
¶Vanliga frågor
Vilken typ av temperament har schapendoes med familjen och mot främlingar?
Det här är en glad och människoorienterad vallhund som brukar knyta starka band till sin familj och oftast är kärleksfull och lekfull hemma. Med främlingar är den ofta reserverad eller försiktig snarare än utåtriktad, men ska inte vara rädd eller aggressiv om den är väl socialiserad. Många behåller en livlig humor och kan vara riktigt clowniga när de känner sig trygga.
Hur mycket motion behöver en holländsk schapendoes egentligen varje dag?
Den här rasen avlades ursprungligen som en outtröttlig fårvallare och behöver minst 60–90 minuters fysisk motion varje dag, plus mental stimulans. Fria löprundor i säkra områden, vallningsliknande lekar, agility eller långa vandringar passar dem bra. Utan tillräckliga utlopp kan de bli högljudda, rastlösa eller utveckla olika problembeteenden.
Är holländsk schapendoes lämplig för lägenhet eller stadsliv?
Den kan anpassa sig till att bo i lägenhet eller stadsmiljö om dess behov av motion och mental stimulans tillgodoses mycket konsekvent. Dagliga långpromenader, aktiv lek och regelbunden tid lös i säkra, inhägnade områden är nödvändigt. Eftersom den ofta är vaksam och skällig är ljudisolering och bra träning för att vara tyst viktigt i hus med gemensamma utrymmen.
Hur krävande är pälsvården på en holländsk schapendoes och hur ofta behöver den borstas?
Den långa, raggiga pälsen är naturligt vädertålig och ska se naturlig ut snarare än skulpterad, men den kräver regelbunden skötsel. De flesta ägare behöver borsta igenom pälsen ordentligt två till tre gånger i veckan för att undvika tovor, med särskild uppmärksamhet på öron, armhålor och bakdel. Smuts ramlar oftast av när pälsen torkar, och täta bad är inte nödvändiga om inte hunden är riktigt smutsig.
Fäller holländsk schapendoes mycket?
Fällningen är måttlig och ofta mindre märkbar än hos många korthåriga raser, eftersom lösa hårstrån fastnar i den långa pälsen tills de borstas ut. Regelbunden pälsvård håller fällningen under kontroll och motverkar tovor. Säsongsmässig pälssättning kan öka håravfallet under några veckor varje år.
Vilka hälsoproblem är vanligast hos holländsk schapendoes?
Överlag räknas detta som en förhållandevis frisk ras, men den kan drabbas av problem som höftledsdysplasi, ögonsjukdomar och vissa autoimmuna sjukdomar. Ansvarsfulla uppfödare brukar hälsotesta för höft- och ögonproblem och följer släktlinjerna noga för att upptäcka nya risker. Regelbundna veterinärkontroller, viktkontroll och anpassad motion är viktiga för att hålla leder och ögon i gott skick över tid.
Hur bra trivs en Dutch Schapendoes tillsammans med barn och andra hundar?
De flesta individer är vänliga och lekfulla med barn, särskilt när de har vuxit upp tillsammans och barnen respekterar hundens utrymme. Deras vallningsbakgrund kan ibland göra att de försöker knuffa på eller cirkla runt springande barn, något som bör styras med träning. De fungerar i allmänhet bra med andra hundar när de är ordentligt socialiserade, även om vissa kan vara avvaktande till en början.
Är nederländsk schapendoes väldigt högljudd eller skällig?
Den här rasen larmar ofta snabbt och kan vara ganska högljudd om den är uttråkad eller får för lite stimulans. Tidig träning i att lyssna på tystnadssignaler och att ge tillräckligt med aktivering minskar risken för skällande som upplevs som störande. Dess naturliga vaktinstinkt är en del av rasens karaktär, så total tystnad är orealistiskt för de flesta individer.
Hur intelligent är holländsk schapendoes och vilken typ av träning fungerar bäst?
Det är en intelligent och snabblärd vallhund som gillar att lösa problem och ofta förutser förarens önskemål. Positiva, belöningsbaserade metoder med variation och korta, engagerande pass fungerar bäst, eftersom upprepade övningar lätt leder till tristess och mer självständigt beteende. Mental stimulans som nose work, tricksträning eller vallningsliknande lekar hjälper till att kanalisera dess tankekraft på ett konstruktivt sätt.
Vilken typ av ägare eller hem passar bäst för en holländsk schapendoes?
Den här rasen passar bäst hos aktiva ägare som tycker om friluftsliv och är beredda att lägga daglig tid på träning och umgänge. Den trivs i hem där den får vara en del av familjens vardagsliv, i stället för att hållas i hundgård eller lämnas ensam under långa perioder. Personer som uppskattar en lite självständig, smart hund med ett robust utseende brukar uppleva den som en mycket givande följeslagare.¶Jämförelser mot andra raser
Jämför Nederlandse schapendoes med andra raser och se skillnader i temperament, aktivitetsnivå och skötsel för att fatta ett tryggt val. Visa alla jämförelser
