Dogue de bordeaux

Innehållsförteckning

Snabba fakta

• Kraftfull fransk mastiff känd för sitt enorma huvud och sina djupa, uttrycksfulla rynkor
• Lugn, kärleksfull familjehund som ofta knyter ett särskilt starkt band till en person
• Naturligt beskyddande vakthund som mer litar på sin närvaro och sitt lugn än på skällande
• Måttligt behov av motion, men mycket stort behov av mänsklig närhet och känslomässig kontakt
• Kort, lättskött päls, men kraftigt dreglande och snarkningar är en del av vardagen med en Dogue de bordeaux

Utseende & päls

Dogue de bordeaux är en av världens mest imponerande och respektingivande hundraser. Trots sitt massiva utseende ska en bra hund röra sig med förvånande smidighet och viss atletiskhet. Vuxna hundar är kraftigt byggda med grov benstomme, bred bröstkorg och en stark, något rektangulär kropp. Hanar är vanligtvis cirka 60–68 centimeter i mankhöjd, tikar något mindre med cirka 58–66 centimeter. Vikten varierar mycket beroende på kön och blodslinje, men många vuxna väger mellan 45 och 65 kilo, ibland mer hos stora hanar. Det här är en hund som tar plats – både fysiskt och i hemmet.

Det mest utmärkande draget hos Dogue de bordeaux är huvudet. Det är mycket stort i förhållande till kroppen, med kort nosparti, tydligt stop och kraftiga rynkor över panna och kinder. Huden på huvudet bildar veck, särskilt när hunden är uppmärksam eller koncentrerad. Läpparna är tjocka och lösa, vilket bidrar till rasens berömda dregel. Ögonen är ovala, oftast i hasselbruna till mörkbruna nyanser, med ett allvarligt men vänligt uttryck. Öronen är relativt små i förhållande till huvudet, högt ansatta och ligger tätt an mot kinderna.

Pälsen är kort, fin och åtliggande. Den känns slät att ta på, utan behäng eller tofsar av underull. Typiska färger för Dogue de bordeaux är alla nyanser av fawn, från ljust isabellafärgad till djup mahogny. Vissa hundar har svart eller brun mask, andra saknar mask helt. Små vita tecken på bringa och tassar accepteras i många standarder, men stora vita områden är inte önskvärda hos en rastypisk stamtavlehund.

Pälsvården är enkel, något som många ägare uppskattar jämfört med långhåriga jättar. En veckovis genomgång med gummihandske eller mjuk borste räcker för att få bort lösa hårstrån och hålla pälsen blank. Under fällningsperioderna, som ofta kommer en eller två gånger per år, underlättar tätare borstning för att hålla hårmängden på möbler och kläder nere. Bad behövs bara vid behov, till exempel när hunden är smutsig eller har tydlig hundlukt. Ett milt hundschampo räcker normalt.

Trots den lättskötta pälsen kräver rynkor och hudveck regelbunden tillsyn. Fukt och smuts kan samlas i vecken kring nos, ögon och mun. Att försiktigt torka av dessa områden med en mjuk, fuktig trasa och sedan torka noggrant hjälper till att förebygga irritation och infektioner. Detsamma gäller läpparna och området under käken, som lätt blir fuktiga av dregel. Klo­klippning, öronkontroller och tandvård bör ingå i en fast skötselrutin. Hörselgångarna behöver hållas torra och rena, och tänderna bör borstas flera gånger i veckan om möjligt, eftersom stora raser kan vara benägna att få tandsten.

Dogue de bordeaux är inte lämpad för extrema temperaturer, framför allt inte värme. Det korta nospartiet och den tunga kroppen gör det svårt för hunden att kyla ner sig effektivt, så den ska alltid ha tillgång till skugga och friskt vatten. Pälsen skyddar heller inte särskilt bra mot stark sol eller sträng kyla, så en kyldyna på sommaren och en varm, väl vadderad bädd på vintern är enkla men viktiga sätt att hålla rasen bekväm året runt.

