Greyhound till salu

Många pensionerade kapplöpningshundar anpassar sig mycket bra till familjeliv och är ofta lugna, tysta och kärleksfulla inomhus. De trivs bäst i stillsamma hem där man tar hänsyn till deras känslighet och behov av en trygg, förutsägbar vardag. Tillsyn runt små barn är viktig, eftersom de kan bli skrämda av plötsliga ljud eller hårdhänt hantering.

De är sprinters snarare än uthållighetsatleter och behöver oftast bara måttlig daglig motion. De flesta är nöjda med en eller två raskare promenader om dagen och möjlighet att springa lösa på ett säkert, inhägnat område några gånger i veckan. För mycket motion hos unga eller äldre hundar kan belasta leder och ryggrad, så intensiteten bör ökas stegvis.

En slank kroppsform är typisk på grund av deras mycket låga kroppsfett och atletiska byggnad, och det är normalt att kunna se den sista eller de två sista revbenen på en frisk vuxen hund. De ska ha en tydligt markerad midja och indragen buk utan framträdande höftben eller ryggrad. Plötslig viktnedgång, matt päls eller svaghet bör leda till ett veterinärbesök för att utesluta underliggande sjukdom.

Många kan leva tryggt med smådjur, men jaktinstinkten varierar mycket mellan individer. Vissa pensionerade kapplöpningshundar har en stark drift att jaga allt som rör sig och kommer kanske aldrig att bli helt pålitliga tillsammans med katter eller dvärghundar. Noggranna introduktioner, användning av munkorg vid de första mötena och stöd från en erfaren räddningsorganisation rekommenderas starkt.

De blir vanligtvis 10–14 år gamla och är relativt friska jämfört med många andra stora raser, men det finns vissa saker att vara uppmärksam på. Vanliga problem är osteosarkom (bencancer), magomvridning, tand- och tandköttssjukdomar, ortopediska skador samt hjärt- eller lungsjukdomar som kan hänga ihop med deras tidigare atletiska karriär. Regelbundna veterinärkontroller, god tandvård och att snabbt utreda hälta eller oförklarlig viktnedgång är viktigt.

De har en unik fysiologi, med bland annat låg kroppsfettshalt och annorlunda läkemedelsomsättning, vilket gör dem mer känsliga för vissa narkosmedel och smärtstillande. Äldre behandlingsprotokoll som är utformade för mer kraftigt byggda raser kan leda till förlängd återhämtning eller komplikationer. Det är därför viktigt att anlita en veterinär som är van vid vinthundar, så att val av preparat och dosering kan anpassas på rätt sätt.

De är ofta mycket lugna inomhus och kan anpassa sig väl till att bo i lägenhet om deras behov av motion tillgodoses. De föredrar mjuka liggplatser, en dragfri viloplats och korta, täta promenader snarare än ständig tillgång till att vara ute. Säker tillgång till ett väl inhägnat område för att kunna springa fritt ibland är idealiskt, men inte nödvändigt för varje individ.

Pälsen är kort och slät, så skötselbehoven är små och brukar inskränka sig till veckovis borstning och ett och annat bad. De fäller hår, men stråna är tunna och ofta mindre märkbara än hos många raser med dubbel päls. På grund av deras tunna hud och låga kroppsfett mår de bra av mjuka underlag och kan annars utveckla trycksår på hårda ytor.

Deras mycket låga kroppsfett och tunna hud gör att de snabbt förlorar värme i kallt eller fuktigt väder. De flesta behöver ett välsittande täcke på promenader i kyla och ska inte lämnas ute under längre perioder. Inomhus uppskattar många en varm, mjuk bädd placerad långt från drag och luftkonditioneringsventiler.

Många har aldrig bott i ett hem före adoption och kan därför behöva tid för att vänja sig vid trappor, rumsrenhet, glasdörrar och ljud inomhus. En del är till en början ängsliga, kan ha separationssvårigheter eller reagera kraftigt om de blir rörda när de sover. Med tydliga rutiner, tålmodig socialisering och stöd från rasvana föreningar brukar de flesta komma till ro och anpassa sig bra.