Temperament & personlighet

Dogue de bordeaux beskrivs ofta som en vänlig jätte med ett allvarligt yttre och ett förvånansvärt mjukt hjärta. I hemmet upplever många ägare att de lever med en lugn, överdimensionerad skugga. Det här är en ras som vill vara nära sina människor – vare sig det handlar om att vila vid dina fötter, luta sig tungt mot ditt ben eller försöka klämma in sin stora kropp i soffan bredvid dig. Den känslomässiga bindningen är stark. Många knyter ett särskilt djupt band till en person, samtidigt som de är tillgivna och lojala mot hela familjen.

Med barn är en väl avlad och väl socialiserad Dogue de bordeaux oftast tålmodig och tolerant. Det lugna temperamentet är en stor fördel, särskilt jämfört med mer nervösa eller hyperaktiva raser. Samtidigt gör storlek och styrka att övervakning alltid är nödvändig. En glad svans eller en hastig vändning kan lätt slå omkull ett litet barn utan minsta onda avsikt. Det är viktigt att lära barn att uppföra sig respektfullt – till exempel att inte klättra på hunden, inte störa när den sover och aldrig dra i öron eller rynkor. När både barn och hund förstår gränser kan rasen bli en underbar, stabil närvaro i familjelivet.

Gentemot främlingar är Dogue de bordeaux ofta avvaktande i början. Den kan stå stilla och iaktta, bedöma situationen med en lugn men allvarlig blick. De flesta är inte naturligt utåtriktade eller överdrivet vänliga mot alla, som vissa retrievers kan vara. I stället reserverar de sin värme och lekfullhet för den egna kretsen. Tidig och positiv socialisering är avgörande för att undvika onödig misstänksamhet eller rädsla. När de introduceras på rätt sätt accepterar många besökare artigt och kan bli ganska välkomnande när de förstår att någon är en vän till familjen.

I relation till andra hundar och sällskapsdjur varierar beteendet mellan olika linjer. Vissa Dogues är rätt okomplicerade med andra hundar, särskilt om de vuxit upp tillsammans med dem och socialiserats noggrant. Andra kan vara dominanta, särskilt mot hundar av samma kön, eller ogilla burdust eller påträngande beteende från okända hundar. Noggranna introduktioner och kontrollerade möten är viktiga, särskilt för hanar. När det gäller katter och smådjur beror framgång ofta på tidig vana. Om hunden växer upp med dem lever många i fred, men som med alla starka hundar krävs tillsyn.

En av de särskilda utmaningarna med rasen är dess starka skyddsinstinkt. Dogue de bordeaux är naturligt benägen att vakta hem och familj. Det betyder inte okontrollerad aggressivitet. En balanserad hund kan skilja på vardagssituationer och verkliga hot. Däremot innebär det ett ansvar för ägaren att ta socialisering och träning mycket seriöst. En rädd eller osäker hund i kombination med storlek och vaktinstinkt är en dålig kombination, därför måste både uppfödare och ägare prioritera stabila, trygga temperament.

Inomhus är många Dogues lugna och trivs med att vila, ibland med högljudd snarkning. De är normalt inga överdrivna skällare. De flesta varnar med ett djupt, imponerande skall när någon närmar sig tomten, men står inte och skäller utan anledning. Separationssvårigheter kan förekomma i en så starkt knuten ras. Många Dogue de bordeaux vill helst vara där familjen är och kan bli stressade om de lämnas ensamma långa dagar regelbundet. Ägare bör tänka igenom om deras livsstil ger tillräckligt med tid och närvaro för den här rasen.

Sammanfattningsvis är Dogue de bordeaux en känslomässigt känslig, djupt lojal hund som mår bäst av nära kontakt. Det är ingen ras för den som vill ha en deltids­hund som mest står ute på gården. För familjer och personer som uppskattar stillsam styrka, tillgivenhet och ett allvarligt men kärleksfullt sätt kan Dogue de bordeaux bli en oförglömlig följeslagare.

Träning & motion

Att träna en Dogue de bordeaux är en ganska speciell upplevelse. De här hundarna är intelligenta och kan lära sig mycket, men de har också stark vilja och en självständig ådra. De är inga ”robotar” som gör samma sak om och om igen bara för att behaga. De svarar bäst när de förstår syftet med en övning och när relationen till föraren är stark. En kombination av lugnt ledarskap, konsekvens och genuin vänlighet fungerar betydligt bättre än hårda eller konfrontativa metoder.

Positiv förstärkning passar rasen mycket bra. Belöningsbaserad träning med godis, beröm och lek hjälper till att hålla motivationen uppe. Samtidigt bör passen vara relativt korta och tydliga. Många Dogue de bordeaux blir lätt uttråkade av ändlösa upprepningar. Det kan hjälpa att blanda grundlydnad med enkla tricks eller nosövningar så att träningen upplevs som en rolig aktivitet i stället för en plikt. Ett pass kan till exempel bestå av några minuters sitt- och stannaträning, följt av en kort sökövning med gömda godbitar i rummet, och sedan lite träning på att gå fint i koppel.

Valpkurser tidigt i livet rekommenderas varmt. De ger den unga Doguen chans att möta andra hundar och människor i kontrollerad miljö, samtidigt som ägarna får verktyg för att hantera en så stark ras. Viktiga grunder är:

• Säkert inkallningskommando
• Att gå fint i koppel utan att dra
• Lugna hälsningar på människor och hundar
• Att kunna koppla av på en filt eller anvisad plats

Eftersom Dogue de bordeaux växer snabbt bör ägarna vara försiktiga med hård fysisk belastning de första 12–18 månaderna. Långa löprundor, hopp från höjd eller upprepat trappspring kan belasta de växande lederna för mycket. Fokusera i stället på korta, frekventa promenader på mjukt underlag, lättsam lek och mental aktivering. Hjärnarbete tröttar ut den här rasen nästan lika mycket som fysisk motion och hjälper till att förhindra tristessrelaterade beteenden som att tugga sönder saker eller gräva.

Som vuxna behöver de flesta Dogues måttlig daglig motion. De är inga maratonlöpare eller outtröttliga vallhundar, men de är inte heller prydnadskuddar i soffan. Två till tre promenader per dag, varav minst en lite längre på 30–45 minuter i lugnt tempo, passar många individer. En del tycker om strukturerade aktiviteter som:

• Nose work och spårning
• Lågintensiv lydnad eller rallylydnad
• Simning i säkert, lugnt vatten om det introduceras varsamt
• Lugnare vandringsturer i svalt väder

Högintensiva aktiviteter som cykling i högt tempo eller löpning bredvid joggare kan vara riskfyllda på grund av rasens tunga byggnad och värmekänslighet. Anpassa alltid intensiteten efter hundens fysiska status och ålder. Under sommaren är det ofta säkrast med motion tidigt på morgonen eller sent på kvällen, i lugnt tempo och skugga.

Vakt- och revirbeteende måste styras på ett ansvarsfullt sätt. En Dogue de bordeaux ska tidigt lära sig att det är ägaren som bestämmer vem som är välkommen in och hur man beter sig vid dörr eller grind. Enkla rutiner, som att lära hunden gå till en filt när det ringer på dörren, kan förhindra okontrollerat rusande eller blockering av besökare. Konsekvens är avgörande. Om hunden ibland får tränga sig förbi dig och andra gånger blir kraftigt tillrättavisad, skapar det bara förvirring och frustration.

En av de viktigaste delarna i träningen är känslomässig stabilitet. Lär din Dogue att klara av att vara ensam kortare stunder, att hantera veterinärbesök, bilresor och att koppla av i nya miljöer. Använd gradvis tillvänjning och rikligt med belöningar. En trygg, väl anpassad Dogue de bordeaux är mycket trevlig att leva med och säkrare i alla möjliga situationer, från stadspromenader till semestrar.

Sammanfattningsvis bygger framgångsrik träning av den här rasen på respekt snarare än kraft. Är du tålmodig, rättvis och tydlig, svarar Dogue de bordeaux oftast med lojalitet och en genuin vilja att samarbeta. Den blir kanske aldrig lika snabb eller ”flashig” som vissa brukshundar, men kan vara förvånansvärt lydig och uppmärksam i händerna på någon den litar på.

Hälsa

Dogue de bordeaux är en stor, tung ras och den storleken innebär vissa särskilda hälsomässiga överväganden. Ansvarsfulla uppfödare arbetar aktivt för att minska riskerna, men blivande ägare bör gå in i rasen med öppna ögon och vara beredda att lägga tid och pengar på förebyggande åtgärder, veterinärvård och en sund livsstil.

En av de mest omtalade frågorna är ledhälsa. Höftledsdysplasi och armbågsdysplasi är relativt vanliga problem hos stora hundar, även i den här rasen. Dessa tillstånd innebär en onormal ledutveckling som kan leda till smärta, hälta och tidig artros. Seriösa uppfödare röntgar sina avelsdjur med officiella höft- och armbågsavläsningar och avstår från avel på hundar med kraftiga förändringar. Nya ägare kan hjälpa till genom att hålla valpens vikt på en sund nivå, undvika överansträngning och se till att underlaget hemma inte är halt, så att belastningen på lederna minskar.

Dogue de bordeaux löper även risk för hjärtproblem som dilaterad kardiomyopati och andra kardiomyopatier. Dessa sjukdomar påverkar hjärtmuskeln och kan leda till nedsatt funktion, rytmrubbningar eller plötslig död. I vissa länder uppmuntras hjärtundersökningar med ultraljud (ekokardiografi) och EKG på avelsdjur. Som djurägare är det klokt att boka regelbundna hälsokontroller hos veterinär, särskilt när hunden blir äldre. Alla tecken på nedsatt ork, hosta, svimningsanfall eller ovanligt andningsmönster ska tas på allvar.

En annan tydlig risk är magomvridning (magdilatation med torsion), ofta kallad ”bloat”. Detta är ett livshotande akut tillstånd där magen fylls med gas och kan vrida sig. Stora, djupbröstade raser är särskilt utsatta. För att minska risken väljer många att:

• Dela upp den dagliga fodergivan i två eller tre mindre mål
• Undvika kraftig motion precis före och efter utfodring
• Skapa lugna måltidssituationer utan hets eller konkurrens

Vissa veterinärer och uppfödare rekommenderar också ett förebyggande kirurgiskt ingrepp där magsäcken fästs vid bukväggen, vilket kan minska risken för torsion även om magen blir uppblåst.

Hudproblem kan förekomma i rasen, dels på grund av rynkorna, dels på grund av en viss hudkänslighet generellt. Vecken i ansiktet kan bli röda, fuktiga eller lukta illa om de inte rengörs regelbundet. Allergier, ”hot spots” och öroninflammationer kan också förekomma. En balanserad kost, god skötsel och tidig behandling av irritationer är viktiga. Rådfråga alltid veterinär hellre än att experimentera för länge med egna huskurer.

Eftersom Dogue de bordeaux har en brachycefal huvudtyp kan andningen i varierande grad vara påverkad. Rasen är inte lika extremt kortnosad som vissa mindre brachycefala raser, men trånga näsborrar, förlängt mjukt gomtak eller trång luftstrupe kan ändå ge rosslig andning och sämre tolerans mot värme och ansträngning. Etiska uppfödare prioriterar hundar med god andningsfunktion och undviker överdrifter. Ägare bör vara noga med att förebygga överhettning, särskilt i varmt, fuktigt väder eller i dåligt ventilerade utrymmen.

Övervikt är ytterligare ett reellt problem. Extra kilon ökar belastningen på leder, hjärta och andningssystem kraftigt. Stora hundar ser ofta imponerande ut även när de är för tunga, vilket gör det lätt att missa tecknen. En sund Dogue de bordeaux ska ha synlig midja uppifrån och en lätt uppdragning av buken bakom revbenen. Din veterinär eller uppfödare kan hjälpa dig att lära dig bedöma hull korrekt.

Dogue de bordeaux har i regel en kortare livslängd än mindre raser. Många blir omkring 8–10 år, med vissa individer som blir mer eller mindre beroende på genetik, livsstil och ren tur. Även om det kan låta blygsamt beskriver många ägare dessa år som mycket intensiva och givande. Den nära relationen till rasen upplevs ofta som en kompensation för den kortare tiden tillsammans.

Om du funderar på rasen, fråga uppfödare om vilka hälsotester som görs i deras linjer, till exempel:

• Höft- och armbågsröntgen
• Hjärtkontroller av veterinär med specialistkompetens i kardiologi
• Avelshistorik kring magomvridning, hudproblem eller allvarliga ärftliga sjukdomar

Förebyggande vård, försäkring där det finns tillgängligt och en realistisk ekonomisk plan för veterinärkostnader är kloka förberedelser. Med genomtänkt avel och engagerade ägare kan många Dogue de bordeaux leva ett bekvämt, kärleksfullt liv tillsammans med sina familjer.

Historia & ursprung

Dogue de bordeaux är en av Frankrikes äldsta hundraser och bär på en lång och bitvis dramatisk historia. Man tror i allmänhet att den härstammar från gamla mastiff­liknande hundar som följde med handelsmän, soldater och nybyggare genom Europa. Under århundradena användes dessa kraftiga hundar i många tunga uppgifter som krävde mod, styrka och stark vaktinstinkt.

Tidigare fanns regionala varianter av ”dogue” i Frankrike, med olika storlek och typ beroende på arbetsuppgift. Vissa användes som väktare på stora egendomar, vid boskap och i vingårdar. Andra följde med slaktare och boskapsdrivare och hjälpte till att hantera stora djur på marknader och under transporter. Rasen har också kopplats till jakt på stort vilt som vildsvin, där mod och hög smärttröskel var avgörande. Dessa arbetsuppgifter formade Dogue de bordeaux till en hund som både är fysiskt robust och mentalt stabil.

Staden Bordeaux med omnejd spelade en nyckelroll i att ge rasen dess moderna namn och identitet. Skriftliga källor från 1300-talet och framåt nämner kraftiga ”dogues” från det här området. Med tiden började den typ vi i dag känner som Dogue de bordeaux skilja ut sig från andra mastiffer genom sitt speciella huvud, sin hud och sitt temperament.

Franska revolutionen och senare historiska händelser drabbade många adelshundar och egendoms­vakter hårt, däribland Dogue de bordeaux. Antalet hundar minskade kraftigt när stora gods styckades upp och samhällsstrukturerna förändrades. Industrialisering och urbanisering minskade ytterligare behovet av traditionella vakthundar och boskapsdrivare. Under en period var rasens framtid osäker.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började entusiaster organisera sig, skriva standarder och visa rasen på hundutställningar. Den här tiden hjälpte till att befästa det utseende och temperament som vi känner igen i dag. De två världskrigen innebar dock återigen stora förluster. Det krävdes hängivna uppfödare i Frankrike och senare i andra länder för att bygga upp populationen igen och stabilisera genbasen.

Det internationella intresset för Dogue de bordeaux ökade markant under senare delen av 1900-talet. Film- och medieframträdanden, i kombination med hundens slående utseende, drog till sig uppmärksamhet världen över. Kennelklubbar i många länder erkände rasen, som placerades i gruppen för brukshundar eller molosser, beroende på lokalt klassificeringssystem.

I dag används Dogue de bordeaux sällan till traditionella uppgifter som vildsvinsjakt eller boskapsarbete. Huvudrollen har i stället blivit familjehund och väktare av hemmet. Många ägare uppskattar den stillsamma närvaron som hemmets beskyddare, där hundens blotta utseende och djupa skall ofta räcker för att avskräcka ovälkomna besökare utan att den behöver agera. På vissa håll deltar Dogues också i aktiviteter som lydnad, spårning och olika mental- eller temperamentstester, vilket hjälper till att visa upp rasens stabilitet och kontroll.

Moderna uppfödare balanserar mellan att bevara den kraftfulla, lätt igenkännliga typen och att se till att rasen förblir frisk, funktionell och kapabel att röra sig och andas obehindrat. Diskussioner om överdrifter – särskilt kring huvudstorlek och mängden rynkor – pågår i många rasklubbar. Genomtänkt avel lägger vikt vid sund konstruktion, bra rörelser och balanserat temperament, så att Dogue de bordeaux kan fortsätta vara både en stolt symbol för franskt hundarv och en älskad sällskapshund världen över.

För den som funderar på rasen ger historien viktiga ledtrådar. Den förklarar den starka vaktinstinkten, det lugna men allvarliga uppträdandet och den djupa lojaliteten mot familjen. Att leva med en Dogue de bordeaux kan kännas som att dela sitt hem med ett stycke levande historia, format av århundraden av nära samarbete med människan.

Att leva med rasen

Att leva med en Dogue de bordeaux är mer ett livsstilsval än ett enkelt husdjurssköp. Rasen fyller ditt hem, ditt hjärta och ofta din soffa. Innan du tar hem en sådan hund är det viktigt att tänka igenom hur dess behov passar in i din vardag, ekonomi och dina långsiktiga planer.

Framför allt är detta en mycket människoorienterad hund. En Dogue de bordeaux mår inte bra av att lämnas ensam på en tomt större delen av dagen. Den vill vara där du är, oavsett om du bor i hus med trädgård eller i lägenhet med bra tillgång till utevistelse. Utrymme inomhus spelar stor roll, eftersom en vuxen Dogue tar upp lika mycket golvyta som en mindre möbel. En rymlig, väl vadderad bädd är nödvändig för att skydda lederna, och de flesta ägare låter också hunden vara i soffan eller i hemmets huvudsakliga umgängesytor.

Ekonomiskt kan det vara kostsamt att äga en så stor hund. Utgifterna omfattar bland annat:

• Högkvalitativt foder, anpassat för stora, ofta känsliga hundar
• Regelbundna veterinärkontroller, vaccinationer och parasitförebyggande behandlingar
• Försäkring, där det erbjuds, för att hantera kostnader vid allvarlig sjukdom eller olyckor
• Extra kraftiga halsband, selar och koppel anpassade för en stark hund
• Stora burar eller bilsäkerhetslösningar om du väljer att använda sådana
• Hållbara leksaker och tuggben som klarar kraftiga käkar

Årliga kostnader varierar mellan länder och livsstilar, men det är rimligt att räkna med högre foder- och försäkringskostnader än för en medelstor hund. Oväntade veterinärkostnader för exempelvis magomvridning eller ortopedisk kirurgi kan också bli betydande, vilket gör någon form av ekonomisk planering eller försäkring starkt rekommenderad.

Hemma bör du vara beredd på dregel. De lösa läpparna och tunga mungiporna som gör Dogue de bordeaux så uttrycksfull innebär också att vatten, saliv och ibland matrester hamnar på golv, väggar och kläder. Många ägare har absorberande trasor vid vattenskålar och dörrar och lär sig att acceptera att blanka fönster och helt rena kläder är sällsynta lyxvaror. Snarkningar och andra ljud, som djupa suckar och frustningar, är också vanliga och kan vara förvånansvärt högljudda.

Motion behöver planeras in i vardagen. Även om Dogue de bordeaux oftast är lugn inomhus kräver den regelbundna promenader, mental stimulans och social kontakt. En inhägnad trädgård är ett plus men ersätter inte riktiga aktiviteter. Många individer njuter av lugna promenader i naturen, att utforska nya dofter och helt enkelt att få vara ute tillsammans med sina människor. En säker inkallning och trevliga koppelvanor är särskilt viktiga, eftersom det är både svårt och potentiellt farligt att hantera en 60-kiloshund som kastar sig fram.

Husregler bör vara tydliga från början. Om du inte vill ha en jättehund i sängen är det betydligt lättare att lära in det från valpstadiet än att ändra regeln när hunden är två år. Konsekvens från alla familjemedlemmar hjälper till att undvika förvirring. Korta dagliga träningspass stödjer goda vanor och fördjupar relationen till din Dogue.

Rasen kan anpassa sig till olika typer av hem, från aktiva par till lugnare familjer, så länge behovet av närhet och stabilitet tillgodoses. Den passar sämre för personer som ofta reser utan hund, har mycket långa arbetsdagar hemifrån eller vill ha en hund som huvudsakligen vistas utomhus som ensam gårdsvakt. Den är inte heller något idealiskt val för mycket sköra ägare som skulle ha svårt att fysiskt hantera hundens styrka om den plötsligt drar eller reagerar.

Användbar utrustning för ett harmoniskt liv med en Dogue de bordeaux inkluderar:

• En rejäl sele som fördelar trycket över bröstet
• Ett starkt, bekvämt koppel, gärna något kortare för bättre kontroll i miljöer med mycket folk
• Halkfria mattor på hala golv för att skydda leder och förebygga fall
• Upphöjda mat- och vattenskålar, om veterinären rekommenderar det, för en bekväm ätställning
• En kyldyna eller fläkt för varma dagar och en tjock, varm bädd på vintern

Känslomässigt kan livet med rasen vara djupt givande. Många beskriver sin Dogue de bordeaux som en lugn närvaro som uppfattar stämningslägen och erbjuder tyst stöd. Bandet kan bli mycket starkt, vilket gör den relativt kortare livslängden extra känslosam. Det är viktigt att mentalt förbereda sig på att stora raser ofta åldras snabbare och att artros eller andra åldersproblem kan dyka upp tidigare än hos mindre hundar.

Om du är redo att satsa tid, pengar, uppmärksamhet och hjärta kan Dogue de bordeaux bli en oförglömlig följeslagare. Kombinationen av värdighet, mjukhet och styrka skapar en närvaro i hemmet som är svår att beskriva i ord. För rätt person eller familj handlar livet med denna majestätiska franska mastiff inte bara om att äga en hund, utan om att välkomna en mild väktare in i centrum av vardagen.

Egenskaper

Vanliga frågor

Hur är en Dogue de Bordeaux vanligtvis i temperamentet hemma och med familjen?

Den här rasen är vanligtvis lugn, lojal och starkt fäst vid sin familj, och knyter ofta ett särskilt band till en person. Den är naturligt beskyddande och kan vara avvaktande mot främlingar, så tidig socialisering är viktig. I hemmet är den oftast tyst och avslappnad, förutsatt att den får sina grundläggande behov av motion och sällskap tillgodosedda.

Hur mycket motion behöver en Dogue de Bordeaux egentligen med tanke på sin stora storlek?

De behöver dagliga promenader och mental stimulans, men inte den högintensiva motion som arbets- eller vallhundar kräver. Några måttligt långa promenader och lite lek brukar räcka för vuxna hundar. Valpar och unghundar bör undvika långa löprundor eller upprepad hoppträning för att skydda sina växande leder.

Är Dogue de Bordeaux bra med barn och andra husdjur?

De är i regel vänliga och tålmodiga mot barn de känner, särskilt om de har vuxit upp tillsammans, men deras storlek gör att de alltid måste övervakas. Med andra hundar kan de vara selektiva och ibland aggressiva mot hundar av samma kön, så noggranna introduktioner och erfaren hantering är viktiga. Tidig socialisering och tydliga gränser har stor betydelse för hur bra de fungerar ihop med andra husdjur.

Vilka är de vanligaste hälsoproblemen hos dogue de bordeaux?

Den här rasen är benägen att drabbas av ledsjukdomar som höft- och armbågsdysplasi, samt hjärtproblem som dilaterad kardiomyopati och vissa klaffel. Magomvridning (bloat) är en allvarlig risk på grund av deras djupa bröstkorg. De kan också få hudinfektioner i veck runt ansiktet och har ofta en kortare genomsnittlig livslängd än många andra raser.

Hur mycket dreglar en Dogue de Bordeaux vanligtvis?

Kraftigt dregel är vanligt på grund av deras lösa läppar och stora mungipor. Ägare kan räkna med dregel efter att hunden har druckit, ätit eller blivit upphetsad, och ofta på golv, möbler och kläder. Att ha handdukar nära till hands och torka runt munnen regelbundet hjälper till att hålla det under kontroll, men det går inte att få bort helt.

Är en Dogue de Bordeaux lämplig att ha i lägenhet?

De är relativt lugna inomhus och kan anpassa sig till att bo i lägenhet om det finns tillräckligt med utrymme för en stor hund att röra sig bekvämt. Daglig motion utomhus och regelbunden tillgång till frisk luft är nödvändigt. Ljudnivån är sällan ett problem, men dregel, fällning och deras storlek kan vara utmanande i små eller mycket välstädade hem.

Vilken typ av träningsmetod fungerar bäst för en Dogue de Bordeaux?

De svarar bäst på lugn, konsekvent och fast men vänlig träning som bygger på belöningar i stället för hårda tillrättavisningar. Den här rasen kan vara viljestark och långsam att mogna, så tidig lydnadsträning, koppelträning och impulskontroll är särskilt viktiga. Korta, varierade träningspass hjälper dem att hålla fokus utan att belasta lederna för mycket när de är unga.

Hur mycket pälsvård och hudvård behöver en Dogue de Bordeaux?

Deras korta päls är lättskött med borstning en gång i veckan och ett bad då och då, men ansiktsvecken kräver regelbunden omsorg. Hudvecken runt nos och mun bör försiktigt rengöras och torkas noggrant för att förebygga irritation och infektioner. Regelbunden kloklippning och kontroll av öronen är också viktigt på grund av deras tyngd och öronens form.

Vad bör jag känna till om livslängd och åldrande hos Dogue de Bordeaux?

De har en relativt kort förväntad livslängd, ofta runt 8 år, även om en del kan leva lite längre med genomtänkt avel och god omvårdnad. När de blir äldre blir ledbesvär och hjärtproblem ofta tydligare, och det är mycket viktigt att hålla koll på vikten. Regelbundna veterinärkontroller hjälper till att upptäcka åldersrelaterade förändringar i tid och bidra till att de får ett så bekvämt och bra seniorliv som möjligt.

Är Dogue de Bordeaux ett bra val för en förstagångshundägare?

De är kärleksfulla och lojala, men deras storlek, styrka, hälsomässiga särskildheter och beskyddande natur gör dem mer lämpade för erfarna hundägare. Att hantera träning, socialisering och eventuella hund‑mot‑hund‑problem kan vara krävande för nybörjare. En engagerad förstagångsägare med starkt stöd från en seriös uppfödare och tränare kan lyckas, men det är ingen lätt nybörjarras.

Källor

• The Kennel Club (UK)
• Société Centrale Canine (France)
• Verein für Deutsche Doggen (Germany)
• Svenska Kennelklubben (Sweden)
• Norsk Kennel Klub (Norway)